Månadsarkiv: december 2014

av

One hundred and thirtieth åsic- Winter break or Christmas Holiday?

I wonder what words we use now, compared to what we used to? Being a member of a Christian Society would mean that we remember Christmas as the Day when Jesus was born. But being a member of a secularised society means being careful with religious connections of any kind, at least when being a teacher. So… we might say Winter Break instead of Christmas Holiday… In Sweden I’d say most of us still say Christmas Holiday, ”jullov”, although not all of us would cherish the memory of Jesus. I suppose some children grow up innocently thinking that we celebrate Christmas because Santa comes…?

julklappar.jpg (450×447)

Easter… we celebrate Easter because we need an excuse to eat eggs and have fun searching for candy in an egg hunt? I noticed last spring that instead of calling our typical Easter flowers ”Easter lilies” they had a new more neutral name; ”Spring lilies” and I suspect the reason why was that they wanted to be able to sell those flowers to ANYONE, not just the people who celebrate Easter… How clever!!!

slider_minipasklilja.jpg (540×250)

Whatever we DO believe  in, we risk to forget the reason. If we don’t communicate with our kids and remind them of reasons for our traditions or holidays, then they will grow up not knowing. But, having said that, I still think respect is a beautiful word in our vocabulary. If I teach a group of students, I’m not supposed to promote any religion in particular. So how would I then share the Swedish way of celebrating Christmas, without hurting people who have another belief? How can I possibly not at all show my own belief? Do I need to be a non believing person in order to be trustworthy? I don’t think so. I think I need to communicate the official Swedish viewpoint at the same time as I can be true to myself by not negotiating with my own belief. SO… If I meet people of different beliefs at work, I tend to be the ”cushion” in between different viewpoints. I try very hard to tell my students that whatever you believe you are free to do so, since Sweden is a society where there is no longer a state religion. You can choose for yourself to believe or not and if you believe, it’s up to you whether you’re a Buddhist or a Moslem or if your God is Jahve. And when you neighbout has another belief than you do, then just leave your neighbour in peace. You, yourself, have the same opportunity to choose, don’t you? I think the very choice to decide for oneself, is one of the best laws here in Sweden.

person-facing-career-paths.jpg (364×238)

av

Etthundratjugonionde åseriet- I allra högsta grad närvarande!

Berglin närvaro

 

Jag tycker att Berglins lördag har en viktig poäng här! Det har genom åren förbryllat mig att det finns de som inte kopplar ihop aktiv närvaro med större chanser att nå målen i skolan. Det säger sig självt att om man ägnar sin lektionstid åt att göra helt andra saker, så blir det svårare att ta del av undervisningen. Samtidigt är det viktigt för mig som lärare att dra slutsatser OM jag har elever som inte koncentrerar sig på det vi tillsammans ägnar oss åt på lektionen. Har jag fel metod idag? Har vi haft en för lång inledning? Är eleverna inte tillräckligt involverade i lärandet, för att känna sig engagerade? Är det över huvudet på någon? Är det för lätt för någon? Om jag har rannsakat mig själv och inte längre kan hitta någon rimlig förklaring till varför eleven brister i uppmärksamhet, så brukar jag störa den aktivitet som eleven ägnar sig åt… Jag stör mer eller mindre tydligt, ofta med humor. Syftet är att få eleven att återkomma till fokus för lektionen. Då kan ibland extraordinära metoder vara minnesvärda. En effektiv variant är om jag t ex nyss har gått igenom vad man ska göra till nästa vecka… Då kan jag säga: Då vet du också det, Stina, eller hur?  varpå Stina i nio fall av tio rycker till och säger VADÅ???? Då brukar jag hugga till med något ytterst osannolikt, men ändå i linje med vad vi alla har pratat om:

Jo, jag sa att era redovisningar nästa vecka kommer att spelas in av TV och du är den som ska börja. Du behöver inte redovisa så länge. Det räcker med en halvtimme. 

unghiuri-de-filmare-cameraman.jpg (800×800)

”Stina” brukar oftast reagera med chock och bestörtning men syftet är uppnått, för alla inklusive Stina, vet en minut senare vad man EGENTLIGEN förväntas göra inför nästa veckas redovisning. En kollega i en skola där jag jobbade för länge sedan hade en elev i klassrummet som somnade. Han lyckades diskret påkalla alla de andra elevernas uppmärksamhet och fick dem att lugnt och stilla smyga ut ur klassrummet. Sedan bad han lika försiktigt sin NÄSTKOMMANDE klass att smyga in och sätta sig på sina platser, innan han väckte den sovande eleven. Gissningsvis somnar man aldrig mer på en lektion i skolan, om man har vaknat upp bland helt främmande ansikten i en annan klass än sin egen.

sleep-learning_26332963.jpg (400×266)

