Tvåhundratrettionionde åseriet- När lagen om alltings jävlighet tittar förbi

Inte är det såååååååå farligt, det jag ska skriva om nu, men när det händer, så känns det absolut så… Tänk dig att du har en planering klar och vet precis vad dagens lektioner ska innehålla. Du har plockat fram allt du behöver, är ute i god tid, känner dessutom att du har sovit gott i natt och att allt är ganska bra… Men så händer något… Lite på samma sätt som det kan vara i en dröm om natten. Man kommer inte riktigt fram till målet…

Filmrulle_OLÅ

En dag hade jag planerat att jag och eleverna skulle se en film tillsammans. Jag ville kunna skriva anteckningar till filmen medan den rullade. Därför kunde jag inte använda min egen dator som DVD-spelare vid detta tillfälle. I stället planerade jag att låna min väninnas, eftersom jag hade gjort det förut. När jag kom till jobbet hade väninnan inte kommit ännu, så det första jag gjorde var att ÄNDÅ ta hennes dator, i hopp om att kunna förklara för henne senare och få hennes godkännande i efterhand. Väl inne i klassrummet hade jag inga problem med att ansluta alla övriga tillbehör, utan kopplade samman den gamla lånedatorn med klassrummets väggfasta högtalare och den takplacerade projektorn. Jag drog ner filmduken och gick för att hämta övrigt som jag behövde för lektionen. Saker kom emellan, så att jag tyvärr anlände försenad till klassrummet för min egen lektion, men eleverna var vid gott mod och redo för att se filmen… Nja, kanske inte alla…? En av eleverna såg ytterst avvaktande ut, liksom inte med på noterna. Då kom jag ihåg att hon ju skulle skriva en text som hon hade missat tidigare, för att hon var frånvarande vid ordinarie skrivtillfälle. Jag tog med mig eleven till ett grupprum och instruerade henne för skrivuppgiften, återvände sedan till klassrummet för filmvisningen… Trots mörkläggningsgardiner i den främre delen av klassrummet var filmduken väldigt ljus… Det var svårt att se helt enkelt… Den första vårsolen speglade sig hurtigt i fönsterrutorna på andra sidan gatan och jag tyckte att det var förargligt att det skulle bli så svårt att se vad som hände på filmen. Nåväl… Man får bita ihop… Jag placerade mig längst bak i klassrummet och drog igång min egen dator, öppnade ett dokument och började skapa en tabell, som jag tänkte fylla i med uppgifter om likheter och skillnader mellan boken och filmen…

Plötsligt frös bilden…

Plan B…

 -OK, då måste vi gå ut i det andra rummet och se vidare på filmen DÄR, hörrni, sa jag.

En elev invände med rätta att därute är det ju en mycket mindre bild, inte alls som när man är på bio…

– Nej, jag vet…tänkte jag.

Sagt och gjort. Vi flyttade ut till det yttre rummet, jag drog igång filmen igen och hoppade fram till scenen före det ställe där filmen hade fryst. Då ser jag hur en av eleverna ser väldigt frågande ut och tittar på mig.

-Är det något fel? undrade jag.

– Är det här verkligen den där filmen som man ska se före uppgift 4? undrar eleven.

DÅ först kommer jag ihåg att just denna elev är kallad hit till skolan av mig idag för att se en annan film än den som vi har flyttat oss ut till det yttre rummet för att se… Jag skyndar mig att ursäkta mig och förklara för eleven att jag måste gå till mitt arbetsrum för att hämta den rätta filmen, men att han kan passa på att se en liten stund på den här filmen, medan han väntar. I arbetsrummet stöter jag samman med min kollega och kan passa på att i efterhand upplysa henne om/fråga om det var OK att jag har tagit hennes dator… Lyckligtvis var det det.

