Kategoriarkiv: Böcker

av

Etthundraåttioåttonde åseriet- De bästa böckerna år 2015

wordle

Jag läste nyss en artikel från ”Vi läser” som handlade om vilka som varit årets bästa böcker under 2015. De intervjuade fick frågor om årets största läsupplevelse, om vilken bok som varit årets viktigaste och vilka böcker som inneburit en besvikelse för läsaren. Läs gärna vad de svarade här:

http://vilaser.se/aretsbastabocker2015/

För mig som är lärare kan ju ”läsår” betyda både det ena och det andra… 😉

…men just nu syftar jag på de böcker jag läst under år 2015. Trots en omfattande arbetsbörda har jag verkligen hunnit med att läsa mycket. Jag tror att jag har Storytel att tacka för det. Även tidigare lyssnade jag ofta på ljudböcker, men det var inte alls lika behändigt som nu. Det har varit bekvämt att kunna göra andra saker samtidigt medan en bra bok är sällskap i den där sysslan man ägnar sig åt.

Under det gångna året har jag läst på ett ganska systematiskt sätt. Till exempel har jag alltsedan ”Brobyggarna” av Jan Guillou kom ut, valt att låta den serien vila, eftersom jag inte kom längre än några sidor i ”Dandy” innan jag tappade intresset. Men 2015 var det som att jag bestämde mig för att om jag någonsin ska kunna läsa de andra böckerna i serien så MÅSTE jag ju ta mig förbi det som jag inte upplevde som fantastiskt med just Dandy. Lyckligtvis hade jag ändrat uppfattning och läsningen av boken innebar denna gång inget som helst motstånd. Snarare blev det som ett slags ”arbete” att lyssna på boken medan jag ägnade mig åt sådant som skulle göras i hemmet. Snart hade jag läst alla de utgivna delarna, ”Mellan rött och svart”, ”Att inte vilja se” och ”Blå stjärnan”. Det är ju helt omöjligt att säga att en av dem är ”bra” medan de andra i så fall skulle vara ”sämre”. Han skriver fantastiskt bra och innehållsrikt och en av de största fördelarna med Jan Guillou tycker jag är att jag upplever att jag kan lita på hans historieskrivning, helt enkelt för att jag har lyssnat på hans kommentarer om hur han går till väga när han arbetar. Nu väntar jag med spänning på nästa del…och nästa… Jag vill veta hur det går för de olika karaktärerna i bokserien.

En annan författare jag förstås fortsatte följa är min favoritförfattare Henning Mankell, som ju äntligen skrev uppföljaren till min favoritbok ”Italienska skor”. I ”Svenska gummistövlar” knyter han ihop säcken och vi får svar på de frågor vi hade om både Fredrik och Louise från den första boken. Jag är glad över att Mankell hann skriva den här boken, för den var viktig för mig. På höstkanten läste jag även ”Den orolige mannen” och ”Eldens hemlighet” med behållning, även om det finns andra böcker av författaren som jag uppskattat mer.

Eftersom ”alla andra” läste Fifty Shades of Grey av E.L James, gjorde jag det också. Jag förstår varför den fått så stor uppmärksamhet. Den var suggestiv och svår att lägga ifrån sig eftersom man ville se hur det skulle sluta. Filmen har jag däremot inte sett och den lockar mig inte heller. Jag är nog en typisk ”bokperson”. Bland andra böcker som skapat en eftertanke var t ex Leif GW Perssons ”Bombmakaren och hans kvinna”. Den var så verklighetstroget skildrad att man ibland glömde att den var en skönlitterär skapelse. Efteråt hade jag ibland svårt att komma ihåg ”att det inte hade hänt” det som ”hände” i boken. Bra jobbat, GW!

Just brott hängde jag kvar i när jag följde ett boktips från en vän. Hon hade läst ”Sju dagar kvar att leva” av Carina Bergfeldt och jag kände varken till boken eller författaren innan. Jag är glad att jag följde boktipset, för det gav mig en lång rad nyttiga insikter om både det ena och det andra. Bland annat innehåller boken en hel del fakta om det amerikanska rättssystemet och om kriminalvård i USA och hur den skiljer sig från den svenska modellen. Det, liksom de huvudsakliga livsöden som författaren fokuserade på, var den främsta behållningen med boken, tycker jag. Mycket läsvärd!

