Etikettarkiv: #minnen

av

The eightyfourth åsic- Fika as an ice-breaker is never wrong!

There are many times I have marvelled over the word fika and how it doesn’t seem to have any translation in many other languages. Today was another of those times! 

This morning at the ”Sweden Day” at the school I visit I shared the concept of FIKA and explained what it is to the members of the staff. I was surprised that so many seemed to like the idea of FIKA and that made me think of a completely different situation some years ago. I talked to an American woman, who was married to a Swedish man.

This woman had learned by being in Sweden what fika was, and her idea of it was pretty much like the one I wrote on the whiteboard today (which I share above). As we talked we realized that the two of us had talked to Americans about the concept of fika, but in different parts of the country. I have only met people on the East Coast and she had just talked to people in California about it. Both her friends and mine had to some extent started to USE the word fika in the American English. What I now hope for, is for both the actual WORD and also the CONCEPT to spread across the continent. That would be amazing!

One of the teachers who had fika with me this morning, came back to the classroom after a while and asked me how to use the word in a sentence if he wanted to invite someone for a fika. So now, let’s spread it! There are different ways to invite, depending of the situation, but in English you can say like this if you like:

  • Do you want some fika?
  • How about some fika?
  • Are you up to some fika?

Fika can mean just a cup of coffee or tea, or it can mean coffee+ a sandwich, or it can mean coffee+a bun, or it can mean, coffee+ bun+ cake+cookies+ tårta, which is a Swedish kind of cake with no frosting/icing, but more likely whipped cream. The funny part is that fika also can mean ALL of the mentioned categories… There are really SO many different connections to the word in Swedish that it is very difficult to explain. Instead it is necessary to see the phenomenon as something ELSE, but ”having coffee”. It is a chance to SHARE with friends. What do we share then? It is not just the COFFEE, but thoughts, ideas, gossip, memories, jokes… Having a fika with someone is paying attention to that person, having a good time together with someone for a while. That is why I want the word to spread… So please, help me ”spread the word”… 😀

TILL MINA ELEVER är här en liten ”språkruta”:

Ska vi ta en fika? Hänger du med och fikar? Kom så fikar vi! Nu skulle det sitta fint med en fika! En slät kopp (= kaffe utan något fikabröd till) fika räcker! Vi ses på fiket! Vi hinner kanske med en språngfika om vi skyndar oss? Jag har fikarast mellan nio och tio varje morgon. Men jag brukar kvällsfika vid TV:n också. Stina kör långtradare och hinner inte med så långa raster, men ibland stannar hon på ett långtradarfik. 

 

av

The eightyfirst åsic- Learning Among Friends

My first minute at school in Pitman

 

Yesterday when I took a walk to the school where I will spend the coming two weeks, I was surprised to find a welcoming greeting outside school. This morning when I arrived for my first day there, I was even more surprised to find another sign welcoming me to my school visit. As if this wasn’t enough, I have felt overwhelmingly welcomed by each and every one of the people I have met in Pitman Middle School. Both students and teachers met me with warmth and generosity.

There are plenty of things I noticed that are different from what I am used to. Even if I now teach adult students, I can miss teaching younger students especially if I meet such nice kids as the ones I met today! Many of them were making impact just by being themselves in their regular surrounding. 

Both students and teachers I met today seemed eager to know more about Sweden and that made me happy. I had anticipated a more anonymous role in this school, but I am very, very happy that it turned out to be so interactive, because it makes it really interesting. I will thus have multiple chances to explore the very soul of this particular school and get a chance to understand the nature of the school system in NJ.  The many opportunities to share thoughts and reflections from my experience of teaching with my new friends in this school will be like a treasure to get back to later when there is more time. Now I merely need a good night’s sleep in order to be fit for what tomorrow may bring of new experiences.

Last time I visited a school in NJ I marvelled at the dress code. I then wrote in Swedish, but I have summoned up that text in English as well:

Miniåaseri – A slingback would kill me!