Green_0020_Tick_answer_1_xlarge

Väl tillbaka igen, så tar jag med mig eleven tillbaka in i klassrummet igen. Jag håller tummarna för att den urgamla datorn ska fungera med den här filmen, även om det jävlades nyss när jag skulle spela upp den andra filmen. Allting verkar fungera och jag ger instruktioner om filmen och även om den uppgift eleven nu har fått av mig på ett separat papper. Filmen kan börja… Den här filmen är kortare än den andra… Han kommer att bli klar före, tänker jag…

I bakhuvudet har jag hela tiden att min uppgift under filmvisningen ju var att jag skulle anteckna likheter och skillnader mellan boken som eleverna redan har läst och filmen som vi nu ser, allt för att hjälpa dem att ha en grund att stå på när de senare ska skriva sin text om både bok och film… Nu har jag blivit allvarligt sinkad i detta arbete och jag har säkert missat en hel del detaljer som jag borde ha fått med i min jämförelse. Jag skyndar mig ut med datorn och sätter mig ner för att anteckna. Det går bra ett tag, ända till hon som har skrivit sin uppgift blivit klar med det, för då tappar jag ju fokus från filmen igen. Vi pratar lite, hon och jag, om att hon ju också måste hinna med att se den här filmen som de andra i gruppen ser nu. Hon säger att hon vill se filmen direkt och jag säger att den ju snart är slut, men att hon kan se den när de andra har sett klart. Hon sätter sig ner och följer med de andra in i filmens lyckliga slut…där de får varandra och allt är frid och fröjd… Nu har den andra filmen också slutat och mannen som sett den, säger att han inte kommer att hinna se fler filmer idag. Han måste till Arbetsförmedlingen nu, för de har kallat honom till ett möte. Gruppen som sett en hel långfilm, vill komma igång med den jämförelse jag hade sagt att vi skulle göra. Jag berättar för dem att jag måste göra två saker först och att de kan ta rast en stund. 1) jag måste skriva ut den tabell jag ju förfärdigat medan de såg filmen 2) jag måste få igång samma film som de nyss har sett, men för min enstaka elevs skull…

Det är i slutet av veckan och jag ska knyta ihop säcken, både vad gäller mitt arbete med eleverna och med mitt eget administrativa arbete. Jag ska hinna med att förklara för eleverna vad som gäller under nästföljande vecka, hjälpa dem med det sista inför nästa inlämningsuppgift. Jag ska hinna med att svara på en del e-post och skicka iväg en del undringar och funderingar till olika mottagare… Sedan kan jag ta helg.

När eleverna och jag gör vår jämförelse är det många som har hittat gott om exempel och det gör mig glad, eftersom de kommer att ha många uppslag för sitt skrivande och då blir texterna mer varierade. Det är roligt att läsa elevtexter om de blir olika, med sin egen röst och sitt eget fokus. Därför ser jag fram emot att läsa deras alster nästa vecka vid den här tiden. Det är också spännande att se hur de hanterar det tydligt kulturbundna innehållet i förhållande till sina egna kulturella rötter. Jag säger tack för idag och trevlig helg till den stora gruppen, går förbi hos den enstaka eleven och berättar att jag lämnar henne en stund men kommer tillbaka till henne innan filmen är slut.

I arbetsrummet vidtar allt vanligt efterarbete, men nu med ökad hastighet för att jag också vill ut i solen…

jordgubbe

När jag återkommer till min elev och stänger av filmen, frågar jag henne om filmen och hjälper henne att förstå den. Hon bjuder mig på en stor saftig jordgubbe och det känns som att jordgubben bidrar till att ge den här dagen, som började så struligt, den guldkant den förtjänar. Slutet gott, allting gott! ❤

 

Twohundred and thirty-fifth Asic- Billy Elliot- The Musical

Yesterday I was at Victoria Palace Theatre watching an incredibly well directed and well performed show. The Musical Billy Elliot is about a young boy from the mine districts in England, who is pushed by his father to join the local boxing club, but instead ends up taking ballet lessons. The musical has two different stories in one, as the setting is the miner’s strike from 1985 and Billy’s father is active in the strike.