Att tappa fokus är mänskligt. Det gör vi alla ibland. Det är viktigt att ändå hitta sätt att hålla kvar sin uppmärksamhet om man vill få någonting gjort. Genom åren har mina egna sätt att skapa koncentration fått hjälp av elevers och kollegors tips. Gradvis har jag  hittat olika sätt som passar mig, men jag tror ärligt talat att det är väldigt individuellt vad som passar var och en. I klasser där jag har undervisat har elever ibland behövt fullständig tystnad eller omvänt, hög musik i öronen, för att kunna koncentrera sig. Någon har varit tvungen att sitta bakom en skärm eller i ett angränsande rum med kala väggar, för att inte få alltför många synintryck. Ytterligare någon har behövt ha något på bänken framför sig att ”plocka med” för att den där optimala koncentrationen skulle infinna sig. Dennes bänkgranne behövde kanske anteckna eller rita medan den lyssnar… Oavsett vilka oändligt många sätt det finns att uppnå koncentration, så brukar jag i största möjliga mån försöka få elever att söka efter sitt favoritsätt att fokusera. Syftet är alltid att de därmed lär sig både lättare och effektivare, vilket ju är målsättningen med utbildningssituationen.

Jag själv lär mig genom att anteckna när jag lyssnar på en föredragshållare, men sedan läser jag aldrig igenom anteckningarna igen. Jag minns ändå vad som sagts och kan komma ihåg hur jag skrev eller illustrerade det sagda. Ska jag jobba i datorn, så gör jag det bäst med klassisk och ORDLÖS musik högt i hörlurar. Då är jag 100% koncentrerad. Är det däremot t ex en jättebra låt med någon artist, så tappar jag nästan omgående koncentrationen, eftersom jag i stället följer med i texten och lyssnar på DEN i stället för att göra det jag planerat att göra. Genom att ta till sig nya och framgångsrika metoder för att öka koncentrationen, får man variation utan att tappa fokus och intensitet i arbetet.

Närvaro är alltså något som är helt avgörande för en lektion i skolan… utan elevens aktiva närvaro spelar det inte någon roll hur skicklig läraren är i sitt ämne. Men om läraren är en skicklig pedagog, så kanske elevens aktiva närvaro ökar av just det skälet, för att läraren har en palett av metoder för att vinna elevens intresse för lektionsinnehållet.

vatten_14591581_99013423.jpg (320×450)

av

Etthundratjugoåttonde åseriet- Höghöjdsträning önskas för språklärare

Jag hade besök av vaktis en dag strax före jullovet ett år och fick veta att jag omgående måste plocka ner både pärmar och hyllor från väggen i arbetsrummet. Strax före det hade  han noterat att det stod en trappstege med tre trappsteg i vårt rum, som han hade anmält stulen.

Den har varit här hela tiden, sa jag. Jag behöver den eftersom jag inte når upp till de förvaringshyllor jag har för pärmar och materiel.

Du ska inte ha något på hög höjd, sa vaktis. Det där måste du ta ner! Tänk om någon får det i huvudet eller om hyllorna börjar svälla för att det har kommit vatten på dem! fortsatte han. Hur skulle det kunna komma vatten på dem däruppe strax under taket? undrade jag. Det vet jag inte, men ner ska hyllorna! replikerade vaktis. DÅ måste jag i så fall få ha stegen kvar! sa jag. Du kan väl köpa en egen stege, sa vaktis. Det har jag redan gjort, sa jag, en som har två steg, men det känns fel att köpa stegar för elevernas läromedelspengar. Ja ja ja, sa vaktis. Stegen är i alla fall vår och den kan vi hänga här utanför på väggen så att andra också kan nå den. Vi kan låsa fast den och ge dig en nyckel till låset.

Annars kan den kanske stå kvar här inne hos oss i vårt rum även i fortsättningen, försökte jag. Nej, det går ju inte, för då kan inte el-killarna hitta den när de kommer, sa vaktis. OK, sa jag. Jag förstår, men du, förresten, om nu våra hyllor härute i arbetsrummet är för svaga för att ställa pärmar på, så kanske jag kan omdisponera där inne i materialrummet! Vaktis gick in i materialrummet och tittade hur det såg ut. Sedan kom han ut med dyster min och sa att så DÄR nära elen i taket kan man ju inte ställa något alls! Det kan ju börja brinna!

 Då måste det också plockas ner, alltså? undrade jag. Ja, absolut! sa vaktis. Var ska vi då ställa pärmarna? undrade jag. Då pekade vaktis på en lång rad med små hål i väggen ovanför min arbetskamrats arbetsplats. Hålen var försedda med blåa plastpluggar och vaktis sa att DÄR kunde vi ju hänga skenor som passade ihop med hyllor som håller för större tyngd. Är det du som sitter där i hörnet? frågade han. Nej, sa jag. Det är kollegans plats. Ja, för här kan man ju inte heller ha pärmar, vet du, fortsatte han och pekade på kollegans prydligt uppställda pärmar som stod stadigt överst på en solid hylla som inte kan välta. När man väljer mellan efterarbete som inkluderar återkoppling till elever,  arbete med elever som kommer eftersläntrande med restuppgifter, betygsättning, utvärderingar som ska sammanställas, uppgifter om nationella provresultat som ska in till SCB och därför måste föras in i en speciell fil som inte fungerar för vuxenutbildningen i nuläget, arkivering av nationella prov, promenad till annan byggnad för att signera betygskatalog,  planering av nästa termins arbete, uppackning av beställda läromedel och städning av skrivbord (eftersom det står med i arbetstidsmodellen vi har sagt ja till via facket), så är det ju viktigt att prioritera. Därför kom jag naturligtvis att lägga alla mina andra arbetsuppgifter åt sidan  för att genast klättra upp på stegen för att skyndsamt plocka ner pärmarna, montera ner hyllorna, för i den Moment 22 -situation som uppstått förstår varje sunt tänkande lärare att om det är NÅGON man ska vara på god fot med på en skola, så är det vaktis…

