Twohundred and Ninety-Third Asic- A hint of Swedish Midsummer

A couple of years ago, I experienced a very cold Midsummer’s Eve in the middle of Dalarna, Sweden. It was impossible to keep warm and later in the evening, I spent time in my sauna, which was indeed the very first time during summer! The lake I admire in the picture is called Siljan and that is the biggest lake in our county, however the other lake , called Väsman, close to my own town Ludvika, is also very beautiful.

Med ansiktet mot Siljan

Facing Lake Siljan

In this post I’d like to share a few photos from this morning when I was out walking. I hope you enjoy the scenery! The flowers are all typical for this time of the year and we use them when we make wreaths for our Midsummer celebration. This year I will most likely spend my Midsummer’s Eve in San Francisco, California, so I deciced to just add a little Midsummer feeling two weeks ahead of time… 😉 First a picture from long ago… Thank you Mom and Dad for sharing the typical traditions of our country!

Jag och pappa och mamma

Åsa, Dalke and Inger

Almost every Midsummer’s Eve all my life, I’ve spent in a church village called Stora Skedvi. I’d like to share a few of those very typical fiddle tunes with you, although here they are not played by my father’s group of fiddlers… First a march called #Trettondagsmarschen, that is usually played as the opening of #Bingsjöstämman, a get-together for fiddlers and those who love folk music, usually held the first week of July every summer. The second march is called #Rättvikarnas gånglåt and is also very famous.

Trettondagsmarschen

Rättvikarnas gånglåt

A couple of hundred years ago, people used this kind of music to endure longer walks, such as when they walked from their part of Sweden to the capital city of Stockholm for work opportunities there. It was easier to walk when someone played the fiddle… But instead of Spotify and iTunes for us, the fiddlers also shared their music willingly for dances in the evenings when all had stopped to rest for the night. A typical dance in my part of Sweden would be a ”polska” (Polish, as in from Poland), #Karis-Pers polska which is a slow dance with a high degree of sensuality between the two dancers, a man and woman… But a valse like #Bränd-Pers vals would also be appreciated by the dancing crowd. In some parts of Sweden it is possible to still dance these more traditional dances to live groups of fiddlers.

Karis Pers polska

Bränd-Pers vals

The celebration of Midsummer in all parts of Sweden is very traditional, but Dalarna is known for the tight connection  between folkmusic and folkloristic traditions in general.  Fiddlers playing their special music first of all, but also playing to typical dances for kids and adults. Crowds gather round Maypoles dancing together for fun as in ”Små grodorna” (the little frogs), or other such songs.

In Dalarna where I live, every little village proudly present a unique variety of traditions, unlike that of the village a few kilometers away. The food may vary, too, although most people would have sill (pickled herring) and fresh potatoes with sour cream and crisp bread with butter and cheese. Many would probably also have some strawberry cake with lots of thick cream (jordgubbstårta).

Midsommarblomster#asaolePrästkrage

This year I will not be home for Midsummer. I will most certainly think of days in the past when I celebrated Midsummer, but I will also find ways to make this year’s Midsummer’s Eve memorable, although I will spend it abroad. I wish you all a lovely summer and hope you will follow my blogposts from over there… Look out for blogposts with the hashtag #Swedish tourist in the USA

svenska flaggan

 

Would you like a second opinion on my version of Swedish Midsummer? 😉

http://

 

Tvåhundranittionde åseriet- Sexton tusen!

Nu har bloggen haft 16 000 visningar! Tack alla ni som läser det jag skriver. Nyligen publicerade jag en serie inlägg som handlade om musik i SVA-undervisningen. Inläggen hittar du enklast genom att söka här på bloggen med #Musikupplägg att samtala om. I sommar kommer ett antal blogginlägg att handla om upplevelser från en turistresa i USA. Då är det enklast att söka här på bloggen med #Turist i USA. Efter sommaren återgår bloggen till att vara en mix av reflektioner om undervisning, boktips och däremellan en del minnen från lärargärningen. Till hösten hoppas jag även hinna med att göra fler filmer med undervisningstips att lägga upp på min YouTube-kanal #åseriklipp.

