Etikettarkiv: #åserier

av

Sextiofjärde åseriet- I skogen är det lätt att minnas!

Tummeliten

 

En, två, tre, fyr, fem och sex och sju… Ut i skogen tåga alla nu! Det finns en gammal inspelning när jag är väldigt liten och sjunger just den här sången… Jag minns att jag identifierade mig med Tummeliten, som ju går längst bak i raden av barn. En kort stund igår, under en skogsvandring i Malingsboskogarna, kom jag att tänka på det här barndomsminnet. Det slog mig att Vali, som gick först och visade vägen och vi, hans elever här i skogen gick efter i en lång rad, precis som det är i visan.

Nästa tanketråd i huvudet var hur många sånger av den här typen jag har hört och delvis kan och hur många FLER min mamma kan…och vad det kan bero på. Skolhistoria har alltid varit spännande för mig, redan innan jag själv var lärare. Jag minns att jag som barn först frågade mina föräldrar, sedan mormor, morfar och farfar om hur det var när de gick i skolan. Vissa saker går att förmedla genom att bara berätta, men annat måste kanske upplevas. När jag var liten tillbringade jag mycket tid i mammas barndomsby i Stora Skedvi. Hembygdsföreningen där organiserade varje år vandringar i socknens skog och mark. Ett minne från en sådan vandring var när mammas lärare, Greta, och mamma började sjunga vandringsvisor. Jag hängde glatt med i ”Vi gå över daggstänkta berg, fallera!” men när jag hade sjungit den, så var min reportoar slut. Mamma och Greta sjöng sång efter sång och fick med sig alla som i ålder var födda år 1950 eller tidigare. Det blev som en vandrande kör som stämde in i olika stämmor, och med stor glädje vandrade i den kuperade skogen utan problem.

Vi andra noterade att vi inte kunde en enda sång utantill. Det sträckte sig möjligen till första raden och sedan ett ordlöst nynnande. Som sammanhållande länk är musik fantastiskt. Stamsångerna, så som tanken var förr… kanske inte enbart var av godo, men som jag ser det, så är det ju roligare att gå en långprommis i skogen om man samtidigt sjunger! Det sammansvetsar på ett alldeles fantastiskt sätt. Jag har en egen filosofi om varför barn nuförtiden inte ”kan sjunga tillsammans”. Jag tror inte alls att det beror på att de inte har sjungit, för det vet jag att de har. Men det är säkert så att många klasslärare och musiklärare sätter sin egen prägel på musikundervisningen i högre grad nu än förr, eftersom det inte är givet ”vad” man ska sjunga. Jag noterar att mina döttrar ibland tar upp några sånger från sin tid i skolan, trots att tre år skiljer dem emellan. Deras kompisar stämmer också in och de kan sångerna allihopa, men jag kan inte sjunga med då heller… Det är helt andra sånger som de kan och de har alla råkat gå i samma skola. Jag tror att om man skulle plocka ihop en slumpmässigt utvald grupp av svenska femtonåringar, så skulle de alla kunna sjunga ett antal sånger utantill, men frågan är om de skulle kunna sjunga samma sånger? Spelar detta någon roll? Jag vet inte… Möjligen kan jag känna ett visst mått av utanförskap när jag inte kan en sång och andra sjunger den… Jag vill ju också vara med!!!

Oavsett vad man anser om stamsångernas vara eller icke vara, så kan de mycket väl tjäna som underlag för att visa vissa aspekter av svenska språkets utveckling under det förra seklet. ”Vi gå” eller ”…tåga alla nu” är inte några felskrivningar. De är i stället exempel på en förändrad verbböjning. Presens ser lika ut i olika numerus nu, men det gjorde det inte när Alice Tegnér och Olle Thunman skrev sina visor.

av

Sextioförsta åseriet- Om stört och småss

Att reflektera över sådant man hör, kan vara mycket svårt om man är ovan vid språket och ibland missförstår det man hör. Det är möjligt att man tror sig höra något som en person inte har sagt. Om man stannar vid tanken på det där obegripliga ordet, så är det svårt att förstå resten av det man lyssnar på. En sådan reflektion gjorde jag och mina elever idag efter talet. Två elever ville fråga mig om ett ords betydelse. De hade hört Ullenhag säga ordet jättemånga gånger och därför hade de antecknat det så att de kunde fråga mig i efterhand. Ordet var ”småss”. När detta händer och man aldrig har varit med om det tidigare, så är det lätt hänt att man säger ”du hörde fel!” Det ordet finns inte i svenskan. Men med viss rutin från andraspråksundervisning och annan språkundervisning vet jag att inlärning omfattar olika steg och språket är ett sådant system där man lär sig urskilja ord från varandra i en viss ordning. Åter till eleverna… De beskrev flera ord i närheten av ordet ”småss” och fick mig slutligen att förstå att det handlade om en jämförelse mellan invandrarna och ”småss”…och DÅ gick det upp ett”Liljeholmens droppfria” (som min SO-lärare på högstadiet skulle ha sagt). Erik Ullenhag hade nämligen i sitt tal använt upprepning som ett retoriskt grepp. Han ville exemplifiera hur tid kan medverka till att man får en mer tolerant syn på en grupp invandrare från ett visst land. Han räknade upp hur finländarna som först kom till Sverige som arbetskraftsinvandrare inte alls hade varit så väl sedda, utan snarare utsatta för fördomar och förtal av svenskar runt omkring. Men nu är de ju ”småss”. Sedan fortsatte han resonemanget med spanjorer och italienare, bosnier med flera. Alla var de i slutändan ”småss”. Mina elever är duktiga på grammatik. Därför var ”småss” inte lika UPPENBART för dem som det var för mig. Ullenhag skulle ha sagt ”som vi” (eftersom ÄR är underförstått här och det vore grammatiskt riktigt att säga ”som vi är”) men han sa ”som oss”. Eftersom hans talhastighet var relativt hög, så blev slutet på hans meningar en sammandragning av ”som” och ”oss” som i mina elevers öron lät som ett för MIG helt nytt ord, nämligen ”småss”.

