Tolfte åseriet- Hello Mr Magpie! How is your wife?

Years ago, when I first visited a dear friend in Kent, England, she showed me around and we took a car ride in the lovely countryside. If you have ever been in Kent, you already know its beauty. I was admiring the scenery when my friend suddenly hit the brakes, opened the car door and in fact got out of the car, saying: “Hello Mr Magpie! How is your wife?” I had by then never  heard of such behavior among magpies, but a year later I could connect to magpies in general and a couple of magpies in particular. It was when a lovely movie was released. It is called “Pica pica” and as you may know, pica pica is the latin name for magpies. If you read in English, you may want to read another blog post about magpie experiences:

http://wp.me/p4uFqc-D3

DSC_1079-5.jpg (1200×788)

Jag satt hemma i TV-soffan, på den tiden då min TV inte hade fjärrkontroll och inte heller ett stort programutbud med många olika kanaler från världens alla hörn. Kvällens event var en film med titeln “Pica pica” Följ gärna länken:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Pica_pica_(film)

Filmen är 97 minuter lång, står det i wikipedias information. Jag har ingen anledning att ifrågasätta det. Jag minns nämligen hur jag å ena sidan uppfattade filmen som längre än jag hade förväntat mig och å andra sidan hela tiden mycket fin, spännande, intressant och ovanlig i sitt slag. Skator fascinerar mig. I morse när jag tittade ut genom fönstret såg jag mina nya grannar, herr och fru skata. De har flyttat in i en risig etta i toppen av mitt äppelträd och nu innan lövverket döljer det, kan jag ägna tid åt att tjuvkika på parets ansträngningar att rusta upp ettan.

Det är helt uppenbart att de inte är helt eniga om hur det ska se ut i ettan. Jag är inte någon ornitolog, så jag vet inte vem som är herr och vem som är fru, för båda äro de varandra så lika. Men ett vet jag… De kivas… Den ena vill lägga kvisten åt det ena hållet och den andra flyttar genast samma kvist under högljutt tjatter. Kvistläggaren knuffas åt sidan och ordningen återställs tillfälligt och ett visst lugn infinner sig. Ettan vilar i frid, men se då kommer kvistläggaren åter, med en annan kvist, kanske för en utbyggnad åt söder? Jag börjar misstänka att kvistläggaren är en han och att den som funnit sig till rätta i ettan och börjar inreda densamma är en hon…

”Skator ska man hålla sig väl med!” brukar min pappa säga. Själv tycker jag att de är vackra, med sin svartvita fjäderdräkt och kloka ögon. De har något klokt över sig, tycker jag. Mamma berättade när jag var liten om en kvinna från hennes barndom. Kvinnan var på besök i mammas hem och tittade ut genom fönstret och sa: ”Vilken vacker fågel!” Min mormor gick genast fram till fönstret för att se vilken fågel kvinnan refererade till, men mormor såg inte någon jättevacker fågel, utan utbrast: ”Men det är ju en vanlig skata!” varpå kvinnan replikerade: ”Heter den så?”

Det kunde ha varit jag, som inte visste fågelns namn. Jag hör deras vackra sång, ser hur de anstränger sig den här tiden på året och jag kan namnge våra egna grannar. Min vän nötväckan som har bor i höghus, högt upp i tallen på vår tomt brukar jag prata med när ser henne och skatorna pratar jag också med, för jag är tillräckligt skrockfull för att minnas varför min väninna stannade sin bil så abrupt i England. Hon menade att man MÅSTE hälsa på skator, för annars betyder det otur. Eftersom jag inte gärna vill ta reda på i vilken grad det betyder otur, fortsätter jag hälsa på skator. I smyg… när ingen hör…

Annonser

Elfte åseriet– En sörjande bokmals funderingar

Nyfikenheten har tagit med mig på utforskande lärande i många olika sammanhang och miljöer och min främsta källa till lärande har varit och är alldeles vanlig traditionell läsning. Läsning av böcker! En av mina elever skrev för något år sedan i en inlämningsuppgift att en bok är som dörren till en helt annan värld. Så är det definitivt för mig också, men många av eleverna läser väldigt lite. När jag jobbade i grundskolan läste jag varje dag för eleverna. Det gör många lärare. Lärare uppmanar ibland föräldrar att läsa med sina barn och diskutera det lästa med barnen.

