Etikettarkiv: #lärande

av

Etthundrafyrtioandra åseriet- Anställningsintervjuer jag minns!

Anställningsintervjuer är något som jag har varit med om ganska många gånger och varje gång har jag lärt mig helt olika saker. En inledande text om detta skrev jag i #etthundrafyrtioförsta åseriet. Ibland har det jag har lärt mig funnits mellan raderna och ibland har det inte varit jag själv som har SÖKT jobbet. I stället har en rektor ringt till mig och frågat om jag varit intresserad av att byta skola, för just då behövdes någon med just min kompetensprofil just på den skolan. Några härliga exempel på sådant man lär sig genom att uppleva och iakttaga är följande:

  • Arbetsgivarens eget ego är av större betydelse än den arbetssökandes meriter: 
    Rektorn är en bifigur och studierektorn äger makten i rummet. Jag är helt klart också en bifigur på min egen intervju. Studierektorn och rektorn tar båda i hand, anvisar en plats mitt emot en whiteboard. Studierektorn säger sedan att innan vi börjar intervjun behöver vi visa dig lite av hur den här skolans organisation ser ut, Åsa. Sedan pratar han konstant i en timme, ritar och berättar, ringar in detaljer, skriver siffror. När allt är klart säger han. Ja. Det är ungefär så det fungerar här. När kan du börja? Jag fick jobbet utan att säga flaska.
  • Det yttre äger större vikt än det inre: posten_old.gif (857×858)I rummet där jag skulle bli intervjuad fanns när jag kom två personer, en stor och en liten. Den lilla personen satt i en babysitter, hade en sprayad blå punkfrisyr, matchande blå sparkdräkt och pigg blick och ett glatt skratt. Den stora personen hade en likadan frisyr, men med originalfärgen, eldröd. Hon var den lilla pojkens mamma och  hade en kycklinggul klänning, gnällig röst och neddragna mungipor. Trots att det var hon och inte den lilla glada pojken som fällde avgörandet om min eventuella anställning, så fick jag jobbet. På den arbetsplatsen ägde färgerna gult och blått stor betydelse, för Posten på den tiden var gul mer än blå. Dessutom lärde jag mig redan dag ett att man inte fick gå klädd ”hur som helst” om man tänkte stå i kassan på Posten. Man var tvungen att följa en viss klädkod. Jag blev tant direkt och lämnade jeans och tröja hemma, för blus, kjol och klackskor, kände mig obekväm och löjlig, men professionell och tio år äldre än jag var i ett nafs. Den som känner mig vet min inställning till #dress code och kan till exempel läsa om det i #tjugonde åseriet  från den 3 maj 2014; Flip-flops flipp eller flopp?
  • Ens intressen äger större vikt än ens meriter: b3b31169c53a3c712ae0106d8c047e14_400x400.jpeg (400×400)Den avslappnat bakåtlutade rektorn i pensionsåldern ställde en inledande fråga om det stämde att jag bott i Tumba och Hofors, så som jag angett i min ansökan. Jag svarade att det stämde. Då har du kanske spelat handboll? undrade rektorn. Ja, sa jag. Det ska erkännas att vi pratade om några få andra ämnen också, men det stod helt klart att mitt intresse för handboll var en merit i just denna rektors ögon.
  • Skolan är arbetsgivarens hjärtebarn och den arbetssökande måste ”passa ihop med alla andra”: Jag har sökt ett jobb som svensklärare och kommer till den aktuella skolan med tanken att det är exakt det jag kommer att jobba med. Rektor berättar att man redan anställt en svensklärare, men att hen har en tjänst som datalärare åt mig i stället. Hen tycker att jag passar in på hens skola och vill anställa mig trots att jag inte har adekvat utbildning för den sökta tjänsten. Jag förklarar att jag inte kan ta en sådan tjänst och att jag inte kommer att klara av det jag ska göra. Hen säger då att hen vill använda helgen till att ”hitta på” en tjänst till mig om jag vill ha den. Jag säger OK; men under helgen får jag samvetskval, jag som är facklig förtroendeman kan ju inte gå med på att tjänster tillsätts på så märkliga premisser. Jag tackar nej till den ”framtrollade” lärartjänsten.

trolleri-300x300.jpg (300×300)

  • Arbetsgivaren söker med ljus och lykta efter en person som med kort varsel kan hoppa in som språkstödjare till två nyanlända elever: Jag blir uppringd av en rektor som känner till att jag som övertalig snart ska lämna den skola där jag jobbar nu. Jag erbjuds en tjänst som är väldigt varierad och spännande för mig och dessutom ett lönelyft. Rektor vill absolut få någon med förståelse för språksvårigheter som samtidigt kan SO-ämnena tillräckligt väl för att vara eleverna behjälplig. Ingen intervju kommer till stånd och jag anställs i princip per telefon.

_xl_Telefon_um_1900_72dpi.jpg (400×319)

  • Varför har du inte sökt tjänsten som jag har ute just nu? Du har ju rätt behörighet! säger arbetsgivaren när hen ringer upp mig. Jag har inte aktivt sökt tjänster i den aktuella skolformen, eftersom jag så nyligen har utbildat mig vidare i det aktuella ämnet och dessutom hade en fast tillsvidaretjänst att gå tillbaka till efter mitt studieår. Jag kallas till intervju och känner direkt att jobbet kommer att bli toppenroligt.
  • Med rätt behörighet och ett nyskrivet CV söker jag på stående fot två nya jobb:
    • Det första jobbet får jag inte ens ett besked om huruvida processen kommit igång eller inte, om man har kallat till intervjuer bland de sökande eller ej. Inte heller framgår det på den presumtiva arbetsgivarens hemsida om denna seghet i systemet är typisk för deras handläggning vid anställningar, men jag har mitt svar på deras eventuella fråga. Nej tack. Jag vill inte ha jobbet, eftersom organisationen runt anställningar är undermålig. Efter tre månader har jag fortfarande inte hört ett pip…
    • Det andra jobbet känns verkligt spännande och jag blir kallad till intervju redan två timmar efter att jag skickat in min ansökan elektroniskt, blir verkligen lockad av den aktuella tjänsten, kommer för all framtid alltid att känna mig lockad av den aktuella arbetsgivarens jobbannonser, för att verksamheten jag får en kort inblick i är så professionellt designad, så genomtänkt från ax till limpa att det vore intressant att få utgöra en del av den, men jag får inte jobbet som tillsatts av annan behörig sökande.

