maj 29, 2016 av asaole

Tvåhundraåttionde åseriet- Multimodalitetens mor och mormor-#Musikupplägg att samtala om

Med tiden har undervisningssituationen förändrats på många områden. På 1920-talet när min morfar var liten och gick i skolan hade hans lärare en läroplan att följa, men också en lång rad föreskrifter och riktlinjer som bestämde relativt konkret vad man skulle göra och inte. Det fanns också en viss läsebok och en viss språklära som man använde i hela landet. De hjälpmedel som stod till buds var griffeltavlor, en stor till fröken och en liten till barnen, samt en sinnrikt konstruerad bräda med spikar, där man hängde upp siffror och tecken inom matematik. Man hade skrivbok med bläckpenna och bläckhorn för välskrivning. Fröken kunde även ibland visa skolplanscher och berätta om platser långt borta eller om växters olika delar eller om hur en process går till. Det var upp till elevens egen fantasi att förstå hur det såg ut i Kina med hjälp av skolplanschens tecknade illustration. Varje morgon sjöng barnen en psalm till frökens ackompanjemang av tramporgel. Vid vårterminens slut gjorde man ibland en utflykt, till exempel upp på ett berg med vacker utsikt. Men därutöver hände inte så mycket extra. Ändå måste just morfars lärare varit en engagerande person, eftersom han ofta återkom till kunskaper han hade förvärvat hos henne i just den där skolan. Så som han beskrev undervisningen, när jag intervjuade honom 1991, var lärarens främsta styrka att hon var så duktig på att berätta och så skicklig i att förklara. Dessa egenskaper delar hon säkert med många lärare, både före och efter henne!

Vid några tillfällen har jag varit på besök i New Jersey i USA, för att följa en lärares arbete. Senast detta skedde var hösten 2014. Staten New Jersey, har bestämt sig för ett specifikt läs- och skrivprogram som ska genomföras i varje klassrum enligt förutbestämda detaljerade riktlinjer. In i minsta detalj får den enskilda läraren information om vad som ska läsas, hur det ska läsas, vilka frågor som ska ställas samt hur, exakt, elevernas kunskap ska redovisas och kontrolleras. På väggarna i klassrummen sitter planscher med information om hur man ska ställa frågor till eleverna. Regelbundet kommer besökande inspektörer för att kontrollera att lärare följer alla riktlinjer som språkkonceptet föreskriver. Lärare jag träffade i New Jersey kunde å ena sidan vittna om att det var enkelt att veta vad man skulle göra och hur, å andra sidan hade lärarens möjlighet att själv påverka innehåll och metoder nästan helt försvunnit och det upplevde många lärare negativt när de jämförde med hur det varit tidigare.

Nutidens svenska lärare har att förhålla sig till mål som man förväntas uppnå med sin undervisning i ett ämne. Ämnets innehåll presenteras i avsnittet ”centralt innehåll” i en kursplan kopplad till aktuell läroplan och det är fortfarande relativt fritt för läraren att välja både innehåll och metoder för att uppnå kursmålen. Därför kan det se väldigt olika ut i ett klassrum, jämfört med i ett annat. Frågan är hur länge det kommer att vara upp till enskilda lärare och arbetslag, skolor eller kommuner ”hur” vi gör i skolan… Friheten kanske kommer att inskränkas i framtiden, för att ersättas av mer kontrollerad likriktning? Eller är det just friheten som ska värnas? I takt med att internationella skoljämförelser visar på olika styrkor och svagheter i det svenska skolsystemet, är det säkert mycket som man senare kan blicka tillbaka på med samma slags nostalgi som jag gör med morfars skolgång ovan.

Nutidens lärare har en lång rad hjälpmedel som möjliggör olika sätt att förstå ett kursinnehåll. Synen på vad som är kunskap och vilka olika metoder och hjälpmedel vi kan använda i undervisningen har ändrats i en rasande takt. I centrum för verksamheten i den svenska skolan är individen, eleven och mycket i undervisningssituationen handlar därför om vars och ens rätt att hitta egna framgångsrika sätt att lära sig det kursinnehåll som förväntas. Det har varit modernt att analysera hur elever lär sig och diskutera olika strategier för att lära sig så effektivt som möjligt och gradvis har även olika forskningsdiscipliner blivit allt viktigare.

