oktober 22, 2016 av asaole

The three hundred and eighty-second åsic- Second Day in an American Teacher’s Hectic World

A recycled blogpost from my visit in Pitman New Jersey 2014!

At home I don’t teach English, but Swedish as a Second Language. This evening I had the great opportunity to visit an adult learner’s group in Spanish at a College not far from where I am. The students were all taking lessons in Spanish, but volunteered to talk to me about what the conditions are for adult learners at this level in the school system. I found our conversation most interesting and will share their viewpoint with both my students and my teaching friend at basic level of English.

Earlier today I first met with a few children with special needs. I shared with them a few thoughts on what it is like to live in a country where we have monopoly money and a” fairy-tale-like” reality with a king…

I also had a chance to contribute with Swedish words in grade six while they were taking a Spanish lesson about furniture in different rooms of a house. Then I discussed with a group of eightgraders why so many Swedes left Sweden a hundred years ago.

I then had a nice and long chat with one of the teachers who has been a resident of Pitman almost all her life, apart from a short period down south. She told me all there is to know about the little town and I was happy to learn all that first hand, rather than read about it.

On Friday a few of the teachers have planned for a Sweden day, where the students will be getting a whole lot of information about Sweden, but also try some typical Swedish activities. I will contribute with a slideshow about Sweden and explain why the Dala horse is a symbol for Sweden. The collaboration with an art teacher at this school also led to an idea where we let the kids know a little about how one can paint a typical ”kurbits”.

Tomorrow we’re off to Atlantic City, my teaching friend and I. We will study ESL as the NJ authorities wants it to be. I look forward to that very much. I don’t need anyone to rock my cradle! I am exhausted, but I’m having so much fun! Teaching is my life! ❤

september 8, 2016 av asaole

Trehundrafemtioåttonde åseriet- Blandade skolminnen om stamsånger och kanon

Vem kan segla förutan vind? Vem kan ro utan åror? Vem kan skiljas från vännen sin, utan att fälla tårar? Jag kan segla förutan vind. Jag kan ro utan åror, men ej skiljas från vännen min, utan att fälla tårar.

Den åländska visan är ett av många exempel på sångtexter jag kan utantill. Just denna kan jag förstås för att den var vår uppsjungningssång i Bjursåsflickorna, där jag var med för länge sedan. Som jag minns det brukade vi sjunga den på RRRRRRRRR; på MMMMMMMMMM och sedan med text.

Men detta med vilka sånger vi kan eller sjunger nuförtiden påmindes jag om idag när min kollega och vän delade med sig av en sångtext hon just då författade på en känd melodi. Texten skulle vara en hyllning till en vän som fyller år i dagarna. Melodin hon valt för att sätta ny text till var den gamla vandringsvisan ”Vi gå över daggstänkta berg”.

Om du kan den, så kan jag gissa i vilken ålder du är… 🙂

Om du sjunger fel i första raden och sjunger GÅR kan jag också gissa att du inte är så gammal. Många av de sånger jag lärde mig som liten, lärde jag mig dels av mamma, som tyckte om att sjunga den här typen av sånger, dels av andra vuxna i min närhet. Ett minne som etsat sig fast är när jag bjudits in att sjunga vid Trefaldighetskällan i Stora Skedvi. Källan låg lite ensligt till och man gick längs en stig i skogen för att ta sig dit. Längs vägen råkade det falla sig så att jag hamnade med mamma och två av hennes lärarinnor (det hette så när dessa damer var lärare…) från småskolan respektive folkskolan. Mamma och de två andra damerna stämde upp i Röda stugor tåga vi förbi (notera att det inte är något r i presens!) och jag kunde sjunga med i melodin, men texten hade jag aldrig lärt mig. Sedan sjöng vi just ”Vi gå över daggstänkta berg” som jag kunde en andrastämma till. Det var verkligen inte någon avancerad andrastämma och jag kan gissa att just denna andrastämma kanske lanserats som en del i dåtidens ”kanon” vilket här betyder överenskommen musiksamling som alla skolklasser skulle kunna. Musikvänner vet ju annars att kanon kan betyda något annat, nämligen när man sjunger en och samma melodislinga, men börjar vid olika tidpunkter, så att resultatet blir att det låter som om man sjunger i avancerad flerstämmighet.

Med mina tjugorfem år som lärare som erfarenhetsbas, tror jag mig veta att den där gemensamma tanken om vad skolbarn skulle sjunga, övergavs någon gång då jag själv var liten… Vid en snabb koll på bilden här, kan alla känna igen ”Nu ska vi sjunga”. Den sjöng min pappa och hans generation ur. Själv är jag uppväxt i skarven mellan den och boken bredvid, nämligen ”Vi gör musik”. Generationer av skolbarn har haft sina musiklektioner kopplade till olika läromedel eller sångtexter, men på senare år har det inte funnits någon kanon. Nu kan man alltså inte räkna med att en grupp människor kan sjunga texten till samma sånger, om de inte har en gemensam bakgrund. Är detta ett stort problem? Nej, inte egentligen, men jag skulle vilja hävda att när man kan sjunga samma sånger, så har man ett sammanhållande kitt som innebär mycket glädje. Det märkte jag inte minst just den där stunden med mamma och hennes ”fröknar”!

Språkligt är sånger som skolbarn sjunger också en form av tidsdokument, där man kan studera vad de handlar om eller vilka grammatiska regler som gällde då sången skrevs eller liknande. När jag själv gick i skolan så hände det fortfarande att man sjöng ”Vi gå över daggstänkta berg”, men dessutom hade nyare visor hittat in i skolan. Bland dem förstås många av de visor som fanns i filmerna om Astrid Lindgrens figurer. Vår lärare i mellanstadiet tyckte om att spela piano och ibland kompade hon även till evergreens eller enklare popsånger. Nästa lärare var helt såld på en serie böcker som hette Vispop och var en salig blandning av både visor och poplåtar.

Yellow submarine

Majjen på högstadiet ÄÄÄÄÄÄÄÄLSKADE Beatles och detta var då John Lennon nyss hade blivit skjuten. Därför sjöng vi i princip inget ANNAT än det som Lennon/McCartney producerat… På gymnasiet var min lärare en äldre man som föredrog klassiska stycken och därför var det självklart att skolkören skulle framföra ”Förklädd Gud” på Lugnetskolans invigning. Hade musikläraren haft andra preferenser hade vi säkerligen framfört något annat…

Mina barn har haft förmånen att gå på en skola där musiklärarna är väldigt engagerade och duktiga. Därför har många sånger tränats in genom åren och vi föräldrar har kunnat ta del av den sångarglädje som barnen spridit på den årliga avslutningen inför sommaren.

