The ninetieth åsic- My New Favourite Tree

Quercus_rubra_1.jpg (582×671)

For a couple of weeks I have had the opportunity to experience a very mild and nice autumn here in Pitman, NJ. One of the days we had +28C which is not at all like the temperature for October in Sweden. In my 71st åsic(#Sjuttioförsta åseriet), I wrote about the maples in Sweden and how I used to collect the colourful leaves in the autumn. I have always loved trees and since I live in a part of Sweden where forests are a part of the nice scenery, I always find a walk in the forest very soothing if I need to relax or find new energy. I have walked along nice streets here in Pitman, where mainly tall maples and oaks give gardens their share of fallen leaves. One kind of the tree was unfamiliar to me, but I could tell from what it looked like that it had to be a maple or an oak, so I picked up a leaf and brought it with me to #Pitman Middle School, where I asked everyone I met: ”Is this a maple or an oak?”. Most people said: ”I don’t know but I think it is…” and then two people very quickly said: ”It’s an oak, no doubt!” Now I KNOW it is an oak, since I have done what most people do nowadays… I googled it… It turned out to be a red oak.

The fallen red oak leaves has the same SOUND as the fallen Swedish maple leaves when you walk through them… The other day I took a shortcut home and ended up very far away from home in an empty yard…learning that just as ”genvägar är senvägar” , shortcuts tend to be longcuts…

One good thing by taking the ”shortcut” was that I had to walk on a narrow path in a little forest, passing a railroad to get back home. The fallen leaves in a thick layer sounded like the maple leaves from my childhood and around me both squirrels and chipmunks ran about. I knew I was very close to houses, but the trees and animals made me fly away in thoughts for a while. The beauty of coloured leaves is still the same, no matter where I am. It gives me a feeling of gratefulness to see all the colours, hear the dry sound of the leaves as I walk through them. The sunrays hardly pass through to the ground and there are merely dark soil and old leaves for the squirrels to run about in. In its lack of colours, the ground already seems ready to meet the winter. In my lack of inner compass, I also seemed ready to meet the winter… Luckily I made a correct guess and soon found my way back to Broadway again…

Etthundrasjuttiofjärde åseriet- Skolan som säker arbetsplats

Att lämna allt och göra det utan att veta vad som väntar på andra sidan den kommande natten, att lämna sin invanda miljö,sin släkt och sina vänner, sina ägodelar, sin hittillsvarande självklara bas i livet, är vad den gör som flyr från sitt land. Det är många år sedan nu, som jag satt i en tågkupé på väg mellan Stockholm och Falun, när jag hörde hur någon med arg röst påtalade för en man med utländska drag att han satt på fel plats i tåget.

”Du sitter på min plats! Jag har platsbiljett!”

Mannen reste sig från sin plats, frågade på engelska om platsen bredvid min var ledig och jag svarade jakande på hans fråga. Vi samtalade de återstående milen, alltså större delen av resan till Falun. Det visade sig att han nyligen hade blivit kommunplacerad i Falun. Han kände ingen i staden, hade varken släkt eller vänner med sig till vårt land, utan hade kommit helt själv från ett land i Mellanöstern. Vi höll kontakten tills han valde att flytta till Göteborg. En tid därefter skickade han en present per post och tackade mig och min familj för att vi hade välkomnat honom i vår vardag, så att han på det sättet hade lärt känna några svenskar.

På jobbet möter jag varje dag människor som är nya i vårt land. Deras berättelser är väldigt olika, bland annat för att de migrerat hit av skilda skäl. Men för dem som flytt hit är en sak gemensam; De saknar hemlandet och känner sig rotlösa och ensamma i vårt land. Med den växande främlingsfientligheten och det meningslösa våldet följer nya rädslor, som man trodde att man lämnat bakom sig i och med flykten. Man flyr från krig och svält, men möter bränder och hat. Man flyr från risken att dö i en bombräd eller en terrorattack, men tvingas inse att här kan det ta mycket lång tid innan man får in en fot på arbetsmarknaden eller får råd att bo och leva som man själv skulle vilja. Man är i omständigheter som man inte kan påverka i så stor utsträckning som man skulle vilja.

Händelserna i Trollhättan har medfört att jag på allvar funderat över vilka risker som kan föreligga på en skola med mångkulturella förtecken. För mig har Sverige alltid känts tryggt och lugnt i jämförelse med till exempel USA. Men är det i stället så att USA, med sin vana vid våldsbrott och skolskjutningar ändå är steget före även i de skolor där något våldsamt ännu inte har inträffat? Det tål att tänka på!

