Etikettarkiv: #åserier

av

Miniåaseri – A slingback would kill me!

After a lovely weekend in Stockholm with sunshine and long walks in completely wrong shoes, I’m home again, extremely happy to live in a country where I can wear my flip-flops at work tomorrow! A sling-back shoe would kill me! If you haven’t yet read my thoughts on this topic, please enjoy! It’s the twentieth text in a series of texts mainly about being a teacher in Swedish as a Second Language. My texts are all called ”åserier” which is a pun, made of a mixture of my name, Åsa and a Swedish word for a typical kind of short text, called kåseri.

A short summary of the text called ”Tjugonde åseriet- Flip-flops, flipp eller flopp?

Flip-flops are used in many classrooms in Sweden, by both kids and teacher and although we all may agree on flip-flops not being a sign of good taste, I argue for the fact that it’s nice to make your own decisions in what to wear.

We don’t have a dress code and my text deals with my surprise when I first visited an American school and realized I was supposed to use stockings, sling-backs, skirt and a blouse. A Swedish teacher can pick any comfortable shoes she like and also decide rather freely what clothes to wear. Many teachers wear jeans for instance.

Suppose you don’t read in Swedish and suppose you’d like to read more written by me… Please comment back to me and let me know what text you would want me to translate into English.

av

Tjugonionde åseriet- The Big 5 för barn med annat modersmål än svenska

Var och en av eleverna, utan undantag, ska ges möjligheter att träna ”The Big 5”. Det kräver att jag tänker igenom extra noga hur man kan skapa en lärandesituation som möter det kravet.  Men vi backar litegrann och återkommer till begreppet The Big 5, som ju kan betyda flera olika saker.

För den äldre läsaren far tankarna till Afrikas savanner när man talar om de fem stora. När jägare ohejdat kunde samla afrikanska troféer från sina jaktresor, var det eftersträvansvärt att ha med sig något hem som bevisade att man skjutit en afrikansk elefant, en buffel, en leopard, en vit noshörning och ett lejon.  Den absolut enda gången jag har upplevt att någon faktiskt har dessa troféer i ett vanligt hem, fick jag en smärre chock. Det var i Oban i Skottland och jag var där på semester och bodde i ett privathem mot Bed & Breakfast.  Kanske någon annan än jag hade blivit imponerad, men jag blev allra mest avskräckt och ledsen, beklämd kanske är ett adekvat uttryck i sammanhanget?

De många naturprogram jag är uppväxt med har snarare gett mig känslan av både respekt och beundran, men aldrig någon gång lust att fälla dem, detta trots att jag i ungdomens dagar ägnade mig åt gevärsskytte i en sportskytteklubb och kanske skulle klara av själva skyttet. Men är man lärare, så har man ju även ”The Big 5” inom lärande att hantera och det är den uppsättningen av fem begrepp som jag nu tänker övergå till. I undervisningssammanhang utgår mycket av arbetet från fem förmågor som är så pass viktiga att de sticker ut på samma sätt som de fem afrikanska djuren en gång gjorde i jämförelse med andra djur.  Förmågorna, som återfinns i styrdokumenten för gällande läroplaner har var och en avgörande betydelse för hur väl eleven når målen eller ej. Därför är det viktigt att man planering på lokal nivå tar hänsyn till dessa. Om jag nämnde i mitt #tjugosjätte åseri, finns en utmärkt utläggning om dessa förmågor i Lärarnas tidning från 111108.

  • Analysförmåga
  • Kommunikativ förmåga
  • Metakognitiv förmåga
  • Förmåga att hantera information
  • Begreppslig förmåga

Om ett barn med annat modersmål börjar i den svenska skolan som sjuåring, nyss hitkommen från en annan kulturbakgrund, så har barnet byggt sin språkliga bas på modersmålet och ska nu lära sig sitt nya språks akademiska begrepp med det nya språket som verktyg. I många fall är det helt nytt för barnet att läsa och skriva och också dessa instruktioner får barnet på svenska, inte på sitt modersmål. Självklart finns undantag ifrån detta, i skolor där man förstår att modersmålsläraren behövs för undervisningen på den här nivån. Hantverket att skriva, att forma bokstäver är svårt för en sjuåring. Det blir klumpigt och ojämnt tills man har lärt sig bokstävernas form. De ord som vi använder för att förklara vad barnet ska göra, är alla ord som är nya för den nyanlända eleven. Yttrandet ”Böj bågen lite till, så blir den spetsigare” eller ”om du gör stapeln längre än så där, så blir det en annan bokstav” är gissningsvis obegripligt för en sjuårig elev som inte talar svenska innan, medan en svensktalande elev förstår tillräckligt för att ställa adekvata förtydligande frågor till läraren. Det som verkar lätt och hjälpsamt kan alltså innebära en extra svårighet. Vid den tidiga läs- och skrivinlärningen anser jag att det alltid bör finnas ett nära samarbete mellan modersmålslärare och läraren som eleven har i svenska som andraspråk. Eleven är i centrum. Eleven måste få den hjälp som behövs för att förstå vad det är man ska göra, så att hen kan försöka göra detta. Utan en begriplig instruktion provar eleven sig fram planlöst och det tar tid.

