Etikettarkiv: #asaole

av

One hundred and sixth åsic- What’s your name? Let’s make a rock carving!

Many years ago I went on an excursion in the village Nyberget, Stora Skedvi, where my mum grew up. We climbed a mountain just outside the village and the view was magnificent. The striking view was however not the purpose of this excursion, but instead we had all come to see for ourselves how young people from way back when had found a lot more important things to do on Midsummer’s Eve than to sing ”Små grodorna” and dance round the May Pole…

Lövåsberget med omnejd_Stora Skedvi

The lecturer, Stig Welinder, a well-known archeologist who at that time lived in the village, shared both details about many of the couples and facts found in the many church archives from the actual time. In Sweden it is possible to track our ancestors several hundred years back in time and this was also what the archeologist had done, in detail. He could tell stories of families with happy or sad moments in their lives, all facts verified and found in public archives where anyone could have found pretty much the same information if only we had spent that time. Many of the young couples in the local area had climbed this very mountain on Midsummer’s Eve to enjoy the sunset together.  To remember the day, they carved their names in the rocks on top of the mountain and also planned for a future life together. The place was well-known in the nearby villages as ”Skrivarhällen”(Welinder, 1992) and not just the teenagers from one of the villages climbed the mountain, but also those who lived on the other side of the mountain, a bit further away.

The rock carvings can still be found, if you first climb the mountain! 😀

Among other things that Welinder shared with us in his lecture, was the nature of names in Dalarna at the time when the rock carvings were made.  But there were just a few different names that seemed to be popular, and a few names were just the same, so in order to know who was who, you needed to add the name of the farm, or place, such as Petter Danielson, On the Hill. His son would be named after his father, Daniel Pettersson + On the Hill, and his son in turn, would most likely be called Petter Danielsson+ On the Hill… For women, the use of daughter would be used instead of son.

I would, for instance, have had the family name Dalkesdotter, since I am the daughter of Dalke. My brother would acoordingly have been called Dalkesson. During the 23 years I have been teaching I have noticed the change in naming. When I graduated in 1991, many of my first students had names that have been used in our country for generations. Boys names like Daniel, Peter, Mikael, Anders and girls names like Anna, Maria, Kristina, Helena, Ylva etc. But after a few years of teaching I noticed that many of the boys now rather had names like, Kevin, Justin, Jim, Tim, Tom and girls had names like Natalie, Felicia, Caroline, Nellie etc. Nowadays we find a lot of different names, a variation that can be connected to our complex world with input from not just the local area, but from other parts of the world.

namnbild.jpg (672×361)

My own name, Åsa, is from the time before Sweden was Christened and means ”goddess”. Very few little Åsa’s are to be found nowadays, but instead some of the names that I would connect to old relatives are coming up as new favourite names for kids. It’s funny how one sometimes hear parents call for their little ones and you expect a person in their seventies to approach behind a tree in the park, but instead a little toddler, called Bosse or Leif, will meet his Mom with a lovely smile!

toddlerRoundup-14.jpg (600×503)

My friend the archeologist from the mountain top is a very good example of being modern at the same time as he cherishes the value of how our ancestors chose to live their lives. What footprints or fingerprints will our generation leave? No mountains will be filled with names, but maybe we will share something else that is just as interesting and important? Let’s hope so!

Welinder, S (1992) on Skrivarhällen i southern Dalarna, Bergslagen, Sweden

av

Hundranionde åseriet- Med direktionens öra på gräsrotsnivå vaknar revanschlusten

De få gånger det finns en chans att påverka förutsättningarna för lärandet i positiv riktning, försöker jag dra mitt strå till stacken på olika sätt. Igår hade vi besök i klassrummet av en  representant för den politiska ledningen i vårt kommunalförbund. Temat för lektionen var källkritik, men vi kom även in på andra frågor och mot slutet ville den gästande politikern gärna höra vad mina elever tyckte att de ville förändra i Vuxenutbildningen. Det fanns några få synpunkter som lyste klarare än andra och en sådan var att eleverna menade att deras utbildning i svenska som andraspråk borde varvas med praktik, så att de fick praktisk träning i svenska språket ute i arbetslivet någonstans. Politikern lyssnade uppmärksamt, men hon befann sig i tidsnöd eftersom hon skulle vidare till ytterligare två klassrum och därför blev vi ombedda att samla våra synpunkter och skicka dem till henne senare.