♥

 

av

Etthundratrettiosjätte åseriet- Med Stig- Helmer ser man världen med andra ögon

Tänk vad härligt att se världen med Stig-Helmers ögon! Det är förstås inte så att jag aldrig har sett Sällskapsresan och dess uppföljare. Snarare är det så att jag har sett dem så många gånger att jag nästan kan säga varje replik i förväg… Jag tror att det är väldigt vanligt att det är så. Det finns kanske olika skäl till varför vi väljer att se ”resefilmerna” om Stig-Helmer och Ole. För min del är det faktiskt inte enbart av nostalgi utan också för att jag är djupt imponerad av hur Lasse Åberg har lyckats med att skapa sitt persongalleri i alla sina filmer. Han gör alldeles fantastiska karikatyrer av människor. Han mejslar ut dem på ett sätt som är helt fantastiskt. Varför skriver jag om detta nu??? För att jag förstås samtidigt ser filmen ”Sällskapsresan” i TV4… Härlig julrepris där Kim Anderzon som nyligen gick bort i cancer, verkligen kommer till sin rätt. Hon är i sitt esse som den av väninnorna som har varit med förr, är mest världsvan  och kan och vet… Detta tema återkommer också i Snowroller, där den ena väninnan kan och vet och den andra är lite bortkommen och behöver hjälp med att veta hur man ska göra med liftkort och annat.

1_339564ts1296561693988_defaultimage_181286110.jpg (375×250)

För Stig-Helmer som i filmen ”Sällskapsresan” kallas för ”giraffen” är allting nytt och ovant och han är dessutom så flygrädd att han har tagit yogaklasser för att försöka träna bort flygrädslan. Av läkaren som hållit i denna kurs mot flygrädsla får han i uppdrag att ta med ett paket…och godtrogen som han är så gör han det, utan att fundera. I paketet finns i själva verket svarta pengar som läkaren vill föra ut ur landet. Åbergs poäng är förstås att man ska tänka efter före…och om man vill ta hjälp av någon, så är Stig-Helmer fel person…

För dem av mina elever som läser detta, känner jag ett visst behov av att berätta vad filmen handlar om, TROTS att jag är fullt medveten om att mina övriga läsare såg Sällskapsresan redan då den gick på bio år 1980. Eller snarare vill jag hjälpa eleverna med detta: Varför ska en elev som studerar Svenska som andraspråk se filmerna om Stig-Helmer??? Det finns hur många skäl som helst. Man kan välja ut några ur mängden:

1) Man får lyssna på en tydligt uttalad stockholmska om man lyssnar på (Lasse Åberg) Stig-Helmer, skånska om man lyssnar på Sven Melanders karaktär och göteborgska om man lyssnar på hur Roland Jansson låter. Förutom det har man flera andra fantastiska rollkaraktärer att lyssna på, t ex paret Storch (östgötska)… 😀 Vill man träna sin förståelse i norska, så är det Jon Skolmens karaktär, Ole Bramserud som gäller…

2) Man får ganska omgående en bild av svenskars vanor och beteenden på charterresor, åtminstone om man följer gängse fördomar.

3) Man får upptäcka att vissa fördomar vi har om söner och mammor, verkar vara universella, eftersom Stig-Helmers komplicerade relation till mamman, också återfinns hos den spanske mannen som Kim Anderzons karaktär försöker gå på date med…

4) Ett antal begrepp som skulle kunna vara svåra att förklara för någon som lär sig svenska, kan man lätt få ganska fin koll på om man har Stig-Helmer som mönster för sin förståelse av begreppen. Några av dem är: morsgris, bortkommen, blåögd, naiv etc.

Stig -Helmers världsvane kompis Ole har i varje film alltid någon ny omistlig pryl som är fullständigt oumbärlig. Nu, när vi ser dessa filmer så långt senare, så kommer vi alla ihåg hur ”nya” vi då tyckte att uppfinningarna som Ole hade var. Under julhelgen kommer Lasse Åbergs filmer alla på TV. Se dem!! De är en fantastisk kurs i ”svenskhet” utan minsta ansträngning! Jag ser fram emot Snowroller, då vi alla påminns om vikten av att hålla trycket på ”dalskidan”… och dessutom få insikt i hur kärleksfullt (not!!!) det är att bli kallad ”Älskling” av sin respektive i alla lägen, även då vederbörande är genuint irriterad och förbannad. Leve Lasse Åberg! Tack för alla härliga stunder med Stig-Helmer på bioduken!!!

TV-18s76-halsoresan_FRI-20_368 (145×212)

av

Etthundratjugonionde åseriet- I allra högsta grad närvarande!

Berglin närvaro

 

Jag tycker att Berglins lördag har en viktig poäng här! Det har genom åren förbryllat mig att det finns de som inte kopplar ihop aktiv närvaro med större chanser att nå målen i skolan. Det säger sig självt att om man ägnar sin lektionstid åt att göra helt andra saker, så blir det svårare att ta del av undervisningen. Samtidigt är det viktigt för mig som lärare att dra slutsatser OM jag har elever som inte koncentrerar sig på det vi tillsammans ägnar oss åt på lektionen. Har jag fel metod idag? Har vi haft en för lång inledning? Är eleverna inte tillräckligt involverade i lärandet, för att känna sig engagerade? Är det över huvudet på någon? Är det för lätt för någon? Om jag har rannsakat mig själv och inte längre kan hitta någon rimlig förklaring till varför eleven brister i uppmärksamhet, så brukar jag störa den aktivitet som eleven ägnar sig åt… Jag stör mer eller mindre tydligt, ofta med humor. Syftet är att få eleven att återkomma till fokus för lektionen. Då kan ibland extraordinära metoder vara minnesvärda. En effektiv variant är om jag t ex nyss har gått igenom vad man ska göra till nästa vecka… Då kan jag säga: Då vet du också det, Stina, eller hur?  varpå Stina i nio fall av tio rycker till och säger VADÅ???? Då brukar jag hugga till med något ytterst osannolikt, men ändå i linje med vad vi alla har pratat om:

Jo, jag sa att era redovisningar nästa vecka kommer att spelas in av TV och du är den som ska börja. Du behöver inte redovisa så länge. Det räcker med en halvtimme. 

unghiuri-de-filmare-cameraman.jpg (800×800)

