November has been going on for weeks, almost YEARS now…but today it happened! The sun managed its way through to us! It was noon and we could almost pretend that it wasn’t November…! I jumped!!! What a joyful moment! I’m not a dolphin, but just as happy!
I was not in my classroom, although none of my students would have frowned for a sunshine jump, but in the staff room. My reward was a lovely laughter from the two of my teaching friends who were in the staff room at that time. They were, too, happy! We had all forgotten what the sun looked like and were SO happy for the unexpectedly bright sunshine for being this time of the year. I ofteb notice in my classroom, with students from all over the world, that November is a challenge, especially to those who are used to bright sunshine all year through.
It is however not just sunshine that makes ME happy. I also look the stars in the sky for relaxing purposes and this time of the year I search the sky for Orion and think of a friend I know who will search the sky for Orion, too. Sharing a quiet moment wide apart is a way of connecting despite long distance.
A lot of facts can nowadays be easily found on the internet. Many skills will soon be forgotten and a five-year-old can google just about anything with no help from an adult. I sometimes feel old when I notice how my kids know things I spent a lot of time learning. All they need to do is google. At work I notice that the gap between those who know how to handle IT and those who don’t is increasing. There will be no equality unless students get their computers thru school and also good instruction from skilled teachers. There will always be students with parents who either cannot afford a new computer, or maybe don’t understand to what extent their kid will be left out in school if they cannot be online and use internet as the rest of the kids. Being curious is a good start!
Even if we may think some things were better THEN than they are NOW, we need to at least try to go with the flow…
Otherwise we, the teachers, would soon be relics, too… Stored and filed side by side with flanellograms,
chalkboards and sandpits with sticks…
In subjects where a smartphone is a rich resource I don’t fully understand why schools still say students cannot use their phones in class. The teacher has a great opportunity getting things done a lot more easy by accepting the use of smartphones when it IS smart to use them. When we don’t find the solutions to meanings of words, the smartphones serve as dictionaries and saves a lot of time, compared to finding out by a visit at the local library, but that is not the only way to save time with a smartphone in a classroom!
Let me share a few examples from my own classroom, which is a language learning classroom with Swedish as a Second Language as the one and only subject. The students and I talk a lot about things we read, listen to or watch. I always try to help them by writing additional examples on my white board. This is however not a classroom with a SMARTBOARD, but just an ordinary poorly equipped in-the-basement-classroom. When the whiteboard is completely filled with comments, words and phrases connected to the topic we discuss I either take a photo myself and later I re-write some of the unreadable stuff for my students, OR I ask them to simply use their smartphones and take a photo of my notes. That’s quick and easy and also a SMART way to use PHONES.
Another thing with language learning is to use the phone for pronunciation. Many students in my classroom merely meet one person who speaks Swedish and I am that person. Although I try to give them several suggestions to where they can listen to Swedish, or perhaps meet Swedish people and talk to them, it is very difficult to some of them. Their smartphones is thus an excellent way to help them out at least with pronunciation of difficult words or phrases and also more than anything else, the quality of the sounds of the nine Swedish vowels, when put in different positions of words or phrases. When students record my pronunciation and go back home and listen, repeat, and their own pronunciation improves rapidly. So, if I would stick to the rules of many classrooms and say ”Don’t use your smartphone in class!” my students would have a tougher time learning Swedish.
Ines Uusmann, Minister for Infrastructure, seemed to believe that the internet would be forgotten after a few years, although it is said that the reason why everyone remembers, is that the headline for the article was a fake quote. This is in fact (in Swedish, though…) what she said:
”Jag vågar inte ha någon alldeles bestämd uppfattning men jag tror inte att folk i längden kommer att vilja ägna så mycket tid, som det faktiskt tar, åt att surfa på nätet. […] Att sitta och surfa på nätet tar en himla massa tid. Vad är det bra för? […] Det kanske är så att det är något som vuxit upp nu. Alla pratar om internet men kanske är det övergående och sedan blir inriktningen mer specificerad”
Ines Uusman citerad i Svenska Dagbladet, 12 maj 1996.
Källa: Rydén, Daniel, ”Dimmor på nätet”, Sydsvenskan, 4 mars 2007.