Jag tog tillfället i akt att smida medan järnet var varmt och diskussionen i klassen var kreativ. Det var spännande och intressant att höra elevernas idéer om hur de ville ändra utbildningen. För mig som lärare, så blev det dessutom tydligt att det inte var just vårt klassrum och dess lärande som var fokus för deras förändringsvilja, utan sådant som jag inte kunde påverka i så stor utsträckning.

Idén med PRAO, men för mina vuxna elever tycker jag är rimlig av flera skäl. Först för att de faktiskt studerar på samma nivå i utbildningssystemet som årskurs 8 och 9 i grundskolan och det borde vara rättvist med möjligheten att uppleva arbetslivet, oavsett om du är ungdom eller vuxen. Dessutom finns flera andra viktiga skäl. En vuxen invandrare behöver ges en möjlighet att befinna sig i ett språkligt ”skarpt läge” för att se om svenskan räcker. Det är smart om detta kommer just inom #GRNSVA2 eller #SAS som vi kallar kursen på #VBU. SAS är skiljelinjen mellan grundskolan och gymnasieskolan för den vuxenstuderande. Många elever med kort skolbakgrund från hemlandet varken vill eller orkar studera mer än de år de lägger ner på först SFI och sedan på SAS. Men det är viktigt att de får känna att svenskan BÄR i tillräcklig omfattning innan de slutar studera.

När man är i klassrummet, så pendlar undervisningen mellan det som man kallar för bas och utbyggnad, det vill säga å ena sidan språklig input som lägger en grund för eleven i svenskan, å andra sidan akademiska termer och ett innehåll som i just vårt klassrum är tematiskt, för att skapa helhetssyn framför snuttifiering. Om elever får praktisk tillämpning av språket, som en del av utbildningen till exempel en dag i veckan på en arbetsplats, så kommer de själva märka om deras svenska bär eller inte. De kommer dessutom att träna utbyggnaden inom just den sektor där de befinner sig. Jobbar man till exempel i vårdsektorn, så blir man duktig på just vårdsvenska efter ett tag, men man kan fortfarande kanske inte småprata med andra om t ex fiske eller om politik… Språktillägnande tar tid och måste FÅ ta tid också.

En annan grupp elever jag vill värna om är de många akademiker som kommer till oss från andra länder. I min klass är de nära 50% och de har utbildningar inom juridik, ekonomi eller är ingenjörer eller lärare. Bara under denna enda termin har två av dem varit doktorander och flera har färdiga yrkesutbildningar med sig hit. Dessutom talar flera av dem MÅNGA språk. De har kommit till Sverige relativt nyligen, läst svenska ambitiöst och intensivt i syfte att få ett jobb snabbt.  Det fina i kråksången är att deras utbildning har en annan stat bekostat, inte Sverige. De VILL jobba och de BORDE få jobba, men de har jättesvårt att få jobb, trots att de kan skaplig svenska redan. Det känns pinsamt att vi i Sverige inte kan fånga upp alla dessa akademiker! Vi ”får” dem gratis, men kan ändå inte hitta meningsfulla arbeten åt dem… en PRAO för dessa utlandsfödda personer skulle kunna visa arbetsgivare att elevernas kunskaper är kompatibla med de svenska behoven och samtidigt ges eleven möjlighet att se om det är något hen behöver komplettera. Hur kan vi bättre skapa en plattform där vi tar tillvara den fantastiska resurs dessa människor utgör? Hur kan Sverige bli bättre på att plocka in denna kompetens, i stället för att genom byråkratiska regler skapa hinder, som omöjliggör för den enskilde nyanlände att jobba och leva i Sverige? Om jag kunde, så skulle jag anställa allihopa. Det är fantastiska människor som jag varmt rekommenderar! OM Sverige släpper iväg dem till andra länder, så mister vi väldigt viktiga länkar i framtidens starka kedja! Tillsammans är vi starkare än var för sig. Mina elever ville verkligen påverka igår. De förstod att möjligheten att påverka var större när de träffade en representant för de styrande politikerna, jämfört med om de skulle tala med mig, som talar med min rektor, som talar med ledningsgruppen, som talar med utbildningschefen, som talar med direktionen… Genvägar kan vara bra ibland! Lycka till mina fina elever! 😀

