september 10, 2016 av asaole

Three Hundred and Fifty-Ninth Asic- 9/11 in Retrospective

Fifteen years ago I was on maternity leave with my youngest daughter. I spent my days breastfeeding… at least so it seems in a retrospective. My daughter was the kind of baby that you cannot really feed enough, so I found myself watching all the available soap operas… There was however one afternoon (But it was MORNING in the USA…) that was not at all like the rest. In Sweden where I live, like in most other countries, we have the tradition of ”breaking news” if something extraordinary happens. I remember the 9th of September 2001 exactly like that. I was actually watching an extra news alert with the footage of the first Tower of WTC burning when there, right then, the second tower was hit. The Swedish News reporter commented this and I remember I felt strangely aware of that particular moment, as a ”NOW” to remember forever… A truly moment of MINDFULNESS.

My first reaction after a short while, was to write to my friend in NJ. At the time he worked as a teacher in a school south of Philly. I wrote ”Are you safe?” and he pretty much replied ”Yes. Why do you ask?” and as I remember it, he and the rest of the staff in that school did NOT know from the start what had happened in NYC, but I did, 8000 km away… That was the start of a surreal experience of watching a part of our history from my livingroom. In fact, it all happened then and there in front of me and it was horrific. I remember thinking of the future then and now I think of all the things that have happened AFTER that date. There are wars and conflicts all over the globe. Terror and meaningless violence has become a part of our time, no matter what we think. It makes me sad that so many people worldwide suffer from conflicts or become the victims of terror acts. I think the only way to change is within ourselves. Worldwide peace may not come during my lifetime, but I hope for a more generous era soon to come. It is about time we give peace a chance.

#Himmel, #asaole

september 8, 2016 av asaole

Trehundrafemtioåttonde åseriet- Blandade skolminnen om stamsånger och kanon

Vem kan segla förutan vind? Vem kan ro utan åror? Vem kan skiljas från vännen sin, utan att fälla tårar? Jag kan segla förutan vind. Jag kan ro utan åror, men ej skiljas från vännen min, utan att fälla tårar.

Den åländska visan är ett av många exempel på sångtexter jag kan utantill. Just denna kan jag förstås för att den var vår uppsjungningssång i Bjursåsflickorna, där jag var med för länge sedan. Som jag minns det brukade vi sjunga den på RRRRRRRRR; på MMMMMMMMMM och sedan med text.

Men detta med vilka sånger vi kan eller sjunger nuförtiden påmindes jag om idag när min kollega och vän delade med sig av en sångtext hon just då författade på en känd melodi. Texten skulle vara en hyllning till en vän som fyller år i dagarna. Melodin hon valt för att sätta ny text till var den gamla vandringsvisan ”Vi gå över daggstänkta berg”.

Om du kan den, så kan jag gissa i vilken ålder du är… 🙂

Om du sjunger fel i första raden och sjunger GÅR kan jag också gissa att du inte är så gammal. Många av de sånger jag lärde mig som liten, lärde jag mig dels av mamma, som tyckte om att sjunga den här typen av sånger, dels av andra vuxna i min närhet. Ett minne som etsat sig fast är när jag bjudits in att sjunga vid Trefaldighetskällan i Stora Skedvi. Källan låg lite ensligt till och man gick längs en stig i skogen för att ta sig dit. Längs vägen råkade det falla sig så att jag hamnade med mamma och två av hennes lärarinnor (det hette så när dessa damer var lärare…) från småskolan respektive folkskolan. Mamma och de två andra damerna stämde upp i Röda stugor tåga vi förbi (notera att det inte är något r i presens!) och jag kunde sjunga med i melodin, men texten hade jag aldrig lärt mig. Sedan sjöng vi just ”Vi gå över daggstänkta berg” som jag kunde en andrastämma till. Det var verkligen inte någon avancerad andrastämma och jag kan gissa att just denna andrastämma kanske lanserats som en del i dåtidens ”kanon” vilket här betyder överenskommen musiksamling som alla skolklasser skulle kunna. Musikvänner vet ju annars att kanon kan betyda något annat, nämligen när man sjunger en och samma melodislinga, men börjar vid olika tidpunkter, så att resultatet blir att det låter som om man sjunger i avancerad flerstämmighet.

Med mina tjugorfem år som lärare som erfarenhetsbas, tror jag mig veta att den där gemensamma tanken om vad skolbarn skulle sjunga, övergavs någon gång då jag själv var liten… Vid en snabb koll på bilden här, kan alla känna igen ”Nu ska vi sjunga”. Den sjöng min pappa och hans generation ur. Själv är jag uppväxt i skarven mellan den och boken bredvid, nämligen ”Vi gör musik”. Generationer av skolbarn har haft sina musiklektioner kopplade till olika läromedel eller sångtexter, men på senare år har det inte funnits någon kanon. Nu kan man alltså inte räkna med att en grupp människor kan sjunga texten till samma sånger, om de inte har en gemensam bakgrund. Är detta ett stort problem? Nej, inte egentligen, men jag skulle vilja hävda att när man kan sjunga samma sånger, så har man ett sammanhållande kitt som innebär mycket glädje. Det märkte jag inte minst just den där stunden med mamma och hennes ”fröknar”!

