Etikettarkiv: #andraspråksinlärning

av

Sextioförsta åseriet- Om stört och småss

Att reflektera över sådant man hör, kan vara mycket svårt om man är ovan vid språket och ibland missförstår det man hör. Det är möjligt att man tror sig höra något som en person inte har sagt. Om man stannar vid tanken på det där obegripliga ordet, så är det svårt att förstå resten av det man lyssnar på. En sådan reflektion gjorde jag och mina elever idag efter talet. Två elever ville fråga mig om ett ords betydelse. De hade hört Ullenhag säga ordet jättemånga gånger och därför hade de antecknat det så att de kunde fråga mig i efterhand. Ordet var ”småss”. När detta händer och man aldrig har varit med om det tidigare, så är det lätt hänt att man säger ”du hörde fel!” Det ordet finns inte i svenskan. Men med viss rutin från andraspråksundervisning och annan språkundervisning vet jag att inlärning omfattar olika steg och språket är ett sådant system där man lär sig urskilja ord från varandra i en viss ordning. Åter till eleverna… De beskrev flera ord i närheten av ordet ”småss” och fick mig slutligen att förstå att det handlade om en jämförelse mellan invandrarna och ”småss”…och DÅ gick det upp ett”Liljeholmens droppfria” (som min SO-lärare på högstadiet skulle ha sagt). Erik Ullenhag hade nämligen i sitt tal använt upprepning som ett retoriskt grepp. Han ville exemplifiera hur tid kan medverka till att man får en mer tolerant syn på en grupp invandrare från ett visst land. Han räknade upp hur finländarna som först kom till Sverige som arbetskraftsinvandrare inte alls hade varit så väl sedda, utan snarare utsatta för fördomar och förtal av svenskar runt omkring. Men nu är de ju ”småss”. Sedan fortsatte han resonemanget med spanjorer och italienare, bosnier med flera. Alla var de i slutändan ”småss”. Mina elever är duktiga på grammatik. Därför var ”småss” inte lika UPPENBART för dem som det var för mig. Ullenhag skulle ha sagt ”som vi” (eftersom ÄR är underförstått här och det vore grammatiskt riktigt att säga ”som vi är”) men han sa ”som oss”. Eftersom hans talhastighet var relativt hög, så blev slutet på hans meningar en sammandragning av ”som” och ”oss” som i mina elevers öron lät som ett för MIG helt nytt ord, nämligen ”småss”.

Ett annat sådant missförstått ord är ordet ”stort” som föranleder många elever problem vad gäller den första vokalen. Det är främst elever vars modersmål är persiska, har jag noterat, men även andra. De skriver ”stört” i stället för ”stort” och precis som i exemplet ovan är det intressant att tillsammans med eleverna hålla ett generellt samtal om varför det kan vara ett problem för kommunikationen, trots att det ytligt sett verkar handla om att eleven har råkat skriva två prickar över bokstaven o. Skälet till felskrivningen är inte, som man kan tro, att eleven är dålig på att stava eller har svårt för att skilja mellan våra vokaler. I stället är det i nio fall av tio frågan om att elevens hörförståelse är inblandad. Eleven hör inte skillnad mellan de två svenska vokalljuden för ö respektive o. När jag vet det och dessutom vet att eleven kommer ifrån just ett språk där denna distinktion är svår att göra, så kan jag uppmärksamma eleven på problemet i den SKRIVNA svenskan, vilket inte är lika utpekande som om man påpekar det i den talade svenskan. Gradvis, i takt med att hörförståelsen blir allt bättre, minskar även problemen med interpunktion i det skrivna språket.

