september 7, 2016 av asaole

Trehundrafemtiosjätte åseriet- Att beskriva ett föremål, en miljö eller en person

I min undervisning av vuxna utlandsfödda elever, försöker jag vara så konkret som möjligt och komma med handfasta tips. Det händer ofta att jag tar med saker till klassrummet om jag tror att det kommer att underlätta lärandet. För att ytterligare hjälpa eleverna har jag skapat filmer där jag går igenom sådant som man behöver kunna för att nå målen i kursen de läser tillsammans med mig. Några filmer handlar om grammatiska företeelser som ordklasser eller satsdelar, men tre av filmerna handlar om just beskrivningar. Det är dels beskrivningar av föremål, dels människor och slutligen miljöer. Med tanke på att det blir allt viktigare med multimodalitet har jag inte slutat förklara i klassrummet, men jag har kompletterat det jag gör där med filmer på samma tema, så att den som behöver repetera ska ges den möjligheten.

Att beskriva ett föremål innebär att sätta ord på de kännetecken föremålet har. Det kan röra sig om vanliga och kända föremål som vi har omkring oss, men också vara något som är okänt för den du beskriver för. För att hjälpa eleverna att lyckas med beskrivningar som är kontextoberoende, brukar jag föreslå att de ska tänka sig att den de ska beskriva för blundar. Då märker ofta eleven vilka delar i beskrivningen som blir begripliga för mottagaren.

När vi samtalar om att beskriva människor, så har jag många olika resurser av lite äldre snitt, som till exempel ett alldeles utomordentligt kortsystem som jag tillverkat själv med hjälp av kataloger och resebroschyrer en gång för länge sedan. Det var mitt första år som lärare som vi var några stycken som satt en dag på sportlovet och klippte och klistrade och sedan plastade in ett stort antal kort som föreställer människor. I alla år som lärare har jag haft stor nytta av dessa kort på en lång rad sätt. Vi behövde TVÅ kataloger av varje, för att kunna klippa ut två identiska bilder… Nu i färgkopiatorernas värld räcker det med en katalog… Dessutom kan man säkert hitta fria bilder på internet om man bestämmer sig för det i stället… 🙂

Korten och bladet med ansikten passar på alla svårighetsnivåer, eftersom övningen utgår ifrån vad eleven själv kan producera muntligt. Ett sätt att använda korten och bilderna är enligt följande:

Den ena eleven har kortleken i sin hand, beskriver en i taget av bilderna, medan kamraten efter beskrivningen ska avgöra vilken av bilderna på det större bladet som åsyftas.

Min erfarenhet som lärare har visat mig att det jämförelsevis är enkelt att beskriva föremål och människor om man jämför med att beskriva miljöer. Om målsättningen är att beskrivningen ska vara kontextoberoende så brukar jag börja med att utgå ifrån en bild, för att på det sättet ge eleven möjlighet att i ett senare skede TÄNKA sig att den miljö som ska beskrivas ÄR just en bild… Att ta hjälp av egna erfarenheter eller av de fem sinnena för att sätta ord på hur miljön ser ut kan också vara en möjlighet.

september 3, 2016 av asaole

Trehundrafemtiotredje åseriet: Den djupt mänsklige Theodor Kallifatides- Ett författarskap att grotta ner sig i! Del 3

Tillsammans med Kallifatides känner man dofterna av mandelträd och minns den utsökta olivoljan med fetaost och färska tomater. Man kan för sin inre syn förstå hur det ser ut på de platser författaren beskriver och minnas semestrar på soldränkta stränder eller stunder då man njutit av det klara vattnet. Så är det i allra högsta grad också i självbiografin Det gångna är inte en dröm, som utkom 2010. Precis som i Mödrar och söner eller Med sina läppars svalka får jag precis det jag uppskattar hos Kallifatides, men med den skillnaden att den här gången är det en självbiografi, inte en roman.