Forskningsdisciplinen semiotik handlar grovt förenklat om hur man förstår och tolkar tecken och information samt hur man i förlängningen kan analysera dem när de finns i t ex bilder eller gester eller andra uttrycksmedel. En text består av tecken som går att tolka och förstå. Men hur förstår man tecken som är en del av en bild till exempel? Det faktiska innehållet i något vi uppfattar samt hur detta är presenterat, är grunden för begreppet multimodalitet, som är närbesläktat med semiotik. Mycket kortfattat handlar multimodalitet om vilka teckensystem (vad) som ska förstås och vilka medier vi använder. Man kan säga att den som förstår hur multimodalitet är kopplat till olika typer av lärande hittar nya vägar att undervisa än de som morfar och hans lärare hade tillgång till. I det multimodala klassrummet kan kursinnehållet förstås med hjälp av datorer och iPads, mobiltelefoner och ljudfiler, men också sådant vi länge använt oss av, som bilder och musik. Mycket av det innehåll som förut var otillgängligt för gemene man, är nu endast ett knapptryck bort och vi kan enkelt konsumera till exempel musik utan att först uppsöka en musikaffär och köpa noter eller inspelningar. Därför tar jag tillfället i akt att djupdyka i det stora musikutbudet och koppla samman det i teman, som förslag på innehåll som kan användas i undervisningssammanhang.

De musikteman jag väljer ut i kommande blogginlägg, är exempel på språkinnehåll som kan diskuteras i elevgrupper. Utgångspunkten för mina förslag till musikteman är sånger och låtar av lättare karaktär, välkända för många. Varje tema kan användas för sig eller som del av en helhet. Vidare kan ett tema med fördel delas upp och utgöra dagens ”Grej of the day” om man har ett sådant upplägg i sin undervisning. De musikteman jag kommer att skriva om kan mycket väl användas för samtal om rent språkliga aspekter som uttal, intonation eller vilka ord vi fortfarande använder, jämfört med dem som används i det aktuella musikstycket. Dessutom kan de musikteman jag presenterar användas som underlag för samtal om kulturföreteelser eller sådant som går att koppla till tider på året eller speciella grupper eller individer. Främst är tanken att få igång elevers egna associationer, produktion av talad svenska, engagemang om den musik man lyssnar på. Mer om detta i följande inlägg, alltså. Följ #Musikupplägg att samtala om.

maj 11, 2016 av asaole

Tvåhundrasjuttionde åseriet- Språklig navigation mellan kulturella grynnor och lokala avvikelser

Det är först när man samtalar om det alldeles vanliga och förgivettagna som man lägger märke till att det finns oändligt många olika infallsvinklar för det mesta i vår tillvaro. Eftersom jag för egen del har upplevt många situationer där jag med min föreställning om hur det ska vara, utmanats på olika sätt, vet jag att det rimligtvis borde kunna vara på ett liknande sätt för mina vuxna elever med ett annat modersmål än det svenska och med en annan kulturbakgrund än min.

Ett samtal om en bok som t ex Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson, som jag skrev om i två tidigare åserier, leder ofta in på en lång rad stickspår av olika karaktär. Det är när stickspåren dyker upp, som läraren ställs inför ett viktigt vägskäl… Man kan å ena sidan säga: ”Jo, men det kan vi prata om en annan gång!” eller så kan man hantera den nya språkbit som dykt upp som en lös tråd i det man hanterade, som till exempel i det här fallet, bokens text. Jag brukar som regel välja den andra lösningen. Varför då? Det måste väl ändå leda till att man helt tappar sin ursprungliga plan och inte hinner med sin egen planering!!! Ja, visst! Så är det… Och? Vad spelar det i så fall för roll? Viktigt här är att vara medveten om VARFÖR man i så fall frivilligt frångår sin egen planering för att ägna sig åt stickspåret.

Som jag ser det så har jag övergripande ansvar för hela språkområdet i den kurs eleverna läser i mitt klassrum. Ämnet svenska som andraspråk är mångfacetterat och innehåller en lång rad mål som faktiskt skulle vara väldigt svåra att hantera om det inte vore för de många stickspåren… 🙂

Med gårdagens och dagens lektion som exempel vill jag visa hur stickspåren kan te sig. Som framgår av texterna jag skrev igår handlade lektionen då om ett kulturbundet språkbruk där man måste läsa mellan raderna vad olika uttryck betyder och mitt exempel då var att ”gå ut”, när vi menar gå på restaurang, ut och roa oss, i stället för ”gå ut ur ett rum”/ ”gå ut ur en byggnad”. Idag har vi hanterat metaforer av olika slag. Eftersom vi i texten hittade ”hjärtat skrumpnade ihop”, blev vi tvungna att förstå uttryckets ursprung och därför började vi med en allmän genomgång av ”förstörelseprocesser”. Vi hanterade en rad ord och uttryck.