På sommaren när jag är ledig ägnar jag mig gärna åt tegelstenar. En sådan var ”Carthage” (”Kartago” på svenska) av Joyce Carol Oates, som jag läste på engelska för att läsning är ett så fint sätt att hålla igång ett språk. Just den här boken var, precis som så många andra av Carol Oates böcker, en riktigt härlig inre resa. Man får så många insikter genom att följa med henne i den berättelse hon just då presenterar. Det råkade vara ett lyckligt sammanträffande att jag helt nyligen hade läst Bergfeldts bok, eftersom jag direkt hade nytta av mina nyvunna kunskaper om kriminalvården. Så många av Carol Oates böcker har satt djupa spår i mig. Bland många kan jag nämna ”Det var vi som var Mulvaneys” och ”Mitt i livet” och ”Fallen”. Det är alltid värt besväret att kämpa lite i början när hon ”målar” sin miljö. Sedan kommer belöningen i den komplexa storyn. I år ville jag återigen att hon skulle få Nobelpriset, men NU i efterhand är jag glad att det verkligen blev Svetlana Aleksijevitj. Om två av hennes böcker har jag skrivit på engelska i #One Hundred and Eightyfirst Asic och i #One Hundred and Eightysecond Asic. Det kommer så småningom en tredje recension, också den på engelska.

Bland de böcker jag ändå vill lyfta fram speciellt kommer också Korparna av Tomas Bannerhed. Före 2015 hade jag aldrig hört talas om honom. Nu när jag har läst boken ”Korparna” kommer jag aldrig att glömma honom. Så underligt kan det vara! Har du endast tid att läsa EN enda bok, så måste det ändå få bli något helt annat, nämligen ”Inferno” av August Strindberg. Jag kan inte för mitt liv begripa varför jag inte har läst den långt tidigare, för typ trettio år sedan eller så! Den förklarar allt du inte har förstått om författaren. Allt!

 

 

 

av

One Hundred and Eightysecond Asic- ”The Last Witnesses:the Book of Unchildlike Stories” written by Svetlana Alexievich (1985)

The Last Witnesses: the Book of Unchildlike Stories written by the Belarusian Nobel Prize Winner of 2015, Svetlana Alexievich, tells another story than ”War Does Not Have a Woman’s Face”. This time Alexievich shows her excel by sharing hundreds of children’s memories from Belarus during the Second World War. I thought my reading ”War Does Not Have a Woman’s Face” would have prepared me for every surprising or somewhat appalling detail in The Last Witnesses: the Book of Unchildlike Stories but the fact is, I could not anticipate the way Alexievich had made the interviewed adults share so many exclusive moments from the past, filled with pain, horror and fear. Many of the children had been left behind by parents who either went to fight the enemy in the front army or in partisan groups and left their children with relatives. Many children were still in orphanages at the end of the war. Many parents never came back and their children still miss them:

”I’m already fifty-one, I am a mother myself, but I really do want a mother!” says one of the surviving children when interviewed by Alexievich.

What makes this book extraordinary is the way the author let short excerpts of longer interviews carry a few main topics that together form a war narrative we have never ever read before. The main topic is of course ”What happened in Belarus during the war?” however from a child’s point of view we rather see other topics, such as ”What happened to me when I lost my parents in the war?” or ”How could I survive although I didn’t have anything to eat except potato peels and grass?” and ”How could I survive and become an ordinary citizen after what I endured during the war?” What is even more interesting is that the reader is invited to read between the lines and make sense of all the narratives.

The Last Witnesses: the Book of Unchildlike Stories is close to the limit of what is bearable to read. One of the reasons why it gets under your skin might be that Alexievich has told the interviewed narrators to try and remember the way they thought when they were children. Obviously Alexievich succceeded since the narratives all seem to be told by children and not by adults remembering their childhood! From each narrator, Alexievich has found a central quote and the story is in a way interrupted by those quotes, changes topic quite often, but since the quotes are followed by the names of the narrator and their occupation as adults, the structure of the novel makes sense and the reader has a chance to a short glimpse of the adult reflection, too, since many of them end their narrative with a short comment about ”now”.

