Etthundrafyrtionionde åseriet- Den inre resan

Åsas tågbild april 2014

Reklamen för SJ är min favoritreklam, speciellt den som visar en uniformerad pilot, som helt klart är på väg att nicka till…men så visar det sig att han ju är på ett TÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅG och då GÖÖÖÖÖÖÖR det inget att han är på väg att somna…

Många tågresor har jag tillbringat med just ”den inre resan”, både i form av funderingar på livet och som reflektionstid i samband med studier eller liknande. Att fundera på livet kan ju te sig väldigt olika, som när jag reste till Gävle hösten 2012 för att genomgå 32 strålningsbehandlingar för bröstcancer eller när jag använt tiden på tåget till att bearbeta något som hör till en högskolekurs jag just då läst.

Det är något med själva tågresan som ger mig en energikick. Kanske är det att man inte kan påverka situationen så mycket? Man måste ”åka med” i dubbel bemärkelse. Att se fram emot resan, om målet är viktigt kan vara en sysselsättning medan man njuter av utsikten utanför tågfönstret. Så var det en gång för väldigt många år sedan när jag skulle möta en väninna i Östersund och vi gemensamt skulle åka med inlandsbanan till Narvik. På ett liknande sätt var det när jag klev på tåget hemma i Falun, för att möta en annan väninna för en resa med nattåg till Köpenhamn och vi därefter skulle resa vidare till Skagen. Vid båda dessa resor hade jag alltså en anslutningsresa för mig själv.

Men ibland är resan ”målet” på så sätt att man kanske verkligen har planerat för och räknat med resan som ett sätt att utnyttja tiden. SÅ var det när jag pluggade engelsk lingvistik för ett antal år sedan. Tågresan till och från Falun var helt nödvändig för att jag skulle klara av studierna. På vägen dit läste jag noga igenom allt material som jag visste att föreläsaren skulle gå igenom. På vägen hem repeterade jag allt vi hade gjort på lektionen. Det verkar kanske väldigt målmedvetet och på gränsen till överarbetat, men om jag INTE hade gjort så, hade jag troligtvis inte klarat kursen. Det var helt klart  på gränsen för min förmåga i många avseenden. Lite för abstrakt för min smak…

Men… att plugga är annars något som tågresor är speciellt lämpade för, tycker jag! Man kan inte gå undan för att diska eller vattna blommor och det finns ingen tvätt att hänga. Vidare har man inte några egna barn i vagnen som pockar på uppmärksamhet och vill att man ska leta reda på deras borttappade pinaler eller skjutsa dem till pojkvännen. Det är perfekt helt enkelt! När man vill pausa lite i själva pluggandet, så tittar man bara upp och kastar en blick ut genom tågfönstret. Att tåg ibland blir stående eller inställda eller att kaffet är slut och passageraren bredvid är för pratsam eller för tyst, är ett övergående problem. I det stora hela är tågresor ett livselexir!

One hundred and fortyeighth åsic- Freedom is a gift to cherish!

fa2ab1f01d-300_306_jorden.jpg (299×305)

Freedom is not to be taken for granted. It is a gift to cherish! Freedom of what? one may ask. To me it is definitely important to have a chance to change things in my own life and thus there are many aspects of life where I think the individual needs freedom to make decisions. Freedom is one of the most difficult expressions to describe, along with a few others, such as democracy, equality or justice. In my opinion freedom is essential, freedom of thought, of religion, of press or maybe the freedom to choose a way of living, whom to marry and even IF to marry? In my profession I meet many students who have not had the chance to make decisions of their own although they are adult students. Many of them have come to Sweden from countries with weaker Governments or with no Governments at all, OR they have come from countries where the Government decides almost everything and leaves very little for the individual to decide.

