Etikettarkiv: #andraspråksundervisning

av

Sjuttionde åseriet- The seventieth åseri- Less than three weeks left

Earlier this year I received a Pedagogical Award of 10 000 SEK from my employer  VBU, to spend on a course or experience that would develop my teaching. I decided to check whether it would be possible to visit a teacher doing almost the same thing as I do myself, but in another language. It is now less than three weeks left before I leave for my visit in a school district in NJ, USA.  The teaching of English as a Second Language will be my main focus and it will be interesting to experience what it is like, compared to teaching Swedish as a Second Language.

 

av

Sextiosjätte åseriet – Lärares ansvar för elevers lärande…

När en text upplevs som lite för svår att förstå för en elev, så brukar jag ta tillfället i akt att bryta lektionen en stund för alla, för att ge en minilektion på ett metaplan. En text kan mycket väl upplevas som svår av en hel grupp, men enskilda elevers grad av lärande hänger samman med ett antal påverkbara faktorer som jag brukar samtala med eleverna om. För att förklara min tankegång vill jag presentera några låtsaselever för er:

1) Slarv-Maja

2) Lat-Mats

3) Ivriga Ivar

4) Envisa Eva

5) Finurliga Fina

6) Olle Olyckskorp

7) Betty Bäst

8) Tysta Tusse

9) Flitiga Lisa

10) Pelle Plugghäst

11) Stöddiga Stina

I en tänkt situation läser jag och ovanstående elever en och samma text. Samtliga elever uppfattar texten som svår, faktiskt så svår att det inte går att förstå den efter en första genomläsning. Genast utbryter en viss oro i gruppen. Lat-Mats och Slarv-Maja lägger ifrån sig texten och kollar sina mobiler i stället. Envisa Eva och Finurliga Fina frågar om de kan få använda ordbok och om det är OK att de samarbetar. Stöddiga Stina skriker att hon skiter i att läsa texter som bara handlar om något astråkigt som vanligt. Olle Olyckskorp ropar från sin plats att den här texten ändå inte går att förstå hur mycket man än försöker och därför är det onödigt att ens försöka. Man skulle ändå bara misslyckas. Betty Bäst menar att bara för att Olle Olyckskorp inte kan med hur man letar i ordböcker, betyder ju inte det att alla är lika korkade losers. Själv förstod hon till exempel det mesta av texten redan från början, faktiskt. Tysta Tusse som sitter alldeles bredvid Betty Bäst kan se hur hon i sin text har skrivit jättemånga frågetecken i marginalen och dessutom ritat en arg gubbe längst ner. Tysta Tusse inser att Betty Bäst har förstått lika lite av texten som han själv gjort, men han vill inte utmärkta sig genom att kritisera Betty Bäst. Det bästa är att vara tyst och vänta och se vad som blir lärarens nästa drag. Den strategin har fungerat förr… Medan de övriga gett luft åt sitt missnöje på olika sätt har både Pelle Plugghäst och Flitiga Lisa passat på att läsa texten en andra gång, eftersom de vet att man som regel förstår bättre då…

Att tappa sugen som lärare är fullt begripligt om man ofta får mothugg eller upplever att det inte går på räls, men jag brukar tänka på vilka möjligheter att påverka jag själv har och också hur viktigt det är att väcka ett intresse för en text, skapa en förförståelse och få elevernas uppmärksamhet. Min roll är viktig i den här klassen. Med tanke på elevernas olika förutsättningar och deras varierande inställning till sina möjligheter att lära sig, fokuserar jag på deras strategier i lärandet. Jag jobbar en stund med hela gruppen samlad för att de elever som tycker att texten är fullständigt omöjlig att ta sig igenom, ska få fler tips om hur de ska göra. Men förutom det ägnar jag kraft åt att jobba med elevernas inställning. Först inställningen till sin egen förmåga… Därefter inställningen till den specifika uppgiften. Att hjälpa eleven till insikten att hen klarar av att så småningom förstå texten om hen bara lägger ner lite arbete på den är viktigt. Att få elever att förstå att texten valts med omsorg för att träna läsförståelse på en nivå som är strax ovanför elevens nuvarande nivå är mer framgångsrikt än att låta eleven fortsätta tro och tänka att det inte går eller att hen är för korkad för att förstå den aktuella texten.

Vidare är inställningen till uppgiften minst lika viktig. Om jag som elev oreflekterat får fortsätta tänka att alla texter i skolan är astråkiga eller att det inte spelar någon roll om jag nonchalerar uppgiften genom att zappa på mobilen, så har min lärare bidragit till att ytterligare försämra möjligheterna för kreativt lärande i positiv anda. I de flesta kurser finns en nivå man förväntas nå i slutändan av kursen. Det kan vara en färdighet eller en viss kvalitet som ska uppnås. Pelle Plugghäst och Flitiga Lisa kommer att jobba vidare tills de når målen. Tysta Tusse kommer att invänta lärarens instruktioner och göra sitt bästa, tyst så att han inte utmärker sig… Betty Bäst kommer skryta om alla insikter och kunskaper och ifrågasätta andras kompetens, medan Olle Olyckskorps låga självkänsla är hans främsta hämsko. Så länge Slarv-Maja och Lat-Mats tillåts fortsätta avvika från lektionsplaneringen kommer Stöddiga Stina ha sin givna roll som klassens clown med störande kommentarer på löpande band och på så sätt bidra till en onödigt låg arbetstakt i klassen. Ivriga Ivar som hela tiden velat komma igång med arbetet men inväntat lärarens instruktioner förstår efter några liknande lektioner att han kommer att vinna på att hålla sig väl med Envisa Eva, Finurliga Fina eller FÖRSÖKA hänga på i samma takt som Pelle Plugghäst och Flitiga Lisa.

