Miniåseri-Who are you?

The following text can be read as a comment to the #Miniåseri- Where are you? from the 6th of July 2014

 

Thank you all for reading what I write. It has been an interesting time of my life to write this blog and get feedback from some of you. Much of what I write comes from my heart and are thoughts I want to share. I also use my writing as a kind of anti-stress-method. Writing is for me, what yoga is to others. Writing is to me, what jogging is to others. Writing is the world to me! Suppose I would live in a country where I couldn’t express myself through writing? I guess I would have written anyway and ended up in prison for sharing my thoughts in public.

I know most of my readers are friends of mine who live in Sweden. I am however very curious about the rest of you!!! There are, today the 24th of August , readers from 42 other countries and again, I know many of you, too, are my friends…

I am a very curious person… I would very much like to know who the rest of you are… 🙂

What kind of readers find their way to my blog? Are you mainly friends (although I didn’t know you lived in that distant country nowadays?) or are you teachers, like I am myself? Are you maybe just curious…as I am?

Help me out! I’d LOVE to know you!

Another thing I’d like to know is whether I can continue my writing in Swedish, or if some of you read my texts by the (not always so good) translation that Google can offer… If you all read Swedish, it would be a waste of time to write in English, but on the other hand, if most of you easily read in English, I can start writing in English, in order to serve you with my ORIGINAL texts, rather than the odd versions you get through Google.

Anyway… Like I said above, I write for ME, because it’s a wonderful relief to get a few of those thoughts out of my mind. I write for me, but love to know that some of you read because you like what I write. So far, this blogging of mine has been overwhelmingly positive for me. I didn’t expect anyone at all fo find their way to my texts. Now that you obviously did, please let me say this again:

Thank you for reading what I write!

// Regards,

Åsa

 

Femtiofemte åseriet- Åsas valmanifest, #åserier i valtider, del 6

Nu är det dags för den femte och sista punkten i mitt valmanifest. Det har förvånat mig ända sedan jag började som lärare, varför man inte i högre grad tar till vara äldre lärares erfarenhet, kunskap och sociala kompetens i elevgrupper. För att utveckla mina tankar på området fick detta ämne vara med i mitt valmanifest:

5. Mentorskapet i början av lärargärningen ska kompletteras med en utfasning av äldre lärare

Det har gått 23 år sedan jag började min lärargärning och jag minns alla de märkliga situationer jag råkade ut för som helt ny. Jag minns tillfällen då en lektion började precis som jag hade tänkt mig, för att någon minut senare snarare kännetecknas av ett utbrett kaos. Ibland kunde jag förstås själv backa bandet och förstå hur detta kaos uppkommit, men det fanns även tillfällen då så inte var fallet. Runt mig i den aktuella skolan fanns det relativt många äldre lärare, med stor erfarenhet och en omfattande arsenal av tillvägagångssätt och smarta lösningar. Ofta kände jag mig ”räddad” av dem i något avseende. Det kunde till exempel vara en oerhört pratig klass, som jag försökte överrösta genom att stå längst fram i klassrummet, ropa högre och gällare, utan något som helst resultat. När jag redan hade knutor på stämbanden och tyckte att min karriär som lärare var slut (nio veckor in på min första termin) så var jag hos en logoped för att få hjälp med stämbanden. Logopeden inledde med att ”härma” hur han trodde att jag lät i mitt klassrum. Han ropade med hög diskantstämma: ”Hallå där, ni där längst bak! Nu måste ni vara tysta!” och sedan tog han i för kung och fosterland, men fortfarande med samma ljusa diskant och upprepade sitt budskap:

”Hallå där, ni där längst bak! Nu måste ni vara tysta!” 

När han därefter lät mig se mina egna stämband på video blev jag livrädd för att få problem med min röst, eftersom jag älskar att sjunga. Det tips han kom med då, har jag återkommit till många gånger. När du vill ha tyst i din klass, så ska du själv vara tyst i alla dina instruktioner. Klassen ”tvingas” att lyssna noga och det sänker ljudnivån. Men fungerar det verkligen så? Ja… om man inte redan före det har låtit det gå för långt med sitt klassrumskaos…

Men det fanns andra tips också, som kom direkt ifrån mina lärarkollegor på skolan. Det kunde handla om HUR MAN SÄGER när man ska instruera en klass om en kommande uppgift. Tänk dig att klassen du har framför dig är en årskurs fem med 25 elever, med den sammansättning det brukar kunna vara i en helt vanlig klass. Nu ska du och klassen jobba med något som kräver att de hämtar material som du har lagt ut på en bänk i klassrummet. Du har sorterat upp allt de kan behöva och nu ska din instruktion sjösättas. VARJE gång jag ska göra något sådant, skickar jag en tacksamhetens tanke till den lärare som tipsade mig om att inte säga ”det som rör på sig” först. ”Det som rör på sig ska man säga sist”. Men vad menas med det???

Precis som det låter, faktiskt… OM det i instruktionen finns upplysningen ”och så HÄMTAR NI…” eller ”och sedan GÅR NI” etc, så är det precis DET man ska försöka spara. Barn (och vissa vuxna elever, har jag märkt!!) har en tendens att fokusera på GÖRANDET. Har jag då sagt ”hämta” eller ”gå” så finns det alltid fem snabba elever som skyndar upp från sin plats snabbare än en kollibri flaxar med vingarna och så har man redan sitt klassrumskaos, utan att man hinner förstå vad det egentligen var som hände. Nuförtiden ger jag FÖRST hela min instruktion, utan att t ex ”dela ut papper” som eleverna ska prassla med och bläddra i. När jag har sagt det jag behövde säga för att alla ska förstå, så flyter arbetet dessutom på ganska bra, för det är FÅ elever som inte har lyssnat uppmärskamt.