When I get to know young adults from other countries I notice first of all, that they have struggled a lot with many things in life in their past. Some of them started to work as ten-year-old to finance their schooling. Others didn’t have an opportunity to go to school at all, since they were girls. In many countries girls don’t have the freedom to go to school. Instead they are married off early to a future as mothers of many children. Some other countries seem to have the tradition of first educating girls and then as they become mothers they are supposed to stop working and be housewives from then on… If I had been one of those young women, I would have missed my work for the rest of my life! I am happy to have a chance to stay at home with my children when they are newborn and then get back to work again. To me, being at work if I like to, means freedom. Freedom of choice is to me the most important of all aspects of freedom as a basic condition for life. Choice is however individual and we may come to different conclusions when given similar options, simply because our conditions for life are completely different if compared between cultures or countries or socio-economical groups.

Vägval.jpg (849×565)

Some of the adult students from other countries I have met in my profession, shared with me that they could not do otherwise but to follow their parents’ decisions without questioning them. They haven’t had the opportunity to decide whom to marry, what to become, if they like to be a parent or not and in that case, how many children they would like to have. Some of them come from countries where genital mutilation is reality. Giving birth to a child is matter of life and death in such a country. The freedom to use contraceptives or the possibility to have an abortion, along with a chance to go through IVF are taken for granted in my country, but it is prohibited in many countries worldwide. Despite bad health conditions or poverty along with a lack of general education for all children young students in some countries achieve their goals. I think they may need to be more determined than many Swedish students. I admire them for not giving up!

Taking things for granted may be contraproductive for achievements or grades in school. Almost all young adults in Sweden pass through twelve years of schooling without needing to think of their safety, or whether they will have enough food for the day or not. Many of them (but not all!) are supported by their parents and earn extra money after school in parttime jobs, where they save almost all the salary for luxurious consumtion, lazy holidays or other things that wouldn’t be possible in many other countries. Then some of them plan, too, for a profession where a long education in a university is necessary. It is possible through a national loaning system open for all citizens, to finance studies although your parents are not wealthy. Not all choose to go on to university, but the point is that there is a built in opportunity for everyone who likes to try.

If I take a look around, I notice that many people around the globe has a limited access to the freedom I cherish in my everyday life. I realize that being born in an industrialized country means being privileged. As I get older, I want to share some of the good opportunities with others. Yesterday a volunteer from Amnesty International called and asked for a contribution. It was in fact very easy to become a member. Easy both in mind and thought and moneywise. Right now I haven’t got a lot of time to be an activist, but with my membership I will recieve updates from the valuable work worldwide and I look forward to knowing more. Maybe I will be able to find a suitable way to a more active contribution in the future? I hope so!

Etthundrafyrtiosjunde åseriet- Amnestymedlem

physical-free-world-map-b1.jpg (1000×500)

Igår blev jag uppringd av volontär från Amnesty International vars uppdrag var att försöka värva mig till ett medlemskap. Hon insisterade på att läsa en lång redogörelse för Amnestys verksamhet och varför det är viktigt att stötta just dem och när hon äntligen läst klart så sa hon: Är du intresserad av att stötta Amnesty International genom att bli medlem?

-Javisst! sa jag.

Tio minuter senare ringde hennes kollega och fixade alla detaljer. Nu är jag stolt medlem!

Faktum är att jag vid två tillfällen alldeles nyligen har övervägt att gå med, utan att de hade behövt ringa till just mig. Det ena tillfället var när jag läste om den saudiske mannen som fått en dom för att han startat en blogg. Jag skrev om honom och hans 10 000 piskrapp i mitt #One hundred and fortyforth åsic häromdagen. Det andra tillfället var för en tid sedan när jag fick en uppdatering om hur det är i Uzbekistan vad gäller de mänskliga rättigheterna. Därför var det inte speciellt svårt att bestämma sig för medlemskapet.

Det säger sig självt att man inte alltid kan stötta och hjälpa i alla sakfrågor där man känner sig engagerad, åtminstone inte på en lärarlön, men det känns viktigt att välja ut frågeställningar som gör stor skillnad för dem som själva inte har möjlighet att aktivt påverka. Det kan t ex handla om bristen på yttrandefrihet, brist på kanaler att använda, t ex om det saknas objektiva medier eller om internettrafiken är avlyssnad av landets censur. Oavsett varför mänskliga rättigheter är kringskurna för min nästa i något land långt ifrån mig, så kan jag göra skillnad genom att stötta med mitt medlemskap. I en framtid kanske jag hittar en sakfråga där jag känner tillräckligt engagemang för att bidra som aktivist. Tills vidare är det dock tanken som räknas. Med många goda tankars kraft, kommer kanske världen en dag att se vänligare  ut. Det är min förhoppning.