”Stina” brukar oftast reagera med chock och bestörtning men syftet är uppnått, för alla inklusive Stina, vet en minut senare vad man EGENTLIGEN förväntas göra inför nästa veckas redovisning. En kollega i en skola där jag jobbade för länge sedan hade en elev i klassrummet som somnade. Han lyckades diskret påkalla alla de andra elevernas uppmärksamhet och fick dem att lugnt och stilla smyga ut ur klassrummet. Sedan bad han lika försiktigt sin NÄSTKOMMANDE klass att smyga in och sätta sig på sina platser, innan han väckte den sovande eleven. Gissningsvis somnar man aldrig mer på en lektion i skolan, om man har vaknat upp bland helt främmande ansikten i en annan klass än sin egen.

sleep-learning_26332963.jpg (400×266)

Att tappa fokus är mänskligt. Det gör vi alla ibland. Det är viktigt att ändå hitta sätt att hålla kvar sin uppmärksamhet om man vill få någonting gjort. Genom åren har mina egna sätt att skapa koncentration fått hjälp av elevers och kollegors tips. Gradvis har jag  hittat olika sätt som passar mig, men jag tror ärligt talat att det är väldigt individuellt vad som passar var och en. I klasser där jag har undervisat har elever ibland behövt fullständig tystnad eller omvänt, hög musik i öronen, för att kunna koncentrera sig. Någon har varit tvungen att sitta bakom en skärm eller i ett angränsande rum med kala väggar, för att inte få alltför många synintryck. Ytterligare någon har behövt ha något på bänken framför sig att ”plocka med” för att den där optimala koncentrationen skulle infinna sig. Dennes bänkgranne behövde kanske anteckna eller rita medan den lyssnar… Oavsett vilka oändligt många sätt det finns att uppnå koncentration, så brukar jag i största möjliga mån försöka få elever att söka efter sitt favoritsätt att fokusera. Syftet är alltid att de därmed lär sig både lättare och effektivare, vilket ju är målsättningen med utbildningssituationen.

Jag själv lär mig genom att anteckna när jag lyssnar på en föredragshållare, men sedan läser jag aldrig igenom anteckningarna igen. Jag minns ändå vad som sagts och kan komma ihåg hur jag skrev eller illustrerade det sagda. Ska jag jobba i datorn, så gör jag det bäst med klassisk och ORDLÖS musik högt i hörlurar. Då är jag 100% koncentrerad. Är det däremot t ex en jättebra låt med någon artist, så tappar jag nästan omgående koncentrationen, eftersom jag i stället följer med i texten och lyssnar på DEN i stället för att göra det jag planerat att göra. Genom att ta till sig nya och framgångsrika metoder för att öka koncentrationen, får man variation utan att tappa fokus och intensitet i arbetet.

Närvaro är alltså något som är helt avgörande för en lektion i skolan… utan elevens aktiva närvaro spelar det inte någon roll hur skicklig läraren är i sitt ämne. Men om läraren är en skicklig pedagog, så kanske elevens aktiva närvaro ökar av just det skälet, för att läraren har en palett av metoder för att vinna elevens intresse för lektionsinnehållet.

vatten_14591581_99013423.jpg (320×450)

av

Etthundratjugotredje åseriet- Putt, put eller PUT ett litet ord med stor betydelse!

Sports-Alive-Ltd._27.jpg (1249×937)

Det beror helt och hållet på sammanhanget vad man menar när man använder vissa ord. Om man inte har stöd av ordbilden, i textform så kan det vara direkt omöjligt att skilja mellan put, putt och PUT, trots att det är en enorm skillnad mellan dessa ord. Det första ordet är skrivet på engelska och kan översättas till svenska i mer än tio olika sammanhang. Det andra ordet är dels ett substantiv som betyder att man spelar en golfboll med en specifik klubba och med ett mycket försiktigt slag. Dessutom kan ordet i den bemärkelsen syfta på en lätt knuff, en putt… Men för en person som jobbar i en myndighet som sysslar med migranter eller för migranten själv, är det väldigt stor skillnad mellan den nyss nämnda putten och PUT med versaler. Exakt hur stor skillnad det är, vet man endast om man varit med om att möta en människa som nåtts av beskedet att de nu äntligen har fått PUT. Det betyder nämligen permanent uppehållstillstånd. Idag samtalade jag med en person om framtiden. Bland annat pratade vi om sannolikheten för att Migrationsverket skulle höra av sig snart. Personen menade att det var väldigt svårt och väldigt jobbigt att vänta och det förstår ju var och en som någon gång väntat på ett besked av något slag.

klocka_167738793.jpg (400×397)

Ovissheten skapar ett slags vakuum, där man inte vågar hoppas, inte vågar tro att det kommer att lösa sig, för man är så rädd för att bli besviken om man inte skulle få sin PUT. De personer jag mött i mitt arbete, som väntat och hoppats och längtat efter just detta fönsterkuvert, vet vad det innebär att våndas. Ofta har dessutom utredningstiden varit kantad av olika typer av åtgärder som för tankarna till en Kafkatillvaro. Det finns människor i min omgivning som fått nej av Migrationsverket samtidigt som de har fått uppmaningen att resa hem till sitt hemland (som de flytt ifrån på grund av allvarliga risker för sitt eget liv) för att de måste söka asyl i Sverige därifrån. De ombeds att resa tillbaka, söka upp den svenska ambassaden eller konsulatet, för att få hjälp att söka asyl… Att söka asyl från en svensk ambassad är en sak, men att återvända till ett land där man fruktar för sitt liv, är kopplat till skräck som paralyserar, som skapar en rädsla som syns på utsidan, en sorg som gör att ett tillfälligt leende på besök i ansiktet, aldrig på allvar når ända upp till ögonen. I de fall där landet inte har någon svensk ambassad eller något svenskt konsulat, så har Sverige ofta en ambassad som servar flera länder som gränsar till varandra. I vissa fall är deras gräns det enda som förenar dem. Grannlandet kanske har en helt annan kultur och ett annat språk talas där. Ändå är det dit flyktingen hänvisas för att söka asyl…på den svenska ambassaden. Mot bakgrund av omständigheter som är snarlika dem som jag nu beskrivit, kunde jag verkligen förstå vilken OERHÖRD glädje den här personen kände när hen kom hem idag. Med posten hade det kommit…brevet med hens PUT. I min inbox kom kort därefter ett överlyckligt mejl och från mig skickades inom samma minut ett helt hysteriskt meddelande med en lång rad vokaler: Åååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååå! Grattis!!!