Här på bloggen har jag nu under några dagar återigen publicerat de blogginlägg jag skrev förra året när jag var i USA på skolbesök under ett par höstveckor. De besök jag gjort i amerikanska skolor har en sak gemensamt. I de skolor jag besökt fanns alltid en bemannad reception där man anmäler sig om man kommer som gäst. Man får även en namnbricka och måste skriva sitt namn i en liggare. Man måste i princip också ha en kontaktperson på skolan och ett legitimt skäl att komma på besök. I Sverige kan vem som helst stövla in, utan dessa säkerhetsåtgärder. För att illustrera hur det kan te sig, vill jag ge ett exempel. ATT oinbjudna gäster också kommer, vet jag och det har jag också egen erfarenhet av från flera skolor där jag har arbetat. Här följer ett exempel ur mängden.

För en tid sedan knackade det på dörren till mitt och kollegornas arbetsrum. Utanför stod en man som undrade om han kommit till dem som undervisade invandrare i svenska. Utan att reflektera över det svarade vi ja på den frågan och då blev han plötsligt mycket arg och direkt aggressiv. Han hade minsann nyss varit inblandad i en trafikolycka där den andra bilen framförts av invandrare som kört in i en korsning utan att visa hänsyn till högerregeln och nu ville han förklara för oss vilka oerhört dåliga lärare vi var som inte kunde ansvara för att förklara ens en så enkel sak som högerregeln för en invandrare…

Vi lyckades med viss möda bli av med mannen och satt en lång stund och försökte förstå hur allt kunde bli så fel. Mer logiskt hade ju kanske varit om han hade valt att söka upp trafikskolan nere i backen med sina klagomål, men det var inte det som lämnade spår hos oss, utan det faktum att han faktiskt stått där mitt på golvet i vårt arbetsrum och varit både aggressiv och direkt fientlig gentemot oss, vanliga lärare på jobbet, en arbetsdag vilken som helst. I efterhand är detta en arbetsdag som jag minns som allt annat än ”vanlig”. Av den händelsen lärde jag mig att vi inte alls skulle ha släppt in honom i arbetsrummet än mindre svarat på hans frågor. Vi skulle förstås ha sagt något undvikande och hänvisat till att vi inte hade möjlighet att svara på frågor från okända besökare, men att han gärna fick vända sig till våra överordnade med sina eventuella synpunkter.

För elever och lärare på Kronan i Trollhättan kommer det alltid att finnas en inbyggd rädsla för att något mer ska hända. Det är viktigt för mig att alla lärare  och deras elever alltid kan känna sig trygga på sin arbetsplats. Därför hoppas jag att man ser över säkerhetsföreskrifterna för skolor och andra offentliga rum i Sverige, så att något liknande aldrig mer händer.

Etthundrasjuttioförsta åseriet- Polare

Polare! Vi två är polare… Polare! Vad kan va’ coolare?

12112462_755809701190236_7035555119636127063_n

Ett nummer hämtat från musikalen Spök får sammanfatta känslan jag bar med mig ut från #Göta Lejon igår… Jag såg showen #Lite nu och då tillsammans med en polare… Precis hon och jag såg också Spök, då, för längesedan. Att en vänskap håller över tid är inte självklart, men när så är fallet så har man kanske också många gemensamma minnen, dråpliga situationer och liknande att återkomma till… Att också dela musiksmak eller humor är något alldeles extra! Jag och min polare skrattar åt samma saker och har en stor gemensam skatt av musikupplevelser…

Björn Skifs show igår var därför extra kul att uppleva med just denna polare! Tack #Björn Skifs och tack kära polare!

 

Beställ ditt exemplar av boken ”Nattvandringar mellan liv och död”

Boken är skriven av Alisher Sarbon och Åsa Olenius och utgår ifrån autentiska händelser vid Alisher Sarbons besök i hemlandet Uzbekistan 2014. Alla namn i boken är fingerade för att skydda Alisher Sarbons familj.