De få gånger det finns en chans att påverka förutsättningarna för lärandet i positiv riktning, försöker jag dra mitt strå till stacken på olika sätt. Igår hade vi besök i klassrummet av en representant för den politiska ledningen i vårt kommunalförbund. Temat för lektionen var källkritik, men vi kom även in på andra frågor och mot slutet ville den gästande politikern gärna höra vad mina elever tyckte att de ville förändra i Vuxenutbildningen. Det fanns några få synpunkter som lyste klarare än andra och en sådan var att eleverna menade att deras utbildning i svenska som andraspråk borde varvas med praktik, så att de fick praktisk träning i svenska språket ute i arbetslivet någonstans. Politikern lyssnade uppmärksamt, men hon befann sig i tidsnöd eftersom hon skulle vidare till ytterligare två klassrum och därför blev vi ombedda att samla våra synpunkter och skicka dem till henne senare.
Jag tog tillfället i akt att smida medan järnet var varmt och diskussionen i klassen var kreativ. Det var spännande och intressant att höra elevernas idéer om hur de ville ändra utbildningen. För mig som lärare, så blev det dessutom tydligt att det inte var just vårt klassrum och dess lärande som var fokus för deras förändringsvilja, utan sådant som jag inte kunde påverka i så stor utsträckning.
Idén med PRAO, men för mina vuxna elever tycker jag är rimlig av flera skäl. Först för att de faktiskt studerar på samma nivå i utbildningssystemet som årskurs 8 och 9 i grundskolan och det borde vara rättvist med möjligheten att uppleva arbetslivet, oavsett om du är ungdom eller vuxen. Dessutom finns flera andra viktiga skäl. En vuxen invandrare behöver ges en möjlighet att befinna sig i ett språkligt ”skarpt läge” för att se om svenskan räcker. Det är smart om detta kommer just inom #GRNSVA2 eller #SAS som vi kallar kursen på #VBU. SAS är skiljelinjen mellan grundskolan och gymnasieskolan för den vuxenstuderande. Många elever med kort skolbakgrund från hemlandet varken vill eller orkar studera mer än de år de lägger ner på först SFI och sedan på SAS. Men det är viktigt att de får känna att svenskan BÄR i tillräcklig omfattning innan de slutar studera.
När man är i klassrummet, så pendlar undervisningen mellan det som man kallar för bas och utbyggnad, det vill säga å ena sidan språklig input som lägger en grund för eleven i svenskan, å andra sidan akademiska termer och ett innehåll som i just vårt klassrum är tematiskt, för att skapa helhetssyn framför snuttifiering. Om elever får praktisk tillämpning av språket, som en del av utbildningen till exempel en dag i veckan på en arbetsplats, så kommer de själva märka om deras svenska bär eller inte. De kommer dessutom att träna utbyggnaden inom just den sektor där de befinner sig. Jobbar man till exempel i vårdsektorn, så blir man duktig på just vårdsvenska efter ett tag, men man kan fortfarande kanske inte småprata med andra om t ex fiske eller om politik… Språktillägnande tar tid och måste FÅ ta tid också.
En annan grupp elever jag vill värna om är de många akademiker som kommer till oss från andra länder. I min klass är de nära 50% och de har utbildningar inom juridik, ekonomi eller är ingenjörer eller lärare. Bara under denna enda termin har två av dem varit doktorander och flera har färdiga yrkesutbildningar med sig hit. Dessutom talar flera av dem MÅNGA språk. De har kommit till Sverige relativt nyligen, läst svenska ambitiöst och intensivt i syfte att få ett jobb snabbt. Det fina i kråksången är att deras utbildning har en annan stat bekostat, inte Sverige. De VILL jobba och de BORDE få jobba, men de har jättesvårt att få jobb, trots att de kan skaplig svenska redan. Det känns pinsamt att vi i Sverige inte kan fånga upp alla dessa akademiker! Vi ”får” dem gratis, men kan ändå inte hitta meningsfulla arbeten åt dem… en PRAO för dessa utlandsfödda personer skulle kunna visa arbetsgivare att elevernas kunskaper är kompatibla med de svenska behoven och samtidigt ges eleven möjlighet att se om det är något hen behöver komplettera. Hur kan vi bättre skapa en plattform där vi tar tillvara den fantastiska resurs dessa människor utgör? Hur kan Sverige bli bättre på att plocka in denna kompetens, i stället för att genom byråkratiska regler skapa hinder, som omöjliggör för den enskilde nyanlände att jobba och leva i Sverige? Om jag kunde, så skulle jag anställa allihopa. Det är fantastiska människor som jag varmt rekommenderar! OM Sverige släpper iväg dem till andra länder, så mister vi väldigt viktiga länkar i framtidens starka kedja! Tillsammans är vi starkare än var för sig. Mina elever ville verkligen påverka igår. De förstod att möjligheten att påverka var större när de träffade en representant för de styrande politikerna, jämfört med om de skulle tala med mig, som talar med min rektor, som talar med ledningsgruppen, som talar med utbildningschefen, som talar med direktionen… Genvägar kan vara bra ibland! Lycka till mina fina elever! 😀
Medan dagen gryr en tidig söndagsmorgon, när hela huset är helt tyst för att övriga sover, smyger jag ner i köket, tar en kopp kaffe och en macka och sätter mig vid datorn för att jobba en stund.
