Trehundrasjuttonde åseriet: Turist i USA- Om jag vore president i USA…

National Constitution Center

We, the people of other countries, come to the USA to see what the country is like…

Ett av de turistmål jag vill rekommendera är de äldre delarna av centrala Philadelphia, där man snabbt får mycket information om hur USA en gång bildades. Man kan vara kunnig eller okunnig, intresserad av historia eller inte och ändå få något ut av sitt besök på National Constitution Center. Där finns lättillgänglig information upplagt med interaktiva lösningar som passar alla åldrar. Där finns också mer djuplodande information och böcker och dokument att studera om man så vill.

Korta filmsnuttar underlättar navigationen i materialet, som inte måste tas i någon speciell ordning. Man går runt i den ordning man själv vill. Just i år när det är valår, har man en extrautställning som handlar om hur man tar sig till Vita huset. Där inne kan man enkelt följa hur andra valrörelser varit och vilka kandidater som vunnit. Man kan även i detalj följa vissa mer kända presidenter och deras öden. Det var spännande att till exempel se hur det var under andra världskriget och även runt JFK 1963 samt Watergateskandalen på sjuttiotalet.

I närheten av National Constitution Center finns även den berömda ”Liberty Bell” som många anser har kopplingar till tillblivelsen av konstiutionen, medan andra menar att så inte är fallet. Oavsett, så finns den till beskådande i centrala Philadelphia. Man kan även passera Betsy Ross hem… Det var hon som en gång designade den amerikanska flaggan. Men vi gick alltså till National Constitution Center. Där finns guider av olika slag. Dels finns alldeles vanliga guider som talar om vart man ska gå om man inte hittar, eller som ansvarar för en liten del av utställningen, dels finns guider som är klädda som Amerikas ”founding fathers”, de män som var med vid tecknandet av självständighetsförklaringen och den amerikanska konstitutionen.

Den senare kategorin guider är väl inlästa på sina respektive karaktärer och är roliga att prata med, för de håller strikt på ”sin” roll, men interagerar med den de pratar med. Vi pratade med ”Benjamin Franklin” som menade att det var ”a pity that Sweden doesn’t help us actively now that we really need support to deal with the Britons!” Det var roligt att samtala med honom, eftersom det blev en liten resa i tiden… Samma typ av klädkod hade även personer som fanns i ett närliggande turistcenter. Där kunde man samtala med en knypplerska, en konstnär och en man som spelade cittra…

KnypplerskaCittraspelareDen atmosför som skapades med hjälp av de tidstypiskt klädda guiderna var trevlig, tycker jag. Man kom i stämning…och var redo för den föreställning som muséet har om hur självständighetsförklaringen kom till. Jag har sett den för några år sedan också. Den är väldigt proffsig och framförs av en skådespelare som med stor inlevelse berättar och gestaltar händelserna som föregick den 4 juli 1776. Bilder och filmsnuttar ackompnajerar honom och publiken sitter i ett mörkt rum som är cirkelformat. Publikplatserna är ordnade så att alla sitter och ”ser varandra” vilket skapar en vi-känsla. Förutom själva lokalen, så bidrar skådespelaren till att förstärka vi-känslan genom att peka på eller direkt tala till enskilda i publiken ibland. Temat????

WE…the People…

Det är så den börjar… texten i konstitutionen… We, the people… När man sitter där i den mörka lokalen och lyssnar på det mäktiga ljud- och ljusspelet som skådespelaren leder så professionellt att man nästan glömmer tid och rum, blir man dessutom nästan amerikan på kuppen, eftersom skådespelaren så tydligt talar till oss, publiken, när han säger WE, the people…igen och igen…

Det är en fin tanke att makten ska delas, så att vi, folket, aldrig ska hamna i en situation där någon enskild människa tar all makt över landet. Som gäst i landet är jag mycket intresserad av hur det kommer gå i kommande val, när det står emellan antingen Donald Trump eller Hillary Clinton. Därför har jag frågat många amerikaner jag stöter på om valet. Många är frispråkiga och delar sin syn på saken utan att blinka. De säger vem de planerar att rösta på och berättar gärna varför. Intressant nog har det hittills inte varit övervikt åt något av hållen. Det är ungefär 50% som tycker si och 50% som tycker så… Därför blir det nog en riktig rysare när det väl är dags!