Apart from a lot of singing and dancing on a magnificant level, the overall impression is that the two main characters, two young boys are extraordinary in their performances respectively. Talent and hard work may be the answer to why these two young boys show such high standard in both singing, dancing and performing in their speaking acts. Being a teacher, I can’t help but wondering how they manage their schooldays and what kind of lives they lead if they are up late every evening performing! The musical is amazing. There are so many acts that are beyond every expectation. The whole ensemble are very well rehearsed together and there are no mistakes made whatsoever. Every line is set, every song they sing are in tune and not just that, but amazingly well sung! I’m so impressed! ❤

Billy Elliot the show

Two hundred and thirty-fourth Asic- Long walks in London

Taking a walk in the forest leaves a certain feeling, as do a walk in a city like London. Oh how many things there are to see! There are of course a lot of things we would like to do quickly and then we’d most likely choose to catch a bus or maybe go by underground from one end of the city to the other. I do however prefer the long walks in London since they offer an experience where you actually get to see more of the city. Walking through Hyde Park an early morning gives an idea of London in earlier days when British society was different from what it is today. I mean, who would arrange such a lovely park nowadays? We all seem captured in the rapid life of IT and reluctant to go out IRL.IMG_00221

However taking that walk a very rainy day can be a true challenge. I bought a rain cap for my trip, knowing I might need to use it, but hoping for good luck with the London weather… träd 3Idegran i Hyde ParkI was however in a situation where the option was to end up soaking wet, or use the silly looking rain cap… so I used it…and I was happily dry after the rain… The walk past Albert Memorial on our way to Natural Science Museum and Victoria and Albert Museum was a nice stop, although the rain was pouring.

 

IMG_00231IMG_00241

Hyde Park shows a variety of trees and bushes and trees in bloom. To come from the wintery Sweden and find magnolia in bloom is a great reward! I didn’t even mind the rain that moment!

Magnolia

After spotting Albert Hall, we had just about ten minutes walk left until we could hide from the rain in Natural History Museum.

Albert Hall

The visit at the Museum was long enough for the rain to hold for a few minutes when we walked on to Victoria & Albert Museum. Both museums were interesting in many different ways and I guess I will need weeks to sort all my impressions from both visits. After a delicious lunch in Victoria & Albert Museum, we walked to Harrod’s to make sure the luxurious store was still standing… Honestly, after two Museums, a walk in the store and the rain…all together made my day and as early as seven o’clock we had our dinner and then returned to the hotel to relax. Walking is fun and you get to see a lot, but it’s also exhausting… I’ll share more pix here later when I get home and sort my photos properly.

 

 

Tvåhundratjugofjärde åseriet- Trettontusen! :)

Idag hände det! Räkneverket för hur många visningar den här bloggen har haft, tickade idag över på fantastiska  (13000) trettontusen.   Det känns helt oroligt att det gått så bra för bloggen. Jag känner djup tacksamhet över att så många har läst. Det känns väldigt upplyftande!

Min blogg tillkom för att jag tyckte att det kunde vara bra om lärare själva uttrycker sina tankar om skolvardagen. Det var i samband med att valrörelsen tog fart på våren år 2014. Det fanns många aktörer som tyckte till om skolan och då tänkte jag att en röst som inte hördes så tydligt var lärarens…

Efter valrörelsen rullade skrivandet vidare, bortom läraryrket och in på andra områden, men fortfarande är det i min skolvardag som jag hämtar mest inspiration och skrivlust. Om jag hade levt på gåspennans tid, så hade jag säkert gjort som så många före mig, skrivit för skrivbordslådan, i en liten skrivbok med tummade blad. Att någon vill läsa det jag skrivit känns som en oerhört lyx!

Tack!

rödatulpanerattfiramedolå

Tvåhundratjugonde åseriet- Lärarens roll, en katalysator i lärandet

Min ambition är att jobba med ständiga förbättringar i min undervisning, både i innehåll och utformning och då utgår jag alltid ifrån den grupp jag för tillfället är lärare för. För mig passar begreppet #mindfulness på min upplevelse av hur jag och mina elever är i nuet… Att vara lärare är för mig i väldigt stor utsträckning en fråga om att vara katalysator i en lärandeprocess. Eller kan vi kanske kalla det för en lärandets förlängda arm?