Min klass har dragit i högväxeln när det gäller att lämna in sina arbeten för att förse mig med betygsunderlag. För att möta denna anstormning av meddelanden i min inbox, måste jag prioritera tiden mer noggrant än annars. Det handlar kanske också om mindfulness och effektivitet. Jag väljer avsiktligt att jobba på helgmorgnarna eftersom det är lugnt hemma då. De tio timmarna som ingår i läraravtalet går åt i ett nafs och jag är inte den som springer hem tidigt från jobbet i veckorna heller. Jag tror att det i mitt fall kan handla om tanken bakom ordspråket ”Som man bäddar får man ligga”. Jag återlämnar elevarbeten med kommentarer om innehållet men också med förklarande kommentarer för grammatiska problem. Min tanke är att elever som läser mina kommentarer ska kunna se vad de kan utveckla eller träna extra på. Måste jag för min del göra detta arbete för att bedöma deras texter? Nej, faktiskt inte. Med lång vana vid att läsa elevtexter, kommer också en blick för hur väl eleven klarat sig i förhållande till aktuella betygskriterier i kursen. Arbetet med grammatiska korrigeringar och kommentarer är naturligtvis för elevens skull. Det är min tanke att kursen de går ska vara just en KURS, en UTBILDNING, där de tar med sig nya kunskaper och insikter med sig hem. Jag vill bjuda dem på det, även om det ibland kan ta väldigt mycket tid att till exempel språkligt arbeta sig igenom en elevtext om eleven ännu inte har kommit så långt i sin skrivna svenska.
Om jag lyssnar på redovisningar har jag samma grundtanke. Hur kan jag belysa det som eleven gör bra och stötta det som kräver mer utveckling och arbete för elevens del? Uttal och intonation kommer in som en viktig del här, men ofta är det med humor, egen fantasi och överdrifter av teatralisk typ som jag når ända fram på just det området. Inte förrän elevens hörförståelse fungerar någorlunda bra, börjar möjligheterna att få till ett korrekt uttal och en godtagbar intonation komma. Intonationsarbetet är roligt! Vi jobbar på olika sätt, till exempel genom enkla texter som vi nöter länge och mycket. Att få till en ENKEL text VÄL hjälper många till att dra slutsatser för andra situationer. De som inte själva tänker på den möjligheten, får hjälp av sina kamrater eller av mig att se hur man kan göra en liten övning nyttig på ett allmängiltigt plan. Min bedömning av elevers språk pågår ständigt medan de är mina elever. Jag lyssnar på både deras formella och deras informella svenska, i övningar, samtal, dialoger, men också i småprat på rasten. Så många olika register i språket ska behärskas och jag försöker hitta goda exempel på sådant som elever kan och klarar av, för att bygga därifrån när något känns svårt eller motigt för dem.
Nu är det inte detta med bedömningen som gör att mina tio timmar av förtroendetids går åt som smör i solsken… I stället är det ju den sammanvägda situationen. Jag vill att lektionerna ska vara intressanta, tankeväckande och väl förberedda, innehålla lite av varje, men ändå samlat i ett tema… Det ska också vara möjligt att som elev påverka vad vi gör, hur vi gör det osv. Därför är det inte alls sällan som jag ändrar på något, för att bättre möta min aktuella målgrupp. Min drivkraft i arbetet är att min input är i paritet mot elevernas output. Så länge jag ser att de lär sig, utvecklas, trivs, har roligt, skapar och provar på sitt nya språk, känner jag en lust att klura ut nya sätt att hjälpa dem till självhjälp. Det är ROLIGT, helt enkelt.
