Kategoriarkiv: På svenska
Trettionde åseriet- The Big 5 i Vuxenutbildningens svenska som andraspråk
I det #tjugonionde åseriet skrev jag bland annat om klättrandet mellan nivåer i lärandet. Med vuxenstuderande som läser svenska som andraspråk anser jag att det är ännu viktigare än i undervisning av barn. Skälet till det är skillnader i förhållningssätt inom olika kulturbakgrunder, något jag diskuterade mer utförligt i det #tjugosjunde åseriet. De fiktiva personer jag beskrev där har alla olika förhållningssätt till läraren och till kunskap och till skolan som institution. I min lärargärning möter jag lika många kulturbakgrunder som antalet elever i klassrummet. Därför är det viktigt att kommunicera den gängse kunskapssyn som skolan i Sverige har. Mina elever har från början endast sin egen skolgång som referensram och om den skiljer sig från den svenska skolkulturen, så blir det viktigt för mig att tillsammans med eleverna definiera vad som är vårt klassrums kännetecken och vilka lagar, regler och styrdokument vi har att rätta oss efter. Det är självklart att detta sker tillsammans med eleverna, med eleverna som jämlikar i största möjliga mån och det är då jag behöver återgå till den heterogena klassammansättningen i mitt klassrum… Jag behöver för egen del förstå och känna till ganska mycket om de olika skolsystem och länder som eleverna kommer ifrån. Med det i mitt bagage, är min och elevernas gemensamma uppgift att interagera tillsammans som ett team, ett lag, som hjälper varandra i lärandet.
Det är min fasta övertygelse att det är mer berikande för eleverna att vi ser på kunskaperna som ett gemensamt projekt, något vi tillsammans ska utforska, än att var och en sitter tyst och arbetar med uppgifter på egen hand, vilket är typiskt för många av de skolsystem eleverna kommer ifrån. Till en början stöter jag på ett visst motstånd och elever kan ibland hävda att ”vi gör ju ingenting, vi bara pratar!” men efter en tid, då deras muntliga svenska har förbättrats på kort tid för att de har interagerat om viktiga livsfrågor i sanna och ärliga samtal som tar sin utgångspunkt i det var och en själv har bestämt sig för att dela med andra, så ger det en slags vikänsla som är obetalbar att uppleva. Lärandet sker hela tiden och överallt.
Men vad är metaplanslärandets poäng? Ett tydligt och bra exempel är för något år sedan när en kollega på skolan ville att mina elever och jag skulle samarbeta med henne och hennes elever, som just då läste kursen Etik och livsfrågor i gymnasieskolan. Inom kursen hade min kollega gjort en större uppgift som handlade om hur det kan vara att vara på flykt eller tvingas lämna allt och flytta och bygga upp en ny tillvaro i ett annat land. Kollegan undrade om jag och mina elever kunde tänka oss ett samarbete och när jag förklarat för mina elever att de inte behövde svara på jobbiga frågor och inte behövde berätta vad de hette om de var rädda att dela med sig av sina personuppgifter, så tyckte mina elever att det skulle bli spännande att prata med de svenska gymnasieungdomarna. Mina elever och de svenska ungdomarna delades in i grupper där det var ungefär lika många av varje elevkategori.
Det fanns ett litet missförstånd mellan mig och den andra läraren, som jag inte kände till innan jag skickade ut eleverna i grupper. Jag hade uppfattat att det skulle vara ett givande och tagande och ett samtal på lika villkor som eleverna skulle ha med varandra. Därför hade jag gett mina elever i uppgift att fundera ut vad de skulle vilja prata med ungdomarna om, nu när de hade chansen att diskutera en stund med personer som delar en annan kulturbakgrund än de själva. Den andra läraren hade instruerat sina elever att intervjua mina. Naturligtvis ledde detta till lite problem, men inte av det allvarligare slaget. I stället kunde vi använda detta efteråt till att diskutera hur det varit i gruppen och vad mina elever hade uppfattat som positivt respektive negativt.
Det utvärderande samtal som jag och eleverna förde med varandra efteråt, hade en noggrant genomtänkt struktur, som hela tiden pendlade mellan olika nivåer i lärandet. Vi talade dels om vad som hade sagts, men även om hur det hade uppfattats och hur man då hade spunnit vidare i samtalet. Allra viktigast för just mina elever var ändå en analys av den egna språkförmågan i skarpt läge som de nyss varit med om. Vi samtalade om huruvida de hade förstått samtalet på djupet och även om de själva upplevde att de hade kunnat göra sig förstådda. Mot slutet av vår utvärdering så kom vi till den punkt då eleverna ville framföra sina klagomål på hur de hade upplevt situationen när det stod klart att den här uppgiftens upplägg inte var kommunicerat så att alla förstod hur det var tänkt.