OM man hamnar på en tillställning där någon föreslår allsång, så noterar jag att alla kan sjunga någon sång…men inte alltid samma sång… På sätt och vis är det sorgligt, men samtidigt är det inte bara fördelar med att ha en kanon. Det skapar ju i stället en likriktning som kanske inte är önskvärd… Så hur var det nu då? Var det bättre förr? Jag nöjer mig med att konstatera att det var annorlunda förr… Då kunde man dra igång Vem kan segla förutan vind… med resultatet att en hel grupp människor sjöng med, eftersom alla kunde sången… Att sjunga den sången tillsammans skapade en vikänsla, bland annat för att texten är så gemensamhetsskapande. Så är det också med andra sånger förstås, men det är inte alltid som de är lika kända av ”alla”. Ett av skälen till att Birgit Friggebo fick sjunga ”We Shall Overcome” själv den där gången för längesedan, var ju att inte alla i den publiken ens kunde samma sång som hon… 😉

augusti 29, 2016 av asaole

Trehundrafyrtionionde åseriet: Lärares känsla en MÅNDAG kan verkligen OCKSÅ vara olika!

I det trehundafyrtiosjunde åseriet skrev jag om hur skönt det var att kunna gå hem vid lunch på fredagen, när arbetsveckan enligt schemat är slut, utan att behöva använda hela helgen åt att ta hand om elevinlämningar. Allt var klart…

JAG hade jobbat klart med förberedelser och planering för elevernas lärande, men vi hade inte riktigt kommit igång än… För någon dag sedan föreslog jag därför för eleverna att de kunde skicka in en extra liten text om de kände för det. ”Menar du en frivillig utöver de obligatoriska?” undrade en elev. Jag svarade att det var så jag tänkt och att syftet i så fall skulle vara att eleven skulle ges en extra möjlighet att visa sina kunskaper samtidigt som jag snabbt skulle kunna få en överblick över de olika styrkor och svagheter eleverna visade i skrift… I mitt trehundrafyrtiosjunde åseri berättade jag att EN hade hörsammat mitt förslag om den extra uppgiften. Idag är det måndag morgon och jag har vilat över helgen, men det har inte eleverna. 16 inlämningar fanns i min inkorg! Nu har jag fått att göra och det ska blir jätteroligt att läsa vad de skriver om! Som man bäddar får man ligga… 🙂

I fredags passade ju Kronblom ganska bra… men nu måste jag komplettera med något, känner jag! 😉 Det gäller att vara ”pigg som en mört” på morgonkvisten om man ska ta hand om alla inlämningar idag… En god natts sömn var en bra start på den här veckan!

augusti 26, 2016 av asaole

Trehundrafyrtiosjunde åseriet: Lärares känsla en fredag kan verkligen vara olika!

I det trehundafyrtiosjätte åseriet skrev jag om den starkast bidragande orsaken för att stanna kvar i yrket, ELEVERNA och allt man får tillbaka genom att vara i deras närhet. Nackdelar då? Finns det inga nackdelar med det här yrket? JO… Man måste vara i takt med tiden… Som med alla andra yrken är det till stor del en fråga om hur man hanterar situationen, vilken inställning man har och hur stresstålig man är i ett läge med stor arbetsbelastning på för liten tid. Det är min övertygelse att väldigt mycket är avhjälpt av kommunikation och samarbete och noggrann planering. Det gäller att tänka efter före, så att säga… 😉

Det finns dock EN nackdel som jag tänkte på när jag gick hem ifrån jobbet idag, vid lunch en fredag när allt var fixat inför nästa vecka. Arbetstiden för mig är utlagd så i år, att sluttiden är lunch på fredag. Jag börjar tidigt och slutar sent andra veckodagar. En nackdel som slog mig är den oerhört ojämna fördelningen över tid som en betygsättande lärare har att hantera. Det tar lång tid att hitta vägar för att klara sin egen hälsa och få tiden att räcka till för de perioder av alldeles för mycket arbete, samtidigt som det i början av en kurs eller en termin kan vara en period där man egentligen inte har så mycket att ta tag i, helt enkelt för att eleverna forfarande arbetar med de där inlämningsuppgifterna eller texterna eller redovisningarna som man sedan ska hantera och bedöma. SÅ var det för mig idag när jag gick hem.

JAG har jobbat klart med förberedelser och planering för elevernas lärande, men vi har inte riktigt kommit igång än… För någon dag sedan föreslog jag eleverna att de kunde skicka in en extra liten text om de kände för det. ”Menar du en frivillig utöver de obligatoriska?” undrade en elev. Jag svarade att det var så jag tänkt och att syftet i så fall skulle vara att eleven skulle ges en extra möjlighet att visa sina kunskaper samtidigt som jag snabbt skulle kunna få en överblick över de olika styrkor och svagheter eleverna visade i skrift… Hittills har en elev tagit mitt förslag på allvar och skickat in sin lilla text. Alltså har jag hunnit med att noga gå igenom den texten och återkoppla till eleven… Eftersom det var just en enda uppgift var det dessutom väldigt roligt att skriva till eleven och förklara saker eller ge förslag till förbättringar, medan när det är många sådana texter, känns varje uppgift som att bestiga K2… 😉

Senare under terminen, kan det mycket väl vara omvänt angående vem som föreslår arbetsuppgifter… Då kan det vara så att jag knappt syns bakom högarna med bedömningar jag borde ha gjort i förrgår, när en försynt knackning hörs på arbetsrumsdörren på jobbet… ”Jo, jag undrar, kan jag lämna in en extra text som du kan bedöma åt mig, så att jag kan bli säkrare i min skrivna svenska?” En sådan elev vill man nästan knuffa ut och låsa dörren och dra ner en rullgardin därefter skyndsamt gömma sig under skrivbordet och leta i platsjournalen efter ett annat jobb… MEN… det händer att jag säger till eleven att jag gärna läser elevens text och bedömer den om eleven förstår att jag först måste ta hand om alla de texter som är obligatoriska i de kurser där jag är ansvarig. Många elever nöjer sig med det svaret och då är det ett vinna-vinna-läge, eftersom jag får ta hand om alla måsten först, men jag får också möjlighet att hjälpa den aktuella eleven vidare i sin språkutveckling i svenska språket. Att ha elever som verkligen vill göra det lilla extra är ju faktiskt också ganska roligt i det här yrket, så jag brukar försöka vara hjälpsam om jag har den lilla extra orken just då…

Tiden är så relativ… Förra fredagen hade jag i likhet med denna, planerat och ordnat det jag behövde göra inför kommande vecka, men inga elever hade ännu kommit igång alls med sin kurs… Av erfarenhet vet jag ju att det gäller att ta vara på de här få dagarna i terminens början för att återhämta sig ”i förväg” för senare under terminen händer det att jag är kvar sist av alla i den mörka skolan, där det enda lysrör som lyser är det över just mitt skrivbord. DÅ blir det inga blogginlägg skrivna på fredageftermiddagen… I stället kanske jag tar med mig högen med elevinlämningar hem och fortsätter på både lördagen och söndagen. Sådana veckor brukar jag målmedvetet kämpa med nästa och nästa arbete i vetskap om att när alla är slut, så får jag en paus. Att jag själv är just SLUT då, har hittills varit fullt möjligt att återhämta sig ifrån tack vare de skollov jag fortfarande är välsignad med. Det kan vara ett galet uppskruvat tempo runt betygssättningen, men dit är det låååååååååångt och nu är det fredag och jag har jobbat klart för den här veckan!