Men så här en söndagsmorgon, så är arbetet också knutet till en inre frid som kommer SEDAN, när jag tycker att jag har lyckats få undan tillräckligt mycket av sådant bedömnings- och återkopplingsarbete som jag behöver hinna med, för att känna att jag är på en nivå som är acceptabel, för IKAPP det kommer jag inte så lätt. Min belöning till mig själv just idag, var att efter avslutat ”morgonpass” med bedömningar, skriva detta blogginlägg. Varför då? #Because I’m worth it! 🙂
När jag undervisar försöker jag söka efter helheter framför delar. Begriplighet är viktigt för både mig och mina elever. Men när jag gör ett val mellan enkelt och begripligt, så väljer jag det senare. Jag ägnar mig åt att hjälpa elever att förstå, hellre än att från början ha väldigt lätta texter att arbeta med.
För mig är det rimligt att anta att en elev som studerar svenska som andraspråk behöver utmaningar i språket för att det ska förbli intressant. Utmaningarna måste angå eleven, handla om sådant som eleven rimligtvis kan ha en åsikt om. Den gångna veckan är ett bra exempel på detta. Vi inledde veckan med att elevernas startuppgift för måndagen var att reflektera i loggboken om hur deras helgläxa hade gått. De hade fått i uppgift att intervjua en person om vad hen ansåg var ”typiskt svenskt”. Som alltid när man ställer den typen av frågor, så måste man vara medveten om att det handlar om människors uppfattning om företeelsen och att det förstås inte finns rätt eller fel. Att varje elev får möjlighet att redovisa vad hen har kommit fram till i den här typen av läxa är viktigt, dels för att hen får träna sin talade svenska, men också för att var och en av eleverna behöver förstå att det inte finns ett svar som är det enda rätta svaret. Elevernas upplevelser av ”typiskt svenskt” redovisades först gruppvis för att ytterligare språkträna medan ord och uttryck var färska. Sedan satt eleverna mitt emot varandra två och två för att parvis samtala, alla samtidigt om just vad som är ”typiskt svenskt”. De var placerade som runt ett långbord och efter tre minuter fick de flytta ett steg åt vänster allihopa. Med ny kompis, fortsatte samma övning, tre gånger till. Vid återsamlingen Efteråt, när vi alla pratade i klassrummet, var en allmän reflektion bland eleverna att de upptäckt att var och en av kamraterna hade kommit med helt olika svar på frågan om vad som är typiskt svenskt.
Tisdagen ägnade vi åt ”skillnader mellan talspråk och skriftspråk”. Elevernas egna reflektioner i loggboken varje morgon är viktiga eftersom det förbereder dem på att sätta ord på sina tankar och uttrycka sina åsikter, vilket är ett mål i kursen. När vi sedan såg ett avsnitt av Fredrik Lindströms ”Värsta språket” på samma tema, så fick eleverna möjlighet att spegla sina egna tankar mot det som programmet tog upp. Efter det så jobbade vi med samma form av ”speed dating” som dagen före, men syftet denna gång var att eleverna skulle diskutera olika aspekter av talspråk och skriftspråk två och två. Att se de där skillnaderna blir lättare om man har fått input med tydliga exempel på skillnader. Vi har tidigare under hösten arbetat med reduktioner i språket. Det gjorde vi med anledning av att Erik Ullenhag besökte VBU. Under sitt anförande sa han nämligen ”småss” i stället för som oss, vilket dessutom borde ha varit ”som vi”. Den typen av reduktioner gör vi alla, men det är svårare för en andraspråksinlärare att höra vad det egentligen heter när reduktionerna är många.
Under onsdagen fortsatte vi med ”skillnader mellan manligt och kvinnligt språk”, även nu med start i egen loggbok, fortsättning med input från Värsta språket, speedating och sedan en gemensam samling i klassrummet där vi jämförde våra olika kulturbakgrunders syn på skillnader. Idag, slutligen, så jobbade vi med språklig inferens, vad man kan läsa mellan raderna i en text. De texter vi jobbade med var fyra dikter av Karin Boye, som vi först benade ut språkligt, därefter på en mer analyserande nivå. Slutligen fick eleverna möjlighet att själva analysera en femte dikt. Denna dikt heter Havet.
