För första gången i mitt liv har jag köpt en flaska Calvados, öppnat den och smakat en liten försiktig klunk, allt för att jag ville förstå mystiken i Hon Han och Döden av Sven Wollter lite bättre:
”Big Foot hade rotat fram en flaska Calvados ur gömmorna och jag såg tydligt där jag svävade på uppvindarna hur det smugit sig in liksom ett leende i stugan” (ur Hon Han och Döden, s97).
Man kan lugnt påstå att jag har följt Sven Wollter och vad han har sysslat med i väldigt hög grad. Lite av vad jag menar med det, framgår i ett tidigare åseri:
Tvåhundratjugofemte åseriet- Wollter, Mankell och Miles- Vilket Dream Team!!!
Efter en lång skådespelarkarriär och med ett starkt politiskt engagemang så är det inte förvånande att Sven Wollter fortsätter med nya idéer om sådant han vill göra. Att skriva en bok är något jag själv provat på och därför vet jag också hur man ständigt ställs inför olika typer av val vad gäller texten. Det handlar naturligtvis först om vad det är man vill skriva över huvudtaget, men också om hur man vill framföra detta.
Som lärare jobbar jag mycket med texter som elever producerar. Även i undervisningen inför olika skrivuppgifter försöker jag att jobba med faktorer som språkriktighet, variation, sammanhang och röd tråd, utan inbördes ordning. Var och en av dessa ledord är viktiga, men på olika sätt. Om man är alltför fri ifrån språknormer som stavning och interpunktion, kan textens innebörd löpa risk att gå förlorad. Om man inte är tillräckligt varierad i sitt uttryck likaså. Då sitter läsaren och räknar alla upprepningar och irriterar sig på hur författaren har valt att skriva. Sammanhangssignaler är också viktiga, för att texten ska hänga ihop som en helhet. Utan dessa blir det svårt att följa den tanketråd som förhoppningsvis finns där…
När jag först öppnade Hon Han och Döden, så var det med en viss bävan inför det faktum att Wollter nu gett sig in på något han, mig veterligen, inte gjort förut. Jag kom på mig själv med att vara nervös ”å hans vägnar” eftersom jag skulle vilja unna honom att lyckas med sitt projekt att skriva en bok.
Det är min personliga uppfattning att man är summan av alla de olika roller man har i sitt liv. För egen del kan jag inte göra mig HELT fri från lärarrollen och därför var det första kapitlet i boken något svårforcerat, eftersom Wollter har valt att skriva på ett sätt där vanliga regler för interpunktion är satta ur spel. Vad gör man då? Lägger man ifrån sig boken? Kanske hade jag gjort det om den varit skriven av någon annan, men nu försökte jag i stället tänka mig Sven Wollters röst när han läste texten för mig. Det fungerade… Det blev plötsligt inte så viktigt om det fanns en punkt och en stor bokstav där jag hade tänkt mig att det skulle vara bra. Inte heller spelade det någon roll om texten kryllade av dom i stället för de och dem… Liksom Strindberg före honom, har Wollter dessutom gått fram som ett ånglok med det nyare talspråket i tanken och skrivit den mening som sticker ut allra mest i mitt tycke:
”Jaget är borta men hennet finns kvar”(s 79).
Hennet??? När jag läste psykologi i forntiden hette det kanske jaget och detet…men Wollters ”hennet” garanterar textens nutidsorientering, för jag har i alla fall inte stött på detta uttryck tidigare i någon skönlitterär skildring. Däremot har jag förstås tagit del av diverse artiklar och insändare där man försöker klargöra i vilka situationer uttrycket hen hör hemma…
Wollter är för mig en person som visar stort engagemang för både omvärldsfrågor och inrikespolitik likväl som solidaritet med medmänniskor som inte fötts med silversked i munnen. Han framstår som en människa som inte verkar rädd för att uttrycka sin personliga åsikt även om ämnet är en stridbar fråga. Där andra tiger uttalar sig Wollter och den sidan av honom har jag alltid beundrat. Men Hon Han och Döden är inte någon agitation eller någon politisk inlaga. Den är en bok om livet och hur det ibland ändrar riktning av till synes slumpmässiga orsaker. Att man träffar en viss person har en mening och att man kanske återser denna någon långt senare fyller en funktion i ens liv det också.