Turist i USA- Musikminnen och Monterey Bay Aquarium

”It was a morning in May, on a beach outside Monterey… She walked alone in the sand, had her shoes in her hand, let her mind go astray… He was a Santa Cruz boy, held his head up with pride and joy. He was riding the surf to where the sea meets the turf and every wave was his toy” (från sången Angelica and Ramone)

Vi var tre tjejer som satt i ett flickrum och spelade kassettband och sjöng med… Det var Björn Skifs som framförde en Secret Service-låt som heter Angelica and Ramone och det var en jättefin sång, tyckte vi… Så som det var på den tiden, hände det ju att man hade spelat in kassettbandet, så att inte riktigt hela låten kom med på första sidan… Musiken tystnade mitt i en låt för att kassettbandet tog slut där… Precis så var det med det kassettband vi brukade lyssna på och sjunga till just den här låten… Vad hände då? Vi sjöng vidare en halv strof utan Björn Skifs…varje gång…för att vi ständigt glömde bort att bandet tog slut just DÄR och för att vi kunde låten så väl att det gick av bara farten att sjunga vidare, utan att fästa avseende vid sådana petitesser som tekniska missöden…

Hursomhelst… Monterey… Redan då, på sjuttiotalet, undrade jag var den platsen låg… Jag kunde inte alla orden i låten, men lärde mig uttala dem genom att sjunga med. Namnen på platser kunde man väl googla, tänker du? Nja… Nu är ju jag lite ÄLDRE än själva Google… I mitt fall blev det så att jag fick slå upp platsnamnet i en atlas och för att klara av att hitta platsen, behövde jag förstå det där systemet med både siffror och bokstäver som man vanligtvis hittar i ett register i en atlas;  s 162 F3, t ex. Det var ju inte så svårt när man fick kläm på det, men i dagens läge kan säkert inte alla skolelever DET, men i stället kan de utan minsta problem hitta en liten stad i västra USA på fem sekunder, alltså snabbare än vad man hittar en nål i en höstack…Google, denna vän i nöden… Monterey är en liten stad som ligger vid Stilla havskusten i Kalifornien, USA. Enligt Google (2016) finns där ca 28 000 invånare, med en befolkningstäthet på 1290 invånare per kvadratkilometer. I min hemstad är vi sjutton invånare per kvadratkilometer och håller till på en yta som är femtiofyra gånger större än den som man delar på i Monterey…

Kvällsbild från Monterey Bay Aquarium

Men skillnaden i yta och befolkningstäthet är inte det viktigaste för mig vid mitt förestående besök i Monterey. Betydligt mer intressant är stadens akvarium, där ett stort antal sjölevande däggdjur och fiskar finns representerade. Med den fantastiska placeringen alldeles vid havet, får man redan innan man går in i byggnaden en maritim känsla. Monterey Bay Aquarium är det tionde största akvariet i sitt slag i världen. De bedriver forskning på plats och har en mängd olika program på gång för att bevara sällsynta arter och deras möjlighet att klara sig i naturliga miljöer. De förklarar sitt arbete och engagemang genom denna video:

Om Monterey Bay Aquarium

Det blir intressant att uppdatera denna bloggpost senare i sommar när jag har varit på plats i Monterey och sett akvariet med egna ögon, men så länge nöjer jag mig med att glädja mig i förväg! Förutom just Monterey, kommer jag att skriva om vanliga turistorter som Miami, San Francisco, Los Angeles och Philadelphia och självfallet även om övriga turistmål som vi passerar på vår resa. Följ min blogg i sommar, där jag delar mina intryck från resan med dig. För mig är bloggen som en form av dagbok, men i efterhand, när jag kommer hem, skriver jag säkert om andra reflektioner jag fått under resan. Håll till godo! 🙂

#Turist i USA, #asaole

Tvåhundrasextiosjätte åseriet- Femtontusen!

wordle_OLÅ

Idag passerar bloggen femtontusen visningar!