Klassens kultur finns där under ytan i de flesta konstellationer, men i lärarrollen har jag ansvar för att stötta SAMTLIGA elever i lärandet. Mitt ansvar innebär att ge eleverna många olika verktyg, nya tips på HUR man kan göra och samtidigt måste jag hålla humöret uppe, min egen koncentration på topp och inte tappa sugen när den heterogena gruppen framför mig är vilsna, frågande eller oroliga.

Lärarrollens komplexitet är svår ett fånga, men ett är säkert: man vinner på att själv vara kunnig, insatt, positiv, engagerande och envis… Man tjänar på att låta elever tipsa varandra och man tjänar på att själv vara generös med tips och idéer. När det går HELT FEL och man misslyckas, är det viktigt att våga säga till eleverna att det blivit fel… Gör om, gör rätt! Dr Lorraine Monroe påminde mig vad viktigt det är att lärare ägnar sig åt reflektion över undervisningen. Om inte elever lär sig, är det lärarens skyldighet att fundera på nya, andra sätt att undervisa, repetera och förklara. Med elevers förståelse kommer oftast ett ökat intresse. Intresserade elever är lättare att undervisa än ointresserade… Att vinna gruppen är alltså A och O…

av

Sextioandra åseriet- När tillfället ger exempel direkt blir jag glad!

Hörförståelse hänger intimt samman med ljuduppfattning och det egna språkets språkljud och har man då ett språk vars vokaler är färre än, eller avviker helt ifrån svenskans vad gäller hur de praktiskt fungerar i språket, så kan det vara svårt att skilja mellan ord som till synes är helt lika varandra. Idag hade jag tur, för det råkade falla sig så att i samma text fanns två ordpar som gjorde det möjligt att med eleverna diskutera just detta, eftersom de hade svårt att ljud- och uttalsmässigt skilja orden från varandra.

en pollare

 

pollare- polare

fulla-  fula

Elevernas uttal överensstämde med de två förstnämnda orden i ordparen, men när jag frågade dem vad orden betydde, så angav de betydelsen för de sistnämnda orden i ordparen.

På bara en kort stund hade vi rett ut ordens betydelse och dessutom tränat uttalet och lyssnat på skillnaden. Min uppfattning är att den typen av tillfället- i flykten- uppgifter är oerhört effektiva som bas för lärande eftersom de uppkommer i samband med en aha-upplevelse, där elevens egen hypotes ifrågasätts samtidigt som korrigering och ny input sker. Mot bakgrund av det resultat jag vet att det ger, om man ”avbryter sig” för att låta en aktivitet som denna ta en stund i anspråk, vill jag slå ett slag för att inte vara rädd för att gå ifrån sin planering. Ju mer man bygger in elevernas egna frågor i lärandet, desto smidigare lär de sig, eftersom de jobbar med det de för stunden behöver förstå, inte något som någon annan propsar på.  Dessutom kan det ibland bli ganska kul med språkliga missförstånd och i de fall där man kan förklara det roliga, så kan eleverna också ha nöje av det. Där måste jag dock tillägga att man förstås inte skojar med en elevs språkliga output inför en hel klass. Jag brukar spara på roliga exempel till ”en annan gång” och ibland bjuder eleverna själva på något de har missförstått och vill få förklarat.

 

av

Sextioförsta åseriet- Om stört och småss

Att reflektera över sådant man hör, kan vara mycket svårt om man är ovan vid språket och ibland missförstår det man hör. Det är möjligt att man tror sig höra något som en person inte har sagt. Om man stannar vid tanken på det där obegripliga ordet, så är det svårt att förstå resten av det man lyssnar på. En sådan reflektion gjorde jag och mina elever idag efter talet. Två elever ville fråga mig om ett ords betydelse. De hade hört Ullenhag säga ordet jättemånga gånger och därför hade de antecknat det så att de kunde fråga mig i efterhand. Ordet var ”småss”. När detta händer och man aldrig har varit med om det tidigare, så är det lätt hänt att man säger ”du hörde fel!” Det ordet finns inte i svenskan. Men med viss rutin från andraspråksundervisning och annan språkundervisning vet jag att inlärning omfattar olika steg och språket är ett sådant system där man lär sig urskilja ord från varandra i en viss ordning. Åter till eleverna… De beskrev flera ord i närheten av ordet ”småss” och fick mig slutligen att förstå att det handlade om en jämförelse mellan invandrarna och ”småss”…och DÅ gick det upp ett”Liljeholmens droppfria” (som min SO-lärare på högstadiet skulle ha sagt). Erik Ullenhag hade nämligen i sitt tal använt upprepning som ett retoriskt grepp. Han ville exemplifiera hur tid kan medverka till att man får en mer tolerant syn på en grupp invandrare från ett visst land. Han räknade upp hur finländarna som först kom till Sverige som arbetskraftsinvandrare inte alls hade varit så väl sedda, utan snarare utsatta för fördomar och förtal av svenskar runt omkring. Men nu är de ju ”småss”. Sedan fortsatte han resonemanget med spanjorer och italienare, bosnier med flera. Alla var de i slutändan ”småss”. Mina elever är duktiga på grammatik. Därför var ”småss” inte lika UPPENBART för dem som det var för mig. Ullenhag skulle ha sagt ”som vi” (eftersom ÄR är underförstått här och det vore grammatiskt riktigt att säga ”som vi är”) men han sa ”som oss”. Eftersom hans talhastighet var relativt hög, så blev slutet på hans meningar en sammandragning av ”som” och ”oss” som i mina elevers öron lät som ett för MIG helt nytt ord, nämligen ”småss”.

