mars 5, 2017 av asaole

Fourhundred and forty-fourth åsic- Vasaloppet, a Swedish ski race for the entire nation!

When I watch cultural events on TV from other countries where some of my students come from, such as India, Pakistan,Bangladesh, Irak, Iran or Somalia, I note both similarities and differences. There are places and situations I find exotic and extraordinary, partly because of differences in climate or weather conditions, but also because of living conditions in general. This blogpost gives you an example of what people do for fun in the far north country of Sweden. If you are used to crowded places in markets or fairs, if you commute daily for a job in the City, this is the blogpost for you! This is about being in a crowd… 🙂

#asaole, #vasaloppets-logga

A long tradition of skiing in Sweden has its peak the first Sunday of March each year… I talk about the long distance ski race called Vasaloppet, held in the memory of King Gustav I of Vasa. This is the 93rd time this race is held and this year’s race has approximately 15,000 participants. Ever since 1922, when the first race was held, more and more participants have been added each year. Skiing is a sport with long tradition in Sweden and many famous skiers come from our country.

Being good at skiing is not the only factor for winning a race like Vasaloppet. You also need to have a very strong will, since the distance of 90km is too far to just do ”for fun”. Many of the elite skiers race under five hours, but most of the other participants, need 5-12 hours to get to finish in Mora. The absolutely slowest ski racers are called ”blueberries” blåbär in Swedish, and the connotation for the word is not merely a berry, but a person who is doing something as best as she/he can, but not in a professional way on elite level.

During my lifetime I have always watched Vasaloppet, but only once have I been there on the site. Then I was merely a child and I remember we were in Evertsberg, watching all the ski-runners passing by reaching out for our cups of blueberry soup. I know that through the years the food and drinks have changed to sports beverages and other kinds of food, but traditionally one would have blueberry soup, so why break the tradition? I always stick to blueberry soup…

Vasaloppet is possible to follow on national TV each year. I would say I am worse than the blueberries in the race, since MY tradition each year is very far from ski racing 90 km in the cold winter… Instead my tradition is to WATCH this on TV! 🙂 Every year, many others do just what I do! Last year, 2016, 37% of the Swedish viewers watched Vasaloppet on TV, that is 3 509,000 people! Mind there are only approximately ten million people in Sweden… An ordinary Vasaloppet-Sunday, I would watch the start, then I would eat blueberry soup while listening to all the many interviews with people involved in the race, both those who race to win and those who definitely just do it for fun …

I am always amazed that people volunteer to actually ski this far! 90 km is way too far to ME anyway! Another thing I find interesting is the fact that it is very crowded in the ski-tracks. I think of situations that these people would avoid during working hours. They would try very hard to commute earlier than the crowd, choose alternative routes to avoid long backed-up lanes on their way to the city of Stockholm, but on their day off of work, they line up for skiing, in a huge crowd with 15,000 skiers…

There are participants from other parts of the world, although most of the skiers are Swedish, Norwegian or Finnish. The little town of Mora, where the ski runners finally reach their goal has a ”sister” in the USA. Mora in Minnesota is far away, but just like many other American cities the name has its origin somewhere else in the world. Are you from Mora in the USA? Maybe you will be the next year’s winner? 😉

I cannot help but admire them! First for skiing this far at all, secondly for doing so early in the morning on a Sunday, thirdly for skiing in such a crowd, and last but not least for skiing such a long time… Altogether it’s amazing!

Sources:

http://www.vasaloppet.se

http://www.ci.mora.mn.us/

november 26, 2016 av asaole

Fyrahundrasjätte åseriet- Yrken att lita på…eller inte?

#asaole, #Vägval, #yrkesval, #guldsmed

Genom åren i vuxenutbildningen har jag noterat att många av mina elever från främst Mellanöstern, har en bakgrund som hantverkare. Till exempel har flera olika guldsmeder passerat mig. Eftersom dessa guldsmeder av naturliga skäl tänker ”Yes!!! Jag har ett YRKE när jag kommer till Sverige!!! Jag kan börja jobba direkt!!!!” , så har jag haft anledning att svara på tusen frågor om varför svenskarna köper oäkta halsband på modebutikerna i stället för att köpa guld… Jag har även haft anledning att diskutera med samma grupp, guldsmederna, hur DE tror att deras MARKNAD ser ut, i ett land där de flesta har ”juveler” som inte är så dyra. Dessutom är traditionen så totalt annorlunda. I många av länderna där mina elever är födda, så är trenden antingen att man kommer till ett bröllop med en kontantsumma som present, ELLER så kommer man med just det… GULD. Handen på hjärtat, hur många av mina svenska läsare brukar presenta ett brudpar med GULD i stor omfattning??? Nej…skulle inte tro det… Det blir en brödrost eller ett uppläggningsfat eller kanske en smakfull designvas eller liknande, för det är ju tanken som räknas…men guld…nej… redan ORDET andas ”dyrt”…liksom… och kontanter är inte ens tänkbart, för det verkar ju som att man är helt fantasilös… Men vad beror det på att det är så olika??? Kanske är det så att man redan när man gifter sig har helt olika förutsättningar för försäkringar, lön och oförutsedda utgifter?