Som du ser i illustrationen här ovanför är det ord som ibland kan vara lite svåra att definiera, men där det är enkelt för mig som är modersmålstalare att hitta spontana exempel på vad orden innebär. Jag valde en övning hämtad ur en bok som utgångspunkt. Boken heter ”Mångt och mycket” och innehåller många olika ordfält som är var att ha om man är ny i svenska språket. Just förstörelseprocessövningen är dock ganska svår för en andraspråkselev att klara på egen hand enligt min erfarenhet. Det kan behövas exempel och det kan ibland vara så nära mellan de olika definitionerna att de går in i varandra. Då är det bra att ha en lärare att fråga, tänker jag mig…och det är också en ganska flexibel lösning, eftersom jag kan avväga från begrepp till begrepp om eleverna förstått eller inte och om vi kan gå vidare till nästa definition. Att förklara och förtydliga är det viktigaste jag gör på jobbet…varje dag upptar det väldigt mycket tid, men det finner jag intressant och lärorikt och inte alls betungande. Snarare är det spännande att se i vilken mån man kan kalibrera sig själv som verktyg i förklaringsbranschen… 😉

Arbetet med förstörelseprocesserna idag var inte alls målet med lektionen. Det var ett av stickspåren. Det tillkom med anledning av att vi alltså igår läste om hur hjärtat hade ”skrumpnat ihop”.

Ett annat exempel på stickspår var när vi samtalade om Agnes (i boken Små citroner gula) och hennes granne och hur olika deras musiksmak är. Jag och mina elever samtalade en stund om vad vi har för musiksmak och vad vi brukar lyssna på. I samband med det passade jag på att tipsa eleverna om att man kan lära sig både uttal och intonation genom att lyssna på musik och sjunga med. Jag berättade att jag har lagt upp låtar på Spotify som elever gärna kan lyssna på om de vill:

https://open.spotify.com/user/asaole/playlist/4EWvVTfYSXXN4bPwy7YPT5

Samma sak gäller förstås för min kanal på YouTube, där man också hittar vissa klipp med just musik om man vill:

https://www.youtube.com/channel/UCFPBjq-d2UCihwlbhzpyL8A

Att arbeta med utgångspunkt av en text ger rika möjligheter till stickspår på detta sätt, men samtidigt måste man hålla kvar den röda tråden i det övergripande temat och alltid återgå till huvudtexten för att knyta ihop stickspåret med det som är huvudtemat. Det är kanske inte alltid helt lätt, men det känns viktigt, eftersom eleverna har rätt till den ursprungliga planeringens innehåll, som jag ser det. Innan lektionen har ju elever som tar seriöst på kursen, förberett sig för det innehåll jag har sagt i förväg att lektionen ska ha. De måste därför få möjlighet att fördjupa sig i det språkområde de har förberett hemma. Innehållet i dagens lektion kretsade alltså kring det avsnitt i boken Små citroner gula som handlar om hur restaurangen där Anges nu har börjat jobba,ska börja planera för den nya menyn. Återigen med utgångspunkt i boken, pratade vi en stund om vilket hav som kallas för Medelhavet på svenska. Var ligger DET? De flesta eleverna hade koll på det, men när jag frågade om havet mellan oss och Finland blev det svårare. Efter att ha konstaterat att det på engelska heter The Baltic Sea, men på svenska inte alls heter baltiska havet, utan Östersjön, kom vi in på att vi brukar säga att Östersjön är ett innanhav och att dess vatten dessutom är bräckt och inte salt… Nya frågor uppstod efter vägen: Hur salt är vattnet i en sjö? Hur salt är havet i Medelhavet? Vad är bräckt vatten?

Ett annat stickspår som vi också hann med, tog sin utgångspunkt i citatet ”Men Gud nåde dig om du lämnar mig i skiten när vi jobbar!” (Ingemarsson, s 117). Efter en snabb kommentar om andra halvan av meningen, pratade vi en längre stund om hur det kan komma sig att svenskar ofta använder sig av uttryck som inbegriper Gud, jävlar, helvete och fan, utan att de ändå är speciellt religiösa. Eleverna kände till att vi tidigare har haft många gudar i Sverige och där passade jag på att inflika att man fortfarande refererar till en del av dessa gudar i samband med till exempel väderfenomen, som ”tordön” (= åska). Eleverna visste också att vi är ett kristet land och ändå inte… Här blev mitt stickspår en snabbgenomgång av religionshistorien från år 829, via Gustav Vasa och Martin Luther, bibelöversättningen på svenska och hur vi så småningom hamnat i en situation där statskyrkan inte längre är obligatorisk. Samtidigt diskuterade vi betydelsen av ytterligare fyra begrepp, som är viktiga för att förstå vad människor i landet Sverige använder som förklaringsmodell för tillvaron om de nu INTE väljer att tro att det är Gud som är svaret på allting som händer oss. När man lever i ett land med religionsfrihet, kan man ju dessutom utan repressalier ta sig friheten att inte tro på något speciellt.