Hur får man snabbt hela skolsystemet att hämta sig efter år av negativ publicitet, negativa resultat från internationella jämförelser, negativa omdömen från politiker och andra förståsigpåare som inte sedan de själva gick i skolan har satt sin fot där? Ett sätt bland många vore att unna denna yrkeskår av tipsande äldre lärare tid för reflektion och tid för att fasa ut sin yrkeskarriär i lugn och ro samtidigt som de hjälper en ung lärare som ännu inte knäckt koden för sitt förhållningssätt i elevgruppen.

När jag började för 23 år sedan, fanns inte något ”mentorsskap”. Inte heller fanns det nuvarande läraravtalet där lärare är mer tid på skolan. Ändå fanns det en kollegial värme gentemot mig som ny. Jag välkomnades i gruppen av lärare, fick stöd och hjälp på många olika sätt och kände att med det stödet, så skulle det nog kanske gå att vara lärare i alla fall till sommaren…eller kanske till jul… När allt är nytt och allt är obekant och det är oändligt mycket att sätta sig in i, så krävs det inte mycket för att man ska knäcka ihop och tycka att man vill jobba som arkivarie, ensam i ett arkiv långt under jord, långt bort från människorna… Det tog alltså mindre än 9 veckor för mig. Jag ville sluta som lärare redan mitt första sportlov…

Med tanke på att många lärare har upplevt perioder då det inte gått så lysande, men också perioder då man känt ”flow” och gått som på moln på väg till jobbet, så borde vi rimligtvis kunna överbrygga den stora massflykten från vårt yrke genom att äldre lärare får som specialuppgift att ta sig an nyutexade, som behöver stöd på så många olika sätt att jag av utrymmesskäl hoppar över detaljerna. Jag nöjer mig med att konstatera att lärare är vana vid att ha många bollar i luften, att köra huvudet i väggen och snabbt  bli tvungna att tänka om. Vidare befinner sig lärare hela dagarna i en målstyrd verksamhet där man inte kan lämna åt slumpen vad och hur man ska göra. Dessutom är lärare otroligt luttrade när det gäller det faktum att förutsättningarna ständigt ändras! Är det inte nya läroplaner, så är det nya organisationsidéer på kommunal nivå eller ny rektor med helt annat tänk än den förra. Med tiden tränar man upp sig att hantera förändring… Med tiden lär man sig också, genom att göra misstag och fel, hur man på ett bättre sätt kan hantera en given situation, men med tanke på medias fokus på allt negativt i skolan:

Låt oss ta GENVÄGEN!

Stoppa plågsamma lärarförsök!

Låt åtminstone de äldre lärarna få den MÖJLIGHET det innebär att fasas ut i lugn och ro, som ett tack ska du ha för din insats för skolan, medan de samtidigt finns till förfogande för de unga och nyutexade lärare som behöver ett sådant stöd. En rejäl minskning av elevtid, för att skapa utrymme för att de goda idéerna ska nå nyutexade lärare,  i stället för till exempel klasslärarskap på heltid, borde vara en självklarhet för alla lärare över 60 som själva önskar att ha det på det sättet. En annan väg att gå är att fråga den äldre läraren själv om en slags ”önsketjänst” där den får bidra med det den är allra bäst på, så att eleverna direkt får ta del av den visdom läraren har tillägnat sig under sitt långa yrkesliv. Är man en duktig högläsare, så kanske man skule önska att få vara ”sagoberättare” för att frilägga klasslärare ges möjlighet att planera. Är man matematiker, så kanske man som det sista man gör innan pensioneringen, vill öppna en ”mattestuga” där elever kan ägna sig åt laborativ matte i mindre grupper, under den erfarne lärarens överinseende.

Låt äldre lärare orka ända fram till målsnöret!

Hjälp och stötta yngre lärare så att de inser att yrket är det bästa som finns i världen!

Alla (hävdar jag bestämt!) unga lärare har någon gång misslyckats. Det är tungt! Att få insikt om problem och brister av någon som går bredvid och är ens vän, kan skapa det lugn man så gärna vill uppnå för att känna att man valt rätt yrke. Ta till vara de kunskaper äldre lärare har samlat på sig under sin yrkeskarriär! Alla är ju inte världsmästare första dagen på jobbet! Första gången Patrik Sjöberg närmade sig en höjdhoppsribba var den gissningsvis lägre än i slutet av hans karriär… 😉

 

Fyrtiosjunde åseriet- när tiden stannar och skapar en minnesbubbla

Den första dagen på terminen… Ett mingelfika med alla de människor man under vinterhalvåret jobbar med… Nu kretsar samtalen kring den gångna sommaren och det sorl som präglar miljön är ljudligt, intensivt och mättat av alla de många berättelser som delas mellan mina kollegor.

En av dem, berättar att nytt för denna termin är att de i sitt arbetslag har fått en ny arbetskamrat. Hon beskriver kvinnan och pekar diskret mot en person som är i samspråk med min rektor. När namnet nämns har jag redan backat mitt inre minnesband, hamnat i en högstadieklass för längesedan, kommit ihåg en alldeles otroligt kreativ elev som kom att muta in en speciell plats i mitt hjärta för evigt.