 

kedja-p8912.jpg (800×800)

 

av

Hundrafemte åseriet- Morgonstund har guld i mund

4b677-vc3a4ckarklockaMedan dagen gryr en tidig söndagsmorgon, när hela huset är helt tyst för att övriga sover, smyger jag ner i köket, tar en kopp kaffe och en macka och sätter mig vid datorn för att jobba en stund.

Min klass har dragit i högväxeln när det gäller att lämna in sina arbeten för att förse mig med betygsunderlag. För att möta denna anstormning av meddelanden i min inbox, måste jag prioritera tiden mer noggrant än annars. Det handlar kanske också om mindfulness och effektivitet. Jag väljer avsiktligt att jobba på helgmorgnarna eftersom det är lugnt hemma då. De tio timmarna som ingår i läraravtalet går åt i ett nafs och jag är inte den som springer hem tidigt från jobbet i veckorna heller. Jag tror att det i mitt fall kan handla om tanken bakom ordspråket ”Som man bäddar får man ligga”. Jag återlämnar elevarbeten med kommentarer om innehållet men också med förklarande kommentarer för grammatiska problem. Min tanke är att elever som läser mina kommentarer ska kunna se vad de kan utveckla eller träna extra på. Måste jag för min del göra detta arbete för att bedöma deras texter? Nej, faktiskt inte. Med lång vana vid att läsa elevtexter, kommer också en blick för hur väl eleven klarat sig i förhållande till aktuella betygskriterier i kursen. Arbetet med grammatiska korrigeringar och kommentarer är naturligtvis för elevens skull. Det är min tanke att kursen de går ska vara just en KURS, en UTBILDNING, där de tar med sig nya kunskaper och insikter med sig hem. Jag vill bjuda dem på det, även om det ibland kan ta väldigt mycket tid att till exempel språkligt arbeta sig igenom en elevtext om eleven ännu inte har kommit så långt i sin skrivna svenska.

Revenew_Thomas_Lundqvist_ly.png (726×300)

Om jag lyssnar på redovisningar har jag samma grundtanke. Hur kan jag belysa det som eleven gör bra och stötta det som kräver mer utveckling och arbete för elevens del? Uttal och intonation kommer in som en viktig del här, men ofta är det med humor, egen fantasi och överdrifter av teatralisk typ som jag når ända fram på just det området. Inte förrän elevens hörförståelse fungerar någorlunda bra, börjar möjligheterna att få till ett korrekt uttal och en godtagbar intonation komma. Intonationsarbetet är roligt! Vi jobbar på olika sätt, till exempel genom enkla texter som vi nöter länge och mycket. Att få till en ENKEL text VÄL hjälper många till att dra slutsatser för andra situationer. De som inte själva tänker på den möjligheten, får hjälp av sina kamrater eller av mig att se hur man kan göra en liten övning nyttig på ett allmängiltigt plan. Min bedömning av elevers språk pågår ständigt medan de är mina elever. Jag lyssnar på både deras formella och deras informella svenska, i övningar, samtal, dialoger, men också i småprat på rasten. Så många olika register i språket ska behärskas och jag försöker hitta goda exempel på sådant som elever kan och klarar av, för att bygga därifrån när något känns svårt eller motigt för dem.

Nu är det inte detta med bedömningen som gör att mina tio timmar av förtroendetids går åt som smör i solsken… I stället är det ju den sammanvägda situationen. Jag vill att lektionerna ska vara intressanta, tankeväckande och väl förberedda, innehålla lite av varje, men ändå samlat i ett tema… Det ska också vara möjligt att som elev påverka vad vi gör, hur vi gör det osv. Därför är det inte alls sällan som jag ändrar på något, för att bättre möta min aktuella målgrupp. Min drivkraft i arbetet är att min input är i paritet mot elevernas output. Så länge jag ser att de lär sig, utvecklas, trivs, har roligt, skapar och provar på sitt nya språk, känner jag en lust att klura ut nya sätt att hjälpa dem till självhjälp. Det är ROLIGT, helt enkelt.