Trevlig helg! 🙂

augusti 25, 2016 av asaole

Trehundrafyrtiosjätte åseriet: Vad är det som får en lärare att stanna i yrket år efter år och hur rekryterar vi nya lärare?

Eleverna… är ett av flera svar på frågan ”Vad är det som får en lärare att stanna i yrket år efter år?…och jag tror att jag delar den uppfattningen med många andra lärare. Men det är också så att jag och många med mig känner en tydlig lojalitet gentemot eleverna. Det märks om man till exempel träffar en kollega man inte sett på ett tag och tipsar om jobb på sin egen skola. Svaret blir oftast: Nej det kan jag inte göra just nu, för jag har en klass som jag måste följa ett år till eller ”nej, vi har precis påbörjat ett projekt, eleverna och jag och jag kan inte svika dem genom att säga upp mig och byta skola just nu”. Det är tur för skolan att lärare ofta är väldigt fästa vid sitt jobb och tycker om att vara mitt i lärprocessens epicentrum när elever plötsligt nås av en insikt i något ämne.

Det finns tillfällen under året då det massmediala utrymmet fylls av rapporter från skolvärlden där det ena eller andra granskas under lupp och kritiseras hårt från olika aktörer. Därtill kan läggas det mediadrev som ansvariga politiker utsätts för. I april 2016 visade en Demoskopmätning rekordlågt förtroende för utbildningsminister Gustav Fridolin och häromdagen fick Aida Haidialics rattfylla massmedialt fokus. I skuggan av mediabruset pågår skolverksamheten i hela det omfattande skolsystemet i vårt land. Läsåret har 178 skoldagar och det är den tid vi har till vårt förfogande för att se till att eleverna når så långt som möjligt på vägen mot måluppfyllelse i de digra kursplanerna. När vi lyckas med det och när elever är nöjda och stolta och glada över sina nyvunna kunskaper är det inte en enda journalist utanför klassrumsdörren. De kommer i stället med blixtens hastighet när Skolverket släpper ny statistik över misslyckanden och tillkortakommanden i internationella jämförelser som PISA (Programme for International Student Assessment) eller PIRLS (Progress in International Reading Literacy Study). Då förväntas även den vanliga läraren i en liten ort på landsbygden träda in som försvarsadvokat för skolsystemet, när släkt och vänner frågar sig hur det kan komma sig att det gått så dåligt för Sverige i denna kunskapens OS.

Det brukar vara extra mycket fokus på skolan i samband med läsårsstart och när det är dags för jullov eller studentfirande och skolavslutningar. De reportage som är positiva är lätträknade och skildrar i så fall ofta någon pirrig liten sjuåring på väg till sin första skoldag eller en glädjestrålande student med studentmössan käckt på sned, som talar om hur otroligt SKÖÖÖÖÖÖÖÖNT det ska bli att äntligen SLIPPA skolan! I tretton år har studenten varit i förskoleklass, grundskola och gymansieskola och träffat en lång rad lärare och annan skolpersonal som på olika sätt bidragit till utbildningen. Att det är skönt att gå därifrån efter så lång tid är förklarligt. Det minns jag själv från den dagen!

Som lärare är man också med och upplever både den första skoldagen och studentfirandet, men från ett lärarperspektiv. Trots att jag upplevt både skolstarter och avslutningar år efter år har det aldrig blivit slentrian. Att glädjas med eleverna har alltid varit en av drivkrafterna för mig. Jag har under mina 25 år som lärare både varit lärare i årskurs ett i grundskolan och i gymnasiets avgångsklasser och alla åren däremellan, innan jag en dag för några år sedan bytte till vuxenutbildningen. Elever i olika åldrar har varit min arbetsvardag. Det har naturligtvis inte alltid gått på räls, men det har alltid varit både intressant och utmanande att vara lärare. När man diskuterar vad man ska göra för att få skolan att lyckas bättre, så är det inte alltid så att man lyfter fram lärarens eget kunnande, intresse och engagemang. Det är en oerhört viktig framgångsfaktor för den enskilda elevens möjligheter att nå målen i kursplanerna.

I lärarbristens Sverige hörs inte så mycket från de lärare som trivs på jobbet. Om vi inte gör våra röster hörda, så blir det svårt att rekrytera nya till de nya platser som högskolorna nu har på lärarprogrammen. Därför är det viktigt att vi som trivs i jobbet som lärare berättar för potentiella kollegor hur givande det är att ha det här yrket. Speciellt viktigt är det att samtala med ungdomar i bekantskapskretsen som ännu inte har bestämt sig och gjort sina avgörande studieval. OM vi inte gör reklam för yrket NU, så står vi snart inför en situation där andelen utbildade lärare minskar i takt med att många går i pension. Hur ansvariga politiker ska hantera de vikande resultaten i internationella jämförelser DÅ, står skrivet i stjärnorna.

juli 25, 2016 av asaole

Trehundratjugosjätte åseriet- Putt, put eller PUT ett litet ord med stor betydelse!

Sports-Alive-Ltd._27.jpg (1249×937)

Det beror helt och hållet på sammanhanget vad man menar när man använder vissa ord. Om man inte har stöd av ordbilden, i textform så kan det vara direkt omöjligt att skilja mellan put, putt och PUT, trots att det är en enorm skillnad mellan dessa ord. Det första ordet är skrivet på engelska och kan översättas till svenska i mer än tio olika sammanhang. Det andra ordet är dels ett substantiv som betyder att man spelar en golfboll med en specifik klubba och med ett mycket försiktigt slag. Dessutom kan ordet i den bemärkelsen syfta på en lätt knuff, en putt… Men för en person som jobbar i en myndighet som sysslar med migranter eller för migranten själv, är det väldigt stor skillnad mellan den nyss nämnda putten och PUT med versaler. Exakt hur stor skillnad det är, vet man endast om man varit med om att möta en människa som nåtts av beskedet att de nu äntligen har fått PUT. Det betyder nämligen permanent uppehållstillstånd. För ett par år sedan samtalade jag med en person om framtiden. Bland annat pratade vi om sannolikheten för att Migrationsverket skulle höra av sig snart. Personen menade att det var väldigt svårt och väldigt jobbigt att vänta och det förstår ju var och en som någon gång väntat på ett besked av något slag.

klocka_167738793.jpg (400×397)