Eleverna blev nu tvungna att sätta ord på sitt missnöje. På svenska… Vad ska man säga? Och hur säger man i så fall det på svenska? Efter en mycket kort stund kom de på att de kunde hjälpas åt. Jag jublade inombords och det gör jag också nu, i efterhand, för det är så läckert att som lärare vara med om ett lärande tillfälle där elever förstår gruppens potential för att kommunicera ett budskap. De berättade växelvis, fyllde i och förtydligade åt varandra, bytte snabbt några ord sinsemellan på sitt modersmål, översatte gemensamt för att jag skulle förstå och det som var så extra spännande var ju vuxenaspekten på det hela. De ville verkligen att jag skulle få reda på exakt hur detta skulle kunna läggas upp till en annan gång, eftersom de, precis som jag, eftersträvar effektivitet och nytta i lärandet. En vuxenstuderande har inte tid med en massa aktiviteter som inte fungerar. De vill ha full fart framåt och hög kvalitet ska det vara. Precis därför älskar jag att undervisa vuxna. Det finns inget tak! Hur mycket man än sätter igång, så finns det alltid någon individ som säger ”kan du hjälpa mig med extra input om detta?”
När jag jobbade med barn och ungdomar i grund- och gymnasieskola, var det en väldigt ovanlig fråga, för att inte säga helt unik. Här, i vuxenutbildningen händer det ofta, i stort sett varje dag. Nyfikenheten som eleverna bär omkring på, får de stillad av mig och av varandra och jag vet att när vi klättrar på våra språkliga stegar mellan konkret och abstrakt och vidare till metaplan, så har vi inte bara gjort en insats för en ökad förståelse, vi har haft roligt också.
Genom resonemang i klassen, antingen på helklassnivå, eller i mindre grupper, får elever många olika infallsvinklar och tränar sig att avgränsa ord och begrepp. Den språkliga träningen ska pågå i alla klassrum, men absolut i de klassrum som har elever med en annan språkbakgrund än den svenska. Eleverna har rätt att förstå vad det handlar om. Min intialt viktigaste uppgift är att skapa en social plattform som gör eleverna trygga, så trygga att de vågar sig ut på hal is och tränar sin svenska i klassrummet genom att yttra sig i samtal och gruppuppgifter, eller genom att fråga mig eller be mig förtydliga något. Utan den sociala plattformen går lärandet långsammare, eftersom eleverna är hänvisade till sig själva. I det socialt trygga klassrummet jobbar de ihop, som ett lag. Jag är med i laget. Vi är ett vi. Vi är alla en del av en lärandeprocess som i allra högsta grad är aktiv. Eleven är i centrum… Så måste det alltid vara, men i bloggvärlden förväntas man skriva korta inlägg… Därför fortsätter mitt resonemang i ett annat åseri, kanske med en liten vridning åt något håll. Vem vet?
Tjugoåttonde åseriet- Till förskolan Ametisten, min barndoms favoritplats!
Tjugoåttonde åseriet- Till förskolan Ametisten, min barndoms favoritplats!
Min lillebror skulle gå på 2-3 och jag själv på 5-7. Man betonar TVÅtre och FEMsju… På tvåtre där min bror gick, gick aldrig jag, eftersom jag till skillnad från han var stor. Det var nämligen bara småbarn på tvåtre. Vi stora, vi gick på femsju. Där fanns det en annan Åsa och för att skilja oss två åt, så kallades vi Stor-Åsa och Lill-Åsa. Som februaribarn var det jag som var den stora Åsan och det passade ju bra, eftersom jag redan var stor. Jag var tillochmed storasyster.
Femsju var Ullas värld. Det var hon som regerade där. Hon var snäll och stor och hade ett bullrigt skratt som vi ofta hörde. Men hon kunde också vara sträng och då lärde vi oss att det var smart att göra som Ulla sa. Hon hade humor och det märktes på jättemånga sätt, till exempel när vi skulle sjunga med en av de andra fröknarna, Barbro, som hade långt rött hår och en jättestor mage som fröknarna sa att det fanns en bebis i. När vi sjöng ”Tänk om jag hade en liten, liten apa, Umpa, Umpa fallerallera…” så lekte Ulla apa i bakgrunden. Jag och min bästa dagiskompis som hette Jesse återkom ständigt till en lek där vi var vrålapor… Detta var på den svartvita tiden, då även Jan Lindblad framstod som grådaskig, men vi hade inspirerats av apornas vighet och slängde oss också i ett speciellt klätterträd i skogen vilt vrålande, så som vrålapor gör, för det hörde man ju på namnet. Klätterträdet fick man absolut under inga omständigheter gå till, för det låg långt ut i skogen, nära stupet ner mot Tumba, alltså gick vi förstås till klätterträdet när Ulla vände ryggen till. Jag var inte något busigt barn, så detta är kanske det enda buset jag kan minnas att jag gjorde. Man hade vacker utsikt över det tomma fältet som låg mellan Storvreten och Nackdala där jag själv bodde. Bakom villorna i Nackdala låg getingberget, ett JÄTTEHÖGT berg som jag och pappa och min bror brukade bestiga på helgerna. Det var ungefär lika högt som Åreskutan, som vi hade besökt förra sommaren. Typ, alltså…
När jag och Jesse hade tittat klart på utsikten drog vi oss tillbaka till dagis, genom hasselsnåren, för vrålapor måste ju vara försiktiga, så de inte blir upptäckta av människor. Ofta var vrålaporna så hungriga att de följde med dagisbarnen in för mellanmål… Ulla bjöd på cyklamatkräm. Den var aprikosfärgad och smakade jättegott och trots att vi frågade om det inte var aprikoskräm, så vidhöll Ulla att det var cyklamatkräm. Det här var på den tiden då Björn Gillberg tvättade sin skjorta i Prädd (= gräddersättning i pulverform som jag för övrigt brukade äta direkt ur burken i smyg). I efterhand har jag förstått att Ulla hört på nyheterna om någon giftskandal om kräm som innehöll farliga beståndsdelar. Till cyklamatkrämen åt vi smörgås med raketost. Osten skar fröknarna av med hjälp av ett snöre. Den smakade oändligt gott och skulle jag hitta en ost som smakar så, vore det toppen.
