Etikettarkiv: #minskola

av

Nionde åseriet- Språket erövras i grupper där alla kommer till tals

Arbetet med elevernas litteracitet är något som är ständigt närvarande, både planerat och spontant. Viberg diskuterar andraspråkselevers behov av att både arbeta med basen och utbyggnaden parallellt. Han anser att en möjlig lösning på problemet är att avstå från den traditionella klassrumsundervisningen och i stället vara mer innovativ (Bergman och Abrahamsson i Hyltenstam och Lindberg 2004:598). Jag delar den uppfattningen. Traditionell lärarledd undervisning tenderar att bli tråkig för både läraren och eleverna. För variationens skull arbetar eleverna ibland i mindre grupper som inte är fasta (Lindberg 2005:229). De lär sig tolerans och bemötande på det sättet. Andra vinster är språkträningen och att man kan vinna på att diskutera och reflektera tillsammans. Eleven kommer hem efter en dag i skolan och har verkligen pratat, använt sin svenska i ett meningsfullt sammanhang, i stället för att ha lyssnat på mig. Vi jobbar ofta i smågrupper, för då kommer alla i gruppen till tals, men det blir också mycket mer intressant vid en gemensam avslutning att konstatera att man kan ha kommit till helt olika slutsatser och därmed också blottat helt olika synsätt. Det ger alltså ett tillfälle till lärande i lärandet.

Hyltenstam. K & Lindberg.I.(2004).Svenska som andraspråk: i forskning, undervisning och samhälle. Lund: Studentlitteratur.

Lindberg, I. (2005). Språka samman. Om samtal och samarbete i språkundervisningen. Stockholm: Natur& Kultur.

av

Åttonde åseriet- Lärandet måste ägas av alla i rummet

Inom ämnet svenska som andraspråk talas det i forskningssammanhang om ”bas och utbyggnad”. Basen är det språk som en andraspråkselev måste tillgodogöra sig för att kunna kommunicera med andra i både muntlig och skriftlig interaktion och skulle kunna jämföras med det språk ett barn har med sig till ettan i grundskolan om den är modersmålstalande. Utbyggnaden däremot, utgörs av det språk som varje ämne och varje tema bygger på. Mitt uppdrag är att se till att min undervisning tillgodoser både basen och utbyggnaden. Därför är det min uppfattning att en genväg till att utöka både basen och utbyggnaden, är att blanda gruppen, så att både vana och ovana språkanvändare finns representerade. Detta är också något som jag har provat med enspråkiga svenska elever i åldersblandad undervisning i grundskolans mellanstadium. Fler lärde sig snabbare än med homogena grupper, som jag ser det. Det kan vara flera än tjugo förstaspråk i mitt klassrum. Arbetsspråket är svenska, men alla de ord och begrepp vi talar om, diskuterar vi även på en metanivå och ofta drar vi generella slutsatser på flerspråklig basis. Lärandet måste ägas av alla i rummet. Många av eleverna kommer med MASSOR av kunskaper. Vi lär oss därför hela tiden av varandra.

En presentation som går mer på djupet om detta hittar du här;

 

 

av

Sjunde åseriet- ”Nytt PISA-fiasko för Sverige”

I Dala-Demokraten (140402) läser jag en artikel med ovanstående rubrik. Dessutom har #Göran Greider valt att i sin ledare skriva om detta:

http://dalademokraten.se/2014/04/02/politikerna-ar-daliga-pa-problemlosning/

För ett antal år sedan var jag provsamordnare för PISA på min dåvarande arbetsplats. Samordningsrollen innebar i korthet att jag ansvarade för att alla prov hanterades korrekt, att provet genomfördes i enlighet med de föreskrifter som medföljde. Efter ett av proven i ett samtal med några elever, framkom det att vissa upplevde uppgifterna som helt omöjliga att lösa, medan några få tyckte att provet hade varit lagom svårt och de upplevde att de hade klarat alla de uppgifter som kamraten bredvid upplevde som omöjliga. Jag visste redan då att någon återkoppling till just vår skola angående våra specifika resultat inte skulle komma och det hade även eleverna och deras föräldrar fått information om.

I artikeln ”Nytt PISA-fiasko för Sverige” framställs Sveriges resultat som ett fiasko. I den grafik som presenterar resultaten ligger Sverige på 25:e plats. ”Det är så klart det är oroande”, säger överdirektör Helén Ängmo. Utbildningsminister Jan Björklund återkommer till det faktum att eleverna som denna gång skrivit proven är den sista årskullen som läste i enlighet med den tidigare läroplanen.