En elev berättade om ett samtal med en arbetskamrat där de båda hade diskuterat hur världen uppstod. Den svenske arbetskamraten hade uttryckt att han inte visste… Det tror jag är ett mycket vanligt svar. Jag får många frågor om detta från mina elever. Det finns inte något givet svar, men jag brukar bjuda eleverna på definitionerna på följande fyra begrepp, eftersom de är så viktiga för svenskars tänkbara svar på frågor om existentiella frågor om livet och dess olika obegripligheter…

GUD
ÖDET
SLUMPEN
TUR

Med stickspårens hjälp skapas förhoppningsvis en ökad förståelse inte enbart för svenska språket, utan också för kulturella företeelser av olika slag. Det ger eleverna möjlighet att spegla sig själva och sin kultur i det som jag har sagt. De ger dem möjligheter att också själva fördjupa sig språkligt i det de själva önskar veta mera om.

Se gärna de två tidigare texterna med utgångspunkt i bokprat om boken Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson, om du vill:

http://wp.me/p4uFqc-CA

http://wp.me/p4uFqc-CG

maj 10, 2016 av asaole

Tvåhundrasextionionde åseriet- Små citroner gula och andra frukter av läsning… Del 2

små citroner gula #asaole Detta blogginlägg är fortsättningen på Tvåhundrasextioåttonde åseriet- Små citroner gula och andra frukter av läsning… Del 1.

http://wp.me/p4uFqc-CA

Vi läser boken Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson, jag och mina elever. För de som vill finns möjlighet att jämföra boken med filmen med samma namn. För den som av något skäl inte kan läsa hela romanen, är filmen också en vän att hålla i handen. Man kan se filmen, läsa lite i boken och jämföra. Sedan kan man se filmen igen och fortsätta läsa ytterligare lite i boken, men dessutom kan man samtala med både kurskamraterna och med mig som lärare om det som man förstår både språkligt och kulturellt. Att träna upp sin läsförmåga och med den sin läsförståelse är något som kräver tid och tålamod. Ofta har man god hjälp av stöttning av olika slag. Som pedagog i grupper av vuxna andraspråkselever ser jag ofta hur olika läsbakgrund får betydelse för andra aspekter i språktillägnandet. Därför är det naturligt för mig att jobba mycket med förståelse av det vi läser.

Filmen och boken är i grunden ganska lika, men det finns också mycket som skiljer sig markant. DET jobbar vi också med. Jag vill att eleverna ska bli medvetna om att boken och filmen har olika styrkor och svagheter och tillsammans hittar vi också det som gör boken ”bra” och det som gör filmen ”bra”, samtidigt som vi häpet kan konstatera att det inte är samma detaljer som vi har fastnat för…

Nio lektioner lägger jag ner på boken tillsammans med eleverna. De har i förväg fått ordlistor, instuderingsfrågor och ett antal innehållsfrågor av divergent karaktär, allt i syfte att så många som möjligt ska ges möjlighet att förbereda sig någorlunda för de gemensamma samtal vi har i gruppen. De som inte har hunnit läsa eller kanske har försökt, men inte klarat att läsa det tänkta avsnittet, får i stället hjälp av den gemensamma genomgången, eftersom de därigenom får språklig stöttning direkt i texten. Mitt eget högt ställda mål är naturligtvis att alla i gruppen ska förstå så mycket som möjligt av boken. Som ett extra delmål hoppas jag också få någon elev som tidigare aldrig har läst en bok på svenska att lockas att läsa fler… 🙂

Som allra sista moment skriver eleverna en text som ska vara en recension. Inför skrivtillfället har vi dels pratat om texttypen recension och vad det är, dels gått igenom boken på alla upptänkliga sätt. Den absolut sista lektionen innan skrivtillfället är en muntlig uppgift i seminarieform, där en elev i taget berättar om en episod i boken som hen av något skäl fattade tycke för. Det kan vara något som är språkligt intressant, något eleven kunde identifiera sig med i hög grad eller något som var svårt att förstå rent språkligt eller något som kanske uppfattades som sorgligt eller humoristiskt. Oavsett skälet till elevens fokus på denna episod, så bidrar elevens lilla miniredovisning till klassens samlade ”bank” av upplevelser i relation till boken. Detta är språkstöttande på så sätt att språkligt svagare elever kan få inspiration av elever som förstått boken bättre eller som på andra sätt ligger steget före.

