När barnen var små så hade vi barnkalas hemma på Björkås, med vänners barn och med dagiskompisar. Jag och Anders brukade planera, baka, laga mat och fixa lång tid i förväg. När den stora dagen äntligen kom, så var det ungefär att jämställa med en explosion eller en orkan och ingenting gick att påverka, det bara snurrade på i ett komplett kaos med hög ljudvolym. Alla tittade på de Braatz, Barbiedockor och tjusiga accessoarer som man funnit i de fina paketen och massor av:
Men åååååååååååå! Vilken fiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiin!
eller
Mäh!!! En sådan fick jag ju nyss i DET paketet!
eller
Va?! HUR visste du att jag önskade en SÅN!”
(för att du sagt det tusen gånger och skrivit en miljon lappar, älskling!)
…och Ibland spelades dessutom någon CD som barnet fått i födelsedagspresent, för att alla skulle få höra någon viss låt… När den snurrade för tionde varvet kunde man texten och alla rörelserna:
Hela huset blev en kakafoni av barnskratt och röster Aqua på stereon och springande ben och presentsnören som man snurrade in fötterna i. Dessutom hade ju jättemånga barn ”mamma eller pappa med sig” så kalasandet var ett stort evenemang med många i huset… Vissa traditionella lekar från när jag själv var liten, fick barnen också ägna sig åt, som sätta svansen på grisen eller gömma nyckel eller kurragömma. Alltid avslutade vi med fiskdamm…
Men även om vi hade jättekul när vi fixade till de där barnkalasen till båda döttrarna, så är det skönt när deras dagar numera firas under lugnare omständigheter. Jag minns speciellt en gång när Kajsa var liten och 16 lika små barn lämnade vårt hus efter ett kalas som hade varat i två timmar. Jag och Anders satt fullständigt utpumpade i köket och tittade på varandra och sa: Det blir skönt när de blir äldre! Ja! Så ÄR det! Skönt!
När jag var liten var ABBA mina största idoler, medan pressen skrev ner dem vid varenda spelning i Sverige. Som ung såg jag Carola på TV en gång i Nygammalt där hon sjöng trio och sedan i Alf Robersons program där hon utmärkte sig, innan det sedan var Lennart Hyland och Melodifestivalen… Just Melodifestivalen blev en liten revansch för MIG, trots att jag var ung då. Vi var i Idre på sportlovet och på kvällen när Melodifestivalen skulle sändas 1983 satt min familj och en annan familj för att se hela evenemanget. I startfältet fanns bland andra både Kikki Danielsson och Ann-Louise Hanson. INNAN de hade börjat sjunga, så sa jag rätt ut i luften:
Jag tror att Carola Häggkvist kommer att vinna, för jag har hört henne förut!
Damen i den andra familjen sa reptilsnabbt och ganska nedlåtande:
Det måste du väl FÖRSTÅ, Åsa, att en helt okänd flicksnärta inte kan vinna över en etablerad artist som Ann-Louise Hanson?!
Vi vet alla hur det gick, Carola vann stort och Ann-Louise Hanson fick se sig besegrad av den ”unga flicksnärtan”.
eller kanske i bild?
Carola var 16. Jag var också 16, men hon är född 1966 och jag är född 1967. Jag tror att den lilla åldersskillnaden bidrog till att jag följde henne från och med då. Men redan från början var det HUR hon sjöng och HUR hon lyckades med att så tydligt slå igenom som fascinerade mig. Jag såg henne i Leksand i Sammilsdalsgropen redan 1983 och just dit återkom jag med min dotter många år senare, just för att se Carola.
Också dottern hade vid det laget börjat gilla Carola. Hon hade väl inget val, kanske, när mamma spelade Carola hela dagarna…?
Jag har följt Carola genom åren, lyssnat på kyrkokonserter, gått på rockkonserter och sett TV-program och intervjuer. Men som vuxen har jag inte varit lika ensidig i min musiksmak. Jag har lyssnat på väldigt mycket annat och även bland dessa andra röster har Carola en av världens vassaste röster inom sin genre. Det måste vara fantastiskt att ha en sådan röst och att samtidigt kunna leva på sin sång och sitt artisteri. Till Carola idag, vill jag säga: Don’t be Discouraged! You’re not defeated!