Språkligt är sånger som skolbarn sjunger också en form av tidsdokument, där man kan studera vad de handlar om eller vilka grammatiska regler som gällde då sången skrevs eller liknande. När jag själv gick i skolan så hände det fortfarande att man sjöng ”Vi gå över daggstänkta berg”, men dessutom hade nyare visor hittat in i skolan. Bland dem förstås många av de visor som fanns i filmerna om Astrid Lindgrens figurer. Vår lärare i mellanstadiet tyckte om att spela piano och ibland kompade hon även till evergreens eller enklare popsånger. Nästa lärare var helt såld på en serie böcker som hette Vispop och var en salig blandning av både visor och poplåtar.

Yellow submarine

Majjen på högstadiet ÄÄÄÄÄÄÄÄLSKADE Beatles och detta var då John Lennon nyss hade blivit skjuten. Därför sjöng vi i princip inget ANNAT än det som Lennon/McCartney producerat… På gymnasiet var min lärare en äldre man som föredrog klassiska stycken och därför var det självklart att skolkören skulle framföra ”Förklädd Gud” på Lugnetskolans invigning. Hade musikläraren haft andra preferenser hade vi säkerligen framfört något annat…

Mina barn har haft förmånen att gå på en skola där musiklärarna är väldigt engagerade och duktiga. Därför har många sånger tränats in genom åren och vi föräldrar har kunnat ta del av den sångarglädje som barnen spridit på den årliga avslutningen inför sommaren.

OM man hamnar på en tillställning där någon föreslår allsång, så noterar jag att alla kan sjunga någon sång…men inte alltid samma sång… På sätt och vis är det sorgligt, men samtidigt är det inte bara fördelar med att ha en kanon. Det skapar ju i stället en likriktning som kanske inte är önskvärd… Så hur var det nu då? Var det bättre förr? Jag nöjer mig med att konstatera att det var annorlunda förr… Då kunde man dra igång Vem kan segla förutan vind… med resultatet att en hel grupp människor sjöng med, eftersom alla kunde sången… Att sjunga den sången tillsammans skapade en vikänsla, bland annat för att texten är så gemensamhetsskapande. Så är det också med andra sånger förstås, men det är inte alltid som de är lika kända av ”alla”. Ett av skälen till att Birgit Friggebo fick sjunga ”We Shall Overcome” själv den där gången för längesedan, var ju att inte alla i den publiken ens kunde samma sång som hon… 😉

september 7, 2016 av asaole

Trehundrafemtiosjunde åseriet- Att beskriva ett föremål och jämföra det med andra

I min undervisning av vuxna utlandsfödda elever, försöker jag vara så konkret som möjligt och komma med handfasta tips. Det händer ofta att jag tar med saker till klassrummet om jag tror att det kommer att underlätta lärandet. Att beskriva ett föremål innebär att sätta ord på de kännetecken föremålet har. Det kan röra sig om vanliga och kända föremål som vi har omkring oss, men också vara något som är okänt för eleverna.

Det är möjligt att se på ett antal textilföremål och jämföra dem för att träna själva jämförandet… Jag valde att utgå ifrån alldeles vanliga handdukar och dukar, eftersom dessa har egenskaper som gör att vi ibland benämner dem lite olika. Man kan börja med att konstatera att alla föremålen är mjuka och gjorda av textilmaterial… Man kan också hitta likheter mellan dem vad gäller utseende eller färg och även hur vi använder dem. Men när vi kommer till benämningar, så är det viktigt att påpeka för en person som tränar på svenska att ”handduk” kan vara ett alltför allmänt ord att välja om man i sitt huvud tänker på en viss typ av handduk som man använder för ett specifikt ändamål.

Samma sak gäller för ordet ”duk”. En person som bott hela sitt liv i Sverige skulle inte ha några större problem med att sätta ord på alla de olika handdukarna och dukarna på mina bilder här, men för andraspråkseleven kan det innebära att man måste slå upp i en ordbok eller fråga någon till råds. Det jag gör i klassrummet är att på ett generellt plan förklara hur man bildar sammansatta substantiv i svenskan och till exempel bygger samman ord som avser material eller ändamål, med ordet som syftar på föremålet:

frotté+ handduk= frottéhandduk

jul+handduk= julhandduk

Vilka former har föremålen? En löpare är till exempel en duk som är lång och smal och som kan LÖPA längs hela bordet. En bordduk kan ha många olika storlekar, färger och mönster. Den kan vara försedd med fransar eller broderier. Den kan ha ett tryckt mönster eller den kan ha en väv som är mönstrad. Vi samtalade om ord som enfärgad, prickig, rutig, randig, men också om geometriska figurer som kvadratisk, rektangulär och så vidare. Alla mina handdukar var rena, så till vida att de var nytvättade, men ändå kunde jag illustrera ett ord vi arbetade med förra veckan, nämligen ”solkig”, eftersom bakduken på bilden hängt med i många år och inte längre går att få ren till 100%. Samma sak gällde en av frottéhanddukarna, som råkat ut för en blekningsprocess, så att jag kunde prata om hur handduken inte längre är enbart grå, utan också missfärgad. Linnehandduken var ofärgad, medan kökshandduken var randig och försedd med ett monogram…

Den största handduken av dem alla, kallas inte ens handduk, eftersom den går att svepa in sig i när man har badat, ett badlakan… Förklädena som heter så, för att man har dem för kläderna, för att dölja sina vanliga kläder, är vare sig handdukar eller dukar, men fick vara med för att träna förmågan att utesluta…att dra slutsatser… Vilka ska bort?