 

av

The seventyninth åsic- Three different perspectives

Yesterday I spent eight hours between a young Indian woman and a middle-aged American man. The three of us were seated in the same row during a flight between London Heathrow and Newark, NJ, USA. We had very little in common, but made friends during the flight and talked about different aspects of life. Since we came from three different continents, three different societies, it was very interesting to share viewpoints and thoughts. We all had three different reasons to travel to the USA.

The young Indian woman was going to reunite with her husband after two months apart. The young couple were newly wed and had planned to start their life in the USA. Since they were both engineers and he already had a position in a company the three of us started to talk about HER options in her new country. The American man currently works as a lawyer in a big national bank on Manhattan and he travels frequently abroad to make agreements with other banks, companies or financial departments in countries worldwide. Me, the Swedish teacher, between the two of them, found it most interesting to learn more about possible futures for engineers in NJ or what bank lawyers think of life, at the same time as I was comparing their English accents. We were all three genuinly interested in each other’s stories, so it seemed anyway. Meeting people like that, sharing thoughts and ideas, is very rewarding, I think. It is a perfect way of learning, since you are doing it for fun and you are motivated, since you very much like to understand that other person. Sharing moments like that is important to me.

av

Det hundrade åseriet/The hundredth åsic- A Moment 22 for many teachers

In 1992, I started off as a class teacher of twelve-year-olds in grade six. My exam covered Swedish, English and the four different subjects that are called ”SO” in Swedish, i.e, Geography, Social Science, History, and Religion. I was supposed to teach grades 1-7 in the Swedish Compulsory School System.  In 1992, it wasn’t unusual for teachers to teach both subjects they were skilled for as well as subjects where they didn’t have any exams. In my case my first job as a teacher was a position as a ”class teacher” with both Math, Science and Art. You may think:

”So what? If you have graduated, it doesn’t matter what subject you teach!”

I strongly object to that point of view. It DOES matter! First of all you need more time to prepare lessons properly in subjects where you have no academical skills or grades. Secondly you may not find suitable examples for students to understand complex structures or important details. Students who need extra attention from the teacher in order to ”get it”, would be better off with a skilled teacher in Math, rather than a teacher in Swedish, who tries her very best.

A Moment 22

The subjects you love most of all, will be neglected since you need to make an effort and focus on subjects you didn’t even want to teach in the first place. The estimated time for planning of lessons will be up when you start planning for your own favourite subjects.

An ordinary day when you have planned all for today’s lessons and come to school early enough to have a cup of coffee with your teaching friends, you notice that your dear friend in the classroom next to yours is on sick-leave. You hope for her (it’s often a she!) soon being back, but you also realize that you will be the one to fill her position in class, ALTHOUGH you have a classroom filled with students, too… What can you do about it? Not much, really. Hmmmm… 55 kids instead of 27? What is my options for today’s teaching…? As I said, I had planned it all from the start, right? But NOW, I will have to just dump my own plan, and also probably dump my teaching friend’s plan, because I am ONE teacher with TWO classes… I HOPE that is history by now!!!

I taught in a school where our policy was to be our own ”subteachers” in a flexible system. Quality??? Excuse me… We didn’t discuss that topic much. It was more about money. But why wasn’t it just possible to find a teacher who would be in our regular staff as an extra resource? Money… Again… OK… Then if there is no way to hire a TEACHER…can’t we just find SOMEONE????

For way too long it has been possible for principals in Swedish schools to hire ”teachers” who lack the required qualifications for teaching. Qualified teachers have also for way too long been responsible for ”helping” those subteachers in their job, instead of  teaching their own students with high quality. But why complain? It can’t be that difficult to help a friend who know nothing about teaching, right? No, not if it would be ONCE or maybe TWICE, but if it’s the rule rather than an exception, then it’s not fair at all. It is unfair to the students, both in my class and in the class where the subteacher works. We are all losing focus from our ongoing learning proccess.