Havet
Salt, bittersalt
är havet, och klart och kallt.
På djupet multnar mycket,
men havet renar allt.
Vilt, rovdjursvilt
är bränningens glittrande språng,
men ingen människas tankar
är höga som havets sång.
Starkt, evigt och starkt
är vågornas väldiga tåg,
och stark av det eviga havet
var mjuk förgänglig våg.
Så ge ditt liv åt havet.
Det kräver blod av sin man,
men sist, djupt i det djupa,
får ingen en vila som han.
Efter elevens analys av dikten, bad jag dem skriva en egen reflektion över temat ”HAVET” och fick in massor av spännande tankar och idéer.
På söndag flyger jag över havet till USA för att följa en amerikansk lärares vardag. Tänk när Karl-Oskar och Kristina reste till Amerika…Havet är stort och mäktigt, men det sammanbinder människor och skapar en helhet. Helheten är det nödvändiga perspektivet inför framtiden, tror jag.
As a child I enjoyed music just as much as I do now . I picked up new songs mainly by listening to the radio, since I’m old enough NOT to have had an iPhone glued to my palm. One of the nicest musical childhood memories of mine is today the topic of my blog. Why is that? Because today is Sir Cliff Richard’s birthday. Does he, like so many other of us, hear the song ”Congratulations” for HIS birthday? I’m not sure, but that’s what would be appropriate this very day, in my opinion. But that is not ”THE” song. The song I wouldn’t want to live without is this one! Please enjoy and join in whenever you know the lyrics… I know all of it, of course…
In my case it started off with one of our many ”sisters” living in our house when I was a child. My Mom introduced to our family some of those kids who needed a quiet place to live for a while. One of them, ten years older than I was, was a TEENAGER when I was just a child, singing in front of my mirror with a jumping rope as a microphone. Being a teenager meant for her that SHE had a lot of privileges…one of them was to play Cliff Richard on a level where loudspeakers from the seventies would want to break. I was six, she was sixteen. I was envious, but I was happy, too, because I got this song as MINE, since you couldn’t miss it passing her closed bedroom door!
Is Cliff Richard one of my current idols? No, not really. His music is the kind of music I KNOW if I drive my car and they play his hits on the radio. I’d sing even if I was taking my daughters somewhere… They would probably be a little annoyed, but more likely they would sing along, too, if the song is as good as Power To All Our Friends. Who wouldn’t??? It so CATCHING! I can’t help myself from singing! This will for sure be one of those days when I have Power To All Our Friends on my mind. I don’t MIND at all!! I’m sure you will end up singing Power To All Our Friends before the evening comes, if you clicked the link above! Then send your love to Cliff Richard on his birthday.
Being human, means forgiving and remembering the good things people do.
Keep your face to the sunshine and you cannot see the shadow!
Thanks, Sir Cliff Richard, for a really good song!!! And to YOU this time:
En gång var jag nyinflyttad i Falun. Det är inte helt nyss… 1979 noga räknat. Jag kom ifrån ett klassrum styrt av en enväldig lärare där endast ett svar var givet. Jag hade redan i trean inhämtat grundreglerna i fonetik, fattat att det var en nackdel att vara invandrare från Finland, för då hade man sämre uttal i engelska och dessutom hade jag insett att man kunde vinna i basket, fotboll och handboll fast man inte var klassens magraste. Vi flyttade från ett brukssamhälle till Falun. Jag tyckte att vi flyttade 39km, men ganska snart insåg jag att vi flyttade betydligt längre… Det var ganska stor skillnad och jag som nyss hade lärt mig och hade koll… Jag hade lärt mig att man inte skulle säga ”gå ner till centrum” eller ”ta pendeln in till stan”, utan snarare ”gå ner på bruket”. Nu kom jag till ett ställe där det hette ”gå på stan”… Men!!!!
