Hundrafemte åseriet- Morgonstund har guld i mund

4b677-vc3a4ckarklockaMedan dagen gryr en tidig söndagsmorgon, när hela huset är helt tyst för att övriga sover, smyger jag ner i köket, tar en kopp kaffe och en macka och sätter mig vid datorn för att jobba en stund.

Min klass har dragit i högväxeln när det gäller att lämna in sina arbeten för att förse mig med betygsunderlag. För att möta denna anstormning av meddelanden i min inbox, måste jag prioritera tiden mer noggrant än annars. Det handlar kanske också om mindfulness och effektivitet. Jag väljer avsiktligt att jobba på helgmorgnarna eftersom det är lugnt hemma då. De tio timmarna som ingår i läraravtalet går åt i ett nafs och jag är inte den som springer hem tidigt från jobbet i veckorna heller. Jag tror att det i mitt fall kan handla om tanken bakom ordspråket ”Som man bäddar får man ligga”. Jag återlämnar elevarbeten med kommentarer om innehållet men också med förklarande kommentarer för grammatiska problem. Min tanke är att elever som läser mina kommentarer ska kunna se vad de kan utveckla eller träna extra på. Måste jag för min del göra detta arbete för att bedöma deras texter? Nej, faktiskt inte. Med lång vana vid att läsa elevtexter, kommer också en blick för hur väl eleven klarat sig i förhållande till aktuella betygskriterier i kursen. Arbetet med grammatiska korrigeringar och kommentarer är naturligtvis för elevens skull. Det är min tanke att kursen de går ska vara just en KURS, en UTBILDNING, där de tar med sig nya kunskaper och insikter med sig hem. Jag vill bjuda dem på det, även om det ibland kan ta väldigt mycket tid att till exempel språkligt arbeta sig igenom en elevtext om eleven ännu inte har kommit så långt i sin skrivna svenska.

Revenew_Thomas_Lundqvist_ly.png (726×300)

Om jag lyssnar på redovisningar har jag samma grundtanke. Hur kan jag belysa det som eleven gör bra och stötta det som kräver mer utveckling och arbete för elevens del? Uttal och intonation kommer in som en viktig del här, men ofta är det med humor, egen fantasi och överdrifter av teatralisk typ som jag når ända fram på just det området. Inte förrän elevens hörförståelse fungerar någorlunda bra, börjar möjligheterna att få till ett korrekt uttal och en godtagbar intonation komma. Intonationsarbetet är roligt! Vi jobbar på olika sätt, till exempel genom enkla texter som vi nöter länge och mycket. Att få till en ENKEL text VÄL hjälper många till att dra slutsatser för andra situationer. De som inte själva tänker på den möjligheten, får hjälp av sina kamrater eller av mig att se hur man kan göra en liten övning nyttig på ett allmängiltigt plan. Min bedömning av elevers språk pågår ständigt medan de är mina elever. Jag lyssnar på både deras formella och deras informella svenska, i övningar, samtal, dialoger, men också i småprat på rasten. Så många olika register i språket ska behärskas och jag försöker hitta goda exempel på sådant som elever kan och klarar av, för att bygga därifrån när något känns svårt eller motigt för dem.

Nu är det inte detta med bedömningen som gör att mina tio timmar av förtroendetids går åt som smör i solsken… I stället är det ju den sammanvägda situationen. Jag vill att lektionerna ska vara intressanta, tankeväckande och väl förberedda, innehålla lite av varje, men ändå samlat i ett tema… Det ska också vara möjligt att som elev påverka vad vi gör, hur vi gör det osv. Därför är det inte alls sällan som jag ändrar på något, för att bättre möta min aktuella målgrupp. Min drivkraft i arbetet är att min input är i paritet mot elevernas output. Så länge jag ser att de lär sig, utvecklas, trivs, har roligt, skapar och provar på sitt nya språk, känner jag en lust att klura ut nya sätt att hjälpa dem till självhjälp. Det är ROLIGT, helt enkelt.

Glädje 2.jpg (480×601)

Men så här en söndagsmorgon, så är arbetet också knutet till en inre frid som kommer SEDAN, när jag tycker att jag har lyckats få undan tillräckligt mycket av sådant bedömnings- och återkopplingsarbete som jag behöver hinna med, för att känna att jag är på en nivå som är acceptabel, för IKAPP det kommer jag inte så lätt. Min belöning till mig själv just idag, var att efter avslutat ”morgonpass” med bedömningar, skriva detta blogginlägg. Varför då?  #Because I’m worth it! 🙂

7c1d78582593762e86eb6a70aa7ccbfd.jpg (561×538)

 

One hundred and fourth åsic- To choose or not to choose is the question

148948_63610672.jpg (475×356)

When I was in NJ a couple of weeks ago I noticed that I am not very good at choosing and find myself ambivalent and indecisive, If there are a lot of options. At least when it comes to choosing food from a menu… 😀

I wonder if I possibly have inherited this from my daughter? We are just the same when we are in a situation of choice. If we get stuck, we do however have different solutions to our problem. My daughter would most likely go for a choice similar to some of her friends, and thus avoid the risk of feeling her own choice was in any way bad. I, myself, on the other hand, sometimes want to follow the stream, not be the one to be a nuisance to others. SO although we both may do as others do, we seem to do so for completely different reasons. We also both tend to pick ”both” when it may be difficult to pick ”either…or”…

One of my friends have decided for herself to give herself a kind of punishment if she cannot make a decision when she is picking something for her (fika)coffee. If she cannot make up her mind about what nice pastry to choose, she simply says: ”En kanelbulle, tack!” (A cinnamon bun, please!). I remember many different situations when this friend and I have lined up to buy a cup of coffee and she and I both try hard to make a decision, but when it’s our turn at the check-out, we realize that it’s impossible… Luckily a cinnamon bun is a great treat along with a cup of coffee!

kanelbullar2_2352.jpg (3648×2736)

But…what if my reluctance to make a choice is the very reason why I find it so difficult to be decisive in my classroom, too? The Swedish School System allows a lot of democratic processes for students to be involved in. We are supposed to engage our students in decision-making and students have a right to make an impact and be active in evaluating their school situation from many different perspectives. I don’t mind that situation at all… In fact I enjoy being interactive with my students in order to develop the learning process from year to year. Having said that, I also notice that Swedish students tend to be used to this collaboration with their teachers and they are also interested in sharing their opinion, suggest possible improvements to instruction or lessons, but my current students from different parts of the world seem more or less new to the idea of sharing their ideas and views.