”Skolan måste modernisera. Det är fler som använt dator hemma än i skolan”, säger Magnus Oskarsson, projektledare för PISA i Sverige.

Så långt artikeln…

Min egen reflektion handlar om hur förfelat det blir när man inte lyckas sprida de goda idéerna mellan skolor och enskilda pedagoger. Det är ju självklart att en snabb liten jämförelse mellan två skolor ELLER för den delen mellan två klassrum, skulle ge en bild liknande den jag gav av elevernas upplevelse av provens svårighet. Inget klassrum är det andra likt. Ingen pedagog jobbar exakt som grannen i klassrummet bredvid. Vi skulle säkert vinna på att lyfta blicken i högre grad än vi redan gör.

Vad kan vi göra för att förhindra att PISA-resultaten fortsätter sin negativa trend i framtiden? Jag tror att Skolinspektionen sitter på svaret och jag tror att regeringskansliet kan välja att ta ett större ansvar i den här frågan. I stället för att återigen leta syndabockar i olika skolor, borde fokus ligga på att identifiera de skolor och enskilda pedagoger som LYCKAS VÄL och ge dessa individer och skolor instrument för att sprida sina respektive koncept till ett större antal skolor.

Många skolledare är insatta och engagerade i skolutveckling på många skilda sätt, medan någon annan upplever att det gamla och beprövade är en säker väg att gå. Vi måste alla, lärare och skolledare, bli bättre på att dels marknadsföra de goda exemplen, dels också skapa en spridningseffekt av den goda praktiken, där man framgångsrikt år efter år, får goda resultat i internationella undersökningar som PISA. Vi måste också i högre grad än nu våga diskutera vår egen praxis med kollegor, för att på det sättet dra lärdom av varandras styrkor i lärargärningen.

Alltså; I stället för ”vad gick fel?!” bör fokus ligga på ”vilka har lyckats väl och hur ska vi sprida deras kunskaper vidare till alla?!” Ge lärare instrument för att sprida de goda idéerna! Ge lärare tid att hjälpa varandra! Sist men inte minst, är det förstås helt nödvändigt att den som undervisar har utbildning i det aktuella ämnet.

 

 

 

av

Sjätte åseriet- En rektors balansgång på slak lina

Skolan styrs av en pedagogisk ledare som samtidigt ska vara chef. Ibland är dessa båda roller i konflikt med varandra. Att vara den där pedagogiska ledaren, förutsätter att man är uppdaterad på nya strömningar i skolvärlden och håller sig à jour med skolverket som huvudman, att man kan driva skolutveckling i personalgruppen och bland eleverna och att man inser att uppdraget har tydliga ramar och mål. Det förutsätter att man kan lyssna in personalgruppen och att man kan tillvarata det entreprenörskap som finns i de flesta lärares interna utvecklingsarbete. Alla har idéer om utveckling och ambitioner att förbättra sin verksamhet. Ledarens roll är att samla de där goda tankarna, bygga på dem och uppmuntra till en lyhördhet och samsyn lärare emellan. Ledarens roll är också att få eleverna att känna att deras skola har hög kvalitet, att man kan komma till skolledaren och lärarna med sina frågor och funderingar, men kanske viktigast av allt, blir ledarens uppgift att förankra styrdokumenten så att skolan genomsyras av dem och bidrar till en positiv andra på skolan. Skolan är målstyrd och verksamheten har tydligt uppställda mål. En skola där styrdokumenten inte förankrats bland lärare och elever tappar styrfart. Om skolans rektor är engagerad och initierad, brinner för sin uppgift och tycker att utmaningen är en positiv krydda i vardagen, så tror jag att andra entusiasmeras och dras med i engagemanget.