Etthundrafyrtiosjätte åseriet- Arbetsro för skolan är viktigare än betyg från fyran

Fötter

När man som lärare gång på gång rycks upp med rötterna (förlåt, fötterna!) och får nya direktiv från Skolverket leder det som regel till att det tar tid innan den samlade lärarkåren har fullständigt klart för sig vad de nya styrdokumenten innehåller och på vilket sätt det påverkar arbetet i ens eget arbetslag. Skolan är inte en organisation där förändringar genomförs över en natt. Man behöver inte backa längre än till senaste läroplanens genomförande, men vill man kan man göra en återblick till förra gången eller kanske roa sig med att titta tillbaka på den förrförra! 🙂

Det handlar inte alls om att skolan har behov av nya styrdokument. Det handlar snarare om att vi måste ges en möjlighet att hinna följa dem innan det är dags för nästa ändring!

Skolan är betydelsefull för hela samhället. Det är i skolan man förhoppningsvis skapar goda samhällsmedborgare och utbildar den framtida arbetskraften. Den kritik som haglar över skolan, borde i stället riktas mot dem som fattat beslut om omfattande förändringar som inte prövats och utvärderats innan de genomförs som en del av ett politiskt spel. Vidare borde man inse att ett förslag om förändring inte får sin djupa genomslagskraft direkt, eftersom skolan är nio år lång… När den nu bakbundna minoritetsregeringen fått remissinstansernas svar och kommentarer om den förra regeringens förslag om betyg från årskurs fyra, så framgår det att  majoriteten av remissinstanserna ställer sig negativa till att införa betyg från årskurs fyra i grundskolan. Alltså tycker de flesta insatta aktörer att det vore fel att införa betyg från årskurs fyra. Men jag skriver detta blogginlägg för att jag befarar att detta inte blir något snabbeslut med resultatet ”nej till betyg”.

Oavsett vad man anser i själva sakfrågan, så vill jag framför allt lyfta fram skolans rätt till arbetsro! Det är viktigt att lärare får ägna sig åt kärnverksamheten, alltså att vara i lärandeprocessen med eleverna. För att det ska ge långsiktiga resultat, så kräver det lugn och ro. Att som lärare få ytterligare administrativa uppgifter, samtidigt som tiden med eleverna minskar, i ett Sverige där antalet lärare minskar från dag till dag och det är svårt att nyrekrytera, tror inte jag är förenat med långsiktigt kvalitetstänkande. Varför inte? Jo, för de nya uppgifterna kräver att lärare måste sätta sig in i hur det nya förslaget kommer att ge genomslag i deras vardag. De måste sitta i möten, läsa dokument, diskutera på vilket sätt deras egna elever ska informeras, planera för föräldramöten av informativ karaktär, allt medan deras tid i elevgruppen minskar.

Det är inte i linje med vad kritiken mot skolan hittills inriktat sig på, att införa betyg från fyran! Kritiken före riksdagsvalet, grundade sig mycket på resultaten för svenska skolelever i PISA-projektets prov. Man talade då om att kvaliteten på undervisningen var undermålig eftersom eleverna nådde så låga resultat. Man hävdade vidare att lärare måste vara mer i elevgrupper i stället för att göra andra saker. På vilket sätt skulle man nå bättre resultat för svenska skolelever genom att genomföra betyg från fyran? De kursplaner som finns för skolan idag är tydliga nog för att lärare ska ha en mycket god uppfattning om huruvida elever når målen eller inte. För det krävs inte betyg. Jag hoppas att Riksdagen inser att om majoriteten av remissinstanserna har avrått från att införa betyg i fyran, så borde Riksdagens beslut följa dessa sakkunniga som fått frågan för utredning. Låt det inte bli en pinsam prestigekamp av partipolitisk karaktär eller en pajkastningsdebatt som drar bort uppmärksamheten från andra mycket viktigare utvecklings- och kvalitetsfrågor i skolan! Ju fler märkliga förändringsförslag skolan och lärarna utsätts för, desto större är risken att kvarvarande lärare ägnar sig åt strömhopp bort från yrket.