I remember a lesson I had planned for a group of SVA3, where the students were all supposed to act and also to reveal a certain personality in a dialogue with friends. I had hoped for the group to pick a card with a personality and then ”go for it”, but obviously they were all worried about the situation and thought it was a better idea if I handed out the cards and thus made the choice more of a ”random” situation. After the activity I asked the students why they didn’t want to take part in the process of choice and they all said that they thought it was scary and unusual to decide for themselves in a school situation. It didn’t matter that they were all adults. They were all facing their old school situations where teachers make decisions and students do as they are told.

Centralskolan-en-skola-foer-alla_large.jpg (470×313)

Is there a difference between situations where one wants to choose or not? I don’t know if that would be universal, but I think from my point of view that when the decision is important to me FOR REAL, then I don’t give away my chance to choose voluntarily, but if there is no real and deep meaning to me personally, then I don’t mind letting someone else pick a choice of their taste. That is also why I completely trusted my friends when we decided what food to buy when I was in the US a couple of weeks ago. I trusted their taste and I didn’t want to be a pain…so instead of making a decision they wouldn’t appreciate, I’d rather let them choose. I guess we are all different. I notice that I am a person with a ”decision disorder” 😀

So… To choose or not to choose, will also in the future be the most important question, in every situation there is.

 

Sjuttioåttonde åseriet- Veckans teman knyts ihop mot slutet!

När jag undervisar försöker jag söka efter helheter framför delar. Begriplighet är viktigt för både mig och mina elever. Men när jag gör ett val mellan enkelt och begripligt, så väljer jag det senare. Jag ägnar mig åt att hjälpa elever att förstå, hellre än att från början ha väldigt lätta texter att arbeta med.

För mig är det rimligt att anta att en elev som studerar svenska som andraspråk behöver utmaningar i språket för att det ska förbli intressant. Utmaningarna måste angå eleven, handla om sådant som eleven rimligtvis kan ha en åsikt om. Den gångna veckan är ett bra exempel på detta. Vi inledde veckan med att elevernas startuppgift för måndagen var att reflektera i loggboken om hur deras helgläxa hade gått. De hade fått i uppgift att intervjua en person om vad hen ansåg var ”typiskt svenskt”. Som alltid när man ställer den typen av frågor, så måste man vara medveten om att det handlar om människors uppfattning om företeelsen och att det förstås inte finns rätt eller fel. Att varje elev får möjlighet att redovisa vad hen har kommit fram till i den här typen av läxa är viktigt, dels för att hen får träna sin talade svenska,  men också för att var och en av eleverna behöver förstå att det inte finns ett svar som är det enda rätta svaret. Elevernas upplevelser av ”typiskt svenskt” redovisades först gruppvis för att ytterligare språkträna medan ord och uttryck var färska. Sedan satt eleverna mitt emot varandra två och två för att parvis samtala, alla samtidigt om just vad som är ”typiskt svenskt”. De var placerade som runt ett långbord och efter tre minuter fick de flytta ett steg åt vänster allihopa. Med ny kompis, fortsatte samma övning, tre gånger till. Vid återsamlingen Efteråt, när vi alla pratade i klassrummet, var en allmän reflektion bland eleverna att de upptäckt att var och en av kamraterna hade kommit med helt olika svar på frågan om vad som är typiskt svenskt.

Tisdagen ägnade vi åt ”skillnader mellan talspråk och skriftspråk”. Elevernas egna reflektioner i loggboken varje morgon är viktiga eftersom det förbereder dem på att sätta ord på sina tankar och uttrycka sina åsikter, vilket är ett mål i kursen. När vi sedan såg ett avsnitt av Fredrik Lindströms ”Värsta språket” på samma tema, så fick eleverna möjlighet att spegla sina egna tankar mot det som programmet tog upp. Efter det så jobbade vi med samma form av ”speed dating” som dagen före, men syftet denna gång var att eleverna skulle diskutera olika aspekter av talspråk och skriftspråk två och två. Att se de där skillnaderna blir lättare om man har fått input med tydliga exempel på skillnader. Vi har tidigare under hösten arbetat med reduktioner i språket. Det gjorde vi med anledning av att Erik Ullenhag besökte VBU. Under sitt anförande sa han nämligen ”småss” i stället för som oss, vilket dessutom borde ha varit ”som vi”. Den typen av reduktioner gör vi alla, men det är svårare för en andraspråksinlärare att höra vad det egentligen heter när reduktionerna är många.

Under onsdagen fortsatte vi med ”skillnader mellan manligt och kvinnligt språk”, även nu med start i egen loggbok, fortsättning med input från Värsta språket, speedating och sedan en gemensam samling i klassrummet där vi jämförde våra olika kulturbakgrunders syn på skillnader. Idag, slutligen, så jobbade vi med språklig inferens, vad man kan läsa mellan raderna i en text. De texter vi jobbade med var fyra dikter av Karin Boye, som vi först benade ut språkligt, därefter på en mer analyserande nivå. Slutligen fick eleverna möjlighet att själva analysera en femte dikt. Denna dikt heter Havet.

Havet

Salt, bittersalt
är havet, och klart och kallt.
På djupet multnar mycket,
men havet renar allt.
Vilt, rovdjursvilt
är bränningens glittrande språng,
men ingen människas tankar
är höga som havets sång.
Starkt, evigt och starkt
är vågornas väldiga tåg,
och stark av det eviga havet
var mjuk förgänglig våg.
Så ge ditt liv åt havet.
Det kräver blod av sin man,
men sist, djupt i det djupa,
får ingen en vila som han.

 

Källa: http://www.karinboye.se/verk/dikter/dikter/havet.shtml

Efter elevens analys av dikten, bad jag dem skriva en egen reflektion över temat ”HAVET” och fick in massor av spännande tankar och idéer.

På söndag flyger jag över  havet till USA för att följa en amerikansk lärares vardag. Tänk när Karl-Oskar och Kristina reste till Amerika…Havet är stort och mäktigt, men det sammanbinder människor och skapar en helhet. Helheten är det nödvändiga perspektivet inför framtiden, tror jag.

The seventyseventh åsic- Congratulations! And Celebrations!

