Trehundrafjortonde åseriet: Turist i USA-Att flyga inrikes i USA

Den första inrikesflygning jag gjorde i USA var för många år sedan när min ordinarie flight till New York blev inställd utan närmare förklaringar eller möjlighet att omboka. Efter lite påstridig diskussion med markpersonalen på Kastrup blev flighten ombokad men i stället för att gå direkt, så som den ursprungliga rutten, innebar den ombokade biljetten att jag skulle byta både i Reykjavik och i Boston… Det var på det sättet jag fick erfara hur det kan vara att flyga inrikes i USA. Den första insikten som drabbade mig lika hårt som ett knytnävsslag i magen, var att jag inte längre förstod engelska…i alla fall inte den engelska som vår steward talade. På internationella flygningar har jag aldrig undrat över vad personalen i kabinen säger. Jag har alltid förstått engelskan, från första stavelsen till den sista… I efterhand kan jag konstatera två saker angående den unge stewardens engelska:

  1. eftersom han jobbade på en inrikesflygning så KAN det ha varit så att han tänkte att alla på hans flight förstår allt och därför behöver han inte anstränga sig att tala vare sig tydligt eller långsamt, inte heller behöver han avstå ifrån dialektala särdrag i någon form.
  2. min egen trötthet efter lång väntan och ombokningar kan ha spelat mig ett spratt, eftersom jag endast kunde förstå den här mannens välkomsthälsning och gester… resten var alldeles för snabbt och framförallt helt obegripligt, vilket skrämde mig…

Med min logik, nu när det alltså var ett faktum att jag inte begripit något, så blev det livsnödvändigt att läsa den lilla broschyren med säkerhetsföreskrifter VÄLDIGT NOGA. Vidare blev det självklart att studera det lilla flygplanets inredning och detaljer som avslöjade var nödutgångarna var, om det fanns uppmärkta skyltar med instruktioner för vad man skulle göra vid eventuell fara… Dessutom fick jag förstås oroa mig för redan nu, hur jag skulle kunna ta mig till mitt hotell i centrala New York nu när den förbeställda anslutningsbussen redan väntat på fel flygplats i väldigt många timmar på mig…(snarare redan gett upp och åkt tillbaka till garaget)… Jag kan avslöja att resan gick alldeles utmärkt och att jag anlände till JFK välbehållen, men med minnet av just den här resan i behåll, har andra inrikesflygningar i USA alltid kommit att  jämföras med denna första resa.

Under vår semesterresa i USA, där vi först tillbringat några dagar i Miami, reste vi sedan vidare till San Francisco. Förväntan inför resan var stor, eftersom vi för första gången skulle resa till USA:s västkust. Dagarna i Miami, som inneburit sevärdheter av olika slag, skulle nu bytas mot nya intryck i en annan ände av detta vidsträckta land. Det är en sak att sitta hemma i Sverige och titta på kartan och se hur långt man ska åka och en helt annan att vara där på plats. Det är svårt att förstå att man måste åka flera timmar när man korsar ett och samma land, men samtidigt är just detta lite av tjusningen. Man reser mellan olika tidszoner, man förflyttar sig ”tillbaka i tiden” och till andra naturtyper och klimat, men är ändå kvar i ett och samma land. Fascinerande!

Vi noterade att man som turist får kämpa lite extra för att förstå hur det går till just på inrikesflygterminalen. Alla förutsätter (verkar det som) att inrikesflygresenären är van vid hur det går till, kanske till och med bor i landet och har rest mycket inrikes förut. Vi fick verkligen fråga oss fram i Miami och fick ganska korta och snäsiga svar, ibland alltför knapphändiga, vilket ledde till att vi fick fråga på nytt. Ett svar kunde vara ”fråga mannen i den vita skjortan därborta”, men i den riktningen fanns ingen man med vit skjorta, endast kvinnor i blå uniformer. Nästa skillnad mot internationella flygningar under vår resa var att man också var nyfikna på vad vi hade planerat att göra på de olika resmålen. Vi förstod det som att det hängde samman med de terrorhot som piblicerats i svenska tidningar. Kanske ville man inte ha utländska medborgare på enkelresor inrikes? Oavsett, så var frågorna ungefär ”Och varför ska ni stanna i San Francisco? Ska ni inte resa vidare?”

Samma erfarenhet hade vi när vi reste från San Francisco till Philadelphia. Det var som om flygplatspersonalen hade uppfattningen att inrikesresenärer per definition är vana vid resor på den aktuella linjen, att man hittar på både den flygplats man flyger ifrån och den man anländer till… Hursomhelst så har det för vår del inte varit något konkret problem med att resa inrikes, förutom de noggranna frågorna om vad vi, som  ju är försedda med svenska pass, har tänkt göra på resmålet… San Francisco-Philadelphia skulle kunna vara den perfekta geografilektionen, om jag hade haft fönsterplatsen… Nu hade jag inte det. I stället läste jag och njöt av att flygningen var lugn och skön. Väl framme följde proceduren med att hitta rätt igen… Vi kom på oss själva med att hålla passet i handen för att vara beredda inför passkontrollen, när vi plötsligt stod vid bagagebandet på väg ut ur byggnaden och insåg att vi som inrikesresenärer denna gång inte alls behövde visa passet… Vi hade i likhet med alla övriga amerikaner bara gått rakt av planet utan någon som helst kontroll. Skönt! Där fanns en klar fördel med inrikesflyget, alltså! 🙂