Först minns jag hur hon som drivande i sin grupp gjorde ett jättehärligt reklamklipp när vi jobbade med påverkan från reklamfilmer och eleverna fick skapa egna reklamfilmer från början till slut.

Därefter minns jag hur vi delade det stora intresset för musik och hur jag frivilligt deltog som en av få lärare i skolorkestern. Musiken är något vi har gemensamt, men även en ganska abrupt humor som smittar…

Det föll sig så, att jag just det år då jag undervisade i hennes klass, hade träffat den man som jag ville leva med. Jag försökte, bland annat med tanke på denna specifika klass, få min ”man to be” att tänka sig ett liv i Falun eller Borlänge. Det gick inte så lysande… Efter tio år i Grängesberg och tio år i Ludvika, ser jag att mina argument inte räckte ända fram…

Så minns jag hur jag på min sista dag i den aktuella skolan upplevde hur just denna elev tillägnade mig en fantastisk version av Adams julsång framförd på saxofon. Hon är inte bara musikalisk, utan en person som ÄR musiken, som lever genom musiken men också skapar den oändligt omfattande känsla som endast musiken skänker mig. Jag bands samman med henne där och då, på ett sätt som en lärare KANSKE förstår, men inte en elev. Vi skrev till varandra en tid, skulle hålla kontakten. Jag förstod att det var tidsbestämt men kände glädje för varje brev som kom. När hon en dag ärligt skrev att hon inte längre ville hålla kontakten,förstod jag henne, samtidigt som jag insåg att jag skulle sakna henne.

Att återse precis exakt denna elev är något alldeles extra. Det är en minnesvärd händelse! Att just precis hon återgäldar min kram, betyder oändligt mycket för mig. Återigen intar hon den där redan inmutade positionen i mitt hjärta.

Jag möter henne med tanken att hon inte ska minnas mig. Jag tänker att jag tar en risk när jag tar för givet att hon minns mig. Kramen visar med all önskvärd tydlighet att hon faktiskt minns mig. Hon är för mig en elev jag aldrig glömt, en person jag undrat över. Att hon är där, livs levande gör mig varm i hjärtat! All lycka, önskar jag henne i sitt nya jobb. Tack för det varma återseendet!

Trettionionde åseriet- Regnväder jag minns

Som ung och medlem i kören Bjursåsflickorna, sjöng jag fjärdestämman och hade ofta ganska märkliga stämmor med udda intervall och texter. En av mina absoluta favoriter var en visa som hette ”Regnet”. ”Regnet, regnet…upphör ej att falla….” Oktavsprången i fjärdestämman var jättekul att sjunga och det var nog även en av körledarens favoriter, tror jag, för vi sjöng den ofta.

I en familj som min är man utomhus fast det regnar…nja inte min nuvarande kärnfamilj med två tonåringar, utan den jag är uppväxt i. ”Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder” var tanken ungefär. Nu störde det inte mig så mycket, för jag är själv av den åsikten att om man har rejäla stövlar och ett bra regnställ, gärna en mössa av ullkvalitet och vantar, så kan det regna bäst det vill, för mig stör det inte. Dessutom är det slöseri med tid, som jag ser det, att ondgöra sig över vädret, eftersom det ändå inte är möjligt att påverka det. Man kan inte rå för hur man har det, men hur man TAR det… Nej, det är det där oväntade och plötsligt uppdykande regnet som ibland har grusat mina planer, eller kanske det som är så ihållande att dagar och veckor passerar utan att man ens ser om det FINNS en sol där bakom molnen. Men ändå måste jag vara ärlig och säga att efteråt, så är det faktiskt lite mysigt att titta på foton från helt otroligt regniga dagar och tänka på att det var KUL den dagen ÄNDÅ, trots regnet.

Mitt blåa oljeställ var så kraftigt i kvaliteten att man utan att riskera att bli blöt ända in på kroppen, kunde slänga sig i skvattramriset på en skogspromenad om man behövde vila eller kanske sätta sig direkt på en tuva på skogspromenaden. Dofterna i skogen under och efter ett regn är helt obetalbara! Friskt och gott doftar det. Hela min familj var aktiv i scouterna när jag var ung. Därför har jag tillbringat många regniga dagar ute i naturen.  Vissa scoutläger, som det i Joesjö nära Tärnaby, så blev det aldrig sol och värme. En av nätterna frös vattnet i dricksvattenhinken och på Joesjön låg fortfarande en isskorpa, trots att det var mitt i juli. På hemvägen, när bussen stannade för matpaus i Strömsund, minns jag att jag själv hade långkalsonger under jeansen och att jag hade min islandströja på mig, när vi mötte Strömsundsborna som gick omkring i shorts och linne…

Ett annat scoutläger hade vi lägret på den östra sidan av Rällsjön och en av lägerdagarna hade hälften av lägret tagit en långpromenad runt sjöns norra ände och resten av oss skulle paddla över sjön. Tanken var att vi sedan skulle ”byta roller” efter det att vi hade lagat lunch på den andra sidan sjön. Jag minns hur jag den gången var placerad mitt i en kanot och några andra skötte paddlingen. Det fanns inte något öskar, utan endast en större tvättsvamp. Plötsligt hördes ett underligt sjasande ljud och vi SÅG hur ett omfattande regnväder väldigt fort kom emot oss över sjön, ungefär på samma sätt som vädret växlar om man är i fjällen. Vi hann inte byta till regnkläder eller paddla i land eller liknande. Här gällde det att oförtrutet paddla framåt och MIN uppgift var att försöka hålla stången mot regnet med tvättsvampens hjälp. Jag minns ännu vilken kramp jag hade i händerna efteråt och hur djupt vattnet var invändigt i kanoten, innan vi ÄNTLIGEN nådde land. Makaronerna som vi skulle koka till lunch var redan blöta och smetiga…