A possible scenario

You rush into your own classroom, inform the students that  you will have to start a lesson together with a subteacher in the nextdoor classroom and will be back soon. Then you help the subteacher to find books or material, tell the students to help the subteacher as much as possible, also inform the subteacher about students with special needs, such as diabetes or epilepsy. You also try to write a short list of important details, such as at what hour you take a break, when students leave for PE, or when lunch is served. In some schools there is a binder filled with ”all a subteacher needs to know”, but despite the binder, many subteachers may either not have time to read the information, or are completely new to teaching and have never been in this particular school. Sometimes they are 18 years old and lack every experience there is to ask for. You help this person the best you can anyway, because you know it will turn out for the worse if you do nothing at all. Luckily, many subteachers have been teaching for a long time and also know the students in a few schools in their local community quite well. Then the options for a win-win-situation is a lot better. OK…It’s time to rush back to your own class and start off what you had planned for! Guess what? The students haven’t started doing what you asked them to… Instead you need to re-start the activity and sometimes you will have a hard time getting every student’s attention again. When you finally think, ”Yes!” and your class seems to be focused again, you hear a knock on your classroom door… The subteacher needs more help…

The results for Swedish school children in PISA and other international tests have never been as poor as the last few years. In my opinion it is possible to explain the failure as a misuse of resources and a slow motion in change or maybe blame the many changes in our school system. When will there be time to focus on learning again?

I am happy to say that I rarely hear about problems like these nowadays. I am also happy to say that some of the subteachers I have been teaching side-by-side with were really nice persons who did a wonderful job. A certain blonde whom I tried to persuade to become a teacher, instead decided to become a nurse. The lucky patients know who I mean! 

 sjukhus_91762714.jpg (380×230)

Bild av

Etthundrasextionde åseriet- Att drömma sig bort i musik är en lisa för själen!

När jag var liten, så lyssnade familjen på många olika typer av musik, men klassisk musik var inte vanlig. Min första egentliga kontakt med klassisk musik var när jag lyssnade på hur en av mina vänner berättade om musikupplevelser och i mitt etthundratredje åseri berättade jag om en del av det vi upplevde tillsammans, jag och den familjen.

One hundred and third åsic- When music serves as a tool for learning languages

Jag tror att det var en önskan att passa in när de talade om klassisk musik som fick mig att själv köpa två LP-skivor på Tempo. De var på rea och utgjorde inte något djupare hål i min budget, men det tog några lyssningar innan jag hade vant mig så pass med musiken att jag faktiskt kunde den på det sätt man gör om man lyssnat många gånger. Dittills hade jag endast ägnat mig åt sådant idogt lyssnande i andra genrer.

 

Tchaikovsky

Jag valde bland de klassiska skivorna och tog på måfå en skiva med en pianokonsert av Pjotr Ilyich Tchaikovsky, nämligen Pianokonsert No 1 i h-moll. Jag ville kunna spela så, men jag och min pianolärarinna kämpade med betydligt simplare stycken vid den tidpunkten! Men det är pampigt redan i notskriften … som finns på följande länk:

och ännu mera läckert att lyssna förstås!

 Det finns så oändligt många vackra slingor i musiken. I varje sådan musikalisk brovink förlorar jag mig i minnen eller fantasier om ditt och datt. Jag upplever att det är oändligt lätt att drömma sig bort med hjälp av just Tchaikovsky. Frågan är ju hur han lyckades komponera så oändligt vackra musikstycken gång på gång!!! Det är pampigt, vackert, svängigt, mystiskt, komplicerat, stämningsfullt, nostalgiskt, ledsamt, sorgligt, graciöst… och oerhört medryckande!!