Det är svårt för mig att hantera, eftersom jag själv finner en så stor glädje i att läsa. Jag har nästan vänt ut och in på mig själv för att entusiasmera elever att läsa. Min främsta drivkraft i arbetet med att få elever att bli aktiva och intresserade läsare, är förstås min egen läslust. Det är nästan läge att lansera ett nytt ord i svenskan, som kanske bättre beskriver min läslust, nämligen ordet lästvång. Det är nästan så att jag har ett tvingande behov av att läsa. Detta tvingande behov är mest påtagligt under skolloven, eftersom jag dels VILL läsa och dels i alla år som lärare har haft uppfattningen att jag bör hålla mig à jour med det senaste inom skönlitteraturen. Självklart är det ett helt omöjligt mål, men det är en fin ambition som har lett till att jag känner mig tillräckligt insatt för att kunna hjälpa mina vuxenelever att hitta intressanta läsupplevelser.

Genom åren har många böcker i olika genrer var och en för sig betytt oändligt mycket just i det läsögonblicket och de har även tjänat som källa till lärande, nöje, förströelse eller flykt. För någon dag sedan tittade jag igenom en lista över ”Åsas boktips till eleverna”. Där fanns böcker som jag just då ansåg var oersättliga, oförglömliga och omöjliga att klara sig utan. Nu tedde sig listan ofullständig. Varför då? Självklart för att så många NYA läsupplevelser pockade på att få vara med på listan! En lista är aldrig komplett. Den utgör i sig någon form av val och samtidigt väljer man bort och vore den statisk så vore den tråkig. Ibland har jag läst OM böcker som jag läst i min ungdom. En sådan bok som jag läst med ungefär tio års mellanrum är ”Jane Eyre” av Charlotte Brontë.

Första gången jag läste den, var jag jävligt mogen. Jag var typ sjutton och året var typ 1984! Jag läste jag den på svenska, för engelska är assvårt att läsa! Man fattar typ ingenting och orden är skitsvåra ju! Jane Eyre hade nyss gått som följetong på TV med en JÄTTESNYGG snubbe i huvudrollen som Mr Rochester (tyckte JAG i alla fall!). Första delen av boken var ju SÅÅÅÅÅÅ tråkig, ba!

Den handlade typ om nån trist unge på ett barnhem och alla var astaskiga mot ungen hela tiden. Jag skummade typ halva texten för att hitta honom, Mr Rochester! Men han dumpade Jane och drog och då blev det astråkigt igen! Men sen ba, va… Sen, så ba, ÅÅÅÅÅÅ. Då KOM han tillbaka va! Och då, ba, blev det typ asknäppt, för då drog JANE i stället! Då när han hade kommit, typ, så ba, DROOOOG hon! Det var ju typ jättekorkat! Jag bläddrade tills jag såg att dom fick varann och sen sumpade jag hela boken. TV är ju typ MYCKET bättre än en astjock bok!

Mr Rochester

Den andra gången läste jag boken på engelska och då kändes det helt annorlunda. Barnhemsvistelsen blev viktig och intressant för att förstå Janes beslut i resten av romanen. Jag tyckte dessutom att de vackra ljunghedarna gick att föreställa sig för sitt inre öga och fascinerades av hur fint beskriven naturen var.

Tredje gången läste jag också boken på engelska, men då för att bättre förstå ”The Wide Sargasso Sea” av Jean Rhys, eftersom DEN boken handlade om Mr Rochesters fru, hon som är instängd i ett rum i huset… Jag såg då helt andra sidor av boken och upptäckte nya detaljer som jag tidigare inte lagt märke till. Den senaste (notera att jag inte skriver sista!) gången jag läste den, var för att känna mig uppdaterad nog för att på ett rättvisande sätt kommentera en förstklassig text som en av mina dåvarande elever skrivit i engelska. Kan man läsa en bok hur många gånger som helst? Ja!!! Utan böcker skulle jag känna mig betydligt fattigare!

Om man tänker en stund på att många ungdomar inte läser böcker, så blir det naturligt att fundera över om de läser alls. Kanske har deras läsvanor en annan inriktning? De läser bloggar, sms, manualer till komplicerade dataspel och de uppdaterar sig i faktauppgifter online. Många ungdomar idag har läst betydligt mer text (i mängd räknat) än vad mina morföräldrars generation någonsin gjorde, men frågan är om skolan har hängt med i svängarna i tillräcklig omfattning? Om skolan ska målgruppsorientera sig, så finns det anledning att fundera på vad man ska läsa i klassrummet och varför. Vidare är det viktigt att fundera på hur man bäst möter kursplanekraven vad gäller valet av texter.