Barndomens somrar var enbart soliga… eller näe… Så är det ju inte! Det var inte enbart inom scouterna, utan också under familjens olika utflykter, t ex den årligt återkommande cykelsemestern, som det kunde regna ihållande i dagar. SÅ var det när vi cyklade runt Siljan. Jag hade regnställ varje dag och på ett gammalt foto från den här turen har jag inte en enda torr hårtest. Då gäller det att hålla modet uppe. Jag är bättre på det NU än jag var då… Man kan ha ljusa minnen från barndomens somrar utan att varje dag präglades av övervägande solsken. Ett sådant glatt minne är när jag och mina tre kompisar hade tältat alldeles nere vid badstranden vid Klingen. Vi tillbringade dagarna i tältet med att läsa Allersromaner, Mitt livs novell och andra jätteseriösa texter.

Vi fick för oss att vi skulle paddla, alla fyra, i vår kanadensare. Jag och Kicki skötte själva paddlingen, medan Ebba och Marie kunde njuta av kanotfärden. Det var faktiskt ganska överlastat, så det gällde att sitta stilla… DÅ kom plötsligt en rejäl regnskur, en sådan som man kallar skyfall. Jag minns hur vi alla fyra fick panik, eftersom kanadensaren snabbt vattenfylldes. Ebba och Marie öste och öste, med HÄNDERNA, för vi hade förstås inte något öskar. Kicki och  jag skulle försöka synkronisera paddlingen för att snabbt ta oss till stranden. Det gick bra till slut och i efterhand är det fortfarande så att jag noga inspekterar himlen innan jag ger mig ut på sjön. Samma kvartett hade ett annat år ställt tältet uppe bakom stugan och det hängde åska i luften.

Det var ett äldre tält, ett grönt och lite högt och gammeldags, som luktade malkulor och bod…och vi satt där inne och spelade kort i regnvädret. Pappa, som var sommarledig, kom ut till oss och påpekade att den snart skulle komma en rejäl åskskur och då borde vi kanske gå in i stugan i stället, tyckte han. ”Äh!” sa vi alla fyra. ”Lite ÅSKA!” Lagom när pappa  hade gått in igen och vi hade hunnit kommentera hur töntigt det var att vara åskrädd, så kom plötsligt en blixt åtföljd av en knall som fick hela marken att skaka. Blixten hade varit så kraftig att vi alla fyra uppfattade det som att ljuset i tältet gick ifrån ”sjukligt grönt” till dagsljusvitt. Vi TÄNKTE inte alls, snarare FLÖG alla fyra in i stugan på ingen tid alls… där pappa mötte oss med orden ”Ja, jag tänkte väl att ni skulle komma in!”

Även om jag ofta har lyckats tänka att jag inte kan påverka regnet, så upplever jag förstås ändå hellre en regnfri dag. Därför har det varit mycket intressant för mig personligen att notera att många av mina vänner som växt upp i något annat land, kan ha en helt annan inställning till regn. En av mina somaliska vänner berättade att när regnet kommer så brukar hon och hennes vänner fira det. Liknande berättelser har personer från andra varma länder i världen delat med mig. Man längtar och väntar och hoppas och tror att SNART ska regnet komma och när det ÄNTLIGEN kommer, så firar man det. En gång i Stockholm åkte jag och min man buss med en busschaufför i turban, kanske var han från Indien? När vi åkte över bron mellan Essingeöarna, så plogade sig bussen fram genom en oerhörd vattenmassa, med risk för vattenplaning. Det kändes som att åka motorbåt ungefär. Busschauffören, som jag redan hade bytt några ord med när jag steg på bussen, sökte min blick i den inre backspegeln och när våra blickar möttes, så ropade han högt, så att jag skulle höra på min plats i mitten av bussen: ”Det är precis som Monsunregnen i mitt hemland!” och så såg han JÄTTELYCKLIG ut. Många av oss i bussen satt nog redan och gruvade oss för hur vi skulle springa genom regnet med risk att bli genomblöta…

Miniåseri- Med blicken över Siljan blir jag alltid lika hänförd!

Med ansiktet mot Siljan

Med ansiktet mot Siljan

Många gånger har jag åkt till Tällberg, ifrån alla tänkbara riktningar. Vädret  har skiftat och årstiden likaså. Oavsett, så är utsikten lika betagande! Just idag var den kallaste Midsommarafton jag upplevt i hela mitt liv! Koftan är jag glad att jag hade med mig!

En riktigt rolig investering jag gjorde i en av de många butikerna var en ”bastumössa”. Jag har redan invigt den! Det kalla vädret medgav att jag unnade mig en bastukväll TROTS att det är juni. Fin avslutning på en i övrigt fin dag, då vi firade mina föräldrars guldbröllop och njöt av ett enastående smörgåsbord på Dalecarlia.

De allra flesta Midsommaraftnarna i mitt liv har jag tillbringat på Stora Skedvi hembygdsgård, iförd folkdräkt. Där har jag alltid varit med i dansen runt Midsommarstången. Att i stället vara på publikplats och dessutom på en annan plats, är spännande och intressant.