Stoppa plågsamma skolförsök!!! 

Seeing is believing

I have noticed in my own teaching that the students who DO watch my face find their correct sounds in Swedish easier. If adding on comments on what I do, I help them even more. I talk about how I form my mouth compared to similar sounds in for example English, a language many of my students know quite well, but with completely different SOUNDS. Read below to find out more.

Seeing is believing.

One hundred and fortyfifth åsic- When Death goes to School

As a teacher I have many times had the uncomfortable role of communicating with students about very difficult topics where death is involved. Sometimes it may be a personal disaster within the family for a certain student, divorced parents or the loss of a pet or something like that. When either students, parents or teachers have died or other overwhelming things have occured there is always a plan in school for what to do. When I was a teenager I remember two occasions when friends of mine died. They were students in school. One of them died in a tragic accident and the other one committed suicide. My experience of both those occasions was that every teacher around us were eager to be there for us making the day as a special, but very sad, day. I remember we all were disturbed by that and had hoped for everything being just as usual, normal, like yesterday so to speak. But bringing someone back who has died is impossible and the very death seems to bring a mindfulness that is extraordinary strong, because I think I can recall almost every single notification of death in my near relationships in situations where I have been.

My first year of teaching was difficult in many ways, as expected if you are new in a profession. But one of the reasons for me in particular was the extraordinary coincidence of three completely different deaths of student’s parents. A child losing his or her parent is extremely vulnerable and teaching is difficult when children needs that little extra concern. There is no way one can ”get used to” or ”learn” how to deal with death within close relations. Whenever it happens, it is always completely shocking. Friends and relatives all have different ways to mourn and in school we meet all those ways, I guess… being angry, quiet, absentminded or extremely sad is of course among those, but some people tend to be more serious or strong in situations of disaster or despair.

I was teaching the morning after MS Estonia sank in the Baltic Sea. Teachers in my school had been notified that there might be students whose parents were on a cruise with MS Estonia. I remember the very morning after, when I was entering my classroom, very worried for what would happen in there. I had planned to honour those who died with minute of silence, but before I had a chance to suggest that, one of my students did. I was grateful to her for taking this brave standpoint in a group of teenagers and admired her still for her strength in a difficult situation. In memory of friends we miss! ❤

One hundred and fortyforth åsic- Je suis Charlie

Freedom of Speech and Freedom of Thought, Freedom of Religion, Freedom of Press, are all manifestations of our right to express ourselves and our right to be exactly the persons we would like to. Any violance directly connected to those rights is a violation towards mankind, a step backwards in a process that needs to go forward! This is a serious situation not just in France, but everywhere in communities where democratic values allow people to stand up for their own view of life. Countries where these absolutely necessary rights are not allowed, should be questioned by the rest of the world, not once or twice, but over and over again! 

I live in a country where I am allowed to have an opinion of my own and I understand that I am very fortunate. A blogger in Saudi Arabia who was sentenced to ten years for setting up a website for public debate, will apart from the ten years in prison also be flogged 1000 times. His ”crime” was helping fellow citizens to express their minds. I have lately had the chance to learn more about the conditions in a few countries with strong dictatorships. The  meaningless killings the last few days in France was connected to democracy and our right to express ourselves in different ways. It is not a multicultural problem or a religious problem in Western societies, but terrorism with extremistic features. Blaming a certain religious group is contraproductive. Blaming militant extremism is however to see what it’s all about. Violence created in the name of the religion is not the same as THE religion. But when innocent people are killed we are frustrated and sad and may seek for a scapegoat to blame instead of manifesting our strong will to end violence in general and terrorism in particular.