”När jag var yngre och bodde kvar i mitt hemland, kunde jag aldrig förespegla mig en framtid i ett främmande land, där jag helt utan status, på samhällets botten, skulle få börja om på nytt.  Redan i unga år var jag fast besluten att lyckas i livet. Genom studier och hårt arbete och en stor portion målmedvetenhet blev jag framgångsrik i det jag företog mig, gjorde karriär inom både polisväsendet och skatteverket. Men kanske var det just min nit och redlighet, som ändå på ett så genomgripande sätt kom att vända upp och ned på mitt liv? I min lägenhet i Stockholmsförorten har jag ofta förbannat hur jag som ansvarig i korruptionsärenden i mitt hemland Uzbekistan, också angav min chef när jag fann oegentligheter i hans redovisning. Inte för att jag inte borde anmäla honom, utan för att det fick sådana långtgående konsekvenser för mig personligen. Det jag trodde var rätt och riktigt, slog tillbaka emot hela min existens, allt det jag dittills hade kämpat för. Min familj, som jag värderade så högt, blev jag tvungen att i all hast lämna bakom mig. Hela mitt liv ändrades i ett slag och vägen tillbaka till värdighet och livsglädje har varit och är lång och mödosam. Jag vet hur det är att längta. Jag har lång och smärtsam erfarenhet av det. Min längtan är inte så enkelt avhjälpt och skälen till det är många. Mina barn och barnbarn är i ett land jag inte borde besöka. Jag har en gång flytt från landet med fara för mitt liv. Men när längtan är starkare än rädslan, tar förnuftet en paus. Detta är berättelsen om hur jag tog risken och återvände till mitt hemland för att få återse min familj. För mig är de viktigare än min egen rädsla för vad som skulle kunna hända”

Nattvandringar mellan liv och död

Nattvandringar mellan liv och död

Boken kostar 100 kr (exklusive frakt) och beställs genom mig, Åsa Olenius.  Alla intäkter för boken går oavkortat till min medförfattare Alisher Sarbon. Du kan antingen betala via din internetbank till mitt konto i Nordea eller via Swish. Kontonummer och telefonnummer för Swish får du vid din beställning till min e-postadress asaole@gmail.com.  Kom ihåg att ange leveransadress! Vid postbefordran betalar mottagaren frakt och emballage till självkostnadspris ( 40 kr inrikes/ 80 kr utrikes).

Mer om boken finns i artikeln av Hampus Pettersson publicerad på Mittmedia 150611: 

Hampus Petterssons artikel

 

Etthundrafemtioåttonde åseriet- Ur led är tiden

Ingenting är längre som förut! Det ordnar sig med tiden! Tids nog får vi veta! Det var bättre förr! Ju förr desto bättre! Tid är relativt och innan någon kläckte idén att vi alla skulle ställa om våra klockor i förhållande till sommarens dagsljus, ansåg säkert många att tiden inte alls var relativ, utan fixerad. Kanske från tanken att tiden kan man inte ändra på!

clock-404352_1280

Dagligen slås jag av hur olika vi ser på tidsbegreppet. Några av oss är tidsoptimister och försöker hinna med så mycket som möjligt inom givna tidsramar, ofta med resultatet att vi blir försenade till avtalade möten eller tider vi borde passa. Andra av oss är tidspessimister, vilket är det omvända förhållandet. Då är man alltid ute i god tid, alldeles FÖR god tid. Man tänker ”vad är ungefär det värsta som skulle kunna hända mig nu, på väg till det här viktiga mötet?” och sedan lägger man till tid i förhållande till det nyss uttänkta värsta scenariet. Det är onödigt att gå över ån efter vatten. Jag kan börja med mig själv och flera bra exempel på hur detta kan te sig.

En gång för oändligt längesedan skulle jag och min väninna, båda i tonåren vid den här tiden, cykla till Rättvik för att se Tomas Ledin i Rättviksparken. Cykelturen skulle ta sin början i Falun, gå via Grycksbo, Bjursås, Mårtanberg och Söderås och det var på den gamla goda tiden när vägen såg ut som ett måttband som någon hade glömt att sträcka. Vägen var alltså ganska rak, men i stället fanns ett stort antal uppförs- och nedförsbackar av storlek.