Eleverna ska känna att de får tillgång till den undervisning just de behöver för att nå kursmålen. Att hjälpa eleverna på deras egen nivå är svårt alldeles i början, innan jag fått kläm på vad som är deras styrkor och vad de behöver repetera eller få mer undervisning om. Därför brukar jag göra några diagnoser vid kursstart. Dessutom brukar jag be eleverna skriva en längre text. Den texten rättar jag mycket noggrant språkligt och kommenterar innehållsligt, så att eleven får feedback både på innehåll och form samtidigt. Det är viktigt för motivationen för vissa elever, att kunna visa dem någonstans mitt i kursen att de har nått mycket längre ”nu” än ”då” vid kursens inledning. Därför gör jag också en bedömning utifrån betygskriterierna som jag sparar för egen del, för att lättare kunna stämma av elevens gradvisa framsteg i kursen senare.

Min respons på elevens skrivna svenska vid kursstarten har även en avdramatiserande effekt för dem som var oroliga inför kursens kunskapskrav eller eventuellt kände oro inför att möta just mig som lärare i kursen. Tysta och blyga elever brukar också vinna på den här skrivuppgiften, eftersom den ger dem en möjlighet att visa sina språkkunskaper i skrift i stället för muntligt. Oavsett kvaliteten på elevtexten, så brukar jag vinnlägga mig om att kommentera den på ett sätt som är upplyftande och stöttande och de tillkortakommanden jag hittar, försöker jag visa tydliga lösningar för, så att det blir ett konstruktivt lärtillfälle. På det sättet ser eleven tydligt dels vad som var bra i den egna texten men också vad som kan förbättras. På köpet vet jag att eleven också fått en första uppfattning om hur jag brukar arbeta med inlämnade texter.

Vad gäller kunskapsnivån har jag efter detta överblick i min grupp, både på individuell- och på gruppnivå. Därefter kommer det något svårare arbetet med att anpassa kursen för var och en, samtidigt som man gör samordningsvinster på gruppnivå… Genom min överblick vet jag vad vi kan hoppa över på gruppnivå och vad enskilda elever kan behöva individuell undervisning om. Den här terminen har jag börjat samla på inspelningar av sådant kunskapsinnehåll som kan vara lika, oavsett vilken grupp det är. Filmerna finns på på Youtube, #åseriklipp.

Elever måste få förklaringar och förtydliganden om de behöver det och då kan det ibland vara bättre med målgruppsanpassade genomgångar i klassrummet, än självstudier med hjälp av filmer på Youtube. Varje elev är unik och jag tror att det är viktigt att vi finns där för alla, också för dem som ännu inte är redo att sköta allt sitt lärande via internet. Så länge jag har elever som inte kan eller inte har råd med den utrustning som krävs för att tillgodogöra sig undervisningen online, fortsätter jag därför att undervisa i klassrummet och för mig personligen är alltså filmerna på Youtube ett komplement till klassrumsundervisningen, inte tvärtom. 

pennväss

I ett kvarts sekel har jag varit lärare. Vad länge det lät! Ett kvarts sekel! Vilken tur att det inte KÄNNS som så länge… Att jag har lång lärarerfarenhet innebär till exempel att jag oftast kan svara på elevers frågor direkt i klassrummet utan att uppleva att det är obekvämt. Det innebär också att jag har släppt väldigt mycket av den prestige jag hade i början och kan ta mig an varje ny lektion med tanken att det inte är så farligt om något inte blir som jag hade tänkt från början. Jag har också lärt mig en massa fina strategier för att hantera problem av olika slag. Sådana strategier kräver träning och tålamod och slipas med åren… Till er som började er yrkesbana i förrgår skickar jag därför tanken:

Håll ut! Det blir bara lättare för varje år som går! 🙂

 

 

Tvåhundrafjortonde åseriet- Maräng eller Prädd, det är frågan!

Detta kommer att vara det knäppaste Åseri du har läst… Men det bjuder jag på! 🙂

Med VAD skulle du jämföra det ljud som hörs från varje steg man tar när man är ute och går i decimeterdjup snö i -17 C? Jag tvekar nämligen… Jag har länge tänkt mig att maräng är rätt jämförelse och det har jag också hört ifrån andra personer, men i så fall så skulle det ju vara fråga om ganska seg maräng, inte den sprödare typen av maräng som brister så fort man petar på den… Nej, maräng DUGER inte, tycker jag…