Ett annat sådant missförstått ord är ordet ”stort” som föranleder många elever problem vad gäller den första vokalen. Det är främst elever vars modersmål är persiska, har jag noterat, men även andra. De skriver ”stört” i stället för ”stort” och precis som i exemplet ovan är det intressant att tillsammans med eleverna hålla ett generellt samtal om varför det kan vara ett problem för kommunikationen, trots att det ytligt sett verkar handla om att eleven har råkat skriva två prickar över bokstaven o. Skälet till felskrivningen är inte, som man kan tro, att eleven är dålig på att stava eller har svårt för att skilja mellan våra vokaler. I stället är det i nio fall av tio frågan om att elevens hörförståelse är inblandad. Eleven hör inte skillnad mellan de två svenska vokalljuden för ö respektive o. När jag vet det och dessutom vet att eleven kommer ifrån just ett språk där denna distinktion är svår att göra, så kan jag uppmärksamma eleven på problemet i den SKRIVNA svenskan, vilket inte är lika utpekande som om man påpekar det i den talade svenskan. Gradvis, i takt med att hörförståelsen blir allt bättre, minskar även problemen med interpunktion i det skrivna språket.

När man då avslutningsvis ska fundera på vilket av dessa problem som läraren i mig upplever som ”svårast” så skulle jag säga att det  har att göra med kontext. OM jag hör problem som ”småss” precis i anslutning till att eleven undrar, alltså som tidigare idag när jag och eleven båda hade lyssnat på samma föredrag av Erik Ullenhag, så går det att genom språklig förhandling komma fram till vad det är eleven kan ha hört för något. Men om vi leker med tanken att eleven har hört föredraget, men inte jag…? Då är det NÄSTAN omöjligt att gissa sig till vad det kan vara eleven har hört… Det är alltså ett kontextberoende problem. När det gäller stavningen av stort så att det framstår som stört… så kan man om man vill, hävda att också det initialt är kontextberoende, på så sätt att det är när jag LÄSER som jag upptäcker problemet. Stavningen av ”stort” är för mig ett störande inslag i mitt läsflyt, som får mig att läsa om igen och kanske ytterligare en gång innan jag kommer på problemet…Ja!! Eleven menade stort… Men i nästa steg…så handlar det alltså om analysen att det är kopplat till hörförståelsen. Intressant nog, så har även ”småss” koppling till hörförståelsen och till den lexikala nivå eleven befinner sig. För att jämföra med mig själv, så minns jag nu som vuxen vilka nonsensord jag sjöng när jag sjöng med i ABBA:s låtar innan jag kunde engelska. Jag sjöng vad jag trodde att ABBA sjöng. I nästa steg i min språkutveckling i engelska, så sjöng jag de ord jag kunde och som jag tyckte passade bäst in till musiken, för det som ABBA sjöng, var ju ord som inte fanns. Min reflektion var alltså att jag kunde lita på mig själv, min hörförståelse och mitt lexikala omfång. I efterhand, när jag vet hur omfattande språket engelska är, så kan jag roas av hur jag tänkte: SÅ kan de ju inte sjunga, för det ordet FINNS ju inte!  Nu vet jag bättre: Så kan man säkert sjunga. Här har jag ett ord jag borde lära mig! ❤

Vill man, så kan man här också prata om ”bas- och utbyggnad” i språket. Man kommer långt på det basordförråd man lär sig först, men för att komma vidare behöver man ofta input på akademisk nivå eller betydligt mer träning för att själv klara av att dra slutsatser på ett djupare plan.

 

av

Femtionionde åseriet- En bok jag inte vill mista

Jag har tidigare (ibland även nuförtiden) haft en tendens att ”låna ut” böcker som jag tycker är extra bra i något avseende. Jag antecknar aldrig till vem jag lånar ut boken… och ibland händer det att boken faktiskt INTE kommer åter. Är boken bra, så saknar jag den efter en tid när nästa vän kommer för att höra sig för om ett boktips… Då inser jag att boken är borta till följd av att jag trodde mig kunna lita på att få tillbaka utlånade böcker… I logikens namn, för att jag älskar den aktuella boken, letar jag i antikvariat och på loppisar och hittar ibland den bok jag förlorat på detta sätt… Det finns EN bok som jag inte skulle klara att göra mig av med… Den heter ”The Five People You Meet In Heaven” och är skriven av Mitch Ahlbom. Jag tror att jag är inne på min ”femte” bok av just den titeln… Nu får det räcka, så nu tipsar jag utan att låna ut cet exemplar jag till slut lyckades förvärva… Den finns inte längre att köpa på svenska, så det exemplar jag äger, har jag köpt ”second hand” på Amazon.com från USA, men det var den värd… Den har sin egen personliga historia och det är ju så det fungerar med böcker, tänker jag. Man har sin egen relation till den aktuella boken, bokens text utgör egentligen endast en liten del av upplevelsen, för den läsupplevelse jag själv har är säkerligen helt unik.

