Twohundred and Third Asic- Warm or Cold is a Matter of Where…

crystals

January is one of the nicest months in my opinion. The only truly competing month is February… I enjoy the crisp air and relative chill outdoors, as long as I am properly dressed. As a child I had great fun playing in the snow or going skiing or skating, but nowadays I think a walk is enough to get that wonderful feeling of winter that I enjoy so much.

Bloggaren i kölden

The other day I went for a walk to a nearby lake, where I stopped to take some photos. Two of the photos were taken from the very same spot, although in different directions. Those photos prove that it’s a matter of angle…;)

Blått och vitt är vinterns färgpalett

Blue and white when the sun is behind me!

I motljus ser himlen ut att brinna!

…but when facing the sun, she sky seems to be on fire!

I rememeber when I was a child that we always played outdoors, both during breaks at school, but also in the afternoons when we were at home. One of the repeated instructions from every adult around us kids was; Don’t ever lick on metal! You can tell why, huh?

IMG_1696

The rewarding moment comes as you go back indoors. That’s when you either have a cup of cocoa or tea… The Swedish winter is as coldest in January and we also tend to have a lot of snow this time of the year, however this time I don’t think it’s very cold, only about -8C and only a few centimeters of snow on the ground, too… Perhaps I ought to be quiet… Who knows, I might be cursed with three weeks of Siberian chill!

 

Tvåhundraandra åseriet- Sven-Ingvars, Så många mil, så många år!

Åtta mil åkte vi i en långmerca till Älvdalens Folkets Park ifrån det nordligare Särna, jag och delar av en syskonskara. Vi skulle roa oss på dans i parken och jag kan tänka mig att jag hade tjatat mest av alla, eftersom Carola skulle sjunga där och hon var verkligen min stora idol, men jag var för ung för att ha körkort. Efter Carolas uppträdande skulle Sven-Ingvars spela. Men inte var det Carola som blev det bästa med den här  kvällen, utan Sven-Ingvars! Jag dansade hela kvällen och gjorde precis som alla andra, sjöng med… Innan hade jag bara hört dem på radio och hade en ganska vag bild av vilka de var och hur de lät. Efteråt var Sven-Erik Magnusson min nya idol. Han sjöng alla de där låtarna som vi vet att han brukar sjunga på ett gig och sedan var jag såld. Så smittande och så dansant och så himla kul att sjunga med i! Vi kan ju alla texterna, eller hur? Precis DET är ett av deras signum, som jag ser det. De är så folkkära att alla i publiken kan sjunga med utan minsta problem. Efter deras Hultsfredsframträdande 1991, så kan nog alla nynna med!

Torparrock

En annan detalj med dokumentären som jag uppskattade var påminnelsen om hur många av mina övriga förebilder inom musiklivet som varit involverade i Sven-Ingvars framgångar! Vi ser glimtar av hur Peter LeMarc sjöng på krogshowen, och får veta hur Björn Ulvaeus och Sven-Erik Magnusson känner varandra.  Då minns jag alla de där senare produktionerna som var och en har så fina låtar att man bara måste spela dem på repeat, igen och igen och igen… En av de låtar jag uppskattat mest av de som producerats efter 1991 är ”Här nere på jorden”. Den har en fin text som jag gillar och den är framför allt väldigt roligt att dansa till. Det är inte alls osannolikt att jag dansar med mig själv om jag inte har sällskap. Men det händer också att jag drar upp Anders på köksgolvet för en svängom. Det var så vi träffades och det är alltid kul att återkomma till den tiden genom att just dansa.

Här nere på jorden

”-Det är inte så lätt att göra covers på sig själv!” menade Sven-Erik Magnusson i tacktalet vid utdelningen av en Grammy, men ändå är det precis det som ändå lyckas så väl, igen och igen och igen. En av de finaste upplevelserna med att se dokumentären på TV4 nu ikväll var just att två av mina gamla favoritlåtar framfördes i en annan tappning än tidigare. Först var det hela gänget som spelade ”Anita” tillsammans i ett något långsammare, något friare stuk än vad man hittar i vanliga fall. Då gick Frödings text rakt in i hjärtat och minnena radade upp sig i en lång kö!