Glädje 2.jpg (480×601)

Men så här en söndagsmorgon, så är arbetet också knutet till en inre frid som kommer SEDAN, när jag tycker att jag har lyckats få undan tillräckligt mycket av sådant bedömnings- och återkopplingsarbete som jag behöver hinna med, för att känna att jag är på en nivå som är acceptabel, för IKAPP det kommer jag inte så lätt. Min belöning till mig själv just idag, var att efter avslutat ”morgonpass” med bedömningar, skriva detta blogginlägg. Varför då?  #Because I’m worth it! 🙂

7c1d78582593762e86eb6a70aa7ccbfd.jpg (561×538)

 

av

One hundred and third åsic- When music serves as a tool for learning languages

musikaliska-noter-vag-i-snygg-vektor-elemwnts_753461.jpg (626×396)

When I was a child, I spent very much time with a family across the street. The two girls in that family were my best friends and we had great fun doing a lot of different things. We had a theater group and our family and friends every now and then were more or less forced to go to our shows. One of the girls was playing the piano and so was I. Sometimes we spent time learning how to play four hands, but we also sang. For Christmas we either went Carolling in the houses close to theirs, OR we went to a local church in my area and sang there. I remember one morning in their house when I suddenly realized from whom the sisters had got their skills in music and also their feeling for singing and playing instruments… From the bathroom I heard a beautiful opera aria! The father was singing in the shower. In my home my father played the violin and my grandpa played the accordion.

bad+9+26jan+2010.jpg (400×300)

I have always loved singing! As a child I WAS one of the members of ABBA… Three other kids and I, two boys and a girl, in fact spent EVERY single afternoon being soap opera actors, always ABBA, never ”the real” kids… We even painted clothes we had sown, so that they looked similar to ABBA:s stage costumes.

abba.jpg (630×480)

When I drive my car alone, I sing along. An amusing detail with our very old car, is that we still have just an old cassette player… Guess what??? My collection of home-recorded cassettes is still in the attic… SO whenever I feel bored by the current music in the car radio, I indulge myself with the oldies from the seventies or eighties…

 sjunga_i_bilbildekalet-re7d354ee9b5f427aaed85af7180ebae7_v9wht_8byvr_512.jpg (512×512)

 Apart from just being FUN, I know that learning languages comes easier when you sing along! When you sing a song repeatedly over and over again, you may be doing so because you really love that particular song. But at the same time as you enjoy the music, you also learn the lyrics by heart and you get a feeling for words and phrases, sounds and melody in language. Intonation and stress also comes easier with the help of music. So, next time you sing in the shower or in the car, challenge yourself with a new song, maybe in a language you are not yet familiar with! What if you turn out to be a speaker of a foreign language and your pronunciation is really good, because you applied your singing skills into language learning??? When words are not enough, music may be the bridge… I remember once when I was in Italy and two choirs were having dinner.  After dinner, when we both sang with and to each other, we didn’t know each other’s languages, but we did singalong in the melodies, since we were familiar with the music of Guiseppe Verdi. Listen to the link below. I am pretty sure that you would be able to sing along, too, wouldn’t you?

London Philharmonic Orchestra – Nabucco: Chorus Of The Hebrew Slaves (Va’, Pensiero, Sull’ali Dorate)

körsång(1).png (146×169)

av

Sjuttioåttonde åseriet- Veckans teman knyts ihop mot slutet!

När jag undervisar försöker jag söka efter helheter framför delar. Begriplighet är viktigt för både mig och mina elever. Men när jag gör ett val mellan enkelt och begripligt, så väljer jag det senare. Jag ägnar mig åt att hjälpa elever att förstå, hellre än att från början ha väldigt lätta texter att arbeta med.