As a child I enjoyed music just as much as I do now . I picked up new songs mainly by listening to the radio, since I’m old enough NOT to have had an iPhone glued to my palm. One of the nicest musical childhood memories of mine is today the topic of my blog. Why is that? Because today is Sir Cliff Richard’s birthday. Does he, like so many other of us, hear the song ”Congratulations” for HIS birthday? I’m not sure, but that’s what would be appropriate this very day, in my opinion. But that is not ”THE” song. The song I wouldn’t want to live without is this one! Please enjoy and join in whenever you know the lyrics… I know all of it, of course…

Cliff Richard – Power To All Our Friends

In my case it started off with one of our many ”sisters” living in our house when I was a child. My Mom introduced to our family some of those kids who needed a quiet place to live for a while. One of them, ten years older than I was, was a TEENAGER when I was just a child, singing in front of my mirror with a jumping rope as a microphone. Being a teenager meant for her that SHE had a lot of privileges…one of them was to play Cliff Richard on a level where loudspeakers from the seventies would want to break. I was six, she was sixteen. I was envious, but I was happy, too, because I got this song as MINE, since you couldn’t miss it passing  her closed bedroom door!

Is Cliff Richard one of my current idols? No, not really. His music is the kind of music I KNOW if I drive my car and they play his hits on the radio. I’d sing even if I was taking my daughters somewhere… They would probably be a little annoyed, but more likely they would sing along, too, if the song is as good as Power To All Our Friends. Who wouldn’t??? It so CATCHING! I can’t help myself from singing! This will for sure be one of those days when I have Power To All Our Friends on my mind. I don’t MIND at all!! I’m sure you will end up singing Power To All Our Friends before the evening comes, if you clicked the link above! Then send your love to Cliff Richard on his birthday.

Being human, means forgiving and remembering the good things people do.

 Keep your face to the sunshine and you cannot see the shadow!

 Thanks, Sir Cliff Richard,  for a really good song!!! And to YOU this time:

Cliff Richard – Congratulations – Live;2008 Digital Remaster

Sjuttiofemte åseriet- Jaså, du sitter på GUNNARS plats!

61971 (494×380)

Det var en gång en skola där jag jobbade för länge sedan…

Min första dag på jobbet, så hade jag fullt upp med allt det nya, bland annat den ganska gamla lukten som fanns i lokalerna och den spenatgröna mattan i klassrummet och den oerhört nyfikna lokalvårdaren, som utan att jag hade sagt ett enda pip, ändå visste i vilket hus jag flyttat in och med vem jag bodde där…

Jag tog mig ner till lärarrummet, tog mig en kopp kaffe och satte mig på första bästa stol. Jo, jag lovar, det VAR första bästa, den som var närmast dörren från mitt håll. Men så fort jag hade satt mig, så kom det reptilsnabbt från textilläraren:

-Jaså, du sitter på GUNNARS plats!

Vad ska man göra i ett läge som det? Jag vet inte. Men jag är av åsikten att om det inte finns en skylt med texten ”OBS! Detta är min plats och ingen annan än jag får sitta här! MVH Gunnar” så tar jag för givet att det är fri placering i ett lärarrum. Så också denna gång. Därför sa jag:

– Brukar Gunnar sitta här?

Textilläraren menade att Gunnar alltid hade suttit på den stol där jag nu satt och att han troligtvis inte skulle gilla att hans stol var upptagen. Jag förklarade att om jag nu hade satt mig på stolen, så ämnade jag sitta kvar där för den här gången. Textilläraren såg ut som om hon varit med om detta förr och nu inväntade dagens höjdpunkt… Då kom Gunnar, som varit ute på rastvakt och nu ville ha en kopp kaffe. Han noterade omedelbart att någon tagit hans plats och sa:

-Jaså, du sitter på MIN plats! 

Jag svarade att jag gjorde det, ja… Han förklarade att nu när jag var NY, så fick det väl vara så för den här gången, men NÄSTA gång fick jag vara så god och välja en annan plats för den där platsen var hans…

Efter det noterade jag att man hade som ”fasta platser” på den skolan…men inte enbart där, utan i många skolor där jag senare arbetat, så har det blivit så att efter ett tag inträder någon form av vanemönster och människor sätter sig på sin ”vanliga plats”. Det är inte något problem på något sätt, tycker jag. Men jag har varken förr eller senare stött på någon annan lärare som så tydligt framhärdat och hävdat att en viss plats var vikt för hen. Kanske behöver man ha en viss beredskap för förändring i vårt yrke? Har man inte det, så tror jag att det är svårare. Tänk om det inte handlar om i vilken möbel man ska sitta i lärarrummet?

Om jag drar en parallell…

-Jaså, har det kommit en ny läroplan? Redan NU? Men vi har ju haft den gamla i bara några år nu… Jag föreslår att vi på den här skolan fortsätter som om ingenting har hänt med den gamla läroplanen. Det har ju gått så bra hittills… och dessutom är den gamla läroplanen inarbetad och vi vet ju hur vi brukar göra… Det är smidigare om vi håller fast vid det gamla.

Lärare är tjänstemän i en föränderlig organisation. Lärarkåren har ett stort ansvar för att verkställa nya lagar, förordningar och läroplaner. Utan lärares aktiva förändringsbenägenhet, går skolan i stå. Men när inga resurser finns för att ge lärare möjlighet att sätta sig in i nyheter uppifrån, så är det mänskligt att hemfalla åt minsta motståndets lag. ”Vi gör som vi alltid har gjort!” Det ÄR mänskligt, men det är också FEL, för i vilken verksamhet man än arbetar, så har man ett personligt ansvar att sätta sig in i vad som gäller. Det håller inte att göra som förut ”för ingen har sagt åt mig att jag ska ändra min undervisning”. För egen del anser jag att det hänger samman med yrkesstolthet och trygghet i arbetet. Att ta ansvar är att också se till att man är uppdaterad, påläst och initierad i den verksamhet där man är satt att jobba.

 

Sjuttioandra åseriet- Låtsaseleverna gör reklamfilm!