I mars blir min nästa konsertupplevelse med Carola och det ser jag verkligen fram emot. Ikväll visas hennes kväll i Så mycket bättre. Det tror jag blir ganska intressant, speciellt om man ser det ifrån perspektivet ”utsatt för journalisters illvilja genom åren”. Vad är det som gör att Carola inte kan berätta öppet om sig själv utan att journalister får en hånfull och elak ton i det de skriver??? Allt hon gör vinklas av pressen till något dumt eller patetiskt. Varför då?
Släpp det spåret!! Det vore fint om hon någon gång kunde få revansch här i ankdammen Sverige, om journalister kunde frångå sin vanliga klagosång och avstå ifrån att skriva elaka och illvilliga reportage. Det borde vara hög tid att ge artisten Carola upprättelse! Byt plats med henne en stund:
I morse lyssnade jag på en intervju på TV4 där Carola delade musikminnen. Den intervjun finns på spotify på följande adress:
I valet mellan att ta sig vatten över huvudet eller att se ut som en Teletubby händer det att jag väljer det senare… 😉
Dagens tema för min morgonlektion idag var årstider. Det är väldigt lärorikt att ta del av elevers olika erfarenheter av hur fenomenet årstid upplevs här och i deras hemländer. Vid några tillfällen har jag haft anledning att aktivt reflektera över hur olika det kan vara att leva i olika länder. Nu har jag ju inte varit speciellt långt bort, om man undantar USA, men trots det korta avståndet, så har jag till exempel noterat att ett regnigt England är bland det kallaste man kan uppleva, trots att temperaturen bevisligen är över noll. Det råkalla och dragiga vädret var under tre veckors tid kryddat med ständigt spöregn och jag såg inte en enda glimt av den vackra blå oktoberhimmel jag tycker så mycket om här i Sverige. Nog begriper jag att jag bara hade otur med vädret och att det förstås finns vackra höstdagar också i England…men just när något är ”för mycket” så minns man det långt efteråt.
Min man och jag reste till Skottland 1996, för att uppleva den vackra naturen och kanske gå omkring i någon nyinköpt ylletröja som matchade våra medhavda gummistövlar… Det var JÄTTEVARMT när vi var där, över +30C. Vi var inte alls förberedda på det. Vi hade med oss stövlar, regnställ, underställ, rejäla skor som tålde väta, långbyxor av kraftigare slag och så vidare… Men hur ska man stå ut i trettio graders värme med en sådan utstyrsel? Vi fick helt sonika köpa shorts och linne och flip-flops i närmaste affär!
Som tur är så håller vädret och årstiden för det mesta vad som utlovas… och just nu är det ju skumtomtarnas tid, men inte bara det, utan också den tid på året då vi har det som mörkast ute. Jag tycker att det är ganska mysigt att ”kura skymning” då. Men ibland räcker det inte att värma sig med ett stearinljus och en pläd om axlarna! Det gäller att hålla huvudet kallt!PÅ med mössan och in i bastun! Man slipper i alla fall ta sig vatten över huvudet! Och dessutom blir man ju lätt en i gänget!
Att vänta på vem det blir som får Nobelpriset i år, är som en tandutdragning… Man hoppas att det ska bli rätt och riktigt och önskar att någon viss författare ska få priset. Jag kämpar vidare som hejarklack åt Joyce Carol Oates, men inser att det nog blir någon annan. De nobelpristagare jag har läst har alla bjudit på mycket spännande och intressanta läsupplevelser. Det är min fasta uppfattning att den litteratur som en nobelpristagare representerar inte ska vara någon dussinlitteratur, av långserietyp. I stället upplever jag att de nobelpristagare dom verkligen är unika i sitt slag, är de mest framträdande bland pristagarna. Nu är det mindre än ett dygn som återstår innan vi har svaret… Vem tror DU att det blir?