För mig är det rimligt att anta att en elev som studerar svenska som andraspråk behöver utmaningar i språket för att det ska förbli intressant. Utmaningarna måste angå eleven, handla om sådant som eleven rimligtvis kan ha en åsikt om. Den gångna veckan är ett bra exempel på detta. Vi inledde veckan med att elevernas startuppgift för måndagen var att reflektera i loggboken om hur deras helgläxa hade gått. De hade fått i uppgift att intervjua en person om vad hen ansåg var ”typiskt svenskt”. Som alltid när man ställer den typen av frågor, så måste man vara medveten om att det handlar om människors uppfattning om företeelsen och att det förstås inte finns rätt eller fel. Att varje elev får möjlighet att redovisa vad hen har kommit fram till i den här typen av läxa är viktigt, dels för att hen får träna sin talade svenska,  men också för att var och en av eleverna behöver förstå att det inte finns ett svar som är det enda rätta svaret. Elevernas upplevelser av ”typiskt svenskt” redovisades först gruppvis för att ytterligare språkträna medan ord och uttryck var färska. Sedan satt eleverna mitt emot varandra två och två för att parvis samtala, alla samtidigt om just vad som är ”typiskt svenskt”. De var placerade som runt ett långbord och efter tre minuter fick de flytta ett steg åt vänster allihopa. Med ny kompis, fortsatte samma övning, tre gånger till. Vid återsamlingen Efteråt, när vi alla pratade i klassrummet, var en allmän reflektion bland eleverna att de upptäckt att var och en av kamraterna hade kommit med helt olika svar på frågan om vad som är typiskt svenskt.

Tisdagen ägnade vi åt ”skillnader mellan talspråk och skriftspråk”. Elevernas egna reflektioner i loggboken varje morgon är viktiga eftersom det förbereder dem på att sätta ord på sina tankar och uttrycka sina åsikter, vilket är ett mål i kursen. När vi sedan såg ett avsnitt av Fredrik Lindströms ”Värsta språket” på samma tema, så fick eleverna möjlighet att spegla sina egna tankar mot det som programmet tog upp. Efter det så jobbade vi med samma form av ”speed dating” som dagen före, men syftet denna gång var att eleverna skulle diskutera olika aspekter av talspråk och skriftspråk två och två. Att se de där skillnaderna blir lättare om man har fått input med tydliga exempel på skillnader. Vi har tidigare under hösten arbetat med reduktioner i språket. Det gjorde vi med anledning av att Erik Ullenhag besökte VBU. Under sitt anförande sa han nämligen ”småss” i stället för som oss, vilket dessutom borde ha varit ”som vi”. Den typen av reduktioner gör vi alla, men det är svårare för en andraspråksinlärare att höra vad det egentligen heter när reduktionerna är många.

Under onsdagen fortsatte vi med ”skillnader mellan manligt och kvinnligt språk”, även nu med start i egen loggbok, fortsättning med input från Värsta språket, speedating och sedan en gemensam samling i klassrummet där vi jämförde våra olika kulturbakgrunders syn på skillnader. Idag, slutligen, så jobbade vi med språklig inferens, vad man kan läsa mellan raderna i en text. De texter vi jobbade med var fyra dikter av Karin Boye, som vi först benade ut språkligt, därefter på en mer analyserande nivå. Slutligen fick eleverna möjlighet att själva analysera en femte dikt. Denna dikt heter Havet.

Havet

Salt, bittersalt
är havet, och klart och kallt.
På djupet multnar mycket,
men havet renar allt.
Vilt, rovdjursvilt
är bränningens glittrande språng,
men ingen människas tankar
är höga som havets sång.
Starkt, evigt och starkt
är vågornas väldiga tåg,
och stark av det eviga havet
var mjuk förgänglig våg.
Så ge ditt liv åt havet.
Det kräver blod av sin man,
men sist, djupt i det djupa,
får ingen en vila som han.

 

Källa: http://www.karinboye.se/verk/dikter/dikter/havet.shtml

Efter elevens analys av dikten, bad jag dem skriva en egen reflektion över temat ”HAVET” och fick in massor av spännande tankar och idéer.