Det är intressant att diskutera böcker med andra, tycker jag. Det berikar mig väldigt mycket. När jag var yngre, så kunde jag svara på frågan ”vilken är den bästa bok du läst?” Jag hade länge ett standardsvar. Nu brukar svaret variera med frågarens profil. Med det menar jag att den som undraröver min ”bästa bok” är en person jag kanske känner mer eller mindre väl och kan tipsa om en bok som jag upplever skulle passa ihop med den personen. Det vore fel att svara ”Brott och straff” av Dostojevskij om personen är en av mina elever som sällan eller aldrig läser böcker… Då är det en bättre idé att tipsa om ”Den gamle och havet” av Ernest Hemingway eller ”Möss och människor” av John Steinbeck, eftersom dessa böcker dels är klassiker som eleven kan upptäcka att andra har läst och därför kan diskutera. Vidare är det en smart idé på så sätt att boken inte är så omfattande, men ändå griper tag i läsaren och ger mersmak… De personer jag känner som inte är läsare har mer än en gång fått försiktiga eller mer enträgna (döttrarna och maken!) förslag på fina och minnesvärda böcker. Jag har på senare år övergått till att tipsa lässvaga eller ointresserade läsare att i stället lyssna på en ljudbok. Varför då? För att jag vill att de ska uppleva den läsglädje jag själv finner så betydelsefull i mitt liv!!! Då spelar det initialt inte så stor roll om de lyssnar med öronen och upplever…eller om de läser med ögonen…och upplever… Huvudsaken är att boken i fråga får sin läsare…

Men minnesvärda böcker kan trots allt vara väldigt individuella på så vis att de ”tio i topp” listor jag skulle kunna skriva, skulle inte alls vara identiska med DINA tio i topp listor. Det fascinerar mig oerhört att det förhåller sig på det sättet! Verkligen! Lite nu och då får jag tips om en ”ny” författare och köper eller lånar en bok som jag direkt tar mig an. Inte så sällan är boken i fråga så pass intressant att det STÖR mig att jag inte läst allt som författaren tidigare skrivit och /eller upptäckt vederbörandes författarskap i ett tidigare skede…

De författare som intresserar mig, får mig som någon form av ”återkommande läsare” för med deras böcker är det så att så fort de kommer ut, köper jag dem och läser dem. Det finns många sådana författare, men den senaste i raden som jag snöat in på är Marie Hermansson. Jag ägnar nästa Åseri åt ett antal av hennes böcker, så förstår du varför just hennes böcker har trollbundit mig! Välkommen åter! ❤

av

Femtioåttonde åseriet- Men du hade ju nyss köpt en dammsugare?

När jag arbetade på en annan skola, hade jag och en arbetskamrat vanan att efter helgen kort berätta litegrann för varandra om vad vi haft för oss. I vårt arbetslag fanns förutom vi även en kvinna som inte varit så länge i Sverige. Hon visade med sin reaktion när hon kommenterade min helgupplevelse denna måndagsmorgon, hur svårt det kan vara att fullt ut behärska ett språk.

Jag hade berättat vid måndagsfikat hur jag under lördagen åkt runt i olika butiker för att höra mig för om en ny dammsugare, eftersom den gamla hade gått sönder. Hela min lördag blev som en eriksgata i dammsugarens tecken för när jag nyss hade inköpt familjens nya dammsugare, gjorde jag ett besök i en matvaruaffär. Bland många andra saker jag inhandlade, följde även en förpackning med dammsugare.

Min ena arbetskamrat skrattade gott åt detta och tyckte att det var ju fyndigt. Den andra sa bestört: Varför köpte du en dammsugare till, Åsa! Du hade ju nyss köpt en dammsugare!

av

Femtiosjätte åseriet- Is the general election in Sweden as exciting as Super Bowl…?

My kids tend to watch Spongebob Squarepants day in and day out, and I have very little to say about it, so it seems…  I nag about it, but I don’t really mind…honestly… I have even found a few jokes here and there that I liked, too. But what we like or not on TV has indeed changed if we give it some thought. I am a typical ”News programmes”-person. I love documentaries about the political system in a distant country or a debate of some sort about some ”big issue”… But having said that, of course I’d love to watch other things, too… but I don’t enjoy series with an unknown number of episodes, as if they are eternal… When will one have the time to watch them all???

As a kid I remember watching programmes made especially for children. They were all very pedagogical, since I was brought up during a period of time when Swedish television had just two channels. Most programmes had a hidden agenda, such as ”send your pocket money to Biafra” or ”don’t pollute our lakes or forests”. My fave show was a show called ”Ville, Valle Viktor” where two men, Ville and Valle set off for a walk through Sweden. They were very different. Ville was the bossy kind of guy and Valle was just doing whatever he was told… One day the two of them found a puppet. The puppet, called Victor, is not at all fond of Ville´s bossy manners and questions his decisions. I enjoyed the many jokes, but also the way one could learn a lot about environmental issues by just watching this show.