Ovissheten skapar ett slags vakuum, där man inte vågar hoppas, inte vågar tro att det kommer att lösa sig, för man är så rädd för att bli besviken om man inte skulle få sin PUT. De personer jag mött i mitt arbete, som väntat och hoppats och längtat efter just detta fönsterkuvert, vet vad det innebär att våndas. Ofta har dessutom utredningstiden varit kantad av olika typer av åtgärder som för tankarna till en Kafkatillvaro. Det finns människor i min omgivning som fått nej av Migrationsverket samtidigt som de har fått uppmaningen att resa hem till sitt hemland (som de flytt ifrån på grund av allvarliga risker för sitt eget liv) för att de måste söka asyl i Sverige därifrån. De ombeds att resa tillbaka, söka upp den svenska ambassaden eller konsulatet, för att få hjälp att söka asyl… Att söka asyl från en svensk ambassad är en sak, men att återvända till ett land där man fruktar för sitt liv, är kopplat till skräck som paralyserar, som skapar en rädsla som syns på utsidan, en sorg som gör att ett tillfälligt leende på besök i ansiktet, aldrig på allvar når ända upp till ögonen. I de fall där landet inte har någon svensk ambassad eller något svenskt konsulat, så har Sverige ofta en ambassad som servar flera länder som gränsar till varandra. I vissa fall är deras gräns det enda som förenar dem. Grannlandet kanske har en helt annan kultur och ett annat språk talas där. Ändå är det dit flyktingen hänvisas för att söka asyl…på den svenska ambassaden. Mot bakgrund av omständigheter som är snarlika dem som jag nu beskrivit, kunde jag verkligen förstå vilken OERHÖRD glädje den här personen kände när hen kom hem och fann ett brev på hallgolvet i lägenheten. Med posten hade det kommit…brevet med hens PUT. I min inbox kom kort därefter ett överlyckligt mejl och från mig skickades inom samma minut ett helt hysteriskt meddelande med en lång rad vokaler: Åååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååå! Grattis!!!

Det kändes fantastiskt och jag kunde andas ut. Jag hade oroat mig… Men, vad är MIN oro jämfört med den oro den aktuella personen har känt????

När mina vänner från länder i krig och konflikter varit här i Sverige ett tag, så händer det att vi kommer i samspråk om hur det egentligen var att leva i hemlandet innan de tvingades fly. Inte alls sällan berättar de hårresande minnen från helt ofattbara händelser som de har bevittnat, där nära släktingar lemlästats eller dödats eller där deras hem eller andra ägodelar förintats i explosioner eller bränder. Andra gånger handlar det i stället om inskränkt livsrum, en livssituation där man inte får vara den man vill vara, utan måste anpassa sig till regimens uppfattning om hur man ska tro, leva eller klä sig. Eller ännu värre…att man inte får uttrycka sig över huvudtaget, utan att riskera katastrofala följder för sig själv och sin familj. Som lärare möter jag alla dessa kategorier flyktingar i vårt land och genom alla dessa möten lär jag känna människorna bakom varje typ av omständighet. Ofta läser jag på lite extra om de länder mina elever kommer ifrån, för att det är viktigt för mig att förstå dem bättre. Det är berikande att veta mera, även om det ofta leder till att jag också känner en omfattande vanmakt över den situation världen i stort befinner sig.

Men här är inte platsen och inte heller tidpunkten för någon analys av den politiska situationen. I stället noterar jag att i det lilla sammanhanget, där jag befinner mig, är ovanstående händelse inte en engångsföreteelse. Jag ser ofta hur människor väntar och längtar och hoppas på att få sitt PUT här i Sverige. Väntan på besked om PUT är för många som ett vakuum, där ingen kraft finns att ta itu med saker… men det finns också de som frenetiskt jobbar på alla upptänkliga sätt för att få stanna. De lär sig språket, pluggar för att nå nästa nivå i skolsystemet och skaffar på egen hand både bostad och arbete. De blir, trots att de är självförsörjande och bidrar med skatt precis som du och jag, en bricka i ett politiskt spel, där samhället nu har bestämt sig för en annan nivå i asyllagstiftningen.

Någon av dessa hårt arbetande migranter, som verkligen gjort allt det man kan begära för att få stanna, är din granne eller min…men lagen säger att hen ska flytta hem till sitt land…trots att det har gått många år, trots att man inte längre kallar det där andra landet för hemma… Med Migrationsverkets nya lagstiftning som trädde i kraft den 20 juli 2016 kommer vi som jobbar nära migranterna säkert att uppleva flera uppslitande avsked, fler avslag på asylansökningar och fler människor som svävar i ovisshet om sin framtid. I varje stund känner jag någon som kämpar för att få vara kvar. Nu också… Jag tänker på dig och hoppas!

juli 23, 2016 av asaole

Trehundratjugofemte åseriet- Låtsaseleverna gör reklamfilm!

Att avstå ifrån att ta rodret i klassrummet, så som jag gjorde som ung lärare,

är i själva verket att lämna eleverna i sticket…

Men det förstod jag inte då.

Läraren har ansvar för verksamheten,

hela vägen…

Det är dags för arbete i grupp i låtsasklassen! Kommer ni ihåg dem? Här kommer de igen, för att friska upp minnet lite:

1) Slarv-Maja

2) Lat-Mats

3) Ivriga Ivar

4) Envisa Eva

5) Finurliga Fina

6) Olle Olyckskorp

7) Betty Bäst

8) Tysta Tusse

9) Flitiga Lisa

10) Pelle Plugghäst

11) Stöddiga Stina

För dagen är gruppens uppgift att tänka ut en säljande reklamslogan, därefter tillsammans fördela arbetsuppgifter och sedan spela in en reklamfilm som de i efterhand ska redigera och presentera för resten av klassen. Ämnet är svenska, men som vanligt tycker jag att man kan koppla ihop ämnet med något ur elevernas erfarenhetsvärld, något de lever med till vardags och känner igen… Det är länge sedan… Inte alls nu… Något sådant här var ovanligt när jag gjorde mina modiga insteg på filmscenen…

Alla i klassen tycker att det ska bli roligt att spela in film och de ser verkligen fram emot detta, eftersom det är coolt att ha tränat innan man ska bli kändis i Hollywood eller hallåa på TV. I och för sig kan det dessutom vara bra att ha medievana om man ska bli hockeyproffs också, skjuter någon av grabbarna in, medan någon av tjejerna har tänkt sig att försöka bli modell eller kanske slå igenom i USA som sångerska. Med alla de här drömmarna är det ju perfekt att träna på att göra en reklamfilm på svenskan i nian, eller hur? Någon har en farsa som har en kontakt på TV och denne menar att kanske kommer klassens film att kunna sändas i TV sedan… En lång stund försöker jag sticka emellan i all ivern genom att säga att jag har delat in klassen i grupper, för att vi ska kunna komma igång snart. Jag ser 29 fågelholkar och en enda tar till orda, högt argt och med stor emfas:

-VA?! Har DU delat in grupper??? Vafan DÅ för?! Är du inte riktigt klok??? Fattaru inte att vi vill jobba me våra polare eller ??? skriker Stöddiga Stina. Vi vet väl själva vilka vi ska jobba med! Eller hur? säger hon och tittar direkt på Tysta Tusse som ger ifrån sig en nästan osynlig nick och sedan rodnar och tittar ner i golvet. Jag är ung… inte så mycket äldre än de. Jag har minsann tänkt ut SMARTA grupper, som är indelade efter sådana tankar som att man ska dela på dem som är bråkiga, lägga de rädda i grupper där de känner sig någorlunda trygga, sprida ut de kreativa och driftiga, försöka hitta en mix i gruppen av alla sorter, samtidigt som man håller koll på att grupperna sinsemellan har ungefär likvärdiga möjligheter att lyckas med själva uppgiften. Detta är i den gamla läroplanen, Lgr -80, när vi inte hade samma målstyrda tänk in i minsta detalj, men ÄNDÅ, så vill jag att varje enskild elev ska komma till sin rätt, kunna påverka processen i största möjliga mån, våga säga sin åsikt, våga framträda inför kameran, eller våga vara den som tar ett steg framåt och säger ”jag vill gärna filma!”. Men vad händer…? Jag är ännu inte en luttrad gammal lärare som har erfarenhet och många elevers argument i huvudet.