En svensktalande elev som har svenska som modersmål har redan ett visst språk vid skolstart. Det är detta språk som kallas för basen. Skolans uppgift är att dels bygga på basordförrådet för alla barn, dels bygga vidare med ett akademiskt språk i de olika ämnena. Det sistnämnda språket kallar man för utbyggnad. En svensktalande elev som har svenska som modersmål snappar dels upp mycket av det akademiska språket enbart genom att tillägna sig undervisningen, dels genom att avsiktligt träna på olika ord och begrepp. De kursplaner som råder i grundskolan nu är uppbyggda på tanken om en progressiv begreppsbildning i takt med att svårigheten i de olika ämnena ökar. Lärandet är på en enkel nivå i början, men bygger allt mer på att man har tillägnat sig de lägre nivåerna innan man tar till sig nästa. Målbaserade kursplaner är tydliga med kriterier för vad elever ska kunna, ska förstå, ska uppnå och så vidare. För den nyanlända unga eleven i grundskolan finns mycket hjälp att få. Dels kan de få undervisning i svenska som andraspråk, inte att förväxlas med svenskämnet som en modersmålstalande elev läser, dels kan de få hjälp av en modersmålslärare. I den bästa av världar samarbetar dessa tre personalkategorier för att i största möjliga mån hjälpa eleven i språktillägnandet. DET tänker jag ägna ett helt åseri åt i ett senare skede. Nu fortsätter vi med elevens skolvärld…

Den unga nyanlända eleven går vanligen i en helt vanlig klass, där både svenskfödda elever och andra elever med olika modersmål går. Ingen regel utan undantag, men enligt min erfarenhet är barn nyfikna och intresserade av varandra på ett sätt som en lärare kan styra till vettiga aktiviteter som är bra för alla. Det kan vara fråga om att lära känna varandra, förstås, men minst lika viktigt är att alltid koppla mellan de olika kulturerna. The Big 5 innebär ju att man ska träna sin kommunikativa förmåga och det gör man förstås i interaktion med andra. Den begreppsliga förmågan tränas genom att definiera de begrepp man stöter på i undervisningen. Att diskutera gränser mellan begrepp med elever är ett sätt att hjälpa dem att se mönster och struktur och lära sig att skilja mellan olika närliggande begrepp. Det lilla barnet härmar sina kompisar och lär sig mycket av den ytliga kommunikationen på det sättet. Barnen runtomkring rättar också uttal, intonation, innehållsliga misstag, men enligt min erfarenhet sker detta vänligt och hjälpsamt. Om det inte sker på det sättet är det ett läraransvar, som jag ser det. Alla i klassrummet är ett team som ska samarbeta. Alla elever har rätt att få en undervisning som passar just dem. Är det lätt? Nej. Men det är fullt möjligt och det är alltid eftersträvansvärt.

Att träna analysförmågan är en fråga om glasögon. Man behöver hjälpa barn igång med att förstå vad det är man gör när man analyserar, men har de väl kommit på hur man kan göra, så är de kreativa och vetgiriga och också här hjälper en modersmålselev sin nyanlända kamrat. När lärandet sker på ett upptäckarvänligt sätt, ges också rikligt med möjligheter att klättra upp till en metanivå, och resonera med eleverna om lärandet i lärandet. Klättrandet mellan nivåer och även spridningen inom arbetsområdet tror jag är a och o för elevers språkbygge. Genom resonemang i klassen, antingen på helklassnivå, eller i mindre grupper, får elever många olika infallsvinklar och tränar sig att avgränsa ord och begrepp. Den språkliga träningen ska pågå i alla klassrum, men absolut i de klassrum som har elever med en annan språkbakgrund än den svenska. Eleverna har rätt att förstå vad det handlar om.

Eleven i centrum… Så måste det alltid vara. Därför får de vuxna eleverna också ett eget #åseri, eftersom både du och jag har tagit oss igenom en lång text nu igen!

 

av

Tjugosjunde åseriet- God dag min lärare! – Om det heterogena klassrummets utmaningar

I språktillägnandet är det många pusselbitar som ska passa ihop och just detta med skolkulturen spelar en mycket stor roll för lärandet. Med mina vuxna elever behöver jag ta hänsyn till att de redan har gått i skolan. Först gör jag en liten läspaus, för du behöver ett exempel från en annan bransch:

Från min barndom minns jag ett eftermiddagsbesök av grannen. Han berättade att han fått reda på att man vid rekryteringen av hotellpersonal till ett stort och nybyggt amerikanskägt hotell i Ryssland hade ställt frågan ”har du arbetat på hotell tidigare?” Motsägelsefullt nog så var det alla som svarade NEJ på frågan som fick jobb, medan de som svarade ja, fick gå hem från intervjun utan att ha blivit anställda. Motiveringen till detta skulle vara att den hotellkultur som dessa anställda varit vana vid, inte stämde överens med den hotellkultur som den amerikanska hotellkedjan ville skulle råda på deras nya hotell. De ville skapa ett nytt förhållningssätt utan att behöva konkurrera med det gamla.

Nu är pausen slut!

När mina elever gick i skolan i sina respektive hemland som barn, så kan jag utgå ifrån att eftersom ingen av dem är ifrån Sverige, så har de gått i en skola som är olik den svenska. Men hur olik den svenska och på vilket sätt? Och vad spelar det i så fall för roll?

Tänk dig att du går in i din farmors klassrum som besökare. Vad ser du? Tänk dig att du i stället besöker ett klassrum på en vanlig svensk skola innevarande år. Utan alltför livlig fantasi så kan vi direkt se vissa tydliga skillnader mellan de två klassrummen. En av dessa skillnader är att i farmors klassrum sa man inte ”Tja Åsa!” när man mötte sin lärare. Man väntade på tilltal och om man förväntades svara, så adresserade man läraren med titel och efternamn, inte förnamn. Jaha, och? tänker kanske du. Vart vill du komma?

Eftersom jag har samtalat med många av eleverna om deras barndoms skola och dessutom har gjort djupintervjuer med tio av dem om skolbakgrunden för två av mina akademiska uppsatser i ämnet svenska som andraspråk, så har jag flera exempel på hur det kunde te sig i olika länder en vanlig dag i skolan. Men spelar det egentligen någon roll hur de hade det när de var barn? De är ju vuxna NU!