Ett annat sådant missförstått ord är ordet ”stort” som föranleder många elever problem vad gäller den första vokalen. Det är främst elever vars modersmål är persiska, har jag noterat, men även andra. De skriver ”stört” i stället för ”stort” och precis som i exemplet ovan är det intressant att tillsammans med eleverna hålla ett generellt samtal om varför det kan vara ett problem för kommunikationen, trots att det ytligt sett verkar handla om att eleven har råkat skriva två prickar över bokstaven o. Skälet till felskrivningen är inte, som man kan tro, att eleven är dålig på att stava eller har svårt för att skilja mellan våra vokaler. I stället är det i nio fall av tio frågan om att elevens hörförståelse är inblandad. Eleven hör inte skillnad mellan de två svenska vokalljuden för ö respektive o. När jag vet det och dessutom vet att eleven kommer ifrån just ett språk där denna distinktion är svår att göra, så kan jag uppmärksamma eleven på problemet i den SKRIVNA svenskan, vilket inte är lika utpekande som om man påpekar det i den talade svenskan. Gradvis, i takt med att hörförståelsen blir allt bättre, minskar även problemen med interpunktion i det skrivna språket.

När man då avslutningsvis ska fundera på vilket av dessa problem som läraren i mig upplever som ”svårast” så skulle jag säga att det  har att göra med kontext. OM jag hör problem som ”småss” precis i anslutning till att eleven undrar, alltså som tidigare idag när jag och eleven båda hade lyssnat på samma föredrag av Erik Ullenhag, så går det att genom språklig förhandling komma fram till vad det är eleven kan ha hört för något. Men om vi leker med tanken att eleven har hört föredraget, men inte jag…? Då är det NÄSTAN omöjligt att gissa sig till vad det kan vara eleven har hört… Det är alltså ett kontextberoende problem. När det gäller stavningen av stort så att det framstår som stört… så kan man om man vill, hävda att också det initialt är kontextberoende, på så sätt att det är när jag LÄSER som jag upptäcker problemet. Stavningen av ”stort” är för mig ett störande inslag i mitt läsflyt, som får mig att läsa om igen och kanske ytterligare en gång innan jag kommer på problemet…Ja!! Eleven menade stort… Men i nästa steg…så handlar det alltså om analysen att det är kopplat till hörförståelsen. Intressant nog, så har även ”småss” koppling till hörförståelsen och till den lexikala nivå eleven befinner sig. För att jämföra med mig själv, så minns jag nu som vuxen vilka nonsensord jag sjöng när jag sjöng med i ABBA:s låtar innan jag kunde engelska. Jag sjöng vad jag trodde att ABBA sjöng. I nästa steg i min språkutveckling i engelska, så sjöng jag de ord jag kunde och som jag tyckte passade bäst in till musiken, för det som ABBA sjöng, var ju ord som inte fanns. Min reflektion var alltså att jag kunde lita på mig själv, min hörförståelse och mitt lexikala omfång. I efterhand, när jag vet hur omfattande språket engelska är, så kan jag roas av hur jag tänkte: SÅ kan de ju inte sjunga, för det ordet FINNS ju inte!  Nu vet jag bättre: Så kan man säkert sjunga. Här har jag ett ord jag borde lära mig! ❤

Vill man, så kan man här också prata om ”bas- och utbyggnad” i språket. Man kommer långt på det basordförråd man lär sig först, men för att komma vidare behöver man ofta input på akademisk nivå eller betydligt mer träning för att själv klara av att dra slutsatser på ett djupare plan.

 

av

Sextionde åseriet-Firandet av skolans dag- om att granska en besökande minister från ett källkritiskt perspektiv

Idag är det skolans dag och runt om i landet kan jag tänka mig att detta på olika sätt högtidlighålls. Min skoldag idag har fokuserat på källkritik. Mina elever hade till idag läst två olika texter på samma tema och fått i uppgift att granska dessa med hjälp av olika frågeställningar. Men förutom denna input jobbade vi en stund med hur man på olika sätt kan påverka och övertyga med hjälp av det man säger eller skriver. Vidare därifrån gav jag exempel på olika grammatiska detaljer som kan leda till att man uppfattar ett yttrande som positivt eller negativt, till exempel om man medvetet väljer ord som har en positiv klang eller som är starkt färgade av en åsikt. En annan sådan möjlighet att att uttrycka sig oprecist eller vagt. Sedan övergick vi till vad det egentligen handlade om just idag, nämligen att granska en besökande minister från ett källkritiskt perspektiv #Integrationsminister Erik Ullenhags besök på VBU. För såväl mig själv som för eleverna kom ministerbesöket som hand i handske. Dels är vi alla i allra högsta grad berörda av Sveriges integrationspolitik, oavsett från vilket parti den kommer, dels är vi direkta avnämare. Eleverna tillhör en grupp i vårt samhälle som integrationen fokuserar på och jag som undervisar dem i just svenska som andraspråk är beroende av just den politiken för min yrkesgärning.