Det kändes fantastiskt och jag kunde andas ut. Jag har oroat mig… Men, vad är MIN oro jämfört med den oro den aktuella personen har känt???? När mina vänner från länder i krig och konflikter varit här i Sverige ett tag, så händer det att vi kommer i samspråk om hur det egentligen var att leva i hemlandet innan de tvingades fly. Inte alls sällan berättar de hårresande minnen från helt ofattbara händelser som de har bevittnat, där nära släktingar lemlästats eller dödats eller där deras hem eller andra ägodelar förintats i explosioner eller bränder. För mig är det svårt att förstå att jag har landsmän som anser att vi borde säga; ”Och? Flytta tillbaka, för här är du inte välkommen!” Det finns så mycket att säga om den cynism som präglar det ogina samhälle vi riskerar att hamna i om vi väljer fel i mars. Men här är inte platsen och inte heller tidpunkten, för nu är det viktigare att säga GRATTIS. Välkommen att stanna i Sverige! Vårt land blev rikare när du kom! KRAM! ❤

av

One hundred and tenth åsic- School Smart with Smartphones

A lot of facts can nowadays be easily found on the internet. Many skills will soon be forgotten and a five-year-old can google just about anything with no help from an adult. I sometimes feel old when I notice how my kids know things I spent a lot of time learning. All they need to do is google. At work I notice that the gap between those who know how to handle IT and those who don’t is increasing. There will be no equality unless students get their computers thru school and also good instruction from skilled teachers. There will always be students with parents who either cannot afford a new computer, or maybe don’t understand to what extent their kid will be left out in school if they cannot be online and use internet as the rest of the kids. Being curious is a good start!

Even if we may think some things were better THEN than they are NOW, we need to at least try to go with the flow…

Otherwise we, the teachers, would soon be relics, too… Stored and filed side by side with flanellograms,

chalkboards and sandpits with sticks…

griffeltavla.jpg (637×510)

In subjects where a smartphone is a rich resource I don’t fully understand why schools still say students cannot use their phones in class. The teacher has a great opportunity getting things done a lot more easy by accepting the use of smartphones when it IS smart to use them. When we don’t find the solutions to meanings of words, the smartphones serve as dictionaries and saves a lot of time, compared to finding out by a visit at the local library, but that is not the only way to save time with a smartphone in a classroom!

Let me share a few examples from my own classroom, which is a language learning classroom with Swedish as a Second Language as the one and only subject. The students and I talk a lot about things we read, listen to or watch. I always try to help them by writing additional examples on my white board. This is however not a classroom with a SMARTBOARD, but just an ordinary poorly equipped in-the-basement-classroom. When the whiteboard is completely filled with comments, words and phrases connected to the topic we discuss I either take a photo myself and later I re-write some of the unreadable stuff for my students, OR I ask them to simply use their smartphones and take a photo of my notes. That’s quick and easy and also a SMART way to use PHONES.

Another thing with language learning is to use the phone for pronunciation. Many students in my classroom merely meet one person who speaks Swedish and I am that person. Although I try to give them several suggestions to where they can listen to Swedish, or perhaps meet Swedish people and talk to them, it is very difficult to some of them. Their smartphones is thus an excellent way to help them out at least with pronunciation of difficult words or phrases and also more than anything else, the quality of the sounds of the nine Swedish vowels, when put in different positions of words or phrases. When students record my pronunciation and go back home and listen, repeat, and their own pronunciation improves rapidly. So, if I would stick to the rules of many classrooms and say ”Don’t use your smartphone in class!” my students would have a tougher time learning Swedish.

Ines Uusmann, Minister for Infrastructure, seemed to believe that the internet would be forgotten after a few years, although it is said that the reason why everyone remembers, is that the headline for the article was a fake quote. This is in fact (in Swedish, though…) what she said:

”Jag vågar inte ha någon alldeles bestämd uppfattning men jag tror inte att folk i längden kommer att vilja ägna så mycket tid, som det faktiskt tar, åt att surfa på nätet. […] Att sitta och surfa på nätet tar en himla massa tid. Vad är det bra för? […] Det kanske är så att det är något som vuxit upp nu. Alla pratar om internet men kanske är det övergående och sedan blir inriktningen mer specificerad”

Ines Uusman citerad i Svenska Dagbladet, 12 maj 1996.

Källa: Rydén, Daniel, ”Dimmor på nätet”, Sydsvenskan, 4 mars 2007.

av

One hundred and sixth åsic- What’s your name? Let’s make a rock carving!

Many years ago I went on an excursion in the village Nyberget, Stora Skedvi, where my mum grew up. We climbed a mountain just outside the village and the view was magnificent. The striking view was however not the purpose of this excursion, but instead we had all come to see for ourselves how young people from way back when had found a lot more important things to do on Midsummer’s Eve than to sing ”Små grodorna” and dance round the May Pole…

Lövåsberget med omnejd_Stora Skedvi

The lecturer, Stig Welinder, a well-known archeologist who at that time lived in the village, shared both details about many of the couples and facts found in the many church archives from the actual time. In Sweden it is possible to track our ancestors several hundred years back in time and this was also what the archeologist had done, in detail. He could tell stories of families with happy or sad moments in their lives, all facts verified and found in public archives where anyone could have found pretty much the same information if only we had spent that time. Many of the young couples in the local area had climbed this very mountain on Midsummer’s Eve to enjoy the sunset together.  To remember the day, they carved their names in the rocks on top of the mountain and also planned for a future life together. The place was well-known in the nearby villages as ”Skrivarhällen”(Welinder, 1992) and not just the teenagers from one of the villages climbed the mountain, but also those who lived on the other side of the mountain, a bit further away.

The rock carvings can still be found, if you first climb the mountain! 😀

Among other things that Welinder shared with us in his lecture, was the nature of names in Dalarna at the time when the rock carvings were made.  But there were just a few different names that seemed to be popular, and a few names were just the same, so in order to know who was who, you needed to add the name of the farm, or place, such as Petter Danielson, On the Hill. His son would be named after his father, Daniel Pettersson + On the Hill, and his son in turn, would most likely be called Petter Danielsson+ On the Hill… For women, the use of daughter would be used instead of son.