Today the tragic events in France reminded me of how many relations one single person is involved with and how many roles each and one of us have. As an example, I am a daughter, a mom a wife a sister, an aunt, I am a teacher a friend and a lot more of course. The impact of the terror acts in France is thus very much a global problem. We need to be responsible for our acts.

If we are not Free to Live if someone else has an opposing viewpoint, we might need to address the issue of how easily weapons are spread worldwide? No guns means fewer killings. Terrorists with no guns will not stop being terrorists, but at least we give them a hard time. Sadly enough Swedish weapons are used worldwide, although it is said that ”we” are not selling to countries at war… If Sweden stop selling weapons and starts producing something more useful in Bofors, at least we made a contribution for peace. Yes. I know. Many of you will say that if there is no weapons, how could we fight terrorists???? I don’t know. Do you? If we are not Free to Live if someone else has an opposing viewpoint and we do absolutely nothing to prevent the continuous killing, we will lose in the end. Let’s not lose! My contribution will be writing. What is your contribution?

main.jpg (300×225)

#Carl-Fredrik Reuterswärds ”Non-Violence” is placed outside the UN Building in NYC

7 Myths to Dispel About Teaching English Abroad

Being a teacher is exciting every single day and adding a new culture and a new environmental setting to your teaching must be wonderful! I just loved this blogpost! Especially the part about ”and blackboard drawing skills are a must” since we all know that, if we teach a language as a SECOND language. ❤

Profilbild för Fresh Off The PlaneFresh Off The Plane

My middle school girls and I out for a picnic in South Korea. My middle school girls and I out for a picnic in South Korea.

For everyone back home:

Myth #1: Teaching abroad is not “real life”

Friends and family back home constantly question us on when we will be returning to “real life” to start our careers.

“You have so much fun out there…” they sigh wistfully, “but when are you coming back? Where do you think you’ll work?”

They think we’ve had our fun and games, but now, it’s time to go home.

To live and work abroad is not a normal lifestyle, but that doesn’t mean it’s not a worthwhile and sustainable one. Yes, we swim off of tropical islands in crystal blue water and chow down on spicy rice dishes from questionable street food carts while a new culture swarms around us, but we also work HARD. We teach and connect with children from all over the world…

Visa originalinlägg 936 fler ord

Etthundrafyrtiotredje åseriet- Imorgon är det nystart!

ginger.jpg (655×468)

Dagen till ära har jag förkylningssymtom. OM det inte händer precis i början av ett skollov, så händer det per automatik denna dag i stället, nämligen den sista innan man ska börja jobba… De många julapelsinerna och clementinerna har jag  utökat med brustabletter med C-vitamin, men det hjälpte ändå inte. Varje ny termin är spännande tycker jag. Förr när jag hade klasser i grundskolan, så var det inte alltid så mycket som ändrades från december till januari, men som lärare i Vuxenutbildningen, så har jag kurser där många elever blir klara på en termin och då blir förändringen för mig själv ganska stor, eftersom det alltid är en ny grupp jag kommer att möta när terminen drar igång.

En annan förändring som jag verkligen är helt ansvarig för själv är att jag i väldigt stor utsträckning hittar på nya och andra saker att göra inom kursens ram. Det hänger samman med att jag tycker att det är oerhört stimulerande att fundera vidare på hur man kan förbättra undervisningen för att lärandet ska bli mer optimalt för var och en av eleverna. Det är dessutom så att variation är en garant för att jag själv inte ska tröttna. Tanken på att upprepa samma sak igen och igen år efter år lockar mig inte alls. Det leder förstås till att jag måste uppfinna hjulet igen. Å andra sidan är det bra på så vis att jag kan individualisera. Det finns på så sätt utrymme för elevers egna önskemål och synpunkter redan inom det som jag har producerat eller förarbetat för elevers del. Ett exempel på det är de många hjälpdokument jag skapat för olika texter. Det är både korta och långa texter som jag skrivit långa ordlistor, spelat in ljudfiler till eller försett med instuderingsfrågor som syftar mot olika kursmål. En elev som då av något skäl inte vill läsa en text som jag har introducerat inom ett tema i klassen, kan utan problem läsa något annat, som tränar samma moment i kursen, men som passar just den individen bättre. Det är spännande med elevers olika preferenser när det gäller lärstilar och jag försöker så gott det går att möta deras bästa sätt. Men det är också en lärares uppgift att stötta de elever som kanske ännu inte har funnit en framgångsrik metod att lära sig ett nytt språk. Därför introducerar jag så många olika sätt som möjligt i början av kursen, för att elever ska ges en möjlighet att finna nya och mer effektiva metoder att lära sig och också för att variationen i sig medför ett mer intressant och spännande lärande än om man vet från lektion till lektion exakt vad som ska hända.