OM det nu hade varit det enda som var nytt, så hade det ju varit ENKELT, men faktum var att det var som att stiga in i en ny värld. I det #femtioandra åseriet berättar jag om den rektor som mötte mig första dagen i nya skolan och om hur informellt och lössläppt det kändes att börja på den nya skolan. Förutom det, så var det många andra (för en ELEV) härliga skillnader. En sådan var att det fanns en fritidsledare på den nya skolan. Vad han hette har jag ärlig talat inte EN SUSNING om, men däremot vet jag att han KALLADES Havet och hade ett hårsvall som hade fått Harpo att bli genuint avundsjuk. Havet hade ansvar för Bananlådan. När jag första gången steg över tröskeln in i den aktuella skolan, så var jag nervös och orolig för hur det skulle gå, men om man har lite bollsinne, så kan man klara sig i det långa loppet i en sådan lokal som Bananlådan… Det enda jag och min lillebror behövde göra var att investera i ett pingisracket och skriva våra namn på det… Jag har nog mitt kvar, tror jag… grönt på ytan… och med en vinnande lack på handtaget… 🙂
I Bananlådan fanns alla de där man ville vara polare med och dem man ville vinna över i rundpingis för att visa att man stack ut i mängden. Varför var det så viktigt? Ja, säg det! Jag kan nog inte själv sätta ord på det. Men rundpingis tyckte jag var väldigt roligt och anledningen till att jag bloggar om DET just ikväll är att jag har sett programmet med J-O-Waldner och Gunde Svahn på TV… Det gav mig en tydlig flash-back och en patetisk tanke om att jag minsann vet hur man skruvar en serve. 🙂
Det är något slags MYSPYS över Bananlådan och dess betydelse för mig, men det finns också en rad insikter knutna till erfarenheterna i Bananlådan. Till exempel fick jag anledning att konstatera att ingenting kan tas för givet. En så simpel sak som att hoppa Twist… Det vet man ju hur man gör. Man har dessutom koll på hur bondtolvan går till i hopprep, eller hur?! Jag menar, hur svårt kan det VA?!
Ändå förstår man först efter en stund i leken att det är något som inte stämmer… I Dalarna gör man på ett annat sätt… Jaha? Jaså? Men vad är det som säger att det är RÄTT sätt? undrar jag. Men innan jag ens hunnit yttra denna fråga, har svaret kommit och jag förstår det också… ALLA anser att jag har missuppfattat både hur man hoppar Twist och hur Bondtolvan går till. I slutändan är jag dock berikad… Jag kan två olika versioner och har inte några större problem med att lära mig det nya sättet att hoppa…
I Bananlådan föddes min tävlingsinstinkt. Jag ville vinna i rundpingis, vara den som stod i finalen. Hände det ofta? Nej, men det hände IBLAND och det räckte för att trigga mig att fortsätta.
Nuförtiden brukar jag säga att jag inte alls är det minsta tävlingsinriktad, men den som t ex varit med mig på en tipspromenad eller kanske på ett quiz på Birka Cruises, vet att det är på liv och död. Man MÅSTE ju vinna!!!
Havet och ni andra som tillbringade regniga raster inomhus i bananlådan, tack för många roliga stunder och tron på att det spelar roll att det finns en vänlig vuxen i barngruppen. Havet var där, som en positiv katalysator i vår vardag. Han räddade oss från utanförskap och mobbing bara genom att vara. Tack!
That’s the current number of countries where this blog has been read, 53!
I’m amazed. Why do one even start a blog?I started off for two main reasons, but after six months as a blogger I have noticed that it’s more to it than that. The two reasons I had at the beginning was first of all to make a standpoint for teachers before the General Election in Sweden. Secondly I wanted to share a lot of thoughts I had on teaching and instruction, since I think that its is a waste of time if every young teacher has to invent the wheel over and over again. Giving advice to young teachers is important to me, since I remember a few teaching friends who m did the same to me when I was young. From the comments I get I understand that at least some of the texts might have been interesting to some of you. In a couple of weeks I’ll be off for the USA. I owe it to my hosts to write in English those two weeks. Otherwise they can’t read what I write.
But to you all, in Sweden and somewhere else: Thanks for reading!