There were other shows with the main purpose to educate and inform. Two of them, ”Från A till Ö, en resa orden runt”

and ”Fem myror är fler än fyra elefanter”

are shows that are still found in the stores and my children used to watch both shows, too, when they were younger. Every now and then they indulge themselves with a nostalgic afternoon, going through the best shows together. Usually I join them, too, laughing at the same jokes as they do. Is that quality, is it just a matter of sharing the same taste, or is it just a co-incident? I don’t know…

TV-shows are sometimes not at all interesting, in my opinion… I can easily avoid shows about odd sports, or weird soap operas with dubbed sound tracks… I do however have some old favourite Britcoms I watch again and again. One of the best in my opinion, is ”Keeping Up Appearences”. I can’t help loving all of those characters, expecially working class ”Hyacinth Bucket” who pretends to be upper class…and insists on having her name pronounced ”Bouquet”…

I admit watching TV was much more easy before I had kids… 😉

I know it’s a matter of being a weak Mom, a ”Curling parent” so to speak… Instead of insisting on watching what I prefer, I let them watch whatever THEY prefer, thinking I will decide for myself once they move out…which is years from now…but… They’re worth it…

Sometimes my daughters joke about it… ”I bet you would want to watch a clay animation from the Czech Rpublic. I usually reply: No, I was planning to watch a three hours long documentary called ”Woolen yarn”…

Another thing that has struck me is that some countries have their own ”Can’t miss it!” -shows… I’d say the Americans seem to watch the ”Super Bowl”, the Brits watch ”Last Night of the Proms”, we tend to watch ”Vasaloppet” (a 90km long ski-race) etc.

Foreigners who visit Sweden are sometimes surprised at the fact that we have these shows we watch over and over again, although we know all the lines… We watch ”Donald Duck” in an hour long show every Christmas Eve at three o’clock… We watch an old sketch from Britain on New Year’s Eve. It’s called ”Dinner for One” but in Sweden it’s known as ”Grevinnan och betjänten”. I’d say most adult Swedes know all the lines and SAY THEM while watching.

 

av

Miniåseri-Who are you?

The following text can be read as a comment to the #Miniåseri- Where are you? from the 6th of July 2014

 

Thank you all for reading what I write. It has been an interesting time of my life to write this blog and get feedback from some of you. Much of what I write comes from my heart and are thoughts I want to share. I also use my writing as a kind of anti-stress-method. Writing is for me, what yoga is to others. Writing is to me, what jogging is to others. Writing is the world to me! Suppose I would live in a country where I couldn’t express myself through writing? I guess I would have written anyway and ended up in prison for sharing my thoughts in public.

I know most of my readers are friends of mine who live in Sweden. I am however very curious about the rest of you!!! There are, today the 24th of August , readers from 42 other countries and again, I know many of you, too, are my friends…

I am a very curious person… I would very much like to know who the rest of you are… 🙂

What kind of readers find their way to my blog? Are you mainly friends (although I didn’t know you lived in that distant country nowadays?) or are you teachers, like I am myself? Are you maybe just curious…as I am?

Help me out! I’d LOVE to know you!

Another thing I’d like to know is whether I can continue my writing in Swedish, or if some of you read my texts by the (not always so good) translation that Google can offer… If you all read Swedish, it would be a waste of time to write in English, but on the other hand, if most of you easily read in English, I can start writing in English, in order to serve you with my ORIGINAL texts, rather than the odd versions you get through Google.

Anyway… Like I said above, I write for ME, because it’s a wonderful relief to get a few of those thoughts out of my mind. I write for me, but love to know that some of you read because you like what I write. So far, this blogging of mine has been overwhelmingly positive for me. I didn’t expect anyone at all fo find their way to my texts. Now that you obviously did, please let me say this again:

Thank you for reading what I write!

// Regards,

Åsa

 

av

Femtiofemte åseriet- Åsas valmanifest, #åserier i valtider, del 6

Nu är det dags för den femte och sista punkten i mitt valmanifest. Det har förvånat mig ända sedan jag började som lärare, varför man inte i högre grad tar till vara äldre lärares erfarenhet, kunskap och sociala kompetens i elevgrupper. För att utveckla mina tankar på området fick detta ämne vara med i mitt valmanifest:

5. Mentorskapet i början av lärargärningen ska kompletteras med en utfasning av äldre lärare

Det har gått 23 år sedan jag började min lärargärning och jag minns alla de märkliga situationer jag råkade ut för som helt ny. Jag minns tillfällen då en lektion började precis som jag hade tänkt mig, för att någon minut senare snarare kännetecknas av ett utbrett kaos. Ibland kunde jag förstås själv backa bandet och förstå hur detta kaos uppkommit, men det fanns även tillfällen då så inte var fallet. Runt mig i den aktuella skolan fanns det relativt många äldre lärare, med stor erfarenhet och en omfattande arsenal av tillvägagångssätt och smarta lösningar. Ofta kände jag mig ”räddad” av dem i något avseende. Det kunde till exempel vara en oerhört pratig klass, som jag försökte överrösta genom att stå längst fram i klassrummet, ropa högre och gällare, utan något som helst resultat. När jag redan hade knutor på stämbanden och tyckte att min karriär som lärare var slut (nio veckor in på min första termin) så var jag hos en logoped för att få hjälp med stämbanden. Logopeden inledde med att ”härma” hur han trodde att jag lät i mitt klassrum. Han ropade med hög diskantstämma: ”Hallå där, ni där längst bak! Nu måste ni vara tysta!” och sedan tog han i för kung och fosterland, men fortfarande med samma ljusa diskant och upprepade sitt budskap:

”Hallå där, ni där längst bak! Nu måste ni vara tysta!” 