Om man arbetar med små barn kan det omvänt vara så att strukturen i klassrummet är viktig för att barnet ska känna igen sig och också känna trygghet i undervisningssituationen. Min erfarenhet av elever i äldre åldrar, från högstadieåldern och uppåt är att det snarare är mycket viktigt att vara just varierad. Med vuxna elever, som jag undervisar nu, finns ytterligare en dimension som de ofta tar upp och det är att lärandet måste vara effektivt hela tiden. Tänk dig en högstadieklass där något skäl koncentrationen från klassen, t ex en brandövning eller ett spontant besök av rektor som ska fråga klassen om någon organisatorisk fråga. En högstadieelev kan mycket väl yttra ”Yes!!!! Nu har det gått bort femton minuter av lektionen! Vilken TUR!!!” men den vuxne elevens reaktion är snarare; ”Vad synd att det blev brandövning nu när vi hade lektion. Kan vi läsa in den här lektionen i eftermiddag i stället?” Samma sak gäller medbestämmande, i stora drag. Barn i alla åldrar, men också ungdomar, har i mina klasser alltid getts och också tagit, ett stort ansvar för arbetet i klassen. De vill vara med och bestämma, vill sy ihop ett koncept som passar just dem. Därför har det ibland varit helt olika upplägg i två parallellklasser som jag har undervisat i samma ämne, samma årskurs och på samma skola. Eleverna i de olika klasserna hade olika preferenser när det gällde hur och vad. Självklart har jag inte med det sagt att jag har abdikerat från lärarrollen! Jag vet vilket huvudsakligt innehåll och på vilken nivå vi ska arbeta. Jag har också noggranna genomgångar med eleverna, även de små barn jag undervisat, om vad som gäller i kursen och vad som står i målen för det aktuella ämnet och så vidare. Men barn och ungdomar är villiga och intresserade av att påverka om de ges den möjligheten. Deras medvetenhet om sitt eget lärande ökar också med möjligheten att få vara med och bestämma om lärandeprocessen.

gratis-apple-clipart-pussel-blad-regnbage-smart-enkel-sot_270-162500.jpg (502×626)

Som lärare för vuxna har jag på senare år jobbat enbart med ämnet Svenska som andraspråk. Det innebär alltså att exakt alla mina elever är migranter och har kommit hit ifrån någon annan kulturbakgrund än den svenska. I min kontakt med andra lärare i Vuxenutbildningen, har jag förstått att också de modersmålstalande vuxna eleverna är lika på en specifik punkt, nämligen graden av intresse för medbestämmande. I min egen hobbyforskning på detta ämne, har jag kommit fram till att skälet till att de vuxna eleverna inte vill vara med i demokratiska processer hänger samman med att de ofta har uttryckt att de känner sig pressade rent tidsmässigt. De har helt enkelt inte eller upplever sig inte ha, tid att vara med och bestämma. På en direkt fråga kan de svara att de litar på sin lärares bedömning om vad som är vettiga arbetsuppgifter och metoder som passar för det aktuella ämnet. De litar också på att läraren gör kloka avvägningar när det gäller svårighetsnivå och variation etc. För mig har det varit en svår omställning att upptäcka att eleverna väldigt sällan vill bestämma. Jag vill att de ska vara med och bestämma!

