maj 11, 2016 av asaole

Tvåhundrasjuttionde åseriet- Språklig navigation mellan kulturella grynnor och lokala avvikelser

Det är först när man samtalar om det alldeles vanliga och förgivettagna som man lägger märke till att det finns oändligt många olika infallsvinklar för det mesta i vår tillvaro. Eftersom jag för egen del har upplevt många situationer där jag med min föreställning om hur det ska vara, utmanats på olika sätt, vet jag att det rimligtvis borde kunna vara på ett liknande sätt för mina vuxna elever med ett annat modersmål än det svenska och med en annan kulturbakgrund än min.

Ett samtal om en bok som t ex Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson, som jag skrev om i två tidigare åserier, leder ofta in på en lång rad stickspår av olika karaktär. Det är när stickspåren dyker upp, som läraren ställs inför ett viktigt vägskäl… Man kan å ena sidan säga: ”Jo, men det kan vi prata om en annan gång!” eller så kan man hantera den nya språkbit som dykt upp som en lös tråd i det man hanterade, som till exempel i det här fallet, bokens text. Jag brukar som regel välja den andra lösningen. Varför då? Det måste väl ändå leda till att man helt tappar sin ursprungliga plan och inte hinner med sin egen planering!!! Ja, visst! Så är det… Och? Vad spelar det i så fall för roll? Viktigt här är att vara medveten om VARFÖR man i så fall frivilligt frångår sin egen planering för att ägna sig åt stickspåret.

Som jag ser det så har jag övergripande ansvar för hela språkområdet i den kurs eleverna läser i mitt klassrum. Ämnet svenska som andraspråk är mångfacetterat och innehåller en lång rad mål som faktiskt skulle vara väldigt svåra att hantera om det inte vore för de många stickspåren… 🙂

Med gårdagens och dagens lektion som exempel vill jag visa hur stickspåren kan te sig. Som framgår av texterna jag skrev igår handlade lektionen då om ett kulturbundet språkbruk där man måste läsa mellan raderna vad olika uttryck betyder och mitt exempel då var att ”gå ut”, när vi menar gå på restaurang, ut och roa oss, i stället för ”gå ut ur ett rum”/ ”gå ut ur en byggnad”. Idag har vi hanterat metaforer av olika slag. Eftersom vi i texten hittade ”hjärtat skrumpnade ihop”, blev vi tvungna att förstå uttryckets ursprung och därför började vi med en allmän genomgång av ”förstörelseprocesser”. Vi hanterade en rad ord och uttryck.

Som du ser i illustrationen här ovanför är det ord som ibland kan vara lite svåra att definiera, men där det är enkelt för mig som är modersmålstalare att hitta spontana exempel på vad orden innebär. Jag valde en övning hämtad ur en bok som utgångspunkt. Boken heter ”Mångt och mycket” och innehåller många olika ordfält som är var att ha om man är ny i svenska språket. Just förstörelseprocessövningen är dock ganska svår för en andraspråkselev att klara på egen hand enligt min erfarenhet. Det kan behövas exempel och det kan ibland vara så nära mellan de olika definitionerna att de går in i varandra. Då är det bra att ha en lärare att fråga, tänker jag mig…och det är också en ganska flexibel lösning, eftersom jag kan avväga från begrepp till begrepp om eleverna förstått eller inte och om vi kan gå vidare till nästa definition. Att förklara och förtydliga är det viktigaste jag gör på jobbet…varje dag upptar det väldigt mycket tid, men det finner jag intressant och lärorikt och inte alls betungande. Snarare är det spännande att se i vilken mån man kan kalibrera sig själv som verktyg i förklaringsbranschen… 😉

Arbetet med förstörelseprocesserna idag var inte alls målet med lektionen. Det var ett av stickspåren. Det tillkom med anledning av att vi alltså igår läste om hur hjärtat hade ”skrumpnat ihop”.

Ett annat exempel på stickspår var när vi samtalade om Agnes (i boken Små citroner gula) och hennes granne och hur olika deras musiksmak är. Jag och mina elever samtalade en stund om vad vi har för musiksmak och vad vi brukar lyssna på. I samband med det passade jag på att tipsa eleverna om att man kan lära sig både uttal och intonation genom att lyssna på musik och sjunga med. Jag berättade att jag har lagt upp låtar på Spotify som elever gärna kan lyssna på om de vill:

https://open.spotify.com/user/asaole/playlist/4EWvVTfYSXXN4bPwy7YPT5

Samma sak gäller förstås för min kanal på YouTube, där man också hittar vissa klipp med just musik om man vill:

https://www.youtube.com/channel/UCFPBjq-d2UCihwlbhzpyL8A

Att arbeta med utgångspunkt av en text ger rika möjligheter till stickspår på detta sätt, men samtidigt måste man hålla kvar den röda tråden i det övergripande temat och alltid återgå till huvudtexten för att knyta ihop stickspåret med det som är huvudtemat. Det är kanske inte alltid helt lätt, men det känns viktigt, eftersom eleverna har rätt till den ursprungliga planeringens innehåll, som jag ser det. Innan lektionen har ju elever som tar seriöst på kursen, förberett sig för det innehåll jag har sagt i förväg att lektionen ska ha. De måste därför få möjlighet att fördjupa sig i det språkområde de har förberett hemma. Innehållet i dagens lektion kretsade alltså kring det avsnitt i boken Små citroner gula som handlar om hur restaurangen där Anges nu har börjat jobba,ska börja planera för den nya menyn. Återigen med utgångspunkt i boken, pratade vi en stund om vilket hav som kallas för Medelhavet på svenska. Var ligger DET? De flesta eleverna hade koll på det, men när jag frågade om havet mellan oss och Finland blev det svårare. Efter att ha konstaterat att det på engelska heter The Baltic Sea, men på svenska inte alls heter baltiska havet, utan Östersjön, kom vi in på att vi brukar säga att Östersjön är ett innanhav och att dess vatten dessutom är bräckt och inte salt… Nya frågor uppstod efter vägen: Hur salt är vattnet i en sjö? Hur salt är havet i Medelhavet? Vad är bräckt vatten?

Ett annat stickspår som vi också hann med, tog sin utgångspunkt i citatet ”Men Gud nåde dig om du lämnar mig i skiten när vi jobbar!” (Ingemarsson, s 117). Efter en snabb kommentar om andra halvan av meningen, pratade vi en längre stund om hur det kan komma sig att svenskar ofta använder sig av uttryck som inbegriper Gud, jävlar, helvete och fan, utan att de ändå är speciellt religiösa. Eleverna kände till att vi tidigare har haft många gudar i Sverige och där passade jag på att inflika att man fortfarande refererar till en del av dessa gudar i samband med till exempel väderfenomen, som ”tordön” (= åska). Eleverna visste också att vi är ett kristet land och ändå inte… Här blev mitt stickspår en snabbgenomgång av religionshistorien från år 829, via Gustav Vasa och Martin Luther, bibelöversättningen på svenska och hur vi så småningom hamnat i en situation där statskyrkan inte längre är obligatorisk. Samtidigt diskuterade vi betydelsen av ytterligare fyra begrepp, som är viktiga för att förstå vad människor i landet Sverige använder som förklaringsmodell för tillvaron om de nu INTE väljer att tro att det är Gud som är svaret på allting som händer oss. När man lever i ett land med religionsfrihet, kan man ju dessutom utan repressalier ta sig friheten att inte tro på något speciellt.

En elev berättade om ett samtal med en arbetskamrat där de båda hade diskuterat hur världen uppstod. Den svenske arbetskamraten hade uttryckt att han inte visste… Det tror jag är ett mycket vanligt svar. Jag får många frågor om detta från mina elever. Det finns inte något givet svar, men jag brukar bjuda eleverna på definitionerna på följande fyra begrepp, eftersom de är så viktiga för svenskars tänkbara svar på frågor om existentiella frågor om livet och dess olika obegripligheter…

GUD
ÖDET
SLUMPEN
TUR

Med stickspårens hjälp skapas förhoppningsvis en ökad förståelse inte enbart för svenska språket, utan också för kulturella företeelser av olika slag. Det ger eleverna möjlighet att spegla sig själva och sin kultur i det som jag har sagt. De ger dem möjligheter att också själva fördjupa sig språkligt i det de själva önskar veta mera om.

Se gärna de två tidigare texterna med utgångspunkt i bokprat om boken Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson, om du vill:

http://wp.me/p4uFqc-CA

http://wp.me/p4uFqc-CG

maj 10, 2016 av asaole

Tvåhundrasextionionde åseriet- Små citroner gula och andra frukter av läsning… Del 2

små citroner gula #asaole Detta blogginlägg är fortsättningen på Tvåhundrasextioåttonde åseriet- Små citroner gula och andra frukter av läsning… Del 1.

http://wp.me/p4uFqc-CA

Vi läser boken Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson, jag och mina elever. För de som vill finns möjlighet att jämföra boken med filmen med samma namn. För den som av något skäl inte kan läsa hela romanen, är filmen också en vän att hålla i handen. Man kan se filmen, läsa lite i boken och jämföra. Sedan kan man se filmen igen och fortsätta läsa ytterligare lite i boken, men dessutom kan man samtala med både kurskamraterna och med mig som lärare om det som man förstår både språkligt och kulturellt. Att träna upp sin läsförmåga och med den sin läsförståelse är något som kräver tid och tålamod. Ofta har man god hjälp av stöttning av olika slag. Som pedagog i grupper av vuxna andraspråkselever ser jag ofta hur olika läsbakgrund får betydelse för andra aspekter i språktillägnandet. Därför är det naturligt för mig att jobba mycket med förståelse av det vi läser.