När man läser hans biografi förstår man att han mötte många motgångar i livet, bland annat den att hans föräldrar helst såg att han valde juridiken i stället för musiken, men även de motgångar som det innebar att vara homosexuell under artonhundratalet. För mig är hans verk viktiga kraftkällor oavsett vad som tyngde kompositören under hans liv. Han måste ju bevisligen ha kunnat styra om sin eventuella frustration och sorg till kreativ brand när så krävdes!

Jag förstår att de som tävlade i Kontrapunkt med Sten Broman på sin tid, säkert har betydligt mer udda eller krävande stycken att hänföras av, men även om just den här pianokonserten är oerhört vanlig och ofta spelad, så är det inte något tecken på att den på något sätt är ett dussinverk eller på något vis sämre än andra mer sällan hörda kompositioner. Snarare hävdar jag att det frekventa spelandet i olika medier kan förklaras med styckets storhet och briljans. I skrivande stund har jag lyssnat på just detta pianostycke av och till i över trettio år utan att tröttna… Det kallar jag kvalitet…

musikaliska-noter-vag-i-snygg-vektor-elemwnts_753461.jpg (626×396)

av

One hundred and fortysecond åsic- Trettondagsmarschen at Oyster Café

My husband and I had the great opportunity to drive in the countryside of Scotland in 1995. All our friends informed us about the damp and drizzling rain and the foggy hills and wondered why on earth one would even think of going to Scotland during the summer, when our Swedish summer is as its best… Luckily enough we were there the one and only fortnight when Scotland had lovely sunny weather round +30C for the first time in years. This was long ago, so we didn’t have any AC in our car, nor did we have any suitable summer clothes in our luggage… We had to put back all the woolies, the wellingtons, the raincoats and the umbrellas and search for a shop where we could buy shorts, swimsuits, tanktops and sun glasses. We also did a very exotic thing for being in Scotland; we swam in a creek, because if we hadn’t, we would have fainted from the heat in the car. We simply had to take a swim in the creek. I found some lovely pebbles in that very creek and I brought them back to Sweden. Why? Because I wanted to tease the future archeologists who might search for old habitats in my specific garden hundreds of years from now… I would want to be there at the time when they find the Scottish pebbles and frown at their findings of such a pebble so far away from the Scottish creek…

20-40mm-scottish-cobbles.jpg (1000×667)

On a day like this, called the Twelfth Day of Christmas, or Epiphany in Great Britain, but Trettondedag jul in Sweden (thirteenth day of Christmas), I remember one of the evenings on Isle of Skye when we walked from our hostel to a local café to try their famous walnut cake. The evening was crystal clear, not at all cold or damp and the sun was still out. The beautiful scenery of Scotland was at its best. The café was not far away and in there was more locals than tourists and that was a nice detail in my opinion, although I realize that we, of course, would represent a group that would be considered ”intruders” if we would ask the villagers for their opinion. We ordered the walnut cake we had heard so much about, and a kettle of tea. While we were having this fika (as we would say in Sweden)… we enjoyed the music from a CD. I could recognize ”The Boys of the Lough” since I had listened to them back home in Sweden, when they were playing at Falun Folk Music Festival. I love the way they play and I enjoy dancing to their music, too. This time, however, I could recognize a specific tune. I said to my husband; ”this is Trettondagsmarschen!!!!!”. Then I told him that all my childhood when I listened to fiddlers all the time, since my father plays the fiddle, I had heard this tune over and over again, since I liked it so much, but also because of its importance in official settings such as the beginning of the Bingsjöstämman, which was a big get-together for folk music lovers when I was little. It still is, but not as many visitors find their way to the middle of the forest outside Rättvik where the event is held. When I was little, as many as 30 000 people would be there to listen to the many fiddlers. Knis Karl Aronsson would be the leader of the many hundred fiddlers, conducting the tune Trettondagsmarschen. The teenaged Kalle Moreaus who is now in his fifties, would be there too, dressed in his folkloristic costume from his village Orsa in Dalarna, Sweden… I have many more memories to this marvellous tune that I love so much, but none of them is as exotic as the one at the Isle of Skye. I rushed up from the walnut cake and headed towards the girl behind the counter saying ”This is a Swedish tune called, Trettondagsmarschen, isn’t it?!” Oh, no, she said. This is an Irish group that plays celtic tunes in general and also some Scottish music. Yes, I said, but this very tune is Swedish, isn’t it? She handed me the CD-cover and still said; ”no, but you can check the tunes here, if you like”. I did… and I found it…! and the girl was really surprised when I told her that the tune WAS in fact Swedish. (http://www.boysofthelough.com/006.htm)