I would, for instance, have had the family name Dalkesdotter, since I am the daughter of Dalke. My brother would acoordingly have been called Dalkesson. During the 23 years I have been teaching I have noticed the change in naming. When I graduated in 1991, many of my first students had names that have been used in our country for generations. Boys names like Daniel, Peter, Mikael, Anders and girls names like Anna, Maria, Kristina, Helena, Ylva etc. But after a few years of teaching I noticed that many of the boys now rather had names like, Kevin, Justin, Jim, Tim, Tom and girls had names like Natalie, Felicia, Caroline, Nellie etc. Nowadays we find a lot of different names, a variation that can be connected to our complex world with input from not just the local area, but from other parts of the world.

namnbild.jpg (672×361)

My own name, Åsa, is from the time before Sweden was Christened and means ”goddess”. Very few little Åsa’s are to be found nowadays, but instead some of the names that I would connect to old relatives are coming up as new favourite names for kids. It’s funny how one sometimes hear parents call for their little ones and you expect a person in their seventies to approach behind a tree in the park, but instead a little toddler, called Bosse or Leif, will meet his Mom with a lovely smile!

toddlerRoundup-14.jpg (600×503)

My friend the archeologist from the mountain top is a very good example of being modern at the same time as he cherishes the value of how our ancestors chose to live their lives. What footprints or fingerprints will our generation leave? No mountains will be filled with names, but maybe we will share something else that is just as interesting and important? Let’s hope so!

Welinder, S (1992) on Skrivarhällen i southern Dalarna, Bergslagen, Sweden

av

Sjuttioandra åseriet- Låtsaseleverna gör reklamfilm!

Det är dags för arbete i grupp i låtsasklassen! Kommer ni ihåg dem? Här kommer de igen, för att friska upp minnet lite:

1) Slarv-Maja

2) Lat-Mats

3) Ivriga Ivar

4) Envisa Eva

5) Finurliga Fina

6) Olle Olyckskorp

7) Betty Bäst

8) Tysta Tusse

9) Flitiga Lisa

10) Pelle Plugghäst

11) Stöddiga Stina

För dagen är gruppens uppgift att tänka ut en säljande reklamslogan, därefter tillsammans fördela arbetsuppgifter och sedan spela in en reklamfilm som de i efterhand ska redigera och presentera för resten av klassen. Ämnet är svenska, men som vanligt tycker jag att man kan koppla ihop ämnet med något ur elevernas erfarenhetsvärld, något de lever med till vardags och känner igen… Det är länge sedan… Inte alls nu… Något sådant här var ovanligt när jag gjorde mina modiga insteg på filmscenen…

Alla i klassen tycker att det ska bli roligt att spela in film och de ser verkligen fram emot detta, eftersom det är coolt att ha tränat innan man ska bli kändis i Hollywood eller hallåa på TV. I och för sig kan det dessutom vara bra att ha medievana om man ska bli hockeyproffs också, skjuter någon av grabbarna in, medan någon av tjejerna har tänkt sig att försöka bli modell eller kanske slå igenom i USA som sångerska. Med alla de här drömmarna är det ju perfekt att träna på att göra en reklamfilm på svenskan i nian, eller hur? Någon har en farsa som har en kontakt på TV och denne menar att kanske kommer klassens film att kunna sändas i TV sedan… En lång stund försöker jag sticka emellan i all ivern genom att säga att jag har delat in klassen i grupper, för att vi ska kunna komma igång snart. Jag ser 29 fågelholkar och en enda tar till orda, högt argt och med stor emfas:

-VA?! Har DU delat in grupper??? Vafan DÅ för?! Är du inte riktigt klok??? Fattaru inte att vi vill jobba me våra polare eller ??? skriker Stöddiga Stina. Vi vet väl själva vilka vi ska jobba med! Eller hur? säger hon och tittar direkt på Tysta Tusse som ger ifrån sig en nästan osynlig nick och sedan rodnar och tittar ner i golvet. Jag är ung… inte så mycket äldre än de. Jag har minsann tänkt ut SMARTA grupper, som är indelade efter sådana tankar som att man ska dela på dem som är bråkiga, lägga de rädda i grupper där de känner sig någorlunda trygga, sprida ut de kreativa och driftiga, försöka hitta en mix i gruppen av alla sorter, samtidigt som man håller koll  på att grupperna sinsemellan har ungefär likvärdiga möjligheter att lyckas med själva uppgiften. Detta är i den gamla läroplanen, Lgr -80, när vi inte hade samma målstyrda tänk in i minsta detalj, men ÄNDÅ, så vill jag att varje enskild elev ska komma till sin rätt, kunna påverka processen i största möjliga mån, våga säga sin åsikt, våga framträda inför kameran, eller våga vara den som tar ett steg framåt och säger ”jag vill gärna filma!”. Men vad händer…? Jag är ännu inte en luttrad gammal lärare som har erfarenhet och många elevers argument i huvudet.

Jag faller till föga för Stöddiga Stinas arga uppsyn och tänker att OK… De får bestämma själva hur de ska jobba… Denna enda gång… jag är inte alls STOLT över mitt beslut, utan känner mig inombords som en dubbel förlorare, först för att jag satt en bra stund dagen före i arbetsrummet och pusslade med de många eleverna i klassen för att få ihop i mitt tycke optimala grupper och nu kan kasta den nedlagda tiden i sjön, dessutom känns det som en förlust gentemot eleverna… Jag förlorade…

Den gamla och erfarna läraren (år 2014) har tappat den senare formen av prestige och nuförtiden har jag lättare att lyssna på eleverna och känna mig BEKVÄM med det. Det är inte en kamp om vem som ska bestämma, det är en demokratisk process om lärandet och hur man ska få det så optimalt för den aktuella elevgruppen som möjligt. Jag försöker lyssna så gott jag kan och ändra på beslut som känns fel i förhållande till vad de uppfattar och tycker. 

Men åter till låtsasklassen… Nu har jag alltså slängt min egen idé i soporna genom att säga ”OK!”