Oavsett vilka återkopplingar eller likheter man kan skymta mellan de fiktiva berättelserna och Det gångna är inte en dröm, så ser jag det snarare som ett kvitto på vad i sitt eget liv Kallifatides har uppfattat som viktiga händelser eller något som varit avgörande för hans framtid. Så är det till exempel med hans beskrivning av barndomskärleken Meri och hur han längtande stryker kring hennes hem och hoppas få se en skymt av henne… men också hur hans morfar räddat honom undan att hamna i fascisternas klor. Samma sak med faderns utsatthet med flyktingstatus, trots att han var grek, men uppväxt vid Svarta Havet i Turkiet. De händelserna skildras även i romanerna, men med fiktiva karaktärer som hamnat i liknande omständigheter som de vänner och släktingar vi möter i självbiografin.

Att Kallifatides hämtar sin inspiration till romanerna i sitt eget liv, kan ha många förklaringar, men en av dem ger han tydligt och klart i Det gångna är inte en dröm, där han menar att det handlar om en insikt han fått. Han hade en tid provat att skriva med andras texter som förebild och själv ansett att det han skrev endast blev falskt, att det ibland liknade ursprungstexten, men att han själv kunde se hur det inte blev lika bra som originalet och att han därför lika gärna kunde utgå ifrån något annat. Kallifatides skriver:

”En insikt växte i mig. Skriv aldrig om sådant som du inte känner bäst till. Vad är det du känner bäst till? I bästa fall, dina egna erfarenheter. Du har ingenting annat att komma med än dig själv. Allt annat är lurendrejeri, spel för gallerierna, underhålning” (s. 119).

Något som slår mig när jag läser Det gångna är inte en dröm är att det ju finns oändligt många händelser att utgå ifrån för uppslag till romaner, så att Kallifatides fick den där insikten ska vi nog vara tacksamma för! När man läser självbiografin möter man personer och miljöer som Kallifatides skildrar med detaljskärpa och omsorg. Vidare beskriver han långa rader av händelser som i många fall alldeles ensamma skulle kunna utgöra utgångspunkten till romaner. Vi får till exempel veta vilken händelse som var utgångspunkten för den text som var den första som Kallifatides fick publicerad och med den följer flera intressanta detaljer som går att känna igen i romanform från andra böcker han skrivit. Är det utgångspunkten i det egna livet som har gett närvaron, känslan av äkthet, styrkan och drivet i romanerna? funderar jag, medan jag läser.

Den inledande delen av Det gångna är inte en dröm handlar om Theodor Kallifatides tidiga barndom och ungdom. Något som slår mig i den här delen av boken är hur mycket hans lärare har betytt för honom, på gott och ont. Hans beskrivningar av lärarna i gymnasieskolan är väldigt detaljrika och levande och en del av dessa lärare skulle man inte för sitt liv vilja möta som elev! Men eftersom jag själv är lärare tycker jag att det är spännande att läsa hur en lärare kan påverka en ung människas liv på ett genomgripande sätt. En del av lärarna hade förstås ett kunskapsinnehåll som var intressant och givande, medan andra delade med sig av en inställning till livet eller en passion för sitt ämne. Ytterligare någon lärare hade hanterat Kallifatides inlämningsuppgifter eller prov med en hänsynslöshet som ändå gav en lärdom i slutändan. Ett sådant exempel var när Theodor i ämnet historia kunnat erinra sig ett specifikt årtal och svamlat fram andra detaljer i skrivningen. Resultatet på skrivningen blev icke godkänt med noll poäng och kommentaren:

”Om man inte vet exakt ska man avstå ifrån att låtsas vara exakt”. ( s. 45).