Jag faller till föga för Stöddiga Stinas arga uppsyn och tänker att OK… De får bestämma själva hur de ska jobba… Denna enda gång… jag är inte alls STOLT över mitt beslut, utan känner mig inombords som en dubbel förlorare, först för att jag satt en bra stund dagen före i arbetsrummet och pusslade med de många eleverna i klassen för att få ihop i mitt tycke optimala grupper och nu kan kasta den nedlagda tiden i sjön, dessutom känns det som en förlust gentemot eleverna… Jag förlorade…

Den gamla och erfarna läraren (år 2016) har tappat den senare formen av prestige och nuförtiden har jag lättare att lyssna på eleverna och känna mig BEKVÄM med det. Det är inte en kamp om vem som ska bestämma, det är en demokratisk process om lärandet och hur man ska få det så optimalt för den aktuella elevgruppen som möjligt. Jag försöker lyssna så gott jag kan och ändra på beslut som känns fel i förhållande till vad de uppfattar och tycker.

Men åter till låtsasklassen… Nu har jag alltså slängt min egen idé i soporna genom att säga ”OK!”

Nu inträder den märkliga huggsexa som präglar en grupp utan tydlig ledning. Jag kunde ha varit den tydliga (men ändå inte på något sätt elaka, bara just TYDLIGA) ledaren, men då var jag för ung och oerfaren för att begripa det. Jag hade läst i min utbildning att man ALLTID ska lyssna på eleverna och dragit ett likhetstecken mellan detta och att eleverna skulle bestämma… Man lär så länge man har elever…! 🙂

Nu var vi i fasen då eleverna skulle välja vilka de ville jobba med… och efter en stund var det precis som det kunde vara på mina idrottslektioner som barn… De som inte var så duktiga i bollsport blev sist valda när vi skulle spela handboll. De som sprang långsamt blev inte valda i fotboll och de som inte kunde läsa karta fick inte vara med i orienteringsgruppen. Märkligt nog, så stod jag där, den unga läraren, och konstaterade helt ljusblått att det var ju KONSTIGT att just två elever återstod när alla grupper ansåg att de var ”klara” med indelningen och inte behövde någon mer… Barn kan verkligen vara utstuderat grymma när det tillåts vara det av vuxenvärlden…(mig). De två återstående petade JAG in i varsin grupp, fullt medveten om att det var en riktigt dum lösning, men utan att ha en bra idé i bakfickan och utan att ha tillräckligt med pondus i gruppen för att säga: ”Vet ni, detta med gruppindelningen blev ju helt fel, så nu vill jag att vi börjar om från början och jobbar i de grupper jag hade planerat från början…”

Ändå är det inte detta som jag hittills skrivit som är MEST intressant. Det är snarare både gruppindelningens psykologi, processen i den färdiga gruppen och det väntade resultatet som blir intressant. Slarv-Maja väljer självklart att vara i en grupp med elever som satsar på skolan om hon själv får välja, medan det är lätt att räkna ut att dessa elever helst jobbar utan Slarv-Maja, eftersom de är mer intresserade av sina egna betyg än av att hjälpa Slarv-Maja till självinsikten att det lönar sig att satsa på skolarbetet. Lat-Mats väljs bort av samma skäl som Slarv-Maja, för ingen vill jobba med en kompis som inte orkar bry sig och inte lägger ner något jobb. Ivriga Ivar däremot är hett byte på gruppindelningsmarknaden, för alla vet att han kommer att lägga ner jättemycket energi och ambition på att få grupparbetet att bli det bästa genom tiderna! Envisa Eva är en vinnare som gruppkompis om hon är MED gruppen i tanken om HUR, men är hon av annan åsikt än gruppen, så är hon spiken i kistan med sin envisa ståndpunkt och svårighet att anpassa sig till andra. Finurliga Fina är både omtyckt och beundrad för sina många kluriga idéer oavsett hur svår en uppgift är. Olle Olyckskorp däremot är en ständig bromskloss i sin grupp eftersom han letar fel och försöker skjuta andra elevers idéer i sank så fort någon fäller en kommentar om hur man skulle kunna göra. Betty Bäst kör över allt och alla med sina egna lösningar, struntar helt i att lyssna och överröstar de andra när de försöker lägga fram ett förslag i gruppen. Betty Bäst vinner i sin grupp OAVSETT om hennes lösning är den bästa eller inte. Hennes gruppkompisar har lärt sig att de vinner på att anpassa sig till Betty Bäst och strunta i sina egna idéer. Betty Bäst väljer helt klart att i sin grupp ha Tysta Tusse, som en bundsförvant om hon själv får välja och om inte Stöddiga Stina redan har värvat honom till sin grupp. Flitiga Lisa och Pelle Plugghäst frågar om det är OK att man jobbar i par i stället för i grupp och den unga läraren med svag position i gruppen säger:

”OK, för den här gången då!”

Arbetet tar sin början… Jag hade inledningsvis tänkt mig att vara mycket inbegripen i de olika gruppernas arbete, men det visar sig ganska snabbt att de trivs med att jobba på egen hand och upplever mig som ett störande moment när de ska jobba i gruppen… Vissa grupper jobbar med det de ska och gör också stora framsteg i arbetet med att komma allt närmare sin reklamfilm. De provfilmar, testar olika idéer, vill ha råd och tips. Andra grupper gör allt annat än att ägna sig åt denna uppgift…ända tills jag kommer för att titta till dem… Då säger de pliktskyldigast att även om de verkar sysslolösa, så är det skenet som bedrar, för det är nämligen så att de är sysslolösa för att de inte kan göra något just IDAG, eftersom Slarv-Maja har glömt deras manus hemma och då kan de ju inte jobba, eller hur??? Jag frågar om de inte kan rekonstruera sitt manus, men de menar att de ju HAR ett manus och NÄSTA GÅNG så ska de hålla på med uppgiften. Det LOVAR de… När jag besöker dem nästa gång har Lat-Mats glömt manus i sitt skåp och orkar inte hämta det och jag tvingas ta en strid med honom och gruppen om vikten av att satsa på sina studier…vilket får Stöddiga Stina att vräka ur sig att jag fullständigt ska skita i om de vill göra uppgiften eller inte, för det är faktiskt en hel vecka kvar till man ska lämna in sin reklamfilm och nu vill de vara ostörda i sitt arbete! Jag är ung och oerfaren, som jag nämnt tidigare och jag är i avsaknad av pondus, lång erfarenhet och jävlar anamma. Därför säger jag till eleverna, att det är OK och påminner om vilket datum arbetet ska vara klart. Slokörad lämnar jag gruppen och begrundar om det skulle kunna finnas något annat sätt att nå fram till just dem… Känner mig misslyckad och otillräcklig… Ville helst ha ett annat jobb än lärarens… Varför är lärarens vardag så här motig? tänker jag.