Det är något speciellt med att vara i samma lokal som andra som delar en passion för något speciellt. Det kan vara frågan om sinsemellan helt olika företeelser… Man kan till exempel vara på logen i Boda gammelgård och dansa polska samtidigt som andra som också tycker att det är fint att röra på sig till spelmanslagets version av någon av de många låtar de har på sin repertoar. Man skulle även kunna gissa att en hel sjöis full med vinterfiskare som stigit upp alldeles för tidigt en söndagsmorgon i mars ändå faktiskt NJUTER av det, trots att jag för egen del fryser redan vid tanken. Eller varför inte tänka sig att alla de som står och lyssnar på motorljudet när en ny rallybil ska passera centrala Fredriksberg också känner en stark samhörighet? Idag när jag lyssnade på morgonnyheterna så nämnde man att under de fyra dagar som bokmässan pågår, så är det ungefär 100 000 besökare som går där… Njutningen är litteraturen, böckerna, författarna och vimlet, själva känslan… men jag måste tillstå att trängseln inte tillhör det positiva… Möjligen det faktum att denna trängsel känns vänlig och tålmodig. Det är ingen som i vredesmod skriker ”Flytta på dig då!” eller tränger sig fram… igår när olika författare signerade sina böcker, stod väldigt många i kö för att få byta några ord med dem och få det egna bokpaketet signerat. När jag passerade kön så noterade jag att flera i köerna diskuterade förväntansfullt, snarare än irriterat. De delade minnen med varandra och stod liksom ut med köandet utan snack… På vägen hem från bokmässan var tåget förlängt…extra långt… Det var helt uppenbart varför då… Det var otroligt många av oss som kom med lila kassar eller mödosamt kämpade upp nedtyngda väskor på bagagehyllorna…muntert kommenterande till varandra att det är synd att böcker är så tunga… Det stod ett antal förhoppningsfulla individer med flyers om digitala lösningar på ljudböcker online. Jag tycker verkligen jättemycket om ljudböcker. Jag har dem i öronen när jag gör något supertråkigt, som att diska eller städa eller när jag ska gå en riktigt lång promenad. De fyller en funktion i mitt liv på så vis att de möjliggör för mig att konsumera litteratur trots att jag ”egentligen” gör något annat. De som på bokmässan lockade med sina flyers ville kanske locka mig att övergå från pappersbok till ljudbok… Den gubben gick inte…! Det är ett utmärkt komplement, speciellt sådana inläsningar som är en underhållande stund med en skicklig skådespelare. Jag tänker till exempel på Björn Granaths inläsningar av Mikael Bergstrands böcker. Man kan se Yogi framför sig när man hör Granaths inläsning!
Men ändå… Ändå vill jag kunna sitta och bläddra i en pappersbok och själv göra min egen tolkning av en bok. Leve pappersboken…länge, länge till…
Vid Leopard Förlag stötte jag ihop med en trevlig man som trodde att han skulle behöva övertyga mig om att köpa Henning Mankells bok Kvicksand. Det ledde till att vi kom i samspråk om Mankells författarskap och om allt det fina han skrivit. Det visade sig att vi båda delade uppfattningen att Italienska skor är den bästa av Henning Mankells böcker. Närvaro och personlig stil känner jag är två viktiga kännetecken för Mankell. I den intervju med honom som nyligen visades på SVT, berättade han om sin cancer och om de tre första månaderna efter beskedet då han inte mäktade med att jobba. Nu är han igång igen och skriver och jag blir varm i hjärtat av att han fortfarande ger oss sina berättelser trots sjukdomen. Tack, Henning Mankell för alla underbara läsupplevelser. You are one of a kind! ❤
<div id=”bobi-widget”>
<h2>Mina inlägg på Bokmässans community</h2>
</div>
<script type=”text/javascript” src=”http://www.bokmassan.se/js/widget.js”></script>
<script type=”text/javascript”>
bobi.widget.init(9597, ‘http://www.bokmassan.se/’);
</script>En dag på Bok- och Bibliotek 2014 är till ända. I vimlet möter man personer som man hejar glatt på för att man tror att de är gamla bekanta, när de i själva verket är ”kändisar”…
Idag lyssnade vi på Barbro Lindgrens föreläsning och det var ganska trevligt, med gott om glada skratt och inblickar i hennes privatliv. Vi ser nu fram emot Desmond Tutus föreläsning imorgon.