Theodor Kallifatides menar att det blev en lärdom inte enbart för livet utan även för hans skrivande. Även på fritiden ägnade sig Theodor Kallifatides åt lärande på många olika sätt, till exempel genom att läsa, läsa, läsa och läsa. Han läste allt som kom i hans väg och detta inkluderade bland annat en encyklopedi i tre volymer som var en av få böcker som familjen Kallifatides ägde. Denna läste den unge Theodor från pärm till pärm, eller som han själv säger, ”från alfa till omega”. Som förklaring till detta märkliga tilltag skriver han finurligt:

”Då drömmen om att bli ett helgon hade havererat kunde man faktiskt satsa på att bli klok.” (s. 41).

Det var nämligen så att Theodor tidigare i brist på annan tillgänglig litteratur hade läst helgonberättelser och andra religiösa texter som han kommit över. Genom skolningen i gymnasieskolan kom Theodor Kallifatides att ändra inställning till många saker i livet. Han skriver:

”Tiden i gymnasiet blev avgörande för mitt liv. Den pojke som efter det sista skriftliga provet enligt seden slängde sin bläckbehållare mot gymnasiets gråaktiga vägg hade i tur och ordning blivit ateist, socialist, politiskt aktiv, litteraturälskare samt förstått att människorna är konstiga och att man fick vara glad att de inte var konstigare” ( s. 82).

Med betygen från nyss nämnda skola skulle Theodor Kallifatides enligt planen studera vidare, men antogs inte till den högre utbildningen. Detta orsakade ett inre kaos där han övervägde att ta livet av sig, men hans mammas reaktion på det faktum att sonen inte kom in, är verkligen tröstande. Hon mötte honom med yttrandet:

”En dag kommer de att skämmas!”(s. 83).

Att hon fick rätt kan vi ju anta, med tanke på att Kallifatides böcker säljer väldigt bra även i Grekland… Båda föräldrarnas stöttande inställning till Theodor och hans syskon blir väldigt tydlig i både Mödrar och söner och i Det gångna är inte en dröm. Mamman hade till skillnad från Theodors far inte någon skolutbildning, men var ändå mån om att Theodor gavs möjlighet att nå så långt som möjligt, trots familjens tidvis dåliga ekonomi. Fadern jobbade ibland dubbla skift som lärare för att se till att Theodor kunde studera.

Theodors första tid i vuxenlivet innebär dels ett seriöst försök att bli skådespelare, dels en från svenskt perspektiv omänskligt hård militärtjänst med sadistiska befäl och orimliga krav på rekryterna. Vid ett tillfälle då han hade några timmars ledighet från soldatlivet kom tanken om att han kanske skulle leva i något annat land än Grekland:

”En dag ska jag kasta en svart sten bakom mig och vandra dit mina ögon leder mig” (s. 131).

Men innan den dagen kommer, så åker Theodor Kallifatides iförd soldatuniform för att återse barndomsbyn Molai och morföräldrarna. Det blir tydligt för honom att de inte gärna ser att han går ut till något kafé och han inser att man fortfarande betrakar honom som son till ”den röde”, för evigt betraktad som flykting av byborna. Kallifatides inser i skrivande stund att han skulle komma att ta efter fadern vad gäller en sak… Hans lott har blivit att betraktas som flykting och främling. Natten som följer sover han ute under stjärnorna på terassen och innan han somnar tänker han:

”Här, i denna by, var min plats på jorden. Även om den inte ville veta av mig”(s.148).

När soldatlivet är avslutat och Theodor Kallifatides tar upp sin blygsamma skådespelarkarriär är det ändå något som fattas… Han börjar känna att han inte passar in. Landet är inte hans. Vändpunkten blir en biofilm av Ingmar Bergman, med Max von Sydow i huvudrollen, nämligen Jungfrukällan, men avgörandet blev det svenska språket. Kallifatides tidigare flickvän fick möjlighet att lyssna på den linguafonekurs som han hade hemma och fällde den kommentar som fick honom att bestämma sig:

”Det här språket kan man skriva sagor på”(s.176).