 

Om du vill läsa fler blogginlägg som handlar om mina reseminnen från USA, så kan du hitta en förteckning över dem här:

http://wp.me/p4uFqc-Ov

Trehundratrettonde åseriet: Turist i USA- Trygghet, ordning och reda och behovsanpassad ordningsmakt

Polisbil...I händelsernas centrumKoll på gångtrafikanterna

PolisbilUppställd polisbilPoliser i väntan på Prideparaden i SFO

Under ett antal dagar har jag sett många poliser i arbete med väldigt skilda arbetsuppgifter. Det har varit intressant att se hur snabba de varit med att anpassa sig till rådande omständigheter. Till exempel var det så i Santa Monica, när eftermiddagens rusningstrafik gick igång… Vips var det ett helt arbetslag med poliser i varje större trafikkorsning. De dirigerade trafiken med visselpipa, skyltar och stort pondus. Både som gångtrafikant och bilist fick jag erfara den bestämdhet de använde i sitt yrkesutövande.

I San Francisco var det dags för Prideparad och många människor var i rörelse, även en del ganska stökiga individer eller hela gäng som drog fram. Polisen stod på beredskap, redo att rycka ut om så skulle behövas.

I hamnen i Santa Monica står polisbilen framställd mitt på piren, utrustad med surfingbräda för räddningsinsatser till sjöss.

Idag när vi åkte hem på Freeway 405 blev en fartsyndare medveten om att polisen även kör med civilspanare i trafiken… En liten svart sportbil fick köra in till kanten och gissningsvis ta emot en hastighetsbot.

Överallt där jag har varit på denna resa har jag känt mig trygg, bland annat tack vare polisnärvaron. Samtidigt har jag läst på löpsedlarna att polisen inte alltid enbart gör rätt. Till exempel blev polischefen i San Francisco av med jobbet häromdagen sedan hans poliser återigen varit inblandade i händelser där människor avlidit vill följd av övervåld från polisen.

Jag tänker på hur det är hemma, där polisregionerna blir allt större och närhetsprincipen verkar vara helt bortblåst… Det finns säkert fördelar och nackdelar med alla system. Här är polisen i alla fall synlig ute bland människor…

Om du vill läsa fler blogginlägg som handlar om mina reseminnen från USA, så kan du hitta en förteckning över dem här:

http://wp.me/p4uFqc-Ov

Trehundratolfte åseriet: Turist i USA- En utflykt till Long Beach

Inte alltför långt bort från Los Angeles ligger Long Beach. Vägen dit var trots detta väldigt ”lång” på grund av köer. Hemresan gick på mindre än en halvtimme… Kontrasten mellan storstadspulsen i Los Angeles och det relativa lugnet i Long Beach är det första som slår mig. Det andra är att det är en långweekend med många lediga amerikanska familjer som har rest hit för en lillsemester. Vi inleder vårt besök med att äta sushi på en förstklassig fiskrestaurang vid namn King’s Fish Restaurant. Den kypare som serverade oss var mycket professionell och hela stället kändes fräscht och maten smakade toppen!

Taklampa på King's Fish

Taklampa på King’s Fish

I hamnen fanns alla slags fartyg, från enorma kryssningsfartyg till mindre kajaker, men med en stor marina med segelbåtar däremellan. Hela miljön nere i hamnen präglades av å ena sidan sjönära läge med tillgång till vattnet och å andra sidan turistfällor bestående av små ”sjöbodar” i pastellfärger där man kunde inhandla souvenirer som hade stämplats med ”Long Beach” eller ”Route 66” eller ”California”. Vägg i vägg med souvenirshopparna fanns uthyrningsfirmor, där man kunde hyra ”wheels” av olika slag, till exempel små trampbilar för flera personer.

Queen MaryMarina, Long BeachLong Beach Convention Center

Trampbil i Long BeachTrampbilsuthyrning i Long BeachFågel

Barnfamiljer och turister samsades om utrymmet i glasskioskarna, men det fanns också både ”churros” och ”funnel cake” på samma sätt som man i Sverige ibland kan köpa ”våffla med hjortronsylt och grädde” på liknande platser. Min känsla när jag gick omkring i den här hamnen var att det var väldigt likt fiskelägena på Västkusten i Sverige, men på samma sätt ihopblandat med ”Söderman-land” (stavas så i filmen, tror jag…) som Lasse Åbergs rollfigur Stig-Helmer kommer i kontakt med i filmen SOS- en segelsällskapsresa…  Det var ändå en värdefull utflykt på så sätt att den skänkte lugn och ro. Det var en dag att njuta av och minnas när vintern kommer.