When reading the book, I think a lot of the many cups of tea that Alexievich must have had in the homes of the war veterans…and I also marvel about the way she has found something special in each narrative to tell us, however never repeating herself. Actually each narrator tells a completely unique story. They all share memories from the war from the point of view of a child, however the focus differ and thus a kind of quilt of stories takes form in my imagination. I read about personal loss, of fear, hunger, famine, children joining the army. I read about children who cannot go to school because they have to work in a factory or about children who don’t recognise their parents when they (if lucky enough!) meet them again after the war. But underneath the sad and depressing surface I also read about patriotism and pride, about never giving up and never revealing secrets to the enemy. The post war Belarus was completely destroyed and needed to be built up again and some of the narratives shared experiences from the postwar building up period when every survivor was needed, even the children.

But why would this book be necessary to read? The children suffered in so many different ways, but without the adult mind it was impossible for them to fully comprehend why there had to be a war. They needed to grow up in order to do so. We owe it to them to pass it on to next generation what a great loss they experienced when losing their parents, their childhood, their health and their innocence. Again, like when I wrote my previous book review: #This is a book that has to be read and spread!

av

Etthundraåttionde åseriet- Välkommen till Sverige den 10 december, Svetlana Aleksijevitj!

Svetlana Aleksijevitj var en av favoriterna inför årets Nobelpris i litteratur. Jag såg flera olika soffprogram innan vi fick veta vem som egentligen skulle få motta detta ärofyllda pris. I varje program föreslog olika förståsigpåare att just Aleksijevitj skulle få priset. Det har alltid fascinerat mig hur det ett och samma år kan vara så många som plötsligt gemensamt har en viss kandidat som de framhåller som den självklara i mängden, som om det inte fanns andra som vore värdiga mottagare… Vid ett enda tillfälle har jag kunnat säga ”Åååååååååååååå! tillsammans med alla som gör precis detta i samband med att Svenska Akademiens ständiga sekreterare yttrar den korta motiveringen till priset ett visst år. Den gången det inträffade var då Doris Lessing fick priset. Jag hade läst Lessing och uppskattat hennes sätt att skriva…

Men i år, 2015, så var jag i samma situation som så många gånger förr när soffprogrammens gäster började nämna Aleksijevitj. Jag tänkte att jag inte ville vara fullt så okunnig denna gång. Jag ville undvika att drabbas av den pinsamma tanken ”Vem är det?!” i stället för att igenkännande säga: ”Åååååååååå!!” Sagt och gjort… Jag började googla på just Aleksijevitj och hittade en del titlar som getts ut på svenska. Jag började läsa OM dessa titlar och fastnade speciellt för den metod hon sades använda, nämligen omfattande intervjuer med personer som deltagit i ett visst historiskt skeende som hon intresserat sig för. Jag läste om hur boken ”Bön för Tjernobyl”(2011) tillkommit och började förstå att även om hon inte skulle få Nobelpriset, så skulle jag ändå vilja läsa hennes böcker. Då dagen för publiceringen av namnet äntligen kom och det faktiskt blev just denna dam från Belarus som erhöll priset gjorde jag OMEDELBART, samma minut, en beställning av boken ”Bön för Tjernobyl” och bokade dessutom i Storytel den ljudbok med titeln ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” (2012).

Denna helg har jag levt med ljudbokens kvinnoöden medan jag julstädat. NU förstår jag varför alla soffprogrammens gäster pratade sig varma för denna författare. Med endast en bok i ryggen för egen del, kan jag utan tvekan säga att det är en värdig mottagare av detta exklusiva litterära pris. Att lägga ner så mycket tid, kraft, fokus och intresse på en sådan sak som att dokumentera kvinnoöden kopplade till andra världskriget är redan DET ett livsverk, men eftersom Aleksijevitj har gjort om denna bedrift igen och igen och igen, så kan jag inte annat än att beundra henne för den målmedvetenhet hon visat sig själv och oss. Att så gripande återge den emotionella kärnan av kvinnornas minnen, visar även det hur stor författarinnans gåva är. All beundran. Verkligen. Jag ska läsa allt jag kommer över, bok efter bok. Jag har funnit en ny favoritförfattare.

av

Etthundrasjuttionionde åseriet-Att hitta framgångsrika vägar för fortsatt lärande

Det drar ihop sig till terminsslut och många av mina elever går vidare mot nya utmaningar. Själv använder jag mycket av tiden så här års till att blicka tillbaka på vad som varit bra och vad som kan utvecklas samtidigt som jag försöker hitta nya uppslag för utveckling av det jag jobbar med.