Eftersom Ledin är en så bra live-artist, ville vi verkligen inte missa hans konsert. Därför startade vi direkt på morgonen, efter en stärkande frukost. Vi packade den treväxlade tandemcykeln med allt man kan behöva för fem dagars cykelsemester och så cyklade vi iväg. Redan vid dåvarande Svalan Hemköp i Britsarvet hade cykeln fått punktering… på bakhjulet… Både väninnan och jag vet exakt hur man byter en punka. Det är varken svårt eller jobbigt i sig, men i det här fallet, så tänkte vi (felaktigt) att om det är på bakhjulet där alla kuggkransar för växlarna sitter, så bör vi nog ta hjälp av någon som kan bättre. Sagt och gjort… Vi gick in på en mack rakt över gatan. Där jobbade just denna dag tre unga killar i övre tonåren, sommarjobbare… Vi gav uppdraget till dem… Det resulterade i att vi dels blev kraftigt försenade redan från början, dels inte längre hade en treväxlad cykel, utan en enväxlad, tvåan var den enda växel som fungerade. Vi cyklade och cyklade och cyklade och bakom varje uppförsbackes högsta punkt, kunde man se en ynklig nedförsbacke och en NY ännu längre UPPFÖRSBACKE. När vi rullade nerför backen förbi Lerdalshöjden, hörde vi Ledin vråla ”Hallå Rättvik!” och så började han spela… Innan vi parkerat cykeln hade vi missat ett par låtar, men lyckliga sjöng vi med i resten av konserten. Vi HANN!!! ( i alla fall nästan!).

När jag var ung sjöng jag i kör i kören Bjursåsflickorna. Vi hade alltid konsert i kyrkan på midsommaraftonen och det brukade vara fullsatt på den där konserten. Min bror och mina föräldrar och mina morföräldrar ville få bra platser och frågade därför mig om tiden. Jag sa att man brukar öppna kyrkan en timme före konserten, men före det brukade vi i kören vara där och träna. Jag förklarade att om konserten börjar 18.00, så kan man alltså komma dit kl.17.00 och ta en plats om man vill. Min mamma, som varit den som hört sig för om detta, hade nu klart för sig att de skulle vara i kyrkan kl 17, men ju närmare det aktuella datumet de kom, så byggdes ett oväntat problem in. Mamma tänkte nämligen. Hmmmm 17…och så skulle man alltså vara där en timme före. Då måste vi ju vara där kl 16. Jag minns som igår hur jag stod på min plats i fjärdestämman, när vi från kören alla kunde se hur någon öppnar dörren till den tomma kyrkan, som så när som på oss som tränade framme i koret… Min mamma och pappa, min bror och mina morföräldrar sticker in näsan. Per-Egon, som ledde kören vände sig om och ropade: Ni får vänta utanför till kl 17! Flera i kören började viskande undra om vilka det kunde vara som var SÅ tidigt ute… Jag kan tänka mig att hela min uppenbarelse skvallrade om vems släktingar det var…

4b677-vc3a4ckarklocka

Min första resa till USA alldeles själv, hade jag planerat in i minsta detalj också vad beträffar tiden det tar att åka med en snabb grå Toyota till Arlanda…fast…tänk om jag får punka? Tänk om jag hamnar efter en EPA-traktor på ett smalt vägavsnitt??? Tänk om… Jag tog till lite extra tid för detta. Sedan tog jag till lite extra tid utifall det inte alls stämde att man kunde ta sig från parkeringen på Benstocken med bussar som gick i skytteltrafik varje kvart. Och förresten! Tänk om man inte ens skulle få någon parkeringsplats och fick åka till en annan i all hast???? Bäst att ta till lite extra tid där. Ja just ja! Man kanske behöver en bensträckare i Hummelsta också! Och lite fika? Jag lade till tid för det också… Sedan är det ju detta med alla köerna i ankomstterminalen, när man i den där omfattande folksamlingen ska hitta till sitt eget flygbolags incheckning och då ska man dessutom släpa på en jättestor väska! Mer tid lades till också för detta! Till råga på allt så räknade jag med att bryta mot alla hastighetsbestämmelser och köra extra fort, för OM jag skulle hamna bakom EPA-traktorn, så skulle det ju hjälpa mig i så fall…

Har någon av er någon gång suttit alldeles mol allena i Terminal 5, i avgångshallen, i den fullständigt tysta lokalen och lyssnat på fläktarnas brus i taket??? Det har jag. Efter en jättelång stund så kunde jag se en ensam väktare långt borta i andra änden av byggnaden. Hans nyckelknippa slog emot låret med ett klirrande ljud, så jag visste hur nära han var utan att behöva glo… Han sa: Har du missat flyget och vill ha hjälp på något sätt?