Trogna läsare av Kallifatides böcker här i Sverige är liksom jag alltså den där flickvännen stort tack skyldig… Jag tänker mig att Theodor Kallifatides säkert skulle ha varit författare även om han valt att emigrera till ett annat land. Men Sverige skulle ha varit fattigare utan hans författarskap. Väldigt få författare skriver en så fantastiskt fin svenska!

Ju fler böcker av Kallifatides jag läser, desto klarare ser jag alltså honom själv i böckerna… Det bidrar också till att jag tycker att läsningen är än mer intressant. Så är också det faktum att författaren väljer att väva samman sin roman med de historiska händelser som var av vikt för de inblandade länderna. Den invecklade politiska nutidshistorien i Grekland blir lättare att begripa med hjälp av Theodor Kallifatides skildringar av händelserna från ett inifrånperspektiv. Tack för det!

Det kommer säkert fler åserier med kommentarer om Kallifatides böcker i sinom tid!

Välkommen att läsa dem då! 🙂

september 2, 2016 av asaole

Trehundrafemtioandra åseriet: Den djupt mänsklige Theodor Kallifatides- Ett författarskap att grotta ner sig i! Del 2

Som jag skrev i #Trehundrafyrtioåttonde åseriet, så händer det att jag får för mig att jag ska läsa ”allt” jag kan komma över av en viss författare. Det finns många favoriter av Theodor Kallifatides som jag läst med stor behållning och gärna skulle läsa igen. För att hinna med att läsa så mycket som jag önskar, brukar jag komplettera den vanliga ”pappersboksläsningen” med att lyssna på ljudböcker. En sådan inläsning är Kallifatides bok Herakles, som har lästs in av skådespelaren Reine Brynolfsson. Trots de många namnen och invecklade släktförhållandena mellan gudar och halvgudar i den grekiska mytologin som skildras i romanen, så bidrar Brynolfssons gestaltande läsning till att jag åtminstone hjälpligt hänger med i svängarna…

Boken Herakles av Kallifatides är säkert ett seriöst försök att skapa begriplighet för den som vill förstå grekisk mytologi, men jag tror att den passar allra bäst för dem som redan har läst de många mytologiska berättelserna och kanske kan dem utan och innan från någon annan förpackning än Kallifatides roman. Då gissar jag att romanen med sitt sätt att levandegöra enskilda berättelser bidrar till att skapa minnesbilder att hänga upp de mytologiska gestalterna på.För mig personligen kommer Herakles av Theodor Kallifatides i stället bli starten på en stunds sökande i andra källor vid ett senare tillfälle. Det jag främst kommer att fokusera på då är förstås vem Herakles var enligt övriga källor…

Herakles som jag uppfattar honom i Kallifatides tolkning är högt beundrad och ansedd, med framgång som signum. Han är guden Zeus son, utan att veta om det och han hamnar i en lång rad olyckliga omständigheter som bidrar till att jag uppfattar honom som en ganska sorglig och misslyckad figur, trots sitt renommé som hjälte. Berättelsen innehåller många förvecklingar och detaljer och en central händelse är när Herakles mördar sina egna tre söner. För att sona sitt brott måste Herakles utföra en lång rad spektakulära underverk, som är av övermänsklig natur och dessa är tolv till antalet och kända för oss inte enbart som Herakles underverk, utan även med den romerske motsvarigheten till Herakles, som utförde ”Hercules stordåd”. De bakomliggande mytologiska berättelserna tror jag är en viktig förutsättning för att på allvar kunna ta till sig Kallifatides bok. Han skriver levande och intressant, men alla de mytologiska namnen bidrar till att boken känns rörig. Därför rekommenderar jag boken antingen till den som redan kan sin grekiska mytologi ELLER till den som först läser på litegrann…

