Jag har tidigare (ibland även nuförtiden) haft en tendens att ”låna ut” böcker som jag tycker är extra bra i något avseende. Jag antecknar aldrig till vem jag lånar ut boken… och ibland händer det att boken faktiskt INTE kommer åter. Är boken bra, så saknar jag den efter en tid när nästa vän kommer för att höra sig för om ett boktips… Då inser jag att boken är borta till följd av att jag trodde mig kunna lita på att få tillbaka utlånade böcker… I logikens namn, för att jag älskar den aktuella boken, letar jag i antikvariat och på loppisar och hittar ibland den bok jag förlorat på detta sätt… Det finns EN bok som jag inte skulle klara att göra mig av med… Den heter ”The Five People You Meet In Heaven” och är skriven av Mitch Ahlbom. Jag tror att jag är inne på min ”femte” bok av just den titeln… Nu får det räcka, så nu tipsar jag utan att låna ut cet exemplar jag till slut lyckades förvärva… Den finns inte längre att köpa på svenska, så det exemplar jag äger, har jag köpt ”second hand” på Amazon.com från USA, men det var den värd… Den har sin egen personliga historia och det är ju så det fungerar med böcker, tänker jag. Man har sin egen relation till den aktuella boken, bokens text utgör egentligen endast en liten del av upplevelsen, för den läsupplevelse jag själv har är säkerligen helt unik.
Det är intressant att diskutera böcker med andra, tycker jag. Det berikar mig väldigt mycket. När jag var yngre, så kunde jag svara på frågan ”vilken är den bästa bok du läst?” Jag hade länge ett standardsvar. Nu brukar svaret variera med frågarens profil. Med det menar jag att den som undraröver min ”bästa bok” är en person jag kanske känner mer eller mindre väl och kan tipsa om en bok som jag upplever skulle passa ihop med den personen. Det vore fel att svara ”Brott och straff” av Dostojevskij om personen är en av mina elever som sällan eller aldrig läser böcker… Då är det en bättre idé att tipsa om ”Den gamle och havet” av Ernest Hemingway eller ”Möss och människor” av John Steinbeck, eftersom dessa böcker dels är klassiker som eleven kan upptäcka att andra har läst och därför kan diskutera. Vidare är det en smart idé på så sätt att boken inte är så omfattande, men ändå griper tag i läsaren och ger mersmak… De personer jag känner som inte är läsare har mer än en gång fått försiktiga eller mer enträgna (döttrarna och maken!) förslag på fina och minnesvärda böcker. Jag har på senare år övergått till att tipsa lässvaga eller ointresserade läsare att i stället lyssna på en ljudbok. Varför då? För att jag vill att de ska uppleva den läsglädje jag själv finner så betydelsefull i mitt liv!!! Då spelar det initialt inte så stor roll om de lyssnar med öronen och upplever…eller om de läser med ögonen…och upplever… Huvudsaken är att boken i fråga får sin läsare…
Men minnesvärda böcker kan trots allt vara väldigt individuella på så vis att de ”tio i topp” listor jag skulle kunna skriva, skulle inte alls vara identiska med DINA tio i topp listor. Det fascinerar mig oerhört att det förhåller sig på det sättet! Verkligen! Lite nu och då får jag tips om en ”ny” författare och köper eller lånar en bok som jag direkt tar mig an. Inte så sällan är boken i fråga så pass intressant att det STÖR mig att jag inte läst allt som författaren tidigare skrivit och /eller upptäckt vederbörandes författarskap i ett tidigare skede…
De författare som intresserar mig, får mig som någon form av ”återkommande läsare” för med deras böcker är det så att så fort de kommer ut, köper jag dem och läser dem. Det finns många sådana författare, men den senaste i raden som jag snöat in på är Marie Hermansson. Jag ägnar nästa Åseri åt ett antal av hennes böcker, så förstår du varför just hennes böcker har trollbundit mig! Välkommen åter! ❤
From a teacher's point of view, some is old and some is new! 