Jag har fått berättat för mig av elever att de nygifta ofta är helt oförsäkrade, men att deras gåvor från bröllopet, i form av guld, fungerar på samma sätt som de försäkringar vi har i Sverige, alltså att man har till exempel en hemförsäkring, en livförsäkring och kanske även några sakförsäkringar för enskilda föremål med extra stort värde. I vissa andra kulturer är det i stället så att det guld man fått vid sitt bröllop, är som en försäkring och i dåliga tider, så säljer man guldet för att komma på grön kvist igen. Man ”förvarar” guldet runt halsen på sin fru…

Man kan inte i samma utsträckning sälja sin brödrost ”secondhand”…

När en av dessa guldsmeder hade fått ett erbjudande att öppna eget för att starta en leasing-butik lokalt i vår lilla stad, så kom denna elev till mig för att han hade förtroende för mina kunskaper i finstilt text i avtalsdokument… Han ville att jag skulle läsa igenom det avtal han stod i begrepp att skriva under… Jag fick på detta sätt inblick i två olika sfärer… dels ”att starta eget”-sfären, dels ”att bli franchisetagare”-branschen… Det blev för MIG fullständigt tydligt att jag INTE kunde råda min goda vän och elev att starta ett sådant franchiseföretag, om jag nu inte ville att han skulle hamna i personlig konkurs. I det finstilta var det han som var ansvarig i alla olika situationer…, han som ny i Sverige, som helt ny företagare, skulle ta hela smällen… Jag sa till honom: ”om det hade varit jag, så hade jag inte gjort det här. Jag hade inte vågat. ” Han lyssnade på mig, valde att inte ingå det avtal som föreslagits, och kom på så sätt undan ett flerårigt bindande kontrakt. Lite senare valde han att gå en utbildning och nu har han en fast anställning i ett större företag där han med sin specialisering kommer att ha både karriärmöjligheter och en för framtiden någorlunda trygg inkomst. Guldsmed må vara ett fantastiskt lukrativt yrke i Mellanöstern, men i Sverige måste man befinna sig i en storstad för att försörja sig på det yrket. Att lyssna på råd är svårt, men när man kan ta råd av någon som varit i landet länge, så kanske man ändå vinner till slut?

augusti 10, 2014 av asaole

Miniåseri- Min sista sommarlovsdag 2014

De sista skälvande minuterna på sommarlovet är det ganska spännande att titta tillbaka och återuppleva vissa stunder. När den nittonde juni var till ända hade jag tillbringat min första sommarlovsdag med att vara på jobbet, för att jag upplevde att jag annars inte skulle kunna slappna av och känna mig ledig. Även här i slutändan av lovet brukar jag vilja ha kontroll över situationen… Det är av ren självbevarelsedrift jag därför har ägnat min sista sommarlovseftermiddag åt att skaffa mig själv lite koll på jobbfronten. Då blir morgondagen positiv och rolig. Första dagen på jobbet brukar vara spännande på många sätt. Det kan vara ändrade förutsättningar i jobbet eller människor som tillkommit eller tagit tjänstledigt eller liknande. Dessutom känns det fint att träffa alla igen!
Jag har haft ett positivt och roligt sommarlov i år. Många stunder med goda vänner har förgyllt tillvaron och resan till Grekland blev en fantastisk upplevelse. När en viss tid förflutit har jag förhoppningsvis glömt hur långsamt en Lancia Y tar sig uppför backar och hur oändligt länge man fick köa på flygplatsen i Chania för att komma hem igen. I stället blir känslan av att flyta i havet vid Elafonissi något jag tar med mig in i vinterns mörkaste stunder tillsammans med alla fantastiska synintryck och den goda maten. Här hemma har jag plockat vinbär och hallon och lyssnat på talbok eller suttit på tallfiket och beundrat nötväckans intensiva bestyr upp och ner på tallstammen och det kommer också att vara härligt att minnas när vintern kommer. Firandet av mina föräldrars guldbröllopsdag och ett ytterst traditionellt midsommarfirande i Tällberg inledde sommaren för min del och även om vädret var ovanligt kallt för årstiden så är det ett varmt minne.
Händelserna i Gaza, Irak och Ukraina har gjort mig mycket bekymrad. När sedan uppgifter om Ebolaviruset spreds och när branden i Västmanland visade sig vara mycket omfattande kände jag en mycket stor tacksamhet och ödmjukhet inför det faktum att min familj och jag förskonats från liknande katastrofer. Avslutningsvis skickar jag en tanke till alla dem vars sommar kanske blev problemfylld och ledsam i stället för den återhämtning den borde vara. Kram!