Portieren ringer upp mig och berättar att vår bil har kommit. Vi skyndar ner i hissen med alla väskorna. Taxichauffören är en gladlynt man som genast småpratar så att den förestående resan känns lockande och intressant. Jag tänker på mina elever hemma i Sverige och känner direkt en stor samhörighet med den här mannen, för att han i så stor utsträckning påminner mig om dem. De andra sitter i baksätet och jag sätter mig bredvid chauffören. Han kör en högerstyrd bil och det är ovant för mig att sitta till vänster, så jag skojar och säger att jag nog kommer att bromsa hela resan av gammal vana. Sedan pratar vi om allt mellan himmel och jord och trots att resan inte är speciellt lång, bara från Barbican till Paddington, hinner vi avhandla ett stort antal samtalsämnen och jag vet att för min del kommer mötet att vara ett sådant jag minns. Jag kommer att tänka på dikten av Hjalmar Gullberg, Människors möte. Det är inte ångest jag känner när jag åker taxi, men den lättnad som dikten beskriver vid själva mötet, påminner om hur lätt jag känner mig inombords, trots att jag skulle kunna vara drabbad av resfeber inför den förestående flygresan. Jag är helt uppslukad av konversationen med taxichauffören hela vår resa till tåget.

Det har alltid fascinerat mig hur det första intrycket kan vara avgörande vid mötet med en vilt främmande person. Samma fascination känner jag kring det faktum att man själv kan påverka utfallet, genom att vara vänlig och tillmötesgående och bjuda på sig själv. Man vinner gemenskap genom att dela med sig av sig själv. Så upplevde jag just den här taxiresan.

Chauffören, Said, berättar att han kommer ifrån Bangladesh. Han har bott i UK i hela sitt liv, med undantag för några år i barndomen, då han följde med sin far, som var läkare, åter till Pakistan. Sättet han delar med sig på är varmt och spännande och intressant. Det är ett lärande tillfälle. Jag skrattar och lever mig in i det han säger, upplever att jag kan se det han berättar om. Vi pratar faktiskt aktivt om hur mycket ett leende och ett vänligt bemötande kan betyda och jag berättar om en händelse då jag och maken var på besök i Stockholm och åkte buss på bron mot Stora Essingen, då himlen öppnade sig för ett extremt skyfall som ledde till att hela vägbanan blev mer som en flod och bussen gjorde samma avtryck i ”floden” som en motorbåt skulle gjort i en sjö. Vi hade stigit på bussen vid Fridhemsplan och jag hade hälsat vänligt på chauffören och småpratat lite med honom och frågat från vilket land han kom. Han hade svarat att han var indier, vilket man lite fördomsfullt kanske skulle ha gissat med tanke på hans turban. I samband med skyfallet, som kom och gick på någon enda minut, tittade chauffören på mig i den inre backspegeln, mötte min blick och ropade, trots att jag satt vid den bakre dörren: ”så HÄR regnar det när det är monsunregn i mitt hemland!” Jag höjde en tumme och log tillbaka i samförstånd.

Min nye vän, taxichauffören Said gillar berättelsen och säger att JUST så tycker han att en bussresa ska kunna vara. Tidigare hade han kört både stadstrafikbussar och turistbussar och guidat i London. Han berättade att han trivdes mycket med sitt nuvarande arbete som taxichaufför bland annat för att han träffade så många som ville prata i all vänlighet, till skillnad från tiden som chaufför på de vanliga tätortsbussarna, där människor sällan ville prata och vara sociala. Han menar att min berättelse om indiern på bussen i Stockholm illustrerar just att det blir allt ovanligare med mänsklig kontakt med okända på det sättet. Om min egen filosofi om IT-samhällets framväxt som ett av skälen till att vi sällan möts spontant ör att småprata, sa Said: ”Nu märks det att du är lärare! Det där hade jag inte tänkt på om du inte hade upplyst mig om det!” Sedan delar han med sig om sitt liv och hur han alltid värnat om värme och glädje och att ett specifikt minne ligger honom extra varmt om hjärtat.

Det handlar om hur viktigt det är att skratta tillsammans. Said säger att när han var sexton år så var en av hans brorsbarn källa till ständiga kommentarer från omgivningen för att han aldrig log. Vid en större familjesammankomst med närmare hundra släktingar slog Said vad med hela släkten om att han skulle kunna få sin brorson att le. Eftersom brorsonen aldrig brukade le, gick hela släkten med på att slå vad med Said om pengar, troligen för att de alla ansåg vadet vara helt riskfritt. De satsade en dollar var och ingen trodde att Said skulle kunna lyckas få den allvarliga brorsonen att le. Brorsonen var närvarande vid vadslagningen och skedde inte på något sätt i smyg.

Said klättrade upp på ett av matborden på den aktuella festen och började dansa för hela församlingen. Han försökte på olika sätt få brorsonens uppmärksamhet, men det gav inget resultat. Då klädde han av sig alla kläder och fortsatte dansa. Brorsonen brast ut i ett gapskratt som pågick en lång stund. Said vann sina pengar och efteråt när han och brorsonen var på tu man hand frågade han brorsonen varför han plötsligt hade börjat skratta. Brorsonen sa att när han såg hur Saids mamma reagerade på Saids nakna lekamen kunde han inte annat än skratta, för det såg så komiskt ut.

Said berättade detta för mig under vår taxiresa och när vi sedan kom in på det faktum att man nu sällan gör spontana besök hos varandra, så sa han att en av de många saker han saknar med Bangladesh är just de många spontana mötena och den självklara välviljan som han upplevde att människor hade gentemot varandra, men också de stora familjerna med omsorg om varandra. Han berättade att själv hade han tio syskon.

Väl framme vid Paddington smet Said före en enorm kö av taxibilar, som om det var självklart. I efterhand tänkte jag att han var ett riktigt födgeni. Hans trevliga småprat och generösa berättande om sig själv, ledde till att jag snarare uppfattade smitningen i taxikön som en självklar service, i stället för oförskämt gentemot alla dem som lydigt väntade i kön. Där lärde jag mig alltså något om hur lättlurad jag själv är!