När han därefter lät mig se mina egna stämband på video blev jag livrädd för att få problem med min röst, eftersom jag älskar att sjunga. Det tips han kom med då, har jag återkommit till många gånger. När du vill ha tyst i din klass, så ska du själv vara tyst i alla dina instruktioner. Klassen ”tvingas” att lyssna noga och det sänker ljudnivån. Men fungerar det verkligen så? Ja… om man inte redan före det har låtit det gå för långt med sitt klassrumskaos…

Men det fanns andra tips också, som kom direkt ifrån mina lärarkollegor på skolan. Det kunde handla om HUR MAN SÄGER när man ska instruera en klass om en kommande uppgift. Tänk dig att klassen du har framför dig är en årskurs fem med 25 elever, med den sammansättning det brukar kunna vara i en helt vanlig klass. Nu ska du och klassen jobba med något som kräver att de hämtar material som du har lagt ut på en bänk i klassrummet. Du har sorterat upp allt de kan behöva och nu ska din instruktion sjösättas. VARJE gång jag ska göra något sådant, skickar jag en tacksamhetens tanke till den lärare som tipsade mig om att inte säga ”det som rör på sig” först. ”Det som rör på sig ska man säga sist”. Men vad menas med det???

Precis som det låter, faktiskt… OM det i instruktionen finns upplysningen ”och så HÄMTAR NI…” eller ”och sedan GÅR NI” etc, så är det precis DET man ska försöka spara. Barn (och vissa vuxna elever, har jag märkt!!) har en tendens att fokusera på GÖRANDET. Har jag då sagt ”hämta” eller ”gå” så finns det alltid fem snabba elever som skyndar upp från sin plats snabbare än en kollibri flaxar med vingarna och så har man redan sitt klassrumskaos, utan att man hinner förstå vad det egentligen var som hände. Nuförtiden ger jag FÖRST hela min instruktion, utan att t ex ”dela ut papper” som eleverna ska prassla med och bläddra i. När jag har sagt det jag behövde säga för att alla ska förstå, så flyter arbetet dessutom på ganska bra, för det är FÅ elever som inte har lyssnat uppmärskamt.

Hur får man snabbt hela skolsystemet att hämta sig efter år av negativ publicitet, negativa resultat från internationella jämförelser, negativa omdömen från politiker och andra förståsigpåare som inte sedan de själva gick i skolan har satt sin fot där? Ett sätt bland många vore att unna denna yrkeskår av tipsande äldre lärare tid för reflektion och tid för att fasa ut sin yrkeskarriär i lugn och ro samtidigt som de hjälper en ung lärare som ännu inte knäckt koden för sitt förhållningssätt i elevgruppen.

När jag började för 23 år sedan, fanns inte något ”mentorsskap”. Inte heller fanns det nuvarande läraravtalet där lärare är mer tid på skolan. Ändå fanns det en kollegial värme gentemot mig som ny. Jag välkomnades i gruppen av lärare, fick stöd och hjälp på många olika sätt och kände att med det stödet, så skulle det nog kanske gå att vara lärare i alla fall till sommaren…eller kanske till jul… När allt är nytt och allt är obekant och det är oändligt mycket att sätta sig in i, så krävs det inte mycket för att man ska knäcka ihop och tycka att man vill jobba som arkivarie, ensam i ett arkiv långt under jord, långt bort från människorna… Det tog alltså mindre än 9 veckor för mig. Jag ville sluta som lärare redan mitt första sportlov…

Med tanke på att många lärare har upplevt perioder då det inte gått så lysande, men också perioder då man känt ”flow” och gått som på moln på väg till jobbet, så borde vi rimligtvis kunna överbrygga den stora massflykten från vårt yrke genom att äldre lärare får som specialuppgift att ta sig an nyutexade, som behöver stöd på så många olika sätt att jag av utrymmesskäl hoppar över detaljerna. Jag nöjer mig med att konstatera att lärare är vana vid att ha många bollar i luften, att köra huvudet i väggen och snabbt  bli tvungna att tänka om. Vidare befinner sig lärare hela dagarna i en målstyrd verksamhet där man inte kan lämna åt slumpen vad och hur man ska göra. Dessutom är lärare otroligt luttrade när det gäller det faktum att förutsättningarna ständigt ändras! Är det inte nya läroplaner, så är det nya organisationsidéer på kommunal nivå eller ny rektor med helt annat tänk än den förra. Med tiden tränar man upp sig att hantera förändring… Med tiden lär man sig också, genom att göra misstag och fel, hur man på ett bättre sätt kan hantera en given situation, men med tanke på medias fokus på allt negativt i skolan:

Låt oss ta GENVÄGEN!

Stoppa plågsamma lärarförsök!

