Kategoriarkiv: Avkopplat

av

Trettiosjunde åseriet_ Kirschvarning följd av räddningsinsats, vips en gardin på plats!

Ända sedan barnsben har jag haft en massa olika hantverksprojekt på gång, men den som känner mig vet att många av dessa är påbörjade, men inte avslutade… Först och främst är det rastlösheten som är orsaken till detta men också en önskan om att hinna med så mycket som möjligt. Vissa hantverk är väldigt tidsödande och pilliga och kräver skarp blick, god finmotorik, enastående tålamod och stresstålighet, men alltihopa samtidigt. Jag tröttnar ofta någonstans mitt i, för att jag tycker att någon annan aktivitet för tillfället är mer lockande än att slutföra den påbörjade. Hantverksprojekt som jag ändå har slutfört har krävt en mycket stor självdisciplin och envishet och efteråt har jag känt mig både tillfreds med mig själv och lycklig över att jag tog mig för med hantverksprojektet i fråga. Även om det är slutprodukten som jag i just den stunden är stolt över, så är det vägen dit som också inbringar en känsla av tillfredställelse.

Sommaren är helt klart min högsäsong för detta skapande och så har det alltid varit. Det har varit allt mellan himmel och jord som virkning, stickning, tovning, pärlsmycken, näverflätning, rotslöjd, makramé, broderi, gipsgjutning, svarvning, snickeri, målning, glasmålning, kurbits- och schablonmåleri, eternellarrangemang, vävning av trasmattor, batikfärgning, målning av lerkrukor, gjutning i betong, växtvävning, fritt skapande av naturföremål, drejning… Ofta har min nyfikenhet knuffat in mig i hantverksbodar och färgaffärer där jag övertalats att köpa dyr utrustning till den hantverksfluga jag just då är helt såld på… Därför skulle jag lätt kunna öppna en filial till den lokala färghandeln och sälja lite av varje för den som är intresserad av att börja med något hantverk.

Jag lärde mig att virka när jag var i sjuårsåldern, eftersom jag ville göra saker till mina lyckotroll. Jag tyckte att det var roligt och dessutom gick det fort, eftersom det man skulle göra inte var så omfattande. Att få planera, genomföra och sedan fundera på hur man kan utveckla till en annan gång är bra för utveckling av kreativiteten tror jag. Tydligt för mig själv i retrospektiv är att jag har snöat in på ett slags hantverk i taget.  Efter virkningen började jag sticka… Men att slutföra har som sagt var inte varit mitt signum i hantverkssammanhang. Därför blev det t ex endast ett pastellfärgat bakstycke till det jättetrendiga stickade linnet som jag påbörjade förrförra gången som det var inne med pastellfärger. Jag vill minnas att jag vid det tillfället var i artonårsåldern och linnet, nej jag menar bakstycket, ligger säkert i den stickkorg som jag så ambitiöst anlade ungefär samtidigt.

Att kunna göra många saker samtidigt är min schablonbild av vad hantverk är för andra människor. Mamma brukar ibland berätta hur hon vid ett visst tillfälle satt med håret i dåtidens innovation, torkhuvan, medan hon hade fötterna i ett fotbad, såg på TV och samtidigt stickade utan att titta på stickningen. Flera av mammas jämnåriga släktingar och vänner har samma simultankapacitet när det kommer till hantverket. För dem är händernas arbete helt automatiserat och de behöver möjligtvis endast titta ner vid vändningar eller vid någon förändring i mönstret om de stickar eller virkar. Jag tror att skälet till att jag inte är en mer ivrig hantverkare är att jag blir frusterad över att just jag inte kan göra alla de där andra sakerna medan jag stickar. Det blir fel då jag försöker… Ett utmärkt exempel på det är också från min ungdom. Hur svårt kan det vara att sticka medan man lyssnar på någon som pratar? tänkte jag när jag satt i köket hos en bondmora jag då träffade ofta. Hon berättade ofta väldigt spännande anekdoter från sitt händelserika liv, så också denna gång. Jag stickade bakstycket till en tröja i beige bomullsgarn. Det gick JÄTTEBRA och jag kände mig oerhört stolt över att jag både kunde lyssna på henne och samtidigt lite proffsigt sitta där och sticka som en maskin ungefär. Verkligen hög grad av vuxenpoäng! När kvinnan pratat klart upptäckte jag att det verkligen hade gått jättebra, för jag behövde repa upp mer än två decimeter eftersom jag stickat för långt utan att maska av. Den beige tröjan är ändå en seger för mig både då och nu i efterhand, för min äldsta dotter använder den ofta och mycket och verkar trivas i den.