Efter det tänkte jag ombesörja att nya skenor monterades upp på väggen, så att pärmarna kunde ställas på ett säkert sätt så att vi inte skulle riskera att någon skulle få dem i huvudet under jullovet, som skulle  börja ett dygn senare. Det vore på sin plats att ansöka om extra pengar för höghöjdsträning. Det passar ju bra inför Skid-VM i Falun!

av

One hundred and twentyseventh åsic- The Grinch vs Tomten

how-the-grinch-stole-christmas-post1.jpg (847×1196)

Many years ago, a friend from Canada visited us and we started to talk about different traditions that we couldn’t live without. The Canadian friend mentioned that The Grinch would be such a tradition for him. In October when I visited a school in NJ, I noticed that many of the kids wanted to learn more about Swedish Christmas traditions and what TV-shows we most typically would watch on Christmas Day. First of all, I needed to tell them that Christmas Day isn’t really the big thing here, although we all know about Jesus… Instead most of us do most of our celebration on Christmas Eve and regarding TV-shows I told the American kids about our tradition of watching a Walt Disney show with Donald Duck and his friends. Some of the kids I met in NJ asked how come, but that’s a long story.

More fun was to notice that they all were astonished when I said kids in Sweden actually MEET Santa (called Tomten in Swedish). He doesn’t just drop things through the chimney or come during the night to put gifts under the Christmas tree. Instead he comes knocking the door, asking whether all the kids were kind or not… Every kid yells YESSSSSSSS!!!!!!!!!!! and Tomten comes in to give his gifts from a large sack. But what if he doesn’t come? the American kids wanted to know… He does, I said. I then said that since he comes on Christmas Eve in our homes and he is offered plenty of rice porridge and saffron buns, he will for sure be a lot bigger when he arrives in Americe, because Tomten isn’t at all a fat and tall man, saying Ho ho ho! He wears clothes that is more close to the outfit the Grinch has in the above picture… The idea is for the people in the house, to be kind in general and also to be good to each other. Then Tomten will be kind, too, but if any child is naughty, Tomten will for sure not at all be kind! So, beware of Tomten… Apart from the Disney show we can also watch a more traditional show, more solemn and quiet with a whole lot of wintery feeling. Viktor Rydberg wrote a long poem, called Tomten. A famous Swedish writer, Torgny Lindgren reads with great passion and the lovely paintings are made by Harald Wiberg. Suppose you have never heard Swedish before… Then take this advantage and listen to a poem that is like a fairy tale…

av

Etthundratjugosjätte åseriet- ”lalalalaLA”

10678732_10203235915394516_4908479519554800975_nDet har alltid fascinerat mig  vad som kan hända när man inte är med och ser… Den  instruktion jag fick för detta foto var ”stå bara här och titta på mig”. Sedan märkte jag hur alla bakom mig flyttade hit och dit och grejade med något… Först var det lite si och så med resultatet… Men, sedan fick de till det! 

 

JULAVSLUTNING SAS, VBU, LUDVIKA

Det blir ju helt uppenbart att åldern på eleverna är fullständigt ointressant när det kommer till bus!

 

I mitt fall så är det nog så att jag får skylla mig själv om de busar med mig, för jag busar väldigt ofta med dem. Med humor blir livet mycket roligare och om man ska lära sig ett nytt språk, så hjälper det med humor. Förra veckan hade jag gett eleverna i läxa att plugga hemma på tio olika dialoger. Igår på vår avslutning, så var det några av dem som på skoj föll in i de där dialogerna med varandra och medvetet raljerade de med hur jag brukar låta när jag läser före… Sådant skoj ÄLSKAR jag!

I höstas när jag var i USA, så var jag ganska mycket i det klassrum där läraren som var min värdinna jobbade. De elever som hade det klassrummet som hemklassrum återkom ofta dit för att småprata med mig ibland. Inför den dag då jag och C skulle åka till Atlantic City, så hade vi en genomgång med hennes vikarie om vad som skulle göras i klassen medan hon var borta. Nästa morgon när vi kom till klassrummet, så hade vikarien gjort allt på listan, men han hade också låtit eleverna skriva på en white board. Där hade de samlat ihop ”citat” som C brukade yttra.