Om du vill läsa fler blogginlägg som handlar om mina reseminnen från USA, så kan du hitta en förteckning över dem här:

http://wp.me/p4uFqc-Ov

Trehundraelfte åseriet: Turist i USA- Walk of Fame…på en halvtimme blankt! :)

Soldis… eller kanske en vandring i dimman? Det fick bli en tur till Hollywoods Walk of Fame i stället. Tänk vad bra det är att jag har köpt kartor till vår resa! Först köpte jag kartor i Kartbutiken i Stockholm när jag ändå var där på en kurs. Sedan förla jag kartorna… De var helt spårlöst försvunna… Ju närmare avresan jag kom desto större anledning fick jag att städa och leta…men kartorna var och förblev borta. Därför köpte jag nya kartor… Strax före avresan var kartorna återfunna… Nu kan jag själv öppna en kartbutik och sälja stats- och stadskartor! 🙂

I Miami och San Francisco hade jag nytta av stadskartorna och under resan via Monterey och San Luis Obispo tittade jag på statskartan på kvällen, för att se hur vi hade kört, men här i Los Angeles har jag i stället fått en ny vän… Hon hittar överallt och kan varenda genväg…så här behöver jag inte mina kartor… Faktum är att jag med hjälp av GPS kör lika obehindrat här i LA som i mitt vanliga ”LA” (= Ludvika).

På Walk of Fame var det lätt som en plätt att hitta en parkering i ett parkeringshus, men det fanns två hakar:

  1. Man fick bara parkera en timme.
  2. Det kostade $10 för denna enda timme.

Vi betalar våra $10 och går ut på Walk of Fame, fullt medvetna om att vi måste vara tillbaka vid bilen inom en timme, eftersom varningsskylten precis vid vår parkeringsruta informerade om att man annars skulle bogsera bort bilen till en plats utanför staden, samt bötfälla ägaren. Enkelt val… Det fick bli Walk of Fame på tid… YOLO! Döttrarna använder uttrycket ofta… You Only Live Once…

Så fort vi kom upp på gatan mötte vi påstridiga försäljare och sådana som delade ut flygblad för olika guidade turer och evenemang av olika slag. Det var som att komma in i en malström direkt… Man drogs med i en viss riktning och hade inte någon stor chans att stanna till och begrunda de namn som fanns i stjärnorna på trottoaren och tur var väl det för just oss, eftersom vi ju hade bråttom tillbaka till bilen… 😉

Mimmi

Mimmi

Jag tänkte ändå en hel del medan jag gick där den där stunden. Dels på ljuden runt omkring. Det fanns en ung transvestit som gick omkring och dansade med sin bergssprängare nedställd på trottoaren där han just för tillfället befann sig. Killen var jätteduktig att dansa och drog en viss publik så fort han stannade till. Där fanns också en massa olika sagofigurer och filmkaraktärer som gärna ställde upp för fotografering, förutsatt att man tryckte en dollar i näven på dem… Vidare fanns turister från alla världens hörn och även från andra stater i USA, som gick omkring precis som jag och sa ÅH… Den!!! Och titta här är HAN…och HON…men Å….!

Man såg inte skogen för träden…men ändå är det i slutändan så att jag har gjort mina val och urval…

Julie Andrews

Julie Andrews

Jag såg Sound of Music fem gånger på bio, för detta var på den tiden då man såg film på bio… Vilken otroligt bra film!!! Jag läste även boken, som är en biografi av Maria von Trapp, ja…hon hette så i verkligheten också…

Billy Crystal

Billy Crystal

Meg Ryans stjärna hittade jag inte…så det fick bli Billys stjärna här… When Harry Met Sally… det är en helt oerhört bra film… Jag har nog sett den FLER än fem gånger, för att den är så oerhört härlig på alla sätt och vis…

Aretha Franklin

Aretha Franklin

Det finns artister som sticker ut… En sådan är Aretha Franklin. Hon sjunger fortfarande med väldig inlevelse och glöd, trots att hon inte längre är så ung. Jag ryser när jag hör henne sjunga Carole Kings gamla låt:

Det fanns spår av Sverige lite här och där på och omkring Wlka of Fame. Först hittade vi förstås Greta Garbos stjärna och sedan låg vi efter en P1800 i trafiken. Vi hade inte åkt långt förrän vi dessutom såg en svensk flagga utanför en byggnad. Men den vajade ju inte ensam, utan i sällskap med andra. Även en snabbvisit på denna kända adress måste ändå sägas vara värt besväret! Varje namn som man kände igen bland stjärnorna gav en flashback med minnen från förr. Jättekul att återuppleva vissa sådana minnen kopplade till dessa väldigt kända personer! 🙂

 

DSC05179

Volvo P1800

Volvo P1800

Svensk flagga

Alesso

Alesso

Om du vill läsa fler blogginlägg som handlar om mina reseminnen från USA, så kan du hitta en förteckning över dem här:

http://wp.me/p4uFqc-Ov

Trehundrationde åseriet: Turist i USA- När logiken sätts på prov blir det fel ibland… :)

En liten detalj som inträffade när vi hade hittat hotellet och skulle parkera bilen idag var på nivån ”Mr Bean parkerar bilen”, eller kanske som när Rolf Skoglund ska parkera utanför systemet i ”Vi hade i alla fall tur med vädret”…