Man fick inte bestämma själv var man skulle sitta! Vid mitt bord satt alla vi som var äldst, vi som var stora och snart skulle börja skolan. Ninni, Per, Anette, Julia, Jesse och jag. Innan maten fick en av oss följa med och hämta matvagnen hos vår grekiska kokerska. På vägen passerade man IA, integreringsavdelningen, där det fanns barn som inte var riktigt som vi, men nästan, sa fröknarna. Vi dukade fram och så åt alla barnen och sedan var det någon annans tur att plocka av disken och hjälpa till att torka bordet. För varje syssla vi gjorde, fick vi en guldstjärna som klistrades upp på ett schema på väggen, där man kunde räkna alla stjärnor som var och en hade fått. Fröknarna sa att när alla hade fått fem stjärnor, så skulle vi åka till Åbo. Detta var 1974. Jag har aldrig, vid någon jämförelse med någon annan som gått på dagis, hört talas om att någon dagisgrupp har åkt till en så avlägsen plats som ett annat land. Än idag har jag inte klart för mig om det var så att våra föräldrar betalade resan eller om kommunen gjorde det… i god tid före resan fick vi färga egna T-shirts i batik och skriva våra namn på dem, utifall att vi skulle komma bort på båten eller i Åbo. Sedan delades vi in i tre grupper och jag och Jesse och Julia skulle sova i samma hytt som fröken Liselotte. Det var jättespännande och jag minns att jag besökte Finland före min mamma, som vid denna tidpunkt aldrig varit där. I åbo fanns det fängelsehålor i Åbo slott! Tur att vi inte blev kvar där, sa Ulla.
Eftersom min pappa är lärare så var jag tyvärr tvungen att gå hem först av alla väldigt många dagar under dagistiden. Det var inte alls kul. Det var ju på eftermiddagarna som man skulle få gå över till fritids. På fritids fanns flera detaljer som gjorde världen lite mera spännande. Först var det förstås alla de jättestora barnen, de som redan gick i skolan, men sedan var det också så att Ametisten hade en Ulla till… Denna Ulla jobbade på just fritids och med sig dit varje dag hade hon sina hundar, Buster och Bamse, två fantastiska individer av rasen Old English Sheepdog. Detta var innan någon kunde stava till pälsdjursallergi. På fritids fanns också marsvinet Nisse, som man fick ta ut och klappa om man var försiktig. En dag på dagis hade Nisse fått ungar. DÅ fick ”han” ett nytt namn, Åsa-Nisse… på fritids var jag de allra sista timmarna på dagen, om t ex pappa hade konferens i skolan, för då kunde han inte hämta mig så tidigt. Då fick man se på TV, på ett Tv-program halvfem med Hatte Furuhagen. Barnens Bio hette det. Alla fritidsbarnen satt på golvet framför TV:n. Oftast kom pappa och hämtade när det programmet var slut och då hann jag hem för att se Hedvig och Ugglan i ”Från A till Ö”. Den hösten började jag skolan. I Tunaskolans provisorium, klass 1c, men det är en annan historia som inte passar på förskolans dag.
Den pedagogiska verksamheten på Ametisten var omfattande, kan jag se nu i ett vuxenperspektiv. Vi gjorde mycket som var bra för oss barn. Närheten till Stockholm medgav förstås en massa extra kul, men jag tror ändå att det krävs intresserad och engagerad personal för att få till det där lilla extra. Min upplevelse av min egen förskoletid och även den inblick jag fått i mina barns förskolor, är att förskolan är en fantastisk del i många barns liv. Därför tillägnar jag alla förskollärare detta #åseri. Tack till er alla, för den insats ni gör!
Tjugosjunde åseriet- God dag min lärare! – Om det heterogena klassrummets utmaningar
I språktillägnandet är det många pusselbitar som ska passa ihop och just detta med skolkulturen spelar en mycket stor roll för lärandet. Med mina vuxna elever behöver jag ta hänsyn till att de redan har gått i skolan. Först gör jag en liten läspaus, för du behöver ett exempel från en annan bransch:
Från min barndom minns jag ett eftermiddagsbesök av grannen. Han berättade att han fått reda på att man vid rekryteringen av hotellpersonal till ett stort och nybyggt amerikanskägt hotell i Ryssland hade ställt frågan ”har du arbetat på hotell tidigare?” Motsägelsefullt nog så var det alla som svarade NEJ på frågan som fick jobb, medan de som svarade ja, fick gå hem från intervjun utan att ha blivit anställda. Motiveringen till detta skulle vara att den hotellkultur som dessa anställda varit vana vid, inte stämde överens med den hotellkultur som den amerikanska hotellkedjan ville skulle råda på deras nya hotell. De ville skapa ett nytt förhållningssätt utan att behöva konkurrera med det gamla.