Filmen och boken är i grunden ganska lika, men det finns också mycket som skiljer sig markant. DET jobbar vi också med. Jag vill att eleverna ska bli medvetna om att boken och filmen har olika styrkor och svagheter och tillsammans hittar vi också det som gör boken ”bra” och det som gör filmen ”bra”, samtidigt som vi häpet kan konstatera att det inte är samma detaljer som vi har fastnat för…

Nio lektioner lägger jag ner på boken tillsammans med eleverna. De har i förväg fått ordlistor, instuderingsfrågor och ett antal innehållsfrågor av divergent karaktär, allt i syfte att så många som möjligt ska ges möjlighet att förbereda sig någorlunda för de gemensamma samtal vi har i gruppen. De som inte har hunnit läsa eller kanske har försökt, men inte klarat att läsa det tänkta avsnittet, får i stället hjälp av den gemensamma genomgången, eftersom de därigenom får språklig stöttning direkt i texten. Mitt eget högt ställda mål är naturligtvis att alla i gruppen ska förstå så mycket som möjligt av boken. Som ett extra delmål hoppas jag också få någon elev som tidigare aldrig har läst en bok på svenska att lockas att läsa fler… 🙂

Som allra sista moment skriver eleverna en text som ska vara en recension. Inför skrivtillfället har vi dels pratat om texttypen recension och vad det är, dels gått igenom boken på alla upptänkliga sätt. Den absolut sista lektionen innan skrivtillfället är en muntlig uppgift i seminarieform, där en elev i taget berättar om en episod i boken som hen av något skäl fattade tycke för. Det kan vara något som är språkligt intressant, något eleven kunde identifiera sig med i hög grad eller något som var svårt att förstå rent språkligt eller något som kanske uppfattades som sorgligt eller humoristiskt. Oavsett skälet till elevens fokus på denna episod, så bidrar elevens lilla miniredovisning till klassens samlade ”bank” av upplevelser i relation till boken. Detta är språkstöttande på så sätt att språkligt svagare elever kan få inspiration av elever som förstått boken bättre eller som på andra sätt ligger steget före.

Syftet med alla de olika vinklingarna i arbetet är att eleverna ska lyckas med att visa mig en god förståelse av texten och samtidigt nå en tillräckligt god språklig nivå i sin textuppgift. Med den gedigna underbyggnad vi har i läsprojektet har det hittills varit ytterst få elever som inte klarar detta. I stället har jag sett text efter text, som unik och olik de andra inlämnade texterna, visat på många intressanta uppgifter eller företeelser i boken som eleven uppfattat som angelägna. När eleven skriver om sådant som ligger hen varmt om hjärtat och om något som känns äkta och intressant och viktigt, blir texten också viktig. Eleven vinnlägger sig om att uttrycka sig så exakt som möjligt eftersom det hen vill säga känns viktigt att få fram till läraren.

maj 9, 2016 av asaole

Tvåhundrasextiosjunde åseriet- På språkstödjande konferens i Skolverkets regi #Läslyftet

Det är ett väloljat maskineri som sätts igång när Skolverket genomför utbildningsinsatser. Upplägget för satsningen #Läslyftet är väldigt genomtänkt, från början till slut och framförallt väldigt pedagogiskt! 🙂 . Tanken är att ett stort antal lärare ska utbildas till handledare, för att sedan leda studiegrupper bestående av lärarkollegor och tillsammans med dessa under ett läsår genomföra en språkstödjande fortbildningsinsats med namnet Läslyftet. I förlängningen ska Läslyftet naturligtvis komma eleverna till del även om dagens konferens i Stockholm, vände sig till lärare.

Jag är en läsande lärare och har under mina tjugofem år i yrket arbetat väldigt mycket med texter tillsammans med mina elevgrupper, oavsett om undervisningsämnet varit svenska eller något annat ämne. Därför vet jag att ett språkstödjande arbetssätt ger resultat inom många olika områden. Skolverket redovisade sex genomgående perspektiv som genomsyrar Läslyftet och när jag såg vilka perspektiv de valt ut, blev jag väldigt glad över att just dessa fått en särställning.