När man då avslutningsvis ska fundera på vilket av dessa problem som läraren i mig upplever som ”svårast” så skulle jag säga att det  har att göra med kontext. OM jag hör problem som ”småss” precis i anslutning till att eleven undrar, alltså som tidigare idag när jag och eleven båda hade lyssnat på samma föredrag av Erik Ullenhag, så går det att genom språklig förhandling komma fram till vad det är eleven kan ha hört för något. Men om vi leker med tanken att eleven har hört föredraget, men inte jag…? Då är det NÄSTAN omöjligt att gissa sig till vad det kan vara eleven har hört… Det är alltså ett kontextberoende problem. När det gäller stavningen av stort så att det framstår som stört… så kan man om man vill, hävda att också det initialt är kontextberoende, på så sätt att det är när jag LÄSER som jag upptäcker problemet. Stavningen av ”stort” är för mig ett störande inslag i mitt läsflyt, som får mig att läsa om igen och kanske ytterligare en gång innan jag kommer på problemet…Ja!! Eleven menade stort… Men i nästa steg…så handlar det alltså om analysen att det är kopplat till hörförståelsen. Intressant nog, så har även ”småss” koppling till hörförståelsen och till den lexikala nivå eleven befinner sig. För att jämföra med mig själv, så minns jag nu som vuxen vilka nonsensord jag sjöng när jag sjöng med i ABBA:s låtar innan jag kunde engelska. Jag sjöng vad jag trodde att ABBA sjöng. I nästa steg i min språkutveckling i engelska, så sjöng jag de ord jag kunde och som jag tyckte passade bäst in till musiken, för det som ABBA sjöng, var ju ord som inte fanns. Min reflektion var alltså att jag kunde lita på mig själv, min hörförståelse och mitt lexikala omfång. I efterhand, när jag vet hur omfattande språket engelska är, så kan jag roas av hur jag tänkte: SÅ kan de ju inte sjunga, för det ordet FINNS ju inte!  Nu vet jag bättre: Så kan man säkert sjunga. Här har jag ett ord jag borde lära mig! ❤

Vill man, så kan man här också prata om ”bas- och utbyggnad” i språket. Man kommer långt på det basordförråd man lär sig först, men för att komma vidare behöver man ofta input på akademisk nivå eller betydligt mer träning för att själv klara av att dra slutsatser på ett djupare plan.

 

av

Femtioåttonde åseriet- Men du hade ju nyss köpt en dammsugare?

När jag arbetade på en annan skola, hade jag och en arbetskamrat vanan att efter helgen kort berätta litegrann för varandra om vad vi haft för oss. I vårt arbetslag fanns förutom vi även en kvinna som inte varit så länge i Sverige. Hon visade med sin reaktion när hon kommenterade min helgupplevelse denna måndagsmorgon, hur svårt det kan vara att fullt ut behärska ett språk.

Jag hade berättat vid måndagsfikat hur jag under lördagen åkt runt i olika butiker för att höra mig för om en ny dammsugare, eftersom den gamla hade gått sönder. Hela min lördag blev som en eriksgata i dammsugarens tecken för när jag nyss hade inköpt familjens nya dammsugare, gjorde jag ett besök i en matvaruaffär. Bland många andra saker jag inhandlade, följde även en förpackning med dammsugare.

Min ena arbetskamrat skrattade gott åt detta och tyckte att det var ju fyndigt. Den andra sa bestört: Varför köpte du en dammsugare till, Åsa! Du hade ju nyss köpt en dammsugare!

av

Trettioåttonde åseriet- Läsförståelsen mellan klan och stat

För en tid sedan bloggade jag om en bok jag läst, nämligen ”Mellan klan och stat” av Per Brinkemo (länk till recensionen finns nedan). Dala-demokraten, som jag läser varje morgon har i några dagar skrivit om en ung somalisk kvinna, Muna Abdi Sheik Ali, som äntligen tagit körkort och är jätteglad för det. Jag var arton år när jag tog mitt körkort och jag var också jätteglad för det. Alla jag känner, som lyckats ta körkort, firar den dagen och är lättade och lyckliga över att äntligen åtnjuta den frihetskänsla man får om man kan ta bilen till en plats man själv väljer, på en tid man själv väljer. Min första sommar med körkort tillbringade jag nästan på heltid i just bilen…

Munas glädje över körkortet har kritiserats av ondsinta och oinsatta samhällsmedborgare, som utan att ha fog för det, hävdat att ABF och skattebetalarna gått in med pengar för att betala körkortet för de somalier som gick kursen. Man tar sig för pannan! I artikeln”Rasistiska attityder oroar” av Mattias Götberg,(DD 140626), presenteras resultaten från en undersökning från SOM-institutet vid Göteborgs universitet. I artikeln kommenterar forskaren Marie Demker rapportens resultat, bland annat genom att konstatera att:

”äldre människor har en högre tendens än yngre att se invandring som ett hot. Men det starkaste sambandet finns mellan synen på invandring och utbildningsnivå. Bland de med endast grundskoleutbildning ser 62% invandring som ett hot mot svenska värden, medan motsvarande siffra är 17% bland högskoleutbildade”