Nu är pausen slut!
När mina elever gick i skolan i sina respektive hemland som barn, så kan jag utgå ifrån att eftersom ingen av dem är ifrån Sverige, så har de gått i en skola som är olik den svenska. Men hur olik den svenska och på vilket sätt? Och vad spelar det i så fall för roll?
Tänk dig att du går in i din farmors klassrum som besökare. Vad ser du? Tänk dig att du i stället besöker ett klassrum på en vanlig svensk skola innevarande år. Utan alltför livlig fantasi så kan vi direkt se vissa tydliga skillnader mellan de två klassrummen. En av dessa skillnader är att i farmors klassrum sa man inte ”Tja Åsa!” när man mötte sin lärare. Man väntade på tilltal och om man förväntades svara, så adresserade man läraren med titel och efternamn, inte förnamn. Jaha, och? tänker kanske du. Vart vill du komma?
Eftersom jag har samtalat med många av eleverna om deras barndoms skola och dessutom har gjort djupintervjuer med tio av dem om skolbakgrunden för två av mina akademiska uppsatser i ämnet svenska som andraspråk, så har jag flera exempel på hur det kunde te sig i olika länder en vanlig dag i skolan. Men spelar det egentligen någon roll hur de hade det när de var barn? De är ju vuxna NU!
Ja, de är vuxna och det är jag också, men deras föreställning om ”skola” är en annan än min. Det märker jag varje dag. Jag hävdar att mina elevers barndoms skola i många fall var betydligt mer auktoritär än vad min klassrumsmiljö är. Dessutom var förhållningssättet lärare-lärare samt lärare-elev och elev-elev ett annat i många fall. Jag tror att deras upplevelser av sin egen skolgång påverkar deras lärande väldigt mycket, både i positiv och i negativ riktning.
Mina elevgrupper är extremt heterogena. Senast jag räknade hade jag över tjugo olika modersmål representerade i klassen. De representerar alla världsdelar och är både kvinnor och män, unga och gamla. Det är oerhört stimulerande att vara i lärandesituationer med dem hela dagarna och det är en utmaning att möta vars och ens nivå och se dem som individer, så som skolverket föreskriver. Mycket av det vi förväntas göra både i ämnet svenska som andraspråk och i skolan i allmänhet kan kopplas till ”The Big 5” som bland annat Lärarnas Tidning beskrivit i en artikel 111108. Enligt artikeln i LT bör man lägga upp sin planering så att skolarbetet ger elever träning i dessa fem förmågor:
- Analysförmåga
- Kommunikativ förmåga
- Metakognitiv förmåga
- Förmåga att hantera information
- Begreppslig förmåga
Elevgrupper är alltid sinsemellan olika. Vad som är fullt möjligt att göra i den ena gruppen, kan vara hart när omöjligt i den andra. Den insikten fick jag redan under mitt första år som lärare, när jag bespetsat mig på att kunna återanvända lektionsplaneringen för en av mina nior i en annan nia. Det visade sig vara helt omöjligt, eftersom eleverna i de två olika klasserna svarade helt olika på den undervisning de fick genom mig. Också då noterade jag att ett målgruppsbaserat planeringsarbete är nödvändigt. Men åter till gruppens heterogenitet…
För en elev med svenska som modersmål, som genomgått det svenska skolsystemet, är det vanligt att få frågan om vilken åsikt man har eller hur man vill lösa en uppgift. Tycka och tänka är i allmänhet inte något problem för en helt vanlig grundskoleelev. De har oftast skolats in i detta ända från förskolan, i annat fall ifrån förskoleklass eller de första skolåren. En elev i den svenska grundskolan är van vid att yttra sig om sina egna synpunkter i både tal och skrift.
I mina elevers skolbakgrund är det ofta så att den i klassrummet som bestämt har varit läraren. Ändå är inte eleverna en homogen grupp med samma uppfattning om skolan, kunskap, lärande och lärare. Vi behöver möta några fiktiva låtsaselever, som kan utgöra exempel på hur olika uppfattningar som skolans uppdrag och om elevens åtaganden och lärarrollen kan vara i ett och samma klassrum.
Ahmed kommer sin första dag till skolan med blicken sänkt mot golvet, formar händerna med handflatorna emot varandra framför kroppen böjer huvudet och säger: ”Min lärare!” Jag bemöter hans hälsning med vänlighet och berättar vad jag heter och att det går jättebra att han kallar mig för Åsa i fortsättningen. Ännu ett år efter detta, fortsätter han envist med att varje gång han ska tilltala mig säga: ”Min lärare!” Handrörelsen har han slutat med, men nacken böjs och uttrycket ”Min lärare!” har han kvar. Han har aldrig tagit till orda i klassrummet utan att vara tilltalad. Han har aldrig påkallat min uppmärksamhet från sin plats i klassrummet. Han sitter tyst tills han blir tilltalad. Han verkar tycka att det vi jobbar med ibland är svårt, men han skulle förlora ansiktet om han frågar. Därför frågar han inte. På fritiden är han med kompisar i kommunens samlingssal och pratar hemspråket och umgås. Han vill gärna få hit sin fru och sina barn, för det är ensamt i Sverige utan dem.