Det första perspektivet, flerspråkighet/ andraspråkslärande ligger mig varmt om hjärtat, eftersom jag undervisar i ämnet svenska som andraspråk. Ju fler andraspråkstalare vi har i undervisningsgrupperna, desto viktigare blir just detta perspektiv i all undervisning. Det hänger intimt samman med nästa perspektiv, nämligen demokrati/jämställdhet. För att själv bli en aktiv medborgare i vårt samhälle, behöver man som elev få de språkliga verktyg man behöver. De elever som är i behov av extra stöd lämnas inte heller därhän, eftersom detta var nästa perspektiv som Skolverket uppmärksammar. Därtill kan läggas de tre återstående perspektiven, som var digitalisering/multimodalitet, bedömning, samt betydelsen av intresse/motivation.

Gunilla Molloy, docent i svenska vid Stockholms universitet, föreläste om begreppet literacy och hur viktigt det är att läsa och skriva i alla ämnen. Hon gav ett antal tydliga exempel på texter som kan vålla problem för elever och hur man som pedagog kan avhjälpa detta, men också hur man kan få med skrivandet som en naturlig del i undervisningen. Bland ett antal aha-upplevelser denna dag, sticker Molloys textexempel ut lite extra, tycker jag. Att kunna vara den språkliga bryggan och skapa förförståelse när eleverna inte vet vad en text handlar om, tycker jag är väldigt viktigt och efter att ha lyssnat på Molloys föreläsning känner jag mig stärkt som pedagog, med så många nya verktyg att ta med mig hem. En poäng i sammanhanget var att hon använde Selma Lagerlöf som utgångspunkt för att samtala om metaforer. Ett utmärkt val!

Läslyftet kommer säkerligen att lyfta inte enbart läsningen, utan även lärares känsla för kvalitet inom den egna professionen. Det pedagogiska samtalet lärare emellan är en väldigt viktig faktor för utveckling inom skolan och när tillfälle ges till samtal i organiserad form på detta sätt, finns goda förutsättningar för att många goda nya idéer når eleverna när alltfler lärare blir medvetna om hur man kan stärka språket i undervisningssituationen. Jag ser fram emot att vara handledare hos min huvudman under nästa läsår och tror att vi kommer att ha många intressanta samtal av språkstöttande karaktär. Tack Skolverket för en bra genomgång!

Källa: Skolverkets konferens inför Läslyftet (2016) Stockholm

maj 4, 2016 av asaole

Tvåhundrasextiosjätte åseriet- Femtontusen!

Idag passerar bloggen femtontusen visningar!

Tack alla ni som tar er tid att läsa mina blogginlägg!

april 28, 2016 av asaole

Tvåhundrasextioandra åseriet- Med facit i hand är det inte heller lätt!

Facit till de nationella proven i engelska för årskurs 9 försvann i posten. Jaha? Och? tänker kanske den som slipper hantera nationella prov. Som lärare är man just den här tiden på året väldigt hårt belastad av bedömning av elevarbeten och betygsöverväganden för de elever man har i sina undervisningsgrupper. Så är det även UTAN de nationella proven. Jag är vän av nationella prov. Det är viktigt att man kontrollerar utbildningens kvalitet, både på elev-, kommun-, regional- och riksnivå. Jag tycker dessutom att det är ytterst stimulerande och intressant att ta del av elevsvaren och se hur det har gått för just mina elever. Vad jag däremot skulle vilja slippa är det oerhört omfattande bedömningsarbetet som just nu ligger på lärarna. Jag tror inte att det nuvarande systemet är tillräckligt bra för att anses vara rättvist för eleverna. Även när vi följer varenda riktlinje och gör vårt allra bästa i varje enskilt steg av kontroll, finns för många detaljer i genomförandet som kan gå fel. Jag välkomnar därför den planerade digitaliseringen och centralrättningen av de nationella proven:

http://www.dn.se/nyheter/sverige/ministern-nationella-proven-maste-digitaliseras/

Tiden för genomförandet av nationella prov är noga planerad av Skolverket och de olika ämnena som varje elev skriver prov i, krockar inte med varandra tidsmässigt, så en och samma elev kan under ledning av sin lärare genomföra alla de prov som gemensamt utgör underlaget för bedömning, men det är ett pussel med små marginaler. När en sådan sak som logistiken inte fungerar kan det lätt bli problem. Arbetslagen har kanske lyckats samordna och hitta lösningar för gemensam bedömningstid eller har fått rektor att skjuta till lite extra tid för rättning och gemensamma diskussioner med kollegor om proven. Detta ger ofta en oönskad dominoeffekt i skolan, eftersom de elevgrupper man ”skulle ha undervisat” får ha vikarie eller missar lektioner som ställs in. Att då få beskedet att facit till proven har försvunnit på posten, innebär att den där planen man hade för när och hur man skulle rätta och bedöma, plötsligt omkullkastas. Man får i stället ägna sig åt Plan B…

http://www.dn.se/nyheter/sverige/facit-till-nationella-proven-har-forsvunnit-hos-posten/