I över tjugo år har jag varit lärare. Under dessa år har mycket hänt både i samhället och i skolans värld. En sådan tydlig förändring är läsvanor men också inställningen till läsning. Nu behöver barn och ungdomar ofta någon som påpekar för dem att läsning och läsförståelse är en förmåga som inte bara ”finns”. Den måste förvärvas och den enda riktigt framgångsrika metoden är att läsa, läsa, läsa och läsa. Trots vuxenvärldens påpekanden är det förstås ändå många ungdomar som väljer andra aktiviteter framför läsning. Det brukar i de allra flesta fall märkas just i samband med att de ska ta körkort. Om inte då, så märks det när de börjar studera på gymnasie eller högskolenivå. Jag har mött dessa ungdomar i yrket, sett hur de har oändligt svårt att nå godkänt på nationella prov, för att de först inte HINNER läsa texten inom avsedd tid, sedan inte är tillräckligt tränade i att inferera, det vill säga att dra slutsatser av det lästa.

Ovanstående är en samhällstendens jag har sett över hela linjen bland mina elever, oavsett kulturell bakgrund, tid i Sverige eller annat. Men om vi nu lägger till språkbakgrunden, så är det förstås svårare för en person som läser svenska som andraspråk att läsa texter på svenska som är informationstäta och innehåller många inbyggda svårigheter. Skolan gör redan mycket för att överbrygga detta, bland annat genom att man har delat upp svenskämnet i å ena sidan ”svenska” och å andra sidan ”svenska som andraspråk”. Det finns mer att göra inom detta område. I de allra flesta skolor borde man öka samarbetet mellan lärare som undervisar i svenska som andraspråk och lärare som undervisar i övriga ämnen, så att de elever som behöver extra språkstöd får det på ett genomtänkt och individanpassat sätt. Många skolor har lyckligtvis förstått detta och jobbar redan så, medan elever vid övriga skolor halkar efter om de själva inte har ett extremt gott inre driv i sina studier.

Om man lägger till den kulturella bakgrunden som en faktor, så är det min bestämda uppfattning att skillnaden mellan olika gruppers möjligheter är oändligt stor. Man kommer helt enkelt olika rustad till sina språkstudier eller till sin körkortskurs. En svensk person som är lågutbildad och inte kommer ifrån en läsande omgivning har troligtvis stora svårigheter att läsa och förstå den teori som leder fram till ett svenskt körkort. Till den modersmålstalande svenskens fördel är dock just språket. Hen talar redan svenska, kan ställa adekvata frågor, kan åtminstone hjälpligt navigera i textmassan. För den som inte från början talar svenska, är språket det första och största hindret. Det är min bestämda uppfattning att när ideella krafter tillsammans med studieförbund som ABF, bidrar till att underlätta förståelsen av teorikurser för körkort, så borde vi alla vara tacksamma, snarare än missunsamma och snåla! Kunde jag somaliska skulle jag gärna ställa upp som frivillig! I stället bidrar jag på mitt sätt, i mitt klassrum, med att på olika sätt hjälpa elever att hitta strategier för sitt språktillägnande.

Till sist: De somalier jag lärt känna genom jobbet, har efter en kulturell inkörningsperiod i det svenska samhällssystemet oftast förstått att utbildning är nyckeln till jobb och en trygg framtid i Sverige. Muna som porträtterats i Dalademokraten igår och idag är inte något undantag (DD140626 och DD 140625). Hon har många medsystrar och bröder som noga planerar för sin framtid här. Bland de somalier jag mött framträder ett gemensamt känntecken, nämligen att de alla oförtrutet kämpar för att bli självförsörjande och slippa ligga det svenska samhället till last. Nu återstår alltså att få in den lågutbildade svenskfödda gruppen på samma väg. Utbildning är framtiden! Satsa på skola och utbildning i valet!