För mig är det viktigt att poängtera att när jag möter elever NU och jämför dem med de elever jag mötte under mina första år som lärare, i början av nittiotalet, så är det främst läsförståelsen som brister, jämfört med förut. Ämnet jag undervisar i är svenska som andraspråk, som jag nämnt tidigare. För mig är det viktigt att ge eleverna möjlighet att träna på studieteknik direkt kopplad till målens krav, till exempel vad gäller läsning. Hur förstår man en text? Hur söker man information? Hur tolkar man något som står i texten? Om man inte vet hur man gör, så måste man först få instruktioner och undervisning och först därefter ges en möjlighet att visa att man kan! För att bli en bättre läsare måste man läsa mer. Men man måste också förstå varför läsförståelse kan vara viktig sedan, någon annanstans, i ett annat skede i livet. DET är en helt nödvändig motivationsfaktor som måste in i den direkta undervisningen. Hur? Jag provar mig fortfarande fram efter så många år i yrket och jag ger inte upp i första taget. Trägen vinner!

Tionde åseriet-Det viktigaste är här, nu och helhetstänk

”Att göra världen begriplig” har länge varit ett av mina motton. Det var det redan innan mitt huvudämne var svenska som andraspråk. Mitt huvudkoncept är helhet framför delar, här framför där, nu framför då. Det viktigaste är alltså här, nu och helhetstänk. Jag berättar för eleverna, klipper ihop ett koncept från många olika håll, textsnuttar, filmer, tidningsklipp, material ur läroböcker, inlånade människor som har något att säga i något ämne… Eleverna har ofta andra sätt att tänka och andra sätt att lösa uppgifter än de som jag själv har tänkt ut. Dessa nya, andra sätt tar jag med mig till en annan gång.

Cummins talar om vikten av att ägna sig åt kontextualisering i arbetet med andraspråkseleverna. Cummins menar att de behöver en koppling till sina tidigare erfarenheter, men också att arbetssättet och de metoder man använder är viktiga i sammanhanget (i Hyltenstam och Lindberg 2004:545). Jag har tagit stort intryck av hans idéer och märker att det passar både mig och mina elever.

Målmedvetenhet och litteracitet genomsyrar hela konceptet och elevens talade och skrivna svenska används i ett verklighetsbaserat och ämnesövergripande sammanhang där elevinflytandet är stort. Att jag som lärare älskar mitt jobb, hoppas jag förstås att man kan läsa mellan raderna!

Hyltenstam. K & Lindberg.I.(2004).Svenska som andraspråk: i forskning, undervisning och samhälle. Lund: Studentlitteratur.

Nionde åseriet- Språket erövras i grupper där alla kommer till tals

Arbetet med elevernas litteracitet är något som är ständigt närvarande, både planerat och spontant. Viberg diskuterar andraspråkselevers behov av att både arbeta med basen och utbyggnaden parallellt. Han anser att en möjlig lösning på problemet är att avstå från den traditionella klassrumsundervisningen och i stället vara mer innovativ (Bergman och Abrahamsson i Hyltenstam och Lindberg 2004:598). Jag delar den uppfattningen. Traditionell lärarledd undervisning tenderar att bli tråkig för både läraren och eleverna. För variationens skull arbetar eleverna ibland i mindre grupper som inte är fasta (Lindberg 2005:229). De lär sig tolerans och bemötande på det sättet. Andra vinster är språkträningen och att man kan vinna på att diskutera och reflektera tillsammans. Eleven kommer hem efter en dag i skolan och har verkligen pratat, använt sin svenska i ett meningsfullt sammanhang, i stället för att ha lyssnat på mig. Vi jobbar ofta i smågrupper, för då kommer alla i gruppen till tals, men det blir också mycket mer intressant vid en gemensam avslutning att konstatera att man kan ha kommit till helt olika slutsatser och därmed också blottat helt olika synsätt. Det ger alltså ett tillfälle till lärande i lärandet.

Hyltenstam. K & Lindberg.I.(2004).Svenska som andraspråk: i forskning, undervisning och samhälle. Lund: Studentlitteratur.

Lindberg, I. (2005). Språka samman. Om samtal och samarbete i språkundervisningen. Stockholm: Natur& Kultur.