I couldn’t find it with Boys of the Lough, but on a day  like this Trettondedagen, you simply have to listen to it, don’t you? Kalle Moraeus plays Trettondagsmarschen together with Dalarnas Spelmansförbund, which is a group of musicians from the county of Dalarna:

av

Etthundratrettiosjätte åseriet- Med Stig- Helmer ser man världen med andra ögon

Tänk vad härligt att se världen med Stig-Helmers ögon! Det är förstås inte så att jag aldrig har sett Sällskapsresan och dess uppföljare. Snarare är det så att jag har sett dem så många gånger att jag nästan kan säga varje replik i förväg… Jag tror att det är väldigt vanligt att det är så. Det finns kanske olika skäl till varför vi väljer att se ”resefilmerna” om Stig-Helmer och Ole. För min del är det faktiskt inte enbart av nostalgi utan också för att jag är djupt imponerad av hur Lasse Åberg har lyckats med att skapa sitt persongalleri i alla sina filmer. Han gör alldeles fantastiska karikatyrer av människor. Han mejslar ut dem på ett sätt som är helt fantastiskt. Varför skriver jag om detta nu??? För att jag förstås samtidigt ser filmen ”Sällskapsresan” i TV4… Härlig julrepris där Kim Anderzon som nyligen gick bort i cancer, verkligen kommer till sin rätt. Hon är i sitt esse som den av väninnorna som har varit med förr, är mest världsvan  och kan och vet… Detta tema återkommer också i Snowroller, där den ena väninnan kan och vet och den andra är lite bortkommen och behöver hjälp med att veta hur man ska göra med liftkort och annat.

1_339564ts1296561693988_defaultimage_181286110.jpg (375×250)

För Stig-Helmer som i filmen ”Sällskapsresan” kallas för ”giraffen” är allting nytt och ovant och han är dessutom så flygrädd att han har tagit yogaklasser för att försöka träna bort flygrädslan. Av läkaren som hållit i denna kurs mot flygrädsla får han i uppdrag att ta med ett paket…och godtrogen som han är så gör han det, utan att fundera. I paketet finns i själva verket svarta pengar som läkaren vill föra ut ur landet. Åbergs poäng är förstås att man ska tänka efter före…och om man vill ta hjälp av någon, så är Stig-Helmer fel person…

För dem av mina elever som läser detta, känner jag ett visst behov av att berätta vad filmen handlar om, TROTS att jag är fullt medveten om att mina övriga läsare såg Sällskapsresan redan då den gick på bio år 1980. Eller snarare vill jag hjälpa eleverna med detta: Varför ska en elev som studerar Svenska som andraspråk se filmerna om Stig-Helmer??? Det finns hur många skäl som helst. Man kan välja ut några ur mängden:

1) Man får lyssna på en tydligt uttalad stockholmska om man lyssnar på (Lasse Åberg) Stig-Helmer, skånska om man lyssnar på Sven Melanders karaktär och göteborgska om man lyssnar på hur Roland Jansson låter. Förutom det har man flera andra fantastiska rollkaraktärer att lyssna på, t ex paret Storch (östgötska)… 😀 Vill man träna sin förståelse i norska, så är det Jon Skolmens karaktär, Ole Bramserud som gäller…

2) Man får ganska omgående en bild av svenskars vanor och beteenden på charterresor, åtminstone om man följer gängse fördomar.