Alla system är olika och varje gång man spolar toan i det här landet måste man tänka noga efter om det är en spak som ska dras, ett handtag som ska tryckas ner eller ett reglage som ska flyttas…eller om man ska få en smärre chock när man ställer sig upp och toan spolar sig själv… Lite SÅ blev det när jag skulle parkera idag… Man åker fram till en bom inne i parkeringshuset, precis som Mr Bean gör i det kända filmklippet och man har en lång kö med bilar efter sig och ska ändå läsa instruktioner på den lilla lådan som samtidigt är en automat med mikrofon och högtalare , ungefär som på Mc Donald’s Drive Thru… Man ser att det handlar om ”biljett” och att det finns en läsare för kreditkort…och tänker…”OK. Man ska göra som hemma i parkeringshusen och registrera sitt kreditkort och sedan när man åker ut, så kommer manfå sticka i samma kreditkort och summan debiteras”. Jag sticker in mitt VISA-kort och ser hur det verkligen når ända in och så fastnar det där och bommen åker inte alls upp som den ska…

Kön är konstant bakom mig. Jag ser sju bilar rakt bakom min i vänstra backspegeln och fler som blinkar vänster ute på gatan för att komma in i parkeringsgaraget. Vi är mitt i stan i Santa Monica och jag ser och förstår att det är mitt i rusningstrafiken och alla vill få sin parkeringsplats för att kunna börja shoppa…men jag kan inte göra något annat än att börja klura på hur jag ska få ut mitt kreditkort ur den minimala springan där det har fastnat… Nagelfil? Gem? Nej…inget sådant har jag… Jag kan inte köra undan, för framåt är bommen. Jag kan inte backa, för bakåt är en massa bilar. Jag kan inte öppna min egen bildörr, för jag har ju kört väldigt nära automaten… Jag ser en knapp som har texten ”get ticket here”…och trycker febrilt på den…men inget händer… Till vänster finns en metallknapp, med en vridbar bricka… Plötsligt inser jag att den har något under sig… Jag för undan den där brickan och hittar en knapp att ”ringa” på. En människa i andra änden svarar och säger ”How can I help you?”. Jag säger precis som det är, för det är ingen idé att linda in det: ”My credit card is stuck in the ticket machine because I misunderstood how it worked. Now I can’t get it out. Behind me is a line of cars with people who want to park their cars, but since I can’t get my ticket, we are all stuck in this line…!”

Jag tänker på hur länge jag skulle ha fått vänta i Sverige…och hör samma person svara…”Please don’t worry. Someone will come in just a while!” En stund… Hur lång kan en amerikansk stund vara? Medan jag funderar över hur pinsamt detta verkligen ÄR, så kommer en kvinna ut ur sin bil. Jag ser i backspegeln hur hon går på den lilla refugen och jag gruvar mig alldeles fruktansvärt över hur vårt lilla möte kommer att vara… Jag skulle kunna beskriva henne mycket noga för er, så intensivt mindful var jag den där stunden… Kvinnan säger: ”Is something wrong? Can I help you?!” Jag förklarar för henne att någon är på väg för att hjälpa mig och hon nöjer sig med det… Helt otroligt! Hon går lugnt tillbaka till bilen medan ingen annan i kön rör en fena… alla väntar…  I efterhand förstår jag varför alla var så lugna. De kände sitt system… Det KOM nämligen ”någon” precis som rösten i automaten sagt. ”Någon” öppnade sidan på automaten, plockade ut mitt kreditkort och gav mig det. Log lite, men sa inte så mycket. Själv pratade jag på som ett smatterband om hur det brukar vara i mitt hemland… Sedan så tryckte ”någon” på knappen för ”ticket” och jag fick en biljett i handen samtidigt som bommen gick upp. Jag körde blixtsnabbt upp till första bästa tomma parkeringsplats, slog av motorn och ANDADES. Vilken pärs! Vi kunde ha varit utan semesterkassa om det där hade varit i Sverige… Då skulle någon i ett larmnummer ha sagt: ”Eftersom det är efter kontorstid får du nog vänta tills imorgon med att få tillbaka kortet. Vi har inte någon som kan åka dit just nu!” Det är bra med ett land som starkt påminner om Sovjetunionen på sin tid. I varje hörn jobbar människor med små delar av en större helhet… ”Någon” hade alltså till uppgift att öppna parkeringsautomater när orutinerade turister gör helt fel… Härligt! 🙂

Om du vill läsa fler blogginlägg som handlar om mina reseminnen från USA, så kan du hitta en förteckning över dem här:

http://wp.me/p4uFqc-Ov

Trehundranionde åseriet: Turist i USA- Los Angeles vid första ögonkastet ;)

Efter vägen till Los Angeles

Efter vägen till Los Angeles

Mjuka kullar nära Los Angeles

Mjuka kullar nära Los Angeles

Det har alltid roat mig att köra bil. Därför är det roligt att göra det under andra omständigheter än hemma på Högberget. Under de senaste dagarna har rutten varit en ny och ovan och därför har jag delat uppmärksamheten på trafiken med intresset för vad det är vi ser på sidan av vägen. Dessutom har jag roat mig med att byta radiostation ungefär en gång i kvarten. Igår när vi passerade stranden med sjöelefanterna strax innan San Simeon, råkade vi pricka in en radiostation där Paul Simon och Art Garfunkel sjöng American Tune. Det var den version som är från deras gratiskonsert i Central Park i slutet av sjuttiotalet och därför sjöng jag och skrålade medan jag körde… Familjen var kanske inte lika imponerad…men strax därefter blev det allsång, för då kom en låt som döttrarna gärna lyssnade på för några år sedan… med Miley Cyrus…hon som då gick mig på nerverna i skepnad av Hanna Montana…