Ja, de är vuxna och det är jag också, men deras föreställning om ”skola” är en annan än min. Det märker jag varje dag. Jag hävdar att mina elevers barndoms skola i många fall var betydligt mer auktoritär än vad min klassrumsmiljö är. Dessutom var förhållningssättet lärare-lärare samt lärare-elev och elev-elev ett annat i många fall. Jag tror att deras upplevelser av sin egen skolgång påverkar deras lärande väldigt mycket, både i positiv och i negativ riktning.

Mina elevgrupper är extremt heterogena. Senast jag räknade hade jag över tjugo olika modersmål representerade i klassen. De representerar alla världsdelar och är både kvinnor och män, unga och gamla. Det är oerhört stimulerande att vara i lärandesituationer med dem hela dagarna och det är en utmaning att möta vars och ens nivå och se dem som individer, så som skolverket föreskriver. Mycket av det vi förväntas göra både i ämnet svenska som andraspråk och i skolan i allmänhet kan kopplas till ”The Big 5” som bland annat Lärarnas Tidning beskrivit i en artikel 111108. Enligt artikeln i LT bör man lägga upp sin planering så att skolarbetet ger elever träning i dessa fem förmågor:

  • Analysförmåga
  • Kommunikativ förmåga
  • Metakognitiv förmåga
  • Förmåga att hantera information
  • Begreppslig förmåga

 

Elevgrupper är alltid sinsemellan olika. Vad som är fullt möjligt att göra i den ena gruppen, kan vara hart när omöjligt i den andra. Den insikten fick jag redan under mitt första år som lärare, när jag bespetsat mig på att kunna återanvända lektionsplaneringen för en av mina nior i en annan nia. Det visade sig vara helt omöjligt, eftersom eleverna i de två olika klasserna svarade helt olika på den undervisning de fick genom mig. Också då noterade jag att ett målgruppsbaserat planeringsarbete är nödvändigt. Men åter till gruppens heterogenitet…

För en elev med svenska som modersmål, som genomgått det svenska skolsystemet, är det vanligt att få frågan om vilken åsikt man har eller hur man vill lösa en uppgift. Tycka och tänka är i allmänhet inte något problem för en helt vanlig grundskoleelev. De har oftast skolats in i detta ända från förskolan, i annat fall ifrån förskoleklass eller de första skolåren. En elev i den svenska grundskolan är van vid att yttra sig om sina egna synpunkter i både tal och skrift.

I mina elevers skolbakgrund är det ofta så att den i klassrummet som bestämt har varit läraren. Ändå är inte eleverna en homogen grupp med samma uppfattning om skolan, kunskap, lärande och lärare. Vi behöver möta några fiktiva låtsaselever, som kan utgöra exempel på hur olika uppfattningar som skolans uppdrag och om elevens åtaganden och lärarrollen kan vara i ett och samma klassrum.

Ahmed kommer sin första dag till skolan med blicken sänkt mot golvet, formar händerna med handflatorna emot varandra framför kroppen böjer huvudet och säger: ”Min lärare!” Jag bemöter hans hälsning med vänlighet och berättar vad jag heter och att det går jättebra att han kallar mig för Åsa i fortsättningen. Ännu ett år efter detta, fortsätter han envist med att varje gång han ska tilltala mig säga: ”Min lärare!” Handrörelsen har han slutat med, men nacken böjs och uttrycket ”Min lärare!” har han kvar. Han har aldrig tagit till orda i klassrummet utan att vara tilltalad. Han har aldrig påkallat min uppmärksamhet från sin plats i klassrummet. Han sitter tyst tills han blir tilltalad. Han verkar tycka att det vi jobbar med ibland är svårt, men han skulle förlora ansiktet om han frågar. Därför frågar han inte. På fritiden är han med kompisar i kommunens samlingssal och pratar hemspråket och umgås. Han vill gärna få hit sin fru och sina barn, för det är ensamt i Sverige utan dem.

Ying dyker upp en halvtimme före alla sina klasskamrater med alla kursböcker och två lexikon. Hon placerar sig längst fram i klassrummet för att inte missa något. Under hela lektionen antecknar hon flitigt, men hon frågar absolut ingenting och svarar bara med enstaka ord på frågor jag ställer. Hon har under de gångna veckorna samlat på sig dels svåra ord och uttryck som hon behöver få förklarade, dels olika kulturella företeelser som jag har diskuterat med eleverna och försökt förklara, men som hon just då inte har förstått. Det har gått henne förbi att jag inte kräver av eleverna att de ska kunna och förstå varje stavelse som yttras i klassrummet. Det har även gått henne förbi att det går jättebra och känns helt OK för mig om mina elever avbryter mig med frågor eller ber mig förklara igen om något känns oklart. Varje eftermiddag ägnas flera timmar åt studierna. Eleven går hem från skolan och sätter sig direkt med självpåtagna långa läxskift, som ger ett fantastiskt resultat på relativt kort tid inom läsförståelse och skriven svenska. Med den talande svenskan är det inte lika. Den tar tid och behöver mer interaktion med andra.

Sabine är van vid att den enda som talar på lektionen är läraren. Elever ska sitta tysta och vänta på att bli tilltalade. Hon har aldrig tillfrågats om sin åsikt i någon fråga. I skolan tar man emot kunskaper och utför uppgifter som läraren har delat ut. Man behöver inte ha någon åsikt om det, man bara utför det man blir tillsagd. Sabine har en underbart vacker handstil och när hon skriver så skriver hon fantastiska texter som gör att jag lär känna henne genom det skrivna, inte genom det hon säger, eftersom hon alltid är tyst. Sabine umgås inte så mycket med de andra eleverna i början, eftersom hon är mycket blyg och tystlåten. Därför är det svårt för mig att bedöma hennes muntliga svenska.