Jag för egen del kan förstås inte låta bli att leka lite när jag får chansen… Han såg så snäll ut, gamle Ben! 🙂

Franklin och jag

Benjamin Franklin och jag

Det vore ju rätt så spännande att vara president för en dag… Om jag vore det, här i USA, så skulle jag ändra på några saker som jag sett när jag varit här, men jag skulle också glädja mig åt och känna mig stolt över andra saker och försöka sprida dem så att det blir lika i hela federationen. Det är härligt att drömma. Efter presidentvalet vet vi om det kommer vara Trump eller Clinton…

The president of the United States...

The president of the United States…

Om du vill läsa fler blogginlägg som handlar om mina reseminnen från USA, så kan du hitta en förteckning över dem här:

http://wp.me/p4uFqc-Ov

Trehundrasextonde åseriet: Turist i USA- Amishfolket i Pennsylvania och deras självklara plats på turistkartan

Lapptäcke

För egen del stiftade jag i likhet med många andra bekantskap med Amishfolket via vita duken i mitten på åttiotalet när Harrison Ford i filmen Vittne till mord (Witness) hamnade i knipa och gömde sig på en gård i Lancaster, Pennsylvania. Dels tyckte jag på den tiden att filmen var spännande och bra på ett allmänt plan, dels tyckte jag att det var intressant att Amishfolket inte var något man hade hittat på för filmens skull.

När jag var på besök i Lancaster förra gången var det mycket som var sevärt och spännande för mig som turist. Bland annat kunde man se fantastiska slöjdalster både i olika textiltekniker och träföremål och möbler av olika modeller. De hade också väldigt speciella träskyltar med olika budskap på. Ibland var det bibelord, men det kunde också vara ordspråk eller citat av kända människor. De där skyltarna köpte jag några exemplar av då och därför sökte jag även denna gång efter dem.

I filmen Vittne till mord framgår hur man brukar sitta och samarbeta med skapnadet av stora vackra täcken i lapptäckesteknik och om det fortfarande går till så vet jag inte, men nuförtiden finns det gott om försäljningsställen där man säljer både trä- och textilhantverk av olika kvalitet.

Butiker med charkuteributiker eller lite större affärer där man gjort det till en affärsidé att kunderna kan gå runt och provsmaka, finns det också gott om. Där inne var det FULLT med turister… Man kunde smaka korvar, ostar, torkat kött, marmelader och olika typer av inläggningar eller marmelader och röror… Nära kassan kunde man ändå, allt det goda och egenproducerade till trots, köpa färdigpackade engelska lakritskonfektyrer och punschpraliner som starkt liknade de fabrikstillverkade som vi hittar i matvarubutiker i Sverige.

Jag ser det som en marknadsanpassning… ”Har ni inga popcorn?”

…JO… NU har vi det… 🙂

Amish klär sig enligt traditionen på ett sätt som inte liknar andra amerikaners. Kvinnor har klänningar i enfärgat tyg, till exempel ljust rosa, görna eller blå och en huvudbonad som är att likna vid en hätta med knytband, som dock förblir oknutna. Kvinnorna bär även vita förkläden. Inga kvinnor bär make-up och håret är alltid ordnat i flätor och uppsatt. Skorna är enkla och utan klack. Män och pojkar har rejäla mörka byxor med knappgylf och hängslor och skjortor i blått eller grönt. De unga pojkarnas frisyrer kan närmast beskrivas som jämnklippta som ”pottfrisyrer” och är man ogift är man slätrakad. Gifta män bär skägg och hatt, en ljus stråhatt. Det finns mycket att läsa om Amish på Internet, både på svenska och engelska om du vill veta mer om deras tro och livsåskådning.

Under de år jag vid några tillfällen har besökt Lancaster, har marknadsföringen och turistanpassningen gått allt längre. Turister som vill körs nuförtiden i häst och vagn runt Kitchen Kettle Village mot en summa pengar och är man barn kan man skaka hand med pepparkaksgubben… Det är en slags outtalat samarbete mellan turisterna själva och det de kommit för att se, nämligen en religiös grupp som från början hade mycket stark integritet och inte släppte någon inpå livet. Jag kan se vissa likheter mellan dem och andra grupper i USA, till exempel indianerna, som på samma sätt till slut blivit en exotisk turistattraktion i första hand. Genom att skapa en miljö som är fullständigt turistanpassad med offentliga toaletter, restauranger och fik och kortläsare för kreditkort i varje liten butik, tar Amish tillbaka möjligheten för en del av gruppen som vill dra sig undan den här uppmärksamheten och leva ett liv i skymundan. Samtidigt kan det för Amishfolket själva säkert vara fördelaktigt att på detta sätt tjäna pengar på att turisterna är vetgiriga och nyfikna. Alla köper säkert något i de många butikerna också! Vi åt en jättegod buffé på Dienners och det kan jag rekommendera den som funderar på att åka till denna del av Pennsylvania!