Ying dyker upp en halvtimme före alla sina klasskamrater med alla kursböcker och två lexikon. Hon placerar sig längst fram i klassrummet för att inte missa något. Under hela lektionen antecknar hon flitigt, men hon frågar absolut ingenting och svarar bara med enstaka ord på frågor jag ställer. Hon har under de gångna veckorna samlat på sig dels svåra ord och uttryck som hon behöver få förklarade, dels olika kulturella företeelser som jag har diskuterat med eleverna och försökt förklara, men som hon just då inte har förstått. Det har gått henne förbi att jag inte kräver av eleverna att de ska kunna och förstå varje stavelse som yttras i klassrummet. Det har även gått henne förbi att det går jättebra och känns helt OK för mig om mina elever avbryter mig med frågor eller ber mig förklara igen om något känns oklart. Varje eftermiddag ägnas flera timmar åt studierna. Eleven går hem från skolan och sätter sig direkt med självpåtagna långa läxskift, som ger ett fantastiskt resultat på relativt kort tid inom läsförståelse och skriven svenska. Med den talande svenskan är det inte lika. Den tar tid och behöver mer interaktion med andra.
Sabine är van vid att den enda som talar på lektionen är läraren. Elever ska sitta tysta och vänta på att bli tilltalade. Hon har aldrig tillfrågats om sin åsikt i någon fråga. I skolan tar man emot kunskaper och utför uppgifter som läraren har delat ut. Man behöver inte ha någon åsikt om det, man bara utför det man blir tillsagd. Sabine har en underbart vacker handstil och när hon skriver så skriver hon fantastiska texter som gör att jag lär känna henne genom det skrivna, inte genom det hon säger, eftersom hon alltid är tyst. Sabine umgås inte så mycket med de andra eleverna i början, eftersom hon är mycket blyg och tystlåten. Därför är det svårt för mig att bedöma hennes muntliga svenska.
Wilbur kan redan allt, tycker han själv. Han förklarar gärna och länge för klassen hur det EGENTLIGEN är, om ingen avbryter honom. Wilbur kommer inte på alla lektioner, för ibland har han andra saker som är viktigare som han måste göra. Dessutom behöver han ju inte vara med på allt, eftersom vissa saker är så lätta att det är nästan löjligt, på gränsen till kränkande att man ska behöva ägna sig åt detta simpla. Han läser inte något hemma, för allt vi gör i skolan är så lätt, tycker Wilbur. Det finns ingen anledning att ta hem några uppgifter och träna ytterligare hemma. Wilbur går samma kurs för tredje gången. Han och jag har samtalat om att han kunde vinna på att plugga lite mer hemma. Han säger att det ska han absolut göra…och sedan gör han INTE det. Wilbur är den i klassen vars kunnande ökar i långsammast takt. Han gör väldigt små framsteg och löper risk att inte nå nivån för ett E denna gång heller.
Om vi ska diskutera någon företeelse i grupp och mina exempelelever Sabine, Ying, Ahmed och Wilbur hamnar i samma grupp, så har de med sig sina föreställningar in i grupparbetet också. Sabine som är van vid auktoriteter lyssnar på Wilbur. Det gör också Ahmed. Ying som har resultatintresse och höga ambitioner är frustrerad över att grupparbetet sker på en enda elevs villkor, men säger ingenting, eftersom också hon är styrd av auktoriteter. Wilbur som redan kan och vet allt ser inget som helst hinder med detta upplägg, eftersom han får ägna sig åt det han kan bäst, nämligen lägga ut texten om hur det ÄR.
Var och en av eleverna, utan undantag, ska ges möjligheter att träna ”The Big 5”. Det kräver att jag tänker igenom extra noga hur man kan skapa en lärandesituation som är tillräckligt målstyrd och tydlig, för att påvisa för elever vilka förväntningar skolan har på dem, tillräckligt trygg för tysta elever att våga tala, tillräckligt intresseskapande för att väcka Wilbur ur känslan av att redan kunna allt, etc. Vidare måste det sociala klimatet vara så fyllt av grundtrygghet att eleverna vågar yttra sig i vanliga gruppsamtal, så att de därmed får tillräckligt med träning i talad svenska för att nå de målen. Lärarrollen är mycket komplex. Det vet de flesta redan. Att skapa lagom stora utmaningar för de exempelelever jag skrivit om här, är inte enkelt, men med träning hittar man olika vägar att stötta enskilda elevers utveckling i förhållande till sig själva.
Tjugosjätte åseriet- Sanna SISU på skidutflykten
Det är självklart att elever har olika utgångspunkter för sitt lärande. Min målgrupp är vuxna invandrare från världens alla hörn. De har olika skolbakgrund och har dessutom haft olika lång väg till sin nuvarande litteracitet. För mig blir det för varje dag alltmer tydligt vad dessa elever har med sig i sitt bagage och hur det i sin tur påverkar lärandet på olika sätt. Inledningsvis kan vi jämföra med mina elevers egna barn. Deras barn kommer som nya i den svenska skolan och beroende på om de kommer redan före skolåldern eller en bit upp i åren, så har de olika lätt att ta till sig språket, rent lingvistiskt. Det finns gott om forskning på det här området, som jag kan återkomma till i ett annat #åseri, men nu vill jag dela med mig av min egen erfarenhet.
När under tidigare år undervisat barn i svenska som andraspråk, så har de haft två tydliga fördelar i lärandet: Dels får de snabbare ett uttal och en intonation som liknar den infödda, dels får de (i bästa fall) snabbare kontakt med den svenska kulturen och är snabbt en del av den. Dessutom är min erfarenhet att barn är nyfikna och intresserade och vill prova det nya och obekanta. För att illustrera det, berättar jag om Sanna som var sju år när jag lärde känna henne. Skolan hade lånat ihop skidor från personalens grannar och bekanta, så att mina elever skulle kunna vara med på friluftsdagen och åka skidor. Sanna hade aldrig i hela sitt liv åkt skidor. Hon ramlade så många gånger att jag tröttnade på att RÄKNA, men varje gång ställde hon sig upp, utan minsta gnäll med ett stort leende och försökte igen. I hemlandet hade hon inte ens sett snö, så hennes positiva envishet förvånade mig.
Vid dagens slut hade hon fått in en viss snits och klarade av att någorlunda ta sig fram på platt mark. Men att hon hade ramlat gång på gång och fått snö innanför kragen och i håret och innanför vantarna och i skorna, sa hon ingenting om, hon bara log lyckligt.
Hon var inte från Finland, men jag brukar tänka på Sanna när någon nämner ordet SISU för mig, för jag tycker att hela Sanna utstrålade det. Kämparglöd och jävlar anamma! Många gånger har jag varit på friluftsdagar med svenska barn som haft betydligt svårare att orka försöka igen om något går dem emot. De är mer ”curlade” än de barn jag mött från andra kulturer. Skillnaden märks också i klassrummet om man studerar svenska som andraspråk. I språktillägnandet är det många pusselbitar som ska passa ihop. En sådan pusselbit är kulturbakgrundens betydelse för inställningen till lärandet. Det tänkte jag återkomma till i mitt nästa åseri.
The Twentyfourth åsic – Herons for dinner!
“Bing tells me you’re eating herons for dinner- How unusual!”
First I thought that it’s strange that my dear friend refers to anything in particular that I might have for dinner, since I knew I hadn’t mentioned the menu for the evening… Then I thought there must be some kind of misunderstanding… This friend and I have had a few funny conversations where misinterpretation or misunderstanding was the reason. I needed to check my vocabulary, since I wasn’t familiar with the word “herons” at first. I thought maybe it’s some vegetable or some odd animal we don’t have in Sweden, or maybe a pastry of some sort. After I realized the mistranslation I smiled, of course! Herons are lovely birds and I admire their beauty and noble looks compared to other more ordinary little birds I may see through my kitchen window. The phrase my friend referred to, ”kvällens middag hägrar” does not suggest that we eat herons, although Bing was right about the GENERAL translation, since hägrar means more than one of a heron (=häger). In My sentence however, I wasn’t talking about the food at all, merely about the dinner I was waiting for. I used the word “hägrar”, which is the present tense of the verb HÄGRA. The looming dinner… To loom… att hägra, något hägrar. I thought it quite fun that you Americans have turkey for Thanksgiving, and we have herons an ordinary Friday. Turkeys are farm animals, but we would definitely need to hunt for our herons… J
If you know the Swedish culture a bit, you may have noticed that some dishes preferably would be served certain weekdays. One such dish is pancakes, not the American type, with maple syrup, but the Swedish type, thinner, served with jam and sometimes whipped cream or ice-cream.
For some the only topping would be sugar. A long time ago, it was more common to have pancakes for dinner on Thursdays than it probably is now. One of the reasons for this dish returning weekly was simply that it was affordable for all, since it’s cheap. Nowadays when people are more aware of the connection between food and health, many avoid pancakes since its anything but a low carb diet. in the old Swedish tradition we didn’t just have our pancakes on Thursdays, we also had a typical kind of soup, made of yellow peas spiced with thyme and served with mustard.
Pancakes every Thursday is not at all a varied diet. But who would want to skip the lovely pancakes? There are several similar dishes made with the same ingredients and sometimes a few more added. One of those dishes is in Swedish called “plättar”. The most equivalent translation would be a “blini” but that’s not really the thing… Plättar are smaller than pancakes and they take an eternity to make, since you need about seven of them to get the same amount of food as one single pancake. I have no patience whatsoever, so I make the ordinary pancakes, but my husband sometimes have time and patience enough to make plättar. Oddly enough, the kids love plättar more than pancakes, although it’s made of the same ingredients. As if this wasn’t enough, another dish we would make out of the same batter is called fläskpannkaka in Swedish. Fläsk means “pork”, and the reason why the pancake has this odd name, is that it’s filled with diced pork. When I’m in hurry or when I’m hungry, I’m not fully aware of what I say and my regular skills in translation seem to have disappeared completely.
As my American friend and I were chatting on ICQ about ten years ago and I was about to sign off, I was BOTH hungry and in a hurry! I mentioned that since it was Thursday we would have “what many Swedes have on Thursdays” for dinner. My friend asked: ”And what is that?” I said: ”It’s yellow pea soup and flesh pancakes”. After I had eaten and thought things over, I realized what his remark meant: “So you are a cannibal, are you?!” I’m glad he didn’t comment on the pea soup… What if I had spelled the word ”pee”?
Miljövänlig återvinning av gammalt blogginlägg ”TYST!!! JAG SPELAR IN!”