Exempel på fakta om Herakles

Men en sak som Herakles ändå hjälper mig med är att återigen skapa mystik kring de grekiska öarna, den grekiska naturen och allt som växer där. Det gör Kallifatides som ingen annan! Man känner dofterna och kan för sin inre syn förstå hur det ser ut på de platser författaren beskriver. Så är det i allra högsta grad också i romanen Med sina läppars svalka, som utkom 2014 och skildrar den grekiska kvinnan Elenas hela liv, med början i en grekisk by på nittonhundratrettiotalet. Precis som i Mödrar och söner får jag precis det jag uppskattar hos Kallifatides.Elena är, liksom andra huvudgestalter i Kallifatides böcker, en person som inte är en bland andra i den lilla byn. Berättelsen tar sin egentliga början under den tyska ockupationen under andra världskriget och Elenas pappan har gripits av polisen för sina kommunistsympatier. Mamman och Elena lever ensamma och är redan utstötta ur bygemenskapen för att pappan var kommunist, men deras utsatta situation förvärras ytterligare när mamman uppvaktas av ett tyskt befäl. Också i skolan upplever Elena ett utanförskap, men eftersom hon är duktig i skolämnena så vinner hon lärarens förtroende. Elenas skönhet gör också att pojkarna i klassen blir förälskade i henne. Det blir också läraren… Elena och Giannis (läraren) tvingas fly från byn och väljer att emigrera till Australien. De lever under knappa omständigheter i början, men får ändå någorlunda ordning på livet. Boken skildrar det utanförskap man känner som migrant och mödosamt och ofta tröstlöst det är att försöka skapa sig ett drägligt liv i den nya landet. Elena och Giannis känner ofta hur de inte passar in och hur de får kämpa extra hårt för att de inte är födda i landet från början.

Boken kan sägas vara uppdelad i fyra spår. Dels handlar det om den unga Elena och livet i barndomsbyn, dels om Elena och Giannis när de är i Australien, men sedan väljer paret att emigrera ännu en gång, nämligen till Sverige. Därför handlar romanen även om tiden i Sverige och om dottern Maria och hennes familj när hon är vuxen. Det finns en skillnad i drivet i de olika skildringarna. Min uppfattning är att författaren lyckats bäst med de delar av boken som skildrar Elenas barndom och ungdom och den del som skildrar den första tiden i Sverige. Men likt andra böcker av Kallifatides så är Med sina läppars svalka läsvärd i sin helhet. Den lämnar en känsla av insikt efter sig… Med den här boken inbillar jag mig att jag vet lite bättre hur det kan vara att flytta från ett land till ett annat. Jag tror mig också förstå bättre vad som kan ha varit svårt för de invandare som först kom till Sverige på 1960-talet från Grekland. Genom boken fick jag också en hel del förståelse för hur vårt mottagande av utlandsfödda har förändats sedan sextiotalet, på gott och ont.

Ju fler böcker av Kallifatides jag läser, desto klarare ser jag också honom själv i böckerna… Det bidrar också till att jag tycker att läsningen är än mer intressant. Så är också det faktum att författaren väljer att väva samman sin roman med de historiska händelser som var av vikt för de inblandade länderna. Den invecklade politiska nutidshistorien i Grekland blir lättare att begripa med hjälp av Theodor Kallifatides skildringar av händelserna från ett inifrånperspektiv. Tack för det!

Det kommer säkert fler åserier med kommentarer om Kallifatides böcker i sinom tid!

Välkommen att läsa dem då! 🙂

augusti 30, 2016 av asaole

Trehundrafemtioförsta åseriet- Med erfarenhetsbryggan håller skolan i längden!

När jag som ung lärare började arbeta för första gången på en lärartjänst, så var det i en sexa där min företrädare slutat redan vid jul i femman. Före mig hade klassen haft en rad vikarier. Som nyutexaminerad lärare hade jag många tankar och idéer om hur jag skulle göra, men jag saknade två viktiga pusselbitar, rutin och erfarenhet. Därför var det väldigt mycket som i början kändes svårt och jobbigt med att vara lärare.