För att en sådan satsning på digitalisering av nationella prov som föreslås i den först länkade artikeln ska få det utfall man förespeglat sig, krävs att man säkerställer elevernas kunnande i Informations- och Kommunikationsteknik (IKT) i förväg. Först när elever genomför ett digitalt prov med samma förutsättningar, kan det anses vara rättvist. Men… Om man bortser från den invändningen är jag absolut vän av digitaliserade prov. Kunskapslyftsministern Aida Hadzialic säger i sin kommentar i DN 160428:

”Redan förra året inledde vi ett arbete med att se över hur de nationella proven kunde bli externt rättade och avidentifierade för att få mer likvärdiga betyg” (Aida Hadzialic).

Om centralrättning av de nationella proven införs så sker bedömningen på en mer rättvis grund för den enskilda eleven och därmed blir lärarrollen något helt annat än den är idag. Vi undervisar fram till de nationella proven, efter bästa förmåga för att våra elever ska lyckas nå den kunskapsnivå som det är tänkt att de ska. Eleverna genomför proven och sedan görs en objektiv central bedömning där vi lärare inte är inblandade, förrän resultatet kommer i retur. Jag ser enbart fördelar med den förändringen. Skynda er @Aida Hadzialic!

januari 30, 2016 av asaole

Tvåhundratjugotredje åseriet- I skolan på helger och kvällar

Denna varma dag i januari 2016, vaknar den ena dottern till en ovanlig skoldag, eftersom det är lördag… Hon går på #VBU och ska delta i deras #Öppet Hus, för att långväga elever och deras föräldrar ska kunna komma och se hur det är att gå på just denna gymnasieskola. Att vara i en skola utanför vanlig skoltid är ganska speciellt när man är elev, minns jag från när jag var ung. Också som lärare har jag varit med om ett antal övernattningar och extraevenemang i skolan på kvällstid eller helger. Lägg därtill lägerskolor, kortare eller längre utflykter eller orienteringstävlingar i andra skogar än den vanliga skolskogen…Varje gång beträder man gränslandet mellan skola och fritid i olika grad, eftersom man dels har bytt miljö, dels ofta har med sig någon förälder eller personal från fritids för att fördela ansvaret för gruppen. Det är individuellt hur man känner inför en aktivitet som skiljer sig från det invanda. För egen del är jag i mitt esse när jag under dagtid är i klassrummet med mina elever. Där har jag min trygghet i att jag kan mitt ämne väl, vet vad jag och mina elever ska hålla på med för att de så småningom ska nå målen i kursplanerna. Det är väldigt sällan jag inte alls vet hur jag ska hantera en situation som uppstår i klassrummet.

Att extraordinära aktiviteter är lösare i kanten än en helt vanlig skoldag förstår alla som någon gång deltagit i en sådan aktivitet arrangerad av skolan. Elever är inte vana vid att besökare kommer till deras lärmiljö, allra minst syskon och föräldrar och för lärare är det också annorlunda jämfört med en vanlig skoldag. Skolans fostrande roll fortsätter självklart in på en kväll eller helg eller till en aktivitet som är annorlunda men när det är skolan som är arrangör för aktiviteten. Det har jag alltid i alla år förstått och accepterat, men svårigheten för mig personligen uppstår i det där gränslandet mellan skola och hem, när elevers föräldrar är närvarande. De har det yttersta ansvaret för sina minderåriga barn och ungdomar, men i skolan har jag enligt lag det ansvaret i deras ställe och under en aktivitet på kvällstid i en skola är både de och jag oftast närvarande… Jag har och tar också ansvaret för en sådan aktivitet men självklart funderar jag också över om jag kanske fattar andra beslut än föräldern själv skulle ha gjort i mitt ställe.