Jag svarade att jag fortfarande väntade på mitt flyg. Han berättade att han hade misstagit mig för någon som blivit kvar efter stängning, för nu var det ju fortfarande en timme kvar tills de skulle öppna alla incheckningsdiskarna… Jag förklarade för honom om min tidspessimistiska inställning och han skrattade och sa att han mött andra i samma båt, men inte någon som varit där innan man öppnade flygplatsen för dagen… När den första städerskan öppnade dörren till sin städskrubb var hon och jag länge de enda levande varelserna innan övrig personal och några enstaka resenärer dök upp. Jag hann i tid till min resa. Men det behöver jag inte tillägga, antar jag. Att vara ute i god tid är relativt… TID är relativt som begrepp. Idag har vi till exempel vår första dag på det vi i Sverige lättsamt benämner sommartid, men ute är det snöglopp… Somrigt värre!

bild 4

Etthundrafemtiofemte åseriet- Kärt återseende och guldkantade flashbacks

Under studiedagar är det väldigt olika upplägg för oss lärare. Det kan vara någon extern föreläsare som besöker skolan och all personal lyssnar gemensamt. Det kan även vara någon form av teambuilding där man åker till en kursgård eller liknande för att uppleva en annorlunda arbetsdag där sammansvetsande aktiviteter är i centrum. I andra fall kan det i stället vara så att man jobbar på arbetslagsnivå eller fått möjlighet att lägga tid på sitt eget pedagogiska arbete. Oavsett vilken aktivitet som är i fokus dessa dagar, så brukar jag notera att det är osedvanligt lärartätt på stadens restauranger. Upplevelsen att ”alla matgäster är lärare” bryts endast av en annan kategori, nämligen lediga elever och deras föräldrar…

Just idag återsåg jag en hel rad tidigare arbetskamrater från andra skolor, personer som jag nästan aldrig träffar nuförtiden, men vars yrkeskunnande och professionalitet jag värderar högt nu och har värderat väldigt högt också när jag jobbat sida vid sida med dem på någon annan skola. Det är egentligen alldeles fantastiskt vad många glada fina minnen som flyter upp till ytan i minnenas tillbringare bara genom att man möter någons leende eller glada blick!

Jag passar på att skicka en varm tackkram till alla dem som tidigare varit mina arbetskamrater i den där dagliga ekorrhjulsvardagen som så lätt går att avfärda medan den pågår, men som i efterhand faktiskt oftast är försedd med en härlig guldkant. Tack för alla guldkantade minnen jag bär med mig tack vare er!

Etthundrafemtiotredje åseriet- Snart dags att sparka igång sportlovet

Jag noterade i fredags att fjällturisterna flockades runt McDonald’s här i vår lilla stad. Det fick mig att tänka tillbaka på alla de sportlov jag själv har tillbringat genom åren. Det är väldigt berikande att vara utomhus och göra något. Vad man gör, är förstås väldigt väderberoende! Så länge jag kan minnas, så har jag ändå försökt att hitta meningsfulla aktiviteter för mig själv eller barnen. Det har jag hemifrån, för både pappa och mamma har alltid värnat om att man ska göra roliga saker tillsammans utomhus om det är möjligt. För min del har det alltid varit så… Är det ingen snö? Om det är is, så kan man åka spark… Vi har inte sportlov än, men när vi får det, så kanske det blir sparkföre! Då blir det favorit i repris!

Att sparka igång sportlovet en dag med riktigt isigt före...

Att sparka igång sportlovet en dag med riktigt isigt före…

Etthundrafemtioandra åseriet- Fåglar i skolan, dröm eller mardröm

Det är en fin vinterdag idag, även om solen lyser med sin frånvaro. Sidensvansarna i vårt äppelträd låter sig väl smaka av de goda äpplena som vi lämnat kvar i höstas för att vår stege var för kort… Sidensvansarnas hemvist är enligt uppgift i den nordligaste delen av Sverige, men när maten tar slut så flyger de söder ut och söker upp kvarblivna bär och frukter både i skogen och villaträdgårdarna. Att de kommunicerar med varandra förstår jag, men det är ändå fascinerande att se hur det agerar när faran kommer. Se här hur de först lät sig väl smaka och sedan plötsligt flög iväg allesammans:

Sidensvansar i äppelträdet

Egentligen har jag ett lite dubbelt förhållande till fåglar. Å ena sidan tycker jag att de är vackra och att de tillför något extra till vardagen med sin närvaro och å andra sidan har jag alltid haft väldigt svårt för att skilja dem från varandra. Nu menar jag inte de ALLRA vanligaste fåglarna, utan dem vars utseende (i mina ögon) är oansenligt och likartat vid en hastig jämförelse. På lärarhögskolan gick det i allmänhet relativt bra för mig vid tentor och prov, men EN tentamen fick jag göra om och det var den som handlade om fåglar… Jag minns det som att jag inte kunde skilja på en björktrasthona och en gök. Oavsett, så var det ungefär då jag tappade min tilltro till mig själv som ”fågelkännare” ens i liten skala.