I syslöjden var jag inte klassens ljus precis. Den extremt lilla och väldigt intetsägande blekrosa korsstygnsgris som pryder en tändsticksask hemma hos mig, tog säkert veckor om inte månader att färdigställa. Som vuxen är jag spontansömmerska… Vad är det? undrar förstås du. Det är en sådan som ställer sig nedanför sitt fönster i vardagsrummet och tänker: ”HÄR skulle man ju passa på att byta gardiner” och sedan far iväg hals över huvud till närmaste affär där de säljer tyg, typ Åhléns. Men stopp där! Borde man inte mäta fönstret??? Det där med mätningen… Man lär sig av vad man ser att ens föräldrar gör, är det inte så? Pappa kan stå på marken nedanför ett hus och avgöra vinkeln på en vindskiva, eller från golvet avgöra hur han ska såga en profilerad hörnlist och sedan såga till, klättra upp och spika dit den och det är perfekt mätt. Hur svårt kan det vara? Kan han kan jag, så jag åker till affären utan att mäta.  Väl på plats i affären, funderar spontansömmerskan över det tänkbara fönstermåttet… tar för säkerhets skull till lite extra och åker sedan hem, för att oftast upptäcka att anfallet av hantverkslust redan har gått över och tygstycket utan problem kan stuvas undan i närmaste större skåp eller låda. BETYDLIGT SENARE plockas ändå tygstycket fram och då är spontansömmerskan inte ens spontan längre, bara trött! Däremot är det i detta läge viktigt att det inte ska ta jättelång tid att fixa gardinerna. Därför hoppas vissa moment glatt över, som till exempel mätning. Det är överskattat… Man kan gissa på en höft ungefär hur mycket man ska vika in i överkanten. Det blir bra! Samma sak med fållen.

OM man stryker lite på den invikta kanten så kan man hoppa över ett moment till, nålning. Sedan är det bara att sy. Naturligtvis går det alldeles utmärkt om man har många år i branschen som sömmerska, men om man som jag är glad amatör, så vinglar det lite och sömmen blir allt annat än rak. Det har hänt att jag med mina egna ögon noterar att den där kanalen som kirschstången ska glida smidigt igenom när gardinen hänger vackert på sin plats, inte är tillräckligt bred på alla ställen. Då tänker man helt sonika att det nog ska gå ändå, men i nio fall av tio slutar det ändå med en återkommande scen ur vårt äktenskap, då jag redan uppklättrad på en stol, med gardinen i ena handen och gardinstången i den andra och oerhört less på att sy och handarbeta utbrister:

”Kirschvarning!”

Då kommer faktiskt alltid maken med ljusets hastighet, för han vet att det är en bättre idé att hjälpa mig med att hänga gardinen än det är att inte göra det. Med hans lugn och beslutsamhet kommer gardinen på plats och båda kan se på resultatet och tycka att vi är duktiga på det där med gardiner vi…

av

Den vita stenen av Gunnel Linde

Den vita stenen av Gunnel Linde

När jag var liten visades ”Den vita stenen” varje lördagskväll, som jag minns det. Först blev jag helt betagen av musiken och lärde mig klinka den på piano. På en semester i Norge gick jag en lång stund i vattnet och letade bland de mjukslipade stenarna tills jag hittade en egen ”vita stenen” som jag ännu har kvar.

Vad är det som är så speciellt med serien?

Allt! Först är det lugnet och de vackra miljöerna, med mycket grönska och vita målade trädetaljer i det stora huset där häradshövdingen och hans hushållerska Malin bor. Inneboende hos dem bor byns pianolärarinna, som är Fias mamma.

Granne med dem har nyss en fattig skomakare och hans familj flyttat in. Där är allt kaos, hela tiden, alla tider på dygnet och mamman går på knäna av slit och släp, medan skomakaren själv planerar för en framtid och ritar figurer i luften. Hampus, som är skomakarfamiljens svarta får, är också en levnadskonstnär med stort mod och stort hjärta. Han hjälper Fia att hantera alla de svårigheter hon möter i livet och med sin fantasi och uppfinningsrikedom skapar han spänning i hennes annars så trista liv. Själv slipper han undan arbete i skomakarhemmet till förmån för vänskapen med Fia. De kommer på att de kan använda en vit sten som en slags stafettpinne dem emellan och sedan hittar de på olika uppdrag att utföra för att visa varandra att de vågar och kan.

Alla dessa uppdrag, det ena galnare än det andra, minns jag att jag alltid såg fram emot och mest älskar jag när Hampus kastar tjärade äpplen på kyrktornet.

Jag läste boken när jag var i åttaårsåldern och njöt även av den. Men serien kom först och gav mig den läslust jag inte visste innan att jag hade. Som vuxen kan jag se andra kvaliteter med seriens tema och förundras över hur välkomponerad den här berättelsen är. Hur ska man lyckas vara en god och duktig flicka om man ständigt jagas av elaka Malins reprimander?

”Gå inte på gräsmattan!” säger Malin och Fia skyndar sig ut på gruset för att slippa undan Malin.