I varje elevgrupp finns fullfjädrade studieproffs med en hel palett av metoder som de framgångsrikt använder sig av för att så effektivt som möjligt utveckla sig inom det aktuella ämnet. Parallellt med dem finns de där individerna som tycks vänta på att någon puffar dem i en viss riktning eller kanske att någon ska dra dem i en specifik riktning för att de ska lära sig. Ytterligare någon tycks uppfatta lärande som något som enbart är lärarens ansvar. Hur det än ligger till med detta, så brukar jag avsluta varje större kurs med någon slags ”tipsverkstad” så att de som inte själva har så många idéer ändå får lite påfyllning.

Just i år tänkte jag att jag skulle tipsa om TV-serier, filmer och böcker. Redan tidigare har jag delat med mig av musiktips, eftersom sångtexter är en alldeles utmärkt intonationsträning för den som vill lära sig ett språk. När jag som ung sjöng med i dubbelalbumet som var en inspelning av Simon & Garfunkel´s fantastiska konsert i Central Park i New York, så gjorde jag det för att jag älskade musiken.  Men eftersom jag är nyfiken och ville veta vad Paul Simon pratade om i pauserna mellan låtarna, så lärde jag mig en massa nya ord. Dessutom blev jag alltmer van vid att sjunga med med det uttal som sångarna hade. Det var först långt senare som jag själv insåg att detta intensiva sjungande hade bidragit till att mitt uttal och mitt ordförråd förbättrats markant med just denna metod som huvudsaklig förklaring.

Men förutom just musik är det alltså en bra idé att följa en TV-serie på målspråket eller att se någon biofilm på ett tema man gillar. Det brukar inte vara så svårt att påverka elever att intressera sig för TV och film. Betydligt svårare är det i så fall att övertyga dem om hur mycket man lär sig av att läsa en alldeles vanlig roman som inte alls är tillrättalagd… Många elever har redan när de kommer till mig, alltså efter nivån för SFI, varit på biblioteket och lånat lättlästa böcker. De kommer till mig och säger kanske: Jag har läst Röda Rummet av  August Strindberg.

 

Första gången jag fick den kommentaren tänkte jag att det var fantastiskt att en elev som just lämnat SFI kunde läsa en så pass avancerad textmassa och klara det… men strax därefter när jag skulle tipsa den aktuella eleven om något i samma stil, så upptäckte vi att det förelåg ett litet missförstånd vad gäller elevens läsvanor… Den lättlästa versionen ger en idé om vad originalet handlar om, men det är inte samma läsutmaning som att läsa originaltexten. Men ska man verkligen tvinga en elev att läsa vanliga romaner om de nyss har lämnat SFI???

Javisst! Självklart! Men man ska tänka på VAD man tipsar om, så att den bok eleven börjar läsa verkligen känns som rätt val på ANDRA sätt än svårighetsgraden. En elev som är van läsare på sitt modersmål behöver upptäcka att det är fullt möjligt att läsa en bok på svenska utan att den är ”lättläst”. Den vana läsaren har strategier för att ta sig runt problemet med att man inte förstår vartenda ord… Vidare är det så mycket annat som följer med i läsandet, såsom t ex de inre bilder man skapar när man läser. Hur många inre bilder kan rimligtvis skapas om texten är innehållsfattig för att vara så enkel som möjligt?