3) Man får upptäcka att vissa fördomar vi har om söner och mammor, verkar vara universella, eftersom Stig-Helmers komplicerade relation till mamman, också återfinns hos den spanske mannen som Kim Anderzons karaktär försöker gå på date med…

4) Ett antal begrepp som skulle kunna vara svåra att förklara för någon som lär sig svenska, kan man lätt få ganska fin koll på om man har Stig-Helmer som mönster för sin förståelse av begreppen. Några av dem är: morsgris, bortkommen, blåögd, naiv etc.

Stig -Helmers världsvane kompis Ole har i varje film alltid någon ny omistlig pryl som är fullständigt oumbärlig. Nu, när vi ser dessa filmer så långt senare, så kommer vi alla ihåg hur ”nya” vi då tyckte att uppfinningarna som Ole hade var. Under julhelgen kommer Lasse Åbergs filmer alla på TV. Se dem!! De är en fantastisk kurs i ”svenskhet” utan minsta ansträngning! Jag ser fram emot Snowroller, då vi alla påminns om vikten av att hålla trycket på ”dalskidan”… och dessutom få insikt i hur kärleksfullt (not!!!) det är att bli kallad ”Älskling” av sin respektive i alla lägen, även då vederbörande är genuint irriterad och förbannad. Leve Lasse Åberg! Tack för alla härliga stunder med Stig-Helmer på bioduken!!!

TV-18s76-halsoresan_FRI-20_368 (145×212)

av

One hundred and thirtyfifth åsic- The tenth Anniversary of the Tsunami in South East Asia

Tomorrow is the tenth anniversary of the 2004, Indian Ocean Tsunami. Swedish Television will tomorrow remember the 26th of December 2004, with many different shows from the areas where the Tsunami changed so many people’s lives. I would like to send a thought to those who lost someone, but not just the Swedish families, but ALL families who lost a relative of friend. Some of the local villages or towns were completely destroyed and it was almost impossible to find any belongings worth saving in the ruins after the tsunami. Surviving tourists could go back home whereas many of the citizens close to the Indian Ocean not only lost relatives and friends, they also lost all their belongings, their homes, their chances to make an income etc. To make a fresh restart isn’t easy in such a situation. It is more likely that you end up in a post traumatic stress attack.

According to U.S Geological Survey as many as 227898 died as a result of the Tsunami. To me all of them are important. Each and every one of them. Not just the 543 who happened to be Swedish citizens.   None of them is less important than the other. One single person’s death causes a termendous loss within a family and we all need to find ways to deal with losses of different kinds. I wasn’t on the site, but watched it all on TV. After a while I found it tremendously sad that most of the coverage in Swedish TV was focused on the 543 Swedes, although they are a minority… In order to get the whole picture we needed to check international newspapers online or find out through friends abroad in what way the whole region was affected. I understand why the 543 lost Swedes are important to the Swedish Television, but I don’t understand why the other 227355 aren’t. Tomorrow I will remember all of them and send a thought to their families.

av

Etthundratrettiofjärde åseriet- Något som värmer i mörkret

Jag funderar starkt på att helt överge papper som ett sätt att lagra information. Men om vi antar att jag verkligen skulle löpa linan ut och göra mig av med allt jag har samlat på mig (typisk ekorre, den där Åsa!), så skulle ju det i princip innebära att jag skulle behöva ta tjänstledigt i några veckor för att gå brandvakt vid den enorma majbrasan! Lite grann som morfar när han var i skogen och vaktade milan, ungefär. Länge tänkte jag att det jag sparade på papper var helt nödvändig information som jag inte kunde nå på något annat sätt än genom att bläddra fram till den aktuella fliken i rätt pärm. Nej, oroa dig inte. Jag har INTE full koll på exakt var varje papper sitter, men när det gäller mina jobbpapper, sådant som jag lite nu och då behöver, DÅ har jag koll. Jag vet i vilken pärm jag har hängt in en viss språkövning eller en novell eller en lista med ord om vintern. Det lilla motstånd mot att bygga upp majbrasan redan nu, är att jag tror mig komma att behöva vissa papper SEDAN… Vän av ordning undrar säkert när ”sedan” är? Det måste jag medge att också jag har börjat undra.