I stälet för biltvättBuggy RidesPepparkaksgubben

Om du vill läsa fler blogginlägg som handlar om mina reseminnen från USA, så kan du hitta en förteckning över dem här:

http://wp.me/p4uFqc-Ov

Trehundrafemtonde åseriet: Turist i USA- Det stora äventyrets största äventyr?

DSC05435 DSC05415 DSC05412 DSC05410 DSC05406  DSC05402

Man kan som vuxen tycka att det största äventyr man kanske är med om i sitt liv är en längre resa i landet USA. Ändå är det helt tydligt för mig som förälder att ungdomar har andra tankar om detta. Döttrarnas höjdpunkt på resan är sannolikt äventyrets äventyr, nämligen besöket på Great Adventure, nöjesparken Six Flags i Jackson, New Jersey, strax utanför New York City. När döttrarna var yngre var vi där nästan hela dagen och de åkte allt som deras ålder, längd och vikt tillät… Nu är de äldre och får, om de vill och vågar, åka ”allt”. Ända sedan vi först började planera för vår resa har de därför i sin tur planerat för vilka av åkattraktionerna de ska åka… Det har roat mig att lyssna på planerna och jag måste medge att det också varit spännande att invänta besöket på Six Flags Great Adventure för att se om de verkligen vågar allt det där som de förespeglat sig… 🙂

Nu när det äntligen var dags åkte vi med hjälp av en GPS till exakt den position där nöjesparken ligger, utan minsta problem med att hitta rätt. Härligt! 🙂

Värmen i New Jersey den här tiden på året kombineras med en väldigt hög luftfuktighet som jag är väldigt ovan vid. Man måste hela tiden tänka på vätskebalansen och dricka vatten i tillräcklig mängd. Nöjesparken Six Flags Great Adventure har som policy att man inte får ta med något ät- eller drickbart in i parken. Det kan förstås finnas säkerhetsskäl till denna policy och det är rimligt, men den bakomliggande faktorn är troligtvis kommersiell. Det ska bära sig, helt enkelt. När vi förstått hur det fungerade köpte vi därför varsin flaska för dyra pengar… Den flaskan var i sin tur möjlig att fylla på så många gånger man ville och i längden var det ekonomiskt, om man räknade på styckepriset för en dricka, denna varma dag. Som komplement hade parken också policyn att alla som så önskade kunde be om isvatten vid vilket försäljningsställe som helst, troligtvis för att undvika att någon for illa i hettan. Bra, tyckte jag! Överallt fanns även skriftliga påminnelser om att man borde hålla vätskebalansen…

Dessutom fanns duschar, vanliga duschar…för dem som helt enkelt inte stod ut med värmen. Människor duschade av ansiktet, händerna eller fötterna, men många gick in helt i duschen med kläderna på, eftersom värmen ändå var så påtaglig att man snart skulle vara torr igen. En mycket populär attraktion i värmen var kanske därför Log Flume (vars like finns på Liseberg). Man åker i en ”stock” i en smal vattenränna där man råkar ut för ett antal omfattande plask som leder till att man i slutändan ofta är helt blöt…

Log Flume

Andra attraktioner som finns i stor omfattning är berg- och dalbanor, den ena högre än den andra. De har olika specialiteter, som t ex att de är extra höga eller extra snabba eller går i mörker inomhus etc. Andra kan var konstruerade så att man står upp eller ligger ner eller konstant är upp och ned. Oavsett vad som är det typiska för den aktuella berg- och dalbanan, verkar de omätligt populära. Vid mitt förra besök åkte jag Nitro, en av parkens mest populära banor. Det var en otroligt rolig upplevelse, som jag genomförde med skräckblandad förtjusning tillsammans med vänner. Nu kunde jag i stället glädjas åt döttrarnas omdöme om olika attraktioner i parken. Helt klart är att detta inte är något vanligt kvarterstivoli… Man kan troligtvis åka hela dagen utan att egentligen behöva åka något två gånger, för det finns så oändligt mycket att välja på, MEN, var och en hittar ju sina favoriter och dessa åker man flera gånger, den långa kön till trots.