På samma sätt som jag gjort ovan har jag även gjort med flaskor eller burkar. Om man går runt en stund i sitt alldeles vanliga hem och letar efter föremål som kallas ”flaska” i någon kombination, så blir man förvånad över hur många man hittar… I nästa steg kan man med eleverna resonera om vilka gemensamma egenskaper alla de föremålen har, som tillsammans benämns just FLASKA, men INTE burk eller tub eller liknande… En ANNAN dag hjälper man eleverna med samma slags avgränsning angående ett annat ord som har en diffus avgränsning för den som kommer ny till vårt språk…

Ett sätt för eleverna att sedan befästa kunskaperna kan vara att välja ut några föremål ur mängden och jämföra dem. I samband med en sådan övning kan man med fördel peka på de ord och uttryck som används och som uttrycker likheter och skillnader. Duken längst till höger är kvadratisk och har ett rutmönster i svagt lila och rosa toner. Den är avsedd att användas på ett bord, men har ändå mycket gemensamt med tygnäsduken, som i likhet med duken också är kvadratisk och har ett rutmönster. Till skillnad från duken är näsduken liten och tunn och är tänkt för att användas att snyta sig med när man är förkyld. Näsduken är mindre än duken. Den är också tunnare. Näsduken är inte lika gammal som duken och inte heller lika dyr att köpa. Att man använder adjektivets komparativform är viktigt att berätta för eleverna.

Att bjuda på avgränsningen, att hjälpa eleven att se vad som är vad, är roligt och intressant, eftersom eleven brukar ställa frågor och bidra med egna uppslag. På det sättet får jag möjlighet till en ”flygande bedömning” av hur mycket av språket som den aktuella eleven har hunnit tillägna sig. Att också försöka få in så många olika aspekter på lärande som möjligt i en och samma lektion, tycker jag är en extra spännande utmaning som jag ägnar mig åt varje dag…

Just denna dag hade jag besök av två kollegor, en värmländska och en uppländska… När vi skulle beskriva vaxdukens färg, vitprickig på beige botten, kunde jag med deras hjälp visa eleverna hur ordet beige kan uttalas på två olika sätt, beroende på var i landet man är uppväxt. Genast frågade eleverna mig hur JAG uttalar beige och jag berättade att jag som liten hade uttalat det med det karakteristiska e-ljudet som är vanligt i stockholmstrakten, medan jag sedan faktiskt ändrade mitt uttal när jag flyttade till en del av landet där man använder ett ä-ljud i stället…

september 7, 2016 av asaole

Trehundrafemtiosjätte åseriet- Att beskriva ett föremål, en miljö eller en person

I min undervisning av vuxna utlandsfödda elever, försöker jag vara så konkret som möjligt och komma med handfasta tips. Det händer ofta att jag tar med saker till klassrummet om jag tror att det kommer att underlätta lärandet. För att ytterligare hjälpa eleverna har jag skapat filmer där jag går igenom sådant som man behöver kunna för att nå målen i kursen de läser tillsammans med mig. Några filmer handlar om grammatiska företeelser som ordklasser eller satsdelar, men tre av filmerna handlar om just beskrivningar. Det är dels beskrivningar av föremål, dels människor och slutligen miljöer. Med tanke på att det blir allt viktigare med multimodalitet har jag inte slutat förklara i klassrummet, men jag har kompletterat det jag gör där med filmer på samma tema, så att den som behöver repetera ska ges den möjligheten.

Att beskriva ett föremål innebär att sätta ord på de kännetecken föremålet har. Det kan röra sig om vanliga och kända föremål som vi har omkring oss, men också vara något som är okänt för den du beskriver för. För att hjälpa eleverna att lyckas med beskrivningar som är kontextoberoende, brukar jag föreslå att de ska tänka sig att den de ska beskriva för blundar. Då märker ofta eleven vilka delar i beskrivningen som blir begripliga för mottagaren.

När vi samtalar om att beskriva människor, så har jag många olika resurser av lite äldre snitt, som till exempel ett alldeles utomordentligt kortsystem som jag tillverkat själv med hjälp av kataloger och resebroschyrer en gång för länge sedan. Det var mitt första år som lärare som vi var några stycken som satt en dag på sportlovet och klippte och klistrade och sedan plastade in ett stort antal kort som föreställer människor. I alla år som lärare har jag haft stor nytta av dessa kort på en lång rad sätt. Vi behövde TVÅ kataloger av varje, för att kunna klippa ut två identiska bilder… Nu i färgkopiatorernas värld räcker det med en katalog… Dessutom kan man säkert hitta fria bilder på internet om man bestämmer sig för det i stället… 🙂

Korten och bladet med ansikten passar på alla svårighetsnivåer, eftersom övningen utgår ifrån vad eleven själv kan producera muntligt. Ett sätt att använda korten och bilderna är enligt följande:

Den ena eleven har kortleken i sin hand, beskriver en i taget av bilderna, medan kamraten efter beskrivningen ska avgöra vilken av bilderna på det större bladet som åsyftas.

