One hundred and thirtyeighth åsic- Teacher of the Year 2015

I had the great opportunity to share the everyday teaching life with a marvellous teacher, Cathy Jacobo. During my stay in NJ in October/November 2014, I experienced teaching and instructing from an American point of view. I am sure my visit had been less interesting without Cathy and I am so happy to share that she was awarded the title ”Teacher of the Year”!

IMG_3640

Congratulations, Cathy!! 

⇒For those of you who’d like to read about our adventures, please follow the links below! Please also note that there are no ”ninety-third” and ”ninety-fourth”, since those texts are written in Swedish… 🙂

The eightieth åsic- Sharing teaching experience with friends abroad or from abroad

The eighty-first åsic- Learning Among Friends

The eighty-second åsic- Second Day in an American Teacher’s Hectic World

The eighty-third åsic- Uppe med tuppen!- Being an early bird!

The eighty-fourth åsic- Fika as an ice-breaker is never wrong!

The eighty-fifth åsic- ”HALF & HALF” or Completely Wrong!

The eighty-sixth åsic- Höstlöv, höstlov, hostlov, Fall Break!

The eighty-ninth åsic- From Påskkärring to Tomten in Twenty

The ninetieth åsic- My New Favourite Tree

The ninety-first åsic- To help students understand and find connections is what teaching’s all about!

The ninety-second åsic- Being happy for having friends

The ninety-fifth åsic- The Yellow Wall and The Blue Wallpaper

Etthundratrettiosjunde åseriet- När ljuset kommer åter spelar kylan ingen roll

I morse under min promenad vid Väsmans strand, hamnade min  mobil i ett statiskt läge.  Min vana att lyssna på en bok medan jag promenerar, fick avbrytas.  I stället kunde jag njuta av talgoxens glädjande si-tsi-tu från en gren i solskenet.

vinter080501-64.jpg (3456×2304)

Något senare hördes varje skär som långfärdsskridskoåkaren tillryggalade på Lyviken liksom knarret från mötande parets skor. Det var en sinnenas promenad och vid kyrkogården hade solens strålar och jag kommit i perfekt vinkel, så att jag dels kunde se den matta av reflekterande snökristaller som snön bjöd i motljuset, dels även se min oerhört långa skugga bakom mig i decembersolens försök att visa sin makt. Det kalla vädrets minus sexton bidrog till att nästa hörselintryck måste kontrolleras. Jag hörde nämligen en cykel… Men det var tydligen inte något fel på min hörsel, för mycket riktigt hade en väl påklädd medmänniska ansett cykeln vara det mest passande fortskaffningsmedlet en dag som denna. Hade jag haft en spark, så hade den varit utmärkt på den snöklädda, men ännu inte sandade gångvägen, men med cykel hade jag nog ängslats över att vurpa på en översnöad bottenfryst vattenpöl. Häromdagen, på juldagen då vädret inte var fullt så kallt, så tog jag en liknande promenad i Stortorp, söder om Stockholm. Den mest påtagliga skillnaden mellan dessa båda promenader var att jag då var den enda som tog min promenad på tu man hand. Alla andra tycktes promenera med halva släkten… Tre generationer drog runt på en pulka med två trötta ungar som bråkade med varandra och ville hem eller halvsprang efter en hund. Dagens promenad verkade vara mer av en kontemplation i ensamhet, eftersom var och en gick i egna tankar. Det är härligt när solen och jag har synkat våra vanor! Det har väldigt stor betydelse för mig att komma ut under de soltimmar som finns så här års. Hur kallt det är spelar absolut ingen roll alls. Det är bara att klä sig efter väderleken. Väl hemma igen kan jag lugnt se hur solens strålar blir längre och längre och till slut återstår endast en klar ljus rand mot granskogen vid horisonten. Dagen är så kort att man måste skynda sig om man vill uppleva den. Vi går mot ljusare tider, eftersom vi har passerat vintersolståndet. Hoppet återvänder med ljuset och med hoppet kommer glädjen över varje årstids särart. Det knarrigt gnistrande kalla och klara vädret i slutet av december och början av januari vill jag inte vara utan. Det ger mig kraft och livslust!

Etthundratrettiosjätte åseriet- Med Stig- Helmer ser man världen med andra ögon

Tänk vad härligt att se världen med Stig-Helmers ögon! Det är förstås inte så att jag aldrig har sett Sällskapsresan och dess uppföljare. Snarare är det så att jag har sett dem så många gånger att jag nästan kan säga varje replik i förväg… Jag tror att det är väldigt vanligt att det är så. Det finns kanske olika skäl till varför vi väljer att se ”resefilmerna” om Stig-Helmer och Ole. För min del är det faktiskt inte enbart av nostalgi utan också för att jag är djupt imponerad av hur Lasse Åberg har lyckats med att skapa sitt persongalleri i alla sina filmer. Han gör alldeles fantastiska karikatyrer av människor. Han mejslar ut dem på ett sätt som är helt fantastiskt. Varför skriver jag om detta nu??? För att jag förstås samtidigt ser filmen ”Sällskapsresan” i TV4… Härlig julrepris där Kim Anderzon som nyligen gick bort i cancer, verkligen kommer till sin rätt. Hon är i sitt esse som den av väninnorna som har varit med förr, är mest världsvan  och kan och vet… Detta tema återkommer också i Snowroller, där den ena väninnan kan och vet och den andra är lite bortkommen och behöver hjälp med att veta hur man ska göra med liftkort och annat.

1_339564ts1296561693988_defaultimage_181286110.jpg (375×250)

För Stig-Helmer som i filmen ”Sällskapsresan” kallas för ”giraffen” är allting nytt och ovant och han är dessutom så flygrädd att han har tagit yogaklasser för att försöka träna bort flygrädslan. Av läkaren som hållit i denna kurs mot flygrädsla får han i uppdrag att ta med ett paket…och godtrogen som han är så gör han det, utan att fundera. I paketet finns i själva verket svarta pengar som läkaren vill föra ut ur landet. Åbergs poäng är förstås att man ska tänka efter före…och om man vill ta hjälp av någon, så är Stig-Helmer fel person…

För dem av mina elever som läser detta, känner jag ett visst behov av att berätta vad filmen handlar om, TROTS att jag är fullt medveten om att mina övriga läsare såg Sällskapsresan redan då den gick på bio år 1980. Eller snarare vill jag hjälpa eleverna med detta: Varför ska en elev som studerar Svenska som andraspråk se filmerna om Stig-Helmer??? Det finns hur många skäl som helst. Man kan välja ut några ur mängden:

1) Man får lyssna på en tydligt uttalad stockholmska om man lyssnar på (Lasse Åberg) Stig-Helmer, skånska om man lyssnar på Sven Melanders karaktär och göteborgska om man lyssnar på hur Roland Jansson låter. Förutom det har man flera andra fantastiska rollkaraktärer att lyssna på, t ex paret Storch (östgötska)… 😀 Vill man träna sin förståelse i norska, så är det Jon Skolmens karaktär, Ole Bramserud som gäller…

2) Man får ganska omgående en bild av svenskars vanor och beteenden på charterresor, åtminstone om man följer gängse fördomar.

3) Man får upptäcka att vissa fördomar vi har om söner och mammor, verkar vara universella, eftersom Stig-Helmers komplicerade relation till mamman, också återfinns hos den spanske mannen som Kim Anderzons karaktär försöker gå på date med…

4) Ett antal begrepp som skulle kunna vara svåra att förklara för någon som lär sig svenska, kan man lätt få ganska fin koll på om man har Stig-Helmer som mönster för sin förståelse av begreppen. Några av dem är: morsgris, bortkommen, blåögd, naiv etc.

Stig -Helmers världsvane kompis Ole har i varje film alltid någon ny omistlig pryl som är fullständigt oumbärlig. Nu, när vi ser dessa filmer så långt senare, så kommer vi alla ihåg hur ”nya” vi då tyckte att uppfinningarna som Ole hade var. Under julhelgen kommer Lasse Åbergs filmer alla på TV. Se dem!! De är en fantastisk kurs i ”svenskhet” utan minsta ansträngning! Jag ser fram emot Snowroller, då vi alla påminns om vikten av att hålla trycket på ”dalskidan”… och dessutom få insikt i hur kärleksfullt (not!!!) det är att bli kallad ”Älskling” av sin respektive i alla lägen, även då vederbörande är genuint irriterad och förbannad. Leve Lasse Åberg! Tack för alla härliga stunder med Stig-Helmer på bioduken!!!

TV-18s76-halsoresan_FRI-20_368 (145×212)

Etthundratrettiofjärde åseriet- Något som värmer i mörkret

Jag funderar starkt på att helt överge papper som ett sätt att lagra information. Men om vi antar att jag verkligen skulle löpa linan ut och göra mig av med allt jag har samlat på mig (typisk ekorre, den där Åsa!), så skulle ju det i princip innebära att jag skulle behöva ta tjänstledigt i några veckor för att gå brandvakt vid den enorma majbrasan! Lite grann som morfar när han var i skogen och vaktade milan, ungefär. Länge tänkte jag att det jag sparade på papper var helt nödvändig information som jag inte kunde nå på något annat sätt än genom att bläddra fram till den aktuella fliken i rätt pärm. Nej, oroa dig inte. Jag har INTE full koll på exakt var varje papper sitter, men när det gäller mina jobbpapper, sådant som jag lite nu och då behöver, DÅ har jag koll. Jag vet i vilken pärm jag har hängt in en viss språkövning eller en novell eller en lista med ord om vintern. Det lilla motstånd mot att bygga upp majbrasan redan nu, är att jag tror mig komma att behöva vissa papper SEDAN… Vän av ordning undrar säkert när ”sedan” är? Det måste jag medge att också jag har börjat undra.

clock-404352_1280

Gradvis hamnar mina bästa ”papper” inskannade, så att jag kan skicka dem i fil till eleverna. Då borde det rimligtvis vara jättelätt att slänga papperet på majbrasan, eller hur? Men ändå… Då står jag där med papperet i handen och tänker på min mormor. ”Hä kan va bra te ha!” sa hon ofta, t ex nu i juletider när hon gärna samlade in ALLA paketsnören och ALLA julklappspapper, för att återanvända. En jul fick jag och brorsan huvudbry för då fanns det två etiketter på hans julklapp. En där hans namn stod, men också en där det stod ”God jul Åsa önskar mormor” Det löste sig när vi frågade mormor. Den är till dig Åsa. ”Han fick en julklapp i det där paketet förra året”, sa mormor och pekade på brorsan. Förutom presentpapper samlade hon även på ”buttar”. Det kan kanske vara så att buttar inte är något som återfinns i SAOL; men det är i alla fall fövaringskärl av olika slag, t ex skålar eller burkar med lock som man kan hälla över matrester i när man sparar en halv potatis och tre ärtor som blev över efter middagen…typ. Buttarna sparade mormor av nästan samma skäl som snörena och papperet: ”Hä kan va bra te ha å ha i!”Nu kommer vi till den lilla språkreflektionen: Man kan förstås direktöversätta: ”Det kan vara bra att ha att ha i!” men man kan också utveckla det något för att förtydliga;”Den här vill jag spara till ett tillfälle senare när jag behöver spara något som är lagom stort för just den här burken med lock”. Med åren lärde vi oss dock det smarta med ett etablerat uttryck som båda mormors återkommande sätt att uttrycka det nuförtiden så trendiga återvinningstänket. Därför säger vi alla, om vi vill spara något till ett senare tillfälle; ”Hä kan va bra te ha!”

kristall-jorden-atervinna_17-1221143419.jpg (585×626)

För nära tjugo år sedan ville jag köpa en Bergslagskamin och fick tips om en gubbe i en by en bit hemifrån. Gubben skulle för den yngre publiken med intresse för amerikanska reality shows mycket väl kunna passa in på uttrycket hoarder. När jag kallar mig själv för ekorre, så måste jag faktiskt sticka ut hakan och påstå att mitt samlande är ”spik i foten” om man jämför med den här mannens. I nuläget minns jag faktiskt inte varför vi blev inbjudna i huset, men hursomhelst, så var det fullständigt belamrat med två saker: gamla tidningar, packade i hela årgångar och travade från golv till tak.

staple-160414_1280

Han hade även plåtburkar från längesedan, av en typ som jag just då samlade på. Det fick mig att fråga om jag kunde få köpa en burk eller två. Det gick absolut INTE för sig, trots att han alltså hade hundratals. Någon kamin blev det inte heller, för vi fick en i gåva av en annan person. Men den kaminen har vi nu flyttat ifrån, så för att värma oss i decembernatten måste vi kanske ändå överväga att bygga upp den där majbrasan trots allt. Medan jag funderar på det, så tänder jag ett ljus och inväntar den stundande julen med en kopp kaffe. Det är säkert lugnet före stormen!

b088e-stearinljus-bmp

Etthundratrettiotredje åseriet- Idag var det skiftbyte mellan mor och dotter…

1869094020.png (480×346)

Ofta måste jag fråga min yngsta dotter om saker som rör tekniska frågor, till exempel hur man kan ändra inställningar i bloggen eller liknande. Jag är egentligen inte någon teknisk idiot, utan snarare bara lite EFTER när det gäller att upptäcka olika nyheter på teknikområdet. Idag hade jag ett riktigt Hallelujamoment med just denna dotter! Jag måste bara först förklara varför…

Vi har en urgammal Toyota. Den är nyss lagad och går återigen som en klocka, så som Toyotor gör… Det kan inte finnas ett mer pålitligt bilmärke! Men… Just vårt exemplar har, i kraft av sin ålder, inte ens en CD-spelare, utan en kassettbandspelare. Imorgon ska vi åka en bra bit med bilen och då kände jag att det vore en bra idé att byta ut de får kassettband som vi nu har tjatat ut de senaste bilresorna. Därför tog jag fram två lådor med gamla kassettband för att ge döttrarna möjlighet att välja någon annan slags musik än den vi lyssnat på den senaste tiden. Endast lillasyster nappade på erbjudandet att påverka musikutbudet på långresan. Hon vände och vred på kassettbanden (jag har flera hundra) och läste mina handskrivna listor över låtar. Sedan ville hon lyssna igenom ett par av dem, för att se om de motsvarade hennes förväntningar. Har vi någon kassettbandspelare? undrade hon. Jag svarade att den spelare vi har i källaren går att använda, liksom den som är uppe i sovrummet. Hon försvann iväg men efter mindre en minut ropade hon på mig, ganska desperat, med kommentarer i stil med ”Den här funkar ju inte! Hur GÖR man???”

Det var ju HELT otroligt!!! Vilken känsla!!! Jag skrattade gott! Hon VISSTE verkligen inte hur ett kassettband fungerar… Jag kunde inte avstå från att ställa den oundvikliga frågan: ”OM du hade en blyertspenna och ett kassettband, hur skulle dessa två saker hänga ihop med varandra?” Dottern bara stirrade på mig, som om jag var HELT dum i huvudet. Sedan pekade hon på spelaren och sa: ”Sätt igång den här i stället!” Sedan lyssnade vi på några av kassettbanden, för att veta vilka som får följa med på julresan…

Det är helt fantastiskt att hon inte hade en susning om hur ett kassettband fungerar! Kanske måste jag nu be henne läsa mitt #Miniåseri om Eurovision, som jag skrev i maj, eftersom det ju var riktigt MÖDOSAMT att spela in på den gamla goda tiden… och det kan ju vara bra att veta, som ren allmänbildning menar jag… Imorgon ska vi lyssna på gamla kassettband i bilen och då visar det sig om jag har spelat in dem på den långsamma stereo jag en gång ägde. I så fall så låter alla artisterna som Kalle Anka när man spelar banden i en annan spelare… Ett av mina favoritkassettband innehåller Simon & Garfunkels konsert från Central Park och den tog JÄTTELÅNG tid att spela in, för jag har nämligen tagit bort alla publikljuden och Paul Simons småprat mellan låtarna… Tänk vad SMIDIGT det är med musiklyssnande nuförtiden! Man kan välja och vraka på t ex Spotify och verkligen ha den där obegränsade tillgången till massor av fin musik. Vilken LYX!!! Jag minns hur jag sparade pengar för att kunna köpa skivor och spela över till kassett. Då var det kassetten som var det smidiga sättet att spela upp musiken. Föräldrarna spelade LP. ÅÅÅÅÅÅÅÅ VAD TÖNTIGT!!! Nu är det jag som är töntig antar jag, men det gör inget. Det får man bjuda på! 😀

Etthundratrettioförsta åseriet- En färgglad ledighet önskar jag dig!

11241.jpg (378×456)

Förra julen hade jag anledning att tillsammans med mina dåvarande elever diskutera de många färger som finns inblandade i vårt julfirande utan att vi närmare kommenterar uttryckens egentliga betydelse. Nu menar jag faktiskt först och främst på det lingvistiska planet. Jag fascineras av ord och deras betydelse och speciellt intressant tycker jag att det är när det blir tvetydigt, för just den typen av uttryck får jag flest frågor om från elever i mitt klassrum. Vi går ut lite lätt här, med sakernas tillstånd här i Ludvika… Det är en grön jul! För mig och just i år, så innebär det att julen är snöfri. Det är ganska logiskt. Men om man är en person som är rabiat motståndare till djurförsök eller kanske av religiösa eller etiska skäl tycker att det är fel att slakta djur, så kan ju en grön jul snarare innebära att den är vegetarisk. Någon annan skulle kanske hävda att om man genomgående satsar på att hålla sig hemma på hemadressen i stället för att flyga till Thailand, äta nyckelhålsmärkt närproducerat, värma sig med en kofta i stället för att elda i oljepannan firar just en grön jul…för att man värnar om miljön. Många satsar på gran, en äkta…grön… Den vita julen är för den ena personen länkad till mängden snö. Men för sällskapet Länkarna går kopplingen snarare till att medverka till att så många som möjligt får uppleva en alkoholfri jul. För mig personligen, så finns det en tredje betydelse! Jag har hemma hos mig en ganska omfattande blandning av färger och träslag och mönster, men där jag ska fira jul i år, är färgskalan ganska begränsad och vitt är den mest framträdande färgen av dem alla. Vitt är inte så färglöst som det verkar om jag tänker på hur det ser ut i det hemmet. De hade ljust och fräscht långt innan #Scyffert och #Lindström gjorde pengar på att snacka om det på en scen.

LJUST_%7E1.PNG (636×900)

Om vi pratar om julrött eller tomterött, så vet de flesta vilka kulörer vi menar. När vi säger att det kommer att bli en svart jul, så har vi troligen sett på nyheterna om någon tragisk olycka med dödlig utgång eller kanske en storm slog ut elen, så att vi inte kunde tända lamporna?A Blue Christmas är kopplad till Elvis Presley och jag anser att det inte finns någon vettig motsvarighet till det uttrycket i svenska språket som innehåller en färg.

Oavsett vilken färg du föredrar eller om du firar jul eller inte, så hoppas jag att du får en välförtjänt ledighet där du kan hämta kraft och inspiration så att det nya året, 2015 blir ditt bästa någonsin!

Etthundratjugonionde åseriet- I allra högsta grad närvarande!

Berglin närvaro

 

Jag tycker att Berglins lördag har en viktig poäng här! Det har genom åren förbryllat mig att det finns de som inte kopplar ihop aktiv närvaro med större chanser att nå målen i skolan. Det säger sig självt att om man ägnar sin lektionstid åt att göra helt andra saker, så blir det svårare att ta del av undervisningen. Samtidigt är det viktigt för mig som lärare att dra slutsatser OM jag har elever som inte koncentrerar sig på det vi tillsammans ägnar oss åt på lektionen. Har jag fel metod idag? Har vi haft en för lång inledning? Är eleverna inte tillräckligt involverade i lärandet, för att känna sig engagerade? Är det över huvudet på någon? Är det för lätt för någon? Om jag har rannsakat mig själv och inte längre kan hitta någon rimlig förklaring till varför eleven brister i uppmärksamhet, så brukar jag störa den aktivitet som eleven ägnar sig åt… Jag stör mer eller mindre tydligt, ofta med humor. Syftet är att få eleven att återkomma till fokus för lektionen. Då kan ibland extraordinära metoder vara minnesvärda. En effektiv variant är om jag t ex nyss har gått igenom vad man ska göra till nästa vecka… Då kan jag säga: Då vet du också det, Stina, eller hur?  varpå Stina i nio fall av tio rycker till och säger VADÅ???? Då brukar jag hugga till med något ytterst osannolikt, men ändå i linje med vad vi alla har pratat om:

Jo, jag sa att era redovisningar nästa vecka kommer att spelas in av TV och du är den som ska börja. Du behöver inte redovisa så länge. Det räcker med en halvtimme

unghiuri-de-filmare-cameraman.jpg (800×800)

”Stina” brukar oftast reagera med chock och bestörtning men syftet är uppnått, för alla inklusive Stina, vet en minut senare vad man EGENTLIGEN förväntas göra inför nästa veckas redovisning. En kollega i en skola där jag jobbade för länge sedan hade en elev i klassrummet som somnade. Han lyckades diskret påkalla alla de andra elevernas uppmärksamhet och fick dem att lugnt och stilla smyga ut ur klassrummet. Sedan bad han lika försiktigt sin NÄSTKOMMANDE klass att smyga in och sätta sig på sina platser, innan han väckte den sovande eleven. Gissningsvis somnar man aldrig mer på en lektion i skolan, om man har vaknat upp bland helt främmande ansikten i en annan klass än sin egen.

sleep-learning_26332963.jpg (400×266)

Att tappa fokus är mänskligt. Det gör vi alla ibland. Det är viktigt att ändå hitta sätt att hålla kvar sin uppmärksamhet om man vill få någonting gjort. Genom åren har mina egna sätt att skapa koncentration fått hjälp av elevers och kollegors tips. Gradvis har jag  hittat olika sätt som passar mig, men jag tror ärligt talat att det är väldigt individuellt vad som passar var och en. I klasser där jag har undervisat har elever ibland behövt fullständig tystnad eller omvänt, hög musik i öronen, för att kunna koncentrera sig. Någon har varit tvungen att sitta bakom en skärm eller i ett angränsande rum med kala väggar, för att inte få alltför många synintryck. Ytterligare någon har behövt ha något på bänken framför sig att ”plocka med” för att den där optimala koncentrationen skulle infinna sig. Dennes bänkgranne behövde kanske anteckna eller rita medan den lyssnar… Oavsett vilka oändligt många sätt det finns att uppnå koncentration, så brukar jag i största möjliga mån försöka få elever att söka efter sitt favoritsätt att fokusera. Syftet är alltid att de därmed lär sig både lättare och effektivare, vilket ju är målsättningen med utbildningssituationen.

Jag själv lär mig genom att anteckna när jag lyssnar på en föredragshållare, men sedan läser jag aldrig igenom anteckningarna igen. Jag minns ändå vad som sagts och kan komma ihåg hur jag skrev eller illustrerade det sagda. Ska jag jobba i datorn, så gör jag det bäst med klassisk och ORDLÖS musik högt i hörlurar. Då är jag 100% koncentrerad. Är det däremot t ex en jättebra låt med någon artist, så tappar jag nästan omgående koncentrationen, eftersom jag i stället följer med i texten och lyssnar på DEN i stället för att göra det jag planerat att göra. Genom att ta till sig nya och framgångsrika metoder för att öka koncentrationen, får man variation utan att tappa fokus och intensitet i arbetet.

Närvaro är alltså något som är helt avgörande för en lektion i skolan… utan elevens aktiva närvaro spelar det inte någon roll hur skicklig läraren är i sitt ämne. Men om läraren är en skicklig pedagog, så kanske elevens aktiva närvaro ökar av just det skälet, för att läraren har en palett av metoder för att vinna elevens intresse för lektionsinnehållet.

vatten_14591581_99013423.jpg (320×450)

Etthundratjugoåttonde åseriet- Höghöjdsträning önskas för språklärare

Jag hade besök av vaktis en dag strax före jullovet ett år och fick veta att jag omgående måste plocka ner både pärmar och hyllor från väggen i arbetsrummet. Strax före det hade  han noterat att det stod en trappstege med tre trappsteg i vårt rum, som han hade anmält stulen.

Den har varit här hela tiden, sa jag. Jag behöver den eftersom jag inte når upp till de förvaringshyllor jag har för pärmar och materiel.

Du ska inte ha något på hög höjd, sa vaktis. Det där måste du ta ner! Tänk om någon får det i huvudet eller om hyllorna börjar svälla för att det har kommit vatten på dem! fortsatte han. Hur skulle det kunna komma vatten på dem däruppe strax under taket? undrade jag. Det vet jag inte, men ner ska hyllorna! replikerade vaktis. DÅ måste jag i så fall få ha stegen kvar! sa jag. Du kan väl köpa en egen stege, sa vaktis. Det har jag redan gjort, sa jag, en som har två steg, men det känns fel att köpa stegar för elevernas läromedelspengar. Ja ja ja, sa vaktis. Stegen är i alla fall vår och den kan vi hänga här utanför på väggen så att andra också kan nå den. Vi kan låsa fast den och ge dig en nyckel till låset.

Annars kan den kanske stå kvar här inne hos oss i vårt rum även i fortsättningen, försökte jag. Nej, det går ju inte, för då kan inte el-killarna hitta den när de kommer, sa vaktis. OK, sa jag. Jag förstår, men du, förresten, om nu våra hyllor härute i arbetsrummet är för svaga för att ställa pärmar på, så kanske jag kan omdisponera där inne i materialrummet! Vaktis gick in i materialrummet och tittade hur det såg ut. Sedan kom han ut med dyster min och sa att så DÄR nära elen i taket kan man ju inte ställa något alls! Det kan ju börja brinna!

 Då måste det också plockas ner, alltså? undrade jag. Ja, absolut! sa vaktis. Var ska vi då ställa pärmarna? undrade jag. Då pekade vaktis på en lång rad med små hål i väggen ovanför min arbetskamrats arbetsplats. Hålen var försedda med blåa plastpluggar och vaktis sa att DÄR kunde vi ju hänga skenor som passade ihop med hyllor som håller för större tyngd. Är det du som sitter där i hörnet? frågade han. Nej, sa jag. Det är kollegans plats. Ja, för här kan man ju inte heller ha pärmar, vet du, fortsatte han och pekade på kollegans prydligt uppställda pärmar som stod stadigt överst på en solid hylla som inte kan välta. När man väljer mellan efterarbete som inkluderar återkoppling till elever,  arbete med elever som kommer eftersläntrande med restuppgifter, betygsättning, utvärderingar som ska sammanställas, uppgifter om nationella provresultat som ska in till SCB och därför måste föras in i en speciell fil som inte fungerar för vuxenutbildningen i nuläget, arkivering av nationella prov, promenad till annan byggnad för att signera betygskatalog,  planering av nästa termins arbete, uppackning av beställda läromedel och städning av skrivbord (eftersom det står med i arbetstidsmodellen vi har sagt ja till via facket), så är det ju viktigt att prioritera. Därför kom jag naturligtvis att lägga alla mina andra arbetsuppgifter åt sidan  för att genast klättra upp på stegen för att skyndsamt plocka ner pärmarna, montera ner hyllorna, för i den Moment 22 -situation som uppstått förstår varje sunt tänkande lärare att om det är NÅGON man ska vara på god fot med på en skola, så är det vaktis…

Efter det tänkte jag ombesörja att nya skenor monterades upp på väggen, så att pärmarna kunde ställas på ett säkert sätt så att vi inte skulle riskera att någon skulle få dem i huvudet under jullovet, som skulle  börja ett dygn senare. Det vore på sin plats att ansöka om extra pengar för höghöjdsträning. Det passar ju bra inför Skid-VM i Falun!

One hundred and twentyseventh åsic- The Grinch vs Tomten

how-the-grinch-stole-christmas-post1.jpg (847×1196)

Many years ago, a friend from Canada visited us and we started to talk about different traditions that we couldn’t live without. The Canadian friend mentioned that The Grinch would be such a tradition for him. In October when I visited a school in NJ, I noticed that many of the kids wanted to learn more about Swedish Christmas traditions and what TV-shows we most typically would watch on Christmas Day. First of all, I needed to tell them that Christmas Day isn’t really the big thing here, although we all know about Jesus… Instead most of us do most of our celebration on Christmas Eve and regarding TV-shows I told the American kids about our tradition of watching a Walt Disney show with Donald Duck and his friends. Some of the kids I met in NJ asked how come, but that’s a long story.

More fun was to notice that they all were astonished when I said kids in Sweden actually MEET Santa (called Tomten in Swedish). He doesn’t just drop things through the chimney or come during the night to put gifts under the Christmas tree. Instead he comes knocking the door, asking whether all the kids were kind or not… Every kid yells YESSSSSSSS!!!!!!!!!!! and Tomten comes in to give his gifts from a large sack. But what if he doesn’t come? the American kids wanted to know… He does, I said. I then said that since he comes on Christmas Eve in our homes and he is offered plenty of rice porridge and saffron buns, he will for sure be a lot bigger when he arrives in Americe, because Tomten isn’t at all a fat and tall man, saying Ho ho ho! He wears clothes that is more close to the outfit the Grinch has in the above picture… The idea is for the people in the house, to be kind in general and also to be good to each other. Then Tomten will be kind, too, but if any child is naughty, Tomten will for sure not at all be kind! So, beware of Tomten… Apart from the Disney show we can also watch a more traditional show, more solemn and quiet with a whole lot of wintery feeling. Viktor Rydberg wrote a long poem, called Tomten. A famous Swedish writer, Torgny Lindgren reads with great passion and the lovely paintings are made by Harald Wiberg. Suppose you have never heard Swedish before… Then take this advantage and listen to a poem that is like a fairy tale…