Alla elever som suttit i ett klassrum dag efter dag (i vissa fall år efter år…), lär känna sina lärare på ett sätt som inte alltid är till lärarens fördel. Under min egen skoltid hade jag t ex en lärare som hade en nyckelknippa i ena handen. Han slamrade med den där när han gick runt i klassrummets främre del, men när han kom till sin slutsats i ett resonemang, så lät han handen omsluta nyckelknippan, så att slamret slutade abrupt. Jag minns att jag många gånger undrade om han hade tänkt ut att vi skulle sitta som trollbundna av nyckelknippan, för han måste ju ha förstått att risken var stor att vi skulle ha bättre koll på den än på vad han faktiskt sa i ämnet! En annan lärare började alla sina yttranden med ett långdraget och ganska basigt ööööööÖÖÖÖÖÖÖÖ, som sjöng uppåt rent melodiskt mot slutet, vilket vi också lärde oss att härma på rasterna förstås…

För egen del är jag säkert också en sådan lärare som man snabbt kollar in och kan härma lätt, men då bjuder jag på det. Mina barn brukar störa sig på att jag ibland gör några pinsamma dansrörelser och varje gång det händer hemma, så brukar de utbrista;

GÖR du så där i ditt KLASSRUM också???? Stackars dina elever!!!! Det är SÅÅÅÅ pinsamt!!!

Självklart gör jag ju de larviga dansstegen i klassrummet… Det är ibland nödvändigt att ta till extraordinära metoder för att få med en klass i ett resonemang… Sjunga, dansa, eller ta i från tårna och SKRIKA om man vill illustrera något, fungerar bra. Det gör även ”kasta penna” eller ”slänga bok”, så länge man inte träffar huvudet på någon elev, förstås…

I talad svenska säger jag alltför många ”liksom”. Det blir liksom så att jag liksom stoppar in ett liksom där det liksom passar att man säger liksom, liksom. Självklart är det störande för lyssnaren, men det är också svårt att träna bort. Jag känner till att jag överanvänder liksom. Men det som hände i NJ är något som jag då, vid det tillfället faktiskt inte kände till om mig själv.

Tydligen är det så att jag både på svenska och när jag pratar engelska, säger ”lalalalaLA” för att uttrycka att något ”fortsätter” på samma sätt. Man skulle kunna använda uttryck som ”och så vidare” eller ”etcetera” eller kanske säga det mer vedertagna ”bla bla bla” på svenska eller ”ladida” på engelska, men jag säger alltså ”lalalalaLA” i dessa situationer… Eleverna hade snappat upp det och valt att citera mig på det sättet. Nu är det så med mig, att jag i likhet med väldigt många av mina medmänniskor är medveten om en del saker som jag gör, medan annat är sådant som andra märker men inte jag själv. Har man läst lite psykologi, så kommer man säkert ihåg Johari fönster, en psykologisk modell som handlar om hur vi kommunicerar, människor emellan. Vill du uppdatera dig eller förstå principen på djupet, kan du t ex börja med att läsa länken i min källhänvisning (1). I en starkt förenklad version kan man säga att Johari fönster har följande innehåll:

johari_fonster_200.jpg (200×177)

Åter till klassrummet i NJ, USA. Vi stod alltså dagen efter resan till AC framför den där tavlan där eleverna hade klottrat alla sina citat. Mitt ibland citat som C var bekant med och kunde både fnissa åt och härleda till sina arbetskamrater på skolan, fanns alltså en för henne obekant liten utsaga: ”lalalalaLA”

Jag tittade på alla de klottrade anteckningarna, precis så som C gjorde. Plötsligt började hon skratta och pekade på just ”lalalalaLA” och sa, ”It’s YOU, Åsa!” Jag var fortfarande inte alls med på noterna. Hon förklarade att hon hade noterat att jag brukade säga så när jag berättade olika saker. Ändå trillade inte poletten ner. Vadå ”lalalalaLA”???? undrade jag. Hon blev tvungen att berätta en låtsasanekdot och slänga på ett ”lalalalaLA” i slutet, för att jag skulle känna igen mig och inse att jag faktiskt brukade säga så. För dem av er som känner mig personligen, så tänker ni kanske nu:

”Men?! Hur kan det vara möjligt att hon inte själv har märkt det???”

Ja… Det kan man ju undra, men jag tror för min del att joharis fönster kan svara på frågan och att teorin bakom kan äga sin riktighet rent allmänt, även om det rör sig om en teori… Åtminstone för min egen del är det så att vissa saker som jag inte själv har märkt, får jag mig skrivet på näsan av andra som har lagt märke till dem. Tur att man har vänner som påpekar ens tillkortakommanden! Slutligen, på samma tema, ett litet boktips! Britt-Marie, ni vet grannen som gjorde livet till en pina för flickan i boken ”Min mormor hälsar och säger förlåt” har nu fått en helt egen bok… och vilken bok det är! Jag är så tacksam över att inte jobba på Arbetsförmedlingen där Britt-Marie är och söker jobb! Hon är verkligen OTROLIGT omedveten om hur omgivningen känner när hon kommenterar dem i alla lägen. Men KUL är det! Boken heter ”Britt-Marie var här” och är skriven av Fredrik Backman. Vad han själv skriver om den kan du läsa här:

Reklam om en bok. Nu igen.