Anita

Nästa upplevelse med samma dignitet var när Oscar Magnusson kompade på akustisk gitarr och han och Sven-Erik gemensamt framförde en stilla version av ”Två mörka ögon” för att illustrera hur deras röster är perfekta för varandra. I ett av intervjuinslagen menade Oscar Magnusson att han och Sven-Erik har en ömsesidig respekt för varandra och det är ett av skälen till att de har samarbetat så bra. Jag tänkte när jag såg programmet att det var en väldigt fin hyllning de gav varandra där, far och son.

Två mörka ögon

Förutom att sjunga stämningsfullt och fint, så visar Sven-Ingvars också att sånger på värmländska med deras typiska sound faktiskt kan vara ganska ösiga. Man känner framför allt hur deras sanna spelglädje smittar! Bland alla de där gamla favoriterna är det svårt att välja, för alla är kul att tralla med i, men om jag inte hade länkat även till Min gitarr, så skulle jag ångra mig senare…

Min gitarr

Plötsligt blir jag påmind om att det är Niklas Strömstedt som skrivit ”Byns enda blondin”. Till den har jag verkligen ett tydligt minne! Jag träffade min man Anders på en jättestor dansgala i Borlänge hösten 1993 i det som nu är Kupolens köpcentrum. Jag hade blivit inbjuden av min kompis att först äta middag med honom och några vänner till och sedan skulle vi alla åka till den där årligen återkommande Dansgalan. Min vän försökte locka mig med att det ju bland annat var Sven-Ingvars som skulle spela… Men det hör till saken att jag varit där även året innan och DÅ hade det varit extremt tråkigt…hela kvällen. Därför var jag väldigt svårövertalad. Till slut följde jag ändå med och det var nog tur det, om man ser till hur allting sedan utvecklade sig. Där på dansgalan i vimlet av 8000 dansande hittade jag min Anders och så dansade vi ända fram till sista dansen. Året därpå när vi redan var ett par, åkte vi på Dansgala igen. Även då spelade Sven-Ingvars. Vi förlovade oss mitt på dansgolvet, medan Sven-Ingvars spelade Byns enda blondin.

Byns enda blondin

Mot slutet av dokumentären berättar Sven-Erik Magnusson hur viktigt det varit för honom med det stöd han har fått från sin fru. Han berättar också att han just nu får bromsmediciner för sin cancer. Det är verkligen en lång tid att vara artist med allt vad det innebär! I år blir det alltså 60 år. De sista ögonblicken av dokumentären när Oscar Magnusson påminner om att både Ingvar Karlsson och Sven-Erik alltid har sagt att de tar ett år i taget, så tänker jag att jag har haft tur, som vid så oerhört många tillfällen har dansat till Sven-Ingvars. Varje sådant tillfälle har jag njutit av musiken, av stämningen på det aktuella dansstället och också av den helhetsupplevelse det är att vara på dans till just Sven-Ingvars. Där är hela människan med, både bland oss på dansgolvet och på scenen. Tack för alla fina dansminnen! ❤

Så många mil, så många år

Tvåhundraförsta åseriet- Hyvää iltaa!

Jag erkänner direkt! Det är lika bra! Mina kunskaper i finska är ytterst begränsade! Men jag ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLSKAR att basta, så det ordet har i alla fall fastnat; sauna.

Det är oerhört avkopplande och sätter igång tankeverksamheten direkt jag hamnar där. Helst bastar jag alldeles själv.  Om man har sällskap i värmen är det sällan tystnad och eftertänksamhet som präglar stunden i värmen. Men det blir ju patetiskt att säga att diskussionerna går heta…

Så länge jag kan minnas har jag bastat, både hemma, hos vänner och i olika sporthallar. Bäst känns det när man, som jag har gjort idag, varit ute i vinterkylan och känner sig lite kulen. Vad kan väl vara bättre då än att värma sig i en bastu?

Om jag inte låter tystnaden tala, så tar jag med mig en ljudbok som jag lyssnar på medan jag bastar. Därför kan man säga att jag har bastat ”tillsammans med” många författare och funderat över deras författarskap och verk. 🙂

Idag när jag redan skrivit ett åseri på temat nyord i #tvåhundrade åseriet, så passar det kanske att Jan Guillou och hans ”Ordens makt och vanmakt” får hänga med in i värmen? Han har ju dessutom en kylig distans i rösten när han läser, så det svalkar kanske lite lagom…

