#utbildning | From a teacher's point of view, some is old and some is new!

För länge sedan skrev Jane Austen boken ”Pride and Prejudice” och om den skulle man kunna skriva både långt och länge, men idag tänkte jag faktiskt bara låna titeln, för min text handlar om just ”stolthet och fördom”… Det senaste året har jag känt alltmer vanmakt kring världsläget. Jag funderar ofta på vad det beror på att mänskligheten fortsätter att kriga och strida trots att civila drabbas i så stor omfattning. Är det främst en fråga om stolthet? Eller är det en fördom att tänka så?
Medan många svenskar kan unna sig lyxen att förverkliga sig själva, hålla sig i trim på gymmet, ägna sig åt en meningsfull fritidsaktivitet eller köpa ännu en pryl som man ”inte kan klara sig utan”, kan tillvaron för en medmänniska någon annanstans på jorden präglas av en ständig kamp för överlevnad, där vatten och mat och tak över huvudet inte är självklart och där man riskerar att ens barn drabbas av ett bombanfall när de gungar och har roligt med sina kompisar. När man kommer upp ifrån skyddsrummet efter den senaste bombattacken och inser att ens hem är en grushög och inget går att rädda, så är det mänskligt att uttrycka både sin sorg, vanmakt och frustration.

Av naturliga skäl får jag som lärare ofta ta del av elevernas berättelser, i samband med att de tränar sig på att uttrycka sig på svenska. Gradvis medan vi lär känna varandra, blir de mer och mer öppna med sina tidigare upplevelser och den värld jag möter genom elevernas berättelser är inte en god värld. Många av mina elever har ett förflutet i olika krigsdrabbade områden världen över eller kommer ifrån länder där de förföljs eller lever i ständig rädsla för sin egen och familjens säkerhet av andra skäl. Tiden i hemlandet beskrivs ofta som en vardag med omfattande och systematiskt våld där civila drabbas hårt. Inte sällan har man förlorat en eller flera familjemedlemmar i krigshändelser av olika slag. Någon kommer som helt ensam till Sverige, efter att hela familjen utplånats i ett attentat i hemlandet. Många berättelser handlar om rädsla, övergrepp, rättslöshet och vanmakt eller om en vikande tro på den egna förmågan att påverka situationen till det bättre. I stor utsträckning präglas berättelserna även av frustration över att de styrande parterna i landet inte kan välja den fredliga vägen och i samförstånd bygga en hållbar framtid.
Kränkning av individens frihet kan ofta vara inbyggda i systemet i ett land, t ex att män och kvinnor inte har samma värde eller att man inte själv kan avgöra OM man vill tillhöra en religion och i så fall VILKEN religion. Vidare kan religionstillhörigheten ge andra konsekvenser som leder till ett liv som i stor omfattning är förutbestämt. Den relativa frihet en ung människa i Sverige kan känna, tar sin utgångspunkt i en lagstiftning där det är den enskilde själv som fattar beslut i många viktiga och livsavgörande frågor. Att ha de MÖJLIGHETER vi har är inte självklart i alla länder, eftersom synen på vad den enskilde ska kunna påverka skiljer sig från land till land. Vill jag, trots att jag inte är rik som ett troll, studera? Vill jag gifta mig? Med vem vill jag gifta mig? Med en person av motsatt kön eller en person av samma kön som jag själv? Vill jag flytta till en annan stad eller kanske till ett annat land? Vill jag som vuxen leva ensam? Vill jag behålla mitt barn eller genomgå abort?
Fördomar är subtila. Vi gör som vi alltid har gjort om vi inte tar en stund till eftertanke och reflektion. Att tillhöra en minoritet är möjligt i Sverige, oavsett om det rör sig om religiös tillhörighet, etnicitet eller könstillhörighet eller sexuell läggning. När PRIDEVECKAN är slut, så återstår femtioen veckor med en rimlig chans att må bra i Sverige, men vore det i ett annat land än Sverige, skulle du behöva fly för ditt liv.

Jag har besökt FN-skrapan i New York och när man är därinne så VILL man att FN ska ha möjlighet att påverka och få slut på våldet och kränkningarna. Där känner man att det är många som har en konstruktiv inställning till världsläget. Men det tar tid att samarbeta på fredlig väg. Ibland är tiden dyrbar för den enskilda människans överlevnad. FN måste få större möjligheter att hjälpa människor i utsatta konflikthärdar världen över. De måste även få större möjlighet att stötta ambitionen att utbilda barn och ungdomar. Med kunskap kommer förhoppningsvis fler fredliga lösningar på världens omfattande problem att samexistera. Det finns mycket att göra både i Sverige och på det globala området för att stärka människors rätt. Krig är inte lösningen. Med varje krigshandling tar vi ett steg tillbaka.