Här i min serie av åserier kan jag på samma tema tipsa om:

Recension av ”Mellan klan och stat- Somalier i Sverige” av Per Brinkemo

Elfte åseriet– En sörjande bokmals funderingar

Trettionde åseriet- The Big 5 i Vuxenutbildningens svenska som andraspråk

av

Trettionde åseriet- The Big 5 i Vuxenutbildningens svenska som andraspråk

I det #tjugonionde åseriet skrev jag bland annat om klättrandet mellan nivåer i lärandet. Med vuxenstuderande som läser svenska som andraspråk anser jag att det är ännu viktigare än i undervisning av barn. Skälet till det är skillnader i förhållningssätt inom olika kulturbakgrunder, något jag diskuterade mer utförligt i det #tjugosjunde åseriet. De fiktiva personer jag beskrev där har alla olika förhållningssätt till läraren och till kunskap och till skolan som institution. I min lärargärning möter jag lika många kulturbakgrunder som antalet elever i klassrummet. Därför är det viktigt att kommunicera den gängse kunskapssyn som skolan i Sverige har. Mina elever har från början endast sin egen skolgång som referensram och om den skiljer sig från den svenska skolkulturen, så blir det viktigt för mig att tillsammans med eleverna definiera vad som är vårt klassrums kännetecken och vilka lagar, regler och styrdokument vi har att rätta oss efter. Det är självklart att detta sker tillsammans med eleverna, med eleverna som jämlikar i största möjliga mån och det är då jag behöver återgå till den heterogena klassammansättningen i mitt klassrum… Jag behöver för egen del förstå och känna till ganska mycket om de olika skolsystem och länder som eleverna kommer ifrån. Med det i mitt bagage, är min och elevernas gemensamma uppgift att interagera tillsammans som ett team, ett lag, som hjälper varandra i lärandet.
Det är min fasta övertygelse att det är mer berikande för eleverna att vi ser på kunskaperna som ett gemensamt projekt, något vi tillsammans ska utforska, än att var och en sitter tyst och arbetar med uppgifter på egen hand, vilket är typiskt för många av de skolsystem eleverna kommer ifrån. Till en början stöter jag på ett visst motstånd och elever kan ibland hävda att ”vi gör ju ingenting, vi bara pratar!” men efter en tid, då deras muntliga svenska har förbättrats på kort tid för att de har interagerat om viktiga livsfrågor i sanna och ärliga samtal som tar sin utgångspunkt i det var och en själv har bestämt sig för att dela med andra, så ger det en slags vikänsla som är obetalbar att uppleva. Lärandet sker hela tiden och överallt.
Men vad är metaplanslärandets poäng? Ett tydligt och bra exempel är för något år sedan när en kollega på skolan ville att mina elever och jag skulle samarbeta med henne och hennes elever, som just då läste kursen Etik och livsfrågor i gymnasieskolan. Inom kursen hade min kollega gjort en större uppgift som handlade om hur det kan vara att vara på flykt eller tvingas lämna allt och flytta och bygga upp en ny tillvaro i ett annat land. Kollegan undrade om jag och mina elever kunde tänka oss ett samarbete och när jag förklarat för mina elever att de inte behövde svara på jobbiga frågor och inte behövde berätta vad de hette om de var rädda att dela med sig av sina personuppgifter, så tyckte mina elever att det skulle bli spännande att prata med de svenska gymnasieungdomarna. Mina elever och de svenska ungdomarna delades in i grupper där det var ungefär lika många av varje elevkategori.
Det fanns ett litet missförstånd mellan mig och den andra läraren, som jag inte kände till innan jag skickade ut eleverna i grupper. Jag hade uppfattat att det skulle vara ett givande och tagande och ett samtal på lika villkor som eleverna skulle ha med varandra. Därför hade jag gett mina elever i uppgift att fundera ut vad de skulle vilja prata med ungdomarna om, nu när de hade chansen att diskutera en stund med personer som delar en annan kulturbakgrund än de själva. Den andra läraren hade instruerat sina elever att intervjua mina. Naturligtvis ledde detta till lite problem, men inte av det allvarligare slaget. I stället kunde vi använda detta efteråt till att diskutera hur det varit i gruppen och vad mina elever hade uppfattat som positivt respektive negativt.