Tvåhundrade åseriet- För pappersbokens bevarande! Nyorden 2015

Varje år skapas med hjälp av Språkrådet en nyordslista där nya ord i svenskan kan hittas. Samtidigt finns ständigt ett aktivt arbete med att plocka bort icke frekventa ord. Det måste vara alldeles underbart att ha deras jobb!! Tänk att få grotta ner sig i vilka ord som verkligen är nya och vilka som har funnits ett tag, men just du har kanske inte hört dem eller använt dem…

Språkrådets hemsida

I en artikel i Dagens Nyheter finns en sammanställning över nyheterna:

Nyord 2015

När jag läser igenom listan av ord är det som att göra en tidsresa genom de nymodigheter vi fick oss presenterade genom media under år 2015. Där finns ord som dumpstra, groupie och avinvestera, som i och för sig är ord i tiden… Dumpstra kom med som ett viktigt ord ”mellan raderna” i en text som elever läste för nationella prov i svenska t ex. När man dumpstrar så letar man efter användbara varor,  t ex mat bland det som andra har slängt, dump (avfall). En hel kultur runt detta har växt fram främst i storstäder där det finns större möjligheter att hitta containers med matavfall t ex vid restauranger och matvaruaffärer.

Groupie är en företeelse som har bytt konnotation. För en person i min ålder kopplas ordet till en människa som är ett stort fan av en musikgrupp och följer gruppen på deras turnéer och hänger med dem back stage. Den nya betydelsen kan nu i stället kopplas samman med ”att ta en selfie”, dvs att fotografera sig själv med sin mobilkamera, där en groupie alltså betyder att man fotograferar sig själv tillsammans med en grupp av andra människor.

Den som avinvesterar gör sig av med något som tidigare upplevts som en investering, men nu av etiska skäl inte längre har samma positiva koppling. Jag hade till exempel sålt min päls om jag hade haft någon…

Bland orden som så bekvämt finns listade i DN-artikeln fastnar jag vid plattfilm, nyhetsundvikare och youtuber. För mig är dessa tre ord verkligen intressanta. Plattfilm är alltså den film vi var vana vid långt innan det fanns alternativ som 3D, streamad film etc. Jag vill koppla detta med hur jag nuförtiden gärna lyssnar på ljudböcker medan jag jobbar eller städar. När jag sedan ska förklara för någon vän om boken i fråga, så brukar jag säga att jag har lyssnat, inte läst…för jag HAR ju de facto lyssnat. Om jag vill förtydliga säger jag att det alltså inte var en ”pappersbok”. Jag menar att ordet pappersbok och ordet plattfilm spelar i samma division. Det handlar om något som vi är vana vid och vet  vad det innebär redan från början, men som fått nytt namn för att vi på ett övertydligt vis vill skilja det ifrån det där nya…

En youtuber är en person som spelar in filmer och lägger upp dem på youtube, har jag fått lära mig av mina barn… 🙂

Men det som är betydligt mer intressant än detta vad det är för något, är hur stor makt de har i mina barns liv! En youtuber kan säga ”den här mascaran är den bästa på marknaden” och sedan är min dotter helt ointresserad av alla andra typer av mascaror. Varför? Jo, för det har denna youtuber sagt. Om jag då dristar mig till att inflika att det kan finnas andra källor som har en annan synpunkt, så får jag svaret att youtubern som hon hänvisar till faktiskt har tusentals följare. Det i sin tur innebär mellan raderna att så många följare kan ju inte ha fel… Kanske kommer väldigt många människor, inte alls enbart ungdomar, att på sikt vara aktiva nyhetsundvikare, ännu ett nyord från 2015? Att vara nyhetsundvikare betyder att man aktivt styr bort ifrån det vi kallar nyheter och i stället surfar runt bland helt annat utbud, t ex sändningar från youtubers eller artistfansajter etc.

Min generation kan vara den sista som följer nyheterna, intresserar sig för världshändelser av typen jordbävning i Nepal eller tågkaos i Berlin, medan nästa generation oroar sig för helt andra saker. Eller så är det så att jag drabbats av faktaresistens nu… 🙂

Det skulle i så fall enligt nyordlistan innebära att jag inte låter mig påverkas av de faktauppgifter som inte är i linje med mina egna…

Apropå världshändelser så kan man bland nyorden hitta EU-migrant och transitflykting, vilket ändå visar att nyhetsflödet fortfarande är en stor påverkansfaktor för hur våra nya ord kommer till. För den händelse att det inte redan finns i någon ordbok, så vill jag inför bokslutet om nyorden 2016 föreslå ordet pappersbok. Det tycker jag är ett mycket nödvändigt ord i svenska språket. För om det ordet inte finns, så finns kanske snart inte ens dess motsvarighet… Tänk den dagen då alla pappersböcker är borta ur ens liv! 😦