Min erfarenhet som lärare har visat mig att det jämförelsevis är enkelt att beskriva föremål och människor om man jämför med att beskriva miljöer. Om målsättningen är att beskrivningen ska vara kontextoberoende så brukar jag börja med att utgå ifrån en bild, för att på det sättet ge eleven möjlighet att i ett senare skede TÄNKA sig att den miljö som ska beskrivas ÄR just en bild… Att ta hjälp av egna erfarenheter eller av de fem sinnena för att sätta ord på hur miljön ser ut kan också vara en möjlighet.

september 6, 2016 av asaole

Trehundrafemtiofemte åseriet- Blodpudding med vitkålssallad och messmörssmörgås

Det är nästan svårt att se den där den ligger på tallriken, blodpuddingen med vitkålssallad och messmörssmörgås. Hela mitt liv har det varit en kombination som jag äter lite då och då, men inte förrän jag började arbeta med utlandsfödda elever har jag reflekterat över hur kontroversiell rätten är. För mig är och förblir den billig och god vardagsmat och ett bra exempel på ”snabbmat” eftersom det inte tar långa stunden att steka några skivor…

Vid besök av utländska gäster i mitt hem, händer det att jag bjuder på messmörssmörgås, eftersom det är något mindre kontroversiellt, men inte heller det verkar vara speciellt populärt trots att det har smak av vanilj. För egen del noterar jag att just den här typen av mat är något jag skulle sakna om jag flyttade utomlands.

Språkligt är orden i rubriken idag intressanta, eftersom bruket av foge-s bidrar till att messmörssmörgås ser ut att vara alldeles extremt överdoserat av bokstaven s… Ännu mer viktigt är det ju att framhålla att vi i vissa landsändar verkligen uttalar vartenda s, var för sig…och handen på hjärtat, hur är det för din del? Har du ett kort ä-ljud i första ledet eller ett långt e-ljud? För min del är det ett av de ord jag har ändrat för att smälta in i min omgivning… Som liten sa jag ordet messmör med det korta ä-ljudet som mina föräldrar från södra Dalarna. Men senare anpassade jag det till hur mina vänner i södra Stockholm sa det, med långt e-ljud… Rätt eller fel… GOTT är det i alla fall! 🙂

Vad gäller blodpuddingen, så är det ju så att ”kärt barn har många namn” och som liten minns jag att vi skojade om att man kunde säga ”mösskärmar”, ”villabiff” eller ”radhusentrecote” och liknande…

september 3, 2016 av asaole

Trehundrafemtiotredje åseriet: Den djupt mänsklige Theodor Kallifatides- Ett författarskap att grotta ner sig i! Del 3

Som jag skrev i #Trehundrafyrtioåttonde åseriet, så händer det att jag får för mig att jag ska läsa ”allt” jag kan komma över av en viss författare. Det finns många favoriter av Theodor Kallifatides som jag läst med stor behållning och gärna skulle läsa igen. Han beskriver som ingen annan det Grekland som han en gång lämnade, men också det Grekland många svenskar har rest till genom åren för att uppleva värmen under de årstider då Sveriges klimat inte erbjuder annat än regn, vind eller snö.

Tillsammans med Kallifatides känner man dofterna av mandelträd och minns den utsökta olivoljan med fetaost och färska tomater. Man kan för sin inre syn förstå hur det ser ut på de platser författaren beskriver och minnas semestrar på soldränkta stränder eller stunder då man njutit av det klara vattnet. Så är det i allra högsta grad också i självbiografin Det gångna är inte en dröm, som utkom 2010. Precis som i Mödrar och söner eller Med sina läppars svalka får jag precis det jag uppskattar hos Kallifatides, men med den skillnaden att den här gången är det en självbiografi, inte en roman.

Oavsett vilka återkopplingar eller likheter man kan skymta mellan de fiktiva berättelserna och Det gångna är inte en dröm, så ser jag det snarare som ett kvitto på vad i sitt eget liv Kallifatides har uppfattat som viktiga händelser eller något som varit avgörande för hans framtid. Så är det till exempel med hans beskrivning av barndomskärleken Meri och hur han längtande stryker kring hennes hem och hoppas få se en skymt av henne… men också hur hans morfar räddat honom undan att hamna i fascisternas klor. Samma sak med faderns utsatthet med flyktingstatus, trots att han var grek, men uppväxt vid Svarta Havet i Turkiet. De händelserna skildras även i romanerna, men med fiktiva karaktärer som hamnat i liknande omständigheter som de vänner och släktingar vi möter i självbiografin.