På söndag flyger jag över  havet till USA för att följa en amerikansk lärares vardag. Tänk när Karl-Oskar och Kristina reste till Amerika…Havet är stort och mäktigt, men det sammanbinder människor och skapar en helhet. Helheten är det nödvändiga perspektivet inför framtiden, tror jag.

av

The seventyseventh åsic- Congratulations! And Celebrations!

As a child I enjoyed music just as much as I do now . I picked up new songs mainly by listening to the radio, since I’m old enough NOT to have had an iPhone glued to my palm. One of the nicest musical childhood memories of mine is today the topic of my blog. Why is that? Because today is Sir Cliff Richard’s birthday. Does he, like so many other of us, hear the song ”Congratulations” for HIS birthday? I’m not sure, but that’s what would be appropriate this very day, in my opinion. But that is not ”THE” song. The song I wouldn’t want to live without is this one! Please enjoy and join in whenever you know the lyrics… I know all of it, of course…

Cliff Richard – Power To All Our Friends

In my case it started off with one of our many ”sisters” living in our house when I was a child. My Mom introduced to our family some of those kids who needed a quiet place to live for a while. One of them, ten years older than I was, was a TEENAGER when I was just a child, singing in front of my mirror with a jumping rope as a microphone. Being a teenager meant for her that SHE had a lot of privileges…one of them was to play Cliff Richard on a level where loudspeakers from the seventies would want to break. I was six, she was sixteen. I was envious, but I was happy, too, because I got this song as MINE, since you couldn’t miss it passing  her closed bedroom door!

Is Cliff Richard one of my current idols? No, not really. His music is the kind of music I KNOW if I drive my car and they play his hits on the radio. I’d sing even if I was taking my daughters somewhere… They would probably be a little annoyed, but more likely they would sing along, too, if the song is as good as Power To All Our Friends. Who wouldn’t??? It so CATCHING! I can’t help myself from singing! This will for sure be one of those days when I have Power To All Our Friends on my mind. I don’t MIND at all!! I’m sure you will end up singing Power To All Our Friends before the evening comes, if you clicked the link above! Then send your love to Cliff Richard on his birthday.

Being human, means forgiving and remembering the good things people do.

 Keep your face to the sunshine and you cannot see the shadow!

 Thanks, Sir Cliff Richard,  for a really good song!!! And to YOU this time:

Cliff Richard – Congratulations – Live;2008 Digital Remaster

av

Sjuttiosjätte åseriet- Som dan före dopparedan…

Att vänta på vem det blir som får Nobelpriset i år, är som en tandutdragning… Man hoppas att det ska bli rätt och riktigt och önskar att någon viss författare ska få priset. Jag kämpar vidare som hejarklack åt Joyce Carol Oates, men inser att det nog blir någon annan. De nobelpristagare jag har läst har alla bjudit på mycket spännande och intressanta läsupplevelser. Det är min fasta uppfattning att den litteratur som en nobelpristagare representerar inte ska vara någon dussinlitteratur, av långserietyp. I stället upplever jag att de nobelpristagare dom verkligen är unika i sitt slag, är de mest framträdande bland pristagarna. Nu är det mindre än ett dygn som återstår innan vi har svaret… Vem tror DU att det blir?

Hälsning från Bokmalen

av

Sjuttiofemte åseriet- Jaså, du sitter på GUNNARS plats!

61971 (494×380)

Det var en gång en skola där jag jobbade för länge sedan…

Min första dag på jobbet, så hade jag fullt upp med allt det nya, bland annat den ganska gamla lukten som fanns i lokalerna och den spenatgröna mattan i klassrummet och den oerhört nyfikna lokalvårdaren, som utan att jag hade sagt ett enda pip, ändå visste i vilket hus jag flyttat in och med vem jag bodde där…

Jag tog mig ner till lärarrummet, tog mig en kopp kaffe och satte mig på första bästa stol. Jo, jag lovar, det VAR första bästa, den som var närmast dörren från mitt håll. Men så fort jag hade satt mig, så kom det reptilsnabbt från textilläraren:

-Jaså, du sitter på GUNNARS plats!