Man kan tänka ”nu börjar sommaren på riktigt” eller så kan man tänka som många gör ”nu vänder det”… Jag väljer det förstnämnda. Jag vill först unna mig att  njuta av sommarledigheten. Långt senare ska jag, i likhet med alla andra, upptäcka att mörkret sänker sig och augustikvällarna med den stora vackra månen talar om för mig att sommaren är slut. Tvestjärtarna i tidningen på morgonen… Det är då jag ska börja jobba igen.

Ända fram till dessa tecken på att sommaren är SLUT, tänker jag njuta av att sommaren ÄR… Presens. Det är sommar. Nu. Njut! NU!

Sommarkram!

Åsa

En försenad insikt- novell av Åsa Olenius

Aldrig skulle jag ha flyttat, hann jag tänka när han drog kniv mot det unga paret och kallade mannen för rasist. Det är ofta så att jag ångrar sådant jag inte gjort, men den här gången ångrade jag mitt beslut att flytta från tryggheten till ett osäkert gungfly av rädsla.
Allt hade varit idylliskt och lugnt på studenthemmet som drevs av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Alla som bodde där hade en djup och innerlig tro på Gud och jag kände mig som en katt bland hermelinerna redan första dagen. Min bakgrund som körsångare i kyrkan förslog inte långt i jämförelse med alla andra som bad morgonbön, bordsbön och mötte mig med sina fromma leenden. Ändå kände jag mig någorlunda hemma så länge K bodde kvar. Hon drog med mig i gemenskapen och vi gjorde också mycket tillsammans. Närheten till huvudstadens puls var fantastisk på många sätt. Aldrig hade jag sett så många filmer på premiärdagen eller köpt så många teaterbiljetter i sista minuten före föreställningen. Det var ett fritt och härligt liv, med enbart glada förtecken, men nu satt jag här under vattnet mellan Hornstull och Liljeholmen och ångrade flytten! Varför är jag alltid så impulsiv? När K kom hem en dag ifrån jobbet och berättade att hon hade fått överta sin brors lägenhet i Handen och skulle flytta, så hade jag instinktivt tänkt: ”Då måste jag också flytta” Jag ställde mig i bostadskö, började läsa lägenhetsannonser, ringde släkt och vänner för att få hyra i andra hand… Inga napp! Till slut hittade jag ändå en lösning, ett bostadshotell på Liljeholmsberget.

Jag borde ha anat ugglor i mossen då föreståndarinnan sa att man måste stanna kvar i tvättstugan medan tvätten tvättade och även genom torkskåpets torkprogram, eftersom det var vanligt med stölder. Jag borde ha vänt i dörren då jag mötte två poliser i hallen vid mitt första besök i byggnaden. Mellan sig släpade de en haschpåverkad ung man och hela resan upp med hissen drog jag in resterna av haschröken. Inte ens då jag som nyinflyttad skulle tvätta för första (och sista) gången blev jag tillräckligt avskräckt för att flytta ut på landet igen, trots att det som hände då har etsat sig fast på min näthinna. Jag hade nyss fått igång tvättmaskinen då en stor och kraftig man med ovårdat utseende och ett elakt grin i ansiktet kom in i tvättstugan och reglade dörren bakom sig. Han undrade med sliskig röst om jag skulle tvätta länge… Jag ville bort, ut, iväg! Var är alla rätta svar när man får panik? Vart tar det sunda förnuftet vägen? Jag gjorde ett snabbt överslag och kom fram till att även om jag var jätterädd och chockad över att vara inlåst med detta äckel, så gällde det för mig att finna en överlevnadsstrategi med det lilla förnuft som fanns kvar.
Jag valde mellan att säga att tvätten skulle ta så lång tid att det inte var någon idé för honom att stanna eller att säga att tvätten var klar och springa därifrån.
Jag kände att mannen inte var godheten personifierad, snarare motsatsen. Min rädsla började bli okontrollerad och panikartad när jag plötsligt fattade mod och sa med tillkämpat lugn och ett leende på läpparna: ”Nej då! Det tar inte så lång stund alls. Om du kommer tillbaka om en kvart så är jag nog klar!” Han frågade med släpig stämma: ”Bor du också på den här våningen?” Eftersom han sade också, insåg detektiven i mig att åtminstone han bodde på just den här våningen. Därför svarade jag: ”Nej, jag bor på våningen under!” Egentligen bodde jag på våningen över, men det behövde jag ju inte upplysa den här personen om. Mannen tog ett steg åt sidan, öppnade dörren för att gå, vände sig och sa: ”Då kommer jag tillbaka om en kvart då, gumman!” När han stängt dörren var jag alldeles darrig, men skred snabbt till verket med att tvinga fram tvättmaskinens program ända till tömning, väntade otåligt på det sedvanliga ”knäppet” från automatlåset och slet sedan ut den blöta tvätten, sprang ända hem till mitt hyresrum. Min skräck för att återigen möta denna man var monumental. Det skulle gå några veckor innan han och jag råkade befinna oss på samma tunnelbana.