Att Kallifatides hämtar sin inspiration till romanerna i sitt eget liv, kan ha många förklaringar, men en av dem ger han tydligt och klart i Det gångna är inte en dröm, där han menar att det handlar om en insikt han fått. Han hade en tid provat att skriva med andras texter som förebild och själv ansett att det han skrev endast blev falskt, att det ibland liknade ursprungstexten, men att han själv kunde se hur det inte blev lika bra som originalet och att han därför lika gärna kunde utgå ifrån något annat. Kallifatides skriver:

”En insikt växte i mig. Skriv aldrig om sådant som du inte känner bäst till. Vad är det du känner bäst till? I bästa fall, dina egna erfarenheter. Du har ingenting annat att komma med än dig själv. Allt annat är lurendrejeri, spel för gallerierna, underhålning” (s. 119).

Något som slår mig när jag läser Det gångna är inte en dröm är att det ju finns oändligt många händelser att utgå ifrån för uppslag till romaner, så att Kallifatides fick den där insikten ska vi nog vara tacksamma för! När man läser självbiografin möter man personer och miljöer som Kallifatides skildrar med detaljskärpa och omsorg. Vidare beskriver han långa rader av händelser som i många fall alldeles ensamma skulle kunna utgöra utgångspunkten till romaner. Vi får till exempel veta vilken händelse som var utgångspunkten för den text som var den första som Kallifatides fick publicerad och med den följer flera intressanta detaljer som går att känna igen i romanform från andra böcker han skrivit. Är det utgångspunkten i det egna livet som har gett närvaron, känslan av äkthet, styrkan och drivet i romanerna? funderar jag, medan jag läser.

Den inledande delen av Det gångna är inte en dröm handlar om Theodor Kallifatides tidiga barndom och ungdom. Något som slår mig i den här delen av boken är hur mycket hans lärare har betytt för honom, på gott och ont. Hans beskrivningar av lärarna i gymnasieskolan är väldigt detaljrika och levande och en del av dessa lärare skulle man inte för sitt liv vilja möta som elev! Men eftersom jag själv är lärare tycker jag att det är spännande att läsa hur en lärare kan påverka en ung människas liv på ett genomgripande sätt. En del av lärarna hade förstås ett kunskapsinnehåll som var intressant och givande, medan andra delade med sig av en inställning till livet eller en passion för sitt ämne. Ytterligare någon lärare hade hanterat Kallifatides inlämningsuppgifter eller prov med en hänsynslöshet som ändå gav en lärdom i slutändan. Ett sådant exempel var när Theodor i ämnet historia kunnat erinra sig ett specifikt årtal och svamlat fram andra detaljer i skrivningen. Resultatet på skrivningen blev icke godkänt med noll poäng och kommentaren:

”Om man inte vet exakt ska man avstå ifrån att låtsas vara exakt”. ( s. 45).

Theodor Kallifatides menar att det blev en lärdom inte enbart för livet utan även för hans skrivande. Även på fritiden ägnade sig Theodor Kallifatides åt lärande på många olika sätt, till exempel genom att läsa, läsa, läsa och läsa. Han läste allt som kom i hans väg och detta inkluderade bland annat en encyklopedi i tre volymer som var en av få böcker som familjen Kallifatides ägde. Denna läste den unge Theodor från pärm till pärm, eller som han själv säger, ”från alfa till omega”. Som förklaring till detta märkliga tilltag skriver han finurligt:

”Då drömmen om att bli ett helgon hade havererat kunde man faktiskt satsa på att bli klok.” (s. 41).

Det var nämligen så att Theodor tidigare i brist på annan tillgänglig litteratur hade läst helgonberättelser och andra religiösa texter som han kommit över. Genom skolningen i gymnasieskolan kom Theodor Kallifatides att ändra inställning till många saker i livet. Han skriver:

”Tiden i gymnasiet blev avgörande för mitt liv. Den pojke som efter det sista skriftliga provet enligt seden slängde sin bläckbehållare mot gymnasiets gråaktiga vägg hade i tur och ordning blivit ateist, socialist, politiskt aktiv, litteraturälskare samt förstått att människorna är konstiga och att man fick vara glad att de inte var konstigare” ( s. 82).

Med betygen från nyss nämnda skola skulle Theodor Kallifatides enligt planen studera vidare, men antogs inte till den högre utbildningen. Detta orsakade ett inre kaos där han övervägde att ta livet av sig, men hans mammas reaktion på det faktum att sonen inte kom in, är verkligen tröstande. Hon mötte honom med yttrandet:

”En dag kommer de att skämmas!”(s. 83).

Att hon fick rätt kan vi ju anta, med tanke på att Kallifatides böcker säljer väldigt bra även i Grekland… Båda föräldrarnas stöttande inställning till Theodor och hans syskon blir väldigt tydlig i både Mödrar och söner och i Det gångna är inte en dröm. Mamman hade till skillnad från Theodors far inte någon skolutbildning, men var ändå mån om att Theodor gavs möjlighet att nå så långt som möjligt, trots familjens tidvis dåliga ekonomi. Fadern jobbade ibland dubbla skift som lärare för att se till att Theodor kunde studera.