Innan vi började resan från San Francisco för några dagar sedan, hade jag en felaktig bild av Kaliforniens kustland. Det har varit lärorikt för mig att köra bil här. Det är så mycket som jag inte hade klart för mig. Dels trodde jag att kustlinjen skulle vara lägre och inte ha så djupa vikar, dels trodde jag att bergen skulle vara lägre. Men förutom det så hade jag inte lyckats speciellt väl med att föreställa mig naturtypen heller… Jag tror att man utgår ifrån det som är känt för en. Så gjorde dalmålarna för ett antal hundra år sedan när de målade hur det såg ut i det heliga landet och så oreflekterat får jag medge att också jag har hanterat denna stats geografi…

Hur ser det då ut? Nu när det är extremt torrt i Kalifornien kom jag på mig själv med att jämföra med Afrikas savanner… Jag har en kär vän som varit i Tanzania. Hon har visat bilder därifrån…och tro det eller ej, men utanför Hearst Castle såg vi sebror som betade på ”savannen” igår. Annars får man ju säga att det liknar Isle of Skye, där jag och maken bilade 1995… eller kanske Norge med alla sina fjordar och vindlande vägar som går med bergväggen på ena sidan och den djupa ravinen på den andra. Det är nära mellan de höga kullarna och den blå himlen ovanför och det är tomt…alldeles tomt… inte en kotte… och just när man tänkt att det ÄR helt tomt, så kilar en liten ekorre över vägen… När vi stannade idag såg vi en liten ödla och förstås har vi lyckats speja på de många rovfåglar vi ser segla över de vidsträckta markerna. En av arterna har vi lärt oss heter kalkongam…

Trafiken här är lugn och samlad…inga spontana omkörningar och tvärnitar i onödan… ingen tutar och lever om… Här tar man det lugnt… Det är trevligt tycker jag. Man samarbetar i trafiken och släpper in dem som inte lyckats så väl med att komma i rätt fil… (och den personen är inte alltid jag… 🙂 ).

Ju närmare Los Angeles vi kom, desto tätare blev trafiken. Fem filer i varje riktning, men ändå inget kaos. Tålamod är väl kanske det bästa ordet för att beskriva det… Jag tror att det säkert är lika i Stockholm i rusningstrafik, men där är jag sällan och kör den tiden på dygnet. Trafiken på väg in i Los Angeles

Vi kom fram och vi tog en första promenad runt kvarteret och ner till havet och i morgon börjar vårt äventyr på denna mytomspunna plats. Läs gärna mitt nästa åseri (trehundrationde åseriet) om hur skönt det är att ”någon” kom och hjälpte oss! 🙂

Santa Monica

Santa Monica

Om du vill läsa fler blogginlägg som handlar om mina reseminnen från USA, så kan du hitta en förteckning över dem här:

http://wp.me/p4uFqc-Ov

Trehundraåttonde åseriet: Turist i USA- Naturliga vägvisare på resan? Ett pärlband av Outlets längs vägen…

Jag är dammsugarförsäljarnas drömkund! Jag köpte faktiskt en dammsugare av en dörrknackare en gång…eller ja…jag och pappa provade dammsugaren i ett par timmar tillsammans med försäljaren på vår vardagsrumsmatta innan mamma kom hem och avgjorde affären…

Green_0020_Tick_answer_1_xlarge

Vad jag vill säga är att man kan sälja en gråsten till mig utan att jag får för mig att pruta. Jag är ingen förhandlare i affärssammanhang… Mina elever brukar skratta åt mig när jag berättar om olika situationer i andra länder, där jag varit helt ovetande om att man borde pruta… Jag har till exempel köpt både tyger och skinnjackor till ”första utropspris” helt enkelt för att jag inte fattade hur man gör när man prutar. En gång tog två av eleverna tag i saken och förevisade för mig, med hjälp av en liten ”teater” hur det brukade gå till i deras hemland. Jag insåg att det måste ta ÅR att lära sig tekniken. Inte hade jag fattat att man både kunde ”gå bort från affärren” eller ”bli arg på låtsas” över det ”oskäliga priset”. Jag brukar betala den summa försäljaren säger… 🙂

utropstecken

Men så mycket KUND är jag ändå att jag inser vad smarta de har varit längst Highway 1 och även i andra delar av USA, de där affärsidkarna som öppnat Outlets i varje liten byhåla. Faktum är att det är väldigt tätt mellan stora och fina Outlets med många olika märkesaffärer sida vid sida i ett gemensamt koncept.