Jag har tidigare (ibland även nuförtiden) haft en tendens att ”låna ut” böcker som jag tycker är extra bra i något avseende. Jag antecknar aldrig till vem jag lånar ut boken… och ibland händer det att boken faktiskt INTE kommer åter. Är boken bra, så saknar jag den efter en tid när nästa vän kommer för att höra sig för om ett boktips… Då inser jag att boken är borta till följd av att jag trodde mig kunna lita på att få tillbaka utlånade böcker… I logikens namn, för att jag älskar den aktuella boken, letar jag i antikvariat och på loppisar och hittar ibland den bok jag förlorat på detta sätt… Det finns EN bok som jag inte skulle klara att göra mig av med… Den heter ”The Five People You Meet In Heaven” och är skriven av Mitch Ahlbom. Jag tror att jag är inne på min ”femte” bok av just den titeln… Nu får det räcka, så nu tipsar jag utan att låna ut cet exemplar jag till slut lyckades förvärva… Den finns inte längre att köpa på svenska, så det exemplar jag äger, har jag köpt ”second hand” på Amazon.com från USA, men det var den värd… Den har sin egen personliga historia och det är ju så det fungerar med böcker, tänker jag. Man har sin egen relation till den aktuella boken, bokens text utgör egentligen endast en liten del av upplevelsen, för den läsupplevelse jag själv har är säkerligen helt unik.
Det är intressant att diskutera böcker med andra, tycker jag. Det berikar mig väldigt mycket. När jag var yngre, så kunde jag svara på frågan ”vilken är den bästa bok du läst?” Jag hade länge ett standardsvar. Nu brukar svaret variera med frågarens profil. Med det menar jag att den som undraröver min ”bästa bok” är en person jag kanske känner mer eller mindre väl och kan tipsa om en bok som jag upplever skulle passa ihop med den personen. Det vore fel att svara ”Brott och straff” av Dostojevskij om personen är en av mina elever som sällan eller aldrig läser böcker… Då är det en bättre idé att tipsa om ”Den gamle och havet” av Ernest Hemingway eller ”Möss och människor” av John Steinbeck, eftersom dessa böcker dels är klassiker som eleven kan upptäcka att andra har läst och därför kan diskutera. Vidare är det en smart idé på så sätt att boken inte är så omfattande, men ändå griper tag i läsaren och ger mersmak… De personer jag känner som inte är läsare har mer än en gång fått försiktiga eller mer enträgna (döttrarna och maken!) förslag på fina och minnesvärda böcker. Jag har på senare år övergått till att tipsa lässvaga eller ointresserade läsare att i stället lyssna på en ljudbok. Varför då? För att jag vill att de ska uppleva den läsglädje jag själv finner så betydelsefull i mitt liv!!! Då spelar det initialt inte så stor roll om de lyssnar med öronen och upplever…eller om de läser med ögonen…och upplever… Huvudsaken är att boken i fråga får sin läsare…
Men minnesvärda böcker kan trots allt vara väldigt individuella på så vis att de ”tio i topp” listor jag skulle kunna skriva, skulle inte alls vara identiska med DINA tio i topp listor. Det fascinerar mig oerhört att det förhåller sig på det sättet! Verkligen! Lite nu och då får jag tips om en ”ny” författare och köper eller lånar en bok som jag direkt tar mig an. Inte så sällan är boken i fråga så pass intressant att det STÖR mig att jag inte läst allt som författaren tidigare skrivit och /eller upptäckt vederbörandes författarskap i ett tidigare skede…
De författare som intresserar mig, får mig som någon form av ”återkommande läsare” för med deras böcker är det så att så fort de kommer ut, köper jag dem och läser dem. Det finns många sådana författare, men den senaste i raden som jag snöat in på är Marie Hermansson. Jag ägnar nästa Åseri åt ett antal av hennes böcker, så förstår du varför just hennes böcker har trollbundit mig! Välkommen åter! ❤
I mitt förra åseri skrev jag om barnprogram som satt sin prägel på mig och som med sin pedagogiska briljans ännu idag når en stor publik bland barn och vuxna. Ett av dessa var serien ”Fem myror är fler än fyra elefanter”. Att Brasse Brännström gått bort är för mig ofattbart. Det första ord som dök upp i huvudet var ”Nej” och det andra var ”TACK!” Nejet var oreflekterat och snabbt, medan tacket var det jag kände och känner och alltid kommer att känna när jag tänker på vad Brasse har betytt för mig. Mitt nej hängde samman med att jag tyckte att det var ofattbart att en sådan som Brasse ens KUNDE dö. Jag känner lite som Mattis i Ronja Rövardotter när Skalle-Per dör: ”Han fattas mig! Han har funnits jämt!” Nu var Brasse inte någon nära vän, utan för mig enbart en person jag kände genom media, men trots det är beskedet om Brasses bortgång omvälvande.