Vad ska man göra i ett läge som det? Jag vet inte. Men jag är av åsikten att om det inte finns en skylt med texten ”OBS! Detta är min plats och ingen annan än jag får sitta här! MVH Gunnar” så tar jag för givet att det är fri placering i ett lärarrum. Så också denna gång. Därför sa jag:

– Brukar Gunnar sitta här?

Textilläraren menade att Gunnar alltid hade suttit på den stol där jag nu satt och att han troligtvis inte skulle gilla att hans stol var upptagen. Jag förklarade att om jag nu hade satt mig på stolen, så ämnade jag sitta kvar där för den här gången. Textilläraren såg ut som om hon varit med om detta förr och nu inväntade dagens höjdpunkt… Då kom Gunnar, som varit ute på rastvakt och nu ville ha en kopp kaffe. Han noterade omedelbart att någon tagit hans plats och sa:

-Jaså, du sitter på MIN plats! 

Jag svarade att jag gjorde det, ja… Han förklarade att nu när jag var NY, så fick det väl vara så för den här gången, men NÄSTA gång fick jag vara så god och välja en annan plats för den där platsen var hans…

Efter det noterade jag att man hade som ”fasta platser” på den skolan…men inte enbart där, utan i många skolor där jag senare arbetat, så har det blivit så att efter ett tag inträder någon form av vanemönster och människor sätter sig på sin ”vanliga plats”. Det är inte något problem på något sätt, tycker jag. Men jag har varken förr eller senare stött på någon annan lärare som så tydligt framhärdat och hävdat att en viss plats var vikt för hen. Kanske behöver man ha en viss beredskap för förändring i vårt yrke? Har man inte det, så tror jag att det är svårare. Tänk om det inte handlar om i vilken möbel man ska sitta i lärarrummet?

Om jag drar en parallell…

-Jaså, har det kommit en ny läroplan? Redan NU? Men vi har ju haft den gamla i bara några år nu… Jag föreslår att vi på den här skolan fortsätter som om ingenting har hänt med den gamla läroplanen. Det har ju gått så bra hittills… och dessutom är den gamla läroplanen inarbetad och vi vet ju hur vi brukar göra… Det är smidigare om vi håller fast vid det gamla.

Lärare är tjänstemän i en föränderlig organisation. Lärarkåren har ett stort ansvar för att verkställa nya lagar, förordningar och läroplaner. Utan lärares aktiva förändringsbenägenhet, går skolan i stå. Men när inga resurser finns för att ge lärare möjlighet att sätta sig in i nyheter uppifrån, så är det mänskligt att hemfalla åt minsta motståndets lag. ”Vi gör som vi alltid har gjort!” Det ÄR mänskligt, men det är också FEL, för i vilken verksamhet man än arbetar, så har man ett personligt ansvar att sätta sig in i vad som gäller. Det håller inte att göra som förut ”för ingen har sagt åt mig att jag ska ändra min undervisning”. För egen del anser jag att det hänger samman med yrkesstolthet och trygghet i arbetet. Att ta ansvar är att också se till att man är uppdaterad, påläst och initierad i den verksamhet där man är satt att jobba.

 

av

Sjuttiofjärde åseriet- Bananlådan

bananlada.png (300×250)

En gång var jag nyinflyttad i Falun. Det är inte helt nyss… 1979 noga räknat. Jag kom ifrån ett klassrum styrt av en enväldig lärare där endast ett svar var givet. Jag hade redan i trean inhämtat grundreglerna i fonetik, fattat att det var en nackdel att vara invandrare från Finland, för då hade man sämre uttal i engelska och dessutom hade jag insett att man kunde vinna i basket, fotboll och handboll fast man inte var klassens magraste. Vi flyttade från ett brukssamhälle till Falun. Jag tyckte att vi flyttade 39km, men ganska snart insåg jag att vi flyttade betydligt längre… Det var ganska stor skillnad och jag som nyss hade lärt mig och hade koll… Jag hade lärt mig att man inte skulle säga ”gå ner till centrum” eller ”ta pendeln in till stan”, utan snarare ”gå ner på bruket”. Nu kom jag till ett ställe där det hette ”gå på stan”… Men!!!!