Tack alla ni som tar er tid att läsa mina blogginlägg!

world-map-153509_640

Tvåhundrasextiotredje åseriet- Gruvligt vackert i Öster Silvberg

Den sträcker sig ända till fjortonhundratalet, gruvdriftshistorien i Öster Silvberg i Säters kommun. Idag besökte jag denna anrika plats och upplevde det surrealistiskt turkosa vattnet mellan bergväggarna. Jag tänkte på det märkliga i att jag åkt mellan Smedjebacken och Säter hundratals gånger, utan att en enda gång svänga upp mot Magnilbo. Jo, när jag var LITEN åkte jag där med farfar. Vi åkte till Dammsjön och badade en gång, men bortsett från den resan kan jag inte dra mig till minnes att jag åkt just den här lilla vägen.

DSC_0271

Det var en typisk aprildag idag. På vägen till Öster Silvberg regnade det ihållande och dessutom blåste det lite, men väl framme såg vi att molnen fick den där karaktäristiska silverkonturen som antyder att solen snart kommer fram…

IMG_2059

 

Motljuset i kameran bidrar till att skapa mystik kring vattenspegeln och hela miljön påminner om tider som flytt, människor som har jobbat hårt för brödfödan. Trots den relativa tystnaden runt vattnet, kan jag för min inre syn se dem, de som jobbade här en gång.  På en informationsskylt i närheten finns historiska fakta som förklarar att gruvbrytningen här började tidigt och ”Östra Silvbergheno” omnämndes redan i ett privilegiebrev år 1354. Gruvbrytning pågick alltså här före de stora fyndigheterna i Sala Silvergruva. Västra Silvberg, i Norrbärke församling och Smedjebackens kommun, och Östra Silvberg, som ligger i Silvbergs socken i Säters kommun, har ofta sammanblandats i äldre dokument, enligt både skyltens text och Wikipedia.

https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%96ster_Silvbergs_gruva

Brytningen avslutades 1597. Efter det att man börjat bryta i Sala, kallades Östra Silvberg för ”Gambla Sölffbergitt”. Som språklärare tycker jag att det är spännande med det där namnet… Det är sulfidmalm man bryter för att utvinna metaller som silver och guld. Vad en sulfidmalm egentligen är kan man läsa hos Nordic Mines. Där står att sulfidmalm är ”Malm som innehåller metaller i förening med grundämnet svavel ur vilken bland annat koppar, zink, bly, silver och guld utvinns”.

http://www.nordicmines.com/sv/ordlista-guld

Efter en kort promenad i grannskapet noterade jag att de omfattande slaggresterna alla såg ut ungefär som i Falun vid Kopparberget. Den lilla promenaden ledde mig också till en gammal kyrkogård, som man kunde läsa om på den där skylten jag nämnde tidigare. Enligt skylten hade det på platsen stått ett kapell, uppfört i timmer, men då detta ansågs alltför fallfärdigt hade det rivits år 1854.

Den gamla dopfunten hittar man numera i Silvbergs kyrka, medan andra fynd från kapellet finns i Dalarnas museums samlingar. Där kapellet en gång har legat, fanns en vacker och mycket bred stenmur, ett enkelt kors och en minnessten. Jag kunde inte låta bli att stanna vid de mossbelupna stenarna i muren. Dels tänkte jag som vanligt vid den typen av stenmur på dem som byggt muren, men en stund tänkte jag på de många gruvdrängar som slitit med det hårda arbetet i gruvan, där både arbetsvillkor och livet i övrigt var hårt. Tillmakningsmetoden innebar risk att bränna sig på det heta berget, eller på elden som skulle värma upp det, men också risk för ras när berget sprack.  Många jobbade med livet som insats och deras livsgärning ser vi idag spår av på den här typen av minnesplatser. En gammal kyrkogård, avskild och utan sin kyrka, till synes mitt i skogen…

IMG_2065

När jag kom tillbaka till den turkosa vattenspegeln kom solen fram på allvar och döm om min förvåning när jag tittade på fotot och insåg att jag hade lyckats fånga ett spektrum. Solens strålar i form av en solfjäder bildar detta spektrum och  jag kände mig rikligt belönad, trots det kalla vårvädret. En tur till Öster Silvberg kan varmt rekommenderas, för lugnet, skönheten och de många intryckens skull. Nästa gång ska jag ha med mig matsäck och så ska jag ha gott om tid.