Att vara chef är ett annat slags uppdrag. Det innebär dels en hög grad av administrativ skicklighet. Vidare bör en chef klara av att driva igenom även obekväma beslut, vara skicklig i konflikthantering, förstå att man har det yttersta ansvaret för skolans verksamhet och dess budget. Chefen fördelar medel till olika ansvarsområden, där intressegrupper kan ha synpunkter och därför måste chefen också vara rakryggad och stå stark även när det snålblåser. Chefen har också ett personalansvar i ett vidare perspektiv, ska sätta löner och följa upp och utvärdera verksamheten. Chefen är skolans officiella ansikte utåt och behöver ha en hög grad av professionalitet grundad på kunskap. Många rektorer har en fast förankring i båda dessa roller och gör ett fantastiskt arbete. Andra är fast förankrade i den ena av de två rollerna. Det märks i verksamheten på deras skolor. Ge rektor möjlighet att utveckla sig inom den roll som upplevs som svårast av den aktuella rektorn!

av

Femte åseriet- En dag som denna

I vanlig ordning sprang jag nedför trapporna till suterrängvåningen för att komma till mitt klassrum och möta alla glada elever. Jag hade lärt mig att klassen brukade stoja runt och vara i alla hörn av rummet och visste att jag måste stålsätta mig för att få den där tydliga starten på dagen att fungera tillfredsställande. Därför var jag verkligen genuint lycklig när jag öppnade dörren och alla eleverna satt som tända ljus, alldeles tysta, var och en vid sin plats. Jag hann dessutom le stort och skulle precis säga ”Vilken HÄRLIG överraskning! Ni är tysta och sitter på era platser!” när jag insåg att något verkligen var helt fel… Hade jag gått in i fel klassrum? Inte ett enda ansikte var bekant. Under bråkdelen av en sekund förstod jag ingenting, men sedan ropade hela denna skara av glada men alldeles TYSTA barn; ”April, april, din dumma sill, vi kan lura dig vart vi vill!”

I klassrummet bredvid mitt, där en rutinerad lärare mötte min inte alls tysta klass, fick troligtvis läraren erfara en liknande känsla, men med tanken att det var tur att hennes egna elever brukade vara tysta och lugna.

Elever har genom åren råkat ut för diverse bus från min sida, men oftast har de gett igen också… Att bli lurad på första april är härligt! Så länge elever och lärare lurar varandra på ett sätt som inte sårar någon, så är det roligt och det får man bjuda på! Har du blivit lurad någon gång? Berätta!

av

Fjärde åseriet- Lärarens formtopp, finns den?

Finns det en ”formtopp” för en lärare? Ja, det tror JAG att det gör. Min första tid som lärare upplevde jag ibland i klassrummet att jag ”saknade kontroll” och ibland ”inte visste vad jag skulle göra”. Jag kom hem helt uppgiven och gråtande för att det varit ännu en hopplös dag på jobbet. Jag kände sann vanmakt och dagarna kantades av socialt kaos i klassrummet och svårigheter att hinna med att hjälpa alla elever på deras specifika nivå med just det som de behövde.

Det händer aldrig nuförtiden att jag känner så. Under senare år har det varit ett sant nöje att vara lärare just för att jag inte behöver känna minsta lilla osäkerhet kring mig själv som verktyg i lärandeprocessen. Därtill kan läggas en sann förtrogenhet med styrdokumenten och många strategier för att utveckla lärandet. Om vi lägger till tjugo år från idag, så är jag 67 år. Till skillnad från artisterna i TV som upplever en renässans, så tror jag faktiskt inte att jag är ”så mycket bättre” i jämförelse med nu…

Jag tror förvisso att en lärare utvecklas exakt hela sin lärargärning, men jag tror att utvecklingen har olika kvalitet, sker inom olika områden OCH jag tror att utvecklingen tenderar att sakta av, ju närmare pensioneringen vi kommer. Vidare har jag sett exempel på hur en trötthet inför nya läroplaner och andra nya rön inträder hos dem som varit ute länge. Är det konstigt? Inte alls! Det är snarare naturligt och självklart att det blir så.

Jag har inte någon empiri förutom min egen subjektiva bedömning, men många är de lärare, som till slut räknar NER och ser fram emot en tid som pensionär. Många är också de som skulle vilja få dela med sig av sin erfarenhet, men som samtidigt inte gärna önskar stora helklasser på löpande band. För dem har jag idéer i #första åseriet. Om jag tittar in i framtiden, så skulle jag själv inte vilja jobba stenhårt ända in i kaklet. I stället skulle jag vilja kunna se fram emot att det finns en möjlighet att med bibehållen anställning i skolan, fortfarande räknas som en tillgång i lärandet, utan att sluta min tid som lärare med en förtidspension för att det varit för tufft de sista åren. Den enda osäkerheten knuten till mitt yrke som jag känner är huruvida jag ska orka till pensionen eller inte.

av

Tredje åseriet- utbildning och vidareutbildning är en överlevnadsfråga i läraryrket

Det har alltid varit viktigt för mig att uppdatera mig på olika sätt. Både på arbetsgivares inrådan och på eget bevåg har jag förkovrat mig. Det har t ex rört sig om implementering av nya läroplaner, kursplaner, betygskriterier eller skolplaner. Parallellt med dessa studier har jag självfallet också dragit slutsatser om olika tillkortakommanden i de ÄMNEN jag har undervisat i och därför också studerat vidare vid Högskolan för att så att säga täppa till hålen.