När tillfälle ges har jag ändå ”dragit i mig lite kunskap” för att jag just i den stunden fått anledning att fundera över en speciell fågelart. Som liten paddlade eller rodde jag gärna i Nedre Klingen där Storlommen alltid ropade om kvällarna. Jag brukade hoppas på att komma riktigt nära fågeln när jag var ute och paddlade och försökte i möjligaste mån att hålla mina paddeltag helt tysta. Tystnad är relativ och den skygga fågeln överlistade mig alltid. Vid samma sjö brukade jag ro ut till en sten inte långt ifrån land, där ett fiskmåspar alltid häckade. Jag förstod att jag inte fick röra stenen och boet, men ville ändå se de små dunungarna när de började trippar runt på stenen. Genom att ro i närheten, lärde jag mig att måsar inte nöjer sig med att flyga iväg från boet. De både skränar och störtdyker mot inkräktaren och vill det sig inte bättre så kan man få en ny frisyr av kladdig fågelskit…

En av mina äldre vänner i byn matade fåglarna hela vintrarna och en bit in på sommaren. När talgoxarna och blåmesarna fick ungar, brukade min vän mata med sockerkaka…och med stort tålamod fick hon de små fåglarna att  äta kaksmulorna direkt ur handen. Jag minns hur jag fick prova att mata fåglarna och hur spännande det var att ha en talgoxe i sin hand.

När man undervisar barn eller ungdomar eller för den delen vuxna, om djur och natur, brukar en av de mest engagerande ingredienserna i undervisningen vara att lyssna på de berättelser som de flesta har att dela med sig av. Nästan alla har någon gång varit med om en händelse som är speciell. För egen del har jag flera ”fågelanknutna” händelser som jag minns, t ex när min äldsta dotter hittade en fågel som flugit in i fönsterrutan och skadat sig. Hon bäddade åt den med gräs och strån och la den utomhus i skuggan bredvid lite vatten. Vi tittade till den så att ingen katt skulle komma i närheten och ganska snart hämtade sig fågeln så pass att den kunde flyga iväg.

Den typen av händelser brukar också elever ha med sig till skolan. Det ger rika möjligheter till skapande på olika sätt, i form av berättelser, dikter eller bilder. Men förutom det, så vill jag som är andraspråkslärare även slå ett slag för begreppsbildning som idé. De elever som inte har svenska som modersmål kan och vet också massor om t ex fåglar, som diskuteras här idag. Men att kräva att de ska kunna klara alltför avancerade produktioner i skrift utan att veta vad fågelns olika delar heter, är mycket begärt. Jag försöker skapa en hjälp-till-självhjälps-lektion, där jag förklarar och använder begrepp som underlättar i berättandet och beskrivningen av det aktuella ämnet.

Det finns oerhört många ord som man tar för givna om man är modersmålstalare, men som kan vara helt nya för andraspråkseleven. Exempel på ”fågelord” som exemplifierar detta, utan att på något sätt göra anspråk på att vara på en ornitologs nivå, utan snarare sådana ord som även små barn kan  redan tidigt; hona, hane, fågelbo, ägg, kläckning, ruva, fågelholk, vinge, klo, näbb, stjärt etc. Från denna basnivå kan man förstås bygga vidare, beroende på målgrupp och dessutom kan man bygga upp ordförrådet kopplat till olika specifika textgenrer, så att eleverna ser i vilken situation det ena eller andra ordet passar att använda. ”Den skimrande fjäderdräkten” kanske är mer användbart i en dikt än i en faktaartikel till exempel.

Internationella studier för andraspråksforskning har länge vetat om att elever som jobbar med ett nytt språk vinner på att undervisningen läggs upp efter speciella teman, men också att man hjälper eleverna till rätta inom specifika textgenrer. I några av mina tidigare blogginlägg har jag diskuterat detta. Dessutom har jag delat med mig av mitt speciella förhållande till skator i det tolfte åseriet.

Etthundrafyrtionionde åseriet- Den inre resan

Åsas tågbild april 2014

Reklamen för SJ är min favoritreklam, speciellt den som visar en uniformerad pilot, som helt klart är på väg att nicka till…men så visar det sig att han ju är på ett TÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅG och då GÖÖÖÖÖÖÖR det inget att han är på väg att somna…

Många tågresor har jag tillbringat med just ”den inre resan”, både i form av funderingar på livet och som reflektionstid i samband med studier eller liknande. Att fundera på livet kan ju te sig väldigt olika, som när jag reste till Gävle hösten 2012 för att genomgå 32 strålningsbehandlingar för bröstcancer eller när jag använt tiden på tåget till att bearbeta något som hör till en högskolekurs jag just då läst.