Innan vi lämnade klassrummet tittade vi på olika faktorer som kan spela roll för hur vi uppfattar en talare. I målen för vår kurs finns kriterier som handlar om hur man kommunicerar och hur man når ut med ett budskap och hur man kan övertyga andra om något. Därför var det intressant att kunna jämföra ministerns anförande med den politiska debatt som vi också besökte förra torsdagen. Då var det politiker från ungdomsförbunden på länsnivå som debatterade om ett antal teman och idag var det alltså integrationsministern som ensam höll ett anförande på några utvalda teman, med störst fokus på invandring och jobb.

Men vad var det jag specifikt  bad eleverna titta på, nu när vi hade chansen att gripa tillfället i flykten? I vanliga fall kan en lärare ”se programmet i förväg” eller ”stryka under i texten innan” etc. Här fick jag i stället använda erfarenhet och sunt förnuft tillsammans med det jag råkar veta om dels folkpartiets inriktning i politiken, dels integrationspolitiken specifikt men minst lika mycket om retorik…

Om man läser en text, så kan man stanna upp och fundera, kanske kolla en källa om man är osäker på om det man läser är fakta eller en åsikt som författaren själv har. Men om man lyssnar på en talare, så har man i den situationen inte samma möjlighet att vara just källkritisk. Man kan ändå få vissa ledtrådar genom att fokusera på:

  • kroppsspråk
  • mimik
  • språket
    • ordval
    • faktauppgifter
    • eventuell vinkling

Förutom några övertydliga exempel på tavlan om hur man kan leka med formuleringar och på det sättet få fram ett budskap som är kraftigt vinklat, gjorde vi inte några förberedelser. I morgon däremot, ska det bli mycket spännande att lyssna på vad eleverna upplevde av föredraget som ministern höll. Då är det för mig, som lärare i svenska som andraspråk först och främst fokus på hur eleverna klarade att förstå ministern och hur de upplevde det från sitt eget perspektiv. Först efter det bryr jag mig om hur de har uppfattat hans budskap.

En vanlig dag i skolan för en elev i min klass, inleds med att de jobbar med en ”startuppgift”. För att motivera för eleverna vilken funktion denna uppgift har, kan de läsa varje morgon:

Startuppgiften är en möjlighet att bygga ditt ordförråd och träna dig att uttrycka dig på svenska. Startuppgiften handlar alltid om det vi ska jobba med under dagens lektioner. Gör därför alltid så gott du kan med din startuppgift!

De elever som är punktliga på morgonen hinner göra startuppgiften i lugn och ro och de får feedback på den av mig till nästa dag. Det kan ibland vara uppgifter om något tema vi för tillfället jobbar med och ibland är det inför något eller ”efter att…” vi har gjort något, som nu när det var ministerbesöket som utgör tema för startuppgiften. De gånger som startuppgiften är en reflektion över det egna lärandet, så skriver eleverna det i en grå tygklädd anteckningsbok som är som en pågående språkutveckling med kommentarer mellan dem och mig… Imorgon ser uppgiften ut så här:

Börja först alldeles själv med din gråa bok, där du svarar på följande två uppgifter:

  1. Beskriv hur det gick för dig med förståelsen av talet. Kunde du förstå Erik Ullenhags:
  • hastighet i talet
  • dialekt
  • ordval (orden som han använde)
  • budskap (alltså vad han MENADE EGENTLIGEN)
  1. Vilket intryck gjorde Erik Ullenhag på dig SOM TALARE? Fundera över följande:
  • Hur var hans kontakt med publiken?
  • Hade han något extra smart sätt att kommunicera, tycker du?
  • Verkade han vara påläst?
  • Han pratade i 40 minuter. Under den tiden pratade han jättemycket, men försök ändå att skriva tre meningar där du visar att du vet vad han anser i tre olika frågor. Skriv dem som ”påståenden” alltså som mitt exempel här: ”Alla som går i skolan ska få glass till lunch varje dag!”

 När den enskilda reflektionen över förståelsen är avklarad, övergår vi till vad som ska hända idag. Vissa elever är snabba och andra behöver mer förberedelsetid. Därför är det min uppfattning att en startuppgift när den är som bäst, ska innehålla en möjlighet att göra mycket eller lite utan att det i slutändan har någon stor betydelse för hur man själv känner sig inombords i förhållande till kamraterna. Syftet från min sida är att få med eleverna i ett tema på ett smidigt sätt, att så att säga ”koppla upp dem” på ”här och nu” redan innan jag själv kommer in i  klassrummet. Startuppgiften lägger jag upp på det gamla sättet, med OH, för det funkar bäst i mitt analoga klassrum… Sedan lämnar jag eleverna medan jag själv förbereder det sista inför lektionen. När jag kommer in för att börja min lektion med dem, så har vissa ”nyss kommit” för att de kanske lämnar barnen på dagis (jag undervisar vuxna!) och andra kan ha suttit i klassrummet hela den timme som förflutit, men alla har haft tillgång till texten på OH-bilden åtminstone en liten stund. Det betyder att en del produktiva individer har ”gjort mycket” medan andra i princip bara har hunnit med att läsa vad det var ”man skulle ha gjort om man hade kommit i tid”… Men också dessa är ”med på tåget”. Där står nu:

OM du har tid över nu, så kan du anteckna någon annanstans (inte i den grå boken) vilka enskilda ORD du tycker att Erik Ullenhag använde JÄTTEMÅNGA GÅNGER. Ordet DEMOKRATI är ett ord han använde jättemånga gånger. Skriv andra sådana ord som du hörde ofta. Sedan pratar vi tillsammans på lektionen om vilka ord vi har lyckats samla och vad de betyder.

Genom att eleverna redan har läst detta, har det skapat en förförståelse. De vet att det som kommer att vara i fokus nu är de ORD som Erik Ullenhag använde mest frekvent i sitt tal. Det är en perfekt övning för en grupp elever. De vet redan att hela kursen är ett teamwork där var och en bidrar efter bästa förmåga och att språk handlar om kommunikation. Därför är varje bidrag värdefullt. Någon bidrar med ett ord och någon bidrar med femtio. Mitt uppdrag är att se till att alla ser gruppens vinst med att ha den där ordsamlingen till en gemensam återblick med tillhörande förklaringar av ord som var svåra att förstå.

 

Skolans dag för min del var alltså en alldeles vanlig dag på jobbet, lika rik på intryck som vanligt och lika ”oj, då gör vi det i stället!” som det kan vara. Att grammatiska och uttalsrelaterade frågor smyger sig in så där som ”smått”-frågan gjorde är ett av många skäl till att det är så oerhört kul att vara just lärare, på skolans dag och på ALLA ANDRA DAGAR.

av

Trettioåttonde åseriet- Läsförståelsen mellan klan och stat

För en tid sedan bloggade jag om en bok jag läst, nämligen ”Mellan klan och stat” av Per Brinkemo (länk till recensionen finns nedan). Dala-demokraten, som jag läser varje morgon har i några dagar skrivit om en ung somalisk kvinna, Muna Abdi Sheik Ali, som äntligen tagit körkort och är jätteglad för det. Jag var arton år när jag tog mitt körkort och jag var också jätteglad för det. Alla jag känner, som lyckats ta körkort, firar den dagen och är lättade och lyckliga över att äntligen åtnjuta den frihetskänsla man får om man kan ta bilen till en plats man själv väljer, på en tid man själv väljer. Min första sommar med körkort tillbringade jag nästan på heltid i just bilen…

Munas glädje över körkortet har kritiserats av ondsinta och oinsatta samhällsmedborgare, som utan att ha fog för det, hävdat att ABF och skattebetalarna gått in med pengar för att betala körkortet för de somalier som gick kursen. Man tar sig för pannan! I artikeln”Rasistiska attityder oroar” av Mattias Götberg,(DD 140626), presenteras resultaten från en undersökning från SOM-institutet vid Göteborgs universitet. I artikeln kommenterar forskaren Marie Demker rapportens resultat, bland annat genom att konstatera att:

”äldre människor har en högre tendens än yngre att se invandring som ett hot. Men det starkaste sambandet finns mellan synen på invandring och utbildningsnivå. Bland de med endast grundskoleutbildning ser 62% invandring som ett hot mot svenska värden, medan motsvarande siffra är 17% bland högskoleutbildade”

I över tjugo år har jag varit lärare. Under dessa år har mycket hänt både i samhället och i skolans värld. En sådan tydlig förändring är läsvanor men också inställningen till läsning. Nu behöver barn och ungdomar ofta någon som påpekar för dem att läsning och läsförståelse är en förmåga som inte bara ”finns”. Den måste förvärvas och den enda riktigt framgångsrika metoden är att läsa, läsa, läsa och läsa. Trots vuxenvärldens påpekanden är det förstås ändå många ungdomar som väljer andra aktiviteter framför läsning. Det brukar i de allra flesta fall märkas just i samband med att de ska ta körkort. Om inte då, så märks det när de börjar studera på gymnasie eller högskolenivå. Jag har mött dessa ungdomar i yrket, sett hur de har oändligt svårt att nå godkänt på nationella prov, för att de först inte HINNER läsa texten inom avsedd tid, sedan inte är tillräckligt tränade i att inferera, det vill säga att dra slutsatser av det lästa.

Ovanstående är en samhällstendens jag har sett över hela linjen bland mina elever, oavsett kulturell bakgrund, tid i Sverige eller annat. Men om vi nu lägger till språkbakgrunden, så är det förstås svårare för en person som läser svenska som andraspråk att läsa texter på svenska som är informationstäta och innehåller många inbyggda svårigheter. Skolan gör redan mycket för att överbrygga detta, bland annat genom att man har delat upp svenskämnet i å ena sidan ”svenska” och å andra sidan ”svenska som andraspråk”. Det finns mer att göra inom detta område. I de allra flesta skolor borde man öka samarbetet mellan lärare som undervisar i svenska som andraspråk och lärare som undervisar i övriga ämnen, så att de elever som behöver extra språkstöd får det på ett genomtänkt och individanpassat sätt. Många skolor har lyckligtvis förstått detta och jobbar redan så, medan elever vid övriga skolor halkar efter om de själva inte har ett extremt gott inre driv i sina studier.