Wilbur kan redan allt, tycker han själv. Han förklarar gärna och länge för klassen hur det EGENTLIGEN är, om ingen avbryter honom. Wilbur kommer inte på alla lektioner, för ibland har han andra saker som är viktigare som han måste göra. Dessutom behöver han ju inte vara med på allt, eftersom vissa saker är så lätta att det är nästan löjligt, på gränsen till kränkande att man ska behöva ägna sig åt detta simpla. Han läser inte något hemma, för allt vi gör i skolan är så lätt, tycker Wilbur. Det finns ingen anledning att ta hem några uppgifter och träna ytterligare hemma. Wilbur går samma kurs för tredje gången. Han och jag har samtalat om att han kunde vinna på att plugga lite mer hemma. Han säger att det ska han absolut göra…och sedan gör han INTE det. Wilbur är den i klassen vars kunnande ökar i långsammast takt. Han gör väldigt små framsteg och löper risk att inte nå nivån för ett E denna gång heller.

Om vi ska diskutera någon företeelse i grupp och mina exempelelever Sabine, Ying, Ahmed och Wilbur hamnar i samma grupp, så har de med sig sina föreställningar in i grupparbetet också. Sabine som är van vid auktoriteter lyssnar på Wilbur. Det gör också Ahmed. Ying som har resultatintresse och höga ambitioner är frustrerad över att grupparbetet sker på en enda elevs villkor, men säger ingenting, eftersom också hon är styrd av auktoriteter. Wilbur som redan kan och vet allt ser inget som helst hinder med detta upplägg, eftersom han får ägna sig åt det han kan bäst, nämligen lägga ut texten om hur det ÄR.

Var och en av eleverna, utan undantag, ska ges möjligheter att träna ”The Big 5”. Det kräver att jag tänker igenom extra noga hur man kan skapa en lärandesituation som är tillräckligt målstyrd och tydlig, för att påvisa för elever vilka förväntningar skolan har på dem, tillräckligt trygg för tysta elever att våga tala, tillräckligt intresseskapande för att väcka Wilbur ur känslan av att redan kunna allt, etc.  Vidare måste det sociala klimatet vara så fyllt av grundtrygghet att eleverna vågar yttra sig i vanliga gruppsamtal, så att de därmed får tillräckligt med träning i talad svenska för att nå de målen. Lärarrollen är mycket komplex. Det vet de flesta redan. Att skapa lagom stora utmaningar för de exempelelever jag skrivit om här, är inte enkelt, men med träning hittar man olika vägar att stötta enskilda elevers utveckling i förhållande till sig själva.

av

Tjugofemte åseriet- När Igor hjälpte en hel klass att förstå ordintonation

För ett antal år sedan hade jag ett samtal med en av mina vuxna elever om att hen skulle vinna på att jobba lite extra med sin ordintonation, för att undvika missförstånd vid interaktion med andra. Eleven ansåg sig inte behöva någon extra träning eftersom hen enligt egen utsago redan hade en korrekt intonation. Då gav jag några exempel ur minnet, för att tydliggöra för eleven vad jag syftade på. Eleven brukade nämligen betona ordet ”igår” på exakt samma sätt som man uttalar det ryska mansnamnet ”Igor”. Det gick emellertid inte alls att övertyga eleven. Hen menade att det inte ledde till missförstånd att uttala ordet så som hen gjorde.

Endast någon timme senare, alltså samma dag, hade VI (jag och eleven) turen att få detta genomlyst på ett alldeles enastående sätt. Vi hade börjat den aktuella lektionen och jag hade fördelat ordet till eleven med intonationsproblem och hen skulle nu ta till orda för att berätta något som hänt under gårdagen. Hen inledde med sin specifika intonation ”igår…” men sedan hann hen inte mycket längre, för Igor, vår ryske elev vände sig om och sa; ”Ja?”

Både jag och intonationseleven skrattade gott och förklarade tillsammans för Igor vad som varit så roligt och efter det så tog hen alltid sats för att säga ”IGÅÅÅÅÅÅÅR”

Det är av sina misstag man lär sig, sägs det. Jag tror också att man lär sig genom att ha tillräckligt konkreta exempel att dra sina slutsatser ifrån. Därför försöker jag så ofta som möjligt att bidra med konkreta exempel för att underlätta lärandet. Att gratis få den typen av upplägg till en lektion brukar jag tycka är fantastiskt lyxigt. Jag bryter den lektion som pågår, för att skjuta in en förklaring som hela klassen kan dra nytta av. Intonation kan ha en avgörande betydelse för förståelse och intonationsfel kan vara källa till missförstånd och jag tror att uttalet av ”Igor” och ”igår” bidrog till en intressant språklig iakttagelse för många i den aktuella klassen.

av

The Twentyfourth åsic – Herons for dinner!

 

“Bing tells me you’re eating herons for dinner- How unusual!”