Åttonde åseriet- Lärandet måste ägas av alla i rummet

Inom ämnet svenska som andraspråk talas det i forskningssammanhang om ”bas och utbyggnad”. Basen är det språk som en andraspråkselev måste tillgodogöra sig för att kunna kommunicera med andra i både muntlig och skriftlig interaktion och skulle kunna jämföras med det språk ett barn har med sig till ettan i grundskolan om den är modersmålstalande. Utbyggnaden däremot, utgörs av det språk som varje ämne och varje tema bygger på. Mitt uppdrag är att se till att min undervisning tillgodoser både basen och utbyggnaden. Därför är det min uppfattning att en genväg till att utöka både basen och utbyggnaden, är att blanda gruppen, så att både vana och ovana språkanvändare finns representerade. Detta är också något som jag har provat med enspråkiga svenska elever i åldersblandad undervisning i grundskolans mellanstadium. Fler lärde sig snabbare än med homogena grupper, som jag ser det. Det kan vara flera än tjugo förstaspråk i mitt klassrum. Arbetsspråket är svenska, men alla de ord och begrepp vi talar om, diskuterar vi även på en metanivå och ofta drar vi generella slutsatser på flerspråklig basis. Lärandet måste ägas av alla i rummet. Många av eleverna kommer med MASSOR av kunskaper. Vi lär oss därför hela tiden av varandra.

En presentation som går mer på djupet om detta hittar du här;

 

 

Sjunde åseriet- ”Nytt PISA-fiasko för Sverige”

I Dala-Demokraten (140402) läser jag en artikel med ovanstående rubrik. Dessutom har #Göran Greider valt att i sin ledare skriva om detta:

http://dalademokraten.se/2014/04/02/politikerna-ar-daliga-pa-problemlosning/

För ett antal år sedan var jag provsamordnare för PISA på min dåvarande arbetsplats. Samordningsrollen innebar i korthet att jag ansvarade för att alla prov hanterades korrekt, att provet genomfördes i enlighet med de föreskrifter som medföljde. Efter ett av proven i ett samtal med några elever, framkom det att vissa upplevde uppgifterna som helt omöjliga att lösa, medan några få tyckte att provet hade varit lagom svårt och de upplevde att de hade klarat alla de uppgifter som kamraten bredvid upplevde som omöjliga. Jag visste redan då att någon återkoppling till just vår skola angående våra specifika resultat inte skulle komma och det hade även eleverna och deras föräldrar fått information om.

I artikeln ”Nytt PISA-fiasko för Sverige” framställs Sveriges resultat som ett fiasko. I den grafik som presenterar resultaten ligger Sverige på 25:e plats. ”Det är så klart det är oroande”, säger överdirektör Helén Ängmo. Utbildningsminister Jan Björklund återkommer till det faktum att eleverna som denna gång skrivit proven är den sista årskullen som läste i enlighet med den tidigare läroplanen.

”Skolan måste modernisera. Det är fler som använt dator hemma än i skolan”, säger Magnus Oskarsson, projektledare för PISA i Sverige.

Så långt artikeln…

Min egen reflektion handlar om hur förfelat det blir när man inte lyckas sprida de goda idéerna mellan skolor och enskilda pedagoger. Det är ju självklart att en snabb liten jämförelse mellan två skolor ELLER för den delen mellan två klassrum, skulle ge en bild liknande den jag gav av elevernas upplevelse av provens svårighet. Inget klassrum är det andra likt. Ingen pedagog jobbar exakt som grannen i klassrummet bredvid. Vi skulle säkert vinna på att lyfta blicken i högre grad än vi redan gör.

Vad kan vi göra för att förhindra att PISA-resultaten fortsätter sin negativa trend i framtiden? Jag tror att Skolinspektionen sitter på svaret och jag tror att regeringskansliet kan välja att ta ett större ansvar i den här frågan. I stället för att återigen leta syndabockar i olika skolor, borde fokus ligga på att identifiera de skolor och enskilda pedagoger som LYCKAS VÄL och ge dessa individer och skolor instrument för att sprida sina respektive koncept till ett större antal skolor.

Många skolledare är insatta och engagerade i skolutveckling på många skilda sätt, medan någon annan upplever att det gamla och beprövade är en säker väg att gå. Vi måste alla, lärare och skolledare, bli bättre på att dels marknadsföra de goda exemplen, dels också skapa en spridningseffekt av den goda praktiken, där man framgångsrikt år efter år, får goda resultat i internationella undersökningar som PISA. Vi måste också i högre grad än nu våga diskutera vår egen praxis med kollegor, för att på det sättet dra lärdom av varandras styrkor i lärargärningen.

Alltså; I stället för ”vad gick fel?!” bör fokus ligga på ”vilka har lyckats väl och hur ska vi sprida deras kunskaper vidare till alla?!” Ge lärare instrument för att sprida de goda idéerna! Ge lärare tid att hjälpa varandra! Sist men inte minst, är det förstås helt nödvändigt att den som undervisar har utbildning i det aktuella ämnet.