Flitiga Lisa och Pelle Plugghäst har skrivit ut sitt manus på datorn och lånat rekvisita av släktingar och tränat på tänkbara repliker, men de har upptäckt att det är svårt att jobba i par med ett så stort arbete som en reklamfilm, så nu har de varit runt i grupperna och värvat över Tysta Tusse, för att han ska filma åt dem, och Ivriga Ivar eftersom han vill att det ska gå fort och äntligen hända något i processen… Efter mycket extraarbete och massor av fritid, är deras film klar och den är dessutom väldigt fyndig, eftersom de dessutom hade lyckats få med Finurliga Fina i gruppen. De andra gruppernas arbeten framstår i jämförelsen som ganska mediokra…och jag i min egen utvärdering på kammaren tänker att ”nästa gång så måste jag driva igenom att det är jag som ska skapa grupperna när vi ska jobba i projektform”. Blir det så? Gradvis…så blir jag en klokare lärare, men i början var det verkligen TRIAL AND ERROR som gällde.

Därför är min slutpoäng här återigen, så som jag sagt tidigare; Den unga läraren kan behöva en arbetskamrat som varit ute ganska länge och som kan stötta en i svåra beslut och vägval i yrket. Låtsasklassen hade säkert KUL, men det är rimligt att anta att de fick väldigt olika förutsättningar för sitt lärande och det är inte OK. Det var inte OK då och det är inte OK nu. Det är lärarens ansvar att se till att grupper fungerar och att upptäcka i tid när de INTE fungerar. Det ingår i yrket att vara den som skapar goda förutsättningar för lärande, med allt vad det innebär. Man lär så länge man har elever… Verkligen är det så!!! Och en av de viktigaste insikterna jag kan göra här och nu, efter 25 år i yrket, är att man behöver vara lyhörd för elevernas behov och önskemål men ändå inte lägga sig platt och följa minsta rörelse i gruppen, för i slutändan är det jag som är ansvarig för att målen nås och att en lärandesituation som är dynamisk och givande för alla råder i klassrummet. Detta tål att upprepas:

Att avstå ifrån att ta rodret i klassrummet, så som jag gjorde som ung lärare,

är i själva verket att lämna eleverna i sticket…

Men det förstod jag inte då.

Läraren har ansvar för verksamheten,

hela vägen…

juli 23, 2016 av asaole

Trehundratjugofjärde åseriet – Lärares ansvar för elevers lärande…

Lärarrollens komplexitet är svår ett fånga, men ett är säkert: man vinner på att själv vara kunnig, insatt, positiv, engagerande och envis…

Man tjänar på att låta elever tipsa varandra och man tjänar på att själv vara generös med tips och idéer. När det går HELT FEL och man misslyckas, är det viktigt att våga säga till eleverna att det blivit fel… Gör om, gör rätt! Dr Lorraine Monroe, som jag berättat om i ett annat åseri, påminde mig om vad viktigt det är att lärare ägnar sig åt reflektion över den egna undervisningen. Om inte elever lär sig, är det lärarens skyldighet att fundera på nya, andra sätt att undervisa, repetera och förklara. Med elevers förståelse kommer oftast ett ökat intresse. Intresserade elever är lättare att undervisa än ointresserade… Att vinna gruppen är alltså A och O…

När en text upplevs som lite för svår att förstå för en elev, så brukar jag ta tillfället i akt att bryta lektionen en stund för alla, för att ge en minilektion på ett metaplan. En text kan mycket väl upplevas som svår av en hel grupp, men enskilda elevers grad av lärande hänger samman med ett antal påverkbara faktorer som jag brukar samtala med eleverna om. Följ med på en läsförståelselektion med mig och låtsaseleverna… Eleverna finns förstås inte på riktigt, men deras namn indikerar ändå något som jag under mina år som lärare ibland stött på bland elever.

1) Slarv-Maja

2) Lat-Mats

3) Ivriga Ivar

4) Envisa Eva

5) Finurliga Fina

6) Olle Olyckskorp

7) Betty Bäst

8) Tysta Tusse

9) Flitiga Lisa

10) Pelle Plugghäst

11) Stöddiga Stina

Ovanstående elever och jag ska använda en lektion till att läsa en och samma text. Samtliga elever uppfattar texten som svår, faktiskt så svår att det inte går att förstå den efter en första genomläsning. Genast utbryter en viss oro i gruppen. Lat-Mats och Slarv-Maja lägger ifrån sig texten och kollar sina mobiler i stället. Envisa Eva och Finurliga Fina frågar om de kan få använda ordbok och om det är OK att de samarbetar. Stöddiga Stina skriker som vanligt att hon skiter i att läsa texter som bara handlar om något astråkigt. Olle Olyckskorp ropar från sin plats att den här texten ändå inte går att förstå hur mycket man än försöker och därför är det onödigt att ens försöka. Man skulle ändå bara misslyckas. Betty Bäst menar att bara för att Olle Olyckskorp inte kan med hur man letar i ordböcker, betyder ju inte det att alla är lika korkade losers. Själv förstod hon till exempel det mesta av texten redan från början, faktiskt. Tysta Tusse som sitter alldeles bredvid Betty Bäst kan se hur hon i sin text har skrivit jättemånga frågetecken i marginalen och dessutom ritat en arg gubbe längst ner. Tysta Tusse inser att Betty Bäst har förstått lika lite av texten som han själv gjort, men han vill inte utmärkta sig genom att kritisera Betty Bäst. Det bästa är att vara tyst och vänta och se vad som blir lärarens nästa drag. Den strategin har fungerat förr… Medan de övriga gett luft åt sitt missnöje på olika sätt har både Pelle Plugghäst och Flitiga Lisa passat på att läsa texten en andra gång, eftersom de vet att man som regel förstår bättre då…

Alla ovanstående förhållningssätt förekommer i de allra flesta klassrum. Dessutom förekommer de samtidigt…

Att tappa sugen som lärare är fullt begripligt om man ofta får mothugg eller upplever att det inte går på räls, men jag brukar tänka på vilka möjligheter att påverka jag själv har och också hur viktigt det är att väcka ett intresse för en text, skapa en förförståelse och få elevernas uppmärksamhet. Min roll är viktig i den här klassen. Med tanke på elevernas olika förutsättningar och deras varierande inställning till sina möjligheter att lära sig, fokuserar jag på deras strategier i lärandet. Jag jobbar en stund med hela gruppen samlad för att de elever som tycker att texten är fullständigt omöjlig att ta sig igenom, ska få fler tips om hur de ska göra. Men förutom det ägnar jag kraft åt att jobba med elevernas inställning. Först inställningen till sin egen förmåga… Därefter inställningen till den specifika uppgiften.