Jag höll mig på avstånd och tänkte att om han tar hissbanan, så tar jag gångvägen och om han tar gångvägen så tar jag hissbanan. Mannen gick mot dörren till hissbanan. Ingen hissbana var nere, så han ställde sig för att vänta. Jag vände bort mitt ansikte för att han inte skulle se mig, smet sedan snabbt förbi ingången till hissbanans väntrum och vidare mot den slingrande gångbanan som sträcker sig från Liljeholmsbergets fot till dess topp. Först gick jag, men när jag hörde steg bakom mig och insåg att det var han började jag springa i det kraftiga motlutet. Det var en smärtsam löptur för en så otränad kropp som min, men jag räknade kallt med att mannens enorma kroppshydda vittnade om att hans kondition var om möjligt ännu sämre än min. Jag sprang och sprang ända till hissen inne i huset och inte förrän den börjat röra sig mot nästa våningsplan, vågade jag andas ut och känna att jag klarat mig från mannen en andra gång. Här hade en reflektion kring dessa båda situationers lyckliga slut varit gynnsam. Jag hade ju haft en oerhörd tur båda gångerna! Någon sådan slutsats drog jag inte. Eftertanke var ännu inte något jag ägnade mig åt. Jag såg mig själv som odödlig, osårbar, stark nog att klara vad som helst. Jag såg mig själv som god och därmed immun mot ondska, härdad och innesluten i en härlig bubbla av oskuld och landsortens obotliga optimism om att det finns något gott i varje människa vi möter. Föga anade jag att intermezzot i tvättstugan skulle blekna i jämförelse med detta hemska som nu utspelade sig inför mina ögon i en tunnelbanevagn på sista tåget mot Liljeholmen.

Den unge mörkhyade mannen gjorde ett utfall med kniven mot mannen i det unga paret och väste på nytt: ”Du är rasist, din jävel! Vad glor du på?!” Förutom det unga paret och den knivbeväpnade ynglingen var jag den enda passageraren i den här vagnen. Hittills hade jag klarat mig, men vad skulle hända om vi blev stående här länge? Mannen i det unga paret behöll sitt lugn, trots att knivbladet endast var en decimeter från hans ansikte. Han höll sin flickvän i handen. Det hade han gjort hela tiden. Både han och flickvännen satt så att de hade ansiktet vänt i färdriktningen. Själv satt jag i motsatt riktning som chockad åskådare på första parkett till detta oönskade nattliga drama. Det var inte första gången jag åkte med sista tunnelbanan, men jag hann tänka att det kanske skulle bli min sista. Jag började fundera över det faktum att den här vagnen hade sin slutstation Liljeholmen… Alltså skulle vi alla gå av där och alltså kanske vi alla bodde på gångavstånd från t-banan. Jag blev plötsligt iskall! Om både äcklet i tvättstugan och jag själv var exempel på hyresgäster i mitt hus, så kunde ju både det unga paret och mannen med kniven vara hyresgäster där, de också. Jag började få panik…
Plötsligt bröts den relativa tystnad som uppstått efter knivhotet, av en raspig högtalarröst med bosnisk brytning som sa: ”Vi väntar fortfarande på klarsignal!” Sekunderna kändes som minuter och minuterna som en evighet. Jag funderade över mina möjligheter att klara mig ur situationen. Det unga paret och mannen med kniven var ju en bit bort ifrån mig och mannen med kniven hade ryggen mot mig. Kanske hade han inte observerat mig? När tunnelbanan äntligen började röra sig hade jag fattat mitt beslut. Så fort dörrarna öppnades på Liljeholmen, skulle jag rusa ut och fortsätta uppför berget till hemmets trygga vrå. Jag skulle springa för livet en sista gång och sedan skulle jag flytta hem till Dalarna igen! I samma ögonblick som jag tänkte på hur skönt det skulle bli att slippa storstadens riskfyllda vardag, tappade jag mitt paraply. Ljudet fick knivmannen att vända sig om och tappa fokus från det unga paret framför sig. Han såg i stället rakt på mig. Hans blick var vild och hans läppar drogs isär i ett elakt flin, när han med långa kliv nådde fram till mig och väste: ”Hej lilla gumman! Bor du också på Nybohov?”

Miniåseri- Betydelsen av positiv förväntan

En äldre släkting kommenterade en gång hur hon såg på livet. Hon uttryckte då att det var viktigt att använda tiden fram till en viktig händelse med att med förväntan förespegla sig hur fint det skulle bli att vara med om detta. Som exempel tog hon en planerad resa. OM man i förväg tänker på hur trevligt och fint det ska bli, så har man på sätt och vis kunnat glädja sig åt resan även innan man genomför den, resonerade hon. När hon äntligen var på resande fot, så levde hon i nuet och njöt i fulla drag av alla nya intryck. Hon tog dagen som den kom och följde med i resans vindlingar. Väl hemma igen kunde hon i efterhand glädjas åt minnet av resan, både med hjälp av minnesbilder av möten med människor, miljöer eller händelser, men också genom foton som hon gärna med stor inlevelse berättade för oss om. Hon levde som hon lärde och kunde njuta av småsaker som går andra spårlöst förbi och därtill var hon en fantastisk berättare. Man såg för sin inre bild de miljöer hon besökt. På sätt och vis skulle man därför kunna hävda att jag varit i Venedig…trots att jag aldrig varit där. Den livsvisdom hon genom hela sitt sätt att vara delade med sig av, har jag fortfarande som målsättning för hur jag förhåller mig till saker och ting i mitt liv. På en punkt har jag redan för längesedan införlivat hennes tankegång och förhållningssätt och det är när det gäller mitt yrke.