First I thought that it’s strange that my dear friend refers to anything in particular that I might have for dinner, since I knew I hadn’t mentioned the menu for the evening… Then I thought there must be some kind of misunderstanding… This friend and I have had a few funny conversations where misinterpretation or misunderstanding was the reason. I needed to check my vocabulary, since I wasn’t familiar with the word “herons” at first. I thought maybe it’s some vegetable or some odd animal we don’t have in Sweden, or maybe a pastry of some sort. After I realized the mistranslation I smiled, of course! Herons are lovely birds and I admire their beauty and noble looks compared to other more ordinary little birds I may see through my kitchen window. The phrase my friend referred to, ”kvällens middag hägrar” does not suggest that we eat herons, although Bing was right about the GENERAL translation, since hägrar means more than one of a heron (=häger).  In My sentence however, I wasn’t talking about the food at all, merely about the dinner I was waiting for. I used the word “hägrar”, which is the present tense of the verb HÄGRA. The looming dinner… To loom… att hägra, något hägrar. I thought it quite fun that you Americans have turkey for Thanksgiving, and we have herons an ordinary Friday. Turkeys are farm animals, but we would definitely need to hunt for our herons… J

If you know the Swedish culture a bit, you may have noticed that some dishes preferably would be served certain weekdays. One such dish is pancakes, not the American type, with maple syrup, but the Swedish type, thinner, served with jam and sometimes whipped cream or ice-cream.

 

For some the only topping would be sugar. A long time ago, it was more common to have pancakes for dinner on Thursdays than it probably is now. One of the reasons for this dish returning weekly was simply that it was affordable for all, since it’s cheap. Nowadays when people are more aware of the connection between food and health, many avoid pancakes since its anything but a low carb diet. in the old Swedish  tradition we didn’t just have our pancakes on Thursdays, we also had a typical kind of soup, made of yellow peas spiced with thyme and served with mustard.

Pancakes every Thursday is not at all a varied diet. But who would want to skip the lovely pancakes? There are several similar dishes made with the same ingredients and sometimes a few more added. One of those dishes is in Swedish called “plättar”. The most equivalent translation would be a “blini” but that’s not really the thing… Plättar are smaller than pancakes and they take an eternity to make, since you need about seven of them to get the same amount of food as one single pancake. I have no patience whatsoever, so I make the ordinary pancakes, but my husband sometimes have time and patience enough to make plättar. Oddly enough, the kids love plättar more than pancakes, although it’s made of the same ingredients. As if this wasn’t enough, another dish we would make out of the same batter is called fläskpannkaka in Swedish. Fläsk means “pork”, and the reason why the pancake has this odd name, is that it’s filled with diced pork. When I’m in hurry or when I’m hungry, I’m not fully aware of what I say and my regular skills in translation seem to have disappeared completely.

As my American friend and I were chatting on ICQ about ten years ago and I was about to sign off, I was BOTH hungry and in a hurry! I mentioned that since it was Thursday we would have “what many Swedes have on Thursdays” for dinner. My friend asked:  ”And what is that?” I said: ”It’s yellow pea soup and flesh pancakes”.  After I had eaten and thought things over, I realized what his remark meant: “So you are a cannibal, are you?!” I’m glad he didn’t comment on the pea soup… What if I had spelled the word ”pee”?

av

Miljövänlig återvinning av gammalt blogginlägg ”TYST!!! JAG SPELAR IN!”

Den som är lika gammal som jag, har kanske i likhet med mig en gång legat på mage på golvet framför den svartvita TV:n en kväll som denna. I mycket god tid före sändningen har allt plockats fram; tidningen med startfältet och journalisternas tyckanden och åsikter om var och en, blocket med de egna åsikterna som noggrant skrivits ner under förhandsvisningarna, samt en nyvässad blyertspenna och ett sudd. Men kanske viktigast av allt: Ett nyinköpt FERRO-band, 90-minuters, av märket Maxell som man noga hade skruvat fram till det bruna på tejpen började (med hjälp av en sexkantig engångs kulspetspenna av det billigare slaget). Detta kassettband hade man redan i förväg försett med den lilla etiketten som man själv fick dra loss ifrån ett smörpapper och skriva rubriken för sida A ”Stora melodifestivalen” (Eurovision var ett ord jag inte kunde då!). På etiketten för sida B hade man också redan förberett, genom att skriva ”Stora melodifestivalen, forts.” och därefter fästa också den på kassettbandet, men på baksidan. Sedan hade man (om så krävdes) hämtat en skarvsladd för att bandspelaren skulle kunna stå exakt nedanför TV-n på golvet. När kassettbandet väl var intryckt i spelaren, kom nästa förberedelsemoment. Man hade lärt sig att FÖRST trycka ned pausknappen. Därefter skulle man hoppa över en knapp…och trycka ner två stycken samtidigt, nämligen ”rec” och ”play”. Sedan var det bara att vänta…och vänta…och vänta…på att Orup ( Lars, inte Thomas Eriksson!) skulle prata klart och på att Curt Kempe skulle få ur sig helgvädret, så att äventyret kunde börja. Då började kanske mardrömmen för mamma och pappa och brorsan?? För de måste ju vara TYSTA, förstås!!! Hur skulle man ANNARS kunna få en bra kvalitet på ljudet när det skulle spelas in utan mikrofon direkt från TV:ns högtalare??? Om man är intresserad av musik, så måste man ha höga krav på ljudkvaliteten! Man kan ju inte ha en inspelning där släktingar som kommenterar låtarna hörs i bakgrunden!!!

Jag samlade och sparade allt när jag var liten, bland annat inspelningar… Därför har jag än idag en stor samling med gamla kassettband som jag ännu inte skiljts ifrån, till exempel det som är från Eurovision 1977. Då skulle Forbes sjunga. Jag kände en som kände dem.. (Wow!!!) och därför var ju de BÄST… och snyggast…och ÄNDÅ kom de…SIST!!! Hur gick det TILL???? De där andra, de ute i Europa, de kunde ju inte svenska… Det måste vara därför Forbes bara fick 2 poäng, tänkte jag. Melodifestivalen och Stora melodifestivalen…som jag kallade dem…var och är underhållning för hela familjen.