”Akta krattningen!” säger Malin och Fia finner ingen annan råd än att balansera på gränsen  mellan grus och gräs. Inne i köket berättar Malin upprört för Fias mamma om hur mycket Fia har ställt till i huset sedan hon kom och tittaren (jag) undrar hur det kan vara möjligt att denna snälla, alltigenom goda lilla flicka kan få så mycket ovett av Malin hela tiden. Fias mamma fegar ur, tycker jag. Hon gör endast små försök att bemöta Malins oförtjänta klagomål och det gör serien smärtsam att se.

”Själv har jag fått lära mig att vara rädd om saker!” säger Malin, medan den tallrik hon just håller på att torka, kraschar mot väggen…

De elaka barnen i byn, får såsmåningom lite mer motstånd i och med att Hampus kommer in i bilden, men jag minns hur jag fick ont i magen när de elaka flickorna som vi ser i första avsnittet, först frågar Fia om hon vill vara med och leka och när Fia gör en ansats att ansluta sig till den lilla gruppen, säger den elakaste flickan:

”Men det FÅR du inte!” och sedan börjar deras elaka sångslinga ”Dumma Fia plingplong!” Utstuderad mobbning och oerhört smärtsamt att se.

Med värme minns jag ändå denna serie och när jag igår hörde att Gunnel Linde gått bort, så kom alla barndomsminnen knutna till serien åter. Min egen vita sten, från semestern i Norge, har jag i säkert förvar…

 

 

av

Daggkåpans glitter

Förra året var sommaren mer tillåtande. Min upplevelse av en morgonpromenad längs Väsman resulterade i en dikt som jag kallar Daggkåpans glitter. Läs den och minns hur sommaren borde vara…

Daggkåpans glitter_OLÅ_2014

PDF är inte optimalt, men förhoppningsvis så övar jag väl upp mig. Trägen vinner!
Bild av

Miniåseri- Med blicken över Siljan blir jag alltid lika hänförd!

Med ansiktet mot Siljan

Med ansiktet mot Siljan

Många gånger har jag åkt till Tällberg, ifrån alla tänkbara riktningar. Vädret  har skiftat och årstiden likaså. Oavsett, så är utsikten lika betagande! Just idag var den kallaste Midsommarafton jag upplevt i hela mitt liv! Koftan är jag glad att jag hade med mig!

En riktigt rolig investering jag gjorde i en av de många butikerna var en ”bastumössa”. Jag har redan invigt den! Det kalla vädret medgav att jag unnade mig en bastukväll TROTS att det är juni. Fin avslutning på en i övrigt fin dag, då vi firade mina föräldrars guldbröllop och njöt av ett enastående smörgåsbord på Dalecarlia.

De allra flesta Midsommaraftnarna i mitt liv har jag tillbringat på Stora Skedvi hembygdsgård, iförd folkdräkt. Där har jag alltid varit med i dansen runt Midsommarstången. Att i stället vara på publikplats och dessutom på en annan plats, är spännande och intressant.

Man kan tänka ”nu börjar sommaren på riktigt” eller så kan man tänka som många gör ”nu vänder det”… Jag väljer det förstnämnda. Jag vill först unna mig att  njuta av sommarledigheten. Långt senare ska jag, i likhet med alla andra, upptäcka att mörkret sänker sig och augustikvällarna med den stora vackra månen talar om för mig att sommaren är slut. Tvestjärtarna i tidningen på morgonen… Det är då jag ska börja jobba igen.

Ända fram till dessa tecken på att sommaren är SLUT, tänker jag njuta av att sommaren ÄR… Presens. Det är sommar. Nu. Njut! NU!

Sommarkram!

Åsa

av

Miniåseri- Den första dagen på sommarlovet

Tallskogen vid Malingarna

Min första dag på sommarlovet, är jag…på jobbet…

Jag är inte helt nöjd med att det blev så, men jag kommer att känna mig nöjd resten av sommaren. Dagen igår räckte inte till…

Vädrets makter är på min sida. Det regnar och är kallt och då kan man lika gärna invänta värmen genom att slutföra det man planerat inför hösten. Det ska bli kul att börja igen i höst! ”Jag har en PLAAAAAAAAAN!”… som Sickan skulle ha sagt!

