Det är en fin vinterdag idag, även om solen lyser med sin frånvaro. För ett par år sedan när vi hade betydligt mer snö, hade jag tydligen ”snöat in på” fåglar. Här är det åseri jag då skrev på nytt:

Sidensvansarna i vårt äppelträd låter sig väl smaka av de goda äpplena som vi lämnat kvar i höstas för att vår stege var för kort… Sidensvansarnas hemvist är enligt uppgift i den nordligaste delen av Sverige, men när maten tar slut så flyger de söder ut och söker upp kvarblivna bär och frukter både i skogen och villaträdgårdarna. Att de kommunicerar med varandra förstår jag, men det är ändå fascinerande att se hur det agerar när faran kommer. Se här hur de först lät sig väl smaka och sedan plötsligt flög iväg allesammans:

Sidensvansar i äppelträdet

Egentligen har jag ett lite dubbelt förhållande till fåglar. Å ena sidan tycker jag att de är vackra och att de tillför något extra till vardagen med sin närvaro och å andra sidan har jag alltid haft väldigt svårt för att skilja dem från varandra. Nu menar jag inte de ALLRA vanligaste fåglarna, utan dem vars utseende (i mina ögon) är oansenligt och likartat vid en hastig jämförelse. På lärarhögskolan gick det i allmänhet relativt bra för mig vid tentor och prov, men EN tentamen fick jag göra om och det var den som handlade om fåglar… Jag minns det som att jag inte kunde skilja på en björktrasthona och en gök. Oavsett, så var det ungefär då jag tappade min tilltro till mig själv som ”fågelkännare” ens i liten skala.

När tillfälle ges har jag ändå ”dragit i mig lite kunskap” för att jag just i den stunden fått anledning att fundera över en speciell fågelart. Som liten paddlade eller rodde jag gärna i Nedre Klingen där Storlommen alltid ropade om kvällarna. Jag brukade hoppas på att komma riktigt nära fågeln när jag var ute och paddlade och försökte i möjligaste mån att hålla mina paddeltag helt tysta. Tystnad är relativ och den skygga fågeln överlistade mig alltid. Vid samma sjö brukade jag ro ut till en sten inte långt ifrån land, där ett fiskmåspar alltid häckade. Jag förstod att jag inte fick röra stenen och boet, men ville ändå se de små dunungarna när de började trippa runt på stenen. Genom att ro i närheten, lärde jag mig att måsar inte nöjer sig med att flyga iväg från boet. De både skränar och störtdyker mot inkräktaren och vill det sig inte bättre så kan man få en ny frisyr av kladdig fågelskit…

En av mina äldre vänner i byn matade fåglarna hela vintrarna och en bit in på sommaren. När talgoxarna och blåmesarna fick ungar, brukade min vän mata med sockerkaka…och med stort tålamod fick hon de små fåglarna att äta kaksmulorna direkt ur handen. Jag minns hur jag fick prova att mata fåglarna och hur spännande det var att ha en talgoxe i sin hand.

När man undervisar barn eller ungdomar eller för den delen vuxna, om djur och natur, brukar en av de mest engagerande ingredienserna i undervisningen vara att lyssna på de berättelser som de flesta har att dela med sig av. Nästan alla har någon gång varit med om en händelse som är speciell. För egen del har jag flera ”fågelanknutna” händelser som jag minns, t ex när min äldsta dotter hittade en fågel som flugit in i fönsterrutan och skadat sig. Hon bäddade åt den med gräs och strån och la den utomhus i skuggan bredvid lite vatten. Vi tittade till den så att ingen katt skulle komma i närheten och ganska snart hämtade sig fågeln så pass att den kunde flyga iväg.

Den typen av händelser brukar också elever ha med sig till skolan. Det ger rika möjligheter till skapande på olika sätt, i form av berättelser, dikter eller bilder. Men förutom det, så vill jag som är andraspråkslärare även slå ett slag för begreppsbildning som idé. De elever som inte har svenska som modersmål kan och vet också massor om t ex fåglar, som diskuteras här idag. Men att kräva att de ska kunna klara alltför avancerade produktioner i skrift utan att veta vad fågelns olika delar heter, är mycket begärt. Jag försöker skapa en hjälp-till-självhjälps-lektion, där jag förklarar och använder begrepp som underlättar i berättandet och beskrivningen av det aktuella ämnet.

Det finns oerhört många ord som man tar för givna om man är modersmålstalare, men som kan vara helt nya för andraspråkseleven. Exempel på ”fågelord” som exemplifierar detta, utan att på något sätt göra anspråk på att vara på en ornitologs nivå, utan snarare sådana ord som även små barn kan redan tidigt; hona, hane, fågelbo, ägg, kläckning, ruva, fågelholk, vinge, klo, näbb, stjärt etc. Från denna basnivå kan man förstås bygga vidare, beroende på målgrupp och dessutom kan man bygga upp ordförrådet kopplat till olika specifika textgenrer, så att eleverna ser i vilken situation det ena eller andra ordet passar att använda. ”Den skimrande fjäderdräkten” kanske är mer användbart i en dikt än i en faktaartikel till exempel.

Internationella studier för andraspråksforskning har länge vetat om att elever som jobbar med ett nytt språk vinner på att undervisningen läggs upp efter speciella teman, men också att man hjälper eleverna till rätta inom specifika textgenrer. I några av mina tidigare blogginlägg har jag diskuterat detta. Dessutom har jag delat med mig av mitt speciella förhållande till skator i det #tolfte åseriet.