Utbildning leder inte per automatik till att en individ blir en bättre lärare ”än andra”, men jag har inte några som helst problem att säga att jag själv, är en mycket bättre lärare än vad just JAG ”kunde ha varit” utan de extra utbildningar jag har. Jag tror nämligen att man måste utveckla sig själv, ibland sätta sig på skolbänken, för att uppleva hur utbildning ser ut från det andra hållet.

skrivtavlan(1).jpg (240×320)

Jag anser att det är både en rättighet och en skyldighet att förse mig med den utbildning som krävs för det arbete man utför. Det är inte möjligt i speciellt många yrken att komma in direkt ifrån busshållplatsen och börja jobba, men i skolan händer det fortfarande i de skolor där man har svårt att rekrytera utbildade lärare. Varje individ har möjlighet att vidta de åtgärder som krävs för att nå den utbildningsnivå som krävs för det yrke man valt.

PilotHatGlasses315X309*304.jpg (304×298)

 

Om jag vill vara pilot, så räcker det inte med att jag har åkt på semester med flyg till Mallorca. Därför bör det inte heller räcka med att jag har gått i skolan själv, om jag vill bli lärare.

3315509_1024_683.jpg (612×408)

av

Första åseriet- Om att lära av varandra i skolans vardag

Att tänka resurssnålt är viktigt i alla tärande sektorer i samhället, oavsett om det är skolan eller någon annan myndighet som finansieras av skattemedel. Men att tänka resurssnålt kan innebära väldigt många olika saker. Skolan kan spara onödiga sjukskrivningar genom att tänka stöttande i tjänstefördelningen i högre grad. Detta skulle till exempel kunna åstadkommas genom att lärare som varit ute länge får gå dubbelt med en ung och nybakad lärare från lärarhögskolan 50% av sin arbetstid. Den nyutbildade läraren vinner en reflektionspartner i yrkets första kritiska period, då många hoppar av och väljer andra yrken. Den äldre läraren, som med sin erfarenhet, kunskap och ämnesdjup kan stötta den yngre läraren, kan samtidigt få den lättnad i SIN tjänst, som uppstår då man är TVÅ om samma elevgrupp och slipper dra lasset själv. Man är ett VI, som tillsammans tänker på elevernas bästa, slår sina kloka huvuden ihop och skapar ett så spännande lärande som möjligt för de elever man har hand om.

58dd0371da7c9473c42bfc0e1448089b.jpg (759×509)

Om dessa två lärargrupper fick hälften av sin tjänstefördelning ”dubbellagd” mot sin kollega, så skulle skolan kunna lösa även andra problem, som att elever som behöver extra stöd i lärandet, i högre grad kan få det inom ramen för den reguljära undervisningen. Vidare skulle det finnas ett visst utrymme för prövande av nya metoder, utvecklingsprojekt och samarbete över både årskursgränser, ämnesgränser eller mellan kurser. Möjligheten ges just genom att det under halva tiden i elevgruppen finns två pedagoger. Förutom den här typen av humant samarbete för friskvårdens skull, så kan man gissningsvis gradvis slussa in en annan grupp på ett liknande sätt, nämligen de utbildade lärare som kommit till vårt land från andra länder, men som ännu inte har fått sin utbildning från hemlandet validerad. I mitt yrke träffar jag vuxna elever från andra länder, som fort vill ta sig in på den svenska arbetsmarknaden. De LÄRARE som är ivriga att börja jobba, borde vi ju fånga upp! NU! De kan skänka oss den hjälp och lindring som vi kan behöva i kontakten med invandrarelever som kämpar med språket. När en andraspråkselev ska lära sig språket, så jobbar den med både det basspråk man lär sig som barn om man är modersmålstalare av ett språk och dessutom lär de sig inom skolans ram det akademiska språk de behöver i de olika ämnena. Det säger sig självt att en UTBILDAD LÄRARE från elevens språkbakgrund, har större möjlighet att förklara svåra begrepp och samband i olika skolämnen, än en person som ”enbart kommer ifrån samma språkbakgrund”.