Att hjälpa eleven till insikten att hen klarar av att så småningom förstå texten om hen bara lägger ner lite arbete på den är viktigt. Att få elever att förstå att texten valts med omsorg för att träna läsförståelse på en nivå som är strax ovanför elevens nuvarande nivå är mer framgångsrikt än att låta eleven fortsätta tro och tänka att det inte går eller att hen är för korkad för att förstå den aktuella texten.

Vidare är inställningen till uppgiften minst lika viktig. Om jag som elev oreflekterat får fortsätta tänka att alla texter i skolan är astråkiga eller att det inte spelar någon roll om jag nonchalerar uppgiften genom att zappa på mobilen, så har min lärare bidragit till att ytterligare försämra möjligheterna för kreativt lärande i positiv anda. I de flesta kurser finns en nivå man förväntas nå i slutändan av kursen. Det kan vara en färdighet eller en viss kvalitet som ska uppnås. Pelle Plugghäst och Flitiga Lisa kommer att jobba vidare tills de når målen. De har knäckt koden och förstått redan den första instruktionen från läraren. Tysta Tusse kommer att följa lärarens instruktioner och göra sitt bästa, tyst så att han inte utmärker sig… Betty Bäst kommer skryta om alla insikter och kunskaper och ifrågasätta andras kompetens, medan Olle Olyckskorps låga självkänsla är hans främsta hämsko. Så länge Slarv-Maja och Lat-Mats tillåts fortsätta avvika från lektionsplaneringen kommer Stöddiga Stina ha sin givna roll som klassens clown med störande kommentarer på löpande band och på så sätt bidra till en onödigt låg arbetstakt i klassen. Ivriga Ivar som hela tiden velat komma igång med arbetet men inväntat lärarens instruktioner förstår efter några liknande lektioner att han kommer att vinna på att hålla sig väl med Envisa Eva, Finurliga Fina eller FÖRSÖKA hänga på i samma takt som Pelle Plugghäst och Flitiga Lisa.

Klassens kultur finns där under ytan i de flesta konstellationer, men i lärarrollen har jag ansvar för att stötta SAMTLIGA elever i lärandet. Mitt ansvar innebär att ge eleverna många olika verktyg, nya tips på HUR man kan göra och samtidigt måste jag hålla humöret uppe, min egen koncentration på topp och inte tappa sugen när den heterogena gruppen framför mig är vilsna, frågande eller oroliga. Precis den delen av läraruppdraget är den största utmaningen, men också det som gör yrket spännande och intressant dag efter dag!

Länk till texten om mitt möte med Dr Monroe

juni 6, 2016 av asaole

Tvåhundraåttioåttonde åseriet- Musikupplägg att samtala om Del 8: Avslutande kommentar till blogginlägg om musik i undervisningen

Spring Melody I många avseenden är läraryrket fritt på ett sätt som jag alltid har uppskattat. Man har ett stort antal kursplanemål att förhålla sig till, men friheten i upplägget är lämnat till läraren. Ofta har jag därför valt att komplettera andra uttrycksmedel med musikupplevelser, eftersom det finns så många fördelar med det. Undervisningsämnet i mitt fall är SVA, svenska som andraspråk. Mina elever är vuxna, men det kunde lika gärna vara ungdomar i högstadiet eller gymnasieskolan. Genom ett antal blogginlägg har jag visat hur jag kopplar innehållet i kursplanen för ämnet svenska som andraspråk till musikupplevelser. I #Tvåhundraåttioförsta åseriet kunde du se hur man kan använda musik för att jobba med ord och uttryck med temat VATTEN, i det #Tvåhundraåttioandra åseriet var temat ARBETE OCH VILA, i det #Tvåhundraåttiotredje åseriet var temat SLÄKTSKAP i det #Tvåhundraåttiofjärde åseriet var temat TVÅSAMHET och i det#Tvåhundraåttiofemte åseriet var temat #KRIG OCH FRED, SVERIGE OCH GUD VET ALLT. Det #Tvåhundraåttiosjätte åseriet satte naturen i fokus i #NATUREN, NATURLIGTVIS! Slutligen kom ett humoristiskt upplägg med fokus på#DANSKAVALJERER VI MINNS. Nu är det dags att knyta ihop säcken!

När jag väljer material för mina elever försöker jag hitta sådant som de kan ha nytta av på olika sätt när de pratar med sina vänner. Därför är musik något jag självklart plockar in i min undervisning. Mycket av det innehåll som förut var otillgängligt för gemene man, är nu endast ett knapptryck bort och vi kan enkelt konsumera till exempel musik utan att först uppsöka en musikaffär och köpa noter eller inspelningar. Därför har jag tagit tillfället i akt att djupdyka i det stora musikutbudet och koppla samman det i teman, som förslag på innehåll som kan användas i undervisningssammanhang.

bland behöver man tänka på att vara lite extra varsam i sitt val av tema. Undervisar man utlandsfödda kan ett samtal om död och begravning vara ett känsligt samtalsämne, eftersom många kan ha smärtsamma upplevelser av detta, men så länge man går varsamt fram, så kan det samtidigt visa sig vara många saker som är intressant för eleverna att upptäcka inom detta område. I samtal jag haft om död och begravning i olika elevgrupper, har jag märkt att det är väldigt vanligt att man ”tar för givet” att traditioner och rutiner, ritualer och så vidare, är desamma i hela världen. Därför blir samtalen på detta tema väldigt ärliga och nyfikna och elever verkar genuint intresserade av varandras seder och bruk. Det i sin tur leder till att ”språkandet” på lektionen sker i den så kallade zonen för det proximala lärandet (Lev Vygotsky).

Valet av musikstycken är också något jag tänker igenom noga. Oftast väljer jag den version av en sång som blivit mest känd, för att eleverna ska kunna hitta den igen och dra nytta av att de känner till sången, när de vid ett senare tillfälle vill samtala om sången med en svensk vän. Många av mina vuxna elever gärna läser dikter. Vissa av dem är dessutom själva vana vid att uttrycka sig i form av dikter eller poesi. Därför kan en tonsatt svensk dikt passa bättre än man kanske tror. Alla dessa musikstycken har vart och ett sina egna specifika språktrådar att dra i. Ofta när jag jobbar med musik så som jag beskrivit här, har jag endast en stomme av tankar med mig till lektionen. Resten låter jag ske spontant i interaktion med den aktuella elevgruppen. Det är viktigt att ge eleverna tid att själva formulera frågor och funderingar i anslutning till musiken. Det är också spännande att låta det vara en resa i nuet, att gemensamt med sina elever ta sig an ett eller flera musikstycken som är knutna till ett specifikt tema.

I ett av blogginläggen med musiktema pratar jag om hur Sverige alltså har varit ett land som människor har flytt ifrån, eftersom det är en viktig insikt för många av mina elever. Med ett musiktema som handlar om en annan migrationsvåg (när svenskar flyttade till Amerika) i en annan tid än nu, kan språket stärkas och möjliggöra för eleven att sätta ord på sina egna erfarenheter, utan att det blir alltför smärtsamt och verklighetsnära för den enskilda eleven i klassrummet. jag frågar inte om deras upplevelser, utan ger dem möjlighet att kommentera andra migranters erfarenheter (Karl-Oskars och Kristinas ur Utvandrarna/Kristina från Duvemåla). Med teman som handlar om svåra upplevelser måste man förstås ändå alltid vara beredd på att snabbt byta spår till något annat. Efter detta tema kommer det ofta väldigt många insiktsfulla kommentarer med jämförelser mellan elevens hemland och Sverige och jag har tolkat det som att temat är angeläget och intressant för eleverna att arbeta med.