Det är egentligen märkligt att intresset för lärandet aldrig falnar för min del. Får jag lite nya infallsvinklar och idéer så drar planeringen igång inför nästa läsår, trots att det innevarande ännu inte är riktigt avslutat och ”Den blomstertid nu kommer” ännu inte har dragit igång min sentimentala sinnesfrid för i år.

Ett besökande arbetslag berättade om sin vardag som lärare på vuxenutbildningen i en annan stad. Det var ett spännande möte som dels gav en inblick i hur andra pedagoger tänker om läraruppdraget, dels ledde till reflekterande möten om lärandet.

Jag minns en gång då min dåvarande skola skickade hem eleverna vid lunch för att hela lärarkollegiet skulle möta en annan skolas lärare på en plats mittemellan våra respektive skolor. Det var ett vackert konstgalleri som var platsen för vårt pedagogiska utbyte den gången. Inspirationen kom som ett brev på posten! Vi satt i små grupper, som bestod av några lärare från varje skola och jag minns det som att vi hade några få divergenta frågor som utgångspunkt för samtalen. Efter det möte som faktiskt ägde rum på ett metaplan, hade jag fått en välbehövlig inspirationskick i rätt riktning och kände mig laddad och beredd på nya utmaningar.

Ytterligare en annan gång, mötte jag och mina dåvarande arbetskamrater en blandad grupp av pedagoger från vår kommun i ett konserthus med vacker konst på väggarna och underbar akustik i alla salar. Då var det social samvaro mellan skolelever som stod i fokus och det fanns en ansvarig kursledare. Trots det, så var det ändå vi kursdeltagare som med vår sociala investering som gemensamt gjorde kursen till ett positivt minne av lärande när det sker av sig självt och på ett medvetet öppet sätt.

Förutom dessa mycket inspirerande miljöer, har jag även suttit av ett stort antal studiedagar i aulor, skolmatsalar, klassrum, sporthallar etc. För att trollbinda mig måste föreläsaren vara alldeles enastående om jag sitter i en skolmatsal på en hård stol i slutet av terminen. Jag tror att man är trött till en gräns som leder till att man inte riktigt klarar av att ta in det som föreläsaren vill ha sagt. Det kan vara ett aldrig så gott tema för dagen, som ändå går helt till spillo om förutsättningarna runtomkring är illa tillgodosedda. Kunde jag påverka detta i någon nämnvärd riktning, så skulle jag föreslå att tidpunkten är förlagd till ”efter ett lov” snarare än före. Vidare skulle jag föreslå ”förmiddag” snarare än ”efter det att vi har släppt hem eleverna”. Dessutom skulle jag undvika att lägga ut viktig utbildning för lärare i perioder då vi har massor av andra uppgifter, som t ex i perioder av nationella prov eller betygsättning eller då vi ska hålla utvecklingssamtal med elever. Men???? När kan vi DÅ välja att lägga någon utbildning???

Jag tror att så länge den utbildning som erbjuds känns intressant och viktig, så går det att hitta lösningar… För egen del har jag studerat medan jag har jobbat heltid. Det fungerade för mig, men det är samtidigt inte något jag kan rekommendera, för det kräver väldigt mycket extraarbete, vilket för min egen del ledde till att jag blev sjuk. Lärarhjärnan tänkte, då sjukdomen utbröt mitt i juli; ”Vilken tur att jag blev sjuk NU, när jag ändå är ledig!” Inte förrän jag märkte att det inte ”gick över” drog jag någon slutsats om att det finns gränser för vad man orkar.

Ändå tror jag att temat, miljön och en omsorgsfull och genomarbetad plan för tidsaspekten är helt avgörande för en lyckad utbildningsinsats för redan verksamma lärare.

Det vi gjorde idag, skedde för de flesta i vår grupp efter det att just våra elever hade slutat för terminen. Då har arbetsbördan lättat, även om det finns mycket efterarbete kvar innan sommarlovet. Dessutom var vi i klassrum som kändes inspirerande och som grädde på moset fanns både gott fika och gemensam lunch inplanerade. Med all denna planering, så blev min egen investering att gå dit med ”mig” som närvarande resurs för det samtal vi skulle föra med våra vänner ifrån den andra skolan. Det blev en fin dag av kollegialt lärande!