Inte är det såååååååå farligt, det jag ska skriva om nu, men när det händer, så känns det absolut så… Tänk dig att du har en planering klar och vet precis vad dagens lektioner ska innehålla. Du har plockat fram allt du behöver, är ute i god tid, känner dessutom att du har sovit gott i natt och att allt är ganska bra… Men så händer något… Lite på samma sätt som det kan vara i en dröm om natten. Man kommer inte riktigt fram till målet…

En dag hade jag planerat att jag och eleverna skulle se en film tillsammans. Jag ville kunna skriva anteckningar till filmen medan den rullade. Därför kunde jag inte använda min egen dator som DVD-spelare vid detta tillfälle. I stället planerade jag att låna min väninnas, eftersom jag hade gjort det förut. När jag kom till jobbet hade väninnan inte kommit ännu, så det första jag gjorde var att ÄNDÅ ta hennes dator, i hopp om att kunna förklara för henne senare och få hennes godkännande i efterhand. Väl inne i klassrummet hade jag inga problem med att ansluta alla övriga tillbehör, utan kopplade samman den gamla lånedatorn med klassrummets väggfasta högtalare och den takplacerade projektorn. Jag drog ner filmduken och gick för att hämta övrigt som jag behövde för lektionen. Saker kom emellan, så att jag tyvärr anlände försenad till klassrummet för min egen lektion, men eleverna var vid gott mod och redo för att se filmen… Nja, kanske inte alla…? En av eleverna såg ytterst avvaktande ut, liksom inte med på noterna. Då kom jag ihåg att hon ju skulle skriva en text som hon hade missat tidigare, för att hon var frånvarande vid ordinarie skrivtillfälle. Jag tog med mig eleven till ett grupprum och instruerade henne för skrivuppgiften, återvände sedan till klassrummet för filmvisningen… Trots mörkläggningsgardiner i den främre delen av klassrummet var filmduken väldigt ljus… Det var svårt att se helt enkelt… Den första vårsolen speglade sig hurtigt i fönsterrutorna på andra sidan gatan och jag tyckte att det var förargligt att det skulle bli så svårt att se vad som hände på filmen. Nåväl… Man får bita ihop… Jag placerade mig längst bak i klassrummet och drog igång min egen dator, öppnade ett dokument och började skapa en tabell, som jag tänkte fylla i med uppgifter om likheter och skillnader mellan boken och filmen…

Plötsligt frös bilden…

Plan B…

 -OK, då måste vi gå ut i det andra rummet och se vidare på filmen DÄR, hörrni, sa jag.

En elev invände med rätta att därute är det ju en mycket mindre bild, inte alls som när man är på bio…

– Nej, jag vet…tänkte jag.

Sagt och gjort. Vi flyttade ut till det yttre rummet, jag drog igång filmen igen och hoppade fram till scenen före det ställe där filmen hade fryst. Då ser jag hur en av eleverna ser väldigt frågande ut och tittar på mig.

-Är det något fel? undrade jag.

– Är det här verkligen den där filmen som man ska se före uppgift 4? undrar eleven.

DÅ först kommer jag ihåg att just denna elev är kallad hit till skolan av mig idag för att se en annan film än den som vi har flyttat oss ut till det yttre rummet för att se… Jag skyndar mig att ursäkta mig och förklara för eleven att jag måste gå till mitt arbetsrum för att hämta den rätta filmen, men att han kan passa på att se en liten stund på den här filmen, medan han väntar. I arbetsrummet stöter jag samman med min kollega och kan passa på att i efterhand upplysa henne om/fråga om det var OK att jag har tagit hennes dator… Lyckligtvis var det det.

Väl tillbaka igen, så tar jag med mig eleven tillbaka in i klassrummet igen. Jag håller tummarna för att den urgamla datorn ska fungera med den här filmen, även om det jävlades nyss när jag skulle spela upp den andra filmen. Allting verkar fungera och jag ger instruktioner om filmen och även om den uppgift eleven nu har fått av mig på ett separat papper. Filmen kan börja… Den här filmen är kortare än den andra… Han kommer att bli klar före, tänker jag…

I bakhuvudet har jag hela tiden att min uppgift under filmvisningen ju var att jag skulle anteckna likheter och skillnader mellan boken som eleverna redan har läst och filmen som vi nu ser, allt för att hjälpa dem att ha en grund att stå på när de senare ska skriva sin text om både bok och film… Nu har jag blivit allvarligt sinkad i detta arbete och jag har säkert missat en hel del detaljer som jag borde ha fått med i min jämförelse. Jag skyndar mig ut med datorn och sätter mig ner för att anteckna. Det går bra ett tag, ända till hon som har skrivit sin uppgift blivit klar med det, för då tappar jag ju fokus från filmen igen. Vi pratar lite, hon och jag, om att hon ju också måste hinna med att se den här filmen som de andra i gruppen ser nu. Hon säger att hon vill se filmen direkt och jag säger att den ju snart är slut, men att hon kan se den när de andra har sett klart. Hon sätter sig ner och följer med de andra in i filmens lyckliga slut…där de får varandra och allt är frid och fröjd… Nu har den andra filmen också slutat och mannen som sett den, säger att han inte kommer att hinna se fler filmer idag. Han måste till Arbetsförmedlingen nu, för de har kallat honom till ett möte. Gruppen som sett en hel långfilm, vill komma igång med den jämförelse jag hade sagt att vi skulle göra. Jag berättar för dem att jag måste göra två saker först och att de kan ta rast en stund. 1) jag måste skriva ut den tabell jag ju förfärdigat medan de såg filmen 2) jag måste få igång samma film som de nyss har sett, men för min enstaka elevs skull…

Det är i slutet av veckan och jag ska knyta ihop säcken, både vad gäller mitt arbete med eleverna och med mitt eget administrativa arbete. Jag ska hinna med att förklara för eleverna vad som gäller under nästföljande vecka, hjälpa dem med det sista inför nästa inlämningsuppgift. Jag ska hinna med att svara på en del e-post och skicka iväg en del undringar och funderingar till olika mottagare… Sedan kan jag ta helg.

När eleverna och jag gör vår jämförelse är det många som har hittat gott om exempel och det gör mig glad, eftersom de kommer att ha många uppslag för sitt skrivande och då blir texterna mer varierade. Det är roligt att läsa elevtexter om de blir olika, med sin egen röst och sitt eget fokus. Därför ser jag fram emot att läsa deras alster nästa vecka vid den här tiden. Det är också spännande att se hur de hanterar det tydligt kulturbundna innehållet i förhållande till sina egna kulturella rötter. Jag säger tack för idag och trevlig helg till den stora gruppen, går förbi hos den enstaka eleven och berättar att jag lämnar henne en stund men kommer tillbaka till henne innan filmen är slut.

I arbetsrummet vidtar allt vanligt efterarbete, men nu med ökad hastighet för att jag också vill ut i solen…

När jag återkommer till min elev och stänger av filmen, frågar jag henne om filmen och hjälper henne att förstå den. Hon bjuder mig på en stor saftig jordgubbe och det känns som att jordgubben bidrar till att ge den här dagen, som började så struligt, den guldkant den förtjänar. Slutet gott, allting gott! ❤