Humor är också en väldigt viktig ingrediens. Men mitt blogginlägg på temat danskavaljerer vi minns, vill jag slå ett slag för de många musikstycken vi hör då och då, som får oss att skratta och må bra av det dråpliga i texten. Vill man i stället hitta ett djupare allvar, så går det alldeles utmärkt till exempel genom att lyssna på musik med naturtema. Jag gav några exempel på det i mitt blogginlägg #natur, naturligtvis.

Eftersom det finns ett sådant oerhört utbud med riktigt bra musik som man kan använda i undervisningssyfte, så tycker jag att man ska slösa med musiken! Väldigt ofta pratar jag med mina utlandsfödda elever om hur lämpligt det är att träna både uttal och intonation med hjälp av musik med svensk text, men det är ju absolut inte det enda skälet. Det kanske viktigaste skälet är att eleven i så fall tar del av en kulturskatt som vi andra redan omfattas av. Att få en liten inblick och hjälp igång med att lyssna på vanlig svensk musik, skapar kanske mersmak? För egen del hoppas jag att jag bidrar till att mina elever genom musiken kan utvecklas både språkligt och på andra sätt. Musik är så mycket mer än enbart en ljudtapet! Därför slår jag ett slag för mer musik i undervisningen. ❤

juni 6, 2016 av asaole

Tvåhundraåttiosjunde åseriet- Musikupplägg att samtala om Del 7: Danskavaljerer vi minns!

I många avseenden är läraryrket fritt på ett sätt som jag alltid har uppskattat. Man har ett stort antal kursplanemål att förhålla sig till, men friheten i upplägget är lämnat till läraren. Ofta har jag därför valt att komplettera andra uttrycksmedel med musikupplevelser, eftersom det finns så många fördelar med det. Undervisningsämnet i mitt fall är SVA, svenska som andraspråk. Mina elever är vuxna, men det kunde lika gärna vara ungdomar i högstadiet eller gymnasieskolan. Genom ett antal blogginlägg vill jag visa hur jag kopplar innehållet i kursplanen för ämnet svenska som andraspråk till musikupplevelser. Men för att kunna vara abstrakt om hur jag tänker, behöver jag först vara konkret i vad jag gör med eleverna. Därför kommer ett sammanfattande blogginlägg på metaplan sist i raden av musikteman. I #Tvåhundraåttioförsta åseriet kunde du se hur man kan använda musik för att jobba med ord och uttryck med temat VATTEN, i det #Tvåhundraåttioandra åseriet var temat ARBETE OCH VILA, i det #Tvåhundraåttiotredje åseriet var temat SLÄKTSKAP i det #Tvåhundraåttiofjärde åseriet var temat TVÅSAMHET och i det#Tvåhundraåttiofemte åseriet var temat #KRIG OCH FRED, SVERIGE OCH GUD VET ALLT. Det #Tvåhundraåttiosjätte åseriet satte naturen i fokus i #NATUREN, NATURLIGTVIS! Nu när det snart är dags för alla utedansbanor att fyllas av lyckliga dansanta människor, måste jag slå ett slag för #DANSKAVALJERER VI MINNS

Även för temat #DANSKAVALJERER VI MINNS finns många tänkbara sånger att jobba med, för den som tycker att temat verkar intressant. Som dansant i största allmänhet har jag ju dansat till alla de låtar jag väljer för detta blogginlägg. Den stora poängen med låtarna denna gång är alltså att de handlar om ”män som dansar”… Knäppt tema? Javisst! Men när du stiftat bekantskap med herrarna i gruppen ser du säkert också många användningsområden i ett klassrum… Det är i alla fall min förhoppning. Först ut är Gösta… Men inte vilken Gösta som helst, utan Stadshotellets John Travolta;

Ingmar Nordströms med Gösta Gigolo

Man måste förstås passa på att prata en hel del om den svenska dansbandskulturen och förklara att det är många människor i Sverige som på sin fritid gärna tar sig en svängom till musik på något dansställe. Det är säkert också bra att nämna lite om hur själva dansen går till och att det nuförtiden i allmänhet är demokratisk uppbjudning, vilket kanske inte är självklart i elevernas hemländer. Vidare kan det ju vara kul att visa några danssteg… Jag är galen nog att ta några foxtrotsteg eller snurra en sväng i valstakt för att visa, men ännu bättre hade ju varit att bjuda upp en av eleverna. Det får kanske DU göra! 🙂

Innehållsmässigt kan man ju samtala om vad låtarna handlar om och även dela med sig av egna personliga ”dansminnen”, för vi har nog alla varit med om att dansa med personer som vi har synpunkter på… Den där som inte håller takten eller kanske han som kommer direkt ifrån kvällsmjölkningen utan att ha duschat… och förstås de som är ute för att hitta någon att ta med sig hem och därför tar sig en trevare längs ryggen. Tänk att råka ut för en sådan som Knut, som är charmör på heltid och samlar på behåband:

Lasse Berghagen sjunger Flirtige Knut

Kom ihåg att berätta för eleverna hur man egentligen ska uttala ordet ”flirt” på svenska! Annars tror de ju att Lasse Berghagen har rätt uttal på ordet… 🙂 Här kommer nästa charmör, Torsten, och här kan man titta hur publiken dansar och vilken slags tillställning en ”dans” är…

Filmklipp med Lasse Berghagen när han sjunger Torsten Bark

Här kommer en alldeles klockren hörövning i musikalisk tappning… Det är universalgeniet Peter Carlsson från Grycksbo, som skrivit en låt som handlar om en man som heter Tor, som ska dra iväg ut på dans… Låt den spela medan eleverna funderar på vad det egentligen handlar om… Vad är det Tor ska göra? Hur förbereder han sig för detta? Vad har han på sig? Varför är han klädd så? Hur kan man beskriva hans skodon? Vad händer när han kommer fram till dansen? För dig som är musikalisk är det ju kanske idé att också notera alla de många taktarter som Peter Carlsson uppvisar i en och samma musikstycke… Vill man koppla samman detta stycke med något annat, så kan det gå alldeles utmärkt att läsa novellen Sagan om den fule Manfred av Tage Danielsson. Den texten är en parodi på sagan om Askungen och texten har väldigt mycket gemensamt med sången Tors röda skor… Copyright-regler hindrar mig att lägga ut texten, men den finns i boken Sagor för barn över 18 år från 1964 och boken finns på varje bibliotek i hela Sverige… Jag brukar högläsa texten, eftersom det har visat sig vara en bra idé med tanke på de många obekanta orden… Använd texten som komplement till alla de övriga danskavaljererna om det passar dig…

Peter Carlsson och Blå Grodorna med Tors röda skor