I det #tjugonionde åseriet skrev jag bland annat om klättrandet mellan nivåer i lärandet. Med vuxenstuderande som läser svenska som andraspråk anser jag att det är ännu viktigare än i undervisning av barn. Skälet till det är skillnader i förhållningssätt inom olika kulturbakgrunder, något jag diskuterade mer utförligt i det #tjugosjunde åseriet. De fiktiva personer jag beskrev där har alla olika förhållningssätt till läraren och till kunskap och till skolan som institution. I min lärargärning möter jag lika många kulturbakgrunder som antalet elever i klassrummet. Därför är det viktigt att kommunicera den gängse kunskapssyn som skolan i Sverige har. Mina elever har från början endast sin egen skolgång som referensram och om den skiljer sig från den svenska skolkulturen, så blir det viktigt för mig att tillsammans med eleverna definiera vad som är vårt klassrums kännetecken och vilka lagar, regler och styrdokument vi har att rätta oss efter. Det är självklart att detta sker tillsammans med eleverna, med eleverna som jämlikar i största möjliga mån och det är då jag behöver återgå till den heterogena klassammansättningen i mitt klassrum… Jag behöver för egen del förstå och känna till ganska mycket om de olika skolsystem och länder som eleverna kommer ifrån. Med det i mitt bagage, är min och elevernas gemensamma uppgift att interagera tillsammans som ett team, ett lag, som hjälper varandra i lärandet.
Det är min fasta övertygelse att det är mer berikande för eleverna att vi ser på kunskaperna som ett gemensamt projekt, något vi tillsammans ska utforska, än att var och en sitter tyst och arbetar med uppgifter på egen hand, vilket är typiskt för många av de skolsystem eleverna kommer ifrån. Till en början stöter jag på ett visst motstånd och elever kan ibland hävda att ”vi gör ju ingenting, vi bara pratar!” men efter en tid, då deras muntliga svenska har förbättrats på kort tid för att de har interagerat om viktiga livsfrågor i sanna och ärliga samtal som tar sin utgångspunkt i det var och en själv har bestämt sig för att dela med andra, så ger det en slags vikänsla som är obetalbar att uppleva. Lärandet sker hela tiden och överallt.
Men vad är metaplanslärandets poäng? Ett tydligt och bra exempel är för något år sedan när en kollega på skolan ville att mina elever och jag skulle samarbeta med henne och hennes elever, som just då läste kursen Etik och livsfrågor i gymnasieskolan. Inom kursen hade min kollega gjort en större uppgift som handlade om hur det kan vara att vara på flykt eller tvingas lämna allt och flytta och bygga upp en ny tillvaro i ett annat land. Kollegan undrade om jag och mina elever kunde tänka oss ett samarbete och när jag förklarat för mina elever att de inte behövde svara på jobbiga frågor och inte behövde berätta vad de hette om de var rädda att dela med sig av sina personuppgifter, så tyckte mina elever att det skulle bli spännande att prata med de svenska gymnasieungdomarna. Mina elever och de svenska ungdomarna delades in i grupper där det var ungefär lika många av varje elevkategori.
Det fanns ett litet missförstånd mellan mig och den andra läraren, som jag inte kände till innan jag skickade ut eleverna i grupper. Jag hade uppfattat att det skulle vara ett givande och tagande och ett samtal på lika villkor som eleverna skulle ha med varandra. Därför hade jag gett mina elever i uppgift att fundera ut vad de skulle vilja prata med ungdomarna om, nu när de hade chansen att diskutera en stund med personer som delar en annan kulturbakgrund än de själva. Den andra läraren hade instruerat sina elever att intervjua mina. Naturligtvis ledde detta till lite problem, men inte av det allvarligare slaget. I stället kunde vi använda detta efteråt till att diskutera hur det varit i gruppen och vad mina elever hade uppfattat som positivt respektive negativt.
Det utvärderande samtal som jag och eleverna förde med varandra efteråt, hade en noggrant genomtänkt struktur, som hela tiden pendlade mellan olika nivåer i lärandet. Vi talade dels om vad som hade sagts, men även om hur det hade uppfattats och hur man då hade spunnit vidare i samtalet. Allra viktigast för just mina elever var ändå en analys av den egna språkförmågan i skarpt läge som de nyss varit med om. Vi samtalade om huruvida de hade förstått samtalet på djupet och även om de själva upplevde att de hade kunnat göra sig förstådda. Mot slutet av vår utvärdering så kom vi till den punkt då eleverna ville framföra sina klagomål på hur de hade upplevt situationen när det stod klart att den här uppgiftens upplägg inte var kommunicerat så att alla förstod hur det var tänkt.