OM det nu hade varit det enda som var nytt, så hade det ju varit ENKELT, men faktum var att det var som att stiga in i en ny värld. I det #femtioandra åseriet berättar jag om den rektor som mötte mig första dagen i nya skolan och om hur informellt och lössläppt det kändes att börja på den nya skolan. Förutom det, så var det många andra (för en ELEV) härliga skillnader. En sådan var att det fanns en fritidsledare på den nya skolan. Vad han hette har jag ärlig talat inte EN SUSNING om, men däremot vet jag att han KALLADES Havet och hade ett hårsvall som hade fått Harpo att bli genuint avundsjuk. Havet hade ansvar för Bananlådan. När jag första gången steg över tröskeln in i den aktuella skolan, så var jag nervös och orolig för hur det skulle gå, men om man har lite bollsinne, så kan man klara sig i det långa loppet i en sådan lokal som Bananlådan… Det enda jag och min lillebror behövde göra var att investera i ett pingisracket och skriva våra namn på det… Jag har nog mitt kvar, tror jag… grönt på ytan… och med en vinnande lack på handtaget… 🙂

I Bananlådan fanns alla de där man ville vara polare med och dem man ville vinna över i rundpingis för att visa att man stack ut i mängden. Varför var det så viktigt? Ja, säg det! Jag kan nog inte själv sätta ord på det. Men rundpingis tyckte jag var väldigt roligt och anledningen till att jag bloggar om DET just ikväll är att jag har sett programmet med J-O-Waldner och Gunde Svahn på TV… Det gav mig en tydlig flash-back och en patetisk tanke om att jag minsann vet hur man skruvar en serve. 🙂

Det är något slags MYSPYS över Bananlådan och dess betydelse för mig, men det finns också en rad insikter knutna till erfarenheterna i Bananlådan. Till exempel fick jag anledning att konstatera att ingenting kan tas för givet. En så simpel sak som att hoppa Twist… Det vet man ju hur man gör. Man har dessutom koll på hur bondtolvan går till i hopprep, eller hur?! Jag menar, hur svårt kan det VA?!

Ändå förstår man först efter en stund i leken att det är något som inte stämmer… I Dalarna gör man på ett annat sätt… Jaha? Jaså? Men vad är det som säger att det är RÄTT sätt? undrar jag. Men innan jag ens hunnit yttra denna fråga, har svaret kommit och jag förstår det också… ALLA anser att jag har missuppfattat både hur man hoppar Twist och hur Bondtolvan går till. I slutändan är jag dock berikad… Jag kan två olika versioner och har inte några större problem med att lära mig det nya sättet att hoppa…

I Bananlådan föddes min tävlingsinstinkt. Jag ville vinna i rundpingis, vara den som stod i finalen. Hände det ofta? Nej, men det hände IBLAND och det räckte för att trigga mig att fortsätta.

Nuförtiden brukar jag säga att jag inte alls är det minsta tävlingsinriktad, men den som t ex varit med mig på en tipspromenad eller kanske på ett quiz på Birka Cruises, vet att det är på liv och död. Man MÅSTE ju vinna!!!

Havet och ni andra som tillbringade regniga raster inomhus i bananlådan, tack för många roliga stunder och tron på att det spelar roll att det finns en vänlig vuxen i barngruppen. Havet var där, som en positiv katalysator i vår vardag. Han räddade oss från utanförskap och mobbing bara genom att vara. Tack!

350px-Baltic_Sea_(Darlowo).JPG (350×263)

 

av

Sjuttionde åseriet- The seventieth åseri- Less than three weeks left

Earlier this year I received a Pedagogical Award of 10 000 SEK from my employer  VBU, to spend on a course or experience that would develop my teaching. I decided to check whether it would be possible to visit a teacher doing almost the same thing as I do myself, but in another language. It is now less than three weeks left before I leave for my visit in a school district in NJ, USA.  The teaching of English as a Second Language will be my main focus and it will be interesting to experience what it is like, compared to teaching Swedish as a Second Language.