Det är något med själva tågresan som ger mig en energikick. Kanske är det att man inte kan påverka situationen så mycket? Man måste ”åka med” i dubbel bemärkelse. Att se fram emot resan, om målet är viktigt kan vara en sysselsättning medan man njuter av utsikten utanför tågfönstret. Så var det en gång för väldigt många år sedan när jag skulle möta en väninna i Östersund och vi gemensamt skulle åka med inlandsbanan till Narvik. På ett liknande sätt var det när jag klev på tåget hemma i Falun, för att möta en annan väninna för en resa med nattåg till Köpenhamn och vi därefter skulle resa vidare till Skagen. Vid båda dessa resor hade jag alltså en anslutningsresa för mig själv.

Men ibland är resan ”målet” på så sätt att man kanske verkligen har planerat för och räknat med resan som ett sätt att utnyttja tiden. SÅ var det när jag pluggade engelsk lingvistik för ett antal år sedan. Tågresan till och från Falun var helt nödvändig för att jag skulle klara av studierna. På vägen dit läste jag noga igenom allt material som jag visste att föreläsaren skulle gå igenom. På vägen hem repeterade jag allt vi hade gjort på lektionen. Det verkar kanske väldigt målmedvetet och på gränsen till överarbetat, men om jag INTE hade gjort så, hade jag troligtvis inte klarat kursen. Det var helt klart  på gränsen för min förmåga i många avseenden. Lite för abstrakt för min smak…

Men… att plugga är annars något som tågresor är speciellt lämpade för, tycker jag! Man kan inte gå undan för att diska eller vattna blommor och det finns ingen tvätt att hänga. Vidare har man inte några egna barn i vagnen som pockar på uppmärksamhet och vill att man ska leta reda på deras borttappade pinaler eller skjutsa dem till pojkvännen. Det är perfekt helt enkelt! När man vill pausa lite i själva pluggandet, så tittar man bara upp och kastar en blick ut genom tågfönstret. Att tåg ibland blir stående eller inställda eller att kaffet är slut och passageraren bredvid är för pratsam eller för tyst, är ett övergående problem. I det stora hela är tågresor ett livselexir!

Etthundrafyrtioandra åseriet- Anställningsintervjuer jag minns!

Anställningsintervjuer är något som jag har varit med om ganska många gånger och varje gång har jag lärt mig helt olika saker. En inledande text om detta skrev jag i #etthundrafyrtioförsta åseriet. Ibland har det jag har lärt mig funnits mellan raderna och ibland har det inte varit jag själv som har SÖKT jobbet. I stället har en rektor ringt till mig och frågat om jag varit intresserad av att byta skola, för just då behövdes någon med just min kompetensprofil just på den skolan. Några härliga exempel på sådant man lär sig genom att uppleva och iakttaga är följande:

  • Arbetsgivarens eget ego är av större betydelse än den arbetssökandes meriter: 
    Rektorn är en bifigur och studierektorn äger makten i rummet. Jag är helt klart också en bifigur på min egen intervju. Studierektorn och rektorn tar båda i hand, anvisar en plats mitt emot en whiteboard. Studierektorn säger sedan att innan vi börjar intervjun behöver vi visa dig lite av hur den här skolans organisation ser ut, Åsa. Sedan pratar han konstant i en timme, ritar och berättar, ringar in detaljer, skriver siffror. När allt är klart säger han. Ja. Det är ungefär så det fungerar här. När kan du börja? Jag fick jobbet utan att säga flaska.
  • Det yttre äger större vikt än det inre: posten_old.gif (857×858)I rummet där jag skulle bli intervjuad fanns när jag kom två personer, en stor och en liten. Den lilla personen satt i en babysitter, hade en sprayad blå punkfrisyr, matchande blå sparkdräkt och pigg blick och ett glatt skratt. Den stora personen hade en likadan frisyr, men med originalfärgen, eldröd. Hon var den lilla pojkens mamma och  hade en kycklinggul klänning, gnällig röst och neddragna mungipor. Trots att det var hon och inte den lilla glada pojken som fällde avgörandet om min eventuella anställning, så fick jag jobbet. På den arbetsplatsen ägde färgerna gult och blått stor betydelse, för Posten på den tiden var gul mer än blå. Dessutom lärde jag mig redan dag ett att man inte fick gå klädd ”hur som helst” om man tänkte stå i kassan på Posten. Man var tvungen att följa en viss klädkod. Jag blev tant direkt och lämnade jeans och tröja hemma, för blus, kjol och klackskor, kände mig obekväm och löjlig, men professionell och tio år äldre än jag var i ett nafs. Den som känner mig vet min inställning till #dress code och kan till exempel läsa om det i #tjugonde åseriet  från den 3 maj 2014; Flip-flops flipp eller flopp?
  • Ens intressen äger större vikt än ens meriter: b3b31169c53a3c712ae0106d8c047e14_400x400.jpeg (400×400)Den avslappnat bakåtlutade rektorn i pensionsåldern ställde en inledande fråga om det stämde att jag bott i Tumba och Hofors, så som jag angett i min ansökan. Jag svarade att det stämde. Då har du kanske spelat handboll? undrade rektorn. Ja, sa jag. Det ska erkännas att vi pratade om några få andra ämnen också, men det stod helt klart att mitt intresse för handboll var en merit i just denna rektors ögon.
  • Skolan är arbetsgivarens hjärtebarn och den arbetssökande måste ”passa ihop med alla andra”: Jag har sökt ett jobb som svensklärare och kommer till den aktuella skolan med tanken att det är exakt det jag kommer att jobba med. Rektor berättar att man redan anställt en svensklärare, men att hen har en tjänst som datalärare åt mig i stället. Hen tycker att jag passar in på hens skola och vill anställa mig trots att jag inte har adekvat utbildning för den sökta tjänsten. Jag förklarar att jag inte kan ta en sådan tjänst och att jag inte kommer att klara av det jag ska göra. Hen säger då att hen vill använda helgen till att ”hitta på” en tjänst till mig om jag vill ha den. Jag säger OK; men under helgen får jag samvetskval, jag som är facklig förtroendeman kan ju inte gå med på att tjänster tillsätts på så märkliga premisser. Jag tackar nej till den ”framtrollade” lärartjänsten.

trolleri-300x300.jpg (300×300)

  • Arbetsgivaren söker med ljus och lykta efter en person som med kort varsel kan hoppa in som språkstödjare till två nyanlända elever: Jag blir uppringd av en rektor som känner till att jag som övertalig snart ska lämna den skola där jag jobbar nu. Jag erbjuds en tjänst som är väldigt varierad och spännande för mig och dessutom ett lönelyft. Rektor vill absolut få någon med förståelse för språksvårigheter som samtidigt kan SO-ämnena tillräckligt väl för att vara eleverna behjälplig. Ingen intervju kommer till stånd och jag anställs i princip per telefon.

_xl_Telefon_um_1900_72dpi.jpg (400×319)

  • Varför har du inte sökt tjänsten som jag har ute just nu? Du har ju rätt behörighet! säger arbetsgivaren när hen ringer upp mig. Jag har inte aktivt sökt tjänster i den aktuella skolformen, eftersom jag så nyligen har utbildat mig vidare i det aktuella ämnet och dessutom hade en fast tillsvidaretjänst att gå tillbaka till efter mitt studieår. Jag kallas till intervju och känner direkt att jobbet kommer att bli toppenroligt.
  • Med rätt behörighet och ett nyskrivet CV söker jag på stående fot två nya jobb:
    • Det första jobbet får jag inte ens ett besked om huruvida processen kommit igång eller inte, om man har kallat till intervjuer bland de sökande eller ej. Inte heller framgår det på den presumtiva arbetsgivarens hemsida om denna seghet i systemet är typisk för deras handläggning vid anställningar, men jag har mitt svar på deras eventuella fråga. Nej tack. Jag vill inte ha jobbet, eftersom organisationen runt anställningar är undermålig. Efter tre månader har jag fortfarande inte hört ett pip…
    • Det andra jobbet känns verkligt spännande och jag blir kallad till intervju redan två timmar efter att jag skickat in min ansökan elektroniskt, blir verkligen lockad av den aktuella tjänsten, kommer för all framtid alltid att känna mig lockad av den aktuella arbetsgivarens jobbannonser, för att verksamheten jag får en kort inblick i är så professionellt designad, så genomtänkt från ax till limpa att det vore intressant att få utgöra en del av den, men jag får inte jobbet som tillsatts av annan behörig sökande.