Syftet med alla de olika vinklingarna i arbetet är att eleverna ska lyckas med att visa mig en god förståelse av texten och samtidigt nå en tillräckligt god språklig nivå i sin textuppgift. Med den gedigna underbyggnad vi har i läsprojektet har det hittills varit ytterst få elever som inte klarar detta. I stället har jag sett text efter text, som unik och olik de andra inlämnade texterna, visat på många intressanta uppgifter eller företeelser i boken som eleven uppfattat som angelägna. När eleven skriver om sådant som ligger hen varmt om hjärtat och om något som känns äkta och intressant och viktigt, blir texten också viktig. Eleven vinnlägger sig om att uttrycka sig så exakt som möjligt eftersom det hen vill säga känns viktigt att få fram till läraren.

maj 10, 2016 av asaole

Tvåhundrasextioåttonde åseriet- Små citroner gula och andra frukter av läsning… Del 1

Medan vi läser boken Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson, jag och mina elever, så stannar vi upp i läsningen för att samtala om sådant i boken som kan vara av intresse. Eftersom eleverna studerar ämnet svenska som andraspråk finns det många olika infallsvinklar när vi letar i bokens text tillsammans. För dig som kanske inte har läst boken någon gång, kan jag berätta att den handlar om en ung tjej som heter Agnes, som redan efter det inledande kapitlet i boken blivit av med både jobbet och pojkvännen och måste börja om från början med många saker som hon tagit för givet i sitt liv. Agnes och det liv hon lever som ung ensamstående arbetslös, är något som många av mina elever kan identifiera sig med. De är också jobbsökande eller har nyss varit det. Vidare har många av eleverna känt på detta med personliga förluster, som också är ett genomgående tema i boken. Det är därför jag har valt boken. Det är hög igenkänningsfaktor även för den som inte är från vårt land från början.

Att Anges i boken jobbar inom restaurangbranschen bidrar också det till att vi kan dra paralleller med elevernas hemländer och jämföra likheter och skillnader. En elev kommenterade till exempel vid ett tillfälle att i hemlandet var det förbjudet för kvinnor att servera på restauranger. Därför fanns endast manliga kypare, vilket var en intressant aha-upplevelse för mig, men ofta får eleverna också den typen av insikter. När vi djupdyker i språket kan det bli till exempel som idag, då vi bland annat stannade vid uttrycket ”klä upp sig”, eftersom Agnes och hennes kompis Lussan gör det när de ska ”gå ut”. Ett tag pratade vi först om grunduttrycket ”att klä sig”, som alla utan problem hade koll på, men lite svårare blev det att på svenska uttrycka vad det innebär att ”klä om sig”, ”klä ut sig” och slutligen stannade vi alltså vid ”klä upp sig”.

klä sig= ta på sig kläder
klä om sig= byta kläder
klä ut sig= klä sig i något som gör att man förvandlas till något annat
klä upp sig= klä sig fin, för att till exempel gå på fest

Vi stannade även vid den dubbla betydelsen i ”gå ut”, som dels betyder att lämna ett rum eller en byggnad, dels betyder att gå på restaurang eller krogen till exempel en fredagskväll. En skillnad jag ofta märker i språkbruket hos mina vuxna elever och andra vuxna jag känner och umgås med är att eleverna, som ju studerar svenska, är mycket noggranna med hur de uttrycker sig. De lär sig korrekta uttryck och använder dem, så som de har lärt sig och ibland blir deras språkbruk därför mer korrekt än det är för en person som talat svenska i hela sitt liv. En av eleverna skulle mycket väl kunna säga till en svensktalande vän; ”Kan vi gå tillsammans till en restaurang och äta middag på fredag kväll?” Vi ser att det är helt korrekt uttryckt och har inget att anmärka på i språket, men de flesta av oss skulle i samma situation ha sagt: ”Hänger du med ut på fredag?”

Att hjälpa eleverna att hitta de där språkliga genvägarna är en del av mitt jobb som jag tycker är roligt att hålla på med. En annan situation i Små citroner gula som vi uppehöll oss vid en stund var hur Agnes väljer bort att åka hiss med sin granne David Kummel, eftersom hon vill visa honom en viss distans i just den situationen. Vi pratar om ”att hålla någon på armlängds avstånd” och hur även detta med avstånd när man talar med någon, kan vara olika i olika kulturer. Därifrån glider vi vidare i samtalet till hur ovanligt det är att någon möter någon annans blick i tunnelbanan eller på bussen. Vanligare är att man tittar i golvet, ut genom fönstret eller upp på den reklam som ibland är fäst i taket på tunnelbanevagnen. I tidigare elevgrupper har många elever roats av det faktum att normalläget för en svensk buss eller tunnelbana är att det är knäpptyst därinne. Varför pratar inte svenskarna med varandra? undrar eleverna. Med tiden har jag börjat undra detsamma…