Det är något speciellt med att vara i samma lokal som andra som delar en passion för något speciellt. Det kan vara frågan om sinsemellan helt olika företeelser… Man kan till exempel vara på logen i Boda gammelgård och dansa polska samtidigt som andra som också tycker att det är fint att röra på sig till spelmanslagets version av någon av de många låtar de har på sin repertoar. Man skulle även kunna gissa att en hel sjöis full med vinterfiskare som stigit upp alldeles för tidigt en söndagsmorgon i mars ändå faktiskt NJUTER av det, trots att jag för egen del fryser redan vid tanken. Eller varför inte tänka sig att alla de som står och lyssnar på motorljudet när en ny rallybil ska passera centrala Fredriksberg också känner en stark samhörighet? Idag när jag lyssnade på morgonnyheterna så nämnde man att under de fyra dagar som bokmässan pågår, så är det ungefär 100 000 besökare som går där… Njutningen är litteraturen, böckerna, författarna och vimlet, själva känslan… men jag måste tillstå att trängseln inte tillhör det positiva… Möjligen det faktum att denna trängsel känns vänlig och tålmodig. Det är ingen som i vredesmod skriker ”Flytta på dig då!” eller tränger sig fram… igår när olika författare signerade sina böcker, stod väldigt många i kö för att få byta några ord med dem och få det egna bokpaketet signerat. När jag passerade kön så noterade jag att flera i köerna diskuterade förväntansfullt, snarare än irriterat. De delade minnen med varandra och stod liksom ut med köandet utan snack… På vägen hem från bokmässan var tåget förlängt…extra långt… Det var helt uppenbart varför då… Det var otroligt många av oss som kom med lila kassar eller mödosamt kämpade upp nedtyngda väskor på bagagehyllorna…muntert kommenterande till varandra att det är synd att böcker är så tunga… Det stod ett antal förhoppningsfulla individer med flyers om digitala lösningar på ljudböcker online. Jag tycker verkligen jättemycket om ljudböcker. Jag har dem i öronen när jag gör något supertråkigt, som att diska eller städa eller när jag ska gå en riktigt lång promenad. De fyller en funktion i mitt liv på så vis att de möjliggör för mig att konsumera litteratur trots att jag ”egentligen” gör något annat. De som på bokmässan lockade med sina flyers ville kanske locka mig att övergå från pappersbok till ljudbok… Den gubben gick inte…! Det är ett utmärkt komplement, speciellt sådana inläsningar som är en underhållande stund med en skicklig skådespelare. Jag tänker till exempel på Björn Granaths inläsningar av Mikael Bergstrands böcker. Man kan se Yogi framför sig när man hör Granaths inläsning!
Men ändå… Ändå vill jag kunna sitta och bläddra i en pappersbok och själv göra min egen tolkning av en bok. Leve pappersboken…länge, länge till…
När en text upplevs som lite för svår att förstå för en elev, så brukar jag ta tillfället i akt att bryta lektionen en stund för alla, för att ge en minilektion på ett metaplan. En text kan mycket väl upplevas som svår av en hel grupp, men enskilda elevers grad av lärande hänger samman med ett antal påverkbara faktorer som jag brukar samtala med eleverna om. För att förklara min tankegång vill jag presentera några låtsaselever för er:
1) Slarv-Maja
2) Lat-Mats
3) Ivriga Ivar
4) Envisa Eva
5) Finurliga Fina
6) Olle Olyckskorp
7) Betty Bäst
8) Tysta Tusse
9) Flitiga Lisa
10) Pelle Plugghäst
11) Stöddiga Stina
I en tänkt situation läser jag och ovanstående elever en och samma text. Samtliga elever uppfattar texten som svår, faktiskt så svår att det inte går att förstå den efter en första genomläsning. Genast utbryter en viss oro i gruppen. Lat-Mats och Slarv-Maja lägger ifrån sig texten och kollar sina mobiler i stället. Envisa Eva och Finurliga Fina frågar om de kan få använda ordbok och om det är OK att de samarbetar. Stöddiga Stina skriker att hon skiter i att läsa texter som bara handlar om något astråkigt som vanligt. Olle Olyckskorp ropar från sin plats att den här texten ändå inte går att förstå hur mycket man än försöker och därför är det onödigt att ens försöka. Man skulle ändå bara misslyckas. Betty Bäst menar att bara för att Olle Olyckskorp inte kan med hur man letar i ordböcker, betyder ju inte det att alla är lika korkade losers. Själv förstod hon till exempel det mesta av texten redan från början, faktiskt. Tysta Tusse som sitter alldeles bredvid Betty Bäst kan se hur hon i sin text har skrivit jättemånga frågetecken i marginalen och dessutom ritat en arg gubbe längst ner. Tysta Tusse inser att Betty Bäst har förstått lika lite av texten som han själv gjort, men han vill inte utmärkta sig genom att kritisera Betty Bäst. Det bästa är att vara tyst och vänta och se vad som blir lärarens nästa drag. Den strategin har fungerat förr… Medan de övriga gett luft åt sitt missnöje på olika sätt har både Pelle Plugghäst och Flitiga Lisa passat på att läsa texten en andra gång, eftersom de vet att man som regel förstår bättre då…