Häromdagen när jag letade efter ”sittplatser” för både mig och fåglarna i #tvåhundrationde åseriet, så insåg jag vid närmare eftertanke att ett annat ljudminne passade betydligt bättre som referens för ljudet av snön under skorna. Lustigt nog är det också en fråga om inre akustik i huvudet också! Komplicerat??? Inte alls! Häng med här;

Tänk dig att du tar en sked med ”Prädd”…

OK… Jag fattar… Vi gör en kort förklaring här, för du är alltså för ung??? Eller kanske är du inte född i Sverige? Eller så var du ett mer lydigt barn än jag var… 😉  Då behövs den lilla förklaringen…

Prädd var en gräddersättning som inte längre finns på marknaden. Men när jag var en liten flicka så fanns det… Som jag minns det så fanns det inte endast i affärerna, utan även i skafferiet i vårt kök, i en brun burk med blå etikett. Det var verkligen INTE så att mamma och pappa sa; ät gärna direkt ur burken av det här om du vill! Det gjorde jag förstås ändå… Och jag som var storasyster kanske dessutom lyckades tipsa min lillebror om tilltaget…

Jag tog en ren tesked, stack ner den i burken och tog exakt EN tugga varje gång, fast en ny sådan tugga en annan dag igen…därför har jag vid flera tillfällen (och det är ju viktigt för en forskare) noterat att Prädd, när man åt det torrt, hade en rad märkliga egenskaper. Det är om dem det handlar i detta blogginlägg…

prädd_som jag minns den_

Nu när ni vet vad det ÄR så kan vi för miljöns och hälsans skull göra en liten paus här, så att ni får full koll på hur Björn Gillberg kan kopplas samman med Prädd. Dessutom får ni ju koll på hur hälsosamt det kan ha varit att äta den där skeden med Prädd lite nu och då… Läs vidare om min lilla hobbyforskning sedan:

Liten film med Björn Gillbergs ”historia” + kort intervju

JO… Det var så att jag tänkte att jag skulle gå till botten med detta med ljudet, en gång för alla… Därför har jag gjort vissa fältstudier, med en ensam försöksperson (jag). Det är alltså inte ens OSÄKERT om det går att fastställa detta arbetes reliabilitet, det är TVÄRSÄKERT att det inte går… Det enda som i så fall skulle tala till försökets fördel är att en och samma försöksperson (fortfarande jag… 😉 ) dragit vissa slutsatser över tid, eftersom denna longitudinella studie pågått i nära 40 år… Det är ju en förtroendeingivande tidsperiod, eller hur?

Idag har jag för att undanröja vissa funderingar gjort en inspelning, med en försöksperson (jag… 😉  ) som går i djup snö…för att på det sättet tydligt påvisa hur det kan låta när det ”knarrar under klackarna” (som Evert Taube skulle ha uttryckt det). Lyssna och gör nu DIN bedömning… Maräng eller Prädd???

Helt ovetenskapligt ljudklipp, men ganska TYDLIGT!

Beviset för att Prädd är vinnaren är så subjektivt att det förpassar min undersökning till den ovetenskapliga sophögen för evigt, men jag har lärt mig att man ska slutföra sådant som man har påbörjat… Här följer mitt resonemang om varför Prädd vinner…

Vid försök att tugga Prädd (då för länge sedan…) visade det sig att försökspersonen (jag… 😉 ) tyckte att det knarrade… Detta mycket tydliga inre knarr av typen ”huvudresonans” och ”omöjligt att dela med andra” upphörde vid en viss mängd av tillströmmande saliv och var alltså av övergående karaktär… Ändå var det på något sätt betydligt SEGARE än den spröda marängens avklippta ljud… Präddljudet räckte ”hela steget” om man jämför med när man går i snön som knarrar… 🙂

Eftersom Prädd inte längre finns på marknaden, kan ingen motbevisa mig i min uppfattning att maräng är hästlängder efter Prädd vad gäller hur man (= jag…!!! 😉 ) uppfattar ljudet vid promenad i decimeterdjup snö… För dem av er som alltså inte kan smaka Prädd och själva avgöra, återstår möjligheten att hålla fast vid maräng som det självklara jämförelseobjektet, eller anta att Prädd borde vara betydligt närmare målet för jämförelsen än maräng…

Och vet ni vad??? Eftersom detta var helt subjektivt, så kommer jag vara förvissad om att Prädd är vinnaren, trots att många av er kommer hävda att maräng är vinnaren…

OK… Jag erkänner… Innan jag kom ihåg känslan av att äta en sked Prädd, så tyckte också jag att det var maräng som var det självklara valet. Sams??? Bra! Tack!! Kram!! ❤

 

 

Tvåhundrationde åseriet- Ratade sittplatser både högt och lågt!