Vill man äta eller fika, så går det ju att ordna, men det är svårt att hitta något som är nyttigt… Ett ställe i hela parken gör anspråk på att vara nyttigt… Annars är det alla upptänkliga varianter på skräpmat. Fika...kan an ju alltid...Hälsomat på Six FlagsAllt är upplagt kring tanken att man måste betala. Man kan (som i vårt fall) ha tur att hitta någon form av erbjudande online för att få ner kostnaden något, men när vi besökte parken hade vi ändå betalat $45,99 av normalpriset på $71.99. Med rådande dollarkurs på 8,50 SEK blir det ett utlägg på ca 390 kr per person. Det jag tycker är synd är att man måste betala den summan oavsett om man är intresserad av att åka i de olika attraktionerna eller ej. En fördel med konceptet är att det är lätt som en plätt när man väl är inne i parken, för då åker man bara, utan att visa minsta biljett eller åkband. Det är väldigt smidigt… Köerna som bildas vid de mest populära attraktionerna är förstås inte lika roliga, men det verkar inte var något problem för de familjemedlemmar som åkte.

Något jag alltid har funderat över är hur det kan vara så lockande att spela om olika mjukdjur och andra troféer när man är på nöjesparker och tivolin. Jag tror att mjukdjuren rimligtvis har hunnit bli ganska äckliga där de hänger under taket i de olika spelattraktionerna och kan inte tänka mig något bättre sätt att hantera situationen än att avstå ifrån att spela… Men den synpunkten delar jag tydligen inte med alla…

 För min egen del lekte jag med tanken att jag skulle ha vunnit en enorm ”smiley” och sedan komma med den till flyget:

”Hej! Kan man få ha den här med sig som handbagage om man klämmer ihop den noga under framförvarande säte????

Mjukdjurstrofé

Nu när vi alla var trötta, ville GPS:en inte alls vara med! Det gick helt enkelt inte att ställa in vår hemadress och i stället blev det en ganska spännande omväg, in i en annan delstat, över att par tullbroar och via några vägbyggen… Maken och jag har en gång åkt via Malung på väg hem till Grängesberg där vi då bodde, när vi hade varit i Göteborg… Gårdagen påminde om den omvägen… Men till slut kom vi ändå hem och äventyrets äventyr fick ett lyckligt slut…

 

 

 

 

 

 

Om du vill läsa fler blogginlägg som handlar om mina reseminnen från USA, så kan du hitta en förteckning över dem här:

http://wp.me/p4uFqc-Ov

Trehundrafjortonde åseriet: Turist i USA-Att flyga inrikes i USA

Den första inrikesflygning jag gjorde i USA var för många år sedan när min ordinarie flight till New York blev inställd utan närmare förklaringar eller möjlighet att omboka. Efter lite påstridig diskussion med markpersonalen på Kastrup blev flighten ombokad men i stället för att gå direkt, så som den ursprungliga rutten, innebar den ombokade biljetten att jag skulle byta både i Reykjavik och i Boston… Det var på det sättet jag fick erfara hur det kan vara att flyga inrikes i USA. Den första insikten som drabbade mig lika hårt som ett knytnävsslag i magen, var att jag inte längre förstod engelska…i alla fall inte den engelska som vår steward talade. På internationella flygningar har jag aldrig undrat över vad personalen i kabinen säger. Jag har alltid förstått engelskan, från första stavelsen till den sista… I efterhand kan jag konstatera två saker angående den unge stewardens engelska:

  1. eftersom han jobbade på en inrikesflygning så KAN det ha varit så att han tänkte att alla på hans flight förstår allt och därför behöver han inte anstränga sig att tala vare sig tydligt eller långsamt, inte heller behöver han avstå ifrån dialektala särdrag i någon form.
  2. min egen trötthet efter lång väntan och ombokningar kan ha spelat mig ett spratt, eftersom jag endast kunde förstå den här mannens välkomsthälsning och gester… resten var alldeles för snabbt och framförallt helt obegripligt, vilket skrämde mig…

Med min logik, nu när det alltså var ett faktum att jag inte begripit något, så blev det livsnödvändigt att läsa den lilla broschyren med säkerhetsföreskrifter VÄLDIGT NOGA. Vidare blev det självklart att studera det lilla flygplanets inredning och detaljer som avslöjade var nödutgångarna var, om det fanns uppmärkta skyltar med instruktioner för vad man skulle göra vid eventuell fara… Dessutom fick jag förstås oroa mig för redan nu, hur jag skulle kunna ta mig till mitt hotell i centrala New York nu när den förbeställda anslutningsbussen redan väntat på fel flygplats i väldigt många timmar på mig…(snarare redan gett upp och åkt tillbaka till garaget)… Jag kan avslöja att resan gick alldeles utmärkt och att jag anlände till JFK välbehållen, men med minnet av just den här resan i behåll, har andra inrikesflygningar i USA alltid kommit att  jämföras med denna första resa.