Jag hoppas kunna hitta lite andra teman att skriva om när jag är ledig, kanske genom att fortsätta skriva recensioner? Vem vet. Nej, nu har jag skrivit klart för idag! Nu måste jag skrida till verket! Sommarkram till er som brukar läsa här! // Åsa

av

Minåseri- Funderingar på nationaldagen

I morse fnissade jag åt ICA-reklamen där ett norskt par diskuterade vilken dag det var svenskarna skulle fira idag… Till slut enades det om att det inte kunde vara något extra med den här dagen, eftersom ingen i affären verkade det minsta inställda på firande. Jag har firat fjärde juli i USA vid två tillfällen. Första gången firade jag den aktuella dagen genom att konstatera att jag och min värdinna redan hade firat ”igår”, eftersom hon hade en middagsbjudning med vänner kvällen FÖRE den fjärde juli. När jag sedan kom till nästa värdfamilj och de fick höra att jag inte alls firat den fjärde juli på rätta dagen och på det traditionella sättet, blev de alldeles chockade och menade att jag absolut måste återkomma en annan gång för att få uppleva hur det SKULLE vara. Denna nästa gång, så hade jag med mig man och barn och vi skulle fira den fjärde juli i en liten stad i New Jersey, Pitman. Värdparet hade förklarat för oss att vi skulle åka till centrum i den lilla staden och där skulle vi se på en blygsam parad, eftersom detta var en liten stad. De påminde oss hela tiden om just det…att det inte var någon stor parad, eftersom staden var så liten… Flera timmar senare, när vi hade stått utmed huvudgatan och tittat på ekipage efter ekipage med omväxlande utsmyckning, undrade jag stilla hur det kunde vara i en STOR stad… Det var militärer, lokalföreningar, idrottsklubbar, cheerleaders och musikgrupper i en enda röra. På TV sändes massor av program som hade temat fjärde juli. Grillad hamburgare med traditionella tillbehör var vad vi åt på det grillparty som ordnades och vid kvällens slut var jag också slut av allt firande! Jag kunde konstatera att firandet i denna stad var mer gediget än det jag hade upplevt något år tidigare på en annan plats i USA.

Mina svenska nationaldagar har jag annars tillbringat lite olika från år till år. Ibland har de sammanfallit med skolavslutningen och då har jag varit i tjänst som lärare. Oftast har jag då varit klassföreståndare med elever som inget hellre vill än att skynda ut i den svenska sommaren på sin långa ledighet. Den svenska nationalsången har jag hört många varv detta datum och vackrast har den varit då den framförts på trumpet vid flaggan på den skola där jag jobbade för några år sedan. Solisten är skicklig och fördelen är då att man inte måste höra den överdådiga texten. Som lärare i allmänhet och som språklärare i synnerhet så får jag ofta bena ut texters betydelse och försöka bringa klarhet i deras budskap och underliggande teman. På senare år har jag upplevt att även om jag anser att vi har en nationalsång som kan få mig att bli tårögd av både högtidlighet och rörelse, så kan det säkert finnas andra musikstycken som bättre beskriver det jag vill att landet Sverige ska stå för. Det är inte det storvulna skrytet över fornstora dagar som känns viktigast. I stället borde fokus vara en gemenskap mellan alla de olika grupper som tillsammans utgör landet Sveriges befolkning idag 2014. Det var nämligen det som i övrigt gjorde störst intryck på mig denna dag; Det började redan i morse då en fotograf gästade TV4 och berättade om ett nytt bildverk hon gett ut. Boken heter ”Ack, Sverige du sköna!” och innehåller inte någon text, endast foton. Den boken ska jag inhandla. Den visar inte Sverige som ett land med enbart små lintottar i folkdräkt, utan den visar landet Sverige från väldigt många andra synvinklar. Komikern Soran Ismail, som i SVT1 idag diskuterade med Micke Lejnegaard om svenskhet har många gånger fått utstå spott och spe med anledning av sin kurdiska bakgrund ”Vad är du i första hand, Soran? Är du kurd eller svensk?” frågade Lejnegaard. Soran undrade varför han måste välja det ena eller det andra. ”Jag är svensk, för det står det i mitt pass. Det är min nationalitet. Men jag är etnisk kurd, om det nu skulle spela någon roll för någon annan än mig själv på det privata planet”, menade Soran. Idag har jag från flera av mina vänner som kommit hit till oss från andra länder, sett inlägg på facebook med rubriken ”Grattis Sverige!” För mig är det tydligt att inte en enda av de personer jag känner som är födda här, ens har kommit på idén att gratulera landet Sverige.

Vad gör man på nationaldagen? Vad ska man ha dagen till? Nu är den dessutom en röd dag i almanackan! I länder där krig och förtryck varit vardag i långa perioder ganska NYLIGEN och där nationaldagen firas till minne av den fred och försoning som till slut uppnåddes, har man kanske lättare till tanken ”Grattis!” än vad man har i Sverige där det är svårt att minnas närmaste stora krig som Sverige var indraget i. Jag är stolt över att jag är svensk och jag unnar alla andra som känner sig svenska att få känna samma stolthet. Att inkludera alla är viktigt för att bygga en inre styrka i samhället. När man är delaktig uppstår dessutom en ökad känsla av meningsfullhet och intresse för att bidra med goda idéer. När svenskarna utvandrade till Amerika för drygt hundra år sedan, så tog det väldigt lång tid för dem att känna sig som amerikaner, sägs det. Kan vi dra lärdom av det? Kan vi vara bättre på att inkludera dem som kommer till vårt land? Kan vi se mångfaldens möjligheter? Om vi kan det, så är den svenska nationaldagen ett fint tillfälle att manifestera en mer välkomnande inställning. Det gladde mig att det var Jan Eliasson som höll tal i TV idag. Han föregår med gott exempel och visar vägen som en god medmänniska som tar ansvar inte enbart för sig själv, utan för hela mänskligheten. Heja mångfalden!