Låt åtminstone de äldre lärarna få den MÖJLIGHET det innebär att fasas ut i lugn och ro, som ett tack ska du ha för din insats för skolan, medan de samtidigt finns till förfogande för de unga och nyutexade lärare som behöver ett sådant stöd. En rejäl minskning av elevtid, för att skapa utrymme för att de goda idéerna ska nå nyutexade lärare,  i stället för till exempel klasslärarskap på heltid, borde vara en självklarhet för alla lärare över 60 som själva önskar att ha det på det sättet. En annan väg att gå är att fråga den äldre läraren själv om en slags ”önsketjänst” där den får bidra med det den är allra bäst på, så att eleverna direkt får ta del av den visdom läraren har tillägnat sig under sitt långa yrkesliv. Är man en duktig högläsare, så kanske man skule önska att få vara ”sagoberättare” för att frilägga klasslärare ges möjlighet att planera. Är man matematiker, så kanske man som det sista man gör innan pensioneringen, vill öppna en ”mattestuga” där elever kan ägna sig åt laborativ matte i mindre grupper, under den erfarne lärarens överinseende.

Låt äldre lärare orka ända fram till målsnöret!

Hjälp och stötta yngre lärare så att de inser att yrket är det bästa som finns i världen!

Alla (hävdar jag bestämt!) unga lärare har någon gång misslyckats. Det är tungt! Att få insikt om problem och brister av någon som går bredvid och är ens vän, kan skapa det lugn man så gärna vill uppnå för att känna att man valt rätt yrke. Ta till vara de kunskaper äldre lärare har samlat på sig under sin yrkeskarriär! Alla är ju inte världsmästare första dagen på jobbet! Första gången Patrik Sjöberg närmade sig en höjdhoppsribba var den gissningsvis lägre än i slutet av hans karriär… 😉

 

av

Femtioförsta åseriet- Spänningsfältet mellan stål och flanell och en liten läcker överraskning till kaffet- Recension av Per Naroskins föreläsning på VBU

Det har alltid fascinerat mig hur en föreläsare väljer att inleda sin föreläsning. Det kan handla om människor som säger ”jag ska inte bli långrandig” och så är det precis det man tycker att de är eller så är det någon som presenteras för publiken av någon som har mycket höga förväntningar och också yttrar precis det: ”Jag har hört dig förut och har verkligen höga förväntningar på den här föreläsningen!” Att fånga upp detta ganska jobbiga utgångsläge och få med sig publiken är svårt och tyder på lång erfarenhet, tajming och fingertoppskänsla för hur publiken reagerar på det man säger eller gör på scenen. Psykologen Per Naroskins inledning var ett slags svar på den här typen av högt ställda förväntningar och hans exempel handlade om en föreläsning han hållit i norra Sverige på en mansdominerad arbetsplats med en enda kvinna. Det var denna kvinna som bokat honom för att hennes upplevelse var att hennes manliga arbetskamrater ”innerst inne behövde en sådan som Per Naroskin, men inte vågade ta kontakt med en psykolog”.  I förbifarten hade hon upplyst Naroskin om att hon inte tänkte berätta för arbetskamraterna att han var psykolog och dessutom bad hon honom om att inte nämna att hon var ansvarig för bokningen.

Per Naroskin

När Naroskin anlände till det aktuella föreläsningstillfället, var han nyfiken på hur kvinnan valt att presentera honom, nu när det inte skulle framgå att han var just psykolog. I den meny för kvällen som var och en fått, stod förrätt, varmrätt och dryck till maten och så fanns upplysningen ”och så något gott till kaffet”. Bland en massa gruvarbetare är kanske den gängse uppfattningen inte att ”något gott till kaffet” är en gästande psykolog… Förutom detta exempel gav Naroskin andra goda och humoristiska exempel på hur man kan uppfattas av andra om man är just psykolog. Vid ett annat tillfälle jämfördes Naroskin med flanell och kom att stå för ”det mjuka”…

Huvuddelen av föreläsningen kretsade kring ”tillvarons uppdelning mellan hårda och mjuka värden” eller ”spänningsfältet mellan stål och flanell”, där Naroskins poäng var att eftersom vi är varandras arbetsmiljö finns det anledning att begrunda hur kulturen på arbetsplatsen kan te sig om man mäter produktivitet i relation till social kompetens. Naroskin grundade mycket av sitt resonemang på en avhandling av Anna Nyberg om chefers inverkan på arbetstagarnas fysiska hälsa, där Nyberg kommit fram till att relationen mellan chefen och arbetsagaren kan leda till fysiska besvär som följer med så pass länge som tio år. Naroskins poäng i föreläsningen var att man bör vårda relationen mellan chefer och arbetstagare så att man har en hälsosam, stöttande och konstruktiv relation sinsemellan. För att illustrera hur svårt det kan vara att vara mellanchef, skojade Naroskin om Påven, som ju har en mycket speciell situation med en omfattande och svårläst instruktionsmanual och dessutom inte kan ställa utom rimligt tvivel huruvida hans chef finns eller ej, även om han TROR att chefen finns.

