Trettiotredje åseriet- Vad gör alla lärarna när eleverna gått hem?

Inget år är det andra likt när det gäller förberedelserna inför sommarlovet och det kommande läsåret. Ändå kan man se vissa mönster som jag tror stämmer överens för väldigt många lärare, inte enbart i Sverige, utan även i andra länder. En sådan sak är att sommarlovet, som många andra yrkesgrupper gärna kommenterar, inte alls skulle upplevas som en förmån eller fördel för mig personligen om jag inte först jobbade undan allt som är kvar bakåt innan jag tar lov. Lovet känns inte som en ledighet om massor av saker är ogjorda. Det kan vara orättade inlämningsuppgifter eller läroböcker. Det kan vara omdömen och kommentarer som ska skrivas om elever. Det kan vara föräldrar som ska kontaktas (om man inte har vuxna elever som jag har…).  Det är sammanräkning av böcker och material och nybeställningar som ska göras. Det är sortering av gammalt och trasigt som ska bort. Det är att skapa ordning på elevers arbeten, så att man antingen kan skicka ut dem per post eller ge dem åter innan eleverna går hem. Det är också att lyssna tålmodigt och professionellt på ledsna eller besvikna elever som hade hoppats på ett annat betyg. Det är också att ta emot glada och lyckliga elever som vill säga något vänligt en sista gång innan de ska vidare till någon annan lärare. Det är att samtidigt släppa de krav man känner inombords och försöka vara i nuet, för de elevers skull för vilka man normalt skulle göra allt. Men när de lämnar rummet, så återgår man till städandet, sorterandet, plockandet och rensandet… för om det inte är gjort, så kan i alla fall inte jag få någon sommar…Utvärderingar jag har gjort med eleverna går jag och grunnar på medan jag håller på med det här städandet. Ofta omvärderar jag det jag gjort under terminen, försöker tänka i nya banor och samtidigt tillgodose flertalet elever vad gäller deras förslag till förbättringar, men inte utan att ta hänsyn till kursplanemål och läroplan…

Det är inte någon stor vits med att sätta sig och göra en omfattande planering vid vårterminens slut, vet jag av erfarenhet. Det kan hända jättemycket i en skola över en sommar. Elever flyttar, lärare begär förflyttning, rektorer slutar, arbetslag stuvas om och så vidare… Att planera stora och viktiga moment på vårterminen har jag därför lärt mig att avstå ifrån, för man får ändå bara göra om det vid höstterminsstarten.

I slutet av den här väldigt märkliga kokongtiden, då man står i sitt klassrum och jobbar undan, nästan som en maskin, så brukar jag ändå glädjas åt det jag har åstadkommit. Då är klassrummet städat och allt är röjt och sorterat och klart. Anslagstavlan är tom, gamla scheman är nedplockade, trasiga möbler är samlade i ett hörn i klassrummet och mailet till vaktmästeriet är redan skickat. Den jättestora blå tunnan med pappersinsamlingen har jag kört iväg till entrén, pärmar är tömda på inaktuellt innehåll och de papper som innehåller sekretessbelagda uppgifter är lagda i den låsta stora behållaren för vidare transport till förstörelseprocessen. Kaffemuggen är diskad och kylskåpet urstädat och tömt. De sista syrenerna från eleverna har vissna hamnat i skräpet och det unkna vattnet är urtömt. En efter en av kollegorna tittar in och säger hej och glad sommar. Nu är det nära till lovet!

Ofta jobbar man mot klockan i slutet av terminen, men av helt andra skäl än ens egna krav på sig själv, t ex att lokalvårdarna ska ha tillgång till klassrummet för att de ska bona golvet och då arbetar de tillsammans i större arbetslag än vanligt och har gjort ett städschema som vi naturligtvis måste följa för att det ska flyta på för alla inblandade. Det kan också vara skolans gemensamma och obligatoriska aktiviteter som bidrar till att bygga på den stress man redan känner inför att inte riktigt hinna med att bli ”klar”.

Min sista åtgärd är att sätta alla viktiga dokument ”bakåt” t ex elevers betyg, sammanställningar av inlämnade elevarbeten i  min kollpärm. Den tar jag hem till mig över sommaren för att jag ska veta var den är. Den fungerar lite som ”akuten” (som du kan läsa om i ett annat åseri), men med en annan funktion. Kollpärmen ger mig sommarlov i huvudet. Man kan säga att jag i slutet av terminen gör ”allt” för att ge mig själv just KOLL, så att jag inte behöver lägga en enda minut på skolarbete när jag har sommarlov. I stället tillåter jag mig att totalt släppa tanken på skolan. I alla fall i teorin. Det brukar som regel ta rätt lång tid innan jobbet lämnar tankarna och ytterligare lite tid innan nattdrömmarna slutar handla om skolan, men sedan…det är då jag är LEDIG på riktigt.

Eller förresten… Om sanningen ska fram, så är det svårt att helt släppa taget… Skulle jag snubbla över ett uppslag till något jag skulle kunna göra med elever, så sparar jag detta förstås… men inte heller DET tror jag är unikt för mig. Många lärare jag känner tycker om att samla på idéer och tips och tänker ofta i olika privata situationer på hur de skulle kunna omsätta den privata upplevelsen i något matnyttigt för eleverna i skolan.

När man går hem den där sista kvällen (för det har i de allra flesta fall hunnit bli kväll…) så är man så trött och slut och less att man tänker att hit tänker jag ALDRIG MER GÅ!! Därför packar man med sig ”allt” som inneskor, sjalen man håller värmen med på vintern, krukväxterna som annars skulle dö under sommarlovet…

Lyckligtvis behövs det inte många dagar för mig för att återigen känna både förväntan, glädje och längtan tillbaka till skolan vid höstterminsstart. Så har det varit alla år och så hoppas jag att det kommer att kännas också i år.

Först ska jag bara göra allt det där jag har räknat upp…

 

 

Trettioandra åseriet- Skolmaten vi minns!

När vi flyttade när jag var liten insåg jag att slottsstek med brun sås, potatis, inlagd gurka och äppelmos inte var en så vanlig rätt på skolmatsedeln i andra kommuner. Jag förstod dessutom snabbt att barnen i andra skolor tydligen inte kunde bre sina mackor själva. Detta framgick med all önskvärd tydlighet eftersom det låg färdigbredda mackor i travar där man skulle ta maten. Många elever på den skolan tyckte att mackorna var äckliga eftersom de var smörade med alltför mycket margarin och det överskott man inte ville ha, fick man inte skrapa bort. Rädslan för en av mattanterna var så kompakt att ingen vågade sätta sig upp emot det beslutet. Men varför äta en macka man inte vill ha, tänkte vissa… Andra tänkte som jag, varför strida när det bara handlar om att äta en macka och så åt jag mackan. Men det hände ibland att mackor lossnade från sin behändiga plats UNDER borden, där någon mätt men påhittig elev tryckt fast dem för att kunna smita ut ur matsalen utan att fastna i arga mattantens garn.

På just den skolan fick jag lära mig att äta både korvkaka och fiskpudding med skirat smör och mannagrynspudding med saftsås, men lyckligtvis inte samtidigt. MIN favorit utan tvivel var rökt makrill med spenat. HUR gott som helst!!! Många av rätterna vi åt, äter man inte längre i skolan, tror jag. Nu är det inte helt nyss jag åt skolmat med elever i en skolmatsal, men genom att göra små amatörintervjuer med mina barn och deras kompisar, har jag märkt att menyerna ändrats kraftigt. Från tiden som elev kommer jag ihåg när Lugnetskolan var nybyggd och jag och min kompis förundrat kunde avnjuta redda morotssoppor med nybakat bröd, som var lika goda som på restaurang. Wow, vilket SKOLKÖK!!!

Men glädjen var kortvarig, för det visade sig att Falu kommuns centralkök tillfälligt skötte SIN matlagning från Lugnetskolan, medan deras eget kök skulle renoveras. Därför märktes det tydligt på maten när skolmaten återigen var just det…skolmat.

Skolmat är exakt så god som den KAN vara för de pengar man har till sitt förfogande. Den måltidspersonal jag jobbat ihop med som lärare har alltid ”trollat med knäna” och lyckats väl med att presentera både maten och grönsaker och andra tillbehör på ett så tilltalande sätt som möjligt. Fick jag önska, så skulle skolmatsbudgeten i varje kommun inte vara något där man sparar. Det finns så många barn som inte har några ordnade matförhållanden hemma och som verkligen behöver få det där lagade målet mat i skolan. Det tycker jag att vi vuxna måste slå vakt om också i framtiden, trots nedskärningar i välfärden.

Men alla barn uppskattar naturligtvis inte skolmaten. Ibland har jag suttit bredvid elever som knappt ätit mer än en ärta och en halv köttbulle. En gång satt jag bredvid en elev vars tallrik var rågad med vitt ris, men inte något som helst tillbehör. Eleven borde åtminstone smaka på dagens gryta, tyckte jag, så därför föreslog jag det. Han svarade: ”Vet du, fröken? En miljard kineser kan inte ha fel! Jag äter ris och klarar mig på det idag!”

En annan gång skulle jag vakta de thailändska elever jag just då undervisade. Det var två pojkar som jag åt lunch med en gång i veckan, på onsdagarna. Syftet med lunchen var förutom att äta, också att vi skulle kunna samtala och på så sätt få in lite mer träning av språket i deras vardag. Just den aktuella dagen var det thaigryta på menyn. ”Vad spännande att det är thaigryta just idag”, sa jag. De undrade varför jag tyckte det. Jag sa att jag gärna ville se om de kunde tåla att äta den jättestarka grytan, för jag hade hört att thailändare inte hade något problem med stark mat. Vi hämtade mat och när jag hade tagit en smaktugga, så domnade tungan i princip bort och jag slängde mig efter ett glas med vatten. Pojkarna skrattade så de kiknade. ”Varför skrattar ni?” undrade jag. ”Grytan är helt oätlig. Mattanterna måste ha tappat en kryddburk i maten, för det här går inte att äta!” DÅ skrattade de ännu mer, sedan åt de grytan utan att röra en min, medan jag åt smörgås och drack vatten. Vid slutet av måltiden så ville jag ändå återgå till pratet om mat, så jag frågade om maten i Thailand VERKLIGEN var SÅ HÄR stark och då skrattade de länge innan de kämpade fram mellan skrattanfallen: ”Stark? Men Åsa! Den här grytan var ju inte ALLS stark! Den var jättesvag!”

När man äter lunch med elever så blir stämningen en helt annan än när man har lektion. De får lust att berätta saker om sig själva och så gör man också för egen del. Därför tycker jag generellt sett att det är riktigt bra med pedagogisk lunch. Man får ofta en annan bild av alla eleverna när man möter dem människa till människa, utan de omgivande krav som undervisningssituationen medför.

En av alla de skolluncher jag ätit var med två flickor i åttan, som jag gärna åt lunch med, för att de hade en sådan sagolik humor. Vi satt och pratade om något och var inbegripna i det samtalet när det plötsligt kom en förälder som sa till oss tre: ”Hej flickor! Kan jag sätta mig här hos er?!” VI, alla tre, insåg att den här föräldern hade antagit att jag också var en av skolans elever, eftersom hon hade tilltalat också mig med denna kommentar, men ingen av oss låtsades om något, förutom att vi tittade på varandra och flinade. Föräldern började prata så där som man gör som vuxen ibland…för att hålla samtalet igång liksom… Hon frågade om olika ämnen och vilka ämnen vi tyckte var roliga eller tråkiga och om vi trivdes i skolan och så vidare. Både flickorna och jag svarade artigt på frågorna. Flickornas lektion skulle börja, så de sa hej då och gick. Kvar var jag och föräldern… Hon kände troligtvis ÄNNU större ansvar för att konversera nu, när hon var ensam med ”eleven” så därför frågade hon mig i vilken klass jag gick. Jag svarade att jag inte ”gick” i någon klass, men att de två flickorna som nyss lämnat bordet däremot gick i den klass där jag var klassföreståndare. Föräldern blev helt bestört och utbrast: ”Va!! Är du LÄRARE?!?”När jag fått henne att förstå att jag faktiskt var lärare, så trodde hon först att jag inte hade någon utbildning, eftersom jag ”såg så ung ut”. Det roade inte enbart mig, utan även min klass som brukade skoja med mig efter den här händelsen och kalla mig för ”klasskamraten” på skämt. Som grädde på moset ringde en sen kväll en av klassföräldrarna till mig, full i skratt, för att kommentera den senaste skolkatalogen. Hon hade frågat dottern: ”Brukar inte era lärare vara med på skolkortet?” Dottern hade svarat att Åsa ju stod mitt i bild. När mamman sett mig på bilden, hade hon inte uppfattat att jag var äldre än eleverna. Så här många år senare har jag inte längre detta problem… men det var kul så länge det varade!

Trettioförsta åseriet- Den tankspridda lärarens promenader

Det hade varit en lång vår och nu var det snart dags för sommaruppehåll. Så här i slutet av terminen var det som vanligt en hel del schemaändringar av olika slag och det kunde t ex hända att man fick byta sal med någon som skulle låna ens egen för att ha nationellt prov. Trots att detta är oändligt längesedan, så minns jag ändå relativt detaljrikt hur denna eftermiddag var…

Skolan jag arbetade i var formad som ett E. Titta en kort stund på bokstaven.

E

Tänk dig nu att mitt vanliga klassrum är i basen på E, längst ut i dess spets till höger. I spetsen högst upp till höger låg skolbiblioteket och jag var skolbibliotekarie på en del av min tid. I den mellersta delen på den här skolan, i det mellersta ”strecket” på bokstaven E, fanns administrativ personal och skolans lärarrum och kopieringsrummet. För att komma in till de delarna behövde man gå in igenom en dörr, som alltså var placerad mitt i byggnaden.

Den aktuella dagen satt en grupp elever på golvet utanför lärarrumsdörren när jag passerade på väg från mitt klassrum till skolbiblioteket. Jag kände eleverna väl! Detta var en klass som jag hade i både svenska och engelska. Därför hejade vi glatt på varandra när jag passerade.

I biblioteket brukade jag samla ihop återlämnade böcker, förse dem med kort och ställa dem på hyllan igen. Eventuellt gick jag också igenom listor över elevers inlämnade önskemål om nyinköp eller städade upp om det såg stökigt ut. Det brukade ta olika lång tid, men vanligtvis gick jag dit för att jobba på det sättet en liten stund och sedan tog jag mig då och då lite längre arbetspass i biblioteket då jag t ex sorterade ur gamla böcker eller beställde nya. Jag minns det som att jag just denna gång inte var i biblioteket speciellt länge och det var säkert därför eleverna satt kvar på golvet fortfarande. I alla fall så hejade vi lika glatt på varandra igen. Sedan gick jag in i lärarrummet bakom deras ryggar, tog kanske en kopp kaffe, kollade postfacket, pratade med någon kollega, för att därefter styra kosan mot mitt klassrum. Men jag hann i princip bara halvvägs i korridoren när jag hörde flera spridda: ”Öh!! DU!!!! Åsa!!!! Vad håller du PÅ med egentligen?!”

Jag vände mig om och såg att alla eleverna hade ställt sig upp och ropade olika invektiv från lärarrumsdörren. Jag fattade inte. Jag stod kvar vänd emot dem och sa kanske; ”Ja?!” Vad är det frågan om?!”

Då var det en av eleverna som gjorde sig till talesperson för hela gruppen och sa: ”Vet du, Åsa? Nu har vi suttit här och väntat på dig JÄVLIGT länge, faktiskt! Först gick du förbi oss för att göra något i bibblan. Sedan gick du in i lärarrummet och var där också skitlänge medan vi väntade och nu, fast du var klar i lärarrummet, så bara sticker du IGEN! Ska vi inte HA lektion eller?!!!!????”

DÅ först insåg jag att min vanliga lektion med dem, som inte alls borde ha varit denna tid och i den sal de parkerat på golvet utanför hade blivit flyttad och att ELEVERNA men INTE jag hade full koll på läget och visste precis vilken tid som gällde enligt schemaändringen…

Än idag är jag alltid ovillig att ändra ordinarie schema… Som tur är var detta en elevgrupp som gissningsvis tog den inställda lektionen som en skön stund på latsidan, i stället för att se det som en förlorad möjlighet att lära sig något de inte redan kunde.

Miniåaseri – A slingback would kill me!

After a lovely weekend in Stockholm with sunshine and long walks in completely wrong shoes, I’m home again, extremely happy to live in a country where I can wear my flip-flops at work tomorrow! A sling-back shoe would kill me! If you haven’t yet read my thoughts on this topic, please enjoy! It’s the twentieth text in a series of texts mainly about being a teacher in Swedish as a Second Language. My texts are all called ”åserier” which is a pun, made of a mixture of my name, Åsa and a Swedish word for a typical kind of short text, called kåseri.

A short summary of the text called ”Tjugonde åseriet- Flip-flops, flipp eller flopp?

Flip-flops are used in many classrooms in Sweden, by both kids and teacher and although we all may agree on flip-flops not being a sign of good taste, I argue for the fact that it’s nice to make your own decisions in what to wear.

We don’t have a dress code and my text deals with my surprise when I first visited an American school and realized I was supposed to use stockings, sling-backs, skirt and a blouse. A Swedish teacher can pick any comfortable shoes she like and also decide rather freely what clothes to wear. Many teachers wear jeans for instance.

Suppose you don’t read in Swedish and suppose you’d like to read more written by me… Please comment back to me and let me know what text you would want me to translate into English.

Trettionde åseriet- The Big 5 i Vuxenutbildningens svenska som andraspråk

I det #tjugonionde åseriet skrev jag bland annat om klättrandet mellan nivåer i lärandet. Med vuxenstuderande som läser svenska som andraspråk anser jag att det är ännu viktigare än i undervisning av barn. Skälet till det är skillnader i förhållningssätt inom olika kulturbakgrunder, något jag diskuterade mer utförligt i det #tjugosjunde åseriet. De fiktiva personer jag beskrev där har alla olika förhållningssätt till läraren och till kunskap och till skolan som institution. I min lärargärning möter jag lika många kulturbakgrunder som antalet elever i klassrummet. Därför är det viktigt att kommunicera den gängse kunskapssyn som skolan i Sverige har. Mina elever har från början endast sin egen skolgång som referensram och om den skiljer sig från den svenska skolkulturen, så blir det viktigt för mig att tillsammans med eleverna definiera vad som är vårt klassrums kännetecken och vilka lagar, regler och styrdokument vi har att rätta oss efter. Det är självklart att detta sker tillsammans med eleverna, med eleverna som jämlikar i största möjliga mån och det är då jag behöver återgå till den heterogena klassammansättningen i mitt klassrum… Jag behöver för egen del förstå och känna till ganska mycket om de olika skolsystem och länder som eleverna kommer ifrån. Med det i mitt bagage, är min och elevernas gemensamma uppgift att interagera tillsammans som ett team, ett lag, som hjälper varandra i lärandet.
Det är min fasta övertygelse att det är mer berikande för eleverna att vi ser på kunskaperna som ett gemensamt projekt, något vi tillsammans ska utforska, än att var och en sitter tyst och arbetar med uppgifter på egen hand, vilket är typiskt för många av de skolsystem eleverna kommer ifrån. Till en början stöter jag på ett visst motstånd och elever kan ibland hävda att ”vi gör ju ingenting, vi bara pratar!” men efter en tid, då deras muntliga svenska har förbättrats på kort tid för att de har interagerat om viktiga livsfrågor i sanna och ärliga samtal som tar sin utgångspunkt i det var och en själv har bestämt sig för att dela med andra, så ger det en slags vikänsla som är obetalbar att uppleva. Lärandet sker hela tiden och överallt.
Men vad är metaplanslärandets poäng? Ett tydligt och bra exempel är för något år sedan när en kollega på skolan ville att mina elever och jag skulle samarbeta med henne och hennes elever, som just då läste kursen Etik och livsfrågor i gymnasieskolan. Inom kursen hade min kollega gjort en större uppgift som handlade om hur det kan vara att vara på flykt eller tvingas lämna allt och flytta och bygga upp en ny tillvaro i ett annat land. Kollegan undrade om jag och mina elever kunde tänka oss ett samarbete och när jag förklarat för mina elever att de inte behövde svara på jobbiga frågor och inte behövde berätta vad de hette om de var rädda att dela med sig av sina personuppgifter, så tyckte mina elever att det skulle bli spännande att prata med de svenska gymnasieungdomarna. Mina elever och de svenska ungdomarna delades in i grupper där det var ungefär lika många av varje elevkategori.
Det fanns ett litet missförstånd mellan mig och den andra läraren, som jag inte kände till innan jag skickade ut eleverna i grupper. Jag hade uppfattat att det skulle vara ett givande och tagande och ett samtal på lika villkor som eleverna skulle ha med varandra. Därför hade jag gett mina elever i uppgift att fundera ut vad de skulle vilja prata med ungdomarna om, nu när de hade chansen att diskutera en stund med personer som delar en annan kulturbakgrund än de själva. Den andra läraren hade instruerat sina elever att intervjua mina. Naturligtvis ledde detta till lite problem, men inte av det allvarligare slaget. I stället kunde vi använda detta efteråt till att diskutera hur det varit i gruppen och vad mina elever hade uppfattat som positivt respektive negativt.
Det utvärderande samtal som jag och eleverna förde med varandra efteråt, hade en noggrant genomtänkt struktur, som hela tiden pendlade mellan olika nivåer i lärandet. Vi talade dels om vad som hade sagts, men även om hur det hade uppfattats och hur man då hade spunnit vidare i samtalet. Allra viktigast för just mina elever var ändå en analys av den egna språkförmågan i skarpt läge som de nyss varit med om. Vi samtalade om huruvida de hade förstått samtalet på djupet och även om de själva upplevde att de hade kunnat göra sig förstådda. Mot slutet av vår utvärdering så kom vi till den punkt då eleverna ville framföra sina klagomål på hur de hade upplevt situationen när det stod klart att den här uppgiftens upplägg inte var kommunicerat så att alla förstod hur det var tänkt.
Eleverna blev nu tvungna att sätta ord på sitt missnöje. På svenska… Vad ska man säga? Och hur säger man i så fall det på svenska? Efter en mycket kort stund kom de på att de kunde hjälpas åt. Jag jublade inombords och det gör jag också nu, i efterhand, för det är så läckert att som lärare vara med om ett lärande tillfälle där elever förstår gruppens potential för att kommunicera ett budskap. De berättade växelvis, fyllde i och förtydligade åt varandra, bytte snabbt några ord sinsemellan på sitt modersmål, översatte gemensamt för att jag skulle förstå och det som var så extra spännande var ju vuxenaspekten på det hela. De ville verkligen att jag skulle få reda på exakt hur detta skulle kunna läggas upp till en annan gång, eftersom de, precis som jag, eftersträvar effektivitet och nytta i lärandet. En vuxenstuderande har inte tid med en massa aktiviteter som inte fungerar. De vill ha full fart framåt och hög kvalitet ska det vara. Precis därför älskar jag att undervisa vuxna. Det finns inget tak! Hur mycket man än sätter igång, så finns det alltid någon individ som säger ”kan du hjälpa mig med extra input om detta?”
När jag jobbade med barn och ungdomar i grund- och gymnasieskola, var det en väldigt ovanlig fråga, för att inte säga helt unik. Här, i vuxenutbildningen händer det ofta, i stort sett varje dag. Nyfikenheten som eleverna bär omkring på, får de stillad av mig och av varandra och jag vet att när vi klättrar på våra språkliga stegar mellan konkret och abstrakt och vidare till metaplan, så har vi inte bara gjort en insats för en ökad förståelse, vi har haft roligt också.
Genom resonemang i klassen, antingen på helklassnivå, eller i mindre grupper, får elever många olika infallsvinklar och tränar sig att avgränsa ord och begrepp. Den språkliga träningen ska pågå i alla klassrum, men absolut i de klassrum som har elever med en annan språkbakgrund än den svenska. Eleverna har rätt att förstå vad det handlar om. Min intialt viktigaste uppgift är att skapa en social plattform som gör eleverna trygga, så trygga att de vågar sig ut på hal is och tränar sin svenska i klassrummet genom att yttra sig i samtal och gruppuppgifter, eller genom att fråga mig eller be mig förtydliga något. Utan den sociala plattformen går lärandet långsammare, eftersom eleverna är hänvisade till sig själva. I det socialt trygga klassrummet jobbar de ihop, som ett lag. Jag är med i laget. Vi är ett vi. Vi är alla en del av en lärandeprocess som i allra högsta grad är aktiv. Eleven är i centrum… Så måste det alltid vara, men i bloggvärlden förväntas man skriva korta inlägg… Därför fortsätter mitt resonemang i ett annat åseri, kanske med en liten vridning åt något håll. Vem vet?

Elfte åseriet– En sörjande bokmals funderingar

PÅ bokbytardagen, så kan man kanske återanvända ett blogginlägg om det handlar om böcker… Jane Eyre och hennes Mr Rochester är oförglömliga!

Profilbild för asaoleFrom a teacher's point of view, some is old and some is new!

Nyfikenheten har tagit med mig på utforskande lärande i många olika sammanhang och miljöer och min främsta källa till lärande har varit och är alldeles vanlig traditionell läsning. Läsning av böcker! En av mina elever skrev för något år sedan i en inlämningsuppgift att en bok är som dörren till en helt annan värld. Så är det definitivt för mig också, men många av eleverna läser väldigt lite. När jag jobbade i grundskolan läste jag varje dag för eleverna. Det gör många lärare. Lärare uppmanar ibland föräldrar att läsa med sina barn och diskutera det lästa med barnen.

Det är svårt för mig att hantera, eftersom jag själv finner en så stor glädje i att läsa. Jag har nästan vänt ut och in på mig själv för att entusiasmera elever att läsa. Min främsta drivkraft i arbetet med att få elever att bli aktiva och intresserade läsare, är förstås min…

Visa originalinlägg 886 fler ord

Tjugonionde åseriet- The Big 5 för barn med annat modersmål än svenska

Var och en av eleverna, utan undantag, ska ges möjligheter att träna ”The Big 5”. Det kräver att jag tänker igenom extra noga hur man kan skapa en lärandesituation som möter det kravet.  Men vi backar litegrann och återkommer till begreppet The Big 5, som ju kan betyda flera olika saker.

För den äldre läsaren far tankarna till Afrikas savanner när man talar om de fem stora. När jägare ohejdat kunde samla afrikanska troféer från sina jaktresor, var det eftersträvansvärt att ha med sig något hem som bevisade att man skjutit en afrikansk elefant, en buffel, en leopard, en vit noshörning och ett lejon.  Den absolut enda gången jag har upplevt att någon faktiskt har dessa troféer i ett vanligt hem, fick jag en smärre chock. Det var i Oban i Skottland och jag var där på semester och bodde i ett privathem mot Bed & Breakfast.  Kanske någon annan än jag hade blivit imponerad, men jag blev allra mest avskräckt och ledsen, beklämd kanske är ett adekvat uttryck i sammanhanget?

De många naturprogram jag är uppväxt med har snarare gett mig känslan av både respekt och beundran, men aldrig någon gång lust att fälla dem, detta trots att jag i ungdomens dagar ägnade mig åt gevärsskytte i en sportskytteklubb och kanske skulle klara av själva skyttet. Men är man lärare, så har man ju även ”The Big 5” inom lärande att hantera och det är den uppsättningen av fem begrepp som jag nu tänker övergå till. I undervisningssammanhang utgår mycket av arbetet från fem förmågor som är så pass viktiga att de sticker ut på samma sätt som de fem afrikanska djuren en gång gjorde i jämförelse med andra djur.  Förmågorna, som återfinns i styrdokumenten för gällande läroplaner har var och en avgörande betydelse för hur väl eleven når målen eller ej. Därför är det viktigt att man planering på lokal nivå tar hänsyn till dessa. Om jag nämnde i mitt #tjugosjätte åseri, finns en utmärkt utläggning om dessa förmågor i Lärarnas tidning från 111108.

  • Analysförmåga
  • Kommunikativ förmåga
  • Metakognitiv förmåga
  • Förmåga att hantera information
  • Begreppslig förmåga

Om ett barn med annat modersmål börjar i den svenska skolan som sjuåring, nyss hitkommen från en annan kulturbakgrund, så har barnet byggt sin språkliga bas på modersmålet och ska nu lära sig sitt nya språks akademiska begrepp med det nya språket som verktyg. I många fall är det helt nytt för barnet att läsa och skriva och också dessa instruktioner får barnet på svenska, inte på sitt modersmål. Självklart finns undantag ifrån detta, i skolor där man förstår att modersmålsläraren behövs för undervisningen på den här nivån. Hantverket att skriva, att forma bokstäver är svårt för en sjuåring. Det blir klumpigt och ojämnt tills man har lärt sig bokstävernas form. De ord som vi använder för att förklara vad barnet ska göra, är alla ord som är nya för den nyanlända eleven. Yttrandet ”Böj bågen lite till, så blir den spetsigare” eller ”om du gör stapeln längre än så där, så blir det en annan bokstav” är gissningsvis obegripligt för en sjuårig elev som inte talar svenska innan, medan en svensktalande elev förstår tillräckligt för att ställa adekvata förtydligande frågor till läraren. Det som verkar lätt och hjälpsamt kan alltså innebära en extra svårighet. Vid den tidiga läs- och skrivinlärningen anser jag att det alltid bör finnas ett nära samarbete mellan modersmålslärare och läraren som eleven har i svenska som andraspråk. Eleven är i centrum. Eleven måste få den hjälp som behövs för att förstå vad det är man ska göra, så att hen kan försöka göra detta. Utan en begriplig instruktion provar eleven sig fram planlöst och det tar tid.

En svensktalande elev som har svenska som modersmål har redan ett visst språk vid skolstart. Det är detta språk som kallas för basen. Skolans uppgift är att dels bygga på basordförrådet för alla barn, dels bygga vidare med ett akademiskt språk i de olika ämnena. Det sistnämnda språket kallar man för utbyggnad. En svensktalande elev som har svenska som modersmål snappar dels upp mycket av det akademiska språket enbart genom att tillägna sig undervisningen, dels genom att avsiktligt träna på olika ord och begrepp. De kursplaner som råder i grundskolan nu är uppbyggda på tanken om en progressiv begreppsbildning i takt med att svårigheten i de olika ämnena ökar. Lärandet är på en enkel nivå i början, men bygger allt mer på att man har tillägnat sig de lägre nivåerna innan man tar till sig nästa. Målbaserade kursplaner är tydliga med kriterier för vad elever ska kunna, ska förstå, ska uppnå och så vidare. För den nyanlända unga eleven i grundskolan finns mycket hjälp att få. Dels kan de få undervisning i svenska som andraspråk, inte att förväxlas med svenskämnet som en modersmålstalande elev läser, dels kan de få hjälp av en modersmålslärare. I den bästa av världar samarbetar dessa tre personalkategorier för att i största möjliga mån hjälpa eleven i språktillägnandet. DET tänker jag ägna ett helt åseri åt i ett senare skede. Nu fortsätter vi med elevens skolvärld…

Den unga nyanlända eleven går vanligen i en helt vanlig klass, där både svenskfödda elever och andra elever med olika modersmål går. Ingen regel utan undantag, men enligt min erfarenhet är barn nyfikna och intresserade av varandra på ett sätt som en lärare kan styra till vettiga aktiviteter som är bra för alla. Det kan vara fråga om att lära känna varandra, förstås, men minst lika viktigt är att alltid koppla mellan de olika kulturerna. The Big 5 innebär ju att man ska träna sin kommunikativa förmåga och det gör man förstås i interaktion med andra. Den begreppsliga förmågan tränas genom att definiera de begrepp man stöter på i undervisningen. Att diskutera gränser mellan begrepp med elever är ett sätt att hjälpa dem att se mönster och struktur och lära sig att skilja mellan olika närliggande begrepp. Det lilla barnet härmar sina kompisar och lär sig mycket av den ytliga kommunikationen på det sättet. Barnen runtomkring rättar också uttal, intonation, innehållsliga misstag, men enligt min erfarenhet sker detta vänligt och hjälpsamt. Om det inte sker på det sättet är det ett läraransvar, som jag ser det. Alla i klassrummet är ett team som ska samarbeta. Alla elever har rätt att få en undervisning som passar just dem. Är det lätt? Nej. Men det är fullt möjligt och det är alltid eftersträvansvärt.

Att träna analysförmågan är en fråga om glasögon. Man behöver hjälpa barn igång med att förstå vad det är man gör när man analyserar, men har de väl kommit på hur man kan göra, så är de kreativa och vetgiriga och också här hjälper en modersmålselev sin nyanlända kamrat. När lärandet sker på ett upptäckarvänligt sätt, ges också rikligt med möjligheter att klättra upp till en metanivå, och resonera med eleverna om lärandet i lärandet. Klättrandet mellan nivåer och även spridningen inom arbetsområdet tror jag är a och o för elevers språkbygge. Genom resonemang i klassen, antingen på helklassnivå, eller i mindre grupper, får elever många olika infallsvinklar och tränar sig att avgränsa ord och begrepp. Den språkliga träningen ska pågå i alla klassrum, men absolut i de klassrum som har elever med en annan språkbakgrund än den svenska. Eleverna har rätt att förstå vad det handlar om.

Eleven i centrum… Så måste det alltid vara. Därför får de vuxna eleverna också ett eget #åseri, eftersom både du och jag har tagit oss igenom en lång text nu igen!