av

En försenad insikt- novell av Åsa Olenius

Aldrig skulle jag ha flyttat, hann jag tänka när han drog kniv mot det unga paret och kallade mannen för rasist. Det är ofta så att jag ångrar sådant jag inte gjort, men den här gången ångrade jag mitt beslut att flytta från tryggheten till ett osäkert gungfly av rädsla.
Allt hade varit idylliskt och lugnt på studenthemmet som drevs av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Alla som bodde där hade en djup och innerlig tro på Gud och jag kände mig som en katt bland hermelinerna redan första dagen. Min bakgrund som körsångare i kyrkan förslog inte långt i jämförelse med alla andra som bad morgonbön, bordsbön och mötte mig med sina fromma leenden. Ändå kände jag mig någorlunda hemma så länge K bodde kvar. Hon drog med mig i gemenskapen och vi gjorde också mycket tillsammans. Närheten till huvudstadens puls var fantastisk på många sätt. Aldrig hade jag sett så många filmer på premiärdagen eller köpt så många teaterbiljetter i sista minuten före föreställningen. Det var ett fritt och härligt liv, med enbart glada förtecken, men nu satt jag här under vattnet mellan Hornstull och Liljeholmen och ångrade flytten! Varför är jag alltid så impulsiv? När K kom hem en dag ifrån jobbet och berättade att hon hade fått överta sin brors lägenhet i Handen och skulle flytta, så hade jag instinktivt tänkt: ”Då måste jag också flytta” Jag ställde mig i bostadskö, började läsa lägenhetsannonser, ringde släkt och vänner för att få hyra i andra hand… Inga napp! Till slut hittade jag ändå en lösning, ett bostadshotell på Liljeholmsberget.

Jag borde ha anat ugglor i mossen då föreståndarinnan sa att man måste stanna kvar i tvättstugan medan tvätten tvättade och även genom torkskåpets torkprogram, eftersom det var vanligt med stölder. Jag borde ha vänt i dörren då jag mötte två poliser i hallen vid mitt första besök i byggnaden. Mellan sig släpade de en haschpåverkad ung man och hela resan upp med hissen drog jag in resterna av haschröken. Inte ens då jag som nyinflyttad skulle tvätta för första (och sista) gången blev jag tillräckligt avskräckt för att flytta ut på landet igen, trots att det som hände då har etsat sig fast på min näthinna. Jag hade nyss fått igång tvättmaskinen då en stor och kraftig man med ovårdat utseende och ett elakt grin i ansiktet kom in i tvättstugan och reglade dörren bakom sig. Han undrade med sliskig röst om jag skulle tvätta länge… Jag ville bort, ut, iväg! Var är alla rätta svar när man får panik? Vart tar det sunda förnuftet vägen? Jag gjorde ett snabbt överslag och kom fram till att även om jag var jätterädd och chockad över att vara inlåst med detta äckel, så gällde det för mig att finna en överlevnadsstrategi med det lilla förnuft som fanns kvar.
Jag valde mellan att säga att tvätten skulle ta så lång tid att det inte var någon idé för honom att stanna eller att säga att tvätten var klar och springa därifrån.
Jag kände att mannen inte var godheten personifierad, snarare motsatsen. Min rädsla började bli okontrollerad och panikartad när jag plötsligt fattade mod och sa med tillkämpat lugn och ett leende på läpparna: ”Nej då! Det tar inte så lång stund alls. Om du kommer tillbaka om en kvart så är jag nog klar!” Han frågade med släpig stämma: ”Bor du också på den här våningen?” Eftersom han sade också, insåg detektiven i mig att åtminstone han bodde på just den här våningen. Därför svarade jag: ”Nej, jag bor på våningen under!” Egentligen bodde jag på våningen över, men det behövde jag ju inte upplysa den här personen om. Mannen tog ett steg åt sidan, öppnade dörren för att gå, vände sig och sa: ”Då kommer jag tillbaka om en kvart då, gumman!” När han stängt dörren var jag alldeles darrig, men skred snabbt till verket med att tvinga fram tvättmaskinens program ända till tömning, väntade otåligt på det sedvanliga ”knäppet” från automatlåset och slet sedan ut den blöta tvätten, sprang ända hem till mitt hyresrum. Min skräck för att återigen möta denna man var monumental. Det skulle gå några veckor innan han och jag råkade befinna oss på samma tunnelbana.