Om man lägger till den kulturella bakgrunden som en faktor, så är det min bestämda uppfattning att skillnaden mellan olika gruppers möjligheter är oändligt stor. Man kommer helt enkelt olika rustad till sina språkstudier eller till sin körkortskurs. En svensk person som är lågutbildad och inte kommer ifrån en läsande omgivning har troligtvis stora svårigheter att läsa och förstå den teori som leder fram till ett svenskt körkort. Till den modersmålstalande svenskens fördel är dock just språket. Hen talar redan svenska, kan ställa adekvata frågor, kan åtminstone hjälpligt navigera i textmassan. För den som inte från början talar svenska, är språket det första och största hindret. Det är min bestämda uppfattning att när ideella krafter tillsammans med studieförbund som ABF, bidrar till att underlätta förståelsen av teorikurser för körkort, så borde vi alla vara tacksamma, snarare än missunsamma och snåla! Kunde jag somaliska skulle jag gärna ställa upp som frivillig! I stället bidrar jag på mitt sätt, i mitt klassrum, med att på olika sätt hjälpa elever att hitta strategier för sitt språktillägnande.

Till sist: De somalier jag lärt känna genom jobbet, har efter en kulturell inkörningsperiod i det svenska samhällssystemet oftast förstått att utbildning är nyckeln till jobb och en trygg framtid i Sverige. Muna som porträtterats i Dalademokraten igår och idag är inte något undantag (DD140626 och DD 140625). Hon har många medsystrar och bröder som noga planerar för sin framtid här. Bland de somalier jag mött framträder ett gemensamt känntecken, nämligen att de alla oförtrutet kämpar för att bli självförsörjande och slippa ligga det svenska samhället till last. Nu återstår alltså att få in den lågutbildade svenskfödda gruppen på samma väg. Utbildning är framtiden! Satsa på skola och utbildning i valet!

Här i min serie av åserier kan jag på samma tema tipsa om:

Recension av ”Mellan klan och stat- Somalier i Sverige” av Per Brinkemo

Elfte åseriet– En sörjande bokmals funderingar

Trettionde åseriet- The Big 5 i Vuxenutbildningens svenska som andraspråk

av

Miniåseri- Inspirerande kollegialt lärande i terminsslut

Det är egentligen märkligt att intresset för lärandet aldrig falnar för min del. Får jag lite nya infallsvinklar och idéer så drar planeringen igång inför nästa läsår, trots att det innevarande ännu inte är riktigt avslutat och ”Den blomstertid nu kommer” ännu inte har dragit igång min sentimentala sinnesfrid för i år.

Ett besökande arbetslag berättade om sin vardag som lärare på vuxenutbildningen i en annan stad. Det var ett spännande möte som dels gav en inblick i hur andra pedagoger tänker om läraruppdraget, dels ledde till reflekterande möten om lärandet.

Jag minns en gång då min dåvarande skola skickade hem eleverna vid lunch för att hela lärarkollegiet skulle möta en annan skolas lärare på en plats mittemellan våra respektive skolor. Det var ett vackert konstgalleri som var platsen för vårt pedagogiska utbyte den gången. Inspirationen kom som ett brev på posten! Vi satt i små grupper, som bestod av några lärare från varje skola och jag minns det som att vi hade några få divergenta frågor som utgångspunkt för samtalen. Efter det möte som faktiskt ägde rum på ett metaplan, hade jag fått en välbehövlig inspirationskick i rätt riktning och kände mig laddad och beredd på nya utmaningar.

Ytterligare en annan gång, mötte jag och mina dåvarande arbetskamrater en blandad grupp av pedagoger från vår kommun i ett konserthus med vacker konst på väggarna och underbar akustik i alla salar. Då var det social samvaro mellan skolelever som stod i fokus och det fanns en ansvarig kursledare. Trots det, så var det ändå vi kursdeltagare som med vår sociala investering som gemensamt gjorde kursen till ett positivt minne av lärande när det sker av sig självt och på ett medvetet öppet sätt.

Förutom dessa mycket inspirerande miljöer, har jag även suttit av ett stort antal studiedagar i aulor, skolmatsalar, klassrum, sporthallar etc. För att trollbinda mig måste föreläsaren vara alldeles enastående om jag sitter i en skolmatsal på en hård stol i slutet av terminen. Jag tror att man är trött till en gräns som leder till att man inte riktigt klarar av att ta in det som föreläsaren vill ha sagt. Det kan vara ett aldrig så gott tema för dagen, som ändå går helt till spillo om förutsättningarna runtomkring är illa tillgodosedda. Kunde jag påverka detta i någon nämnvärd riktning, så skulle jag föreslå att tidpunkten är förlagd till ”efter ett lov” snarare än före. Vidare skulle jag föreslå ”förmiddag” snarare än ”efter det att vi har släppt hem eleverna”. Dessutom skulle jag undvika att lägga ut viktig utbildning för lärare i perioder då vi har massor av andra uppgifter, som t ex i perioder av nationella prov eller betygsättning eller då vi ska hålla utvecklingssamtal med elever. Men???? När kan vi DÅ välja att lägga någon utbildning???