Men de som inte är vana läsare då… Ska inte de få läsa lättläst i alla fall??? Nej… det tror jag inte alls. Däremot kanske de ska läsa KORTARE texter, t ex en novell i stället för en roman, eller kanske ett kåseri eller en krönika i stället för en hel bok av en författare som satsar på att skriva lättsamt och humoristiskt. Klarar en ovan elev att läsa en novell, så kan man hjälpa hen vidare med nya tips om texter som kan fungera som nästa steg…

Det är viktigt för mig att göra mitt bästa för att skräddarsy den där typen av tips till mina elever innan de lämnar mitt klassrum för jobb eller vidare studier. De får en lång lista…men också mer handfasta tips som de kan ha nytta av. Förhoppningsvis leder det till att de i ett senare skede läser en bok de tycker är bra och har jag tur så skriver de en rad till mig och ger mig ett boktips i retur!

 

 

av

Etthundrasjuttionde åseriet- Den som spar han har!

Den som spar han har...

Häromdagen hade jag förmånen att träffa både nya och gamla vänner i ett för mig nytt sammanhang. En god vän hörde av sig på försommaren med funderingar på att starta en bokcirkel. Nu är den igång och vi har träffats för första gången. Inte helt oväntat bestämde vi oss för att till nästa gång välja att läsa varsin bok av Henning Mankell.

Den gångna veckans fokus på Henning Mankell i och med hans bortgång har fått mig att inse att jag har läst ganska många av hans böcker och att de flesta av dem skulle skänka läsglädje även vid en omläsning, men mest spännande är det ju att läsa något för första gången. Vid en bokhyllesondering hittade jag fyra ännu olästa, varav en är en Wallanderdeckare. De övriga är nog ungdomsböcker. Min hamstermentalitet i bokvärlden, att alltid köpa böcker i tid och otid, visade sig alltså denna gång vara ett framgångskoncept, eftersom jag inte behövde gå längre än till bokhyllan för att hämta min läsläxa. Med nya glasögon kommer jag ju dessutom att se det jag läser! Lördagen är räddad!

av

Etthundrasextionionde åseriet- Det vete katten vem det blir!

Jag såg just på Aktuellt att #Eva Beckmans katt tvärsäkert sprang fram och slukade räkorna framför Svetlana Aleksievitjs foto…

Nog hade det väl varit dags att påverka utvecklingen genom att lägga ett tydligt spår av räkor fram till den tallrik där Joyce Carol Oates foto fanns? 😉

Räkor

Nobelpriset i litteratur borde gå till Joyce Carol Oates! Om jag hade motiverat, så hade det blivit så här:

”För engagerande, djuplodande och mångfacetterade skildringar av den amerikanska samtiden” 

Joyce Carol Oates headshot

av

Etthundrasextioåttonde åseriet- Med Italienska skor och Svenska gummistövlar i sällskap av Tea-Bag och Wallander

Det har passerat etthundra #åserier och många andra ämnen för mitt skrivande sedan jag den där dagen hösten 2014 skrev om mitt möte med mannen från Leopard förlag på Bokmässan 2014 i #sextioåttonde åseriet. Han hade berättat för mig om att Henning Mankell hade bestämt sig för och också påbörjat skrivandet av en uppföljare till min favoritbok ”Italienska skor”. På en minut kastades jag den gången alltså från bestörtningen över att Mankell hade cancer, till glädjen över att han valt att skriva ”Svenska gummistövlar”. Man blir vän med Henning Mankells karaktärer och ser dem utan problem för sitt inre öga och det beror på att de är beskrivna som hela personer, som du och jag, inte platta och intetsägande, utan med känslor, egenheter och unika detaljer. Alltså hade jag förstås undrat över hur Fredrik skulle klara sig där ute på ön i sin ensamhet utan både Harriet och Louise…

Jag har svaret, eftersom jag har läst boken.

Genom läsningen av hans böcker blev jag också intresserad av att veta mera om de frågor som Henning Mankell skrivit engagerat om, som t ex flyktingfrågan, det kulturella spänningsfältet i Afrika söder om Sahara, palestiniernas situation i Gaza, den kinesiska nyetableringen i delar av Afrika för att nämna några exempel.

Även detta år var jag på #Bokmässan 2015 och det kom till min kännedom genom ett fint reportage i #GP att Henning Mankell hade valt att inte delta just på grund av sin sjukdom. Det fick mig förstås att återigen ägna en stund av min inre resa på tåget åt hans författarskap, som verkligen har gjort skillnad för mig. Han som först av mig betraktades som enbart deckarförfattare, visade sig vara så mycket mer än det. De många läsupplevelserna har avlöst varandra och även om deckare är beroendeframkallande, så dras jag med förkärlek till de berättelser han skrivit som är något annat än just det.