Hur pinsam man är, eller hur mycket man själv vet om hur man uppfattas av andra är spännande, men också ganska läskigt. Jag hade en klok rektor på en skola där jag jobbade tidigare. Jag hade gjort något som var lite av karaktären ”Jantelagsvarning” och gick till rektorn för att berätta att jag oroade mig för hur andra på skolan skulle tänka om detta. Han svarade: Vet du, Åsa? Om jag skulle gå omkring och oroa mig för vad folk tyckte bakom ryggen på mig, så skulle jag inte göra annat. Försök att fokusera på det som du tycker är rätt och riktigt.

Jag tycker fortfarande att hans inställning till livet är klok. Mycket klok! Därför tänker jag fortsätta tänka att jag inte måste vända mig om och tjuvkika när någon har något för sig bakom ryggen på mig. För tänk om det enbart rör sig om lite bus, som eleverna gjorde igår…? Det måste man bjuda på, tycker jag!

 

(1) http://sv.wikipedia.org/wiki/Joharif%C3%B6nster

av

Onehundred and twentyfifth åsic- Saint Lucia brings the Light in the Dark!

Lucia-13.12.06.jpg (874×691)

Saint Lucia or Saint Lucy of Syracuse, from round 300 AC, is today’s protagonist in many different settings… The legend says that Saint Lucia was born in Italy in Syracuse. She was of noble family, but since her father had died Saint Lucia and her mother didn’t have any other solution to support themselves but for the young Lucia to marry a rich man. Lucia, however, had already dedicated her heart to God and did everything in her power to prevent a marriage. According to the legend, Lucia’s eyes were very beautiful. She even tore her eyes out and gave them to one of the men who came to propose, because she wanted to discourage the man. When Lucia was buried her eyes had been restored through miracle and that was also why she was honored as a Saint during the Middle Ages (1).

Why would a country like Sweden celebrate a saint from Italy, you may think? In the winter Sweden and the other Nordic countries long for the summer not only because of the cold and snowy winter, but also because of the darkness. Saint Lucia is celebrated every year the 13th of December and in Sweden the tradition is still very important for Christmas celebration. Many of the traditional songs are sung not only the 13th, but also during Christmas.

Lucia processions are organized all over Sweden and throughout all different sectors in the society. Kids celebrate in pre-schools or schools and adults celebrate if they are choir members for instance. Many towns or cities i Sweden have their own Lucia processions and on TV they show the official Lucia show of the year.

As a young girl I was in my first Lucia procession when I was a few years old. As a teenager I started to sing in a girls choir called Bjursåsflickorna. We gave many Lucia concerts every year. One of the years we were asked to perform at a dinner in the Royal Castle in Stockholm. It was very exciting and a memorable moment. Princess Madeleine who is now a Mom herself, was climbing on the chairs and crawling under the table and was quite an active little girl at the time. The very same choir also performed a traditional Lucia concert at Lugnet’s sports stadium in April… We were pretending it was winter, because of some honorable guests from the International Olympic Comittée. One of them was the chairman at that time, Juan Antonio Samaranch. The idea was for us to sing to bring the Olympic Winter Games to Falun… Obviously that was a  mission impossible. Falun lost.

Singing for Lucia in strange places seemed to be one of the habits of this choir. I remember we even sang in the Falu Copper Mine, in almost complete darkness and with the damp vitriolic scent in our noses, helmets on our heads and just a candle to light our way down there. Very exciting and completely unique at that time. I know that later on, many other choirs have sung in the copper mine, too. Nowadays I come across Lucia processions ”by accident”, like for instance today when I visited the shopping mall Kupolen in Borlänge, or when students at school perform. I have also accompanied my own children on different occasions, but for myself, I would say my celebration of the Saint Lucia is found in memory lane…

Before I let you go, let’s just glance at a picture of a typical saffron bun, called ”lussekatt” in Swedish.

#lussekatter, #asaole

But hey… Why invent the wheel??? Please check this link from youtube in order to finally understand this topic!

http://en.wikipedia.org/wiki/Saint_Lucy

av

Etthundratjugofjärde åseriet- Med andan i halsen två minuter i…

Man är bra på olika saker. Jag är jättebra på att skjuta upp sådant som jag måste göra. I de flesta fall så spelar det inte så stor roll, men det händer ju att faktorer som man inte kan påverka gör att det blir mer bråttom än vanligt. Så var det igår kväll…för då var det något strul med Telias IT-trafik, så när jag kom hem från jobbet för att sätta mig med de allra sista bedömningarna av elevers arbeten, så kunde jag inte komma åt mina filer, som jag sparat i Dropbox. Det i sin tur ledde till att jag insåg att det inte var någon direkt mening med att jag ens försökte, för de arbeten jag skulle kommentera hade jag inte heller i något pappersformat… På den gamla gåspennans tid hade detta aldrig inträffat, tänkte jag för mig själv.