Jag höll mig på avstånd och tänkte att om han tar hissbanan, så tar jag gångvägen och om han tar gångvägen så tar jag hissbanan. Mannen gick mot dörren till hissbanan. Ingen hissbana var nere, så han ställde sig för att vänta. Jag vände bort mitt ansikte för att han inte skulle se mig, smet sedan snabbt förbi ingången till hissbanans väntrum och vidare mot den slingrande gångbanan som sträcker sig från Liljeholmsbergets fot till dess topp. Först gick jag, men när jag hörde steg bakom mig och insåg att det var han började jag springa i det kraftiga motlutet. Det var en smärtsam löptur för en så otränad kropp som min, men jag räknade kallt med att mannens enorma kroppshydda vittnade om att hans kondition var om möjligt ännu sämre än min. Jag sprang och sprang ända till hissen inne i huset och inte förrän den börjat röra sig mot nästa våningsplan, vågade jag andas ut och känna att jag klarat mig från mannen en andra gång. Här hade en reflektion kring dessa båda situationers lyckliga slut varit gynnsam. Jag hade ju haft en oerhörd tur båda gångerna! Någon sådan slutsats drog jag inte. Eftertanke var ännu inte något jag ägnade mig åt. Jag såg mig själv som odödlig, osårbar, stark nog att klara vad som helst. Jag såg mig själv som god och därmed immun mot ondska, härdad och innesluten i en härlig bubbla av oskuld och landsortens obotliga optimism om att det finns något gott i varje människa vi möter. Föga anade jag att intermezzot i tvättstugan skulle blekna i jämförelse med detta hemska som nu utspelade sig inför mina ögon i en tunnelbanevagn på sista tåget mot Liljeholmen.

Den unge mörkhyade mannen gjorde ett utfall med kniven mot mannen i det unga paret och väste på nytt: ”Du är rasist, din jävel! Vad glor du på?!” Förutom det unga paret och den knivbeväpnade ynglingen var jag den enda passageraren i den här vagnen. Hittills hade jag klarat mig, men vad skulle hända om vi blev stående här länge? Mannen i det unga paret behöll sitt lugn, trots att knivbladet endast var en decimeter från hans ansikte. Han höll sin flickvän i handen. Det hade han gjort hela tiden. Både han och flickvännen satt så att de hade ansiktet vänt i färdriktningen. Själv satt jag i motsatt riktning som chockad åskådare på första parkett till detta oönskade nattliga drama. Det var inte första gången jag åkte med sista tunnelbanan, men jag hann tänka att det kanske skulle bli min sista. Jag började fundera över det faktum att den här vagnen hade sin slutstation Liljeholmen… Alltså skulle vi alla gå av där och alltså kanske vi alla bodde på gångavstånd från t-banan. Jag blev plötsligt iskall! Om både äcklet i tvättstugan och jag själv var exempel på hyresgäster i mitt hus, så kunde ju både det unga paret och mannen med kniven vara hyresgäster där, de också. Jag började få panik…
Plötsligt bröts den relativa tystnad som uppstått efter knivhotet, av en raspig högtalarröst med bosnisk brytning som sa: ”Vi väntar fortfarande på klarsignal!” Sekunderna kändes som minuter och minuterna som en evighet. Jag funderade över mina möjligheter att klara mig ur situationen. Det unga paret och mannen med kniven var ju en bit bort ifrån mig och mannen med kniven hade ryggen mot mig. Kanske hade han inte observerat mig? När tunnelbanan äntligen började röra sig hade jag fattat mitt beslut. Så fort dörrarna öppnades på Liljeholmen, skulle jag rusa ut och fortsätta uppför berget till hemmets trygga vrå. Jag skulle springa för livet en sista gång och sedan skulle jag flytta hem till Dalarna igen! I samma ögonblick som jag tänkte på hur skönt det skulle bli att slippa storstadens riskfyllda vardag, tappade jag mitt paraply. Ljudet fick knivmannen att vända sig om och tappa fokus från det unga paret framför sig. Han såg i stället rakt på mig. Hans blick var vild och hans läppar drogs isär i ett elakt flin, när han med långa kliv nådde fram till mig och väste: ”Hej lilla gumman! Bor du också på Nybohov?”