Theodors första tid i vuxenlivet innebär dels ett seriöst försök att bli skådespelare, dels en från svenskt perspektiv omänskligt hård militärtjänst med sadistiska befäl och orimliga krav på rekryterna. Vid ett tillfälle då han hade några timmars ledighet från soldatlivet kom tanken om att han kanske skulle leva i något annat land än Grekland:

”En dag ska jag kasta en svart sten bakom mig och vandra dit mina ögon leder mig” (s. 131).

Men innan den dagen kommer, så åker Theodor Kallifatides iförd soldatuniform för att återse barndomsbyn Molai och morföräldrarna. Det blir tydligt för honom att de inte gärna ser att han går ut till något kafé och han inser att man fortfarande betrakar honom som son till ”den röde”, för evigt betraktad som flykting av byborna. Kallifatides inser i skrivande stund att han skulle komma att ta efter fadern vad gäller en sak… Hans lott har blivit att betraktas som flykting och främling. Natten som följer sover han ute under stjärnorna på terassen och innan han somnar tänker han:

”Här, i denna by, var min plats på jorden. Även om den inte ville veta av mig”(s.148).

När soldatlivet är avslutat och Theodor Kallifatides tar upp sin blygsamma skådespelarkarriär är det ändå något som fattas… Han börjar känna att han inte passar in. Landet är inte hans. Vändpunkten blir en biofilm av Ingmar Bergman, med Max von Sydow i huvudrollen, nämligen Jungfrukällan, men avgörandet blev det svenska språket. Kallifatides tidigare flickvän fick möjlighet att lyssna på den linguafonekurs som han hade hemma och fällde den kommentar som fick honom att bestämma sig:

”Det här språket kan man skriva sagor på”(s.176).

Trogna läsare av Kallifatides böcker här i Sverige är liksom jag alltså den där flickvännen stort tack skyldig… Jag tänker mig att Theodor Kallifatides säkert skulle ha varit författare även om han valt att emigrera till ett annat land. Men Sverige skulle ha varit fattigare utan hans författarskap. Väldigt få författare skriver en så fantastiskt fin svenska!

Ju fler böcker av Kallifatides jag läser, desto klarare ser jag alltså honom själv i böckerna… Det bidrar också till att jag tycker att läsningen är än mer intressant. Så är också det faktum att författaren väljer att väva samman sin roman med de historiska händelser som var av vikt för de inblandade länderna. Den invecklade politiska nutidshistorien i Grekland blir lättare att begripa med hjälp av Theodor Kallifatides skildringar av händelserna från ett inifrånperspektiv. Tack för det!

Det kommer säkert fler åserier med kommentarer om Kallifatides böcker i sinom tid!

Välkommen att läsa dem då! 🙂

augusti 30, 2016 av asaole

Trehundrafemtioförsta åseriet- Med erfarenhetsbryggan håller skolan i längden!

När jag som ung lärare började arbeta för första gången på en lärartjänst, så var det i en sexa där min företrädare slutat redan vid jul i femman. Före mig hade klassen haft en rad vikarier. Som nyutexaminerad lärare hade jag många tankar och idéer om hur jag skulle göra, men jag saknade två viktiga pusselbitar, rutin och erfarenhet. Därför var det väldigt mycket som i början kändes svårt och jobbigt med att vara lärare.

Vid min sida i den där klassen stod inget arbetslag, för detta var vid en tid då man var mer ensamvarg i yrket än vad man är nu. Det fanns ändå tre personer som hade en slags insyn i hur arbetet avlöpte i klassrummet. En av dem var elevassistent. Hon punktmarkerade en elev i behov av särskilt stöd och fanns alltid vid den elevens sida, vilket innebar att hon också var med på alla klassens lektioner. Nästa person som fanns i klassen till och från var den speciallärare som var knuten till klassen för att stötta elever i lärandet. Slutligen råkade det falla sig så att klassen redan tidigare hade fått en annan lärare i ämnet engelska, och denna lärare i engelska behölls trots att jag hade engelska i min utbildning. Fortfarande än i dag är jag tacksam för denna omständighet, eftersom det möjliggjorde för mig att se hur en rutinerad och erfaren lärare hanterade klassen, lektionssituationen och ämnet. Hon bjöd in mig att delta i hennes lektioner och för det är jag henne evigt tacksam. Jag kunde se hur hon började lektionen, vad hon fäste uppmärksamhet vid hos eleverna och hur hon uppmuntrade och motiverade dem.

Med de första åren i minnet, kan jag göra en liten lista på generösa kollegor som likt läraren i engelska ovan, förstod att jag som ny i yrket kunde behöva stöd och hjälp på olika sätt. Dessa lärare i min närhet bistod mig med urval av stoff, upplägg och avgränsningar, förslag till tidsbesparande metoder för både förarbete, genomförande och efterarbete, men också andra delar av yrket. Vilken slags lärare hade jag blivit utan dem? Hade jag ens varit lärare NU utan dem? Det kan man verkligen undra, eftersom jag under resans gång kommit hem från jobbet mer eller mindre knäckt, men på något sätt alltid fått en ”livboj” utkastad av en annan lärare, som tyckt att jag inte skulle ge upp och därefter hjälpt mig att hitta en väg ut ur det som för stunden inte kändes så bra.