Gåspenna.jpg (555×426)

På min arbetsplats är det många lärare som har övergått till att alltmer presentera sin undervisning på internet i filmsnuttar eller Powerpoints och andra smarta lösningar som sparar lärares tid. Man kan spela in en lektion i förväg och instruera eleverna att se det inspelade avsnittet innan de kommer till lektionen i skolan eller man kan lägga upp en hel kurs helt och hållet på internet i ett koncept som nuförtiden kallas för Flipped Classroom. Jag har själv studerat på detta sätt när jag läste in min senaste utbildning inom ämnet Svenska som andraspråk. Inte en enda gång träffade jag mina lärare i kursen personligen. Tre terminers heltidsstudier bedrevs i sin helhet via internet. Men exakt hur sårbart ett sådant system ändå är, visade sig när jag i ett examinerande seminarium råkade ut för ett strömavbrott, så att hela datorn dog. Jag noterade att det inte var endast i mitt hem som strömmen gått, utan i hela Ludvika. Det tog lång tid och seminariet hann ta slut. Jag fick skriva till min lärare och förklara att ett strömavbrott hade hindrat mig från att vara med i slutet av seminariet. Jag tänkte själv på hur konstruerat det lät… Är man lärare så har man hört alla de där undanflykterna och lärt sig att besvara dem med ifrågasättande:

  • Min hund åt upp matteboken!
  • Min mamma hade tagit min väska i stället för sin egen, så läxan är på hennes jobb nu.
  • Jag glömde min bok på bussen i morse.
  • Jaså? Var den inlämningen till IDAG? Jag trodde att den var till NÄSTA vecka.

Listan kan göras betydligt längre och elever är verkligen uppfinningsrika för att hitta på något som de tror att de kan blåsa sin lärare med. Men min story om strömavbrottet kunde faktiskt verifieras både i press och radio och TV och min lärare på Högskolan sa att hon kände till om strömavbrottet. Jag ombads skriva en restuppgift på de sista två frågorna i seminariet, trots att det alltså inte var mitt eget fel från början att jag inte kunde vara med och redovisa muntligt via internet.

Igår när alltså internet först var segt som tuggummi och sedan helt slutade fungera…så hade jag planerat att jag skulle bedöma elevarbeten online. När det inte gick, så blev det alltså uppskjutet till idag…

Vissa elever skriver en lätt och luftig svenska som går smidigt att ta sig igenom för mig som modersmålstalare. Men andra har betydligt svårare att formulera sig och jag tänker om mitt uppdrag att jag både kan och bör hjälpa dem språkligt med att påpeka vad som är ”fel” men också varför det är fel och hur de kunde ha skrivit i stället. När jag kommenterar texter på det sättet, så tar det naturligtvis lång tid, men jag brukar tänka att man ska behandla andra som man själv skulle vilja bli behandlad. Om jag gick en kurs, så skulle jag vilja förstå det som kursen handlar om. Jag skulle vilja få förklaringar och tips och idéer och jag skulle vilja få hjälp med att identifiera både styrkor och svagheter i min inlämningsuppgift. Eftersom jag själv skulle uppskatta detta, ser jag det som en självklarhet att jag gör så med elevinlämningarna. Men ikväll när jag valde att jobba på skolan, så tickade minuterna iväg och plötsligt var det bara två minuter kvar innan larmet skulle gå på… Jag fick släppa allt jag hade för händer och gå ut ur byggnaden… Imorgon blir det alltså till att gå upp tidigt för att slutföra arbetet. Återigen konstaterar jag att jag är ute i sista sekunden! Full fart den sista veckan, ända in i kaklet!

skc3a4rmavbild-2014-06-16-kl-13-51-35.png (376×319)

av

Etthundratjugotredje åseriet- Putt, put eller PUT ett litet ord med stor betydelse!

Sports-Alive-Ltd._27.jpg (1249×937)

Det beror helt och hållet på sammanhanget vad man menar när man använder vissa ord. Om man inte har stöd av ordbilden, i textform så kan det vara direkt omöjligt att skilja mellan put, putt och PUT, trots att det är en enorm skillnad mellan dessa ord. Det första ordet är skrivet på engelska och kan översättas till svenska i mer än tio olika sammanhang. Det andra ordet är dels ett substantiv som betyder att man spelar en golfboll med en specifik klubba och med ett mycket försiktigt slag. Dessutom kan ordet i den bemärkelsen syfta på en lätt knuff, en putt… Men för en person som jobbar i en myndighet som sysslar med migranter eller för migranten själv, är det väldigt stor skillnad mellan den nyss nämnda putten och PUT med versaler. Exakt hur stor skillnad det är, vet man endast om man varit med om att möta en människa som nåtts av beskedet att de nu äntligen har fått PUT. Det betyder nämligen permanent uppehållstillstånd. Idag samtalade jag med en person om framtiden. Bland annat pratade vi om sannolikheten för att Migrationsverket skulle höra av sig snart. Personen menade att det var väldigt svårt och väldigt jobbigt att vänta och det förstår ju var och en som någon gång väntat på ett besked av något slag.