Under vår semesterresa i USA, där vi först tillbringat några dagar i Miami, reste vi sedan vidare till San Francisco. Förväntan inför resan var stor, eftersom vi för första gången skulle resa till USA:s västkust. Dagarna i Miami, som inneburit sevärdheter av olika slag, skulle nu bytas mot nya intryck i en annan ände av detta vidsträckta land. Det är en sak att sitta hemma i Sverige och titta på kartan och se hur långt man ska åka och en helt annan att vara där på plats. Det är svårt att förstå att man måste åka flera timmar när man korsar ett och samma land, men samtidigt är just detta lite av tjusningen. Man reser mellan olika tidszoner, man förflyttar sig ”tillbaka i tiden” och till andra naturtyper och klimat, men är ändå kvar i ett och samma land. Fascinerande!

Vi noterade att man som turist får kämpa lite extra för att förstå hur det går till just på inrikesflygterminalen. Alla förutsätter (verkar det som) att inrikesflygresenären är van vid hur det går till, kanske till och med bor i landet och har rest mycket inrikes förut. Vi fick verkligen fråga oss fram i Miami och fick ganska korta och snäsiga svar, ibland alltför knapphändiga, vilket ledde till att vi fick fråga på nytt. Ett svar kunde vara ”fråga mannen i den vita skjortan därborta”, men i den riktningen fanns ingen man med vit skjorta, endast kvinnor i blå uniformer. Nästa skillnad mot internationella flygningar under vår resa var att man också var nyfikna på vad vi hade planerat att göra på de olika resmålen. Vi förstod det som att det hängde samman med de terrorhot som piblicerats i svenska tidningar. Kanske ville man inte ha utländska medborgare på enkelresor inrikes? Oavsett, så var frågorna ungefär ”Och varför ska ni stanna i San Francisco? Ska ni inte resa vidare?”

Samma erfarenhet hade vi när vi reste från San Francisco till Philadelphia. Det var som om flygplatspersonalen hade uppfattningen att inrikesresenärer per definition är vana vid resor på den aktuella linjen, att man hittar på både den flygplats man flyger ifrån och den man anländer till… Hursomhelst så har det för vår del inte varit något konkret problem med att resa inrikes, förutom de noggranna frågorna om vad vi, som  ju är försedda med svenska pass, har tänkt göra på resmålet… San Francisco-Philadelphia skulle kunna vara den perfekta geografilektionen, om jag hade haft fönsterplatsen… Nu hade jag inte det. I stället läste jag och njöt av att flygningen var lugn och skön. Väl framme följde proceduren med att hitta rätt igen… Vi kom på oss själva med att hålla passet i handen för att vara beredda inför passkontrollen, när vi plötsligt stod vid bagagebandet på väg ut ur byggnaden och insåg att vi som inrikesresenärer denna gång inte alls behövde visa passet… Vi hade i likhet med alla övriga amerikaner bara gått rakt av planet utan någon som helst kontroll. Skönt! Där fanns en klar fördel med inrikesflyget, alltså! 🙂

 

Om du vill läsa fler blogginlägg som handlar om mina reseminnen från USA, så kan du hitta en förteckning över dem här:

http://wp.me/p4uFqc-Ov

Trehundratrettonde åseriet: Turist i USA- Trygghet, ordning och reda och behovsanpassad ordningsmakt

Polisbil...I händelsernas centrumKoll på gångtrafikanterna

PolisbilUppställd polisbilPoliser i väntan på Prideparaden i SFO

Under ett antal dagar har jag sett många poliser i arbete med väldigt skilda arbetsuppgifter. Det har varit intressant att se hur snabba de varit med att anpassa sig till rådande omständigheter. Till exempel var det så i Santa Monica, när eftermiddagens rusningstrafik gick igång… Vips var det ett helt arbetslag med poliser i varje större trafikkorsning. De dirigerade trafiken med visselpipa, skyltar och stort pondus. Både som gångtrafikant och bilist fick jag erfara den bestämdhet de använde i sitt yrkesutövande.