Nu inträder den märkliga huggsexa som präglar en grupp utan tydlig ledning. Jag kunde ha varit den tydliga (men ändå inte på något sätt elaka, bara just TYDLIGA) ledaren, men då var jag för ung och oerfaren för att begripa det. Jag hade läst i min utbildning att man ALLTID ska lyssna på eleverna och dragit ett likhetstecken mellan detta och att eleverna skulle bestämma… Man lär så länge man har elever…! 🙂

Nu var vi i fasen då eleverna skulle välja vilka de ville jobba med… och efter en stund var det precis som det kunde vara på mina idrottslektioner som barn… De som inte var så duktiga i bollsport blev sist valda när vi skulle spela handboll. De som sprang långsamt blev inte valda i fotboll och de som inte kunde läsa karta fick inte vara med i orienteringsgruppen. Märkligt nog, så stod jag där, den unga läraren, och konstaterade helt ljusblått att det var ju KONSTIGT att just två elever återstod när alla grupper ansåg att de var ”klara” med indelningen och inte behövde någon mer… Barn kan verkligen vara utstuderat grymma när det tillåts vara det av vuxenvärlden…(mig). De två återstående petade JAG in i varsin grupp, fullt medveten om att det var en riktigt dum lösning, men utan att ha en bra idé i bakfickan och utan att ha tillräckligt med pondus i gruppen för att säga: ”Vet ni, detta med gruppindelningen blev ju helt fel, så nu vill jag att vi börjar om från början och jobbar i de grupper jag hade planerat från början…”

Ändå är det inte detta som jag hittills skrivit som är MEST intressant. Det är snarare både gruppindelningens psykologi, processen i den färdiga gruppen och det väntade resultatet som blir intressant. Slarv-Maja väljer självklart att vara i en grupp med elever som satsar på skolan om hon själv får välja, medan det är lätt att räkna ut att dessa elever helst jobbar utan Slarv-Maja, eftersom de är mer intresserade av sina egna betyg än av att hjälpa Slarv-Maja till självinsikten att det lönar sig att satsa på skolarbetet. Lat-Mats väljs bort av samma skäl som Slarv-Maja, för ingen vill jobba med en kompis som inte orkar bry sig och inte lägger ner något jobb. Ivriga Ivar däremot är hett byte på gruppindelningsmarknaden, för alla vet att han kommer att lägga ner jättemycket energi och ambition på att få grupparbetet att bli det bästa genom tiderna! Envisa Eva är en vinnare som gruppkompis om hon är MED gruppen i tanken om HUR, men är hon av annan åsikt än gruppen, så är hon spiken i kistan med sin envisa ståndpunkt och svårighet att anpassa sig till andra. Finurliga Fina är både omtyckt  och beundrad för sina många kluriga idéer oavsett hur svår en uppgift är. Olle Olyckskorp däremot är en ständig bromskloss i sin grupp eftersom han letar fel och försöker skjuta andra elevers idéer i sank så fort någon fäller en kommentar om hur man skulle kunna göra. Betty Bäst kör över allt och alla med sina egna lösningar, struntar helt i att lyssna och överröstar de andra när de försöker lägga fram ett förslag i gruppen. Betty Bäst vinner i sin grupp OAVSETT om hennes lösning är den bästa eller inte. Hennes gruppkompisar har lärt sig att de vinner på att anpassa sig till Betty Bäst och strunta i sina egna idéer. Betty Bäst väljer helt klart att i sin grupp ha Tysta Tusse, som en bundsförvant om hon själv får välja och om inte Stöddiga Stina redan har värvat honom till sin grupp. Flitiga Lisa och Pelle Plugghäst frågar om det är OK att man jobbar i par i stället för i grupp och den unga läraren med svag position i gruppen säger:

”OK, för den här gången då!”

Arbetet tar sin början… Jag hade inledningsvis tänkt mig att vara mycket inbegripen i de olika gruppernas arbete, men det visar sig ganska snabbt att de trivs med att jobba på egen hand och upplever mig som ett störande moment när de ska jobba i gruppen… Vissa grupper jobbar med det de ska och gör också stora framsteg i arbetet med att komma allt närmare sin reklamfilm. De provfilmar, testar olika idéer, vill ha råd och tips. Andra grupper gör allt annat än att ägna sig åt denna uppgift…ända tills jag kommer för att titta till dem… Då säger de pliktskyldigast att även om de verkar sysslolösa, så är det skenet som bedrar, för det är nämligen så att de är sysslolösa för att de inte kan göra något just IDAG, eftersom Slarv-Maja har glömt deras manus hemma och då  kan de ju inte jobba, eller hur??? Jag frågar om de inte kan rekonstruera sitt manus, men de menar att de ju HAR ett manus och NÄSTA GÅNG så ska de hålla på med uppgiften. Det LOVAR de… När jag besöker dem nästa gång har Lat-Mats glömt manus i sitt skåp och orkar inte hämta det och jag tvingas ta en strid med honom och gruppen om vikten av att satsa på sina studier…vilket får Stöddiga Stina att vräka ur sig att jag fullständigt ska skita i om de vill göra uppgiften eller inte, för det är faktiskt en hel vecka kvar till man ska lämna in sin reklamfilm och nu vill de vara ostörda i sitt arbete! Jag är ung och oerfaren, som jag nämnt tidigare och jag är i avsaknad av pondus, lång erfarenhet och jävlar anamma. Därför säger jag till eleverna, att det är OK och påminner om vilket datum arbetet ska vara klart. Slokörad lämnar jag gruppen och begrundar om det skulle kunna finnas något annat sätt att nå fram till just dem… Känner mig misslyckad och otillräcklig… Ville helst ha ett annat jobb än lärarens… Varför är lärarens vardag så här motig? tänker jag.

Flitiga Lisa och Pelle Plugghäst har skrivit ut sitt manus på datorn och lånat rekvisita av släktingar och tränat på tänkbara repliker, men de har upptäckt att det är svårt att jobba i par med ett så stort arbete som en reklamfilm, så nu har de varit runt i grupperna och värvat över Tysta Tusse, för att han ska filma åt dem, och Ivriga Ivar eftersom han vill att det ska gå fort och äntligen hända något i processen… Efter mycket extraarbete och massor av fritid, är deras film klar och den är dessutom väldigt fyndig, eftersom de dessutom hade lyckats få med Finurliga Fina i gruppen. De andra gruppernas arbeten framstår i jämförelsen som ganska mediokra…och jag i min egen utvärdering på kammaren tänker att ”nästa gång så måste jag driva igenom att det är jag som ska skapa grupperna när vi ska jobba i projektform”. Blir det så? Gradvis…så blir jag en klokare lärare, men i början var det verkligen TRIAL AND ERROR som gällde.