Varje gång jag ställts inför en förändring, som när jag bytt inriktning i läraryrket på något sätt, genom att antingen byta årskurs, skolform eller stadium, har jag med en mycket stor portion positiv förväntan sett fram emot det nya. Jag har i största allmänhet alltid trivts med mitt jobb. Inte alltid och inte varje dag och varje stund, men i ett retrospektiv har jag trivts ”för det mesta” med ”det mesta”. Mycket av den positiva bilden av yrkeslivet kan jag koppla till inställningen till yrket. Är man själv positiv, så får man mycket fint i retur, resonerar jag. Att ständigt möta nya elever är ÄNDÅ något som jag är lite nervös för.Nervositeten motverkar jag genom att förbereda mig mycket noga, vara uppdaterad på alla namn på klasslistan, se till att jag är utsövd och har alla papper i ordning etc. I de allra flesta fall har min nervositet inför mötet med den nya gruppen varit helt i onödan. Jag har ofta gått därifrån och tänkt ”ÅH, vad det här kommer att bli spännande!” Kanske hänger det ihop med att jag är genuint nyfiken på att höra och förstå hur andra människor ser på livet och lärandet? Om jag släpper en grupp elever för att de ska vidare till en annan skolform eller för att deras kurs är slut, så är det ett kort ögonblick ganska skönt, som ”Puh! Nu är det över för den här gången!” men samtidigt så är det kopplat till vemod, eftersom jag vet att jag aldrig mer kommer att vara i samma rum som just den konstellationen människor.

Med min släktings förhållningssätt till livet, kan jag gång på gång, när jag så önskar, återkalla de många minnesbilderna från stunder jag har haft med elever, både glada och ledsna, arga och lugna. I efterhand kategoriseras de på helt andra sätt än kronologiskt. Det är på så sätt en spännande resa i hjärnans arbete med att skapa ordning i kaos. Alla minnen samsas om utrymmet i minnenas arkiv.

Tjugotredje åseriet- Behåll växeln!

 

I min ungdom bodde jag ett år i Stockholm. Kanske hade det blivit längre än så, om jag inte hade valt att byta studentlägenhet efter någon månad… På det nya stället delade jag kök med 60 andra studenter och i detta kök, som låg trettio meter från mitt rum, fanns inga köksattiraljer och ingen kyl eller frys. Mamma och pappa skänkte mig en gammal stekpanna och en aluminiumkastrull, med tanken att jag skulle laga riktig mat varje dag efter jobbet. Vad de inte visste var, att alla grannarna i mitt boende kunde delas in i två huvudgrupper, de som lagade mat och de som inte lagade mat. De som lagade mat, kom från världens alla hörn och hade en sak gemensamt. De älskade långkok! När jag kom bärande på min stekpanna, kastrullen och det jag hade tänkt laga, kunde jag på långt håll känna att det även denna gång skulle vara kört…Ju närmare köket jag kom, desto starkare dofter av curry och vitlök. I köket var fönstren immiga och min försiktiga fråga om hur länge det kunde tänkas ta innan det blev min tur, besvarades som regel med en lång ramsa på hindi eller urdu och ett kroppsspråk som betydde att personen dels inte förstod vad jag frågade om, dels hade tänkt laga en maträtt som tog dagar att färdigställa.

vitlök-mot-förkylning1.jpg (400×254)

När jag hade burit min stekpanna av gjutjärn fram och tillbaka till detta kök vid ett stort antal tillfällen, så gav jag upp hoppet om att laga riktig mat. I stället började jag tänka som devisen ”nöden är uppfinningarnas moder”. Mina föräldrar som av ren omtänksamhet också skänkt mig en kaffebryggare vid ett tillfälle, hölls lyckligt ovetande om att jag ofta använde den för att vispa pulvermos eller nyponsoppa i, i stället för att brygga kaffe. Att pulvermoset smakade just kaffe, fäste jag inte så stort avseende vid. Som gammal scout hade jag ätit mos med både sot och myggor, så kaffesmaken var snarare pikant. Efter en tid kändes filmjölk med pepparkaka, pulvermos utan korv…och nyponsoppa utan glass, som ganska tråkig kost och det var då jag började äta ute, för att inte svälta ihjäl… Från jobbet hade jag lika långt till två likvärdiga pizzerior, men utbudet var ändå ganska olika! I den ena pizzerian serverades alltid en salladsbuffé med kikärtor och majs. Den andra pizzerian hade en tveksam meny, men jättegoda pizzor och en jättesnygg pizzabagare som jag älskade ända tills han började älska MIG. Då blev jag jätterädd och gick endast på den andra pizzerian… och ända sedan dess har jag svårt för majs, eftersom jag åt det nästan dagligen.

Mais-en-grains-deux-couleurs-surgeles.jpg (590×235)

På helgerna åt jag och min kompis ute ibland. Ofta var det så att det var mycket månad kvar när pengarna var slut, så vi rättade munnen efter matsäcken. Vid två tillfällen fick vi emellertid för oss att vi skulle slå på stort! Det första tillfället råkade sammanfalla med Katarinahissens 100-årsjubileum och vi hade valt att äta middag på Grand Hotels veranda. Mitt under middagen började jubileumsfyrverkeriet och det var nog det maffigaste fyrverkeri vi hade upplevt, någon av oss! Nu hade vi fått blodad tand och tänkte att vi kunde göra om detta med att gå på en finare restaurang. Nästa gång valde vi en restaurang på Centralstationen, där man satt i tågkupéer och där menyn var lyxig och borden dukade med vita dukar. Det var söndag och vi skulle äta trerätters. Maten var verkligen delikat och vi njöt till fullo. Vid betalningen bestämde vi oss för att ge kyparen ordentligt med dricks. Vi ville runda av till nästa jämna hundralapp och kände oss stolta över detta vuxenbeteende, trots att vi båda var under tjugo. Min kompis sa: ”Det är jämnt!” och båda två väntade vi med spänning på att kyparen skulle uttrycka sin stora tacksamhet.

cartoon-waiter_small.jpg (70×125)



I stället såg han sur ut och sa: ”Ni har ju inte ens betalat slutsumman! Jag återkommer!” Rodnande tittade vi båda på notan på nytt och insåg att vi inte hade tittat på slutsumman, utan på den summa som stod innan momstillägget! Vi vågade oss inte tillbaka till restaurangen någon mer gång!