Nuförtiden har jag i och för sig inte speciellt betungande funderingar om elevers föräldrar, eftersom jag undervisar vuxna elever… 🙂

Lycka till alla ni som är med i någon aktivitet i samband med Öppet Hus på VBU idag!

januari 27, 2016 av asaole

Tvåhundratjugonde åseriet- Lärarens roll, en katalysator i lärandet

Min ambition är att jobba med ständiga förbättringar i min undervisning, både i innehåll och utformning och då utgår jag alltid ifrån den grupp jag för tillfället är lärare för. För mig passar begreppet #mindfulness på min upplevelse av hur jag och mina elever är i nuet… Att vara lärare är för mig i väldigt stor utsträckning en fråga om att vara katalysator i en lärandeprocess. Eller kan vi kanske kalla det för en lärandets förlängda arm?

Eleverna ska känna att de får tillgång till den undervisning just de behöver för att nå kursmålen. Att hjälpa eleverna på deras egen nivå är svårt alldeles i början, innan jag fått kläm på vad som är deras styrkor och vad de behöver repetera eller få mer undervisning om. Därför brukar jag göra några diagnoser vid kursstart. Dessutom brukar jag be eleverna skriva en längre text. Den texten rättar jag mycket noggrant språkligt och kommenterar innehållsligt, så att eleven får feedback både på innehåll och form samtidigt. Det är viktigt för motivationen för vissa elever, att kunna visa dem någonstans mitt i kursen att de har nått mycket längre ”nu” än ”då” vid kursens inledning. Därför gör jag också en bedömning utifrån betygskriterierna som jag sparar för egen del, för att lättare kunna stämma av elevens gradvisa framsteg i kursen senare.

Min respons på elevens skrivna svenska vid kursstarten har även en avdramatiserande effekt för dem som var oroliga inför kursens kunskapskrav eller eventuellt kände oro inför att möta just mig som lärare i kursen. Tysta och blyga elever brukar också vinna på den här skrivuppgiften, eftersom den ger dem en möjlighet att visa sina språkkunskaper i skrift i stället för muntligt. Oavsett kvaliteten på elevtexten, så brukar jag vinnlägga mig om att kommentera den på ett sätt som är upplyftande och stöttande och de tillkortakommanden jag hittar, försöker jag visa tydliga lösningar för, så att det blir ett konstruktivt lärtillfälle. På det sättet ser eleven tydligt dels vad som var bra i den egna texten men också vad som kan förbättras. På köpet vet jag att eleven också fått en första uppfattning om hur jag brukar arbeta med inlämnade texter.

Vad gäller kunskapsnivån har jag efter detta överblick i min grupp, både på individuell- och på gruppnivå. Därefter kommer det något svårare arbetet med att anpassa kursen för var och en, samtidigt som man gör samordningsvinster på gruppnivå… Genom min överblick vet jag vad vi kan hoppa över på gruppnivå och vad enskilda elever kan behöva individuell undervisning om. Den här terminen har jag börjat samla på inspelningar av sådant kunskapsinnehåll som kan vara lika, oavsett vilken grupp det är. Filmerna finns på på Youtube, #åseriklipp.

Elever måste få förklaringar och förtydliganden om de behöver det och då kan det ibland vara bättre med målgruppsanpassade genomgångar i klassrummet, än självstudier med hjälp av filmer på Youtube. Varje elev är unik och jag tror att det är viktigt att vi finns där för alla, också för dem som ännu inte är redo att sköta allt sitt lärande via internet. Så länge jag har elever som inte kan eller inte har råd med den utrustning som krävs för att tillgodogöra sig undervisningen online, fortsätter jag därför att undervisa i klassrummet och för mig personligen är alltså filmerna på Youtube ett komplement till klassrumsundervisningen, inte tvärtom.

pennväss

I ett kvarts sekel har jag varit lärare. Vad länge det lät! Ett kvarts sekel! Vilken tur att det inte KÄNNS som så länge… Att jag har lång lärarerfarenhet innebär till exempel att jag oftast kan svara på elevers frågor direkt i klassrummet utan att uppleva att det är obekvämt. Det innebär också att jag har släppt väldigt mycket av den prestige jag hade i början och kan ta mig an varje ny lektion med tanken att det inte är så farligt om något inte blir som jag hade tänkt från början. Jag har också lärt mig en massa fina strategier för att hantera problem av olika slag. Sådana strategier kräver träning och tålamod och slipas med åren… Till er som började er yrkesbana i förrgår skickar jag därför tanken:

Håll ut! Det blir bara lättare för varje år som går! 🙂

december 5, 2015 av asaole

Etthundrasjuttionionde åseriet-Att hitta framgångsrika vägar för fortsatt lärande

Det drar ihop sig till terminsslut och många av mina elever går vidare mot nya utmaningar. Själv använder jag mycket av tiden så här års till att blicka tillbaka på vad som varit bra och vad som kan utvecklas samtidigt som jag försöker hitta nya uppslag för utveckling av det jag jobbar med.