Göteborgsförfattaren Lars Hesslind skrev en gång texten ”Samtal med en kakelvägg” som gjorde stort intryck på mig, därför att poängen i texten var att man måste se till att ungdomar förvärvar ett godtagbart språk. Den novell jag syftar på handlar om en ung grabb som råkat kasta en ispärla (snöboll) på en större kille som är lite av en ledartyp i sitt gäng… Grabben får tips och råd av ett lokalt fyllo som påstår att om grabben lär sig att rabbla det grekiska alfabetet, så kommer den store starke killen att häpna och avstå från att spöa honom… Grabben följer rådet och överlever dagen då han skulle ha slagits sönder och samman… Invävt i den texten fanns en massa tidsmarkörer som gjorde läsningen extra spännande. Man kunde förstå hur det var i den miljö som Hesslind syftade på i sin text.
När jag läser Wollters Hon Han och Döden, så tänker jag på Lars Hesslinds sätt att uttrycka sig om sin omvärld, för Wollters stil påminner starkt om Hesslinds. Hesslind gjorde inte avkall på skriftspråkets normer, men samma anda, samma känsla som Hesslind hade, finns i Wollters text. Sven Woller föddes 1934 i Göteborg. Lars Hesslind föddes 1935 i just Göteborg… Är det månne en göteborgsanda, denna ogripbara likhet mellan de två författarnas texter?
Hon Han och Döden är en bok jag skulle ha läst oavsett dess kvalitet, just för att jag inte är speciellt neutral, utan snarare en stor beundrare av Wollter, vad han än tar sig för. Texten är överraskande på många sätt. Den kastar mellan någon slags verklighet och fullständigt overklig fantasi samtidigt som det här och där kommer mycket tänkvärda betraktelser om livet. Vad händer med en om man får en svår och obotlig sjukdom, som läkare har tidsbestämt eller åtminstone yttrat sig mycket drastiskt om?
Min egen erfarenhet sträcker sig till bröstcancer som slutade väl för min del. Oavsett vilken svår sjukdom man drabbas av så leder den till att man blir tvungen att ta sig an de stora livsfrågorna och fundera på hur det kan vara när man en gång dör. Detta kan man göra ytterst seriöst eller med glimten i ögat. Det fina med Hon Han och Döden är att Wollter balanserar på den slaka lina som är mitt emellan. Det är en läsvärd bok, främst för att den kopplar ihop så många olika sidor av den Sven Wollter jag känner till från hans offentliga liv… Det som överraskade mig och som jag inte kände till om honom är kunskapen i franska…och det var ju bra att jag fick en knuff i rätt riktning för att prova mitt första glas Calvados. Det visade sig vara en god dryck! 🙂
När jag kommit ut ur tallskogen hittade jag en ensam gran som uppfordrande pekade mot en granskog en bit bort. Jag bestämde mig för att göra granen till viljes… och sökte mig in bland de mjuka mossiga tuvorna där stenar och stubbar sedan länge gömts undan. I vilken granskog som helst tänker jag kanske inte på John Bauer, men i den här typen av orörd urskog, så är det svårt att låta bli… Det är en riktig trollskog! Så känns det! Vid något tillfälle under min promenad vänder jag blicken uppåt och ser torra grenar på en grupp med granar. Jag drar mig till minnes att granar ibland växer i grupp, som syskon… Det såg jag också vid besöket i den Nordamerikanska skogen Muir Woods i somras.
From a teacher's point of view, some is old and some is new! 