Mina varmaste tankar går till Henning Mankells nära och kära!

Alla de läsupplevelser jag fått genom hans författarskap har bidragit till att göra mitt liv rikare.

b088e-stearinljus-bmp

av

Beställ ditt exemplar av boken ”Nattvandringar mellan liv och död”

Boken är skriven av Alisher Sarbon och Åsa Olenius och utgår ifrån autentiska händelser vid Alisher Sarbons besök i hemlandet Uzbekistan 2014. Alla namn i boken är fingerade för att skydda Alisher Sarbons familj.

”När jag var yngre och bodde kvar i mitt hemland, kunde jag aldrig förespegla mig en framtid i ett främmande land, där jag helt utan status, på samhällets botten, skulle få börja om på nytt.  Redan i unga år var jag fast besluten att lyckas i livet. Genom studier och hårt arbete och en stor portion målmedvetenhet blev jag framgångsrik i det jag företog mig, gjorde karriär inom både polisväsendet och skatteverket. Men kanske var det just min nit och redlighet, som ändå på ett så genomgripande sätt kom att vända upp och ned på mitt liv? I min lägenhet i Stockholmsförorten har jag ofta förbannat hur jag som ansvarig i korruptionsärenden i mitt hemland Uzbekistan, också angav min chef när jag fann oegentligheter i hans redovisning. Inte för att jag inte borde anmäla honom, utan för att det fick sådana långtgående konsekvenser för mig personligen. Det jag trodde var rätt och riktigt, slog tillbaka emot hela min existens, allt det jag dittills hade kämpat för. Min familj, som jag värderade så högt, blev jag tvungen att i all hast lämna bakom mig. Hela mitt liv ändrades i ett slag och vägen tillbaka till värdighet och livsglädje har varit och är lång och mödosam. Jag vet hur det är att längta. Jag har lång och smärtsam erfarenhet av det. Min längtan är inte så enkelt avhjälpt och skälen till det är många. Mina barn och barnbarn är i ett land jag inte borde besöka. Jag har en gång flytt från landet med fara för mitt liv. Men när längtan är starkare än rädslan, tar förnuftet en paus. Detta är berättelsen om hur jag tog risken och återvände till mitt hemland för att få återse min familj. För mig är de viktigare än min egen rädsla för vad som skulle kunna hända”

Nattvandringar mellan liv och död

Nattvandringar mellan liv och död

Boken kostar 100 kr (exklusive frakt) och beställs genom mig, Åsa Olenius.  Alla intäkter för boken går oavkortat till min medförfattare Alisher Sarbon. Du kan antingen betala via din internetbank till mitt konto i Nordea eller via Swish. Kontonummer och telefonnummer för Swish får du vid din beställning till min e-postadress asaole@gmail.com.  Kom ihåg att ange leveransadress! Vid postbefordran betalar mottagaren frakt och emballage till självkostnadspris ( 40 kr inrikes/ 80 kr utrikes).

Mer om boken finns i artikeln av Hampus Pettersson publicerad på Mittmedia 150611: 

Hampus Petterssons artikel

 

av

Sextioåttonde åseriet – Med Kvicksand i väskan på vägen hem

Vid Leopard Förlag stötte jag ihop med en trevlig man som trodde att han skulle behöva övertyga mig om att köpa Henning Mankells bok Kvicksand. Det ledde till att vi kom i samspråk om Mankells författarskap och om allt det fina han skrivit. Det visade sig att vi båda delade uppfattningen att Italienska skor är den bästa av Henning Mankells böcker. Närvaro och personlig stil känner jag är två viktiga kännetecken för Mankell. I den intervju med honom som nyligen visades på SVT, berättade han om sin cancer och om de tre första månaderna efter beskedet då han inte mäktade med att jobba. Nu är han igång igen och skriver och jag blir varm i hjärtat av att han fortfarande ger oss sina berättelser trots sjukdomen. Tack,  Henning Mankell för alla underbara läsupplevelser. You are one of a kind! ❤