Gloucester Outlet

Vet ni vad då? Det går liksom inte att passera förbi dem heller, för inuti bilen finns två levande larm, som tjuter om man råkar missa avfarten… Döttrarna fyndar på varje outlet…:)

Vemvet

Idag när vi drar vidare mot Los Angeles är det två olika Outlets som blir våra större rastplatser, där vi kan vila vägen lite och äta eller fika. Den andra av dem ska vi stanna vid för att den av kyparna på Madonna Inn tipsade oss om en fantastisk pizzeria där, ett familjeföretag där man gör allting från grunden. Tomatsåsen i pizzan är enligt familjefaderns eget recept… Vi får väl se om vi tycker att de har en godare pizza än kvarterspizzerian Etna på Högbergsgatan! 🙂

Om du vill läsa fler blogginlägg som handlar om mina reseminnen från USA, så kan du hitta en förteckning över dem här:

http://wp.me/p4uFqc-Ov

 

Trehundrasjunde åseriet: Turist i USA- Två drömhus i jämförelse, Hearst Castle vs. Madonna Inn

I det förra åseriet berättade jag om tidningsmannen William Randolph Hearst, som valde att bygga sig ett alldeles eget slott på ett berg i Kalifornien, för att han tyckte att det var så roligt att bygga, att skapa…

DSC04950

Om man har en dröm så ska man följa den, menade Hearst… Madonna Inn i San Luis Obispo är en annan slags livsdröm och hotellet är väldigt roligt att jämföra med Hearst Castle, tycker jag. De är i mångt och mycket varandras motpoler trots att det också finns många likheter… När hotellet först öppnade 1958 var Madonna Inn ett motorhotell, ett så kallat motell för förbipasserande turister. Redan från början hade grundaren, byggmagnaten Alex Madonna och hans fru Phyllis ambitionen att ge motellet en alldeles unik karaktär. Det får man ju säga att de har lyckats väldigt väl med… I olika gemensamhetslokaler i hotellet, som till exempel restaurangen och caféet, är stilen väldigt speciell med någon slags låtsasmiljö i schweizisk stil, parad med överdriven romantisk stil med blommor och blad och rosa färgtoner.

Med tanke på den omgivande miljön blev jag glatt överraskad över hur oerhört gott det smakade om maten! Jag åt en smörgås med rostbiff och schweizerost (vad annars?) och den skulle doppas i buljong och avnjutas tillsammans med den ”potatissallad” på bilden, som mer liknar ett potatismos till både konsistens och utseende. Det var i smaken som rätten röjde sig, för nog smakade det som en bättre potatissallad minsann! JÄTTEGOD mat!! 🙂Roast Beef Dip-Sandwich

Glas med dekorationRosa socker på Madonna Inn

Glasen är pressade i olika färger och bär inskriptionen Madonna Inn och sockret i ströaren är i en svagt rosa nyans. Stolar och bord i den ena restaruangen består av hamrad koppar, medan den andra är mjuk och rokokoinspirerad med guldkantade trädetaljer och plysch… I taket hänger rosa sidenblommor och ljuskronor med ornament. Personalen är klädda som man föväntar sig att någon är klädd i en joddlarfilm från femtiotalet, med flätor i håret, vit blus och förkläde…

Interiör på Madonna Inn, San Luis ObispoInteriör på Madonna Inn, San Luis Obispo,Interiör på Madonna Inn, San Luis Obispo,

Genom åren har hotellet byggts om och till i omgångar, men det som utmärker det i dagens läge är att vart och ett av de 110 hotellrummen har sin egen speciella karaktär. Man resonerar som så att varje gäst ska kunna hitta ett temarum som passar just den personen. Det finns sportinriktade inredningar, rockiga rum, rum som är fulla med juldekorationer eller rum som har ett historiskt tema. I det rum vi bodde fanns målningar på väggarna och himmelssängar och hela rummet var i gult och grönt.

Exempel på inrett rum på Madonna Inn

I trädgården finns en fontän och växter som planterats här hyser bland annat kolibrier…

Trädgården på Madonna InnTrädgården på Madonna InnTrädgården på Madonna Inn

Jag tänker på hur olika vi människor är… När jag besökte Hearst Castle noterade jag genom hela slottet och dess omgivningar att det handlade om stil och kvalitet och om ”äkta”. Hearst Castle var exklusivt för en utvald skara redan under sin krafts dagar då Hearst själv var värd där, men i viss mån även nu, när turister betalar dyrt för att bussas upp på den höga kullen och gå i samlad tropp på de utlagda gångmattorna för att inte skada interiörerna i slottet. Allt det vackra får beskådas men inte röras.

På Madonna Inn är allt på sätt och vis ”likt” Hearst Castle, med dekorationer och inredningar med ambitionen att vara vackra och stiliga, men i mina ögon är intrycket bara att det är ”billigt” på det sätt man brukar skoja om att något från EPA var på sin tid. Kanske hade jag varit mer imponerad om jag först åkt till Madonna Inn och först därefter valt att besöka Hearst Castle? I slutändan handlar det ändå om tycke och smak. Vi hade två väldigt trevliga dagar i Madonna Inns omgivning och vi var helt nöjda med boendet och maten på hotellet, samtidigt som vi förundrades över hur galet det var inrett. Hearst Castle andades kvalitet. Madonna Inn andas glimten i ögat och humor och om det inte var avsikten när paret Madonna inredde sitt hotell, så ber jag om ursäkt för att jag uppfattar det så…

Om du vill läsa fler blogginlägg som handlar om mina reseminnen från USA, så kan du hitta en förteckning över dem här:

http://wp.me/p4uFqc-Ov

Trehundrasjätte åseriet: Turist i USA- Hearst Castle, Ett drömbygge med enastående utsikt längs kusten på Highway 1