clock-404352_1280

Gradvis hamnar mina bästa ”papper” inskannade, så att jag kan skicka dem i fil till eleverna. Då borde det rimligtvis vara jättelätt att slänga papperet på majbrasan, eller hur? Men ändå… Då står jag där med papperet i handen och tänker på min mormor. ”Hä kan va bra te ha!” sa hon ofta, t ex nu i juletider när hon gärna samlade in ALLA paketsnören och ALLA julklappspapper, för att återanvända. En jul fick jag och brorsan huvudbry för då fanns det två etiketter på hans julklapp. En där hans namn stod, men också en där det stod ”God jul Åsa önskar mormor” Det löste sig när vi frågade mormor. Den är till dig Åsa. ”Han fick en julklapp i det där paketet förra året”, sa mormor och pekade på brorsan. Förutom presentpapper samlade hon även på ”buttar”. Det kan kanske vara så att buttar inte är något som återfinns i SAOL; men det är i alla fall fövaringskärl av olika slag, t ex skålar eller burkar med lock som man kan hälla över matrester i när man sparar en halv potatis och tre ärtor som blev över efter middagen…typ. Buttarna sparade mormor av nästan samma skäl som snörena och papperet: ”Hä kan va bra te ha å ha i!”Nu kommer vi till den lilla språkreflektionen: Man kan förstås direktöversätta: ”Det kan vara bra att ha att ha i!” men man kan också utveckla det något för att förtydliga;”Den här vill jag spara till ett tillfälle senare när jag behöver spara något som är lagom stort för just den här burken med lock”. Med åren lärde vi oss dock det smarta med ett etablerat uttryck som båda mormors återkommande sätt att uttrycka det nuförtiden så trendiga återvinningstänket. Därför säger vi alla, om vi vill spara något till ett senare tillfälle; ”Hä kan va bra te ha!”

kristall-jorden-atervinna_17-1221143419.jpg (585×626)

För nära tjugo år sedan ville jag köpa en Bergslagskamin och fick tips om en gubbe i en by en bit hemifrån. Gubben skulle för den yngre publiken med intresse för amerikanska reality shows mycket väl kunna passa in på uttrycket hoarder. När jag kallar mig själv för ekorre, så måste jag faktiskt sticka ut hakan och påstå att mitt samlande är ”spik i foten” om man jämför med den här mannens. I nuläget minns jag faktiskt inte varför vi blev inbjudna i huset, men hursomhelst, så var det fullständigt belamrat med två saker: gamla tidningar, packade i hela årgångar och travade från golv till tak.

staple-160414_1280

Han hade även plåtburkar från längesedan, av en typ som jag just då samlade på. Det fick mig att fråga om jag kunde få köpa en burk eller två. Det gick absolut INTE för sig, trots att han alltså hade hundratals. Någon kamin blev det inte heller, för vi fick en i gåva av en annan person. Men den kaminen har vi nu flyttat ifrån, så för att värma oss i decembernatten måste vi kanske ändå överväga att bygga upp den där majbrasan trots allt. Medan jag funderar på det, så tänder jag ett ljus och inväntar den stundande julen med en kopp kaffe. Det är säkert lugnet före stormen!

b088e-stearinljus-bmp

av

Etthundratjugoåttonde åseriet- Höghöjdsträning önskas för språklärare

Jag hade besök av vaktis en dag strax före jullovet ett år och fick veta att jag omgående måste plocka ner både pärmar och hyllor från väggen i arbetsrummet. Strax före det hade  han noterat att det stod en trappstege med tre trappsteg i vårt rum, som han hade anmält stulen.