Det utvärderande samtal som jag och eleverna förde med varandra efteråt, hade en noggrant genomtänkt struktur, som hela tiden pendlade mellan olika nivåer i lärandet. Vi talade dels om vad som hade sagts, men även om hur det hade uppfattats och hur man då hade spunnit vidare i samtalet. Allra viktigast för just mina elever var ändå en analys av den egna språkförmågan i skarpt läge som de nyss varit med om. Vi samtalade om huruvida de hade förstått samtalet på djupet och även om de själva upplevde att de hade kunnat göra sig förstådda. Mot slutet av vår utvärdering så kom vi till den punkt då eleverna ville framföra sina klagomål på hur de hade upplevt situationen när det stod klart att den här uppgiftens upplägg inte var kommunicerat så att alla förstod hur det var tänkt.
Eleverna blev nu tvungna att sätta ord på sitt missnöje. På svenska… Vad ska man säga? Och hur säger man i så fall det på svenska? Efter en mycket kort stund kom de på att de kunde hjälpas åt. Jag jublade inombords och det gör jag också nu, i efterhand, för det är så läckert att som lärare vara med om ett lärande tillfälle där elever förstår gruppens potential för att kommunicera ett budskap. De berättade växelvis, fyllde i och förtydligade åt varandra, bytte snabbt några ord sinsemellan på sitt modersmål, översatte gemensamt för att jag skulle förstå och det som var så extra spännande var ju vuxenaspekten på det hela. De ville verkligen att jag skulle få reda på exakt hur detta skulle kunna läggas upp till en annan gång, eftersom de, precis som jag, eftersträvar effektivitet och nytta i lärandet. En vuxenstuderande har inte tid med en massa aktiviteter som inte fungerar. De vill ha full fart framåt och hög kvalitet ska det vara. Precis därför älskar jag att undervisa vuxna. Det finns inget tak! Hur mycket man än sätter igång, så finns det alltid någon individ som säger ”kan du hjälpa mig med extra input om detta?”
När jag jobbade med barn och ungdomar i grund- och gymnasieskola, var det en väldigt ovanlig fråga, för att inte säga helt unik. Här, i vuxenutbildningen händer det ofta, i stort sett varje dag. Nyfikenheten som eleverna bär omkring på, får de stillad av mig och av varandra och jag vet att när vi klättrar på våra språkliga stegar mellan konkret och abstrakt och vidare till metaplan, så har vi inte bara gjort en insats för en ökad förståelse, vi har haft roligt också.
Genom resonemang i klassen, antingen på helklassnivå, eller i mindre grupper, får elever många olika infallsvinklar och tränar sig att avgränsa ord och begrepp. Den språkliga träningen ska pågå i alla klassrum, men absolut i de klassrum som har elever med en annan språkbakgrund än den svenska. Eleverna har rätt att förstå vad det handlar om. Min intialt viktigaste uppgift är att skapa en social plattform som gör eleverna trygga, så trygga att de vågar sig ut på hal is och tränar sin svenska i klassrummet genom att yttra sig i samtal och gruppuppgifter, eller genom att fråga mig eller be mig förtydliga något. Utan den sociala plattformen går lärandet långsammare, eftersom eleverna är hänvisade till sig själva. I det socialt trygga klassrummet jobbar de ihop, som ett lag. Jag är med i laget. Vi är ett vi. Vi är alla en del av en lärandeprocess som i allra högsta grad är aktiv. Eleven är i centrum… Så måste det alltid vara, men i bloggvärlden förväntas man skriva korta inlägg… Därför fortsätter mitt resonemang i ett annat åseri, kanske med en liten vridning åt något håll. Vem vet?