Att läsa en hel roman är inte en lätt uppgift för en elev som inte har svenska som modersmål, men det verkar vara så att många tror mig på orden när jag säger att man får väldigt många värdefulla språkliga insikter av att läsa, för de kämpar verkligen med sin läsning av den här boken. Medan de direkt språkliga bitarna faller på plats, blir eleverna gradvis alltmer nyfikna på innehållet och den kultur som blottläggs i boken. När jag läser just den här boken, brukar jag alltid skicka en tacksamhetens tanke till Kajsa Ingemarsson, som så finurligt har blandat in alla de ingredienser som en utlandsfödd som tränar svenska som andraspråk kan behöva… Hela det första kapitlet är ett utmärkt exempel på vad franska lånord har bidragit med i svenskan. Senare i boken finns en lång rad dialoger, där vardagsspråk med uttryck som är bra att kunna är väldigt frekventa. Genom hela boken följer man samtidigt ett flertal relationer av olika slag, både släktband och kärleksrelationer, men även både goda och dåliga exempel på relationer mellan arbetskamrater eller chefer och arbetstagare. Till detta kan läggas specialuttryck inom trädgårdsskötsel, inom restaurang- och livsmedel, samt inom sjukvård och i samband med begravning.

För mig som pedagog är boken därför en fantastisk guldgruva med massor av uppslag och idéer för att arbeta vidare. Men…de som inte kan eller förmår att läsa en hel bok då? Läs mer i del 2! 🙂

http://wp.me/p4uFqc-CG

januari 22, 2016 av asaole

Twohundred and Fifteenth Asic- A Day to Remember

I sit in my classroom, monitoring my students writing an essay. Since my students write in a language that is not their first language, I thought it fair to do the same… I write in MY second language, English, when they write in Swedish… Here’s my text on the topic ”A Day to Remember”, but I guess in my example it will spread over more than just one single day:

It had been a tough start filled with unexpected events and flight delays, but one memorable Monday morning in October 2003, I met up with the others in a group of Swedish teachers who had the great opportunity to meet the legendary principal Dr Lorraine Monroe for a four-day-long conference about School Development, Instruction and Teaching in NYC. During the flight I gave Dr Monroe a thought. What would she be like? According to her book, Nothing’s Impossible, she had first worked as a teacher, then she had become a principal, changed the way of teaching and instructing in her actual school and that had, in the long run, led to overwhelmingly good results in schools in Harlem, New York City. Dr Monroe’s ideas about school development were very focused on learning and in a way very strict and not at all negotiable ( Please read Dr Monroe’s book for more information!).

Nothing's impossible

We have a very democratic way of teaching in Sweden. We ask our students for their opinion in many different situations an ordinary day in school and lessons often has an element of discussion or mutual understanding. It is not meant to be a one-way-communicated ”lecture”. Learning is a joint effort… At the time when I was in NYC I was taking a University course and thought it might be suitable to interview Dr Monroe for my project. She accepted and that was probably ”THE” most interesting talk I have ever had with anyone about ”teaching and instructing”… But let’s go back to the first meeting… The skyscrapers on Manhattan were taller than I had expected and being in NYC was fantastic! Meeting Dr Monroe in person was way beyond every anticipation I had before. She was, apart from being intelligent, also a born entertainer, wittily telling jokes. The conference was of high quality and we met brilliant teachers, devoted principals and engaged counselors from different schools in Harlem NYC. In comparison with the interesting lecturers, Dr Monroe was still outstanding.

We made a few visits to schools in Harlem. I thought I’d check one of the things that Dr Monroe had said the day before. She had claimed that in her schools I could ask any student I liked if they could answer the question ”What did you learn during the lesson you just left?” Every student I asked, could share with me what they had learnt and since we had monitored the lessons the students were referring to, we could tell that they actually learned. The other teachers in my conference group had the same experience and we said this would be the first thing to ask our students back home! I think many students in the classes I taught back then would answer ”I don’t know… What do you mean? What did I learn??? I don’t understand your question!” At that point in my career, in 2003, I didn’t understand how important a META level is in learning… Now I try to help students gather information, draw conclusions, spend time thinking and reflecting and thus allow them to understand and comprehend. After that day in October 2003 I try to keep my lessons very strict in content. I also try to wrap it up at the end of a lesson, in order to help students to organize their thoughts. The students in my classroom now will more likely have a correct answer to the question about their learning…

My interview with Dr Monroe back in 2003 again, started off with my question ”In what way do you negotiate with your students?” She seemed to be hooked on my QUESTION, as if it was wrong… and repeatedly said ” I don’t negotiate with my students!” I thought, being Swedish and speaking my second language, that I had said something that was difficult to understand… Therefore we had a long interesting chat about what the WORD negotiate meant… Obviously we both agreed on the meaning of the word, so I again asked my question, but surprisingly enough still got the same reply! Later on, after half an hour of discussion I understood… I had taken for granted that of course Dr Monroe did negotiate with her students, but HOW? But, the point was taken. She actually did not negotiate with her students…simply because (and she explained that) some things aren’t negotiable…