av

Miniåseri- Betydelsen av positiv förväntan

En äldre släkting kommenterade en gång hur hon såg på livet. Hon uttryckte då att det var viktigt att använda tiden fram till en viktig händelse med att med förväntan förespegla sig hur fint det skulle bli att vara med om detta. Som exempel tog hon en planerad resa. OM man i förväg tänker på hur trevligt och fint det ska bli, så har man på sätt och vis kunnat glädja sig åt resan även innan man genomför den, resonerade hon. När hon äntligen var på resande fot, så levde hon i nuet och njöt i fulla drag av alla nya intryck. Hon tog dagen som den kom och följde med i resans vindlingar. Väl hemma igen kunde hon i efterhand glädjas åt minnet av resan, både med hjälp av minnesbilder av möten med människor, miljöer eller händelser, men också genom foton som hon gärna med stor inlevelse berättade för oss om. Hon levde som hon lärde och kunde njuta av småsaker som går andra spårlöst förbi och därtill var hon en fantastisk berättare. Man såg för sin inre bild de miljöer hon besökt. På sätt och vis skulle man därför kunna hävda att jag varit i Venedig…trots att jag aldrig varit där. Den livsvisdom hon genom hela sitt sätt att vara delade med sig av, har jag fortfarande som målsättning för hur jag förhåller mig till saker och ting i mitt liv. På en punkt har jag redan för längesedan införlivat hennes tankegång och förhållningssätt och det är när det gäller mitt yrke.

Varje gång jag ställts inför en förändring, som när jag bytt inriktning i läraryrket på något sätt, genom att antingen byta årskurs, skolform eller stadium, har jag med en mycket stor portion positiv förväntan sett fram emot det nya. Jag har i största allmänhet alltid trivts med mitt jobb. Inte alltid och inte varje dag och varje stund, men i ett retrospektiv har jag trivts ”för det mesta” med ”det mesta”. Mycket av den positiva bilden av yrkeslivet kan jag koppla till inställningen till yrket. Är man själv positiv, så får man mycket fint i retur, resonerar jag. Att ständigt möta nya elever är ÄNDÅ något som jag är lite nervös för.Nervositeten motverkar jag genom att förbereda mig mycket noga, vara uppdaterad på alla namn på klasslistan, se till att jag är utsövd och har alla papper i ordning etc. I de allra flesta fall har min nervositet inför mötet med den nya gruppen varit helt i onödan. Jag har ofta gått därifrån och tänkt ”ÅH, vad det här kommer att bli spännande!” Kanske hänger det ihop med att jag är genuint nyfiken på att höra och förstå hur andra människor ser på livet och lärandet? Om jag släpper en grupp elever för att de ska vidare till en annan skolform eller för att deras kurs är slut, så är det ett kort ögonblick ganska skönt, som ”Puh! Nu är det över för den här gången!” men samtidigt så är det kopplat till vemod, eftersom jag vet att jag aldrig mer kommer att vara i samma rum som just den konstellationen människor.

Med min släktings förhållningssätt till livet, kan jag gång på gång, när jag så önskar, återkalla de många minnesbilderna från stunder jag har haft med elever, både glada och ledsna, arga och lugna. I efterhand kategoriseras de på helt andra sätt än kronologiskt. Det är på så sätt en spännande resa i hjärnans arbete med att skapa ordning i kaos. Alla minnen samsas om utrymmet i minnenas arkiv.

av

Tjugoåttonde åseriet- Till förskolan Ametisten, min barndoms favoritplats!

Min lillebror skulle gå på 2-3 och jag själv på 5-7. Man betonar TVÅtre och FEMsju… På tvåtre där min bror gick, gick aldrig jag, eftersom jag till skillnad från han var stor. Det var nämligen bara småbarn på tvåtre. Vi stora, vi gick på femsju. Där fanns det en annan Åsa och för att skilja oss två åt, så kallades vi Stor-Åsa och Lill-Åsa. Som februaribarn var det jag som var den stora Åsan och det passade ju bra, eftersom jag redan var stor. Jag var tillochmed storasyster.

Femsju var Ullas värld. Det var hon som regerade där. Hon var snäll och stor och hade ett bullrigt skratt som vi ofta hörde. Men hon kunde också vara sträng och då lärde vi oss att det var smart att göra som Ulla sa. Hon hade humor och det märktes på jättemånga sätt, till exempel när vi skulle sjunga med en av de andra fröknarna, Barbro, som hade långt rött hår och en jättestor mage som fröknarna sa att det fanns en bebis i. När vi sjöng ”Tänk om jag hade en liten, liten apa, Umpa, Umpa fallerallera…” så lekte Ulla apa i bakgrunden.  Jag och min bästa dagiskompis som hette Jesse återkom ständigt till en lek där vi var vrålapor… Detta var på den svartvita tiden, då även Jan Lindblad framstod som grådaskig, men vi hade inspirerats av apornas vighet och slängde oss också i ett speciellt klätterträd i skogen vilt vrålande, så som vrålapor gör, för det hörde man ju på namnet. Klätterträdet fick man absolut under inga omständigheter gå till, för det låg långt ut i skogen, nära stupet ner mot Tumba, alltså gick vi förstås till klätterträdet när Ulla vände ryggen till. Jag var inte något busigt barn, så detta är kanske det enda buset jag kan minnas att jag gjorde. Man hade vacker utsikt över det tomma fältet som låg mellan Storvreten och Nackdala där jag själv bodde. Bakom villorna i Nackdala låg getingberget, ett JÄTTEHÖGT berg som jag och pappa och min bror brukade bestiga på helgerna. Det var ungefär lika högt som Åreskutan, som vi hade besökt förra sommaren. Typ, alltså…

