Tänk vad härligt att se världen med Stig-Helmers ögon! Det är förstås inte så att jag aldrig har sett Sällskapsresan och dess uppföljare. Snarare är det så att jag har sett dem så många gånger att jag nästan kan säga varje replik i förväg… Jag tror att det är väldigt vanligt att det är så. Det finns kanske olika skäl till varför vi väljer att se ”resefilmerna” om Stig-Helmer och Ole. För min del är det faktiskt inte enbart av nostalgi utan också för att jag är djupt imponerad av hur Lasse Åberg har lyckats med att skapa sitt persongalleri i alla sina filmer. Han gör alldeles fantastiska karikatyrer av människor. Han mejslar ut dem på ett sätt som är helt fantastiskt. Varför skriver jag om detta nu??? För att jag förstås samtidigt ser filmen ”Sällskapsresan” i TV4… Härlig julrepris där Kim Anderzon som nyligen gick bort i cancer, verkligen kommer till sin rätt. Hon är i sitt esse som den av väninnorna som har varit med förr, är mest världsvan  och kan och vet… Detta tema återkommer också i Snowroller, där den ena väninnan kan och vet och den andra är lite bortkommen och behöver hjälp med att veta hur man ska göra med liftkort och annat.

För Stig-Helmer som i filmen ”Sällskapsresan” kallas för ”giraffen” är allting nytt och ovant och han är dessutom så flygrädd att han har tagit yogaklasser för att försöka träna bort flygrädslan. Av läkaren som hållit i denna kurs mot flygrädsla får han i uppdrag att ta med ett paket…och godtrogen som han är så gör han det, utan att fundera. I paketet finns i själva verket svarta pengar som läkaren vill föra ut ur landet. Åbergs poäng är förstås att man ska tänka efter före…och om man vill ta hjälp av någon, så är Stig-Helmer fel person…

För dem av mina elever som läser detta, känner jag ett visst behov av att berätta vad filmen handlar om, TROTS att jag är fullt medveten om att mina övriga läsare såg Sällskapsresan redan då den gick på bio år 1980. Eller snarare vill jag hjälpa eleverna med detta: Varför ska en elev som studerar Svenska som andraspråk se filmerna om Stig-Helmer??? Det finns hur många skäl som helst. Man kan välja ut några ur mängden:

1) Man får lyssna på en tydligt uttalad stockholmska om man lyssnar på (Lasse Åberg) Stig-Helmer, skånska om man lyssnar på Sven Melanders karaktär och göteborgska om man lyssnar på hur Roland Jansson låter. Förutom det har man flera andra fantastiska rollkaraktärer att lyssna på, t ex paret Storch (östgötska)… 😀 Vill man träna sin förståelse i norska, så är det Jon Skolmens karaktär, Ole Bramserud som gäller…

2) Man får ganska omgående en bild av svenskars vanor och beteenden på charterresor, åtminstone om man följer gängse fördomar.

3) Man får upptäcka att vissa fördomar vi har om söner och mammor, verkar vara universella, eftersom Stig-Helmers komplicerade relation till mamman, också återfinns hos den spanske mannen som Kim Anderzons karaktär försöker gå på date med…

4) Ett antal begrepp som skulle kunna vara svåra att förklara för någon som lär sig svenska, kan man lätt få ganska fin koll på om man har Stig-Helmer som mönster för sin förståelse av begreppen. Några av dem är: morsgris, bortkommen, blåögd, naiv etc.

Stig -Helmers världsvane kompis Ole har i varje film alltid någon ny omistlig pryl som är fullständigt oumbärlig. Nu, när vi ser dessa filmer så långt senare, så kommer vi alla ihåg hur ”nya” vi då tyckte att uppfinningarna som Ole hade var. Under julhelgen kommer Lasse Åbergs filmer alla på TV. Se dem!! De är en fantastisk kurs i ”svenskhet” utan minsta ansträngning! Jag ser fram emot Snowroller, då vi alla påminns om vikten av att hålla trycket på ”dalskidan”… och dessutom få insikt i hur kärleksfullt (not!!!) det är att bli kallad ”Älskling” av sin respektive i alla lägen, även då vederbörande är genuint irriterad och förbannad. Leve Lasse Åberg! Tack för alla härliga stunder med Stig-Helmer på bioduken!!!