Ingen grupp är den andra lik, men mot bakgrund av ovanstående, så är det så att denna kväll, dagen innan jag ska börja en ny termin, så har jag INTE skrivit en färdig planering för hela vårterminen. Denna gång finns det flera skäl till det, men ett av de viktigaste skälen är att jag vill möta mina elever först och bilda mig en uppfattning om hur just de vill att lärandet ska ske. Det vinner vi alla på. Men… eftersom det är imorgon det drar igång igen, så är det här blogginlägget slut nu, för läraren måste sova!

908012_1.jpg (500×250)

One hundred and fortysecond åsic- Trettondagsmarschen at Oyster Café

My husband and I had the great opportunity to drive in the countryside of Scotland in 1995. All our friends informed us about the damp and drizzling rain and the foggy hills and wondered why on earth one would even think of going to Scotland during the summer, when our Swedish summer is as its best… Luckily enough we were there the one and only fortnight when Scotland had lovely sunny weather round +30C for the first time in years. This was long ago, so we didn’t have any AC in our car, nor did we have any suitable summer clothes in our luggage… We had to put back all the woolies, the wellingtons, the raincoats and the umbrellas and search for a shop where we could buy shorts, swimsuits, tanktops and sun glasses. We also did a very exotic thing for being in Scotland; we swam in a creek, because if we hadn’t, we would have fainted from the heat in the car. We simply had to take a swim in the creek. I found some lovely pebbles in that very creek and I brought them back to Sweden. Why? Because I wanted to tease the future archeologists who might search for old habitats in my specific garden hundreds of years from now… I would want to be there at the time when they find the Scottish pebbles and frown at their findings of such a pebble so far away from the Scottish creek…

20-40mm-scottish-cobbles.jpg (1000×667)

On a day like this, called the Twelfth Day of Christmas, or Epiphany in Great Britain, but Trettondedag jul in Sweden (thirteenth day of Christmas), I remember one of the evenings on Isle of Skye when we walked from our hostel to a local café to try their famous walnut cake. The evening was crystal clear, not at all cold or damp and the sun was still out. The beautiful scenery of Scotland was at its best. The café was not far away and in there was more locals than tourists and that was a nice detail in my opinion, although I realize that we, of course, would represent a group that would be considered ”intruders” if we would ask the villagers for their opinion. We ordered the walnut cake we had heard so much about, and a kettle of tea. While we were having this fika (as we would say in Sweden)… we enjoyed the music from a CD. I could recognize ”The Boys of the Lough” since I had listened to them back home in Sweden, when they were playing at Falun Folk Music Festival. I love the way they play and I enjoy dancing to their music, too. This time, however, I could recognize a specific tune. I said to my husband; ”this is Trettondagsmarschen!!!!!”. Then I told him that all my childhood when I listened to fiddlers all the time, since my father plays the fiddle, I had heard this tune over and over again, since I liked it so much, but also because of its importance in official settings such as the beginning of the Bingsjöstämman, which was a big get-together for folk music lovers when I was little. It still is, but not as many visitors find their way to the middle of the forest outside Rättvik where the event is held. When I was little, as many as 30 000 people would be there to listen to the many fiddlers. Knis Karl Aronsson would be the leader of the many hundred fiddlers, conducting the tune Trettondagsmarschen. The teenaged Kalle Moreaus who is now in his fifties, would be there too, dressed in his folkloristic costume from his village Orsa in Dalarna, Sweden… I have many more memories to this marvellous tune that I love so much, but none of them is as exotic as the one at the Isle of Skye. I rushed up from the walnut cake and headed towards the girl behind the counter saying ”This is a Swedish tune called, Trettondagsmarschen, isn’t it?!” Oh, no, she said. This is an Irish group that plays celtic tunes in general and also some Scottish music. Yes, I said, but this very tune is Swedish, isn’t it? She handed me the CD-cover and still said; ”no, but you can check the tunes here, if you like”. I did… and I found it…! and the girl was really surprised when I told her that the tune WAS in fact Swedish. (http://www.boysofthelough.com/006.htm)

I couldn’t find it with Boys of the Lough, but on a day  like this Trettondedagen, you simply have to listen to it, don’t you? Kalle Moraeus plays Trettondagsmarschen together with Dalarnas Spelmansförbund, which is a group of musicians from the county of Dalarna: