Min morfar var duktig på historia. Det var många samtal vi hade som kretsade runt historiska frågor. Det jag senare upptäckte var att den input morfar hade fått från början, nämligen skolans historiebok, var den enda självklara och odiskutabla källan. Och det var främst den bokens innehåll han också var duktig på. Vi kunde prata om stora män ur den svenska historien, t ex Gustav Vasa eller Karl XII och morfar redogjorde för detaljerna i dessa båda herrars livsöden. Inte förrän jag läste till lärare möttes jag av uttrycket historiesyn. Innan dess hade jag i princip hackat i mig den historiesyn mina lärare i ämnet hade haft. Nu hade jag SKICKLIGA och PÅLÄSTA lärare i historia och deras ämneskunskaper var både omfattande och väl underbyggda med källor, men det som blev nytt på lärarutbildningen var själva tanken att det man tagit för givet inte var självklart. Att ämnet historia skulle kunna vara föränderligt och dynamiskt snarare än statiskt och självklart hade aldrig föresvävat mig.
Det min morfar kan ha läst efter sin sexåriga folkskola inskränker sig troligtvis till dagstidningar och tidskrifter, men inte speciellt mycket i böcker. Vid något tillfälle när jag nyss hade fått min aha-upplevelse i historia och just harvat mig igenom den obligatoriska och mycket tjocka volymen ”Kampen för och emot en demokratisk skola” av Åke Isling, ville jag diskutera historia med morfar, eftersom han själv var intresserad och tyckte att han kunde den svenska historien på sina fem fingrar.
Det som började bra, ledde efter en stund in på ett lindrigt ställningskrig, där jag försökte föra samtalet i riktningen ”forskning inom historieämnet har lett till att man kommit till andra slutsatser och att vissa saker i din historiebok kanske inte stämmer” medan morfar envist hävdade att om det stod si eller så i hans historiebok så VAR det ju så. Han jämförde alltid med det som stått i skolans historiebok och han var van vid att dels få sin vilja igenom, dels vinna alla diskussioner, så jag fick se mig besegrad i dessa diskussioner. Gradvis blev det ändå spännande att snarare samla på sig morfars synsätt i olika historiska frågor. På så sätt blev han min källa, mitt exempel på hur en person född i början av nittonhundratalet kunde tänka eller tycka i någon fråga.
I jämförelser som egentligen inte var någon jämförelse i vanlig mening, så vann alltid skolboken. Det finner jag ytterst spännande på väldigt många sätt! Om man roar sig med att följa gamla historieböckers förändring över tid, så är det först de senare decenniernas böcker som innehåller någon omfattande revidering. Alltså kan man med fog misstänka en oerhörd likriktning av den svenska befolkningens första skolning i just historia. Men är det bara en nackdel? Det beror vad man lägger för värdering i kunskapernas betydelse för individens framtid, tror jag. En person som är mycket intresserad av ämnet, kommer på egen hand att fördjupa sig och dessutom göra det kontinuerligt för att ämnet är fascinerande och tillför personen något alldeles extra. En person som enbart läser historia i skolan och som därefter inte planerar att på något sätt använda sina kunskaper inom just det ämnet, kan snarare ha nytta av historieämnet som en förklaringsmodell för varför världen ser ut som den gör. Den historielärare som lyckas väl med att locka sina elever att bli intresserade på allvar, kan alltså bidra till att historieämnet blir något annat än enbart en förklaringsmodell på ett generellt plan. Men hur gör man det? För egen del tror jag att det är a och o att vara mycket insatt och påläst själv för att kunna göra den just då studerade historiska epoken rättvisa. Därför känns det märkligt när man ibland stöter på unga vikarier som ropats in direkt ifrån busshållplatsen för att hoppa in som lärare i historia. När eleverna frågar om historiska samband och slutsatser man kan dra, så har jag svårt att tänka mig att nittonåringen från busshållplatsen har så mycket att bidra med.
När min historiesyn fått sig den där första törnen, så satte det en boll i rullning och efter det har jag älskat ämnet historia och gärna fördjupat mig i nya böcker om sådant jag tror mig känna till. Det blir som en slags skattjakt efter nya rön och i de fall då jag ”upptäcker” något jag inte alls hade en susning om, så tänker jag på det fantastiska med att lära sig nya saker hela tiden. Min morfars generation lärde sig saker ”en gång för alla” och hade också den inställningen, nämligen att det var en statisk massa av kunskap som man skulle tillgodogöra sig. Nutidens barn och ungdomar ska rustas till att själva vara aktiva kunskapssökare i ett alltmera komplext samhälle. Som lärare gäller det då att hänga med! Inte alltid så LÄTT, men alltid väldigt KUL, tycker jag!
Etikettarkiv: #värdegrund
Minåseri- Funderingar på nationaldagen
I morse fnissade jag åt ICA-reklamen där ett norskt par diskuterade vilken dag det var svenskarna skulle fira idag… Till slut enades det om att det inte kunde vara något extra med den här dagen, eftersom ingen i affären verkade det minsta inställda på firande. Jag har firat fjärde juli i USA vid två tillfällen. Första gången firade jag den aktuella dagen genom att konstatera att jag och min värdinna redan hade firat ”igår”, eftersom hon hade en middagsbjudning med vänner kvällen FÖRE den fjärde juli. När jag sedan kom till nästa värdfamilj och de fick höra att jag inte alls firat den fjärde juli på rätta dagen och på det traditionella sättet, blev de alldeles chockade och menade att jag absolut måste återkomma en annan gång för att få uppleva hur det SKULLE vara. Denna nästa gång, så hade jag med mig man och barn och vi skulle fira den fjärde juli i en liten stad i New Jersey, Pitman. Värdparet hade förklarat för oss att vi skulle åka till centrum i den lilla staden och där skulle vi se på en blygsam parad, eftersom detta var en liten stad. De påminde oss hela tiden om just det…att det inte var någon stor parad, eftersom staden var så liten… Flera timmar senare, när vi hade stått utmed huvudgatan och tittat på ekipage efter ekipage med omväxlande utsmyckning, undrade jag stilla hur det kunde vara i en STOR stad… Det var militärer, lokalföreningar, idrottsklubbar, cheerleaders och musikgrupper i en enda röra. På TV sändes massor av program som hade temat fjärde juli. Grillad hamburgare med traditionella tillbehör var vad vi åt på det grillparty som ordnades och vid kvällens slut var jag också slut av allt firande! Jag kunde konstatera att firandet i denna stad var mer gediget än det jag hade upplevt något år tidigare på en annan plats i USA.
Mina svenska nationaldagar har jag annars tillbringat lite olika från år till år. Ibland har de sammanfallit med skolavslutningen och då har jag varit i tjänst som lärare. Oftast har jag då varit klassföreståndare med elever som inget hellre vill än att skynda ut i den svenska sommaren på sin långa ledighet. Den svenska nationalsången har jag hört många varv detta datum och vackrast har den varit då den framförts på trumpet vid flaggan på den skola där jag jobbade för några år sedan. Solisten är skicklig och fördelen är då att man inte måste höra den överdådiga texten. Som lärare i allmänhet och som språklärare i synnerhet så får jag ofta bena ut texters betydelse och försöka bringa klarhet i deras budskap och underliggande teman. På senare år har jag upplevt att även om jag anser att vi har en nationalsång som kan få mig att bli tårögd av både högtidlighet och rörelse, så kan det säkert finnas andra musikstycken som bättre beskriver det jag vill att landet Sverige ska stå för. Det är inte det storvulna skrytet över fornstora dagar som känns viktigast. I stället borde fokus vara en gemenskap mellan alla de olika grupper som tillsammans utgör landet Sveriges befolkning idag 2014. Det var nämligen det som i övrigt gjorde störst intryck på mig denna dag; Det började redan i morse då en fotograf gästade TV4 och berättade om ett nytt bildverk hon gett ut. Boken heter ”Ack, Sverige du sköna!” och innehåller inte någon text, endast foton. Den boken ska jag inhandla. Den visar inte Sverige som ett land med enbart små lintottar i folkdräkt, utan den visar landet Sverige från väldigt många andra synvinklar. Komikern Soran Ismail, som i SVT1 idag diskuterade med Micke Lejnegaard om svenskhet har många gånger fått utstå spott och spe med anledning av sin kurdiska bakgrund ”Vad är du i första hand, Soran? Är du kurd eller svensk?” frågade Lejnegaard. Soran undrade varför han måste välja det ena eller det andra. ”Jag är svensk, för det står det i mitt pass. Det är min nationalitet. Men jag är etnisk kurd, om det nu skulle spela någon roll för någon annan än mig själv på det privata planet”, menade Soran. Idag har jag från flera av mina vänner som kommit hit till oss från andra länder, sett inlägg på facebook med rubriken ”Grattis Sverige!” För mig är det tydligt att inte en enda av de personer jag känner som är födda här, ens har kommit på idén att gratulera landet Sverige.
Vad gör man på nationaldagen? Vad ska man ha dagen till? Nu är den dessutom en röd dag i almanackan! I länder där krig och förtryck varit vardag i långa perioder ganska NYLIGEN och där nationaldagen firas till minne av den fred och försoning som till slut uppnåddes, har man kanske lättare till tanken ”Grattis!” än vad man har i Sverige där det är svårt att minnas närmaste stora krig som Sverige var indraget i. Jag är stolt över att jag är svensk och jag unnar alla andra som känner sig svenska att få känna samma stolthet. Att inkludera alla är viktigt för att bygga en inre styrka i samhället. När man är delaktig uppstår dessutom en ökad känsla av meningsfullhet och intresse för att bidra med goda idéer. När svenskarna utvandrade till Amerika för drygt hundra år sedan, så tog det väldigt lång tid för dem att känna sig som amerikaner, sägs det. Kan vi dra lärdom av det? Kan vi vara bättre på att inkludera dem som kommer till vårt land? Kan vi se mångfaldens möjligheter? Om vi kan det, så är den svenska nationaldagen ett fint tillfälle att manifestera en mer välkomnande inställning. Det gladde mig att det var Jan Eliasson som höll tal i TV idag. Han föregår med gott exempel och visar vägen som en god medmänniska som tar ansvar inte enbart för sig själv, utan för hela mänskligheten. Heja mångfalden!
Miniåseri- Betydelsen av positiv förväntan
En äldre släkting kommenterade en gång hur hon såg på livet. Hon uttryckte då att det var viktigt att använda tiden fram till en viktig händelse med att med förväntan förespegla sig hur fint det skulle bli att vara med om detta. Som exempel tog hon en planerad resa. OM man i förväg tänker på hur trevligt och fint det ska bli, så har man på sätt och vis kunnat glädja sig åt resan även innan man genomför den, resonerade hon. När hon äntligen var på resande fot, så levde hon i nuet och njöt i fulla drag av alla nya intryck. Hon tog dagen som den kom och följde med i resans vindlingar. Väl hemma igen kunde hon i efterhand glädjas åt minnet av resan, både med hjälp av minnesbilder av möten med människor, miljöer eller händelser, men också genom foton som hon gärna med stor inlevelse berättade för oss om. Hon levde som hon lärde och kunde njuta av småsaker som går andra spårlöst förbi och därtill var hon en fantastisk berättare. Man såg för sin inre bild de miljöer hon besökt. På sätt och vis skulle man därför kunna hävda att jag varit i Venedig…trots att jag aldrig varit där. Den livsvisdom hon genom hela sitt sätt att vara delade med sig av, har jag fortfarande som målsättning för hur jag förhåller mig till saker och ting i mitt liv. På en punkt har jag redan för längesedan införlivat hennes tankegång och förhållningssätt och det är när det gäller mitt yrke.
Varje gång jag ställts inför en förändring, som när jag bytt inriktning i läraryrket på något sätt, genom att antingen byta årskurs, skolform eller stadium, har jag med en mycket stor portion positiv förväntan sett fram emot det nya. Jag har i största allmänhet alltid trivts med mitt jobb. Inte alltid och inte varje dag och varje stund, men i ett retrospektiv har jag trivts ”för det mesta” med ”det mesta”. Mycket av den positiva bilden av yrkeslivet kan jag koppla till inställningen till yrket. Är man själv positiv, så får man mycket fint i retur, resonerar jag. Att ständigt möta nya elever är ÄNDÅ något som jag är lite nervös för.Nervositeten motverkar jag genom att förbereda mig mycket noga, vara uppdaterad på alla namn på klasslistan, se till att jag är utsövd och har alla papper i ordning etc. I de allra flesta fall har min nervositet inför mötet med den nya gruppen varit helt i onödan. Jag har ofta gått därifrån och tänkt ”ÅH, vad det här kommer att bli spännande!” Kanske hänger det ihop med att jag är genuint nyfiken på att höra och förstå hur andra människor ser på livet och lärandet? Om jag släpper en grupp elever för att de ska vidare till en annan skolform eller för att deras kurs är slut, så är det ett kort ögonblick ganska skönt, som ”Puh! Nu är det över för den här gången!” men samtidigt så är det kopplat till vemod, eftersom jag vet att jag aldrig mer kommer att vara i samma rum som just den konstellationen människor.
Med min släktings förhållningssätt till livet, kan jag gång på gång, när jag så önskar, återkalla de många minnesbilderna från stunder jag har haft med elever, både glada och ledsna, arga och lugna. I efterhand kategoriseras de på helt andra sätt än kronologiskt. Det är på så sätt en spännande resa i hjärnans arbete med att skapa ordning i kaos. Alla minnen samsas om utrymmet i minnenas arkiv.
Trettiofemte åseriet- En brinnande politisk debatt med förlängning- En skoldag att minnas
Mitt andra år i yrket undervisade jag en sjua i SO. I samband med arbetet om kommun, landsting och riksdag ville jag få eleverna att sätta sig in i de olika politiska idéerna som partierna stod för. Därför lade jag upp det som grupparbeten med ”partigrupper” där eleverna fick läsa in sig på ideologier och frågor som var extra viktiga för de enskilda partierna. En tisdag när jag tyckte att de hade kommit tillräckligt långt i förberedelserna så tog jag till orda och sa: ”På torsdagslektionen vill jag inte se EN ENDA AV ER här!” Eleverna såg konfunderade ut och undrade om jag blivit knäppare än vanligt och till slut frågade de om de skulle få ledigt eller så… Nej, sa jag. På torsdag är det dags för debatt och då kommer inte jag, utan då kommer en debattledare hit… Hon kommer inte att möta några elever i åttan. Hon kommer att möta ett antal politiker från riksdagspartierna, eller hur? Eleverna var med på noterna och jag påminde om att alla seriösa politiker ser till att ha ett manus med stödord, så att man inte kommer av sig i den viktiga debatten.
Två dagar senare hade jag möblerat om hela klassrummet, så att det nu stod i ett ”U” där jag obehindrat kunde gå i mitten av U:et. Framför elevernas respektive platser hade jag gjort skyltar med partilogotyperna och vid varje deltagares plats hade jag ställt en burk med Pepsi Max, som min man sponsrade mitt udda projekt med (Ramlösa var inget för elever i åttan, tyckte han!). Dessutom låg där ett block, en penna och en dagordning. På dagordningen hade jag skrivit de ämnesområden som vi hade jobbat med i våra förberedelser. Där stod t ex jämställdhet, skola, biståndspolitik, integration, skatter och miljö.
När eleverna kom, så ställde jag mig i dörröppningen och just den här dagen hade jag kjol och kavaj och vit knytblus (för att markera att det inte var en vanlig dag och för att försöka hitta den stil som debattledare i TV hade på den tiden). Varje deltagare hälsades med ”God dag, Åsa Olenius heter jag och jag är dagens debattledare. Vem är du?”
Det var självklart ett experiment från min sida, men det som var så oerhört läckert för mig som lärare var att hela denna underbara grupp var helt med på noterna och svarade lite förnämt med både för- och efternamn (fingerade!! J ) och med partifärg innan de gick och satte sig på sin anvisade plats. Innan alla kommit var det ungefär som det brukar kunna vara på TV, nämligen att partikamraterna tisslar och tasslar med varandra om olika strategier. Sedan drog vi igång debatten! Jag höll i trådarna och fördelade ordet, men i övrigt så flöt det på alldeles otroligt helt utan min hjälp. Förutom sakfrågorna som eleverna hade läst på, så hade de dessutom lagt sig till med en hel del manér som man kunde känna igen från kända rikspolitiker.
Den avvägning jag snart skulle bli tvungen att göra hade med TIDEN att göra. Vanligtvis hade vi på torsdagarna en extra lång lektion, 80 minuter. Jag ville inte plåga eleverna med att ha hela det långa passet med ”debatt” och därför, när vi hunnit debattera i kanske 50 minuter, så sa jag; ”Då ska jag sammanfatta de viktigaste punkterna innan vi tackar alla deltagare för idag…” sedan hann jag inte längre, för då var det en ”politiker” som viftade frenetiskt med sin penna och ropade, ”URSÄKTA mig! Stopp här! Vi kan inte sluta debatten NU, innan vi har kommit in på MILJÖPOLITIKEN!!! Vi från miljöpartiet vill inte bli särbehandlade! Alla de andra partierna har fått prata om sina viktigaste frågor och nu tänker du avsluta utan att vi har fått samma chans!”
Jag försökte påminna om tiden och att vi hade haft vår debatt i snart en timme, men alla ”politiker” tyckte nu att de självklart måste få prata till PUNKT! VAD var annars meningen med att ens HA en debatt?! Vid det årets utvärdering av terminens arbete skrev alla i den aktuella klassen att det roligaste de hade gjort var debatten.
Men en gång är ingen gång… Alla de andra dagarna då? Jag gör utvärderingar som hjälper mig att se om jag är på rätt väg i förhållande till styrdokumenten, men också för att jag vill att verksamheten i mitt klassrum ska kännetecknas av en hög grad av professionalitet och lyhördhet. I det dagliga arbetet måste jag tillgodose enskilda elevers behov av lösningar som passar deras förutsättningar. Därför är många olika arbetssätt och metoder igång parallellt med varandra. Jag har inte någon prestige kring att få igenom mitt sätt, utan lyssnar gärna på elevers förslag och provar att jobba så som de önskar. Elevdemokratin är ständigt närvarande, men det vore opraktiskt om jag aldrig utnyttjade min egen förförståelse och alltid enbart gjorde eleverna till viljes. Av praktiska skäl har jag därför alltid ett förslag på upplägg och innehåll i de arbetsområden vi ska jobba med. Detta förslag är skapat med hänsyn taget till målen i kursen och till de nivåer i betygssystemet som gäller. Det är aldrig hugget i sten hur vi ska arbeta. Jag bjuder alltid in till samtal om alternativa lösningar. De senaste åren då jag jobbat med vuxna invandrare har jag dock mött ett slags motstånd som är ovant för mig.
Mina vuxna elever med invandrarbakgrund vill ofta att jag bestämmer, att jag inte låter var och en bestämma. De menar att det går fortare om jag bestämmer och de menar ofta att de litar på min professionella bedömning av vad som är ”bäst” att göra i en given situation. När jag förklarar för dem att det är meningen att vi ska fatta beslut på demokratiska grunder är de först förvånade och därefter tycker de att det är bra, men ganska onödigt, eftersom det tar lång tid…
Min erfarenhet är att när jag envisas och kämpar med dessa grupper av vuxna och får med dem på tanken om att de själva kan påverka ganska mycket, så blir det till slut väldigt spännande och dynamiskt i samarbetet. De kommer ifrån väldigt många olika politiska system och de har helt olika tankar om vad, hur och vem de vill påverka. Det är väldigt spännande att vara där med dem i den processen! Exempel på hur det kan vara kan du läsa om i andra åserier.
Trettiofjärde åseriet- Exempel på medbestämmande och elevdemokrati
Där jag undervisar just nu finns många som inte är vana vid att ha möjlighet att påverka sin lärandesituation. De vuxna invandrare jag möter dagligen kommer i många fall ifrån auktoritära skolsystem där synen på både elever och lärande skiljer sig på många sätt från vad vi vanligtvis möter i en svensk skola. Det är spännande att fundera över olika sätt att träna just mina nuvarande elever i demokratiska arbetssätt, men jag börjar i en annan ände, eftersom jag har många olika lärandesituationer att hämta exempel ur.
De läroplaner vi haft i svenska skolan sedan slutet på sextiotalet har alla innehållit olika grader av demokratisk fostran och läraren har vid sidan om uppdraget att jobba med direkta kunskapsämnen även varit ålagd att ha en fostrande roll gentemot eleverna. Den värdegrund vi lutar oss emot är de skrivningar som finns i Skollagen och rådande läroplan för respektive skolsystem. Denna värdegrund har kommit till genom samarbete över partigränserna och som går att tolka i relativt stor utsträckning. Man skulle med fog kunna hävda att läroplanens intention ska falla så många som möjligt i smaken för att hålla måttet även i nästa mandatperiod. Ytterst är en lärare tjänsteman och ska följa de lagar och riktlinjer som gäller skolan även då dessa ändras på ett genomgripande sätt. Så var till exempel övergången från Lgr-80 till Lpo-94, då vi övergick ifrån ett regelstyrt system till ett målbaserat. Skolans fostrande roll i demokratiska frågor har behållits men vad vi menar med elevdemokrati kan skilja mellan skolor, pedagoger, elever och föräldrar. Min syn på elevdemokrati har ändrats under de år jag varit lärare. Det kommer att framgå av några exempel i detta blogginlägg.
Martin, 7 år, sitter längst fram i klassrummet och viftar energiskt med handen. Han sitter med knäna på stolen för att bli lika lång som klasskamraterna och hans iver är unik i just detta nu. Ingen annan har räckt upp handen. Enbart Martin. Jag både förstår och vet att Martin kan svaret på frågan. Han är snabb och duktig på att dra slutsatser. Min uppgift är att få fler elever att också förstå det vi arbetar med och därför fortsätter jag dels med min förklaring och dels ger jag fler barn ordet innan jag ber Martin berätta hur han tänkte. Martins mamma ringer till mig och klagar över att Martin blir ignorerad och ”aldrig” får svara på frågor eller berätta vad han kan. När jag förklarar för Martins mamma hur jag ser på saken, tycker hon att jag borde ge Martin ordet först eftersom han KAN och måste få beröm för det. Alla barnen i Martins klass behöver få känna att de kan och de behöver också få beröm när de har lärt sig något och vill visa sin nyvunna kunskap. Martins mamma och jag lyssnar på varandras synpunkter, men vi tycker inte lika.
På klassrådet i femman ska klassen fatta beslut i en fråga. Kalle och hans kompisar i gruppen där han sitter, tycker på ett visst vis och övriga barn i klassen tycker på ett helt annat sätt. Ordföranden är en elev ur klassen och sekreteraren likaså. Jag finns med som en deltagare som kan svara på frågor eller komma med förtydliganden eller i något fall medla, men idén med klassrådet är att barnen själva ska träna på att hålla sitt möte, tänker jag. Diskussionen som följer i anslutning till förslagen i den här frågan blir tidvis hetsig, litegrann som en politisk debatt i TV. När man inte lyckas enas kommer någon på att man kan rösta i frågan. INNAN man har röstat är alla överens om att det förslag som får flest röster är det som gäller som ”klassens” förslag. EFTER omröstningen tar Kalle till orda: ”Vad är det för idé med klassråd och demokrati om man ändå inte få vara med och bestämma?!” Både ordföranden och sekreteraren och i ett senare skede också klasskamraterna och jag, försöker alla få Kalle att förstå att han HAR fått vara med och bestämma… Han kan inte förlika sig med tanken att demokrati kan innebära att fast man har sagt sin mening, så tillhör man en minoritet och får finna sig i att någon annan idé vann större gehör.
En stor grupp i engelska med nära trettiofem elever från tre olika gymnasieprogram skulle samarbeta i mindre grupper inom ett kommande nationellt prov. För detta ändamål hade jag tänkt ut i förväg att det är ju ett lysande tillfälle för de här eleverna att på allvar lära känna varandra lite närmare. Därför hade jag delat in eleverna i mixade grupper, dels från de olika programmen, dels en blandning av flickor och pojkar och dels en blandning av tysta och pratsamma. Jag såg blandningen som ett mål i sig. MEN… Eleverna fokuserade på TRYGGHET och det hade inte jag gjort alls. En av eleverna, som råkade sitta längst fram i klassen, tog till orda och sa: ”Vet du, Åsa, vi förstår alla att du har tänkt igenom den här gruppindelningen och vill vårt bästa, men jag tror inte att någon av oss kommer att våga prata i de där grupperna du har räknat upp nyss. Kan vi få dela in oss i nya grupper?” Eleven förklarade att hon trodde att om hon bara fick chansen så skulle hon kunna sy ihop trygga grupper där alla skulle våga yttra sig, utan att någon kom i kläm. Jag sa att det var OK för min del. Jag lämnade klassrummet i tio minuter och när jag kom tillbaka var hela gruppen delad på ett annat sätt än ”mitt” och exakt ALLA elever var nöjda. I slutändan var också jag mycket nöjd, för eleverna gjorde verkligen bra ifrån sig i sina trygga grupper.
En annan mycket mindre grupp i engelska, också på gymnasiet, tyckte att det vi gjorde på engelskan var jättetråkigt och eleverna upplevde att de inte lärde sig något alls. Jag valde att hantera det på så sätt att jag lyssnade mycket noga på vilka önskemål de hade om förändringar och sedan bad jag klassen om en halvtimme för mig själv med deras idéer och gav dem i uppdrag att under den tiden vara så konstruktiva som möjligt med sina egna idéer. Sedan sammanstrålade vi och lyssnade på varandras förslag om förändringar. Detta var alldeles i början av en vårtermin och elevernas förslag, när de lyssnat på mig, var att DERAS förslag borde få gälla fram till sportlovet (vecka 9) och då skulle vi utvärdera och se hur vi skulle göra därnäst. Jag tyckte att det lät bra och påminde eleverna om att de nu hade valt en väg som de var experter på och jag var novis. Vi jobbade enligt deras koncept fram till vecka 9 och vid utvärderingen hade eleverna fått göra enbart sådant de själva tyckte var roligt och intressant och dessutom på egen hand och i egen takt… Man kan säga att min roll under dessa veckor var handledare och den som försåg eleverna med förslag på uppgifter i enlighet med deras egna önskemål. Vid vecka 9 frågade jag om eleverna upplevde att deras sätt att jobba hade hjälpt dem att känna sig förberedda och säkra inför de förestående nationella proven och om de upplevde att de hade jobbat med alla de olika kursmålen. Efter en stunds diskussion hade eleverna kommit fram till att ÄVEN om det varit kul att få bestämma själv, så förstod de att en utbildad lärare har större förutsättningar att tillgodose kursplanemålens nivåkriterier och därför bestämde sig eleverna för att följa mitt koncept fram till dess att vi hade genomfört de nationella proven. Mot slutet av terminen jobbade eleverna återigen på sitt sätt. I utvärderingen den terminen skrev samtliga att de hade uppskattat att de hade blivit lyssnade på och att de hade fått prova sina idéer om hur man lär sig bäst.
De många klasser och grupper jag mött under åren har alla haft en egen kultur, en egen ”så här gör VI”-anda. Det är den där kollektiva själen som en grupp har, som gör läraryrket spännande i Sverige, tycker jag. Vad vore den svenska skolvardagen utan medbestämmandet? Men hur tränar man detta? I nästa åseri, #Trettiofemte åseriet, ger jag några exempel från min lärargärning.
Tredje åseriet- utbildning och vidareutbildning är en överlevnadsfråga i läraryrket
Det har alltid varit viktigt för mig att uppdatera mig på olika sätt. Både på arbetsgivares inrådan och på eget bevåg har jag förkovrat mig. Det har t ex rört sig om implementering av nya läroplaner, kursplaner, betygskriterier eller skolplaner. Parallellt med dessa studier har jag självfallet också dragit slutsatser om olika tillkortakommanden i de ÄMNEN jag har undervisat i och därför också studerat vidare vid Högskolan för att så att säga täppa till hålen.
Utbildning leder inte per automatik till att en individ blir en bättre lärare ”än andra”, men jag har inte några som helst problem att säga att jag själv, är en mycket bättre lärare än vad just JAG ”kunde ha varit” utan de extra utbildningar jag har. Jag tror nämligen att man måste utveckla sig själv, ibland sätta sig på skolbänken, för att uppleva hur utbildning ser ut från det andra hållet.
Jag anser att det är både en rättighet och en skyldighet att förse mig med den utbildning som krävs för det arbete man utför. Det är inte möjligt i speciellt många yrken att komma in direkt ifrån busshållplatsen och börja jobba, men i skolan händer det fortfarande i de skolor där man har svårt att rekrytera utbildade lärare. Varje individ har möjlighet att vidta de åtgärder som krävs för att nå den utbildningsnivå som krävs för det yrke man valt.
Om jag vill vara pilot, så räcker det inte med att jag har åkt på semester med flyg till Mallorca. Därför bör det inte heller räcka med att jag har gått i skolan själv, om jag vill bli lärare.
From a teacher's point of view, some is old and some is new! 