Ever since that day I have always thought about how different RESULTS we may get in schools were ”everything” is negotiable, compared to schools were very little is… Anyone can understand that students who never ever question their teachers have a different school situation than those who constantly say to their teacher: ”Why are we supposed to to this?”, especially if the teacher is used to give such a question an answer… Dr Monroe said many times during that week in NYC: Focus on learning! The interview with Dr Monroe was an eye-opener for me as a teacher. I didn’t change everything when I returned to Sweden, but I did change a lot. I didn’t even change it into ”The Monroe Doctrine” but I did borrow a few of her ideas and I am forever grateful to her for being there in that interview and very patiently letting me understand her thoughts about negotiation (or not!) and about teaching and instruction in general. In my teaching career meeting her was absolutely A Day to Remember.

september 6, 2015 av asaole

Etthundrasextiosjätte åseriet- Jordenruntresan i vardagen

Lika viktigt som vatten är för människan, lika viktigt är det i förlängningen att vi ser varandra och sträcker ut en hjälpande hand när någon i vår närhet behöver oss. De senaste dagarnas mediebevakning av flyktingströmmen genom Europa har satt igång en lavin av känsloyttringar i sociala medier. I några dagar nu har jag funderat på hur de människor jag möter i min vardag förhåller sig till detta. Som privatperson träffar jag vänner och bekanta som alla är mer eller mindre omskakade av de bilder som nått oss via media och som lärare träffar jag många av dem som Sverige har tagit emot vid tidigare tillfällen.

I ett klassrum som mitt går inte enbart elever som flytt till Sverige, utan också andra personer som behöver studera svenska. Det är alltså även så kallade kärleksmigranter eller personer som kommit hit till vårt land för att de sökt jobb här och nu insett att de behöver kunna lite svenska för att kunna skratta med sina arbetskamrater på fikarasten. Oavsett hur och varför dessa människor har kommit hit, så utgör de tillsammans min ”arbetsmiljö” och jag är lyckligt lottad, för tack vare dem reser jag jorden runt varje dag!

Inledningsvis, vid varje ny terminsstart är det en form av nyorientering i gruppen och vi trevar oss fram tillsammans i det sociala fält som klassrumsmiljön utgör, men ju längre tid som går, desto tryggare känns språkrummet emellan oss. Då börjar också de verkliga kulturutbytena, med fina samtal om här och där, nu och då och liknande poler i världsuppfattningen. Det sker naturligt och med en social plattform som vi har skapat tillsammans, där tryggheten är den viktigaste faktorn för erfarenhetsutbyten av kvalitet. Att våga berätta är något som kommer gradvis och att få sätta ord på sina tankar med hjälp av sitt nya språk upplevs som värdefullt av de flesta.

De många gånger då elever delar med sig av sina innersta funderingar till exempel i sina loggböcker till mig, har gett mig möjlighet att med ödmjuk nyfikenhet lägga bort mina egna lösningar på världsproblemen och ta del av andras för att få nya infallsvinklar på det jag trodde var självklart.Vid oändligt många tillfällen har jag insett att den västerländska kulturkretsen har väldigt mycket att lära av andra delar av världen. Därför har tiden med mina elever blivit allt mer viktig för mig med åren och jag ser den som en ständigt pågående jordenruntresa där jag fylls på av klokhet som andra är villiga att dela med sig av.

När jag då tittar på TV eller tar del av annan mediebevakning om flyktingkrisen just nu, så kan jag äntligen, efter många dagar i vanmakt och frustration, notera att det har vänt nu. Människor visar äntligen storsint generositet utan att tänka på egen vinning. Man sluter upp för att stötta dem som har lämnat allt bakom sig, som måste starta på nytt, för att de inte kan vända om. Den vändning som äntligen kom känns lika välkommen som när solen tittar fram bakom en kompakt molnmassa efter dagar av regn. Världen är inte fullt så grym som den tedde sig för några veckor sedan. Det finns hopp! Det gör mig glad. Imorgon är det måndag och då fortsätter min inre resa med eleverna. Jag ser fram emot det.

Keep your face to the sunshine

and you cannot see the shadow

november 21, 2014 av asaole

Hundranionde åseriet- Med direktionens öra på gräsrotsnivå vaknar revanschlusten

De få gånger det finns en chans att påverka förutsättningarna för lärandet i positiv riktning, försöker jag dra mitt strå till stacken på olika sätt. Igår hade vi besök i klassrummet av en representant för den politiska ledningen i vårt kommunalförbund. Temat för lektionen var källkritik, men vi kom även in på andra frågor och mot slutet ville den gästande politikern gärna höra vad mina elever tyckte att de ville förändra i Vuxenutbildningen. Det fanns några få synpunkter som lyste klarare än andra och en sådan var att eleverna menade att deras utbildning i svenska som andraspråk borde varvas med praktik, så att de fick praktisk träning i svenska språket ute i arbetslivet någonstans. Politikern lyssnade uppmärksamt, men hon befann sig i tidsnöd eftersom hon skulle vidare till ytterligare två klassrum och därför blev vi ombedda att samla våra synpunkter och skicka dem till henne senare.