Jag tror att så länge den utbildning som erbjuds känns intressant och viktig, så går det att hitta lösningar… För egen del har jag studerat medan jag har jobbat heltid. Det fungerade för mig, men det är samtidigt inte något jag kan rekommendera, för det kräver väldigt mycket extraarbete, vilket för min egen del ledde till att jag blev sjuk. Lärarhjärnan tänkte, då sjukdomen utbröt mitt i juli; ”Vilken tur att jag blev sjuk NU, när jag ändå är ledig!” Inte förrän jag märkte att det inte ”gick över” drog jag någon slutsats om att det finns gränser för vad man orkar.

Ändå tror jag att temat, miljön och en omsorgsfull och genomarbetad plan för tidsaspekten är helt avgörande för en lyckad utbildningsinsats för redan verksamma lärare.

Det vi gjorde idag, skedde för de flesta i vår grupp efter det att just våra elever hade slutat för terminen. Då har arbetsbördan lättat, även om det finns mycket efterarbete kvar innan sommarlovet. Dessutom var vi i klassrum som kändes inspirerande och som grädde på moset fanns både gott fika och gemensam lunch inplanerade. Med all denna planering, så blev min egen investering att gå dit med ”mig” som närvarande resurs för det samtal vi skulle föra med våra vänner ifrån den andra skolan. Det blev en fin dag av kollegialt lärande!