Spektrum

Spektrum

Tvåhundrafyrtioförsta åseriet- ”SJ, SJ, gamle vän, festligt att du lever än!”

Tågolyckan på Karlstads station april 20161971 var jag fyra år och man kan inte säga att jag var en människa som stod på barrikaderna och kämpade för att SJ skulle låta bli att lägga ner järnväg i olika delar av landet. Men sången, som Stefan Demert sjöng om de planerade nedläggningarna, hörde jag ofta som barn. Det är en protestvisa som utgår ifrån känslan man hade när man åkte tåg på den tiden, men i ljuset av att det kunde vara den sista resan man skulle företa sig på detta sätt, eftersom rälsen kanske snart skulle rivas upp just på det spåret där man själv åkte…

Till SJ- Med Stefan Demert och Jeja Sundström

Den där allra första tågresan på egen hand, gjorde jag för min del mellan Stockholm och Säter. Jag hade varit och hälsat på mina vänner som bodde i Tumba och skulle bli hämtad på stationen i Säter av min familj. Detta tilldrog sig då jag nyligen hade lärt mig innebörden av uttrycket ”nypåstigna” efter att länge ha trott att min kompis hade rätt när hon sa att konduktören ropade Nyponstina efter varje station.

nypon

Tåg stannar inte enbart på perronger… Det här tåget stannade för rött ljus i höjd med den nedlagda fabrik där min farfar brukade jobba före sin pensionering. För egen del var jag så stressad av att hinna ut innan tåget skulle vidare till Borlänge, att jag slängde mig fram och själv öppnade den oerhört tunga gamla dörren till tågvagnen, varpå en konduktör kom springande och ropade: Vi är inte framme vid stationen! HÄR kan du inte gå av, förstår du väl!!!! Först då insåg jag att det inte fanns någon perrong att gå av på… Turligt nog var det bara jag själv och konduktören som noterat min miss… Tågbiljetten sparade jag som minne…en liten ljusgul hård rektangulär biljett, som konduktören hade klippt ett hål i och stämplat med sin personliga stämpel i pappen…

Inre resa

Inre resa

Man har så många olika syften med de resor man företar sig. Ibland är det något viktigt man är på väg till och ibland är det själva resan som är målet. Oavsett vilket, så försöker jag ta resan som en skön avkoppling från allt annat. Det blir en pendling mellan en bra ljudbok från #Storytel eller en spellista på #Spotify. Ändå kan jag inte låta bli  att notera att saker och ting har förändrats i tågens värld…

I höstas när jag och mina döttrar åkte till Bokmässan i Göteborg valde vi medvetet att resa med ett ”direkttåg” till Göteborg. Smaka på ordet direkttåg! Medge att det låter nästan lika bra som ”snabbtåg” eller hur? 🙂

Jag åkte med snabbtåget till Göteborg häromdagen. Först blev jag visserligen tvungen att åka med en vanlig avgång med #Tåg- i- Bergslagen, för att komma till Örebro, men väl där, så kunde jag alltså gå ombord på det där snabbtåget… Snabbtåget färdades i så hög hastighet att det var omöjligt att urskilja vad de stationer hette som vi susade förbi utan att stanna. På hemvägen blev det regionaltåg och nu var det i stället snigeltakt med spänningsfall i taklamporna, knarr och brak vid varje tågmöte, trasig toalett och dörr som inte gick att öppna och dessutom skulle vi stanna på tretton stationer innan just jag skulle gå av i Örebro…

Detta var på intet sätt ett snabbtåg, men inte heller ett direkttåg, eftersom jag alltså blev tvungen att byta till ett annat tåg i Örebro… Om vi återgår till höstens resa med döttrarna, så tog den alltså mer än fem timmar, från Ludvika i Dalarna till Göteborg. Tåget var äldre än det tåg jag åkte med första gången jag åkte tåg… och döttrarna tyckte att det var mysigt i kraft av sin ålder, trots att det luktade både dammigt värmeelement och ingrodd smuts och knarrade och krängde i varje rälsskarv… Vilken nostalgitripp! Den främsta fördelen för min egen del med den resan var att vi inte skulle gå av före Göteborg. Det är det som är finessen med en resa med direkttåg… Vi hade matsäck med oss och döttrarna hade precis som jag laddat med riktigt bra låtlistor i lurarna… Däremellan pratade vi om ditt och datt. Hur ofta hinner man prata om ditt och datt med sina tonåringar om de inte är så illa tvungna att sitta stilla i en tågkupé… 😉