Det är dags för arbete i grupp i låtsasklassen! Kommer ni ihåg dem? Här kommer de igen, för att friska upp minnet lite:

1) Slarv-Maja

2) Lat-Mats

3) Ivriga Ivar

4) Envisa Eva

5) Finurliga Fina

6) Olle Olyckskorp

7) Betty Bäst

8) Tysta Tusse

9) Flitiga Lisa

10) Pelle Plugghäst

11) Stöddiga Stina

För dagen är gruppens uppgift att tänka ut en säljande reklamslogan, därefter tillsammans fördela arbetsuppgifter och sedan spela in en reklamfilm som de i efterhand ska redigera och presentera för resten av klassen. Ämnet är svenska, men som vanligt tycker jag att man kan koppla ihop ämnet med något ur elevernas erfarenhetsvärld, något de lever med till vardags och känner igen… Det är länge sedan… Inte alls nu… Något sådant här var ovanligt när jag gjorde mina modiga insteg på filmscenen…

Alla i klassen tycker att det ska bli roligt att spela in film och de ser verkligen fram emot detta, eftersom det är coolt att ha tränat innan man ska bli kändis i Hollywood eller hallåa på TV. I och för sig kan det dessutom vara bra att ha medievana om man ska bli hockeyproffs också, skjuter någon av grabbarna in, medan någon av tjejerna har tänkt sig att försöka bli modell eller kanske slå igenom i USA som sångerska. Med alla de här drömmarna är det ju perfekt att träna på att göra en reklamfilm på svenskan i nian, eller hur? Någon har en farsa som har en kontakt på TV och denne menar att kanske kommer klassens film att kunna sändas i TV sedan… En lång stund försöker jag sticka emellan i all ivern genom att säga att jag har delat in klassen i grupper, för att vi ska kunna komma igång snart. Jag ser 29 fågelholkar och en enda tar till orda, högt argt och med stor emfas:

-VA?! Har DU delat in grupper??? Vafan DÅ för?! Är du inte riktigt klok??? Fattaru inte att vi vill jobba me våra polare eller ??? skriker Stöddiga Stina. Vi vet väl själva vilka vi ska jobba med! Eller hur? säger hon och tittar direkt på Tysta Tusse som ger ifrån sig en nästan osynlig nick och sedan rodnar och tittar ner i golvet. Jag är ung… inte så mycket äldre än de. Jag har minsann tänkt ut SMARTA grupper, som är indelade efter sådana tankar som att man ska dela på dem som är bråkiga, lägga de rädda i grupper där de känner sig någorlunda trygga, sprida ut de kreativa och driftiga, försöka hitta en mix i gruppen av alla sorter, samtidigt som man håller koll  på att grupperna sinsemellan har ungefär likvärdiga möjligheter att lyckas med själva uppgiften. Detta är i den gamla läroplanen, Lgr -80, när vi inte hade samma målstyrda tänk in i minsta detalj, men ÄNDÅ, så vill jag att varje enskild elev ska komma till sin rätt, kunna påverka processen i största möjliga mån, våga säga sin åsikt, våga framträda inför kameran, eller våga vara den som tar ett steg framåt och säger ”jag vill gärna filma!”. Men vad händer…? Jag är ännu inte en luttrad gammal lärare som har erfarenhet och många elevers argument i huvudet.

Jag faller till föga för Stöddiga Stinas arga uppsyn och tänker att OK… De får bestämma själva hur de ska jobba… Denna enda gång… jag är inte alls STOLT över mitt beslut, utan känner mig inombords som en dubbel förlorare, först för att jag satt en bra stund dagen före i arbetsrummet och pusslade med de många eleverna i klassen för att få ihop i mitt tycke optimala grupper och nu kan kasta den nedlagda tiden i sjön, dessutom känns det som en förlust gentemot eleverna… Jag förlorade…

Den gamla och erfarna läraren (år 2014) har tappat den senare formen av prestige och nuförtiden har jag lättare att lyssna på eleverna och känna mig BEKVÄM med det. Det är inte en kamp om vem som ska bestämma, det är en demokratisk process om lärandet och hur man ska få det så optimalt för den aktuella elevgruppen som möjligt. Jag försöker lyssna så gott jag kan och ändra på beslut som känns fel i förhållande till vad de uppfattar och tycker. 

Men åter till låtsasklassen… Nu har jag alltså slängt min egen idé i soporna genom att säga ”OK!”

Nu inträder den märkliga huggsexa som präglar en grupp utan tydlig ledning. Jag kunde ha varit den tydliga (men ändå inte på något sätt elaka, bara just TYDLIGA) ledaren, men då var jag för ung och oerfaren för att begripa det. Jag hade läst i min utbildning att man ALLTID ska lyssna på eleverna och dragit ett likhetstecken mellan detta och att eleverna skulle bestämma… Man lär så länge man har elever…! 🙂

Nu var vi i fasen då eleverna skulle välja vilka de ville jobba med… och efter en stund var det precis som det kunde vara på mina idrottslektioner som barn… De som inte var så duktiga i bollsport blev sist valda när vi skulle spela handboll. De som sprang långsamt blev inte valda i fotboll och de som inte kunde läsa karta fick inte vara med i orienteringsgruppen. Märkligt nog, så stod jag där, den unga läraren, och konstaterade helt ljusblått att det var ju KONSTIGT att just två elever återstod när alla grupper ansåg att de var ”klara” med indelningen och inte behövde någon mer… Barn kan verkligen vara utstuderat grymma när det tillåts vara det av vuxenvärlden…(mig). De två återstående petade JAG in i varsin grupp, fullt medveten om att det var en riktigt dum lösning, men utan att ha en bra idé i bakfickan och utan att ha tillräckligt med pondus i gruppen för att säga: ”Vet ni, detta med gruppindelningen blev ju helt fel, så nu vill jag att vi börjar om från början och jobbar i de grupper jag hade planerat från början…”