 

Tolfte åseriet- Hello Mr Magpie! How is your wife?

Years ago, when I first visited a dear friend in Kent, England, she showed me around and we took a car ride in the lovely countryside. If you have ever been in Kent, you already know its beauty. I was admiring the scenery when my friend suddenly hit the brakes, opened the car door and in fact got out of the car, saying: “Hello Mr Magpie! How is your wife?” I had by then never  heard of such behavior among magpies, but a year later I could connect to magpies in general and a couple of magpies in particular. It was when a lovely movie was released. It is called “Pica pica” and as you may know, pica pica is the latin name for magpies. If you read in English, you may want to read another blog post about magpie experiences:

Two Hundred and Seventy-First Asic- If you give a Magpie a Cookie…

DSC_1079-5.jpg (1200×788)

Jag satt hemma i TV-soffan, på den tiden då min TV inte hade fjärrkontroll och inte heller ett stort programutbud med många olika kanaler från världens alla hörn. Kvällens event var en film med titeln “Pica pica” Följ gärna länken:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Pica_pica_(film)

Filmen är 97 minuter lång, står det i wikipedias information. Jag har ingen anledning att ifrågasätta det. Jag minns nämligen hur jag å ena sidan uppfattade filmen som längre än jag hade förväntat mig och å andra sidan hela tiden mycket fin, spännande, intressant och ovanlig i sitt slag. Skator fascinerar mig. I morse när jag tittade ut genom fönstret såg jag mina nya grannar, herr och fru skata. De har flyttat in i en risig etta i toppen av mitt äppelträd och nu innan lövverket döljer det, kan jag ägna tid åt att tjuvkika på parets ansträngningar att rusta upp ettan.

Det är helt uppenbart att de inte är helt eniga om hur det ska se ut i ettan. Jag är inte någon ornitolog, så jag vet inte vem som är herr och vem som är fru, för båda äro de varandra så lika. Men ett vet jag… De kivas… Den ena vill lägga kvisten åt det ena hållet och den andra flyttar genast samma kvist under högljutt tjatter. Kvistläggaren knuffas åt sidan och ordningen återställs tillfälligt och ett visst lugn infinner sig. Ettan vilar i frid, men se då kommer kvistläggaren åter, med en annan kvist, kanske för en utbyggnad åt söder? Jag börjar misstänka att kvistläggaren är en han och att den som funnit sig till rätta i ettan och börjar inreda densamma är en hon…

”Skator ska man hålla sig väl med!” brukar min pappa säga. Själv tycker jag att de är vackra, med sin svartvita fjäderdräkt och kloka ögon. De har något klokt över sig, tycker jag. Mamma berättade när jag var liten om en kvinna från hennes barndom. Kvinnan var på besök i mammas hem och tittade ut genom fönstret och sa: ”Vilken vacker fågel!” Min mormor gick genast fram till fönstret för att se vilken fågel kvinnan refererade till, men mormor såg inte någon jättevacker fågel, utan utbrast: ”Men det är ju en vanlig skata!” varpå kvinnan replikerade: ”Heter den så?”

Det kunde ha varit jag, som inte visste fågelns namn. Jag hör deras vackra sång, ser hur de anstränger sig den här tiden på året och jag kan namnge våra egna grannar. Min vän nötväckan som har bor i höghus, högt upp i tallen på vår tomt brukar jag prata med när ser henne och skatorna pratar jag också med, för jag är tillräckligt skrockfull för att minnas varför min väninna stannade sin bil så abrupt i England. Hon menade att man MÅSTE hälsa på skator, för annars betyder det otur. Eftersom jag inte gärna vill ta reda på i vilken grad det betyder otur, fortsätter jag hälsa på skator. I smyg… när ingen hör…

Femte åseriet- En dag som denna

I vanlig ordning sprang jag nedför trapporna till suterrängvåningen för att komma till mitt klassrum och möta alla glada elever. Jag hade lärt mig att klassen brukade stoja runt och vara i alla hörn av rummet och visste att jag måste stålsätta mig för att få den där tydliga starten på dagen att fungera tillfredsställande. Därför var jag verkligen genuint lycklig när jag öppnade dörren och alla eleverna satt som tända ljus, alldeles tysta, var och en vid sin plats. Jag hann dessutom le stort och skulle precis säga ”Vilken HÄRLIG överraskning! Ni är tysta och sitter på era platser!” när jag insåg att något verkligen var helt fel… Hade jag gått in i fel klassrum? Inte ett enda ansikte var bekant. Under bråkdelen av en sekund förstod jag ingenting, men sedan ropade hela denna skara av glada men alldeles TYSTA barn; ”April, april, din dumma sill, vi kan lura dig vart vi vill!”

I klassrummet bredvid mitt, där en rutinerad lärare mötte min inte alls tysta klass, fick troligtvis läraren erfara en liknande känsla, men med tanken att det var tur att hennes egna elever brukade vara tysta och lugna.

Elever har genom åren råkat ut för diverse bus från min sida, men oftast har de gett igen också… Att bli lurad på första april är härligt! Så länge elever och lärare lurar varandra på ett sätt som inte sårar någon, så är det roligt och det får man bjuda på! Har du blivit lurad någon gång? Berätta!