Gillar man inte musiken, så kanske man kommenterar klädsel eller frisyrer eller i år kanske skäggiga damer… och så måste man ju invänta sammanräkningen! Då får man årets dos av språkträning! Nu är det 15 minuter kvar!! Nu ska jag gå ner i vardagsrummet och lägga mig på mage vid TV:n med höger tumme på playknappen och höger långfinger på rec…och så ska jag skrika genom hela rummet ”TYST!!! JAG SPELAR IN!”

av

Tjugotredje åseriet- Behåll växeln!

 

I min ungdom bodde jag ett år i Stockholm. Kanske hade det blivit längre än så, om jag inte hade valt att byta studentlägenhet efter någon månad… På det nya stället delade jag kök med 60 andra studenter och i detta kök, som låg trettio meter från mitt rum, fanns inga köksattiraljer och ingen kyl eller frys. Mamma och pappa skänkte mig en gammal stekpanna och en aluminiumkastrull, med tanken att jag skulle laga riktig mat varje dag efter jobbet. Vad de inte visste var, att alla grannarna i mitt boende kunde delas in i två huvudgrupper, de som lagade mat och de som inte lagade mat. De som lagade mat, kom från världens alla hörn och hade en sak gemensamt. De älskade långkok! När jag kom bärande på min stekpanna, kastrullen och det jag hade tänkt laga, kunde jag på långt håll känna att det även denna gång skulle vara kört…Ju närmare köket jag kom, desto starkare dofter av curry och vitlök. I köket var fönstren immiga och min försiktiga fråga om hur länge det kunde tänkas ta innan det blev min tur, besvarades som regel med en lång ramsa på hindi eller urdu och ett kroppsspråk som betydde att personen dels inte förstod vad jag frågade om, dels hade tänkt laga en maträtt som tog dagar att färdigställa.

vitlök-mot-förkylning1.jpg (400×254)

När jag hade burit min stekpanna av gjutjärn fram och tillbaka till detta kök vid ett stort antal tillfällen, så gav jag upp hoppet om att laga riktig mat. I stället började jag tänka som devisen ”nöden är uppfinningarnas moder”. Mina föräldrar som av ren omtänksamhet också skänkt mig en kaffebryggare vid ett tillfälle, hölls lyckligt ovetande om att jag ofta använde den för att vispa pulvermos eller nyponsoppa i, i stället för att brygga kaffe. Att pulvermoset smakade just kaffe, fäste jag inte så stort avseende vid. Som gammal scout hade jag ätit mos med både sot och myggor, så kaffesmaken var snarare pikant. Efter en tid kändes filmjölk med pepparkaka, pulvermos utan korv…och nyponsoppa utan glass, som ganska tråkig kost och det var då jag började äta ute, för att inte svälta ihjäl… Från jobbet hade jag lika långt till två likvärdiga pizzerior, men utbudet var ändå ganska olika! I den ena pizzerian serverades alltid en salladsbuffé med kikärtor och majs. Den andra pizzerian hade en tveksam meny, men jättegoda pizzor och en jättesnygg pizzabagare som jag älskade ända tills han började älska MIG. Då blev jag jätterädd och gick endast på den andra pizzerian… och ända sedan dess har jag svårt för majs, eftersom jag åt det nästan dagligen.

Mais-en-grains-deux-couleurs-surgeles.jpg (590×235)

På helgerna åt jag och min kompis ute ibland. Ofta var det så att det var mycket månad kvar när pengarna var slut, så vi rättade munnen efter matsäcken. Vid två tillfällen fick vi emellertid för oss att vi skulle slå på stort! Det första tillfället råkade sammanfalla med Katarinahissens 100-årsjubileum och vi hade valt att äta middag på Grand Hotels veranda. Mitt under middagen började jubileumsfyrverkeriet och det var nog det maffigaste fyrverkeri vi hade upplevt, någon av oss! Nu hade vi fått blodad tand och tänkte att vi kunde göra om detta med att gå på en finare restaurang. Nästa gång valde vi en restaurang på Centralstationen, där man satt i tågkupéer och där menyn var lyxig och borden dukade med vita dukar. Det var söndag och vi skulle äta trerätters. Maten var verkligen delikat och vi njöt till fullo. Vid betalningen bestämde vi oss för att ge kyparen ordentligt med dricks. Vi ville runda av till nästa jämna hundralapp och kände oss stolta över detta vuxenbeteende, trots att vi båda var under tjugo. Min kompis sa: ”Det är jämnt!” och båda två väntade vi med spänning på att kyparen skulle uttrycka sin stora tacksamhet.

cartoon-waiter_small.jpg (70×125)

I stället såg han sur ut och sa: ”Ni har ju inte ens betalat slutsumman! Jag återkommer!” Rodnande tittade vi båda på notan på nytt och insåg att vi inte hade tittat på slutsumman, utan på den summa som stod innan momstillägget! Vi vågade oss inte tillbaka till restaurangen någon mer gång!

 

av

Tjugoandra åseriet- Den kreativa tystnaden i det nationella provets ljus

Att sitta provvakt vid nationella prov är alltid lika spännande. Jag blickar ut över eleverna och ser deras koncentrerade ansiktsuttryck som ibland visar ungefär hur svårt provet är, men minst lika ofta visar hur målmedveten den enskilda eleven är. Tystnaden är inte tryckande eller ansträngd, utan kreativ och koncentrerad. Med mina elevers provperformans som insats får jag ett kvitto på min undervisning. Om alla mina elever misslyckas kapitalt på provet, så borde jag bära hundhuvudet, inte de. Lyckas de däremot överlag, så kan jag unna mig att känna mig lite stolt just det året. Det är dags för mig att förstå, dra slutsatser och förändra i enlighet med det jag ser i resultaten. En sådan slutsats som jag alltid drar är de tre provens resultat i förhållande till varandra. Har eleverna lyckats bättre med den muntliga delen än med läsförståelsen? Har kanske skrivdelen uppfattats som lättare än den muntliga uppgiften? Jag drar slutsatser om vad jag behöver fokusera mera på nästa termin och också vad eleverna uppfattar som svårt eller enkelt. Det blir spännande att se hur det gått denna gång!