Brasse var en del av en helhet tillsammans med Magnus och Eva. Brasse var också en representant för en typ av humor som jag uppskattar, en klurighet som är outstanding. ”smarta lösningar” som han alltid levererade när Magnus och Eva gått bet i den ständigt återkommande leken med djurlådan… Det teamwork de levererade dåtidens barn var noga genomtänkt, pedagogiskt och samtidigt ROLIGT. Briljant!
Åh, det finns så mycket att minnas och så mycket att sakna och ändå är det just det där andra ordet jag vill skicka med Brasse dit han nu är på väg.
TACK, Brasse! Utan dig vore barndomen en erfarenhet fattigare!
En dag som denna behöver jag hänga upp sin tanke på Brasse på något som ger tillbaka den härliga känsla som endast han kan förmedla! Att skoja om begåvning och musikalitet på det sätt som ”Brasse Begåvia” gör i länken nedan är ett genidrag! Och när han framför sin smittande melodi på gitarr, smälter i alla fall jag! Dessutom är det så oerhört läckert när de omgivande musikerna ansluter. Där är det musikaliskt stormys! SÅ BRA!!!! Därför delar jag en av mina favoriter med Brasse med er, ”Brasses enmansband”:
My kids tend to watch Spongebob Squarepants day in and day out, and I have very little to say about it, so it seems… I nag about it, but I don’t really mind…honestly… I have even found a few jokes here and there that I liked, too. But what we like or not on TV has indeed changed if we give it some thought. I am a typical ”News programmes”-person. I love documentaries about the political system in a distant country or a debate of some sort about some ”big issue”… But having said that, of course I’d love to watch other things, too… but I don’t enjoy series with an unknown number of episodes, as if they are eternal… When will one have the time to watch them all???
As a kid I remember watching programmes made especially for children. They were all very pedagogical, since I was brought up during a period of time when Swedish television had just two channels. Most programmes had a hidden agenda, such as ”send your pocket money to Biafra” or ”don’t pollute our lakes or forests”. My fave show was a show called ”Ville, Valle Viktor” where two men, Ville and Valle set off for a walk through Sweden. They were very different. Ville was the bossy kind of guy and Valle was just doing whatever he was told… One day the two of them found a puppet. The puppet, called Victor, is not at all fond of Ville´s bossy manners and questions his decisions. I enjoyed the many jokes, but also the way one could learn a lot about environmental issues by just watching this show.
There were other shows with the main purpose to educate and inform. Two of them, ”Från A till Ö, en resa orden runt”
and ”Fem myror är fler än fyra elefanter”
are shows that are still found in the stores and my children used to watch both shows, too, when they were younger. Every now and then they indulge themselves with a nostalgic afternoon, going through the best shows together. Usually I join them, too, laughing at the same jokes as they do. Is that quality, is it just a matter of sharing the same taste, or is it just a co-incident? I don’t know…
TV-shows are sometimes not at all interesting, in my opinion… I can easily avoid shows about odd sports, or weird soap operas with dubbed sound tracks… I do however have some old favourite Britcoms I watch again and again. One of the best in my opinion, is ”Keeping Up Appearences”. I can’t help loving all of those characters, expecially working class ”Hyacinth Bucket” who pretends to be upper class…and insists on having her name pronounced ”Bouquet”…
I admit watching TV was much more easy before I had kids… 😉
I know it’s a matter of being a weak Mom, a ”Curling parent” so to speak… Instead of insisting on watching what I prefer, I let them watch whatever THEY prefer, thinking I will decide for myself once they move out…which is years from now…but… They’re worth it…
Sometimes my daughters joke about it… ”I bet you would want to watch a clay animation from the Czech Rpublic. I usually reply: No, I was planning to watch a three hours long documentary called ”Woolen yarn”…
Another thing that has struck me is that some countries have their own ”Can’t miss it!” -shows… I’d say the Americans seem to watch the ”Super Bowl”, the Brits watch ”Last Night of the Proms”, we tend to watch ”Vasaloppet” (a 90km long ski-race) etc.
Foreigners who visit Sweden are sometimes surprised at the fact that we have these shows we watch over and over again, although we know all the lines… We watch ”Donald Duck” in an hour long show every Christmas Eve at three o’clock… We watch an old sketch from Britain on New Year’s Eve. It’s called ”Dinner for One” but in Sweden it’s known as ”Grevinnan och betjänten”. I’d say most adult Swedes know all the lines and SAY THEM while watching.
From a teacher's point of view, some is old and some is new! 