Att tappa sugen som lärare är fullt begripligt om man ofta får mothugg eller upplever att det inte går på räls, men jag brukar tänka på vilka möjligheter att påverka jag själv har och också hur viktigt det är att väcka ett intresse för en text, skapa en förförståelse och få elevernas uppmärksamhet. Min roll är viktig i den här klassen. Med tanke på elevernas olika förutsättningar och deras varierande inställning till sina möjligheter att lära sig, fokuserar jag på deras strategier i lärandet. Jag jobbar en stund med hela gruppen samlad för att de elever som tycker att texten är fullständigt omöjlig att ta sig igenom, ska få fler tips om hur de ska göra. Men förutom det ägnar jag kraft åt att jobba med elevernas inställning. Först inställningen till sin egen förmåga… Därefter inställningen till den specifika uppgiften. Att hjälpa eleven till insikten att hen klarar av att så småningom förstå texten om hen bara lägger ner lite arbete på den är viktigt. Att få elever att förstå att texten valts med omsorg för att träna läsförståelse på en nivå som är strax ovanför elevens nuvarande nivå är mer framgångsrikt än att låta eleven fortsätta tro och tänka att det inte går eller att hen är för korkad för att förstå den aktuella texten.
Vidare är inställningen till uppgiften minst lika viktig. Om jag som elev oreflekterat får fortsätta tänka att alla texter i skolan är astråkiga eller att det inte spelar någon roll om jag nonchalerar uppgiften genom att zappa på mobilen, så har min lärare bidragit till att ytterligare försämra möjligheterna för kreativt lärande i positiv anda. I de flesta kurser finns en nivå man förväntas nå i slutändan av kursen. Det kan vara en färdighet eller en viss kvalitet som ska uppnås. Pelle Plugghäst och Flitiga Lisa kommer att jobba vidare tills de når målen. Tysta Tusse kommer att invänta lärarens instruktioner och göra sitt bästa, tyst så att han inte utmärker sig… Betty Bäst kommer skryta om alla insikter och kunskaper och ifrågasätta andras kompetens, medan Olle Olyckskorps låga självkänsla är hans främsta hämsko. Så länge Slarv-Maja och Lat-Mats tillåts fortsätta avvika från lektionsplaneringen kommer Stöddiga Stina ha sin givna roll som klassens clown med störande kommentarer på löpande band och på så sätt bidra till en onödigt låg arbetstakt i klassen. Ivriga Ivar som hela tiden velat komma igång med arbetet men inväntat lärarens instruktioner förstår efter några liknande lektioner att han kommer att vinna på att hålla sig väl med Envisa Eva, Finurliga Fina eller FÖRSÖKA hänga på i samma takt som Pelle Plugghäst och Flitiga Lisa.
Klassens kultur finns där under ytan i de flesta konstellationer, men i lärarrollen har jag ansvar för att stötta SAMTLIGA elever i lärandet. Mitt ansvar innebär att ge eleverna många olika verktyg, nya tips på HUR man kan göra och samtidigt måste jag hålla humöret uppe, min egen koncentration på topp och inte tappa sugen när den heterogena gruppen framför mig är vilsna, frågande eller oroliga.
Lärarrollens komplexitet är svår ett fånga, men ett är säkert: man vinner på att själv vara kunnig, insatt, positiv, engagerande och envis… Man tjänar på att låta elever tipsa varandra och man tjänar på att själv vara generös med tips och idéer. När det går HELT FEL och man misslyckas, är det viktigt att våga säga till eleverna att det blivit fel… Gör om, gör rätt! Dr Lorraine Monroe påminde mig vad viktigt det är att lärare ägnar sig åt reflektion över undervisningen. Om inte elever lär sig, är det lärarens skyldighet att fundera på nya, andra sätt att undervisa, repetera och förklara. Med elevers förståelse kommer oftast ett ökat intresse. Intresserade elever är lättare att undervisa än ointresserade… Att vinna gruppen är alltså A och O…
From a teacher's point of view, some is old and some is new! 