Den har varit här hela tiden, sa jag. Jag behöver den eftersom jag inte når upp till de förvaringshyllor jag har för pärmar och materiel.

Du ska inte ha något på hög höjd, sa vaktis. Det där måste du ta ner! Tänk om någon får det i huvudet eller om hyllorna börjar svälla för att det har kommit vatten på dem! fortsatte han. Hur skulle det kunna komma vatten på dem däruppe strax under taket? undrade jag. Det vet jag inte, men ner ska hyllorna! replikerade vaktis. DÅ måste jag i så fall få ha stegen kvar! sa jag. Du kan väl köpa en egen stege, sa vaktis. Det har jag redan gjort, sa jag, en som har två steg, men det känns fel att köpa stegar för elevernas läromedelspengar. Ja ja ja, sa vaktis. Stegen är i alla fall vår och den kan vi hänga här utanför på väggen så att andra också kan nå den. Vi kan låsa fast den och ge dig en nyckel till låset.

Annars kan den kanske stå kvar här inne hos oss i vårt rum även i fortsättningen, försökte jag. Nej, det går ju inte, för då kan inte el-killarna hitta den när de kommer, sa vaktis. OK, sa jag. Jag förstår, men du, förresten, om nu våra hyllor härute i arbetsrummet är för svaga för att ställa pärmar på, så kanske jag kan omdisponera där inne i materialrummet! Vaktis gick in i materialrummet och tittade hur det såg ut. Sedan kom han ut med dyster min och sa att så DÄR nära elen i taket kan man ju inte ställa något alls! Det kan ju börja brinna!

 Då måste det också plockas ner, alltså? undrade jag. Ja, absolut! sa vaktis. Var ska vi då ställa pärmarna? undrade jag. Då pekade vaktis på en lång rad med små hål i väggen ovanför min arbetskamrats arbetsplats. Hålen var försedda med blåa plastpluggar och vaktis sa att DÄR kunde vi ju hänga skenor som passade ihop med hyllor som håller för större tyngd. Är det du som sitter där i hörnet? frågade han. Nej, sa jag. Det är kollegans plats. Ja, för här kan man ju inte heller ha pärmar, vet du, fortsatte han och pekade på kollegans prydligt uppställda pärmar som stod stadigt överst på en solid hylla som inte kan välta. När man väljer mellan efterarbete som inkluderar återkoppling till elever,  arbete med elever som kommer eftersläntrande med restuppgifter, betygsättning, utvärderingar som ska sammanställas, uppgifter om nationella provresultat som ska in till SCB och därför måste föras in i en speciell fil som inte fungerar för vuxenutbildningen i nuläget, arkivering av nationella prov, promenad till annan byggnad för att signera betygskatalog,  planering av nästa termins arbete, uppackning av beställda läromedel och städning av skrivbord (eftersom det står med i arbetstidsmodellen vi har sagt ja till via facket), så är det ju viktigt att prioritera. Därför kom jag naturligtvis att lägga alla mina andra arbetsuppgifter åt sidan  för att genast klättra upp på stegen för att skyndsamt plocka ner pärmarna, montera ner hyllorna, för i den Moment 22 -situation som uppstått förstår varje sunt tänkande lärare att om det är NÅGON man ska vara på god fot med på en skola, så är det vaktis…

Efter det tänkte jag ombesörja att nya skenor monterades upp på väggen, så att pärmarna kunde ställas på ett säkert sätt så att vi inte skulle riskera att någon skulle få dem i huvudet under jullovet, som skulle  börja ett dygn senare. Det vore på sin plats att ansöka om extra pengar för höghöjdsträning. Det passar ju bra inför Skid-VM i Falun!