Ändå är det inte detta som jag hittills skrivit som är MEST intressant. Det är snarare både gruppindelningens psykologi, processen i den färdiga gruppen och det väntade resultatet som blir intressant. Slarv-Maja väljer självklart att vara i en grupp med elever som satsar på skolan om hon själv får välja, medan det är lätt att räkna ut att dessa elever helst jobbar utan Slarv-Maja, eftersom de är mer intresserade av sina egna betyg än av att hjälpa Slarv-Maja till självinsikten att det lönar sig att satsa på skolarbetet. Lat-Mats väljs bort av samma skäl som Slarv-Maja, för ingen vill jobba med en kompis som inte orkar bry sig och inte lägger ner något jobb. Ivriga Ivar däremot är hett byte på gruppindelningsmarknaden, för alla vet att han kommer att lägga ner jättemycket energi och ambition på att få grupparbetet att bli det bästa genom tiderna! Envisa Eva är en vinnare som gruppkompis om hon är MED gruppen i tanken om HUR, men är hon av annan åsikt än gruppen, så är hon spiken i kistan med sin envisa ståndpunkt och svårighet att anpassa sig till andra. Finurliga Fina är både omtyckt  och beundrad för sina många kluriga idéer oavsett hur svår en uppgift är. Olle Olyckskorp däremot är en ständig bromskloss i sin grupp eftersom han letar fel och försöker skjuta andra elevers idéer i sank så fort någon fäller en kommentar om hur man skulle kunna göra. Betty Bäst kör över allt och alla med sina egna lösningar, struntar helt i att lyssna och överröstar de andra när de försöker lägga fram ett förslag i gruppen. Betty Bäst vinner i sin grupp OAVSETT om hennes lösning är den bästa eller inte. Hennes gruppkompisar har lärt sig att de vinner på att anpassa sig till Betty Bäst och strunta i sina egna idéer. Betty Bäst väljer helt klart att i sin grupp ha Tysta Tusse, som en bundsförvant om hon själv får välja och om inte Stöddiga Stina redan har värvat honom till sin grupp. Flitiga Lisa och Pelle Plugghäst frågar om det är OK att man jobbar i par i stället för i grupp och den unga läraren med svag position i gruppen säger:

”OK, för den här gången då!”

Arbetet tar sin början… Jag hade inledningsvis tänkt mig att vara mycket inbegripen i de olika gruppernas arbete, men det visar sig ganska snabbt att de trivs med att jobba på egen hand och upplever mig som ett störande moment när de ska jobba i gruppen… Vissa grupper jobbar med det de ska och gör också stora framsteg i arbetet med att komma allt närmare sin reklamfilm. De provfilmar, testar olika idéer, vill ha råd och tips. Andra grupper gör allt annat än att ägna sig åt denna uppgift…ända tills jag kommer för att titta till dem… Då säger de pliktskyldigast att även om de verkar sysslolösa, så är det skenet som bedrar, för det är nämligen så att de är sysslolösa för att de inte kan göra något just IDAG, eftersom Slarv-Maja har glömt deras manus hemma och då  kan de ju inte jobba, eller hur??? Jag frågar om de inte kan rekonstruera sitt manus, men de menar att de ju HAR ett manus och NÄSTA GÅNG så ska de hålla på med uppgiften. Det LOVAR de… När jag besöker dem nästa gång har Lat-Mats glömt manus i sitt skåp och orkar inte hämta det och jag tvingas ta en strid med honom och gruppen om vikten av att satsa på sina studier…vilket får Stöddiga Stina att vräka ur sig att jag fullständigt ska skita i om de vill göra uppgiften eller inte, för det är faktiskt en hel vecka kvar till man ska lämna in sin reklamfilm och nu vill de vara ostörda i sitt arbete! Jag är ung och oerfaren, som jag nämnt tidigare och jag är i avsaknad av pondus, lång erfarenhet och jävlar anamma. Därför säger jag till eleverna, att det är OK och påminner om vilket datum arbetet ska vara klart. Slokörad lämnar jag gruppen och begrundar om det skulle kunna finnas något annat sätt att nå fram till just dem… Känner mig misslyckad och otillräcklig… Ville helst ha ett annat jobb än lärarens… Varför är lärarens vardag så här motig? tänker jag.

Flitiga Lisa och Pelle Plugghäst har skrivit ut sitt manus på datorn och lånat rekvisita av släktingar och tränat på tänkbara repliker, men de har upptäckt att det är svårt att jobba i par med ett så stort arbete som en reklamfilm, så nu har de varit runt i grupperna och värvat över Tysta Tusse, för att han ska filma åt dem, och Ivriga Ivar eftersom han vill att det ska gå fort och äntligen hända något i processen… Efter mycket extraarbete och massor av fritid, är deras film klar och den är dessutom väldigt fyndig, eftersom de dessutom hade lyckats få med Finurliga Fina i gruppen. De andra gruppernas arbeten framstår i jämförelsen som ganska mediokra…och jag i min egen utvärdering på kammaren tänker att ”nästa gång så måste jag driva igenom att det är jag som ska skapa grupperna när vi ska jobba i projektform”. Blir det så? Gradvis…så blir jag en klokare lärare, men i början var det verkligen TRIAL AND ERROR som gällde.

Därför är min slutpoäng här återigen, så som jag sagt tidigare; Den unga läraren kan behöva en arbetskamrat som varit ute ganska länge och som kan stötta en i svåra beslut och vägval i yrket. Låtsasklassen hade säkert KUL, men det är rimligt att anta att de fick väldigt olika förutsättningar för sitt lärande och det är inte OK. Det var inte OK då och det är inte OK nu. Det är lärarens ansvar att se till att grupper fungerar och att upptäcka i tid när de INTE fungerar. Det ingår i yrket att vara den som skapar goda förutsättningar för lärande, med allt vad det innebär. Man lär så länge man har elever… Verkligen är det så!!! Och en av de viktigaste insikterna jag kan göra här och nu, efter 23 år i yrket, är att man behöver vara lyhörd för elevernas behov och önskemål men ändå inte lägga sig platt och följa minsta rörelse i gruppen, för i slutändan är det jag som är ansvarig för att målen nås och att en lärandesituation som är dynamisk och givande för alla råder i klassrummet.

Att avstå ifrån att ta rodret i klassrummet, så som jag gjorde som ung lärare,

är i själva verket att lämna eleverna i sticket…

Men det förstod jag inte då.

Jag har ansvar för verksamheten,

hela vägen… 

 

Sextiosjätte åseriet – Lärares ansvar för elevers lärande…

När en text upplevs som lite för svår att förstå för en elev, så brukar jag ta tillfället i akt att bryta lektionen en stund för alla, för att ge en minilektion på ett metaplan. En text kan mycket väl upplevas som svår av en hel grupp, men enskilda elevers grad av lärande hänger samman med ett antal påverkbara faktorer som jag brukar samtala med eleverna om. För att förklara min tankegång vill jag presentera några låtsaselever för er:

1) Slarv-Maja

2) Lat-Mats

3) Ivriga Ivar

4) Envisa Eva

5) Finurliga Fina

6) Olle Olyckskorp

7) Betty Bäst

8) Tysta Tusse

9) Flitiga Lisa

10) Pelle Plugghäst

11) Stöddiga Stina

I en tänkt situation läser jag och ovanstående elever en och samma text. Samtliga elever uppfattar texten som svår, faktiskt så svår att det inte går att förstå den efter en första genomläsning. Genast utbryter en viss oro i gruppen. Lat-Mats och Slarv-Maja lägger ifrån sig texten och kollar sina mobiler i stället. Envisa Eva och Finurliga Fina frågar om de kan få använda ordbok och om det är OK att de samarbetar. Stöddiga Stina skriker att hon skiter i att läsa texter som bara handlar om något astråkigt som vanligt. Olle Olyckskorp ropar från sin plats att den här texten ändå inte går att förstå hur mycket man än försöker och därför är det onödigt att ens försöka. Man skulle ändå bara misslyckas. Betty Bäst menar att bara för att Olle Olyckskorp inte kan med hur man letar i ordböcker, betyder ju inte det att alla är lika korkade losers. Själv förstod hon till exempel det mesta av texten redan från början, faktiskt. Tysta Tusse som sitter alldeles bredvid Betty Bäst kan se hur hon i sin text har skrivit jättemånga frågetecken i marginalen och dessutom ritat en arg gubbe längst ner. Tysta Tusse inser att Betty Bäst har förstått lika lite av texten som han själv gjort, men han vill inte utmärkta sig genom att kritisera Betty Bäst. Det bästa är att vara tyst och vänta och se vad som blir lärarens nästa drag. Den strategin har fungerat förr… Medan de övriga gett luft åt sitt missnöje på olika sätt har både Pelle Plugghäst och Flitiga Lisa passat på att läsa texten en andra gång, eftersom de vet att man som regel förstår bättre då…

Att tappa sugen som lärare är fullt begripligt om man ofta får mothugg eller upplever att det inte går på räls, men jag brukar tänka på vilka möjligheter att påverka jag själv har och också hur viktigt det är att väcka ett intresse för en text, skapa en förförståelse och få elevernas uppmärksamhet. Min roll är viktig i den här klassen. Med tanke på elevernas olika förutsättningar och deras varierande inställning till sina möjligheter att lära sig, fokuserar jag på deras strategier i lärandet. Jag jobbar en stund med hela gruppen samlad för att de elever som tycker att texten är fullständigt omöjlig att ta sig igenom, ska få fler tips om hur de ska göra. Men förutom det ägnar jag kraft åt att jobba med elevernas inställning. Först inställningen till sin egen förmåga… Därefter inställningen till den specifika uppgiften. Att hjälpa eleven till insikten att hen klarar av att så småningom förstå texten om hen bara lägger ner lite arbete på den är viktigt. Att få elever att förstå att texten valts med omsorg för att träna läsförståelse på en nivå som är strax ovanför elevens nuvarande nivå är mer framgångsrikt än att låta eleven fortsätta tro och tänka att det inte går eller att hen är för korkad för att förstå den aktuella texten.

Vidare är inställningen till uppgiften minst lika viktig. Om jag som elev oreflekterat får fortsätta tänka att alla texter i skolan är astråkiga eller att det inte spelar någon roll om jag nonchalerar uppgiften genom att zappa på mobilen, så har min lärare bidragit till att ytterligare försämra möjligheterna för kreativt lärande i positiv anda. I de flesta kurser finns en nivå man förväntas nå i slutändan av kursen. Det kan vara en färdighet eller en viss kvalitet som ska uppnås. Pelle Plugghäst och Flitiga Lisa kommer att jobba vidare tills de når målen. Tysta Tusse kommer att invänta lärarens instruktioner och göra sitt bästa, tyst så att han inte utmärker sig… Betty Bäst kommer skryta om alla insikter och kunskaper och ifrågasätta andras kompetens, medan Olle Olyckskorps låga självkänsla är hans främsta hämsko. Så länge Slarv-Maja och Lat-Mats tillåts fortsätta avvika från lektionsplaneringen kommer Stöddiga Stina ha sin givna roll som klassens clown med störande kommentarer på löpande band och på så sätt bidra till en onödigt låg arbetstakt i klassen. Ivriga Ivar som hela tiden velat komma igång med arbetet men inväntat lärarens instruktioner förstår efter några liknande lektioner att han kommer att vinna på att hålla sig väl med Envisa Eva, Finurliga Fina eller FÖRSÖKA hänga på i samma takt som Pelle Plugghäst och Flitiga Lisa.

Klassens kultur finns där under ytan i de flesta konstellationer, men i lärarrollen har jag ansvar för att stötta SAMTLIGA elever i lärandet. Mitt ansvar innebär att ge eleverna många olika verktyg, nya tips på HUR man kan göra och samtidigt måste jag hålla humöret uppe, min egen koncentration på topp och inte tappa sugen när den heterogena gruppen framför mig är vilsna, frågande eller oroliga.

Lärarrollens komplexitet är svår ett fånga, men ett är säkert: man vinner på att själv vara kunnig, insatt, positiv, engagerande och envis… Man tjänar på att låta elever tipsa varandra och man tjänar på att själv vara generös med tips och idéer. När det går HELT FEL och man misslyckas, är det viktigt att våga säga till eleverna att det blivit fel… Gör om, gör rätt! Dr Lorraine Monroe påminde mig vad viktigt det är att lärare ägnar sig åt reflektion över undervisningen. Om inte elever lär sig, är det lärarens skyldighet att fundera på nya, andra sätt att undervisa, repetera och förklara. Med elevers förståelse kommer oftast ett ökat intresse. Intresserade elever är lättare att undervisa än ointresserade… Att vinna gruppen är alltså A och O…

Sextiofjärde åseriet- I skogen är det lätt att minnas!

Tummeliten

 

En, två, tre, fyr, fem och sex och sju… Ut i skogen tåga alla nu! Det finns en gammal inspelning när jag är väldigt liten och sjunger just den här sången… Jag minns att jag identifierade mig med Tummeliten, som ju går längst bak i raden av barn. En kort stund igår, under en skogsvandring i Malingsboskogarna, kom jag att tänka på det här barndomsminnet. Det slog mig att Vali, som gick först och visade vägen och vi, hans elever här i skogen gick efter i en lång rad, precis som det är i visan.