I dagens läge med lärarbrist och en allt större andel av lärarpersonalen som saknar adekvat utbildning är detta ännu viktigare än tidigare. Problem som för stora undervisningsgrupper, otydliga ramar i uppdraget eller chefer som saknar tydligt ledarskap kan avhjälpas med olika insatser. Men dessutom kan skolan behöva en plan för hur man ska säkra att gedigen kunskap och beprövad erfarenhet inte bara försvinner med dem som avgår med pension. Om jag får önska något från #Gustav Fridolin och andra skolpolitiker inför nästa val, så är det en reform som innebär nedsättning i tid för äldre lärare, för att stötta yngre lärare som är nya i yrket. Det skulle gagna skolan på längre sikt och skapa en starkare vikänsla i lärargruppen, tror jag. De kostnader reformen skulle innebära, skulle betala sig genom att färre unga lärare hoppar av yrket redan innan de blivit varma i kläderna.

Att den äldre läraren delar med sig av sin erfarenhet är inte den enda vinsten. En annan vinst är förstås att den unga läraren hinner skaffa sig rutiner och erfarenhet i tillräcklig utsträckning för att stå på egna ben när den äldre läraren i sinom tid går i pension. Ytterligare en vinst är förstås att den äldre läraren går i pension glad och nöjd med att vara lärare. Många av mina äldre kollegor har tyvärr i stället hamnat i det utanförskap en sjukskrivning innebär. En #erfarenhetsbrygga mellan nyexade lärare och blivande pensionärer inom vårt yrke är mitt förslag på miljövänlig personalpolitik och hållbar utveckling i skolan. Må Gustav Fridolin anta min utmaning! 🙂

augusti 29, 2016 av asaole

Trehundrafemtionde åseriet- Tjugo tusen!

Nu har bloggen haft 20 000 visningar! This blog has now had 20,000 views!

In my blog I share thoughts and experiences from my life and teaching career. Occasionally I also write book reviews or share my experiences from trips. Most of the content is written in Swedish. Some of the posts may be interesting to an English-speaking reader. Please look for ”In English” in the menu to the left. Thanks!

Tack alla ni som läser det jag skriver. I våras publicerade jag en serie inlägg som handlade om musik i SVA-undervisningen. Inläggen hittar du enklast genom att söka här på bloggen med #Musikupplägg att samtala om. Under sommaren har ett antal blogginlägg handlat om upplevelser från en turistresa i USA. För att hitta dem är det enklast att söka här på bloggen med #Turist i USA. Naturupplevelser i Sverige har också fått plats här, till exempel en resa i trakten runt #Högakustenbron och nu senast, ett besök i skogsmiljö vid #Predikstolen. Efter sommaren återgår bloggen till att vara en mix av reflektioner om undervisning, boktips och däremellan en del minnen från lärargärningen och först ut bland dessa inlägg var ett inlägg om svenskan som #Melodins språk. I augusti har jag jobbat med reflektioner om #läsning och #läsundervisning. Dessutom har jag börjat en djupdykning i #Theodor Kallifatides författarskap, där del 1 är ett åseri som heter #trehundrafyrtioåttonde åseriet. Läser du vidare i höst, så hoppas jag dela med mig av fler undervisningstips både här, på #viärlärare, #asaole och på min YouTube-kanal #åseriklipp.

augusti 29, 2016 av asaole

Trehundrafyrtionionde åseriet: Lärares känsla en MÅNDAG kan verkligen OCKSÅ vara olika!

I det trehundafyrtiosjunde åseriet skrev jag om hur skönt det var att kunna gå hem vid lunch på fredagen, när arbetsveckan enligt schemat är slut, utan att behöva använda hela helgen åt att ta hand om elevinlämningar. Allt var klart…

JAG hade jobbat klart med förberedelser och planering för elevernas lärande, men vi hade inte riktigt kommit igång än… För någon dag sedan föreslog jag därför för eleverna att de kunde skicka in en extra liten text om de kände för det. ”Menar du en frivillig utöver de obligatoriska?” undrade en elev. Jag svarade att det var så jag tänkt och att syftet i så fall skulle vara att eleven skulle ges en extra möjlighet att visa sina kunskaper samtidigt som jag snabbt skulle kunna få en överblick över de olika styrkor och svagheter eleverna visade i skrift… I mitt trehundrafyrtiosjunde åseri berättade jag att EN hade hörsammat mitt förslag om den extra uppgiften. Idag är det måndag morgon och jag har vilat över helgen, men det har inte eleverna. 16 inlämningar fanns i min inkorg! Nu har jag fått att göra och det ska blir jätteroligt att läsa vad de skriver om! Som man bäddar får man ligga… 🙂

I fredags passade ju Kronblom ganska bra… men nu måste jag komplettera med något, känner jag! 😉 Det gäller att vara ”pigg som en mört” på morgonkvisten om man ska ta hand om alla inlämningar idag… En god natts sömn var en bra start på den här veckan!

augusti 26, 2016 av asaole

Trehundrafyrtiosjunde åseriet: Lärares känsla en fredag kan verkligen vara olika!