Den som är lika gammal som jag, har kanske i likhet med mig en gång legat på mage på golvet framför den svartvita TV:n en kväll som denna. I mycket god tid före sändningen har allt plockats fram; tidningen med startfältet och journalisternas tyckanden och åsikter om var och en, blocket med de egna åsikterna som noggrant skrivits ner under förhandsvisningarna, samt en nyvässad blyertspenna och ett sudd. Men kanske viktigast av allt: Ett nyinköpt FERRO-band, 90-minuters, av märket Maxell som man noga hade skruvat fram till det bruna på tejpen började (med hjälp av en sexkantig engångs kulspetspenna av det billigare slaget). Detta kassettband hade man redan i förväg försett med den lilla etiketten som man själv fick dra loss ifrån ett smörpapper och skriva rubriken för sida A ”Stora melodifestivalen” (Eurovision var ett ord jag inte kunde då!). På etiketten för sida B hade man också redan förberett, genom att skriva ”Stora melodifestivalen, forts.” och därefter fästa också den på kassettbandet, men på baksidan. Sedan hade man (om så krävdes) hämtat en skarvsladd för att bandspelaren skulle kunna stå exakt nedanför TV-n på golvet. När kassettbandet väl var intryckt i spelaren, kom nästa förberedelsemoment. Man hade lärt sig att FÖRST trycka ned pausknappen. Därefter skulle man hoppa över en knapp…och trycka ner två stycken samtidigt, nämligen ”rec” och ”play”. Sedan var det bara att vänta…och vänta…och vänta…på att Orup ( Lars, inte Thomas Eriksson!) skulle prata klart och på att Curt Kempe skulle få ur sig helgvädret, så att äventyret kunde börja. Då började kanske mardrömmen för mamma och pappa och brorsan?? För de måste ju vara TYSTA, förstås!!! Hur skulle man ANNARS kunna få en bra kvalitet på ljudet när det skulle spelas in utan mikrofon direkt från TV:ns högtalare??? Om man är intresserad av musik, så måste man ha höga krav på ljudkvaliteten! Man kan ju inte ha en inspelning där släktingar som kommenterar låtarna hörs i bakgrunden!!!
Jag samlade och sparade allt när jag var liten, bland annat inspelningar… Därför har jag än idag en stor samling med gamla kassettband som jag ännu inte skiljts ifrån, till exempel det som är från Eurovision 1977. Då skulle Forbes sjunga. Jag kände en som kände dem.. (Wow!!!) och därför var ju de BÄST… och snyggast…och ÄNDÅ kom de…SIST!!! Hur gick det TILL???? De där andra, de ute i Europa, de kunde ju inte svenska… Det måste vara därför Forbes bara fick 2 poäng, tänkte jag. Melodifestivalen och Stora melodifestivalen…som jag kallade dem…var och är underhållning för hela familjen.
Gillar man inte musiken, så kanske man kommenterar klädsel eller frisyrer eller i år kanske skäggiga damer… och så måste man ju invänta sammanräkningen! Då får man årets dos av språkträning! Nu är det 15 minuter kvar!! Nu ska jag gå ner i vardagsrummet och lägga mig på mage vid TV:n med höger tumme på playknappen och höger långfinger på rec…och så ska jag skrika genom hela rummet ”TYST!!! JAG SPELAR IN!”
Tjugoandra åseriet- Den kreativa tystnaden i det nationella provets ljus
Att sitta provvakt vid nationella prov är alltid lika spännande. Jag blickar ut över eleverna och ser deras koncentrerade ansiktsuttryck som ibland visar ungefär hur svårt provet är, men minst lika ofta visar hur målmedveten den enskilda eleven är. Tystnaden är inte tryckande eller ansträngd, utan kreativ och koncentrerad. Med mina elevers provperformans som insats får jag ett kvitto på min undervisning. Om alla mina elever misslyckas kapitalt på provet, så borde jag bära hundhuvudet, inte de. Lyckas de däremot överlag, så kan jag unna mig att känna mig lite stolt just det året. Det är dags för mig att förstå, dra slutsatser och förändra i enlighet med det jag ser i resultaten. En sådan slutsats som jag alltid drar är de tre provens resultat i förhållande till varandra. Har eleverna lyckats bättre med den muntliga delen än med läsförståelsen? Har kanske skrivdelen uppfattats som lättare än den muntliga uppgiften? Jag drar slutsatser om vad jag behöver fokusera mera på nästa termin och också vad eleverna uppfattar som svårt eller enkelt. Det blir spännande att se hur det gått denna gång!