I varje elevgrupp finns fullfjädrade studieproffs med en hel palett av metoder som de framgångsrikt använder sig av för att så effektivt som möjligt utveckla sig inom det aktuella ämnet. Parallellt med dem finns de där individerna som tycks vänta på att någon puffar dem i en viss riktning eller kanske att någon ska dra dem i en specifik riktning för att de ska lära sig. Ytterligare någon tycks uppfatta lärande som något som enbart är lärarens ansvar. Hur det än ligger till med detta, så brukar jag avsluta varje större kurs med någon slags ”tipsverkstad” så att de som inte själva har så många idéer ändå får lite påfyllning.

Just i år tänkte jag att jag skulle tipsa om TV-serier, filmer och böcker. Redan tidigare har jag delat med mig av musiktips, eftersom sångtexter är en alldeles utmärkt intonationsträning för den som vill lära sig ett språk. När jag som ung sjöng med i dubbelalbumet som var en inspelning av Simon & Garfunkel´s fantastiska konsert i Central Park i New York, så gjorde jag det för att jag älskade musiken. Men eftersom jag är nyfiken och ville veta vad Paul Simon pratade om i pauserna mellan låtarna, så lärde jag mig en massa nya ord. Dessutom blev jag alltmer van vid att sjunga med med det uttal som sångarna hade. Det var först långt senare som jag själv insåg att detta intensiva sjungande hade bidragit till att mitt uttal och mitt ordförråd förbättrats markant med just denna metod som huvudsaklig förklaring.

Men förutom just musik är det alltså en bra idé att följa en TV-serie på målspråket eller att se någon biofilm på ett tema man gillar. Det brukar inte vara så svårt att påverka elever att intressera sig för TV och film. Betydligt svårare är det i så fall att övertyga dem om hur mycket man lär sig av att läsa en alldeles vanlig roman som inte alls är tillrättalagd… Många elever har redan när de kommer till mig, alltså efter nivån för SFI, varit på biblioteket och lånat lättlästa böcker. De kommer till mig och säger kanske: Jag har läst Röda Rummet av August Strindberg.

Första gången jag fick den kommentaren tänkte jag att det var fantastiskt att en elev som just lämnat SFI kunde läsa en så pass avancerad textmassa och klara det… men strax därefter när jag skulle tipsa den aktuella eleven om något i samma stil, så upptäckte vi att det förelåg ett litet missförstånd vad gäller elevens läsvanor… Den lättlästa versionen ger en idé om vad originalet handlar om, men det är inte samma läsutmaning som att läsa originaltexten. Men ska man verkligen tvinga en elev att läsa vanliga romaner om de nyss har lämnat SFI???

Javisst! Självklart! Men man ska tänka på VAD man tipsar om, så att den bok eleven börjar läsa verkligen känns som rätt val på ANDRA sätt än svårighetsgraden. En elev som är van läsare på sitt modersmål behöver upptäcka att det är fullt möjligt att läsa en bok på svenska utan att den är ”lättläst”. Den vana läsaren har strategier för att ta sig runt problemet med att man inte förstår vartenda ord… Vidare är det så mycket annat som följer med i läsandet, såsom t ex de inre bilder man skapar när man läser. Hur många inre bilder kan rimligtvis skapas om texten är innehållsfattig för att vara så enkel som möjligt?

Men de som inte är vana läsare då… Ska inte de få läsa lättläst i alla fall??? Nej… det tror jag inte alls. Däremot kanske de ska läsa KORTARE texter, t ex en novell i stället för en roman, eller kanske ett kåseri eller en krönika i stället för en hel bok av en författare som satsar på att skriva lättsamt och humoristiskt. Klarar en ovan elev att läsa en novell, så kan man hjälpa hen vidare med nya tips om texter som kan fungera som nästa steg…

Det är viktigt för mig att göra mitt bästa för att skräddarsy den där typen av tips till mina elever innan de lämnar mitt klassrum för jobb eller vidare studier. De får en lång lista…men också mer handfasta tips som de kan ha nytta av. Förhoppningsvis leder det till att de i ett senare skede läser en bok de tycker är bra och har jag tur så skriver de en rad till mig och ger mig ett boktips i retur!

oktober 22, 2015 av asaole

The eightysecond åsic- Second Day in an American Teacher’s Hectic World

At home I don’t teach English, but Swedish as a Second Language. This evening I had the great opportunity to visit an adult learner’s group in Spanish at a College not far from where I am. The students were all taking lessons in Spanish, but volunteered to talk to me about what the conditions are for adult learners at this level in the school system. I found our conversation most interesting and will share their viewpoint with both my students and my teaching friend at basic level of English.