I San Francisco var det dags för Prideparad och många människor var i rörelse, även en del ganska stökiga individer eller hela gäng som drog fram. Polisen stod på beredskap, redo att rycka ut om så skulle behövas.

I hamnen i Santa Monica står polisbilen framställd mitt på piren, utrustad med surfingbräda för räddningsinsatser till sjöss.

Idag när vi åkte hem på Freeway 405 blev en fartsyndare medveten om att polisen även kör med civilspanare i trafiken… En liten svart sportbil fick köra in till kanten och gissningsvis ta emot en hastighetsbot.

Överallt där jag har varit på denna resa har jag känt mig trygg, bland annat tack vare polisnärvaron. Samtidigt har jag läst på löpsedlarna att polisen inte alltid enbart gör rätt. Till exempel blev polischefen i San Francisco av med jobbet häromdagen sedan hans poliser återigen varit inblandade i händelser där människor avlidit vill följd av övervåld från polisen.

Jag tänker på hur det är hemma, där polisregionerna blir allt större och närhetsprincipen verkar vara helt bortblåst… Det finns säkert fördelar och nackdelar med alla system. Här är polisen i alla fall synlig ute bland människor…

Om du vill läsa fler blogginlägg som handlar om mina reseminnen från USA, så kan du hitta en förteckning över dem här:

http://wp.me/p4uFqc-Ov

Trehundratolfte åseriet: Turist i USA- En utflykt till Long Beach

Inte alltför långt bort från Los Angeles ligger Long Beach. Vägen dit var trots detta väldigt ”lång” på grund av köer. Hemresan gick på mindre än en halvtimme… Kontrasten mellan storstadspulsen i Los Angeles och det relativa lugnet i Long Beach är det första som slår mig. Det andra är att det är en långweekend med många lediga amerikanska familjer som har rest hit för en lillsemester. Vi inleder vårt besök med att äta sushi på en förstklassig fiskrestaurang vid namn King’s Fish Restaurant. Den kypare som serverade oss var mycket professionell och hela stället kändes fräscht och maten smakade toppen!

Taklampa på King's Fish

Taklampa på King’s Fish

I hamnen fanns alla slags fartyg, från enorma kryssningsfartyg till mindre kajaker, men med en stor marina med segelbåtar däremellan. Hela miljön nere i hamnen präglades av å ena sidan sjönära läge med tillgång till vattnet och å andra sidan turistfällor bestående av små ”sjöbodar” i pastellfärger där man kunde inhandla souvenirer som hade stämplats med ”Long Beach” eller ”Route 66” eller ”California”. Vägg i vägg med souvenirshopparna fanns uthyrningsfirmor, där man kunde hyra ”wheels” av olika slag, till exempel små trampbilar för flera personer.

Queen MaryMarina, Long BeachLong Beach Convention Center

Trampbil i Long BeachTrampbilsuthyrning i Long BeachFågel

Barnfamiljer och turister samsades om utrymmet i glasskioskarna, men det fanns också både ”churros” och ”funnel cake” på samma sätt som man i Sverige ibland kan köpa ”våffla med hjortronsylt och grädde” på liknande platser. Min känsla när jag gick omkring i den här hamnen var att det var väldigt likt fiskelägena på Västkusten i Sverige, men på samma sätt ihopblandat med ”Söderman-land” (stavas så i filmen, tror jag…) som Lasse Åbergs rollfigur Stig-Helmer kommer i kontakt med i filmen SOS- en segelsällskapsresa…  Det var ändå en värdefull utflykt på så sätt att den skänkte lugn och ro. Det var en dag att njuta av och minnas när vintern kommer.