Jag tog tillfället i akt att smida medan järnet var varmt och diskussionen i klassen var kreativ. Det var spännande och intressant att höra elevernas idéer om hur de ville ändra utbildningen. För mig som lärare, så blev det dessutom tydligt att det inte var just vårt klassrum och dess lärande som var fokus för deras förändringsvilja, utan sådant som jag inte kunde påverka i så stor utsträckning.

Idén med PRAO, men för mina vuxna elever tycker jag är rimlig av flera skäl. Först för att de faktiskt studerar på samma nivå i utbildningssystemet som årskurs 8 och 9 i grundskolan och det borde vara rättvist med möjligheten att uppleva arbetslivet, oavsett om du är ungdom eller vuxen. Dessutom finns flera andra viktiga skäl. En vuxen invandrare behöver ges en möjlighet att befinna sig i ett språkligt ”skarpt läge” för att se om svenskan räcker. Det är smart om detta kommer just inom #GRNSVA2 eller #SAS som vi kallar kursen på #VBU. SAS är skiljelinjen mellan grundskolan och gymnasieskolan för den vuxenstuderande. Många elever med kort skolbakgrund från hemlandet varken vill eller orkar studera mer än de år de lägger ner på först SFI och sedan på SAS. Men det är viktigt att de får känna att svenskan BÄR i tillräcklig omfattning innan de slutar studera.

När man är i klassrummet, så pendlar undervisningen mellan det som man kallar för bas och utbyggnad, det vill säga å ena sidan språklig input som lägger en grund för eleven i svenskan, å andra sidan akademiska termer och ett innehåll som i just vårt klassrum är tematiskt, för att skapa helhetssyn framför snuttifiering. Om elever får praktisk tillämpning av språket, som en del av utbildningen till exempel en dag i veckan på en arbetsplats, så kommer de själva märka om deras svenska bär eller inte. De kommer dessutom att träna utbyggnaden inom just den sektor där de befinner sig. Jobbar man till exempel i vårdsektorn, så blir man duktig på just vårdsvenska efter ett tag, men man kan fortfarande kanske inte småprata med andra om t ex fiske eller om politik… Språktillägnande tar tid och måste FÅ ta tid också.

En annan grupp elever jag vill värna om är de många akademiker som kommer till oss från andra länder. I min klass är de nära 50% och de har utbildningar inom juridik, ekonomi eller är ingenjörer eller lärare. Bara under denna enda termin har två av dem varit doktorander och flera har färdiga yrkesutbildningar med sig hit. Dessutom talar flera av dem MÅNGA språk. De har kommit till Sverige relativt nyligen, läst svenska ambitiöst och intensivt i syfte att få ett jobb snabbt. Det fina i kråksången är att deras utbildning har en annan stat bekostat, inte Sverige. De VILL jobba och de BORDE få jobba, men de har jättesvårt att få jobb, trots att de kan skaplig svenska redan. Det känns pinsamt att vi i Sverige inte kan fånga upp alla dessa akademiker! Vi ”får” dem gratis, men kan ändå inte hitta meningsfulla arbeten åt dem… en PRAO för dessa utlandsfödda personer skulle kunna visa arbetsgivare att elevernas kunskaper är kompatibla med de svenska behoven och samtidigt ges eleven möjlighet att se om det är något hen behöver komplettera. Hur kan vi bättre skapa en plattform där vi tar tillvara den fantastiska resurs dessa människor utgör? Hur kan Sverige bli bättre på att plocka in denna kompetens, i stället för att genom byråkratiska regler skapa hinder, som omöjliggör för den enskilde nyanlände att jobba och leva i Sverige? Om jag kunde, så skulle jag anställa allihopa. Det är fantastiska människor som jag varmt rekommenderar! OM Sverige släpper iväg dem till andra länder, så mister vi väldigt viktiga länkar i framtidens starka kedja! Tillsammans är vi starkare än var för sig. Mina elever ville verkligen påverka igår. De förstod att möjligheten att påverka var större när de träffade en representant för de styrande politikerna, jämfört med om de skulle tala med mig, som talar med min rektor, som talar med ledningsgruppen, som talar med utbildningschefen, som talar med direktionen… Genvägar kan vara bra ibland! Lycka till mina fina elever! 😀

kedja-p8912.jpg (800×800)