Eleverna blev nu tvungna att sätta ord på sitt missnöje. På svenska… Vad ska man säga? Och hur säger man i så fall det på svenska? Efter en mycket kort stund kom de på att de kunde hjälpas åt. Jag jublade inombords och det gör jag också nu, i efterhand, för det är så läckert att som lärare vara med om ett lärande tillfälle där elever förstår gruppens potential för att kommunicera ett budskap. De berättade växelvis, fyllde i och förtydligade åt varandra, bytte snabbt några ord sinsemellan på sitt modersmål, översatte gemensamt för att jag skulle förstå och det som var så extra spännande var ju vuxenaspekten på det hela. De ville verkligen att jag skulle få reda på exakt hur detta skulle kunna läggas upp till en annan gång, eftersom de, precis som jag, eftersträvar effektivitet och nytta i lärandet. En vuxenstuderande har inte tid med en massa aktiviteter som inte fungerar. De vill ha full fart framåt och hög kvalitet ska det vara. Precis därför älskar jag att undervisa vuxna. Det finns inget tak! Hur mycket man än sätter igång, så finns det alltid någon individ som säger ”kan du hjälpa mig med extra input om detta?”
När jag jobbade med barn och ungdomar i grund- och gymnasieskola, var det en väldigt ovanlig fråga, för att inte säga helt unik. Här, i vuxenutbildningen händer det ofta, i stort sett varje dag. Nyfikenheten som eleverna bär omkring på, får de stillad av mig och av varandra och jag vet att när vi klättrar på våra språkliga stegar mellan konkret och abstrakt och vidare till metaplan, så har vi inte bara gjort en insats för en ökad förståelse, vi har haft roligt också.
Genom resonemang i klassen, antingen på helklassnivå, eller i mindre grupper, får elever många olika infallsvinklar och tränar sig att avgränsa ord och begrepp. Den språkliga träningen ska pågå i alla klassrum, men absolut i de klassrum som har elever med en annan språkbakgrund än den svenska. Eleverna har rätt att förstå vad det handlar om. Min intialt viktigaste uppgift är att skapa en social plattform som gör eleverna trygga, så trygga att de vågar sig ut på hal is och tränar sin svenska i klassrummet genom att yttra sig i samtal och gruppuppgifter, eller genom att fråga mig eller be mig förtydliga något. Utan den sociala plattformen går lärandet långsammare, eftersom eleverna är hänvisade till sig själva. I det socialt trygga klassrummet jobbar de ihop, som ett lag. Jag är med i laget. Vi är ett vi. Vi är alla en del av en lärandeprocess som i allra högsta grad är aktiv. Eleven är i centrum… Så måste det alltid vara, men i bloggvärlden förväntas man skriva korta inlägg… Därför fortsätter mitt resonemang i ett annat åseri, kanske med en liten vridning åt något håll. Vem vet?
Etikettarkiv: #the big 5
Tjugonionde åseriet- The Big 5 för barn med annat modersmål än svenska
Var och en av eleverna, utan undantag, ska ges möjligheter att träna ”The Big 5”. Det kräver att jag tänker igenom extra noga hur man kan skapa en lärandesituation som möter det kravet. Men vi backar litegrann och återkommer till begreppet The Big 5, som ju kan betyda flera olika saker.
För den äldre läsaren far tankarna till Afrikas savanner när man talar om de fem stora. När jägare ohejdat kunde samla afrikanska troféer från sina jaktresor, var det eftersträvansvärt att ha med sig något hem som bevisade att man skjutit en afrikansk elefant, en buffel, en leopard, en vit noshörning och ett lejon. Den absolut enda gången jag har upplevt att någon faktiskt har dessa troféer i ett vanligt hem, fick jag en smärre chock. Det var i Oban i Skottland och jag var där på semester och bodde i ett privathem mot Bed & Breakfast. Kanske någon annan än jag hade blivit imponerad, men jag blev allra mest avskräckt och ledsen, beklämd kanske är ett adekvat uttryck i sammanhanget?
De många naturprogram jag är uppväxt med har snarare gett mig känslan av både respekt och beundran, men aldrig någon gång lust att fälla dem, detta trots att jag i ungdomens dagar ägnade mig åt gevärsskytte i en sportskytteklubb och kanske skulle klara av själva skyttet. Men är man lärare, så har man ju även ”The Big 5” inom lärande att hantera och det är den uppsättningen av fem begrepp som jag nu tänker övergå till. I undervisningssammanhang utgår mycket av arbetet från fem förmågor som är så pass viktiga att de sticker ut på samma sätt som de fem afrikanska djuren en gång gjorde i jämförelse med andra djur. Förmågorna, som återfinns i styrdokumenten för gällande läroplaner har var och en avgörande betydelse för hur väl eleven når målen eller ej. Därför är det viktigt att man planering på lokal nivå tar hänsyn till dessa. Om jag nämnde i mitt #tjugosjätte åseri, finns en utmärkt utläggning om dessa förmågor i Lärarnas tidning från 111108.