Ack Värmeland du sköna

Men när vi ätit lite medhavd macka och återigen tittade ut på de värmländska skogarnas variation på en skala, så kunde jag helt gå in för min inre resa… På hemvägen åkte vi i samma kupé som en värmlänning. Direkttåget stannade på ställen som han kommenterade ungefär så här:

-Oj!!! Har de en station HÄR??? Du! Det HÄR, det är verkligen en LITEN håla!!! Här bor det inte många själar! Det vet jag, för jag bodde inte långt härifrån när jag var liten.

När man tittade ut genom tågfönstret var man böjd att hålla med honom. Man såg tre hus och en nedlagd affär och där bakom kanske ett missionshus som någon nu byggt om till bostad. Men värmlänningen som nu bodde i Gävle kunde berätta att inte långt bort i en viss riktning så finns det en större ort än den som tåget stannat på… Förr drog man förstås järnvägen genom de samhällen som var betydelsefulla DÅ och sådant ändras ju med tiden… I Hofors måste man än idag åka ända till Robertsholm för att gå på tåget… Hemma i Ludvika har vi en alldeles underbar gång- och cykelbana som löper ända från Grängesberg till Stensbo, längs sjön Väsman, men den cykelbanan hade vi inte haft, om man inte beslutat om att riva upp rälsen där för längesedan!

Intet ont som inte för något gott med sig. 

Ett av de gamla TGOJ-tågen som förut trafikerat sträckan Grängesberg-Oxelösund, åkte vi senast med i slutet av 2015. Det är kul att det finns entusiaster som gör sådana resor möjliga! Jag brukar annars cykla på den gamla järnvägsvallen på somrarna ibland och varje gång jag gör det, så tänker jag på alla dem som åkt tåg där förbi. Kvar i kanten av cykelbanan finns både gamla stationshus, rester av perronger och påfyllningskärl för både kol och vatten. Man får sig ett stycke järnvägshistoria enbart genom att cykla vägen fram, alltså.

En paus på vägen

En paus på vägen

I tvåan på gymnasiet skrev jag ett inlämningsarbete i historia som handlade om järnvägarnas framväxt i Sverige. Det var spännande att förstå hur det gradvis hade blivit ett ansenligt järnvägsnät som förband varje postort värd namnet med nästa… och den kunskap jag förvärvat genom att läsa delar av den tjocka boken (som jag nu glömt namnet på) hade jag nytta av när jag senare jobbade på Posten i Stockholm, där de gamla postiljonerna kunde rabbla tåglinjer som ett rinnande vatten och berättade hur de stått i tågkupéer och sorterat post medan tågen åkte…

Vart ska vi?

Vart ska vi?

Mer nedslående var förstås att i den senare delen av boken jag studerade, konstatera att man sedan omvärderade järnvägens vara eller icke vara och bestämde sig för att riva upp rälsen och satsa på bilvägar… För den som vill läsa mer om detta kan jag tipsa om ett snabbspår. Där får du till exempel koll på vem han var egentligen, han som kallades för Järnvägs-Rosen eller kanske följa vad Grängesbergsbanornas järnvägsmuseum har för sig. Vill du riktigt grotta ner dig kan du besöka Sveriges järnvägsmuseum i Gävle eller faktiskt åka ångtåg med Östra Södermanlands Järnväg från Läggesta:

Lite järnvägshistoria

Grängesbergsbanornas järnvägsmuseum

Sveriges järnvägsmuseum i Gävle

Östra Södermanlands Järnväg

Spår mot framtiden

Spår mot framtiden

Tvåhundratrettiosjunde åseriet- Med humor i Shakespeares fotspår, glänste guiden på The Globe i London