av

Fjortonde åseriet- Grammatik och praktik, utan panik!

Jag har aldrig tyckt om klassundervisning med grammatikgenomgångar för ”alla” eftersom eleverna befinner sig på så olika nivåer och dessutom har olika lärstilar. När eleverna ändå har övertygat mig om att vi ska jobba gemensamt med en genomgång i grammatik, vill jag jobba så konkret som möjligt och dra nytta av den heterogena sammansättningen i klassrummet. De som redan har förvärvat kunskaper kan fungera som stödjande medlärare i klassrummet när deras klasskamrater ska komma till insikt om något specifikt. Den process som innehåller språkliga förhandlingar om hur det ”ska vara” försöker jag åstadkomma med så konkreta övningar som möjligt. Häromdagen ville jag illustrera skillnaden mellan ”sina” och ”deras” och därför fick sex elever i klassen agera varsin ”person” och så hittade vi på olika tänkbara meningar där vi tillsammans kunde förstå skillnaden mellan dessa två pronomen. Sex personer förstod från ett inifrånperspektiv och klasskamraterna fick en input som åtminstone var mer konkret än det skulle ha varit med ett exempel i en bok och därför är chansen större att ytterligare någon kan ha förstått skillnaden mellan ”sina” och ”deras”.

Eftersom jag inte gärna har gemensamma grammatikgenomgångar i klassen, möter jag var och en i de texter de själva producerar.  Det innebär alltså att jag hjälper var och en med det DEN behöver. Det är ett arbetssätt som är otroligt arbetskrävande, eftersom det kräver av mig att jag kan hoppa in i olika grammatiska sammanhang och ge elever adekvat input, men i gengäld så får jag nöjda elever, som menar att de jobbar med just det som DE behöver för stunden och det är viktigt för mig att eleverna känner att det vi gör är meningsfullt. En annan positiv faktor är att deras lärande tar stora skutt framåt med den hjälpen. De tränar på det som de just för tillfället processar i stället för något som är för lätt eller för svårt. Det är min upplevelse att det fungerar väldigt väl. Jag försöker också att ge positiv feedback med hjälp av färger. Det som är grönt är ”rätt och riktigt”. En elev som jobbat med mig ett tag får mer och mer ”grönt” i sin text och det stärker elevens självförtroende i språkproduktionen.

Jag pratar också mycket med eleverna om lärandet på ett metaplan, både individuellt och i grupp. Syftet med det är naturligtvis att medvetandegöra själva lärandet. I en klass som min, så har vissa elever akademisk bakgrund, medan andra kom till Sverige som analfabeter. Såväl studieovana elever som elever med akademisk bakgrund ska alla möta utmaningar, men på sin egen nivå! Mixen är en tillgång!

Elever med annan språkbakgrund än den svenska, har fullt upp med att gemensamt i gruppen diskutera på vilket sätt man ska ordna orden i en vanlig mening på svenska. De har olika vägar till att lösa uppgiften och denna mix av metoder är lärande för var och en av dem. Någon i gruppen löser uppgiften med hjälp av kunskaper från inlästa grammatiska regler. Någon annan löser uppgiften eftersom den har erfarenheter av samtal med svenskar och kan minnas hur ordföljden lät och ytterligare någon är street-smart och använder sig av sunt förnuft. Oavsett metod, så är heterogena grupper lärande om man sammankopplar dem med tanken att alla ska komma till tals, att alla ska få dra sitt strå till stacken med förslag på lösningar. Jag går runt i klassrummet och lyssnar på elevernas förslag till lösningar, men just i fråga om ordföljd, så brukar jag vid mitt besök i gruppen även lägga orden på ytterligare några olika sätt och visa eleverna att det finns MÅNGA korrekta lösningar för uppgiften.  Jag vill påvisa språkets flexibilitet och ge eleven mod att prova sig fram i språket. I de fall där ordföljden tydligt leder till innehållsförändringar, så försöker jag sätta ord på vari skillnaden består. Ordföljd i grupp tränade vi häromdagen, genom att eleverna fick pussla med små ordlappar och lägga dem i en ordning som fungerar på svenska. En av meningarna gav upphov till extra mycket diskussioner om rätt eller fel:

  • Eftersom vi är panka kan vi inte äta pizza ikväll.

Prova själv! Man ser snabbt att både pengarna och pizzan är förgängliga enbart beroende på ordföljden: 

  • Eftersom vi inte är panka kan vi äta pizza ikväll.

Men eleverna märkte ju samtidigt att man kan ändra ordföljden på många olika sätt.

  • Vi kan inte äta pizza ikväll eftersom vi är panka.
  • Ikväll kan vi inte äta pizza eftersom vi är panka.

En alldeles vanlig modersmålstalare av svenska har oftast inga problem med ordföljden. Vi ser de många olika lösningarna utan att närmare reflektera över det. Vi ser även när ordföljden inte fungerar som den ska och om vi läser en text där det är fel ordföljd, så hakar vi upp oss just på det stället i texten:

  • Vi inte kan äta pizza ikväll vi är eftersom panka.

Att ge elever möjligheter att se språket så här konkret och kunna diskutera det med kurskamrater och lärare är förstås tidsödande, men det beror faktiskt på hur man ser det! Att träna metodiskt och koncentrerat med ett enstaka moment, där elever hinner reflektera i lugn och ro, kan leda till att man kommer till insikt om något som man har processat en lång tid. Att något ska falla på plats i en stressig skolmiljö är mycket begärt. Därför måste tidsfaktorn hanteras med omsorg. Jag förordar grammatik i praktiken, utan panik! Tiden får ett eget blogginlägg en annan dag!