- Analysförmåga
- Kommunikativ förmåga
- Metakognitiv förmåga
- Förmåga att hantera information
- Begreppslig förmåga
Om ett barn med annat modersmål börjar i den svenska skolan som sjuåring, nyss hitkommen från en annan kulturbakgrund, så har barnet byggt sin språkliga bas på modersmålet och ska nu lära sig sitt nya språks akademiska begrepp med det nya språket som verktyg. I många fall är det helt nytt för barnet att läsa och skriva och också dessa instruktioner får barnet på svenska, inte på sitt modersmål. Självklart finns undantag ifrån detta, i skolor där man förstår att modersmålsläraren behövs för undervisningen på den här nivån. Hantverket att skriva, att forma bokstäver är svårt för en sjuåring. Det blir klumpigt och ojämnt tills man har lärt sig bokstävernas form. De ord som vi använder för att förklara vad barnet ska göra, är alla ord som är nya för den nyanlända eleven. Yttrandet ”Böj bågen lite till, så blir den spetsigare” eller ”om du gör stapeln längre än så där, så blir det en annan bokstav” är gissningsvis obegripligt för en sjuårig elev som inte talar svenska innan, medan en svensktalande elev förstår tillräckligt för att ställa adekvata förtydligande frågor till läraren. Det som verkar lätt och hjälpsamt kan alltså innebära en extra svårighet. Vid den tidiga läs- och skrivinlärningen anser jag att det alltid bör finnas ett nära samarbete mellan modersmålslärare och läraren som eleven har i svenska som andraspråk. Eleven är i centrum. Eleven måste få den hjälp som behövs för att förstå vad det är man ska göra, så att hen kan försöka göra detta. Utan en begriplig instruktion provar eleven sig fram planlöst och det tar tid.
En svensktalande elev som har svenska som modersmål har redan ett visst språk vid skolstart. Det är detta språk som kallas för basen. Skolans uppgift är att dels bygga på basordförrådet för alla barn, dels bygga vidare med ett akademiskt språk i de olika ämnena. Det sistnämnda språket kallar man för utbyggnad. En svensktalande elev som har svenska som modersmål snappar dels upp mycket av det akademiska språket enbart genom att tillägna sig undervisningen, dels genom att avsiktligt träna på olika ord och begrepp. De kursplaner som råder i grundskolan nu är uppbyggda på tanken om en progressiv begreppsbildning i takt med att svårigheten i de olika ämnena ökar. Lärandet är på en enkel nivå i början, men bygger allt mer på att man har tillägnat sig de lägre nivåerna innan man tar till sig nästa. Målbaserade kursplaner är tydliga med kriterier för vad elever ska kunna, ska förstå, ska uppnå och så vidare. För den nyanlända unga eleven i grundskolan finns mycket hjälp att få. Dels kan de få undervisning i svenska som andraspråk, inte att förväxlas med svenskämnet som en modersmålstalande elev läser, dels kan de få hjälp av en modersmålslärare. I den bästa av världar samarbetar dessa tre personalkategorier för att i största möjliga mån hjälpa eleven i språktillägnandet. DET tänker jag ägna ett helt åseri åt i ett senare skede. Nu fortsätter vi med elevens skolvärld…
Den unga nyanlända eleven går vanligen i en helt vanlig klass, där både svenskfödda elever och andra elever med olika modersmål går. Ingen regel utan undantag, men enligt min erfarenhet är barn nyfikna och intresserade av varandra på ett sätt som en lärare kan styra till vettiga aktiviteter som är bra för alla. Det kan vara fråga om att lära känna varandra, förstås, men minst lika viktigt är att alltid koppla mellan de olika kulturerna. The Big 5 innebär ju att man ska träna sin kommunikativa förmåga och det gör man förstås i interaktion med andra. Den begreppsliga förmågan tränas genom att definiera de begrepp man stöter på i undervisningen. Att diskutera gränser mellan begrepp med elever är ett sätt att hjälpa dem att se mönster och struktur och lära sig att skilja mellan olika närliggande begrepp. Det lilla barnet härmar sina kompisar och lär sig mycket av den ytliga kommunikationen på det sättet. Barnen runtomkring rättar också uttal, intonation, innehållsliga misstag, men enligt min erfarenhet sker detta vänligt och hjälpsamt. Om det inte sker på det sättet är det ett läraransvar, som jag ser det. Alla i klassrummet är ett team som ska samarbeta. Alla elever har rätt att få en undervisning som passar just dem. Är det lätt? Nej. Men det är fullt möjligt och det är alltid eftersträvansvärt.
Att träna analysförmågan är en fråga om glasögon. Man behöver hjälpa barn igång med att förstå vad det är man gör när man analyserar, men har de väl kommit på hur man kan göra, så är de kreativa och vetgiriga och också här hjälper en modersmålselev sin nyanlända kamrat. När lärandet sker på ett upptäckarvänligt sätt, ges också rikligt med möjligheter att klättra upp till en metanivå, och resonera med eleverna om lärandet i lärandet. Klättrandet mellan nivåer och även spridningen inom arbetsområdet tror jag är a och o för elevers språkbygge. Genom resonemang i klassen, antingen på helklassnivå, eller i mindre grupper, får elever många olika infallsvinklar och tränar sig att avgränsa ord och begrepp. Den språkliga träningen ska pågå i alla klassrum, men absolut i de klassrum som har elever med en annan språkbakgrund än den svenska. Eleverna har rätt att förstå vad det handlar om.
Eleven i centrum… Så måste det alltid vara. Därför får de vuxna eleverna också ett eget #åseri, eftersom både du och jag har tagit oss igenom en lång text nu igen!
From a teacher's point of view, some is old and some is new! 