The Globe Museum, London

I inledningen av den guidade rundturen på Shakespeares The Globe får man en historisk genomgång om hur det såg ut och hur det var i London på Shakespeares tid. Femtonhundratalets London var förstås som många städer på den tiden både smutsig och eländig med människor som försörjde sig på allehanda vis. Guiden berättade hur den norra sidan av floden ansågs anständig och högkulturell, medan den södra var platsen för allt skandalöst och omoraliskt. Det var till den södra sidan man tog sig för att se på teater och det klientel som frekventerade teatrarna var både högljudda och opolerade på andra sätt. Eftersom man inte kunde dricka vattnet i staden, så var de flesta dessutom berusade på öl eller andra alkoholhaltiga drycker. Det ledde till att en teaterpublik kunde vara både skränig och ohyfsad även gentemot skådespelarna. De skrek okvädingsord och kastade saker upp på scenen om de inte tyckte om föreställningen eller om de upplevde att en skådespelare inte var tillräckligt bra. Guiden berättar om scenen i The Globe

Ett exempel på hur det kunde låta gavs av vår guide Heath, som berättade att om man skulle ta Hamlets dödskallescen där han frågar sig själv om huruvida han ska vara eller icke vara, så kunde det låta så här:

”To be or not to be. That is the question!”

”Not to be!!!!!!! Go and kill yourself!!!!!”

The Globe är inte i original från Shakespeares tid. Teatern är byggd på en tomt ett par hundra meter ifrån den ursprungliga teatern, och vi kan idag besöka den tack vare en amerikansk skådespelare och teaterentusiast vid namn Sam Wanamaker, som gjorde verklighet av sin plan att bygga en teater som skulle kunna visa hur teatrar såg ut på Shakespeares tid. Med hjälp av privata donationer och hårt arbete med alla olika delar i projektet kunde man till slut inviga teatern, som stod färdig år 1997, alltså relativt kort tid efter det att Sam Wanamaker själv hade gått bort år 1993. Enligt vår guide är The Globe den enda byggnad i London som har tillåtits ha traditionellt halmtak efter den stora branden i staden år 1666. Taket är därför försett med ett modernt sprinklersystem som testas ofta, så pass ofta att taket ”lever” och är grönt på sina håll…

William Shakespeare och hans liv kan man förstås få mer information om i det intilliggande museet. Där finns en rik samling av inspelade exempel med olika skådespelare som tolkar roller ur verk av Shakespeare, liksom miljöbeskrivningar, information om hur ett skådespel kunde gå till och hur en tryckpress fungerade på Shakespeares tid.

Tryckpress på The Globe

 

 

 

 

 

 

 

 

Av förklarliga skäl är det omöjligt att ta en selfie med en sådan som Shakespeare, så jag fick leta på en staty som ersättning. 😉

Selfie med Shakespeare ;)

För andra tips om vad du kan göra i London, se gärna min favoritlista:

London- Min tio-i-topp-lista

Tvåhundratrettiosjätte åseriet- Restaurangbesök i London, inte vilken skitsak som helst!

Häromkvällen när jag och min väninna skulle äta innan vi gick på Billy Elliot i London, så fick vi leta en god stund innan vi faktiskt hittade en passande restaurang. Vårt första val denna kväll hade varit att äta på en pub, men det visade sig att de inte öppnar köket på kvällstid förrän kl 18. Därför sökte vi vidare och hittade Jamie Olivers restaurang vid Victoria station.

Jamie's Italian Victoria

Jamie’s Italian Victoria

Menyn var helt inspirerad av Italien, precis som restaurangens namn antydde och på menyn fanns både det ena och det andra som lockade. Vi valde varsin Ceasarsallad, min med lax och väninnans med kyckling. Jamie hade lekt lite med originalreceptet i sin version och lagt dit rostade hasselnötter i stället för de vanliga valnötterna… Det var verkligen en lyckad kombination med den rökta laxen!

IMG_1828

Desserten, en fantastisk cheesecake med custard och bär, gick inte heller av för hackor. Det var en fantastisk smakupplevelse som jag sent kommer att glömma.