Utsikt från Hearst Castle i San Simeon

Utsikt från Hearst Castle i San Simeon

Tänk om man hade obegränsat med pengar! Tänk om man dessutom hade en väldigt stor bit land i Kalifornien… Det hade William Randolph Hearst…

DSC04950

Men det började med hans far… Han hitttade en malmkropp med silver, som när den utvanns ledde till att han blev väldigt förmögen som i ett trollslag. Det hade legat hårt arbete bakom detta, men inte desto mindre kom det att bli grundplåten i William Hearsts förmögenhet. William Hearst och hans fru Feebie Hearst, ville båda att deras son skulle få det så bra som möjligt, men tillgodosåg detta på lite olika sätt. Fadern köpte ett stort landområde i trakten av San Simeon i Kalifornien, USA. Det kom att vara så stort att när man befann sig i dess mitt så såg var allt man såg mark som man själv ägde…och man ser LÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅNGT! 🙂

Utsikt från Hearst Castle i San Simeon

Utsikt från Hearst Castle i San Simeon

Utsikt från Hearst Castle i San Simeon

Utsikt från Hearst Castle i San Simeon

William Randolph Hearst växte upp på dessa omfattande ägor och sprang här som barn och lärde sig hitta i varje vrå. Hans mamma, som var utbildad lärare tog med honom på en längre resa i Europa. Feebie Hearst och sonen William Randolph Hearst utforskade först brittiska öarna och därefter avverkade de ett antal länder på kontinenten. Överallt kom de i kontakt med äldre miljöer och antika föremål och detta stimulerade den då tioårige pojkens fantasi. Han ville skapa ett slott liknande dem han sett under sina resor med mamman, men Feebie Hearst tyckte att sonens planer var alltför långtgående och satte sig emot detta. William Randolph Hearst respekterade mammans synpunkt och gjorde inget åt saken så länge hon levde, men när hon dött skred han till verket och byggde tillsammans med en kvinnlig arkitekt vid namn Julia Morgan ett fantastiskt sagoslott som numera går under namnet Hearst Castle. Alla de antikviteter och föremål som Hearst samlat på sig under sitt liv som tidningsman och finansman fick inte plats, men väldigt många av dem är införlivade i slottsmiljön så att det ser ut som att slottet är från en svunnen tid.

Matsalen på Hearst Castle

Mellan år 1919 och 1947 var William Randolph Hearst och Julia Morgan upptagna med att skapa den miljö de ville. SJälva arbetet utfördes av en hel stab med arbetare som jobbade skift och dels forslade upp allt byggmaterial på bergstoppen, dels jobbade hårt med själva konstruktionen, främst baserad på betong, för att klara framtida jordbävningar. I takt med att anläggningen blev alltmera färdig började Hearst bjuda in vänner och bekanta, människor som vid den här tiden var ”kändisar” av olika slag. Där fanns tidningsmänniskor, skådespelare och finansmän bland andra. Hearst hade krav på dem att de skulle umgås med honom på kvällstid, men på dagarna tyckte han att de skulle aktivera sig med de många sysselsättningsmöjligheter han hade skapat åt dem.

Pool

 

En del tog sig säkert en simtur i någon av poolerna. Bilden visar inomhuspoolen, som är försedd med både hopptorn och trampolin, har ett djup på fem meter i ena änden och ett litet språng in åt sidan om man vill vara för sig själv och ligga och flyta en stund…

Andra gäster tog en ridtur eller spelade tennis, medan ytterligare någon säkert gick till djuren i det privata zoo som William Randolph Hearst hade anlagt. Där fanns isbjörnar, strutsar och sebror (och zebror såg vi vid vårt besök också…) sida vid sida med vanliga vilda djur som fanns i trakten från början…

Taklamporna imponerade

Utsikten från Hearst Castle

Trädgården på Hearst Castle DSC04944 DSC04946 DSC04947 DSC04948

Överallt i trädgården fanns vackra skulpturer och ornamenterade detaljer, alltsammans konstskatter från det antika Europa. När jag frågade om Hearst själv hade valt ut alla föremål själv eller om han hade uppköpare, så nämnde guiden att det var en kombination. Dels hade han själv ett omfattande intresse av antiktiveter, dels hade han uppköpare som på hans uppdrag ibland köpte upp hela samlingar. Guiden menade att Hearst hade tur som levde i en tid då han själv var rik, medan andra levde under knappa omständigheter och var tvungna att avyttra saker de egentligen hade velat behålla. När man såg sig omkring i slottet var det å ena sidan med beundran och å andra sidan med en blandad känsla av vemod eller sorg över de många skatter som på detta sätt kommit i en enskild persons ägo.