klocka_167738793.jpg (400×397)

Ovissheten skapar ett slags vakuum, där man inte vågar hoppas, inte vågar tro att det kommer att lösa sig, för man är så rädd för att bli besviken om man inte skulle få sin PUT. De personer jag mött i mitt arbete, som väntat och hoppats och längtat efter just detta fönsterkuvert, vet vad det innebär att våndas. Ofta har dessutom utredningstiden varit kantad av olika typer av åtgärder som för tankarna till en Kafkatillvaro. Det finns människor i min omgivning som fått nej av Migrationsverket samtidigt som de har fått uppmaningen att resa hem till sitt hemland (som de flytt ifrån på grund av allvarliga risker för sitt eget liv) för att de måste söka asyl i Sverige därifrån. De ombeds att resa tillbaka, söka upp den svenska ambassaden eller konsulatet, för att få hjälp att söka asyl… Att söka asyl från en svensk ambassad är en sak, men att återvända till ett land där man fruktar för sitt liv, är kopplat till skräck som paralyserar, som skapar en rädsla som syns på utsidan, en sorg som gör att ett tillfälligt leende på besök i ansiktet, aldrig på allvar når ända upp till ögonen. I de fall där landet inte har någon svensk ambassad eller något svenskt konsulat, så har Sverige ofta en ambassad som servar flera länder som gränsar till varandra. I vissa fall är deras gräns det enda som förenar dem. Grannlandet kanske har en helt annan kultur och ett annat språk talas där. Ändå är det dit flyktingen hänvisas för att söka asyl…på den svenska ambassaden. Mot bakgrund av omständigheter som är snarlika dem som jag nu beskrivit, kunde jag verkligen förstå vilken OERHÖRD glädje den här personen kände när hen kom hem idag. Med posten hade det kommit…brevet med hens PUT. I min inbox kom kort därefter ett överlyckligt mejl och från mig skickades inom samma minut ett helt hysteriskt meddelande med en lång rad vokaler: Åååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååå! Grattis!!!

Det kändes fantastiskt och jag kunde andas ut. Jag har oroat mig… Men, vad är MIN oro jämfört med den oro den aktuella personen har känt???? När mina vänner från länder i krig och konflikter varit här i Sverige ett tag, så händer det att vi kommer i samspråk om hur det egentligen var att leva i hemlandet innan de tvingades fly. Inte alls sällan berättar de hårresande minnen från helt ofattbara händelser som de har bevittnat, där nära släktingar lemlästats eller dödats eller där deras hem eller andra ägodelar förintats i explosioner eller bränder. För mig är det svårt att förstå att jag har landsmän som anser att vi borde säga; ”Och? Flytta tillbaka, för här är du inte välkommen!” Det finns så mycket att säga om den cynism som präglar det ogina samhälle vi riskerar att hamna i om vi väljer fel i mars. Men här är inte platsen och inte heller tidpunkten, för nu är det viktigare att säga GRATTIS. Välkommen att stanna i Sverige! Vårt land blev rikare när du kom! KRAM! ❤

av

One hundred and twentysecond åsic- Imagine!

 

 

 

 

In 1980, I was only thirteen years old, when I heard a long row of John Lennon songs. The songs were all masterpieces and that made me listen. I wanted to know who sang… They played the Beatles, too, and after a while the many interviews accompanied the lovely music. In just a couple of days I discovered that there had been a singer/composer/writer called John Lennon AND that someone had put his life to an end. I have missed him, although I never knew him. I have enjoyed the many tunes he gave to the world and I wish for real, that his thoughts already had become truth. A month ago I commented on the Berlin Wall Memorial in my #ninetyninth åsic, by sharing the lyrics to Imagine. For all those who suffer in wars, worldwide, for all those who live in despair for a reason. Imagine!

 music-john-lennon-imagine-lyrics-colour-14160-23485_medium.jpg (676×474)

av

Etthundratjugoförsta åseriet- Låt lärare vara i sitt esse!

I Dala-Demokraten 141206, kan man i Kristina Valbergs artikel ”Dyrt och dåligt när läkare gör jobbet” läsa om hur vårdsektorn tappat viktig kompetens inom administrationen, för att man redan under 1990-talet bestämde sig för att låta läkare och sjuksköterskor själva administrera sitt arbete via datorer. Det säger sig självt att den som vill sätta patienten i centrum och tror på sin egen förmåga att göra skillnad för en person som söker stöd för sina hälsoproblem, inte med självklarhet är någon administratör. OM så ändå är fallet, det vill säga att läkaren är en duktig administratör, så måste vi väl ändå hålla med Margareta Nordman från Vision, som i artikeln menar att det är en samhällsekonomisk fråga. Så långt denna artikel. Avslutningsvis kan jag dock tillägga att de läkare jag har träffat i mitt jobb, alltså utrikesfödda läkare som behöver lära sig svenska, drabbas extra hårt i ett system där de ska administrera sina patientjournaler själva på svenska. Det är ren idioti att tvinga en person som inom överskådlig tid kommer att få kämpa med att skriva en helt korrekt skriven svenska att fokusera på skrivande, när hen kunde vara med sina patienter och utföra sitt yrke.