Via de vanligaste klyschorna från jobbannonserna för några år sedan, såsom ”förändringsbenägen, flexibel” eller liknande, kommenterade Naroskin att ett ofta missförstått kännetecken är integritet. Naroskins uppfattning var att integritet borde vara något bra, direkt kopplat till värdemätaren i maggropen. Man borde ställa sig frågan ”Vad är rätt och fel för MIG?” Flexibiliteten kommer ur tillgången på den där värdemätaren, menade Naroskin. En person som ges det negativa tillmälet ”hoppjerka” skulle snarare känna sig stolt än uppfatta sig själv som mindre värd eftersom en ”hoppjerka” i ordets traditionella mening, har känt efter och följt sin inre kompass i stället för att bara arbeta vidare utan att reflektera. För att ge resonemanget ytterligare emfas, exemplifierade Naroskin detta med att från en annan föreläsare ta exemplet med sjöpungen, vars enda uppgift är att hitta en lämplig korall, sätta fast sig där, därefter äta upp sin egen hjärna och stanna kvar där för evigt. Naroskins parallell blir den arbetstagare som får en fast anställning, ”äter upp sin hjärna” och blir kvar till sin pension.

Att vara lojal med arbetsgivaren eller att vara sann mot sig själv, är tänkvärt. En annan klyscha som Naroskin avlivade var ”man måste ju ha balans i livet”. Med en extraordinärt fantastisk man som exempel, visade han hur osannolikt det är att stöta på en sådan person i verkliga livet samtidigt som han ifrågasatte om det ens var eftersträvansvärt. Naroskin förespråkade i stället vad han kallade ”styrfart i livet”, vilket han beskrev som den hastighet man behöver för att röra sig mot ett speciellt mål och samtidigt hinna med att byta kurs eller vika av på ett stickspår om man vill. Illustrationen med den bilkörande pappan med reptilhjärna och gaspedal, som passerade resmålet Hannover för att han inte hann med att bromsa in i tid, går att applicera på yrkeslivet också.

Vi är i en föränderlig värld där vi behöver inse att våra barn kan saker som vi inte kan och att det vi lär oss i en utbildning kan vara föråldrat innan utbildningen avslutas…Med sig själv som exempel får Naroskin fram många poänger och hela tiden är det med glimten i ögat, trots att budskapet är angeläget. När tekniken går ifrån oss, så kan det leda till en lång rad pinsamma eller dråpliga situationer och dessa radar Naroskin upp medan applåder och skratt ackompanjerar.

”Men vad är man egentligen mest rädd för?” undrar Naroskin medan han låtsas söka igenom bänkraderna efter en person att plocka upp på scenen. Medan han letar rabblar han obetydliga fakta och mumlar däremellan. Publiken skruvar på sig eller tittar ner… vill inte bli föremål för alla andras skratt… Naroskins poäng är att rädslan för att hamna inför en grupp är större än rädslan för att dö… Att hamna utanför är också en sådan rädsla. Därför är det viktigt att alltid ha ett inkluderande förhållningssätt, menar Naroskin.

Mellan raderna är det övergripande budskapet i det Naroskin säger på sitt skojfriska sätt, att vi ska vara rädda om varandra, aldrig exkludera någon. En rimlig tanke som Naroskin delar med oss är att man inte ska ha inflytande över något om man inte kan ta ansvar för det. Har man inflytande över något så ska man också ta ansvar för det. Det handlar hela tiden om att ta ansvar, att se varandra, att våga stanna upp och förlora fotfästet och nyorientera. Vi är dåliga på att ta vårt hela jag i anspråk och behöver träna på att lita på oss själva, tro att vi kan.

Efter en både rolig och intressant föreläsning av Per Naroskin möter jag nästa arbetsdag stärkt av nya insikter.

 

Citerat av Per Naroskin:

”Det krävs mod att vistas nära sina möjligheter ”

 

”Inget i ledarskapet är viktigare än tydlighet”
Motivering: när vi inte vet hur det ska bli, så fantiserar man”

Det bästa ledarskapet är ”Ett ledarskap som bekräftar och utmanar”⇒”Jag tror att du kan lite till”

 

av

Fyrtioåttonde åseriet- Valrörelse eller valröra för skolans del?

När politiker vill vinna väljare strax före valet, brukar de mest märkliga förslagen dugga tätt på både riks- och lokalnivå. Det är min uppfattning att detta gäller för alla sektorer i samhället. De reformer som föreslås för skolans del är inte sällan mycket omvälvande, men inte alltid någon nyhet. Om vi ska tänka #skolanförst i det här valet, så är det viktigt att fokusera på skolans arbetsro också! Förslag till förändringar som inte innebär förbättring kan vi gärna vara utan!

Att ständigt FÖRÄNDRA leder inte med självklarhet till FÖRBÄTTRING.

När mätningar och rapporter visar på försämringar i skolresultaten får skolan ofta nya direktiv som går helt emot det som för tillfället gäller,. Mätningarna åtföljs inte alltid av utvärderingar av metoder i undervisningen eller av andelen obehörig personal. Inte heller läggs något fokus på skolledaransvaret när resultaten viker.  Skolpolitiker på kommunalnivå kan dessutom ostrört fokusera på verksamheter som normalt inte ingår i kommunalt ansvar… Man kanske hellre vill ha ett skid-VM än att påskynda upprustningen av en sliten skola?  Att satsa på skolan innebär med min logik att något annat måste stå tillbaka. Man kanske inte kan rusta Folkets hus i en socialdemokratiskt styrd kommun om skolans resultat är dåliga. Man kanske inte heller kan ge ökade bidrag till företagarföreningen i en borgerligt styrd kommun om kommunens elever inte ges möjlighet att nå målen i kursplanerna. Att satsa på skolan är alltså en prioritering, en angelägen prioritering eftersom utbildningen av våra framtida vuxna hänger på vilken #utbildningskvalitet vi i skolan kan leverera till våra elever.