One Hundred and Ninetyninth Asic- Unforgettable!

b088e-stearinljus-bmp

Natalie Cole in Memoriam

Natalie Cole had a wonderful voice and her musicality was extraordinary and caught my attention long ago, although her music was not at all what I would typically listen to at that time. What first made me interested was the spectacular virtual recording with herself and her late father Nat ”King” Cole. ”Unforgettable” made me realize just how very good both singers were:

Unforgettable with Nat King Cole and Natalie Cole

I enjoy many of her recordings for several different reasons and one of my favourites is Paper Moon for the reason that the musical arrangement is so joyful and catchy as the refrain starts and also because the lyrics are quite nice:

Papermoon

We have just passed Christmas 2015 and I always listen to Christmas music because it makes me in a certain ”Holiday Mood”. I always pick Natalie Cole’s recordings for Christmas because she sings with such emphasis and joy in each and every song. There is no way I would pick ”Joy to the world” as an example of this, since the sad news about Natalie Cole’s death is bringing me in a sad mode. Instead I choose Silent Night, for the reason that I will probably spend time this evening silently thinking of how sad it is that this wonderful artist had to die so young.

Silent Night

Without Natalie Cole and her music I would probably not have listened to jazz as much as I do. You are unforgettable, Natalie! RIP

One Hundred and Ninetyeighth Asic- Same Procedure as Last Year, James?

Many of the traditions we follow have an origin in religion or culture and may be deeply rooted for several other reasons. I remember first time I heard a reference to ”the ball drop”.  Of course I did not understand what it was all about, simply because I didn’t follow American traditions for New Year’s Eve. When I watched ”When Harry Met Sally” for the first time and when I followed the Broadcast from Times Square, NYC and under Billy Joel’s guidance could meet a new millennium, I understood the connection…

Interestingly enough, from the 1950s and on, many of the Swedish traditions are closely connected to TV, but none of us watch a ball drop… As I have written before, we watch Donald Duck at three o’clock on Christmas Eve and on New Year’s Eve we also gather in front of the TV set to watch a certain TV-show, or rather gatered, since many people have changed their habits for New Years Eve. For many years we had just one single TV-channel, but when I was a child we at least had two channels… 😉

I remember watching two particular TV-shows on New Year’s Eve. The first show was a British production called ”Dinner for One” in English(”Grevinnan och betjänten” in Swedish). It was filmatised in 1948, so of course it’s black and white back then. Please follow the link below! The manuscript is written by Lauri Wylie and the two participating actors, May Warden as the Duchess ”Miss Sophie” and Freddie Frinton as her waitor ”James” have entertained Swedish viewers for decades. The repeated dialogue makes it hilarious along with excellent performance from both actors.

James: Same procedure as last year, Miss Sophie?

Miss Sophie: Same procedure as every year, James!

Dinner for One

The next traditional TV-show is connected to the turning of the year, at midnight on New Year’s Eve. Many Swedish traditions are broadcasted at a famous open air museum in Stockholm, called Skansen. In the summer they have a weekly sing-along-concert with famous artists and during the winter you can for instance visit Skansen for traditional open air fairs. On New Year’s Eve a concert is held on Skansen. The performance consists of traditional choir music, such as ”Sverige” (= Sweden) by Verner von Heidenstam with music by Vilhelm Stenhammar.

At the very end of the concert, a famous actor/actress reads a poem by Lord Albert Tennyson, called ”Ring Out, Wild Bells”. See quote below! (source; wikipedia.org) This year the poem will be performed by the Swedish opera singer Malena Ernman. Since this time of the year is generally very cold in Sweden, I remember from my childhood how the actor/actress reading the poem would generally be dressed in a thick fur and the following applause from the audience was softened by gloves and mittens… This year, however, the weather is not quite as cold. Who knows? We may hear a loudlier applause by midnight!

”Ring Out, Wild Bells”(1850) by Lord Albert Tennyson

Ring out, wild bells, to the wild sky,

The flying cloud, the frosty light

The year is dying in the night;

Ring out, wild bells, and let him die.