Därför är min slutpoäng här återigen, så som jag sagt tidigare; Den unga läraren kan behöva en arbetskamrat som varit ute ganska länge och som kan stötta en i svåra beslut och vägval i yrket. Låtsasklassen hade säkert KUL, men det är rimligt att anta att de fick väldigt olika förutsättningar för sitt lärande och det är inte OK. Det var inte OK då och det är inte OK nu. Det är lärarens ansvar att se till att grupper fungerar och att upptäcka i tid när de INTE fungerar. Det ingår i yrket att vara den som skapar goda förutsättningar för lärande, med allt vad det innebär. Man lär så länge man har elever… Verkligen är det så!!! Och en av de viktigaste insikterna jag kan göra här och nu, efter 23 år i yrket, är att man behöver vara lyhörd för elevernas behov och önskemål men ändå inte lägga sig platt och följa minsta rörelse i gruppen, för i slutändan är det jag som är ansvarig för att målen nås och att en lärandesituation som är dynamisk och givande för alla råder i klassrummet.

Att avstå ifrån att ta rodret i klassrummet, så som jag gjorde som ung lärare,

är i själva verket att lämna eleverna i sticket…

Men det förstod jag inte då.

Jag har ansvar för verksamheten,

hela vägen… 

 

av

Sextiosjätte åseriet – Lärares ansvar för elevers lärande…

När en text upplevs som lite för svår att förstå för en elev, så brukar jag ta tillfället i akt att bryta lektionen en stund för alla, för att ge en minilektion på ett metaplan. En text kan mycket väl upplevas som svår av en hel grupp, men enskilda elevers grad av lärande hänger samman med ett antal påverkbara faktorer som jag brukar samtala med eleverna om. För att förklara min tankegång vill jag presentera några låtsaselever för er:

1) Slarv-Maja

2) Lat-Mats

3) Ivriga Ivar

4) Envisa Eva

5) Finurliga Fina

6) Olle Olyckskorp

7) Betty Bäst

8) Tysta Tusse

9) Flitiga Lisa

10) Pelle Plugghäst

11) Stöddiga Stina

I en tänkt situation läser jag och ovanstående elever en och samma text. Samtliga elever uppfattar texten som svår, faktiskt så svår att det inte går att förstå den efter en första genomläsning. Genast utbryter en viss oro i gruppen. Lat-Mats och Slarv-Maja lägger ifrån sig texten och kollar sina mobiler i stället. Envisa Eva och Finurliga Fina frågar om de kan få använda ordbok och om det är OK att de samarbetar. Stöddiga Stina skriker att hon skiter i att läsa texter som bara handlar om något astråkigt som vanligt. Olle Olyckskorp ropar från sin plats att den här texten ändå inte går att förstå hur mycket man än försöker och därför är det onödigt att ens försöka. Man skulle ändå bara misslyckas. Betty Bäst menar att bara för att Olle Olyckskorp inte kan med hur man letar i ordböcker, betyder ju inte det att alla är lika korkade losers. Själv förstod hon till exempel det mesta av texten redan från början, faktiskt. Tysta Tusse som sitter alldeles bredvid Betty Bäst kan se hur hon i sin text har skrivit jättemånga frågetecken i marginalen och dessutom ritat en arg gubbe längst ner. Tysta Tusse inser att Betty Bäst har förstått lika lite av texten som han själv gjort, men han vill inte utmärkta sig genom att kritisera Betty Bäst. Det bästa är att vara tyst och vänta och se vad som blir lärarens nästa drag. Den strategin har fungerat förr… Medan de övriga gett luft åt sitt missnöje på olika sätt har både Pelle Plugghäst och Flitiga Lisa passat på att läsa texten en andra gång, eftersom de vet att man som regel förstår bättre då…

Att tappa sugen som lärare är fullt begripligt om man ofta får mothugg eller upplever att det inte går på räls, men jag brukar tänka på vilka möjligheter att påverka jag själv har och också hur viktigt det är att väcka ett intresse för en text, skapa en förförståelse och få elevernas uppmärksamhet. Min roll är viktig i den här klassen. Med tanke på elevernas olika förutsättningar och deras varierande inställning till sina möjligheter att lära sig, fokuserar jag på deras strategier i lärandet. Jag jobbar en stund med hela gruppen samlad för att de elever som tycker att texten är fullständigt omöjlig att ta sig igenom, ska få fler tips om hur de ska göra. Men förutom det ägnar jag kraft åt att jobba med elevernas inställning. Först inställningen till sin egen förmåga… Därefter inställningen till den specifika uppgiften. Att hjälpa eleven till insikten att hen klarar av att så småningom förstå texten om hen bara lägger ner lite arbete på den är viktigt. Att få elever att förstå att texten valts med omsorg för att träna läsförståelse på en nivå som är strax ovanför elevens nuvarande nivå är mer framgångsrikt än att låta eleven fortsätta tro och tänka att det inte går eller att hen är för korkad för att förstå den aktuella texten.

Vidare är inställningen till uppgiften minst lika viktig. Om jag som elev oreflekterat får fortsätta tänka att alla texter i skolan är astråkiga eller att det inte spelar någon roll om jag nonchalerar uppgiften genom att zappa på mobilen, så har min lärare bidragit till att ytterligare försämra möjligheterna för kreativt lärande i positiv anda. I de flesta kurser finns en nivå man förväntas nå i slutändan av kursen. Det kan vara en färdighet eller en viss kvalitet som ska uppnås. Pelle Plugghäst och Flitiga Lisa kommer att jobba vidare tills de når målen. Tysta Tusse kommer att invänta lärarens instruktioner och göra sitt bästa, tyst så att han inte utmärker sig… Betty Bäst kommer skryta om alla insikter och kunskaper och ifrågasätta andras kompetens, medan Olle Olyckskorps låga självkänsla är hans främsta hämsko. Så länge Slarv-Maja och Lat-Mats tillåts fortsätta avvika från lektionsplaneringen kommer Stöddiga Stina ha sin givna roll som klassens clown med störande kommentarer på löpande band och på så sätt bidra till en onödigt låg arbetstakt i klassen. Ivriga Ivar som hela tiden velat komma igång med arbetet men inväntat lärarens instruktioner förstår efter några liknande lektioner att han kommer att vinna på att hålla sig väl med Envisa Eva, Finurliga Fina eller FÖRSÖKA hänga på i samma takt som Pelle Plugghäst och Flitiga Lisa.

Klassens kultur finns där under ytan i de flesta konstellationer, men i lärarrollen har jag ansvar för att stötta SAMTLIGA elever i lärandet. Mitt ansvar innebär att ge eleverna många olika verktyg, nya tips på HUR man kan göra och samtidigt måste jag hålla humöret uppe, min egen koncentration på topp och inte tappa sugen när den heterogena gruppen framför mig är vilsna, frågande eller oroliga.