Kylig sittplats på hög höjd

Kylig sittplats på hög höjd

När jag passerade under ledningen som syns på bilden, så noterade jag ett domherrepar i björken precis bakom. Det var som att de hade ratat den annars så vanliga sittplatsen, där fåglar kan sitta och umgås med varandra, på parkett inför skådespelet nedanför. Det tog inte långa stunden förrän jag själv, likt fåglarna också ratade en sittplats. Den var där, precis ovanför uppförsbacken som jag tillryggalagt, pulsande med lite för dålig kondition för uppgiften…

Nästan helt täckt av ett mjukt vitt bolster och nära nog gyllene av de låga solstrålarna som just där lyckades nå ända fram… Ändå valde jag bort det mjuka vita, vis av minnen där snön hamnar innanför kanten på skoskaften i djupsnön, medan kylan långsamt äter sig in trots rätt kläder för vädret… Men vacker var den, sittplatsen:

Mjuk och skön sittplats på marknivå...

Mjuk och skön sittplats på marknivå…

Åseriklipp att titta på!

Jag är ingen youtuber, men för variationens skull, både min och din (!) har jag lagt upp en kanal på YouTube.  Ibland är innehållet allmängiltigt, men oftast kommer det att vara presentationer som passar den som studerar svenska som andraspråk på SFI-nivå eller nivån strax efter. Det tar tid att skapa, men trägen vinner! Du kan följa länken till min YouTube-kanal här, men du kan också titta längre ner till vänster i menyn här på bloggen, så ser du om någon av filmerna passar just dig! 🙂

Följ mig på Youtube och se vad jag undervisar om i svenska som andraspråk!

 

Twohundred and Third Asic- Warm or Cold is a Matter of Where…

crystals

January is one of the nicest months in my opinion. The only truly competing month is February… I enjoy the crisp air and relative chill outdoors, as long as I am properly dressed. As a child I had great fun playing in the snow or going skiing or skating, but nowadays I think a walk is enough to get that wonderful feeling of winter that I enjoy so much.

Bloggaren i kölden

The other day I went for a walk to a nearby lake, where I stopped to take some photos. Two of the photos were taken from the very same spot, although in different directions. Those photos prove that it’s a matter of angle…;)

Blått och vitt är vinterns färgpalett

Blue and white when the sun is behind me!

I motljus ser himlen ut att brinna!

…but when facing the sun, she sky seems to be on fire!

I rememeber when I was a child that we always played outdoors, both during breaks at school, but also in the afternoons when we were at home. One of the repeated instructions from every adult around us kids was; Don’t ever lick on metal! You can tell why, huh?

IMG_1696

The rewarding moment comes as you go back indoors. That’s when you either have a cup of cocoa or tea… The Swedish winter is as coldest in January and we also tend to have a lot of snow this time of the year, however this time I don’t think it’s very cold, only about -8C and only a few centimeters of snow on the ground, too… Perhaps I ought to be quiet… Who knows, I might be cursed with three weeks of Siberian chill!

 

Etthundraåttiofemte åseriet- Julen står för dörren!

När det lackar mot jul, eller när vi redan har lagt lutfisken i blöt eller när julen står för dörren, är exempel på språkliga svårigheter som vi säkert låter passera utan att reflektera vidare över att det ÄR just svårigheter som smugit sig in i språket. Många av dessa uttryck är dels språkligt ålderdomliga, med sedan länge övergivna former, dels kulturellt förankrade. Ofta ger uttrycken därför upphov till onödig språkförbistring.