Nästa tanketråd i huvudet var hur många sånger av den här typen jag har hört och delvis kan och hur många FLER min mamma kan…och vad det kan bero på. Skolhistoria har alltid varit spännande för mig, redan innan jag själv var lärare. Jag minns att jag som barn först frågade mina föräldrar, sedan mormor, morfar och farfar om hur det var när de gick i skolan. Vissa saker går att förmedla genom att bara berätta, men annat måste kanske upplevas. När jag var liten tillbringade jag mycket tid i mammas barndomsby i Stora Skedvi. Hembygdsföreningen där organiserade varje år vandringar i socknens skog och mark. Ett minne från en sådan vandring var när mammas lärare, Greta, och mamma började sjunga vandringsvisor. Jag hängde glatt med i ”Vi gå över daggstänkta berg, fallera!” men när jag hade sjungit den, så var min reportoar slut. Mamma och Greta sjöng sång efter sång och fick med sig alla som i ålder var födda år 1950 eller tidigare. Det blev som en vandrande kör som stämde in i olika stämmor, och med stor glädje vandrade i den kuperade skogen utan problem.

Vi andra noterade att vi inte kunde en enda sång utantill. Det sträckte sig möjligen till första raden och sedan ett ordlöst nynnande. Som sammanhållande länk är musik fantastiskt. Stamsångerna, så som tanken var förr… kanske inte enbart var av godo, men som jag ser det, så är det ju roligare att gå en långprommis i skogen om man samtidigt sjunger! Det sammansvetsar på ett alldeles fantastiskt sätt. Jag har en egen filosofi om varför barn nuförtiden inte ”kan sjunga tillsammans”. Jag tror inte alls att det beror på att de inte har sjungit, för det vet jag att de har. Men det är säkert så att många klasslärare och musiklärare sätter sin egen prägel på musikundervisningen i högre grad nu än förr, eftersom det inte är givet ”vad” man ska sjunga. Jag noterar att mina döttrar ibland tar upp några sånger från sin tid i skolan, trots att tre år skiljer dem emellan. Deras kompisar stämmer också in och de kan sångerna allihopa, men jag kan inte sjunga med då heller… Det är helt andra sånger som de kan och de har alla råkat gå i samma skola. Jag tror att om man skulle plocka ihop en slumpmässigt utvald grupp av svenska femtonåringar, så skulle de alla kunna sjunga ett antal sånger utantill, men frågan är om de skulle kunna sjunga samma sånger? Spelar detta någon roll? Jag vet inte… Möjligen kan jag känna ett visst mått av utanförskap när jag inte kan en sång och andra sjunger den… Jag vill ju också vara med!!!

Oavsett vad man anser om stamsångernas vara eller icke vara, så kan de mycket väl tjäna som underlag för att visa vissa aspekter av svenska språkets utveckling under det förra seklet. ”Vi gå” eller ”…tåga alla nu” är inte några felskrivningar. De är i stället exempel på en förändrad verbböjning. Presens ser lika ut i olika numerus nu, men det gjorde det inte när Alice Tegnér och Olle Thunman skrev sina visor.

Sextioandra åseriet- När tillfället ger exempel direkt blir jag glad!

Hörförståelse hänger intimt samman med ljuduppfattning och det egna språkets språkljud och har man då ett språk vars vokaler är färre än, eller avviker helt ifrån svenskans vad gäller hur de praktiskt fungerar i språket, så kan det vara svårt att skilja mellan ord som till synes är helt lika varandra. Idag hade jag tur, för det råkade falla sig så att i samma text fanns två ordpar som gjorde det möjligt att med eleverna diskutera just detta, eftersom de hade svårt att ljud- och uttalsmässigt skilja orden från varandra.

en pollare

 

pollare- polare

fulla-  fula

Elevernas uttal överensstämde med de två förstnämnda orden i ordparen, men när jag frågade dem vad orden betydde, så angav de betydelsen för de sistnämnda orden i ordparen.

På bara en kort stund hade vi rett ut ordens betydelse och dessutom tränat uttalet och lyssnat på skillnaden. Min uppfattning är att den typen av tillfället- i flykten- uppgifter är oerhört effektiva som bas för lärande eftersom de uppkommer i samband med en aha-upplevelse, där elevens egen hypotes ifrågasätts samtidigt som korrigering och ny input sker. Mot bakgrund av det resultat jag vet att det ger, om man ”avbryter sig” för att låta en aktivitet som denna ta en stund i anspråk, vill jag slå ett slag för att inte vara rädd för att gå ifrån sin planering. Ju mer man bygger in elevernas egna frågor i lärandet, desto smidigare lär de sig, eftersom de jobbar med det de för stunden behöver förstå, inte något som någon annan propsar på.  Dessutom kan det ibland bli ganska kul med språkliga missförstånd och i de fall där man kan förklara det roliga, så kan eleverna också ha nöje av det. Där måste jag dock tillägga att man förstås inte skojar med en elevs språkliga output inför en hel klass. Jag brukar spara på roliga exempel till ”en annan gång” och ibland bjuder eleverna själva på något de har missförstått och vill få förklarat.

 

Sextionde åseriet-Firandet av skolans dag- om att granska en besökande minister från ett källkritiskt perspektiv

Idag är det skolans dag och runt om i landet kan jag tänka mig att detta på olika sätt högtidlighålls. Min skoldag idag har fokuserat på källkritik. Mina elever hade till idag läst två olika texter på samma tema och fått i uppgift att granska dessa med hjälp av olika frågeställningar. Men förutom denna input jobbade vi en stund med hur man på olika sätt kan påverka och övertyga med hjälp av det man säger eller skriver. Vidare därifrån gav jag exempel på olika grammatiska detaljer som kan leda till att man uppfattar ett yttrande som positivt eller negativt, till exempel om man medvetet väljer ord som har en positiv klang eller som är starkt färgade av en åsikt. En annan sådan möjlighet att att uttrycka sig oprecist eller vagt. Sedan övergick vi till vad det egentligen handlade om just idag, nämligen att granska en besökande minister från ett källkritiskt perspektiv #Integrationsminister Erik Ullenhags besök på VBU. För såväl mig själv som för eleverna kom ministerbesöket som hand i handske. Dels är vi alla i allra högsta grad berörda av Sveriges integrationspolitik, oavsett från vilket parti den kommer, dels är vi direkta avnämare. Eleverna tillhör en grupp i vårt samhälle som integrationen fokuserar på och jag som undervisar dem i just svenska som andraspråk är beroende av just den politiken för min yrkesgärning.