När jag och Jesse hade tittat klart på utsikten drog vi oss tillbaka till dagis, genom hasselsnåren, för vrålapor måste ju vara försiktiga, så de inte blir upptäckta av människor. Ofta var vrålaporna så hungriga att de följde med dagisbarnen in för mellanmål… Ulla bjöd på cyklamatkräm. Den var aprikosfärgad och smakade jättegott och trots att vi frågade om det inte var aprikoskräm, så vidhöll Ulla att det var cyklamatkräm. Det här var på den tiden då Björn Gillberg tvättade sin skjorta i Prädd (= gräddersättning i pulverform som jag för övrigt brukade äta direkt ur burken i smyg). I efterhand har jag förstått att Ulla hört på nyheterna om någon giftskandal om kräm som innehöll farliga beståndsdelar. Till cyklamatkrämen åt vi smörgås med raketost. Osten skar fröknarna av med hjälp av ett snöre. Den smakade oändligt gott och skulle jag hitta en ost som smakar så, vore det toppen.

Man fick inte bestämma själv var man skulle sitta! Vid mitt bord satt alla vi som var äldst, vi som var stora och snart skulle börja skolan. Ninni, Per, Anette, Julia, Jesse och jag. Innan maten fick en av oss följa med och hämta matvagnen hos vår grekiska kokerska. På vägen passerade man IA, integreringsavdelningen, där det fanns barn som inte var riktigt som vi, men nästan, sa fröknarna. Vi dukade fram och så åt alla barnen och sedan var det någon annans tur att plocka av disken och hjälpa till att torka bordet. För varje syssla vi gjorde, fick vi en guldstjärna som klistrades upp på ett schema på väggen, där man kunde räkna alla stjärnor som var och en hade fått. Fröknarna sa att när alla hade fått fem stjärnor, så skulle vi åka till Åbo. Detta var 1974. Jag har aldrig, vid någon jämförelse med någon annan som gått på dagis, hört talas om att någon dagisgrupp har åkt till en så avlägsen plats som ett annat land. Än idag har jag inte klart för mig om det var så att våra föräldrar betalade resan eller om kommunen gjorde det… i god tid före resan fick vi färga egna T-shirts i batik och skriva våra namn på dem, utifall att vi skulle komma bort på båten eller i Åbo. Sedan delades vi in i tre grupper och jag och Jesse och Julia skulle sova i samma hytt som fröken Liselotte. Det var jättespännande och jag minns att jag besökte Finland före min mamma, som vid denna tidpunkt aldrig varit där. I åbo fanns det fängelsehålor i Åbo slott! Tur att vi inte blev kvar där, sa Ulla.

Eftersom min pappa är lärare så var jag tyvärr tvungen att gå hem först av alla väldigt många dagar under dagistiden. Det var inte alls kul. Det var ju på eftermiddagarna som man skulle få gå över till fritids. På fritids fanns flera detaljer som gjorde världen lite mera spännande. Först var det förstås alla de jättestora barnen, de som redan gick i skolan, men sedan var det också så att Ametisten hade en Ulla till… Denna Ulla jobbade på just fritids och med sig dit varje dag hade hon sina hundar, Buster och Bamse, två fantastiska individer av rasen Old English Sheepdog. Detta var innan någon kunde stava till pälsdjursallergi. På fritids fanns också marsvinet Nisse, som man fick ta ut och klappa om man var försiktig. En dag på dagis hade Nisse fått ungar. DÅ fick ”han” ett nytt namn, Åsa-Nisse… på fritids var jag de allra sista timmarna på dagen, om t ex pappa hade konferens i skolan, för då kunde han inte hämta mig så tidigt. Då fick man se på TV, på ett Tv-program halvfem med Hatte Furuhagen. Barnens Bio hette det. Alla fritidsbarnen satt på golvet framför TV:n. Oftast kom pappa och hämtade när det programmet var slut och då hann jag hem för att se Hedvig och Ugglan i ”Från A till Ö”. Den hösten började jag skolan. I Tunaskolans provisorium, klass 1c, men det är en annan historia som inte passar på förskolans dag.

Den pedagogiska verksamheten på Ametisten var omfattande, kan jag se nu i ett vuxenperspektiv. Vi gjorde mycket som var bra för oss barn. Närheten till Stockholm medgav förstås en massa extra kul, men jag tror ändå att det krävs intresserad och engagerad personal för att få till det där lilla extra. Min upplevelse av min egen förskoletid och även den inblick jag fått i mina barns förskolor, är att förskolan är en fantastisk del i många barns liv. Därför tillägnar jag alla förskollärare detta #åseri. Tack till er alla, för den insats ni gör!