Hjulen står för dörren_OLÅ

Medan du pratar vidare med din lyssnare jobbar ju hen vidare med vilka HJUL det är frågan om som står därute… Det är med andra ord lätt för den nysvenske lyssnaren att tappa tråden i konversationen. I många år nu, har jag jobbat med utlandsfödda, nysvenskar, migranter eller invandrare. Välj själv vilket ord du föredrar!

I interaktionen med dem har jag noterat att de ibland uttrycker sig bortom de invanda språkmönstren. Det kan till exempel bli så att i stället för det etablerade och väldigt vanliga uttrycket ”God jul!” så säger de ”Trevlig jul!” eller ”Du ska få en bra jul!”. Några av dem är mer religiösa än sin svenska lärare och då lämnar de gärna en hälsning som visar att Gud är med mig. Men också där säger de sådant som i mina öron är ovant, endast så…ovant… De säger kanske ”Gud är stor!” eller ”Gud tycker om dig!” i stället för det vanliga uttrycket på svenska: ”Gud vare med dig!”

Språkmänniskan i mig är intresserad och öppen för nya sätt att säga, men ordningsmänniskan i mig vill så gärna informera, instruera och förklara hur vi ”brukar säga”. Det känns viktigt för mig att möta de som är nya i vårt språk på det sätt som passar dem OCH oss… Därför brukar jag ägna tid åt att göra mina elever uppmärksamma på att det finns fasta uttryck som vi använder ofta, även om vi skulle förstå deras nykomponerade varianter också. Handen på hjärtat hur ofta använder du sådana här uttryck? Kanske som jag, stup i ett? Eller är det kanske bara när andan faller på?

I många fall använder vi oss av uttryck som vi egentligen inte analyserar i deras beståndsdelar. Vi har i stället lärt oss den inbyggda betydelsen. Se nu inte detta blogginlägg som en knäpp på näsan! Även om jag inte har örnkoll, så tänkte jag undvika att sätta myror i huvudet på dig , genom att ögonaböj ta tjuren vid hornen och förklara lite mer. Du är ju redan med på ett hörn, eftersom du säkert har läst mellan raderna om blogginläggets innehåll och då är det ju bara att löpa linan ut!

För en person som lär sig språket är det nästan omöjligt att i förstone förstå uttryck av det här slaget. Det kräver verkligen att man slår upp huvudordet eller kanske frågar en vän som kan svenska bättre. Dessutom kan det finnas ett annat mellanspråkligt problem med idiom och det är att talaren så småningom förstår den språkliga funktionen hos ett idiom och då börjar översätta idiom från modersmålet med tanken att det ska underlätta i målspråkstillägnandet. Då plötsligt är det mottagaren, det vill säga i vårt fall modersmålstalaren av svenska, som får huvudbry i stället. Ett direktöversatt idiom är nämligen inte alltid korrekt på mottagarspråket.

Det vet de av oss som talar flera språk och som kan dra sig till minnes situationer där vi har översatt ett idiom i tron att det används lika i det andra språket. Direktöversätt inte! Din översättning kan bli väldigt komisk eller helt obegripligt för mottagaren! Ta ett säsongsanpassat exempel som ”Det är inget att hänga i julgranen!” Om vi översätter det med ”That is nothing to hang in the Christmas tree” så framstår vi som idioter, men om vi säger ”It’s nothing to write home about” så klarnar det för den engelskspråkige mottagaren. Tycker man om den här typen av misstag som just svensktalande gör när de tränar engelska, så kan man med fördel läsa Pär Hultfors bok ”Handbok i svengelska”, som innehåller ett stort antal komiska exempel på översättningsgrodor mellan de båda språken.

Ska man sluta använda idiom? Inte alls! Man ska förstås stötta och tipsa för hela slanten. Det är ju klart som korvspad! För att hjälpa den som tränar på ditt eget språk, vare sig det är svenska eller något annat språk, så kan du alltså möta personens ansträngningar genom att förklara. För dig som är andraspråkstalare av svenska kan jag alltså föregå med gott exempel och berätta att ”julen står för dörren” är samma sak som att det kommer att bli jul snart.

Mer om idiom, deras betydelse  och hur vi använder dem finns I länken nedan. Där kan du också hitta förklaringar till de understrukna uttrycken i min text här.  Följ länken:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Idiom_(spr%C3%A5k)