Många #lärare ser fram emot #riksdagsvalet 2014,  för att de hoppas på förbättringar på många områden. Jag för min del känner mig orolig för de tomma löften och valfläsk som vi just nu blir överösta med. De förslag till förändringar för skolans del som lagts som valfläsk under detta supervalår ska inte tillåtas bli oreflekterade förändringar om de inte samtidigt leder till mycket tydliga förbättringar. I den bästa av världar vilar förändringsförslagen på forskningsresultat, lärares erfarenheter, utvärderingsresultat från skolverksamheten, i stället för att vara något tillfälligt politiskt utspel för att vinna väljare i sista stund. Vanliga slagträn i valtider är fler utbildningsplatser på lärarhögskolorna, ökade anslag till läromedel, upprustning av skollokaler, fler grupprum… När reformen om förstelärare kom, så ledde det till att många lärare fick ett välkommet lönelyft. Lärarkollektivet som helhet är trots denna förbättring för förstelärarna, lönemässigt långt efter yrkeskategorier med jämförbar utbildningslängd och komplexitet i yrket. Jag befarar att förstelärarreformen leder till att politiker anser att de ”redan har satsat ekonomiskt på skolan” och kan fokusera på andra sektorer i samhället.

Att toppstyra och detaljplanera över huvudet på lärarna är inte nödvändigtvis receptet för en framgångsrik skola.  Eftersom elever är individer med olika sätt att lära sig, måste lärares kreativitet och flexibilitet ges friutrymme i en alltmer stressig skolvardag. Vi har redan en timmes ”friskvård” på arbetstid, vilket är lysande. Det vore önskvärt för en framgångsrik och bottom-up-orienterad skolutvecklingsprocess att möjliggöra en timmes enskild reflektion på temat skolutveckling på arbetstid.

Skolan behöver politisk HANDLINGSKRAFT och MOD, men inte förhastade reformer som inte leder till något annat än en fjäder i hatten för aktuella politiker.

Att vara lärare är alldeles enastående fantastiskt om man får rätt förutsättningar och det kan upplevas som oerhört jobbigt och frustrerande om man inte ges rätt förutsättningar. Därför hoppas jag att politiker i årets val tar ansvar den svenska skolans framtid. Sätt #skolan först!

av

Fyrtiosjunde åseriet- när tiden stannar och skapar en minnesbubbla

Den första dagen på terminen… Ett mingelfika med alla de människor man under vinterhalvåret jobbar med… Nu kretsar samtalen kring den gångna sommaren och det sorl som präglar miljön är ljudligt, intensivt och mättat av alla de många berättelser som delas mellan mina kollegor.

En av dem, berättar att nytt för denna termin är att de i sitt arbetslag har fått en ny arbetskamrat. Hon beskriver kvinnan och pekar diskret mot en person som är i samspråk med min rektor. När namnet nämns har jag redan backat mitt inre minnesband, hamnat i en högstadieklass för längesedan, kommit ihåg en alldeles otroligt kreativ elev som kom att muta in en speciell plats i mitt hjärta för evigt.

Först minns jag hur hon som drivande i sin grupp gjorde ett jättehärligt reklamklipp när vi jobbade med påverkan från reklamfilmer och eleverna fick skapa egna reklamfilmer från början till slut.

Därefter minns jag hur vi delade det stora intresset för musik och hur jag frivilligt deltog som en av få lärare i skolorkestern. Musiken är något vi har gemensamt, men även en ganska abrupt humor som smittar…

Det föll sig så, att jag just det år då jag undervisade i hennes klass, hade träffat den man som jag ville leva med. Jag försökte, bland annat med tanke på denna specifika klass, få min ”man to be” att tänka sig ett liv i Falun eller Borlänge. Det gick inte så lysande… Efter tio år i Grängesberg och tio år i Ludvika, ser jag att mina argument inte räckte ända fram…

Så minns jag hur jag på min sista dag i den aktuella skolan upplevde hur just denna elev tillägnade mig en fantastisk version av Adams julsång framförd på saxofon. Hon är inte bara musikalisk, utan en person som ÄR musiken, som lever genom musiken men också skapar den oändligt omfattande känsla som endast musiken skänker mig. Jag bands samman med henne där och då, på ett sätt som en lärare KANSKE förstår, men inte en elev. Vi skrev till varandra en tid, skulle hålla kontakten. Jag förstod att det var tidsbestämt men kände glädje för varje brev som kom. När hon en dag ärligt skrev att hon inte längre ville hålla kontakten,förstod jag henne, samtidigt som jag insåg att jag skulle sakna henne.

Att återse precis exakt denna elev är något alldeles extra. Det är en minnesvärd händelse! Att just precis hon återgäldar min kram, betyder oändligt mycket för mig. Återigen intar hon den där redan inmutade positionen i mitt hjärta.

Jag möter henne med tanken att hon inte ska minnas mig. Jag tänker att jag tar en risk när jag tar för givet att hon minns mig. Kramen visar med all önskvärd tydlighet att hon faktiskt minns mig. Hon är för mig en elev jag aldrig glömt, en person jag undrat över. Att hon är där, livs levande gör mig varm i hjärtat! All lycka, önskar jag henne i sitt nya jobb. Tack för det varma återseendet!