Vid min sida i den där klassen stod inget arbetslag, för detta var vid en tid då man var mer ensamvarg i yrket än vad man är nu. Det fanns ändå tre personer som hade en slags insyn i hur arbetet avlöpte i klassrummet. En av dem var elevassistent. Hon punktmarkerade en elev i behov av särskilt stöd och fanns alltid vid den elevens sida, vilket innebar att hon också var med på alla klassens lektioner. Nästa person som fanns i klassen till och från var den speciallärare som var knuten till klassen för att stötta elever i lärandet. Slutligen råkade det falla sig så att klassen redan tidigare hade fått en annan lärare i ämnet engelska, och denna lärare i engelska behölls trots att jag hade engelska i min utbildning. Fortfarande än i dag är jag tacksam för denna omständighet, eftersom det möjliggjorde för mig att se hur en rutinerad och erfaren lärare hanterade klassen, lektionssituationen och ämnet. Hon bjöd in mig att delta i hennes lektioner och för det är jag henne evigt tacksam. Jag kunde se hur hon började lektionen, vad hon fäste uppmärksamhet vid hos eleverna och hur hon uppmuntrade och motiverade dem.

Med de första åren i minnet, kan jag göra en liten lista på generösa kollegor som likt läraren i engelska ovan, förstod att jag som ny i yrket kunde behöva stöd och hjälp på olika sätt. Dessa lärare i min närhet bistod mig med urval av stoff, upplägg och avgränsningar, förslag till tidsbesparande metoder för både förarbete, genomförande och efterarbete, men också andra delar av yrket. Vilken slags lärare hade jag blivit utan dem? Hade jag ens varit lärare NU utan dem? Det kan man verkligen undra, eftersom jag under resans gång kommit hem från jobbet mer eller mindre knäckt, men på något sätt alltid fått en ”livboj” utkastad av en annan lärare, som tyckt att jag inte skulle ge upp och därefter hjälpt mig att hitta en väg ut ur det som för stunden inte kändes så bra.

I dagens läge med lärarbrist och en allt större andel av lärarpersonalen som saknar adekvat utbildning är detta ännu viktigare än tidigare. Problem som för stora undervisningsgrupper, otydliga ramar i uppdraget eller chefer som saknar tydligt ledarskap kan avhjälpas med olika insatser. Men dessutom kan skolan behöva en plan för hur man ska säkra att gedigen kunskap och beprövad erfarenhet inte bara försvinner med dem som avgår med pension. Om jag får önska något från #Gustav Fridolin och andra skolpolitiker inför nästa val, så är det en reform som innebär nedsättning i tid för äldre lärare, för att stötta yngre lärare som är nya i yrket. Det skulle gagna skolan på längre sikt och skapa en starkare vikänsla i lärargruppen, tror jag. De kostnader reformen skulle innebära, skulle betala sig genom att färre unga lärare hoppar av yrket redan innan de blivit varma i kläderna.

Att den äldre läraren delar med sig av sin erfarenhet är inte den enda vinsten. En annan vinst är förstås att den unga läraren hinner skaffa sig rutiner och erfarenhet i tillräcklig utsträckning för att stå på egna ben när den äldre läraren i sinom tid går i pension. Ytterligare en vinst är förstås att den äldre läraren går i pension glad och nöjd med att vara lärare. Många av mina äldre kollegor har tyvärr i stället hamnat i det utanförskap en sjukskrivning innebär. En #erfarenhetsbrygga mellan nyexade lärare och blivande pensionärer inom vårt yrke är mitt förslag på miljövänlig personalpolitik och hållbar utveckling i skolan. Må Gustav Fridolin anta min utmaning! 🙂

augusti 29, 2016 av asaole

Trehundrafemtionde åseriet- Tjugo tusen!

Nu har bloggen haft 20 000 visningar! This blog has now had 20,000 views!

In my blog I share thoughts and experiences from my life and teaching career. Occasionally I also write book reviews or share my experiences from trips. Most of the content is written in Swedish. Some of the posts may be interesting to an English-speaking reader. Please look for ”In English” in the menu to the left. Thanks!