Lemon Cheesecake

Lemon Cheesecake

Men efter denna delikata måltid insåg jag att Jamie Oliver verkligen inte ser mat som någon skitsak vilken som helst… Han går ”all in” när det gäller reklam…

Jamie's Italian

 

 

Till och med i toaletterna på restaurangen finns nämligen namnstämpeln i porslinet… Det är inte skit samma vem vi tänker på när vi går på toa där alltså… 😉

En skitsak från restaurangen!

En skitsak från restaurangen!

Kvällen före hade jag och väninnan gått på måfå i Bayswater för att även då leta efter en lämplig restaurang. Plötsligt ser vi till vår fasa att en av restaurangerna verkligen HETER Toa Kitchen:

Toa Kitchen i Bayswater, London

Toa Kitchen i Bayswater, London

Det kan vara skitsvårt att hitta en bra restaurang och man går både länge och väl, bedömer hur det kan tänkas smaka av maten som finns på menyn… men ibland blir man avskräckt redan innan man går in…Min fundering blir nu, hur många svensktalande som vågat sig in för att avnjuta maten i just denna restaurang…

Igår fick i alla fall Jamie’s Diner vid Piccadilly Circus besök av oss… Det är en annan konceptrestaurang i Jamie’s Olivers anda, denna gång som en typisk amerikansk ”diner”, med röda galonsoffor och amerikansk femtiotalsmusik i högtalaren. Maten smakade gott, men till skillnad från Jamie’s Italian, där hela miljön kändes relativt exklusiv, fanns här i stället en helt annan betydligt ”billigare” känsla, nästan på snabbmatsnivå. På bordet där vi placerades stod två rejält skitiga glas, men eftersom kyparen avlägsnade dem när vi hade beställt vår dryck, så valde vi att stanna ändå. När hamburgaren äntligen kom, noterade vi att den låg på ett rutigt papper, som snart nog hade blötts upp av en fantastiskt god Cole slaw som spetsats med fänkål och rödbetor… Med hänsyn taget till de skitiga glasen nyss och hur stället i övrigt kändes, fick vi tanken att papperet låg där som skydd från en inte helt ren bricka därunder… På Jamie’s Italian vid Victoria däremot, så kändes det rakt igenom gott, proffsigt och RENT OCH FRÄSCHT, vilket uppskattades! Noteras skall att MATEN var jättegod på båda restaurangerna.

Annars förknippar jag London och England med pubbesök och på en pub kan man hitta olika rätter som är typiska. Mindre pubar kan ha lokala avvikelser, men det finns också kedjor där det är ett och samma koncept oavsett vilken pub man hamnar på. En sådan kedja är Taylor Walker. Vi besökte två av dessa pubar för att smaka den traditionella rätten Fish and chips, som är friterad torsk med pommes frites och kokta gröna ärtor samt en separat remouladsås. På bordet finns alltid vinäger att droppa på om man vill. Det brukar jag göra! Mums! Tidigare kunde man hitta gatuförsäljare som sålde fish ‘n’ chips serverat i tidningspapper, men nu hittade vi ingen sådan försäljare, utan fick hålla till godo med den standardiserade pubvarianten…

Fish and chips på Taylor Walkers

Fish and chips på Taylor Walkers

 

Det finns många stadsdelar i London som präglas av en viss nationalitet, där man till exempel kan äta kinesiskt i var och varannan restaurang eller där indisk mat dominerar. Vi provade en kinesisk restaurang i Soho och var mycket nöjda med maten. Dessutom var toan fräsch på den restaurangen…apropå ovanstående skitsnack! 😉

Kinamat i Soho

Kinamat i Soho

I Bayswater hittade vi en fräsch restaurang med god indisk mat. Den hette Masala Zone och där fanns en rad traditionella indiska rätter, i varierad styrka, både vegetariska alternativ och med olika kött som bas. Min lammgryta var jättegod och alla de små rörorna som serverades till denna Thali var klart godkända. För mer om dem, besök gärna hemsidan:

Masala zone i Bayswater

Skulle man inte vilja äta lunch, så kan man alltid stämma av hungerkänslorna genom att inta Afternoon Tea någonstans. Det finns många olika nivåer på service och bakverk. Den ena gången kanske man vill lyxa till lite extra och i så fall finns både Fortnum and Mason och Harrods, om man tycker sig ha råd med några hundra extra. Vi valde en kedja som heter Patisserie Valerie och finns över hela staden. Det var helt OK fika, både vad gäller smörgåsar, scones och de små bakverken, men servicen var långsam och damen som torkade borden gjorde det med en urgammal disktrasa som hade sett sina bästa dagar, vilket störde min upplevelse.