Innan vi lämnade klassrummet tittade vi på olika faktorer som kan spela roll för hur vi uppfattar en talare. I målen för vår kurs finns kriterier som handlar om hur man kommunicerar och hur man når ut med ett budskap och hur man kan övertyga andra om något. Därför var det intressant att kunna jämföra ministerns anförande med den politiska debatt som vi också besökte förra torsdagen. Då var det politiker från ungdomsförbunden på länsnivå som debatterade om ett antal teman och idag var det alltså integrationsministern som ensam höll ett anförande på några utvalda teman, med störst fokus på invandring och jobb.

Men vad var det jag specifikt  bad eleverna titta på, nu när vi hade chansen att gripa tillfället i flykten? I vanliga fall kan en lärare ”se programmet i förväg” eller ”stryka under i texten innan” etc. Här fick jag i stället använda erfarenhet och sunt förnuft tillsammans med det jag råkar veta om dels folkpartiets inriktning i politiken, dels integrationspolitiken specifikt men minst lika mycket om retorik…

Om man läser en text, så kan man stanna upp och fundera, kanske kolla en källa om man är osäker på om det man läser är fakta eller en åsikt som författaren själv har. Men om man lyssnar på en talare, så har man i den situationen inte samma möjlighet att vara just källkritisk. Man kan ändå få vissa ledtrådar genom att fokusera på:

  • kroppsspråk
  • mimik
  • språket
    • ordval
    • faktauppgifter
    • eventuell vinkling

Förutom några övertydliga exempel på tavlan om hur man kan leka med formuleringar och på det sättet få fram ett budskap som är kraftigt vinklat, gjorde vi inte några förberedelser. I morgon däremot, ska det bli mycket spännande att lyssna på vad eleverna upplevde av föredraget som ministern höll. Då är det för mig, som lärare i svenska som andraspråk först och främst fokus på hur eleverna klarade att förstå ministern och hur de upplevde det från sitt eget perspektiv. Först efter det bryr jag mig om hur de har uppfattat hans budskap.

En vanlig dag i skolan för en elev i min klass, inleds med att de jobbar med en ”startuppgift”. För att motivera för eleverna vilken funktion denna uppgift har, kan de läsa varje morgon:

Startuppgiften är en möjlighet att bygga ditt ordförråd och träna dig att uttrycka dig på svenska. Startuppgiften handlar alltid om det vi ska jobba med under dagens lektioner. Gör därför alltid så gott du kan med din startuppgift!

De elever som är punktliga på morgonen hinner göra startuppgiften i lugn och ro och de får feedback på den av mig till nästa dag. Det kan ibland vara uppgifter om något tema vi för tillfället jobbar med och ibland är det inför något eller ”efter att…” vi har gjort något, som nu när det var ministerbesöket som utgör tema för startuppgiften. De gånger som startuppgiften är en reflektion över det egna lärandet, så skriver eleverna det i en grå tygklädd anteckningsbok som är som en pågående språkutveckling med kommentarer mellan dem och mig… Imorgon ser uppgiften ut så här:

Börja först alldeles själv med din gråa bok, där du svarar på följande två uppgifter:

  1. Beskriv hur det gick för dig med förståelsen av talet. Kunde du förstå Erik Ullenhags:
  • hastighet i talet
  • dialekt
  • ordval (orden som han använde)
  • budskap (alltså vad han MENADE EGENTLIGEN)
  1. Vilket intryck gjorde Erik Ullenhag på dig SOM TALARE? Fundera över följande:
  • Hur var hans kontakt med publiken?
  • Hade han något extra smart sätt att kommunicera, tycker du?
  • Verkade han vara påläst?
  • Han pratade i 40 minuter. Under den tiden pratade han jättemycket, men försök ändå att skriva tre meningar där du visar att du vet vad han anser i tre olika frågor. Skriv dem som ”påståenden” alltså som mitt exempel här: ”Alla som går i skolan ska få glass till lunch varje dag!”

 När den enskilda reflektionen över förståelsen är avklarad, övergår vi till vad som ska hända idag. Vissa elever är snabba och andra behöver mer förberedelsetid. Därför är det min uppfattning att en startuppgift när den är som bäst, ska innehålla en möjlighet att göra mycket eller lite utan att det i slutändan har någon stor betydelse för hur man själv känner sig inombords i förhållande till kamraterna. Syftet från min sida är att få med eleverna i ett tema på ett smidigt sätt, att så att säga ”koppla upp dem” på ”här och nu” redan innan jag själv kommer in i  klassrummet. Startuppgiften lägger jag upp på det gamla sättet, med OH, för det funkar bäst i mitt analoga klassrum… Sedan lämnar jag eleverna medan jag själv förbereder det sista inför lektionen. När jag kommer in för att börja min lektion med dem, så har vissa ”nyss kommit” för att de kanske lämnar barnen på dagis (jag undervisar vuxna!) och andra kan ha suttit i klassrummet hela den timme som förflutit, men alla har haft tillgång till texten på OH-bilden åtminstone en liten stund. Det betyder att en del produktiva individer har ”gjort mycket” medan andra i princip bara har hunnit med att läsa vad det var ”man skulle ha gjort om man hade kommit i tid”… Men också dessa är ”med på tåget”. Där står nu:

OM du har tid över nu, så kan du anteckna någon annanstans (inte i den grå boken) vilka enskilda ORD du tycker att Erik Ullenhag använde JÄTTEMÅNGA GÅNGER. Ordet DEMOKRATI är ett ord han använde jättemånga gånger. Skriv andra sådana ord som du hörde ofta. Sedan pratar vi tillsammans på lektionen om vilka ord vi har lyckats samla och vad de betyder.

Genom att eleverna redan har läst detta, har det skapat en förförståelse. De vet att det som kommer att vara i fokus nu är de ORD som Erik Ullenhag använde mest frekvent i sitt tal. Det är en perfekt övning för en grupp elever. De vet redan att hela kursen är ett teamwork där var och en bidrar efter bästa förmåga och att språk handlar om kommunikation. Därför är varje bidrag värdefullt. Någon bidrar med ett ord och någon bidrar med femtio. Mitt uppdrag är att se till att alla ser gruppens vinst med att ha den där ordsamlingen till en gemensam återblick med tillhörande förklaringar av ord som var svåra att förstå.

 

Skolans dag för min del var alltså en alldeles vanlig dag på jobbet, lika rik på intryck som vanligt och lika ”oj, då gör vi det i stället!” som det kan vara. Att grammatiska och uttalsrelaterade frågor smyger sig in så där som ”smått”-frågan gjorde är ett av många skäl till att det är så oerhört kul att vara just lärare, på skolans dag och på ALLA ANDRA DAGAR.