av

Trettionde åseriet- The Big 5 i Vuxenutbildningens svenska som andraspråk

I det #tjugonionde åseriet skrev jag bland annat om klättrandet mellan nivåer i lärandet. Med vuxenstuderande som läser svenska som andraspråk anser jag att det är ännu viktigare än i undervisning av barn. Skälet till det är skillnader i förhållningssätt inom olika kulturbakgrunder, något jag diskuterade mer utförligt i det #tjugosjunde åseriet. De fiktiva personer jag beskrev där har alla olika förhållningssätt till läraren och till kunskap och till skolan som institution. I min lärargärning möter jag lika många kulturbakgrunder som antalet elever i klassrummet. Därför är det viktigt att kommunicera den gängse kunskapssyn som skolan i Sverige har. Mina elever har från början endast sin egen skolgång som referensram och om den skiljer sig från den svenska skolkulturen, så blir det viktigt för mig att tillsammans med eleverna definiera vad som är vårt klassrums kännetecken och vilka lagar, regler och styrdokument vi har att rätta oss efter. Det är självklart att detta sker tillsammans med eleverna, med eleverna som jämlikar i största möjliga mån och det är då jag behöver återgå till den heterogena klassammansättningen i mitt klassrum… Jag behöver för egen del förstå och känna till ganska mycket om de olika skolsystem och länder som eleverna kommer ifrån. Med det i mitt bagage, är min och elevernas gemensamma uppgift att interagera tillsammans som ett team, ett lag, som hjälper varandra i lärandet.
Det är min fasta övertygelse att det är mer berikande för eleverna att vi ser på kunskaperna som ett gemensamt projekt, något vi tillsammans ska utforska, än att var och en sitter tyst och arbetar med uppgifter på egen hand, vilket är typiskt för många av de skolsystem eleverna kommer ifrån. Till en början stöter jag på ett visst motstånd och elever kan ibland hävda att ”vi gör ju ingenting, vi bara pratar!” men efter en tid, då deras muntliga svenska har förbättrats på kort tid för att de har interagerat om viktiga livsfrågor i sanna och ärliga samtal som tar sin utgångspunkt i det var och en själv har bestämt sig för att dela med andra, så ger det en slags vikänsla som är obetalbar att uppleva. Lärandet sker hela tiden och överallt.
Men vad är metaplanslärandets poäng? Ett tydligt och bra exempel är för något år sedan när en kollega på skolan ville att mina elever och jag skulle samarbeta med henne och hennes elever, som just då läste kursen Etik och livsfrågor i gymnasieskolan. Inom kursen hade min kollega gjort en större uppgift som handlade om hur det kan vara att vara på flykt eller tvingas lämna allt och flytta och bygga upp en ny tillvaro i ett annat land. Kollegan undrade om jag och mina elever kunde tänka oss ett samarbete och när jag förklarat för mina elever att de inte behövde svara på jobbiga frågor och inte behövde berätta vad de hette om de var rädda att dela med sig av sina personuppgifter, så tyckte mina elever att det skulle bli spännande att prata med de svenska gymnasieungdomarna. Mina elever och de svenska ungdomarna delades in i grupper där det var ungefär lika många av varje elevkategori.
Det fanns ett litet missförstånd mellan mig och den andra läraren, som jag inte kände till innan jag skickade ut eleverna i grupper. Jag hade uppfattat att det skulle vara ett givande och tagande och ett samtal på lika villkor som eleverna skulle ha med varandra. Därför hade jag gett mina elever i uppgift att fundera ut vad de skulle vilja prata med ungdomarna om, nu när de hade chansen att diskutera en stund med personer som delar en annan kulturbakgrund än de själva. Den andra läraren hade instruerat sina elever att intervjua mina. Naturligtvis ledde detta till lite problem, men inte av det allvarligare slaget. I stället kunde vi använda detta efteråt till att diskutera hur det varit i gruppen och vad mina elever hade uppfattat som positivt respektive negativt.
Det utvärderande samtal som jag och eleverna förde med varandra efteråt, hade en noggrant genomtänkt struktur, som hela tiden pendlade mellan olika nivåer i lärandet. Vi talade dels om vad som hade sagts, men även om hur det hade uppfattats och hur man då hade spunnit vidare i samtalet. Allra viktigast för just mina elever var ändå en analys av den egna språkförmågan i skarpt läge som de nyss varit med om. Vi samtalade om huruvida de hade förstått samtalet på djupet och även om de själva upplevde att de hade kunnat göra sig förstådda. Mot slutet av vår utvärdering så kom vi till den punkt då eleverna ville framföra sina klagomål på hur de hade upplevt situationen när det stod klart att den här uppgiftens upplägg inte var kommunicerat så att alla förstod hur det var tänkt.
Eleverna blev nu tvungna att sätta ord på sitt missnöje. På svenska… Vad ska man säga? Och hur säger man i så fall det på svenska? Efter en mycket kort stund kom de på att de kunde hjälpas åt. Jag jublade inombords och det gör jag också nu, i efterhand, för det är så läckert att som lärare vara med om ett lärande tillfälle där elever förstår gruppens potential för att kommunicera ett budskap. De berättade växelvis, fyllde i och förtydligade åt varandra, bytte snabbt några ord sinsemellan på sitt modersmål, översatte gemensamt för att jag skulle förstå och det som var så extra spännande var ju vuxenaspekten på det hela. De ville verkligen att jag skulle få reda på exakt hur detta skulle kunna läggas upp till en annan gång, eftersom de, precis som jag, eftersträvar effektivitet och nytta i lärandet. En vuxenstuderande har inte tid med en massa aktiviteter som inte fungerar. De vill ha full fart framåt och hög kvalitet ska det vara. Precis därför älskar jag att undervisa vuxna. Det finns inget tak! Hur mycket man än sätter igång, så finns det alltid någon individ som säger ”kan du hjälpa mig med extra input om detta?”
När jag jobbade med barn och ungdomar i grund- och gymnasieskola, var det en väldigt ovanlig fråga, för att inte säga helt unik. Här, i vuxenutbildningen händer det ofta, i stort sett varje dag. Nyfikenheten som eleverna bär omkring på, får de stillad av mig och av varandra och jag vet att när vi klättrar på våra språkliga stegar mellan konkret och abstrakt och vidare till metaplan, så har vi inte bara gjort en insats för en ökad förståelse, vi har haft roligt också.
Genom resonemang i klassen, antingen på helklassnivå, eller i mindre grupper, får elever många olika infallsvinklar och tränar sig att avgränsa ord och begrepp. Den språkliga träningen ska pågå i alla klassrum, men absolut i de klassrum som har elever med en annan språkbakgrund än den svenska. Eleverna har rätt att förstå vad det handlar om. Min intialt viktigaste uppgift är att skapa en social plattform som gör eleverna trygga, så trygga att de vågar sig ut på hal is och tränar sin svenska i klassrummet genom att yttra sig i samtal och gruppuppgifter, eller genom att fråga mig eller be mig förtydliga något. Utan den sociala plattformen går lärandet långsammare, eftersom eleverna är hänvisade till sig själva. I det socialt trygga klassrummet jobbar de ihop, som ett lag. Jag är med i laget. Vi är ett vi. Vi är alla en del av en lärandeprocess som i allra högsta grad är aktiv. Eleven är i centrum… Så måste det alltid vara, men i bloggvärlden förväntas man skriva korta inlägg… Därför fortsätter mitt resonemang i ett annat åseri, kanske med en liten vridning åt något håll. Vem vet?

av

Åttonde åseriet- Lärandet måste ägas av alla i rummet

Inom ämnet svenska som andraspråk talas det i forskningssammanhang om ”bas och utbyggnad”. Basen är det språk som en andraspråkselev måste tillgodogöra sig för att kunna kommunicera med andra i både muntlig och skriftlig interaktion och skulle kunna jämföras med det språk ett barn har med sig till ettan i grundskolan om den är modersmålstalande. Utbyggnaden däremot, utgörs av det språk som varje ämne och varje tema bygger på. Mitt uppdrag är att se till att min undervisning tillgodoser både basen och utbyggnaden. Därför är det min uppfattning att en genväg till att utöka både basen och utbyggnaden, är att blanda gruppen, så att både vana och ovana språkanvändare finns representerade. Detta är också något som jag har provat med enspråkiga svenska elever i åldersblandad undervisning i grundskolans mellanstadium. Fler lärde sig snabbare än med homogena grupper, som jag ser det. Det kan vara flera än tjugo förstaspråk i mitt klassrum. Arbetsspråket är svenska, men alla de ord och begrepp vi talar om, diskuterar vi även på en metanivå och ofta drar vi generella slutsatser på flerspråklig basis. Lärandet måste ägas av alla i rummet. Många av eleverna kommer med MASSOR av kunskaper. Vi lär oss därför hela tiden av varandra.

En presentation som går mer på djupet om detta hittar du här;