Det umgänge Hearst hade med sina gäster finns delvis bevarat i forma av fotografier och filmer. Han umgicks med Clark Gable och Charlie Chaplin och guiden nämnde även Greta Garbo… De kom alltså åkande till denna avlägset belägna plats för att få ta del av den fantastiska gästfrihet som Hearst tillhandahöll på sitt slott. De reste antingen med båt, flyg eller med tåg till San Simeon, eftersom den väg vi nu kallar Highway 1, enligt Hearst inte var farbar om man ville vara människa när man kom fram…

Från San Simeon fick de åka på samma väg som vi, nämligen en smal och ringlande väg som avsiktligen dragits runt både kullar och träd för att egendomens skönhet skulle framträda i all sin prakt och för att man skulle se egendomen stegvis. Ibland skulle den vara dold och ibland skulle den vara synlig. Allt detta skapade den känsla Hearst ville att man skulle ha, nämligen att slottet var ett förtrollat slott högt upp på ett berg… Jag måste medge att detta fungerade alldeles utmärkt på den nutida turist jag är… Mina förväntingar steg för varje kurva i den vindlande vägen upp till slottet… Väl framme var jag i princip stum i beundran över vad man kan åstadkomma med stark vilja och mycket pengar… Så. Återigen. Om jag hade haft obegränsat med pengar och en stor bit land, vad hade jag gjort då? Jag hade nog inte orkat bygga detta fantastiska slott, men jag är glad att William Randolph Hearst fullföljde sin dröm och därmed visade just det; Om man har en dröm så ska man följa den.

En dröm jag har haft länge var att resa runt i USA. Nu gör jag det… 🙂

Om du vill läsa fler blogginlägg som handlar om mina reseminnen från USA, så kan du hitta en förteckning över dem här:

http://wp.me/p4uFqc-Ov

Trehundrafemte åseriet: Turist i USA- Med enastående utsikt längs kusten på Highway 1

Stillahavskusten i Kalifornien

Stillahavskusten i Kalifornien

Stillahavskusten i Kalifornien

Hemma vid köksbordet kan man ha en uppfattning om hur det är att som landkrabba följa en kustlinje och uppleva havsutsikt under mil efter mil, men när man äntligen sitter där vid ratten i sin hyrbil så är intrycken så mycket rikare än man trodde. Verkligheten överträffar drömmen, helt klart! Vad är det då som gör havet så speciellt? För egen del tänker jag ofta på den sammanlänkande roll som havet har. Runt alla dess stränder bor människor som du och jag, som blickar ut över denna väldiga mäktiga och otyglade vattenmassa, som fortfarande rymmer så många outforskade hemligheter.

En forskare vid Monterey Bay Aquarium jämförde i sin föreläsning havet med rymden och menade att havet rymmer minst lika många outforskade gåtor som rymden gör. Det är tankeväckande att man här på Kaliforniens västkust går ner med specialbyggda fordon för att bedriva forskning på ännu outforskade arter och miljöer. I sina djuphavsstudier vinner forskarna ständigt nya kunskaper som de delar med sig av. Att man verkligen värnar om havet, märks i hela Kalifornien. Det är en oerhört miljömedveten stat! Överallt finns påminnelser om att spara på naturresurser och miljö. Det handlar dels om att man inte självklart får en massa tunna plastpåsar när man handlar i matvaruaffärer, dels om att det påminns i offentlig miljö att man ska spara på vattnet, vara rädd om miljön, inte kasta något i naturen och så vidare. Idag fick vi ett till exempel på detta, när vi var på Hearst Castle och alla offentliga toaletter i byggnaden var stängda på grund av bristen på vatten. I stället hänvisades alla till ett antal utplacerade kemtoaletter. Överallt finns dessutom olika anvisningar för hur man ska återvinna. Jättebra! Som om inte detta räckte märks det även att man tänker väldigt mycket på vad man stoppar i sig också. Överallt finns ekologiskt framställda matvaror och dessa har en framskjutande plats i många affärer. Vissa affärer går helt in för ekologiskt producerad mat…

Miljövänligt i Kalifornien

Miljövänligt i Kalifornien

Havet är också en källa till nöje! Överallt ser man människor som surfar, paddlar, seglar eller badar och njuter på stranden.

Surfare vid Stillahavskusten

Surfare vid Stillahavskusten

De som har eller har haft havet som inkomstkälla har till exempel bedrivit fiske där. Så var det förr till exempel i Montereybukten, där man hade många industrier som ägnade sig åt hela processen från fiske till färdiga konserver med sardiner och ansjovis. I Monterey Bay Aquarium finns en hel avdelning som skildrar denna industrihistoria. Enligt informationen i muséet var arbetet strikt uppdelat mellan män och kvinnor… Männen jobbade med det tunga fisket, med att lyfta och bära, medan kvinnorna jobbade med att rensa fisk, filea ochkoka och fördela i burkar. I filmer i muséet kan man höra hur både män och kvinnor berättar om detta och man kan nästan känna hur tungt arbetet måste ha varit och hur äckligt det borde ha luktat i de där fabrikerna. Kvinnorna beskriver att de själva också luktade fisk från topp till tå efter arbetsdagens slut, men…

Makrillburksomslag från Cannery Row

Makrillburksomslag från Cannery Row

…kvinnorna berättade också om den frihet det innebar att ha ett arbete utanför hemmet och en egen lön. Ett steg mot jämställdhet kanske?

 

#Turist i USA, #asaole

Om du vill läsa fler blogginlägg som handlar om mina reseminnen från USA, så kan du hitta en förteckning över dem här:

http://wp.me/p4uFqc-Ov