Tack alla ni som läser det jag skriver. I våras publicerade jag en serie inlägg som handlade om musik i SVA-undervisningen. Inläggen hittar du enklast genom att söka här på bloggen med #Musikupplägg att samtala om. Under sommaren har ett antal blogginlägg handlat om upplevelser från en turistresa i USA. För att hitta dem är det enklast att söka här på bloggen med #Turist i USA. Naturupplevelser i Sverige har också fått plats här, till exempel en resa i trakten runt #Högakustenbron och nu senast, ett besök i skogsmiljö vid #Predikstolen. Efter sommaren återgår bloggen till att vara en mix av reflektioner om undervisning, boktips och däremellan en del minnen från lärargärningen och först ut bland dessa inlägg var ett inlägg om svenskan som #Melodins språk. I augusti har jag jobbat med reflektioner om #läsning och #läsundervisning. Dessutom har jag börjat en djupdykning i #Theodor Kallifatides författarskap, där del 1 är ett åseri som heter #trehundrafyrtioåttonde åseriet. Läser du vidare i höst, så hoppas jag dela med mig av fler undervisningstips både här, på #viärlärare, #asaole och på min YouTube-kanal #åseriklipp.

augusti 29, 2016 av asaole

Trehundrafyrtionionde åseriet: Lärares känsla en MÅNDAG kan verkligen OCKSÅ vara olika!

I det trehundafyrtiosjunde åseriet skrev jag om hur skönt det var att kunna gå hem vid lunch på fredagen, när arbetsveckan enligt schemat är slut, utan att behöva använda hela helgen åt att ta hand om elevinlämningar. Allt var klart…

JAG hade jobbat klart med förberedelser och planering för elevernas lärande, men vi hade inte riktigt kommit igång än… För någon dag sedan föreslog jag därför för eleverna att de kunde skicka in en extra liten text om de kände för det. ”Menar du en frivillig utöver de obligatoriska?” undrade en elev. Jag svarade att det var så jag tänkt och att syftet i så fall skulle vara att eleven skulle ges en extra möjlighet att visa sina kunskaper samtidigt som jag snabbt skulle kunna få en överblick över de olika styrkor och svagheter eleverna visade i skrift… I mitt trehundrafyrtiosjunde åseri berättade jag att EN hade hörsammat mitt förslag om den extra uppgiften. Idag är det måndag morgon och jag har vilat över helgen, men det har inte eleverna. 16 inlämningar fanns i min inkorg! Nu har jag fått att göra och det ska blir jätteroligt att läsa vad de skriver om! Som man bäddar får man ligga… 🙂

I fredags passade ju Kronblom ganska bra… men nu måste jag komplettera med något, känner jag! 😉 Det gäller att vara ”pigg som en mört” på morgonkvisten om man ska ta hand om alla inlämningar idag… En god natts sömn var en bra start på den här veckan!

augusti 26, 2016 av asaole

Trehundrafyrtioåttonde åseriet: Den djupt mänsklige Theodor Kallifatides- Ett författarskap att grotta ner sig i! Del 1

Det händer att jag får för mig att jag ska läsa ”allt” jag kan komma över av en viss författare. Senast detta hände började jag med att lyssna, eftersom den möjligheten gavs först… Mödrar och söner var en av de böcker av Theodor Kallifatides som jag inte hade läst förut och när jag just hade avslutat en annan ljudbok och tittade på min bokhylla i Storytel föll blicken på denna bok.

Inläsningen av Sven Wollter gör förstås sitt till för att läsupplevelsen ska få hög kvalitet och man dras direkt in i Kallifatides resonemang om livet. Att lyssna på böcker kan annars vara lite som ett lotteri. Är inläsningen inte så bra, så riskerar min uppfattning om inläsaren att till viss del drabba författaren i fråga och kanske ger jag upp mitt projekt att lyssna på den aktuella boken. I allra sämsta fall plockar jag inte ens upp pappersboken för att läsa den… I Kallifatides fall är det lyckligtvis så att jag har läst mycket av honom tidigare och redan är en biten och återkommande läsare så Wollters röst utgjorde i stället en perfekt bonus för en bok jag ändå skulle ha lyssnat på, oavsett inläsare.