Ring out the old, ring in the new,
Ring, happy bells, across the snow:
The year is going, let him go;
Ring out the false, ring in the true.
Ring out the grief that saps the mind,
For those that here we see no more,
Ring out the feud of rich and poor,
Ring in redress to all mankind.
Ring out a slowly dying cause,
And ancient forms of party strife;
Ring in the nobler modes of life,
With sweeter manners, purer laws.
Ring out the want, the care, the sin,
The faithless coldness of the times;
Ring out, ring out thy mournful rhymes,
But ring the fuller minstrel in.
Ring out false pride in place and blood,
The civic slander and the spite;
Ring in the love of truth and right,
Ring in the common love of good.
Ring out old shapes of foul disease,
Ring out the narrowing lust of gold;
Ring out the thousand wars of old,
Ring in the thousand years of peace.

Ring in the valiant man and free,

The larger heart the kindlier hand;

Ring out the darkness of the land,

Ring in the Christ that is to be.

Etthundranittiosjunde åseriet- The same Procedure as Last Year, James!

När jag var liten var det flera av årets helger och traditioner som från år till år var i stort sett identiskt lika. Självklart hade det flera förklaringar, men en av förklaringarna var den koppling till TV som fanns i flera firanden. Under nyårsafton fanns det mycket att ändra på, hit eller dit, men just att se Grevinnan och betjänten, var inte förhandlingsbart i den vänkrets där vi firade nyår. Man la upp planeringen så att det skulle passa med tidpunkten för sändningen, helt enkelt.

Grevinnan och betjänten

Jag kan fortfarande roas av hur James blir allt mer berusad och till slut inte riktigt klarar den svåra uppgiften att skåla med grevinnan och förstås väntar jag med spänning på vilket av varven som innehåller de många karakteristiska kännetecken som utgör det där lilla extra. Han förställer rösten, han dricker ur vasen, han snubblar och svär…Alla vi som tittade läste med i de olika repliker som May Warden och Freddie Frinton yttrar i sina roller som Grevinnan och hennes betjänt. Än idag tycker jag att det har ett stort underhållningsvärde att se sketchen, men det är inte längre lika viktigt att avbryta allting annat för att se den.

Har TV samma makt nu som förr? När jag skrev det Etthundranittioförsta åseriet om TV på julafton, kommenterade jag svenskarnas TV-vanor. Jag tror att vi som grupp var med likriktade förr. I takt med att vi fått tillgång till allt fler TV-kanaler gör vi inte längre samma prioriteringar när vi väljer i programutbudet. När jag var liten så var det självklart i just min vänkrets att välja Grevinnan och betjänten, för att det var den officiella utsändningen av nyårsfirandet.

På samma sätt såg man följaktligen tolvslaget från Skansen, när frusna körsångare, länge under ledning av Gustaf Sjökvist, huttrade sig igenom ”Sverige, Sverige” av Verner von Heidenstam med musik av Vilhelm Stenhammar. Hur långt man vill backa minnet beror ju på, men jag minns Georg Rydeberg och Jarl Kulle från mina nyårsaftnar som barn, när de med stor emfas deklamerade Lord Alfred Tennysons dikt Nyårsklockan. I år är det Malena Ernmans tur att ta sig an dikten. Under året har hon på olika sätt stått upp för den svages kamp emot den starke och därför känns hon som en självklar förebild när det gäller att byta bort ”det gamla” mot det nya som år 2016 kan bidra med. Som liten minns jag hur man försökte hänga med i diktens inledning. Behöver du tjuvträna? Här är den (källa; wikisource.org/wiki/Nyårsklockan):

Alfred Tennyson.

Nyårsklockan.

Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot rymdens norrskenssky och markens snö;
det gamla året lägger sig att dö . . .
Ring själaringning öfver land och vatten!

Ring in det nya och ring ut det gamla
i årets första, skälfvande minut.
Ring lögnens makt från världens gränser ut,
och ring in sanningens till oss som famla.

[ 172 ]

Ring våra tankar ut ur sorgens häkten
och ring hugsvalelse till sargad barm.
Ring hatet ut emellan rik och arm
och ring försoning in till jordens släkten.Ring ut hvad dödsdömdt räknar sina dagar
och forngestaltningar af split och kif.
Ring in ett ädlare, ett högre lif
med bättre syften, mera rena lagar.Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
och ring den frusna tiden åter varm.
Ring ut till tystnad diktens gatularm,
men ring till sångarhjärtan skaparglöden.Ring ut den stolthet, som blott räknar anor,
förtalets lömskhet, afundens försåt.
Ring in det rätta på triumfens stråt,
och ring till seger mänsklighetens fanor.