Många drömmar kopplas samman med resultaten på de nationella proven. Många av mina elever, som läser svenska som andraspråk, har drömmar om att lära sig svenska till en felfri nivå, en brytningsfri svenska som inte sticker ut i mängden. Vars och ens unika sociolekt och vars och ens brutna svenska med egenheter som ibland är språkbundna och ibland individuella är otroligt charmigt, tycker jag. I mina ögon är de alla fantastiska som ens försöker uttala ord som ”sjösjuk” eller ”skvallra” eller för den delen ”tvungna”. Jag fascineras också över de oidiomatiska lösningar eleverna har. Av slentrian eller lathet använder vi modersmålstalare ofta uttryck som vi själva har hört upprepade gånger. Att som modersmålstalare ta genvägar i språket är helt naturligt och kommer av sig självt. Man säger flitig som en myra, eller arg som ett bi, innan man ens reflekterat över att det kanske kan gå att koppla adjektivet till någon annan varelse eller företeelse. Man bygger sina sammansättningar efter vedertagna mönster och reflekterar sällan över det. Vintervitt, smutsgrått, korpsvart… Så gör inte alltid mina elever. Ett uttrycks frekvens i det nya språket kan vara svår att få grepp om som ny. Därför använder många av eleverna relativt ovanliga uttryck. Det leder till att jag ser mitt modersmål med deras ögon och förundras över det elastiska språk jag talar. Svenskan är ett föränderligt språk och vi alla ansvarar gemensamt för dess förändring. När jag återigen tittar upp från tangenterna och möter det tysta klassrummets koncentration, så känner jag i luften hur allvarligt uppfattad uppgiften är.

Att skriva ett nationellt prov är seriöst, något man gör för att visa vad man kan i kursen. Jag ser att de tänker så. Jag tänker på vad som väntar mig för egen del. För mig väntar det spännande och intressanta mättillfället när jag får ställa min lärargärning på prov inför Skolverkets normnivå. Som tjänsteman i skolan genomför jag varje år de prov jag är ålagd att genomföra. För mig har det alltid varit mycket intressant att se vad elever åstadkommer i ett ”skarpt läge”. Många är de texter jag läst där jag blir imponerad över hur elever lyckats spänna sin båge och avfyra en text som är den aktuella elevens allra bästa under lång tid. Många gånger har jag förstås även läst texter där skribenten gråtande lämnat in något halvfärdigt, för att pressen blivit för stor. Jag ser det nationella provet är en måttstock på min undervisning och att det är jag som ”kollas” i första hand. Det försöker jag också alltid förklara för eleverna inför proven. Om en månad har vi detta bakom oss! Då börjar planeringen för nästa termins undervisning med utvärderingen av de nationella proven som en viktig pusselbit.

av

Tjugoförsta åseriet- På söndagskvällar räddas jag av tanken på AKUTEN

Det fanns en tid när jag redan strax efter lunch på söndagen började känna mig lite lätt olustig, för att jag inte var säker på om jag hade planerat allt jag skulle göra med eleverna under veckan. Känslan kan beskrivas som när man står på något man uppfattar som säkert, men som man inte med säkerhet kan bedöma i alla avseenden. En snötäckt sjöis är bedrägligt slät och fin ända tills man trampar igenom…

Söndagskvällarna ägnar jag åt att gå igenom i förväg vad jag ska göra under veckan och då försöker jag också arbeta mig igenom olika saker som jag behöver försäkra mig om att jag har tänkt på. Man blir bättre på det med åren. Därför är mina söndagskvällar nuförtiden ganska lugna och sköna och kan innehålla en stunds läsning eller ett bad i stearinljusets sken medan jag lyssnar på musik. Jag varvar ner i stället för upp nuförtiden.

Min uppfattning då, för längesedan, var att det var viktigt att in i minsta detalj ha tänkt på varje enskild faktor. I efterhand kan jag se att jag var väldigt kontrollberoende och att det resulterade i att jag mådde dåligt om jag inte hade det man kan benämna ”koll” på allt. Jag tror att det bottnade i en viss osäkerhet och bristande självtillit. Nu vet jag att det inte kan hända så många hemska saker om det inte går enligt plan A, för jag har nämligen alltid en ”Plan B”. Min önskan att ha koll har egentligen inte ändrats nämnvärt, men min inställning till situationer då något går fel, har ändrats. Det har visat sig vid ett antal tillfällen att när något inte blir som man har tänkt sig, så accepterar eleverna utan problem att man i stället löser det uppkomna läget med en ”Plan B”.

EN sådan faktor då hela planeringen kan gå i stöpet är allt som kan kopplas till IT, som när lärplattformen inte fungerar eller då vi inte har någon uppkoppling och därmed inte kan använda datorerna. Men också så vardagliga företeelser som strömavbrott kan ändra inriktningen på den planerade lektionen i ett nafs.

DÅ kan man INTE bryta ihop, även om det första ord som dyker upp i huvudet är en svordom.

Med åren har jag samlat på mig en stor mängd alternativa idéer som går att ta till när något inte blir som planerat. Jag har gjort det enkelt för mig genom att samla några få RIKTIGT BRA lektionsplaneringar i en pärm som jag kallar AKUTEN. Jag använder bara akuten vid akuta tillfällen, inte för en sticka i fingret, om man återigen lånar ett uttryck ifrån sjukvården… När jag tar till denna pärm så vet jag två saker innan jag börjar. Dels vet jag att min ursprungsplan inte går att genomföra, dels vet jag att det jag väljer att göra ur AKUTEN inte kommer att innebära några problem för mig. Också där är lektionerna planerade på ett målfokuserat sätt och det är bara att välja och vraka. Därför känns situationen omedelbart trygg igen. Söndagkvällar då jag tillfälligt känner mig osäker inför arbetsveckan, brukar tanken på AKUTEN lugna mig. Men då syftar jag på min pärm, inte något annat.

2618727_1200_675.jpg (612×344)

av

Tjugonde åseriet- Flip-flops, flipp eller flopp?

Bild

Ibland händer det att jag råkar lyssna på lokalradion just när de ”hissar och dissar” musik. För den oinvigde kan jag berätta att det går ut på att programledaren spelar en låt som är ny på marknaden och de två inbjudna gästernas uppgift är att tala om huruvida låten kommer att bli en vinnare på skivlistorna eller ej. Är låten en flipp eller flopp?

Att hissa något är att ”höja det till skyarna” medan att dissa på normalsvenska skulle kunna betyda att man ogillar företeelsen och inte tror på den. Dissa är ett ord som många ungdomar använder ytterst frekvent har jag märkt. DÅ handlar det om väldigt många olika saker som t ex att någon upplever sig ignorerad av en person och utbrister: ”Varför dissar du mig!?”

Men huvudfokus för mig idag är att kommentera flip-flops. De sandaler av enklare typ som en äldre svensk kallar badskor eller badtofflor. Flip-flops sticker man bara in foten i och de har TROLIGEN fått sitt namn av ljudet… När man går så låter det i alla fall som att det kunde vara så…flipp flopp flipp flopp…Ljudet uppkommer när sandalen slår upp emot hälen vid varje steg.

En ung kvinna jag känner kom till Sverige på besök från ett annat land. Hon hade packat vackra outfits, där flip-flops var en del av den helhet hon ville åstadkomma. Vi skulle besöka Skansen. Jag berättade innan att det skulle bli en dag med långa promenader och föreslog någon form av gymnastikskor eller liknande. Eftersom det var sommar valde den unga kvinnan ändå sina flip-flops. Inte helt oväntat fick hon först ont i fötterna, därefter skavsår och sist men inte minst ett tilltagande dåligt humör. Den som själv har haft fel skor någon gång vet hur det känns att inse både DET och att man kunde ha tagit de där andra skorna som man lämnade hemma…

En gång för längesedan, när jag var postkassör, hade jag flip-flops av en modell som var modern då. De var av plast, men hade små nabbar i sulan och mellan nabbarna fanns ett antal metallknappar som skulle anses vara nyttiga att gå på. Det var säkert så, men jag valde felaktigt att ta på mig dessa skor när jag skulle gå en långpromenad vid Hellasgården utanför Stockholm. Promenaden avslutade jag barfota, med skorna i handen och sedan dess har jag aldrig mer besökt Hellasgården. Jag får ont i fötterna bara jag TÄNKER på det tillfället.

Mitt första år som lärare köpte jag ett bar billiga tofflor, som påminner om de betydligt dyrare Scholl, vilka min lärarlön inte räckte till då. De billiga tofflorna hade jag dagligen tills de nöttes ut, flera år senare. Eftersom de hållit sig skapligt, köpte jag återigen de billigare tofflorna och det blev en vana att ha den typen av skodon på arbetstid.

Döm om min förvåning när jag besökte USA och insåg att där får läraren inte bestämma själv över sin klädsel och sina skor. Det fanns en dress code! Dessutom var denna dress code könssegregerad. Män fick inte ha shorts, utan skulle ovillkorligen ha långbyxor, oavsett väder. De fick inte ha s k tank top (linne) utan skulle ha t-shirt av pikémodell eller långärmad skjorta. Kvinnor skulle ha kjol eller klänning, nylonstrumpbyxor samt högklackade skor med öppen häl. OK… So far so good… Jag insåg när jag redan var där att jag också förväntades klä mig så vid mitt besök. Jag som bara hade packat mina billiga tofflor, fick därför be rektorn på den aktuella skolan om ett specialtillstånd att få ha mina pumps, som ju inte hade öppen häl… Därtill hade jag min långa svarta linneklänning, ett plagg jag annars bar på min fritid när jag ville känna mig lite fin. I skolan har jag i allmänhet kläder som i första hand är bekväma. Det är prio ett för mig. När jag arbetade med barn i grundskolan, hade jag dessutom för vana att välja kläder som var tåliga, utifall att jag eller någon elev skulle råka spilla vattenfärg eller ketchup på kläderna…

I den amerikanska skolan har man ibland speciella temadagar då man klär sig på ett annat sätt, men alla de där vanliga dagarna, så har lärarna en speciell dress code och eleverna har sin skoluniform.

Jag minns en gång för väldigt längesedan när jag var och hälsade på min mamma på jobbet. På väggen i hennes arbetsrum hängde en tänkvärd affisch som föreställde tre tonårsflickor. De var alla lika klädda, med dåtidens mode och texten ovanför dem var något i stil med ”Tur att vi slipper ha skoluniform!”. Jag har ingen egentlig åsikt om skoluniformens vara eller icke vara, men jag tänker att som lärare uttrycker jag mycket av min personlighet genom min klädsel. Jag är en bärare av det jag har på mig, på gott och på ont. Vore jag då iklädd kjol eller klänning, nylonstrumpbyxor samt högklackade skor med öppen häl, så skulle elever ofrånkomligt yttra: ”Ska du bort efter skolan, Åsa?” för det är ett så osannolikt klädval för just mig. Alltså: Flipp eller flopp? Till tofflornas lov!