Om du vill läsa fler blogginlägg som handlar om mina reseminnen från USA, så kan du hitta en förteckning över dem här:

http://wp.me/p4uFqc-Ov

Trehundraelfte åseriet: Turist i USA- Walk of Fame…på en halvtimme blankt! :)

Soldis… eller kanske en vandring i dimman? Det fick bli en tur till Hollywoods Walk of Fame i stället. Tänk vad bra det är att jag har köpt kartor till vår resa! Först köpte jag kartor i Kartbutiken i Stockholm när jag ändå var där på en kurs. Sedan förla jag kartorna… De var helt spårlöst försvunna… Ju närmare avresan jag kom desto större anledning fick jag att städa och leta…men kartorna var och förblev borta. Därför köpte jag nya kartor… Strax före avresan var kartorna återfunna… Nu kan jag själv öppna en kartbutik och sälja stats- och stadskartor! 🙂

I Miami och San Francisco hade jag nytta av stadskartorna och under resan via Monterey och San Luis Obispo tittade jag på statskartan på kvällen, för att se hur vi hade kört, men här i Los Angeles har jag i stället fått en ny vän… Hon hittar överallt och kan varenda genväg…så här behöver jag inte mina kartor… Faktum är att jag med hjälp av GPS kör lika obehindrat här i LA som i mitt vanliga ”LA” (= Ludvika).

På Walk of Fame var det lätt som en plätt att hitta en parkering i ett parkeringshus, men det fanns två hakar:

  1. Man fick bara parkera en timme.
  2. Det kostade $10 för denna enda timme.

Vi betalar våra $10 och går ut på Walk of Fame, fullt medvetna om att vi måste vara tillbaka vid bilen inom en timme, eftersom varningsskylten precis vid vår parkeringsruta informerade om att man annars skulle bogsera bort bilen till en plats utanför staden, samt bötfälla ägaren. Enkelt val… Det fick bli Walk of Fame på tid… YOLO! Döttrarna använder uttrycket ofta… You Only Live Once…

Så fort vi kom upp på gatan mötte vi påstridiga försäljare och sådana som delade ut flygblad för olika guidade turer och evenemang av olika slag. Det var som att komma in i en malström direkt… Man drogs med i en viss riktning och hade inte någon stor chans att stanna till och begrunda de namn som fanns i stjärnorna på trottoaren och tur var väl det för just oss, eftersom vi ju hade bråttom tillbaka till bilen… 😉

Mimmi

Mimmi

Jag tänkte ändå en hel del medan jag gick där den där stunden. Dels på ljuden runt omkring. Det fanns en ung transvestit som gick omkring och dansade med sin bergssprängare nedställd på trottoaren där han just för tillfället befann sig. Killen var jätteduktig att dansa och drog en viss publik så fort han stannade till. Där fanns också en massa olika sagofigurer och filmkaraktärer som gärna ställde upp för fotografering, förutsatt att man tryckte en dollar i näven på dem… Vidare fanns turister från alla världens hörn och även från andra stater i USA, som gick omkring precis som jag och sa ÅH… Den!!! Och titta här är HAN…och HON…men Å….!

Man såg inte skogen för träden…men ändå är det i slutändan så att jag har gjort mina val och urval…

Julie Andrews

Julie Andrews

Jag såg Sound of Music fem gånger på bio, för detta var på den tiden då man såg film på bio… Vilken otroligt bra film!!! Jag läste även boken, som är en biografi av Maria von Trapp, ja…hon hette så i verkligheten också…

Billy Crystal

Billy Crystal

Meg Ryans stjärna hittade jag inte…så det fick bli Billys stjärna här… When Harry Met Sally… det är en helt oerhört bra film… Jag har nog sett den FLER än fem gånger, för att den är så oerhört härlig på alla sätt och vis…

Aretha Franklin

Aretha Franklin

Det finns artister som sticker ut… En sådan är Aretha Franklin. Hon sjunger fortfarande med väldig inlevelse och glöd, trots att hon inte längre är så ung. Jag ryser när jag hör henne sjunga Carole Kings gamla låt:

Det fanns spår av Sverige lite här och där på och omkring Wlka of Fame. Först hittade vi förstås Greta Garbos stjärna och sedan låg vi efter en P1800 i trafiken. Vi hade inte åkt långt förrän vi dessutom såg en svensk flagga utanför en byggnad. Men den vajade ju inte ensam, utan i sällskap med andra. Även en snabbvisit på denna kända adress måste ändå sägas vara värt besväret! Varje namn som man kände igen bland stjärnorna gav en flashback med minnen från förr. Jättekul att återuppleva vissa sådana minnen kopplade till dessa väldigt kända personer! 🙂

 

DSC05179

Volvo P1800

Volvo P1800

Svensk flagga

Alesso

Alesso

Om du vill läsa fler blogginlägg som handlar om mina reseminnen från USA, så kan du hitta en förteckning över dem här:

http://wp.me/p4uFqc-Ov