Många drömmar kopplas samman med resultaten på de nationella proven. Många av mina elever, som läser svenska som andraspråk, har drömmar om att lära sig svenska till en felfri nivå, en brytningsfri svenska som inte sticker ut i mängden. Vars och ens unika sociolekt och vars och ens brutna svenska med egenheter som ibland är språkbundna och ibland individuella är otroligt charmigt, tycker jag. I mina ögon är de alla fantastiska som ens försöker uttala ord som ”sjösjuk” eller ”skvallra” eller för den delen ”tvungna”. Jag fascineras också över de oidiomatiska lösningar eleverna har. Av slentrian eller lathet använder vi modersmålstalare ofta uttryck som vi själva har hört upprepade gånger. Att som modersmålstalare ta genvägar i språket är helt naturligt och kommer av sig självt. Man säger flitig som en myra, eller arg som ett bi, innan man ens reflekterat över att det kanske kan gå att koppla adjektivet till någon annan varelse eller företeelse. Man bygger sina sammansättningar efter vedertagna mönster och reflekterar sällan över det. Vintervitt, smutsgrått, korpsvart… Så gör inte alltid mina elever. Ett uttrycks frekvens i det nya språket kan vara svår att få grepp om som ny. Därför använder många av eleverna relativt ovanliga uttryck. Det leder till att jag ser mitt modersmål med deras ögon och förundras över det elastiska språk jag talar. Svenskan är ett föränderligt språk och vi alla ansvarar gemensamt för dess förändring. När jag återigen tittar upp från tangenterna och möter det tysta klassrummets koncentration, så känner jag i luften hur allvarligt uppfattad uppgiften är.
Att skriva ett nationellt prov är seriöst, något man gör för att visa vad man kan i kursen. Jag ser att de tänker så. Jag tänker på vad som väntar mig för egen del. För mig väntar det spännande och intressanta mättillfället när jag får ställa min lärargärning på prov inför Skolverkets normnivå. Som tjänsteman i skolan genomför jag varje år de prov jag är ålagd att genomföra. För mig har det alltid varit mycket intressant att se vad elever åstadkommer i ett ”skarpt läge”. Många är de texter jag läst där jag blir imponerad över hur elever lyckats spänna sin båge och avfyra en text som är den aktuella elevens allra bästa under lång tid. Många gånger har jag förstås även läst texter där skribenten gråtande lämnat in något halvfärdigt, för att pressen blivit för stor. Jag ser det nationella provet är en måttstock på min undervisning och att det är jag som ”kollas” i första hand. Det försöker jag också alltid förklara för eleverna inför proven. Om en månad har vi detta bakom oss! Då börjar planeringen för nästa termins undervisning med utvärderingen av de nationella proven som en viktig pusselbit.
Tjugoförsta åseriet- På söndagskvällar räddas jag av tanken på AKUTEN
Det fanns en tid när jag redan strax efter lunch på söndagen började känna mig lite lätt olustig, för att jag inte var säker på om jag hade planerat allt jag skulle göra med eleverna under veckan. Känslan kan beskrivas som när man står på något man uppfattar som säkert, men som man inte med säkerhet kan bedöma i alla avseenden. En snötäckt sjöis är bedrägligt slät och fin ända tills man trampar igenom…
Söndagskvällarna ägnar jag åt att gå igenom i förväg vad jag ska göra under veckan och då försöker jag också arbeta mig igenom olika saker som jag behöver försäkra mig om att jag har tänkt på. Man blir bättre på det med åren. Därför är mina söndagskvällar nuförtiden ganska lugna och sköna och kan innehålla en stunds läsning eller ett bad i stearinljusets sken medan jag lyssnar på musik. Jag varvar ner i stället för upp nuförtiden.
Min uppfattning då, för längesedan, var att det var viktigt att in i minsta detalj ha tänkt på varje enskild faktor. I efterhand kan jag se att jag var väldigt kontrollberoende och att det resulterade i att jag mådde dåligt om jag inte hade det man kan benämna ”koll” på allt. Jag tror att det bottnade i en viss osäkerhet och bristande självtillit. Nu vet jag att det inte kan hända så många hemska saker om det inte går enligt plan A, för jag har nämligen alltid en ”Plan B”. Min önskan att ha koll har egentligen inte ändrats nämnvärt, men min inställning till situationer då något går fel, har ändrats. Det har visat sig vid ett antal tillfällen att när något inte blir som man har tänkt sig, så accepterar eleverna utan problem att man i stället löser det uppkomna läget med en ”Plan B”.
EN sådan faktor då hela planeringen kan gå i stöpet är allt som kan kopplas till IT, som när lärplattformen inte fungerar eller då vi inte har någon uppkoppling och därmed inte kan använda datorerna. Men också så vardagliga företeelser som strömavbrott kan ändra inriktningen på den planerade lektionen i ett nafs.
DÅ kan man INTE bryta ihop, även om det första ord som dyker upp i huvudet är en svordom.
Med åren har jag samlat på mig en stor mängd alternativa idéer som går att ta till när något inte blir som planerat. Jag har gjort det enkelt för mig genom att samla några få RIKTIGT BRA lektionsplaneringar i en pärm som jag kallar AKUTEN. Jag använder bara akuten vid akuta tillfällen, inte för en sticka i fingret, om man återigen lånar ett uttryck ifrån sjukvården… När jag tar till denna pärm så vet jag två saker innan jag börjar. Dels vet jag att min ursprungsplan inte går att genomföra, dels vet jag att det jag väljer att göra ur AKUTEN inte kommer att innebära några problem för mig. Också där är lektionerna planerade på ett målfokuserat sätt och det är bara att välja och vraka. Därför känns situationen omedelbart trygg igen. Söndagkvällar då jag tillfälligt känner mig osäker inför arbetsveckan, brukar tanken på AKUTEN lugna mig. Men då syftar jag på min pärm, inte något annat.
From a teacher's point of view, some is old and some is new! 