Lärarrollens komplexitet är svår ett fånga, men ett är säkert: man vinner på att själv vara kunnig, insatt, positiv, engagerande och envis… Man tjänar på att låta elever tipsa varandra och man tjänar på att själv vara generös med tips och idéer. När det går HELT FEL och man misslyckas, är det viktigt att våga säga till eleverna att det blivit fel… Gör om, gör rätt! Dr Lorraine Monroe påminde mig vad viktigt det är att lärare ägnar sig åt reflektion över undervisningen. Om inte elever lär sig, är det lärarens skyldighet att fundera på nya, andra sätt att undervisa, repetera och förklara. Med elevers förståelse kommer oftast ett ökat intresse. Intresserade elever är lättare att undervisa än ointresserade… Att vinna gruppen är alltså A och O…

av

Sextiofjärde åseriet- I skogen är det lätt att minnas!

Tummeliten

 

En, två, tre, fyr, fem och sex och sju… Ut i skogen tåga alla nu! Det finns en gammal inspelning när jag är väldigt liten och sjunger just den här sången… Jag minns att jag identifierade mig med Tummeliten, som ju går längst bak i raden av barn. En kort stund igår, under en skogsvandring i Malingsboskogarna, kom jag att tänka på det här barndomsminnet. Det slog mig att Vali, som gick först och visade vägen och vi, hans elever här i skogen gick efter i en lång rad, precis som det är i visan.

Nästa tanketråd i huvudet var hur många sånger av den här typen jag har hört och delvis kan och hur många FLER min mamma kan…och vad det kan bero på. Skolhistoria har alltid varit spännande för mig, redan innan jag själv var lärare. Jag minns att jag som barn först frågade mina föräldrar, sedan mormor, morfar och farfar om hur det var när de gick i skolan. Vissa saker går att förmedla genom att bara berätta, men annat måste kanske upplevas. När jag var liten tillbringade jag mycket tid i mammas barndomsby i Stora Skedvi. Hembygdsföreningen där organiserade varje år vandringar i socknens skog och mark. Ett minne från en sådan vandring var när mammas lärare, Greta, och mamma började sjunga vandringsvisor. Jag hängde glatt med i ”Vi gå över daggstänkta berg, fallera!” men när jag hade sjungit den, så var min reportoar slut. Mamma och Greta sjöng sång efter sång och fick med sig alla som i ålder var födda år 1950 eller tidigare. Det blev som en vandrande kör som stämde in i olika stämmor, och med stor glädje vandrade i den kuperade skogen utan problem.

Vi andra noterade att vi inte kunde en enda sång utantill. Det sträckte sig möjligen till första raden och sedan ett ordlöst nynnande. Som sammanhållande länk är musik fantastiskt. Stamsångerna, så som tanken var förr… kanske inte enbart var av godo, men som jag ser det, så är det ju roligare att gå en långprommis i skogen om man samtidigt sjunger! Det sammansvetsar på ett alldeles fantastiskt sätt. Jag har en egen filosofi om varför barn nuförtiden inte ”kan sjunga tillsammans”. Jag tror inte alls att det beror på att de inte har sjungit, för det vet jag att de har. Men det är säkert så att många klasslärare och musiklärare sätter sin egen prägel på musikundervisningen i högre grad nu än förr, eftersom det inte är givet ”vad” man ska sjunga. Jag noterar att mina döttrar ibland tar upp några sånger från sin tid i skolan, trots att tre år skiljer dem emellan. Deras kompisar stämmer också in och de kan sångerna allihopa, men jag kan inte sjunga med då heller… Det är helt andra sånger som de kan och de har alla råkat gå i samma skola. Jag tror att om man skulle plocka ihop en slumpmässigt utvald grupp av svenska femtonåringar, så skulle de alla kunna sjunga ett antal sånger utantill, men frågan är om de skulle kunna sjunga samma sånger? Spelar detta någon roll? Jag vet inte… Möjligen kan jag känna ett visst mått av utanförskap när jag inte kan en sång och andra sjunger den… Jag vill ju också vara med!!!

Oavsett vad man anser om stamsångernas vara eller icke vara, så kan de mycket väl tjäna som underlag för att visa vissa aspekter av svenska språkets utveckling under det förra seklet. ”Vi gå” eller ”…tåga alla nu” är inte några felskrivningar. De är i stället exempel på en förändrad verbböjning. Presens ser lika ut i olika numerus nu, men det gjorde det inte när Alice Tegnér och Olle Thunman skrev sina visor.

av

Sextioandra åseriet- När tillfället ger exempel direkt blir jag glad!

Hörförståelse hänger intimt samman med ljuduppfattning och det egna språkets språkljud och har man då ett språk vars vokaler är färre än, eller avviker helt ifrån svenskans vad gäller hur de praktiskt fungerar i språket, så kan det vara svårt att skilja mellan ord som till synes är helt lika varandra. Idag hade jag tur, för det råkade falla sig så att i samma text fanns två ordpar som gjorde det möjligt att med eleverna diskutera just detta, eftersom de hade svårt att ljud- och uttalsmässigt skilja orden från varandra.

en pollare

 

pollare- polare

fulla-  fula

Elevernas uttal överensstämde med de två förstnämnda orden i ordparen, men när jag frågade dem vad orden betydde, så angav de betydelsen för de sistnämnda orden i ordparen.

På bara en kort stund hade vi rett ut ordens betydelse och dessutom tränat uttalet och lyssnat på skillnaden. Min uppfattning är att den typen av tillfället- i flykten- uppgifter är oerhört effektiva som bas för lärande eftersom de uppkommer i samband med en aha-upplevelse, där elevens egen hypotes ifrågasätts samtidigt som korrigering och ny input sker. Mot bakgrund av det resultat jag vet att det ger, om man ”avbryter sig” för att låta en aktivitet som denna ta en stund i anspråk, vill jag slå ett slag för att inte vara rädd för att gå ifrån sin planering. Ju mer man bygger in elevernas egna frågor i lärandet, desto smidigare lär de sig, eftersom de jobbar med det de för stunden behöver förstå, inte något som någon annan propsar på.  Dessutom kan det ibland bli ganska kul med språkliga missförstånd och i de fall där man kan förklara det roliga, så kan eleverna också ha nöje av det. Där måste jag dock tillägga att man förstås inte skojar med en elevs språkliga output inför en hel klass. Jag brukar spara på roliga exempel till ”en annan gång” och ibland bjuder eleverna själva på något de har missförstått och vill få förklarat.