I läraryrket har vi samma problem, som jag ser det, men de som är ansvariga för varför det är så, klarar sig undan kritik, medan lärarna får ta smällen. 

 Lärare åläggs att föra in frånvaro i IT-system som inte alltid fungerar så väl. De ska logga in på plattformar, kommunicera med elever och föräldrar och skriva utlåtanden och kallelser och protokoll. På möten som läraren går till, är det olika organiserat, men ofta skriver någon av lärarna protokollet. I media ser man inte sällan hur personer som inte jobbar i skolan yttrar sig om hur lite lärare befinner sig i sina elevgrupper och hur få timmar ”i sändning” lärare har. Men betydligt mera sällan analyserar man vad det beror på! Ingen frågar om vi själva har valt att vara på en annan plats än våra elever.

Med ett mer flexibelt system i skolan, så skulle det bli möjligt för var och en som är lärare att få ”vara i sitt esse” det vill säga, göra det man är allra bäst på. Vidare borde det vara en självklarhet att det man är bra på och det man vill fokusera på ändras över tid. Man kan å ena sidan med erfarenhet och nyvunna kunskaper bli bra på något nytt och å andra sidan känna sig mätt på eller trött på vissa av de ingående arbetsuppgifterna. Kanske har jag tur, för jag upplever verkligen att jag är ”i mitt esse” när jag är på jobbet. I mitt arbete där jag är lärare för vuxna elever som lär sig svenska som andraspråk, får jag möjlighet att dagligen undervisa, diskutera, samtala, men också svara på elevers frågor i mitt ämne eller om det svenska samhället. Situationen upplevs av mig som fullständigt trygg, utan  minsta uns av nervositet eller tillkortakommanden inom yrkets ram. Eleverna frågar och undrar, de lyssnar och lär och medan denna process pågår, så är jag där, mitt i lärandet och njuter av att jag har valt världens bästa yrke. Men de timmar då jag inte är ”i sändning”, så händer det att jag funderar över alternativa lösningar till administrationen i skolväsendet. Säkerligen finns det många lärare med mig, som har tänkt på detta och också har idéer om hur detta kan ske. Vi står nu inför ännu ett administrativt problem i skolans värld… Vi har för få utbildade lärare med lärarlegitimation och därmed rätt att sätta betyg i olika ämnen. I ingressen till texten som handlar om reglerna för betyg skriver Skolverket:

Den lärare som bedriver undervisningen är den som i regel fattar beslut om betyg. För att få göra detta självständigt krävs en legitimation. För att få bedriva undervisning krävs dessutom att läraren i sin legitimation har rätt behörighet. Men det finns undantag då vissa lärare får ansvara för undervisning och självständigt får sätta betyg utan legitimation eller behörighet.

Källa:
http://www.skolverket.se/kompetens-och-fortbildning/lararlegitimation/lagar-och-regler/legitimation-och-betyg-1.211463

Under rubriken ”Lärarbrist eller andra särskilda skäl” på samma sida, menar Skolverket att undervisning får bedrivas av ”lärare” utan adekvat utbildning och så ska den legitimerade läraren vara med vid betygsättningen. Finns det inte någon legitimerad lärare, så ska rektor sätta betyg. Spännande, eller hur?? Så här tänker JAG:

Utbildade lärare ska vara i klassrummet med sina elever och utöva sin pedagogiska skicklighet i lärandet. De behövs där för att kunna förklara, förtydliga, komma på nya och andra sätt att illustrera olika detaljer som kursplanerna har ålagt oss att arbeta med. Vi är dessutom väl förtrogna med läroplaner, kursmål och betygskriterier, har lång gedigen erfarenhet av hur man lägger upp olika undervisningsmoment. Ändå riskerar det nu att bli den outbildade som ska vara där i sändning och vi ska bistå vid betygsättning… Tänk om! Tänk rätt! Lärare ska vara med sina elever!! De som däremot INTE har adekvat utbildning ska göra NÅGOT ANNAT, till exempel rent administrativt föra in de betyg den utbildade läraren har bedömt att eleverna ska ha eller kanske jobba med eleverna i andra sammanhang, som skolvärd, rastvakt, sociala katalysatorer i korridorerna, där så mycket kan hända… Annars riskerar vi ett skolväsende, som går i stå och som på grund av sin märkliga organisation inte når högt uppställda mål och kunskapskrav.

Från ett inifrånperspektiv är skolan värd något bättre än att omgivande samhälle tror att vi gör fel saker och på fel sätt. Låt lärare vara i sitt rätta element!