[ 173 ]

Ring, klocka, ring . . . och seklets krankhet vike;
det dagas, släktet fram i styrka går!
Ring ut, ring ut de tusen krigens år,
ring in den tusenåra fredens rike!Ring in den tid, då andarne befrias
ur själfviskhetens sammansnörda band.
Ring mörkrets skuggor bort ur alla land;
ring honom in, den bidade Messias!
1889.

Etthundranittiosjätte åseriet- 2015 i retrospektiv

WordPress.coms trupp av statistikapor skapade en 2015 årlig sammanfattning för denna blogg.

Här är ett utdrag:

Ett tunnelbanetåg i New York rymmer 1 200 personer. Den här bloggen besöktes cirka 6 400 gånger under 2015. Om den hade varit en tunnelbana i NYC, skulle det behövas cirka 5 resor för att lika många personer skulle komma med.

Klicka här för att se hela sammanfattingen.

Etthundranittiofemte åseriet- Loven och drömmarna!

drömmar

Jag är verkligen GÄRNA lärare. Jag trivs som fisken i vattnet när jag är på jobbet, men när jag äntligen får ledigt så är det skönt att verkligen vila från jobbet. Så blir det på dagtid. Då gör jag allt det där jag inte hinner under terminstid, men när natten kommer, så dyker ett återkommande kännetecken upp. Varje lov drömmer jag nämligen om ”skolan”. Jag placerade det inom citationstecken med avsikt, eftersom det i allmänhet inte alls handlar om just den skolverklighet där jag för närvarande har min tjänstgöring, utan en annan, väldigt mycket sämre miljö… Drömmarna är så nära en mardröm man kan komma utan att för den skull vara skrämmande. I stället har jag lärt mig att tänka om dem som att de är tecken på stress. De uppkommer nämligen i slutet av terminen och håller på ett antal nätter in på lovet, oavsett vilket lov det är.

En typisk dröm tar sin utgångspunkt i att man är att man är i en skola där det pågår renovering, så ljudnivån i klassrummet är ansträngande och en annan kan vara att det just idag på den här skolan ska hända något jätteintressant, som alla nu håller på att förbereda sig inför och därför råder ett visst mått av kaos. Till dessa diffusa kaostillstånd kan läggas alla de där konkreta, där kopieringsmaskinen är trasig och man får springa till en annan skolenhet för att dra en kopia, men när man kommer dit, så har de ingen kopieringsmaskin på det vanliga stället, utan man får leta och leta och leta…och i en sådan dröm kommer man tillbaka till sitt klassrum som antingen redan är tomt på elever eller där det råder fullständigt kaos. Oavsett drömmens art, så handlar dessa drömmar nästan alltid om att hela ens kapacitet fokuseras på att försöka hantera det uppkomna problemet.

När jag under många år jobbade i grundskolan, så var det mer vanligt i min vardag att planeringen gick om intet på grund av problem som uppstått utanför min egen kontroll. Det räckte med att i en lågstadieklass råka ut för att ambulansen åkte förbi på gatan utanför, eftersom barnen naturligtvis blev påminda om händelser i sina egna liv och ville prata om DEM i stället för det som jag planera för stunden. Med tiden lär sig den unga nybakade läraren att det från en viss typ av elevgrupp inte går att lämna rummet… Man lär sig det den hårda vägen, genom att först prova… Så var det i alla fall för mig. Jag undervisade i elevgrupper där det krävde mycket av mig att ”hålla ordning” utan att det för den skull var någon kadaverdisciplin. Vi hade ett trevligt undervisningsklimat, men jag visste att vände jag ryggen till, så utbröt kaos. När man i en sådan klass noterar att man har glömt att ta med sig något specifikt till lektionen, så biter man ihop och jobbar enligt ”Plan B” i stället för att hämta det där kvarglömda, helt enkelt för att det är lättare att fortsätta i det lugna klassrumsklimatet än att försöka återta det, när man redan har förlorat det… I nattdrömmarna på lovet är det sådana missar, fast andra och drömlika, som jag återkommer till. Men en gång var det på riktigt…och då var det i efterhand ganska komiskt. Säkert minns många i den klassen också händelsen.