Earlier today I first met with a few children with special needs. I shared with them a few thoughts on what it is like to live in a country where we have monopoly money and a” fairy-tale-like” reality with a king…

I also had a chance to contribute with Swedish words in grade six while they were taking a Spanish lesson about furniture in different rooms of a house. Then I discussed with a group of eightgraders why so many Swedes left Sweden a hundred years ago.

I then had a nice and long chat with one of the teachers who has been a resident of Pitman almost all her life, apart from a short period down south. She told me all there is to know about the little town and I was happy to learn all that first hand, rather than read about it.

On Friday a few of the teachers have planned for a Sweden day, where the students will be getting a whole lot of information about Sweden, but also try some typical Swedish activities. I will contribute with a slideshow about Sweden and explain why the Dala horse is a symbol for Sweden. The collaboration with an art teacher at this school also led to an idea where we let the kids know a little about how one can paint a typical ”kurbits”.

Tomorrow we’re off to Atlantic City, my teaching friend and I. We will study ESL as the NJ authorities wants it to be. I look forward to that very much. I don’t need anyone to rock my cradle! I am exhausted, but I’m having so much fun! Teaching is my life! ❤

september 6, 2015 av asaole

Etthundrasextiosjätte åseriet- Jordenruntresan i vardagen

Lika viktigt som vatten är för människan, lika viktigt är det i förlängningen att vi ser varandra och sträcker ut en hjälpande hand när någon i vår närhet behöver oss. De senaste dagarnas mediebevakning av flyktingströmmen genom Europa har satt igång en lavin av känsloyttringar i sociala medier. I några dagar nu har jag funderat på hur de människor jag möter i min vardag förhåller sig till detta. Som privatperson träffar jag vänner och bekanta som alla är mer eller mindre omskakade av de bilder som nått oss via media och som lärare träffar jag många av dem som Sverige har tagit emot vid tidigare tillfällen.

I ett klassrum som mitt går inte enbart elever som flytt till Sverige, utan också andra personer som behöver studera svenska. Det är alltså även så kallade kärleksmigranter eller personer som kommit hit till vårt land för att de sökt jobb här och nu insett att de behöver kunna lite svenska för att kunna skratta med sina arbetskamrater på fikarasten. Oavsett hur och varför dessa människor har kommit hit, så utgör de tillsammans min ”arbetsmiljö” och jag är lyckligt lottad, för tack vare dem reser jag jorden runt varje dag!

Inledningsvis, vid varje ny terminsstart är det en form av nyorientering i gruppen och vi trevar oss fram tillsammans i det sociala fält som klassrumsmiljön utgör, men ju längre tid som går, desto tryggare känns språkrummet emellan oss. Då börjar också de verkliga kulturutbytena, med fina samtal om här och där, nu och då och liknande poler i världsuppfattningen. Det sker naturligt och med en social plattform som vi har skapat tillsammans, där tryggheten är den viktigaste faktorn för erfarenhetsutbyten av kvalitet. Att våga berätta är något som kommer gradvis och att få sätta ord på sina tankar med hjälp av sitt nya språk upplevs som värdefullt av de flesta.

De många gånger då elever delar med sig av sina innersta funderingar till exempel i sina loggböcker till mig, har gett mig möjlighet att med ödmjuk nyfikenhet lägga bort mina egna lösningar på världsproblemen och ta del av andras för att få nya infallsvinklar på det jag trodde var självklart.Vid oändligt många tillfällen har jag insett att den västerländska kulturkretsen har väldigt mycket att lära av andra delar av världen. Därför har tiden med mina elever blivit allt mer viktig för mig med åren och jag ser den som en ständigt pågående jordenruntresa där jag fylls på av klokhet som andra är villiga att dela med sig av.

När jag då tittar på TV eller tar del av annan mediebevakning om flyktingkrisen just nu, så kan jag äntligen, efter många dagar i vanmakt och frustration, notera att det har vänt nu. Människor visar äntligen storsint generositet utan att tänka på egen vinning. Man sluter upp för att stötta dem som har lämnat allt bakom sig, som måste starta på nytt, för att de inte kan vända om. Den vändning som äntligen kom känns lika välkommen som när solen tittar fram bakom en kompakt molnmassa efter dagar av regn. Världen är inte fullt så grym som den tedde sig för några veckor sedan. Det finns hopp! Det gör mig glad. Imorgon är det måndag och då fortsätter min inre resa med eleverna. Jag ser fram emot det.

Keep your face to the sunshine

and you cannot see the shadow