I det trehundafyrtiosjätte åseriet skrev jag om den starkast bidragande orsaken för att stanna kvar i yrket, ELEVERNA och allt man får tillbaka genom att vara i deras närhet. Nackdelar då? Finns det inga nackdelar med det här yrket? JO… Man måste vara i takt med tiden… Som med alla andra yrken är det till stor del en fråga om hur man hanterar situationen, vilken inställning man har och hur stresstålig man är i ett läge med stor arbetsbelastning på för liten tid. Det är min övertygelse att väldigt mycket är avhjälpt av kommunikation och samarbete och noggrann planering. Det gäller att tänka efter före, så att säga… 😉

Det finns dock EN nackdel som jag tänkte på när jag gick hem ifrån jobbet idag, vid lunch en fredag när allt var fixat inför nästa vecka. Arbetstiden för mig är utlagd så i år, att sluttiden är lunch på fredag. Jag börjar tidigt och slutar sent andra veckodagar. En nackdel som slog mig är den oerhört ojämna fördelningen över tid som en betygsättande lärare har att hantera. Det tar lång tid att hitta vägar för att klara sin egen hälsa och få tiden att räcka till för de perioder av alldeles för mycket arbete, samtidigt som det i början av en kurs eller en termin kan vara en period där man egentligen inte har så mycket att ta tag i, helt enkelt för att eleverna forfarande arbetar med de där inlämningsuppgifterna eller texterna eller redovisningarna som man sedan ska hantera och bedöma. SÅ var det för mig idag när jag gick hem.

JAG har jobbat klart med förberedelser och planering för elevernas lärande, men vi har inte riktigt kommit igång än… För någon dag sedan föreslog jag eleverna att de kunde skicka in en extra liten text om de kände för det. ”Menar du en frivillig utöver de obligatoriska?” undrade en elev. Jag svarade att det var så jag tänkt och att syftet i så fall skulle vara att eleven skulle ges en extra möjlighet att visa sina kunskaper samtidigt som jag snabbt skulle kunna få en överblick över de olika styrkor och svagheter eleverna visade i skrift… Hittills har en elev tagit mitt förslag på allvar och skickat in sin lilla text. Alltså har jag hunnit med att noga gå igenom den texten och återkoppla till eleven… Eftersom det var just en enda uppgift var det dessutom väldigt roligt att skriva till eleven och förklara saker eller ge förslag till förbättringar, medan när det är många sådana texter, känns varje uppgift som att bestiga K2… 😉

Senare under terminen, kan det mycket väl vara omvänt angående vem som föreslår arbetsuppgifter… Då kan det vara så att jag knappt syns bakom högarna med bedömningar jag borde ha gjort i förrgår, när en försynt knackning hörs på arbetsrumsdörren på jobbet… ”Jo, jag undrar, kan jag lämna in en extra text som du kan bedöma åt mig, så att jag kan bli säkrare i min skrivna svenska?” En sådan elev vill man nästan knuffa ut och låsa dörren och dra ner en rullgardin därefter skyndsamt gömma sig under skrivbordet och leta i platsjournalen efter ett annat jobb… MEN… det händer att jag säger till eleven att jag gärna läser elevens text och bedömer den om eleven förstår att jag först måste ta hand om alla de texter som är obligatoriska i de kurser där jag är ansvarig. Många elever nöjer sig med det svaret och då är det ett vinna-vinna-läge, eftersom jag får ta hand om alla måsten först, men jag får också möjlighet att hjälpa den aktuella eleven vidare i sin språkutveckling i svenska språket. Att ha elever som verkligen vill göra det lilla extra är ju faktiskt också ganska roligt i det här yrket, så jag brukar försöka vara hjälpsam om jag har den lilla extra orken just då…

Tiden är så relativ… Förra fredagen hade jag i likhet med denna, planerat och ordnat det jag behövde göra inför kommande vecka, men inga elever hade ännu kommit igång alls med sin kurs… Av erfarenhet vet jag ju att det gäller att ta vara på de här få dagarna i terminens början för att återhämta sig ”i förväg” för senare under terminen händer det att jag är kvar sist av alla i den mörka skolan, där det enda lysrör som lyser är det över just mitt skrivbord. DÅ blir det inga blogginlägg skrivna på fredageftermiddagen… I stället kanske jag tar med mig högen med elevinlämningar hem och fortsätter på både lördagen och söndagen. Sådana veckor brukar jag målmedvetet kämpa med nästa och nästa arbete i vetskap om att när alla är slut, så får jag en paus. Att jag själv är just SLUT då, har hittills varit fullt möjligt att återhämta sig ifrån tack vare de skollov jag fortfarande är välsignad med. Det kan vara ett galet uppskruvat tempo runt betygssättningen, men dit är det låååååååååångt och nu är det fredag och jag har jobbat klart för den här veckan!

Trevlig helg! 🙂