Afternoon Tea

En annan trevlig paus gjorde vi på ett fik i Notting Hill, som hette Paul Rhodes Bakery. Där var det inte lika stressigt i rummet, utan lugnt och skönt som avbrott till det annars så höga tempot. Du som har läst ända hit förstår att skälet till att jag orkade trycka i mig all denna mat var just att jag promenerat gata upp och gata ner genom Londons centrala delar… Nu väntar betydligt magrare måltider i den stundande vardagen… 🙂

Two hundred and thirty-fourth Asic- Long walks in London

Taking a walk in the forest leaves a certain feeling, as do a walk in a city like London. Oh how many things there are to see! There are of course a lot of things we would like to do quickly and then we’d most likely choose to catch a bus or maybe go by underground from one end of the city to the other. I do however prefer the long walks in London since they offer an experience where you actually get to see more of the city. Walking through Hyde Park an early morning gives an idea of London in earlier days when British society was different from what it is today. I mean, who would arrange such a lovely park nowadays? We all seem captured in the rapid life of IT and reluctant to go out IRL.IMG_00221

However taking that walk a very rainy day can be a true challenge. I bought a rain cap for my trip, knowing I might need to use it, but hoping for good luck with the London weather… träd 3Idegran i Hyde ParkI was however in a situation where the option was to end up soaking wet, or use the silly looking rain cap… so I used it…and I was happily dry after the rain… The walk past Albert Memorial on our way to Natural Science Museum and Victoria and Albert Museum was a nice stop, although the rain was pouring.

 

IMG_00231IMG_00241

Hyde Park shows a variety of trees and bushes and trees in bloom. To come from the wintery Sweden and find magnolia in bloom is a great reward! I didn’t even mind the rain that moment!

Magnolia

After spotting Albert Hall, we had just about ten minutes walk left until we could hide from the rain in Natural History Museum.

Albert Hall

The visit at the Museum was long enough for the rain to hold for a few minutes when we walked on to Victoria & Albert Museum. Both museums were interesting in many different ways and I guess I will need weeks to sort all my impressions from both visits. After a delicious lunch in Victoria & Albert Museum, we walked to Harrod’s to make sure the luxurious store was still standing… Honestly, after two Museums, a walk in the store and the rain…all together made my day and as early as seven o’clock we had our dinner and then returned to the hotel to relax. Walking is fun and you get to see a lot, but it’s also exhausting… I’ll share more pix here later when I get home and sort my photos properly.

 

 

Twohundred and thirty-third Asic- London, always safe and secure!

I’ve been to London several times and it doesn’t really matter how often I visit this busy city of the world. There are always new things to see. The London fire in 1666 or the Blitz during the second world war are both examples of disasters from the past. Nowadays London may suffer from occasional terror attacks, but just like before London seems to be a city to trust… I always feel safe and secure when I walk the streets of London. I never worry. To me, the people I meet seem just as relaxed, too, as if there wasn’t anything to worry about. I do however notice that the huge trees in the parks do suffer… they seem to be victims of a no longer clean environment. Maybe the smog will win in the end?

IMG_1811

To me it seems as is the only serious threat London City may not cope with in the end IS environmental issues. This morning I watched the BBC for a weather forecast, but I also caught a glimpse of the news where a report of recent pollution was in focus. Obviously some parts of London deal with levels above what is recommended.

IMG_1813

When speaking about environment I have noticed that many things here are organised, such as the painted walls outside Royal Festival Hall. The minute before I noticed this ares, that may be a skateboard park, we had walked past a tunnel for pedestrians, right under Waterloo Bridge and I had noticed that there were almost no tags or grafitti on the walls. I guess the authorities have invited the grafitti-painters to share their artistery in a limited area…I enjoyed what I saw! ❤