E

 Vid det här tillfället, som tilldrog sig på den skola där jag började min karriär som lärare, hade jag en håltimme. Den håltimmen hade jag planerat att använda till en del göromål som hörde samman med att jag var skolans bibliotekarie. Varje ledig stund brukade jag gå till bibblan för att plocka tillbaka tillbakalämnade böcker i hyllorna, ställa fram nyheter i montrar, stämpla in nyinköp etc. Skolan, som var byggd som ett E, hade personalrummet i den mellersta grenen på detta E och i den övre delen var skolbiblioteket. Mitt eget klassrum, där jag som regel undervisade elever var i en korridor i den nedre delen av mitt fiktiva E. Från lärarrummet gick jag nu först mot skolbiblioteket. På golvet alldeles utanför lärarrumsdörren satt några åttor, som genast hejade på mig. Hej Åsa! Jag hejade tillbaka, men gick vidare mot bibblan eftersom jag hade jobb att göra där. På vägen tillbaka efter en stund, så skulle jag förbereda inför en lektion lite senare och därför gick jag förbi lärarrumsdörren, vidare mot mitt klassrum i skolans andra ände. Också nu hejade eleverna och jag hejade tillbaka. Ärendet, vad det nu var jag skulle göra, tog en stund. När jag långt om länge återigen gick mot lärarrummet, så var eleverna fortfarande kvar och en av dem utbrast indignerat medan hon pekade mot en dörr bakom sig:

-Men nu får du väl ändå GE dig Åsa! Hur länge har du tänkt att vi ska vänta på dig! Du går än hit och än dit och här sitter vi och väntar på att ha lektion med dig i det här klassrummet!

Jag hade glömt en flyttad lektion som jag skulle ha med dem…Den var flyttad i både tid och rum. Vi hade lektion förstås och i drömmen har jag aldrig återupplevt den händelsen MEN den är ändå alldeles mitt i prick hur mina drömmar under mina skollov brukar vara. Om jag skulle roa mig med att dagdrömma, så skulle jag gärna återse just den där elevgruppen, för där fanns många elever som fick varsin liten vrå i hjärtat och det vore fint att se vad de gör nu. DÅ drömde de om att bli TV-hallåor och hockeyproffs.

Etthundranittiofjärde åseriet- Världen visar vinterskruden

Skogsbeståndet har vinterskrud

Skogsbeståndet har vinterskrud

Om sommaren ligger jag gärna och läser under tallen, för precis där är det så skön skugga. På vintern är den mitt mått på hur mycket eller lite det blåser. I den allra värsta höst- eller vinterstormen kan man se stammens övre del röra sig svagt, medan de yngre träden i dess närhet böjer sig för vinden i rädsla att knäckas. Jag är stolt skogsägare och speciellt i dag, när jag fångade tallen innan solens bleka strålar påverkat rimfrosten. Här på Högbergets skuggsida är det dagar då solen knappt når hit… Man måste gå runt berget för att få sol i ögonen… I björktoppen där skatan sitter, man man ändå notera att hon har hittat det lilla solljus som når oss här på norrsidan av berget… Under sommarhalvåret väljer hon äppelträdet som sin favoritplats. Där kan man gömma sig från värme och insyn under de gröna bladen i trädets topp. Nu, när äppelträdets sista ruttna rester redan är borta sedan länge, gör hon klokt i att sikta mot högre höjder!

Grannen har bytt de gamla äpplena mot vackrare inramning

 

 

 

 

En stund efter att jag fångat min svartvita granne skatan på bild hade herr Kråka skrämt iväg henne… Men jag tror att hon vet att hon är välkommen åter! Läs ett gammalt åseri om skator om du vill:

Hello Mr Magpie! How is your wife?

 

Blått och vitt är vinterns färgpalett

I motljus ser himlen ut att brinna!

 

 

 

 

 

 

Dessa två bilder är tagna inom samma minut. Det är endast en fråga om vinkel och perspektiv… Jag vände mig 180 grader och med ens blev världens färger allt annat än blå, vita och bleka! 

IMG_1696

Från barndomen minns jag hur vantarnas tyngd ökade ju längre man var ute och hur gott det smakade med istapp när man blivit varm i kläderna… Men aldrig någonsin vågade jag slicka på en metallstång. Jag kan nämligen utan problem föreställa mig hur det känns i tungan efteråt…

Bloggaren i kölden

Bloggaren i kölden