Med Mödrar och söner får jag precis det jag uppskattar hos Kallifatides. Han skriver medryckande och lägger upp sin skildring på ett spännande sätt. Här handlar det om tre spår, dels nutid, där Kallifatides är på besök hos sin mor i Athen och ibland även träffar sin bror och andra släktingar, dels i berättande form de många episoder från barndom och ungdom i Grekland som Kallifatides drar sig till minnes. Det tredje spåret är ett dokument, där Kallifatides far har skrivit ned sina minnen från ett långt liv. Mellan dessa tre spår väver Kallifatides som brukligt sin väv av levnadsvisdom.

Mellan modern och Theodor finns ett starkt band och trots att de vanligtvis bor i varsitt land, långt ifrån varandra, har de en mycket nära kontakt med varandra. Ändå skymtar mellan raderna en ömsesidig respekt som inte möjliggör helt öppna konversationer. Denna respekt innefattar bland annat väldigt speciella procedurer runt kaffedrickande som är underhållande att läsa. Theodor har en lång lista på sådant han gärna skulle vilja fråga sin nittiofyraåriga mor om, men inte riktigt vågar. Kaffestunderna blir därför en tänkbar öppning för förtroliga samtal om livet. Modern å sin sida verkar av just respekt för sin son, avhålla sig ifrån att nämna vissa detaljer, som för att skydda honom ifrån dessa. Men Theodor är i Athen denna gång just för att en gång för alla få veta hur det egentligen förhöll sig med en lång rad händelser som ligger för långt bak i tiden för att han själv ska kunna veta säkert.

Den gradvisa avtäckningen av Theodor Kallifatides familjehistoria skildras med stor kärlek och i bokens inledning berättar Kallifatides hur hans familj likt så många andra grekers befann sig i Turkiet sedan generationer, men plötsligt blev tvungna att flytta till Grekland, i en omfattande utväxling mellan de två länderna, då också turkar som befunnit sig i Grekland tvingades åter till Turkiet. Theodors pappa, som var född vid Svarta Havet, kom därför att hela sitt liv betraktas som en utlänning, en som inte var som alla andra. Detta utanförskap, måste ha präglat inte bara honom själv, utan också hans familj i hög grad.

Nästa ljudbok som jag drogs in i med hull och hår var Vänner och älskare som precis som titeln antyder handlar om en djup vänskap mellan Georg och hans vän Milan, men också om kärlek mellan olika människor. Återigen är Wollters inläsning av denna ljudbok en del av magin med boken, men det vore fel av mig att ta udden av det skrivna ordet, för hur väl Wollter än kan gestalta, så vore inläsningen inget värd om texten inte höll måttet. Georg och hans fru Marja har levt ihop i många år och haft ett lyckligt äktenskap. Det är i alla fall vad Georg har uppfattat, den dag när han hittar en ask som likt Pandoras ask rymmer en hemlighet. Ska han våga öppna asken eller inte? Han ringer Milan och tillsammans resonerar de om fördelarna respektive riskerna med att öppna asken och studera dess innehåll. Den här boken är i allra högsta grad en bok om filosofiska ställningstaganden. Man följer med i handlingen, men också i Georgs ambivalenta hållning till saker som händer omkring honom. Och så är det ju hon som räddar livet på honom gång på gång… Vem är HON? Kallifatides håller läsaren på sträckbänken genom allehanda författarknep… och spänningen är till slut olidlig… Hur ska detta sluta? Att kunna kasta in vändningar i en bok vars första uttryck är VANLIGHET är skickligt. De vändningar som jag syftar på är av sådan art att den ena läsaren skulle säga att ”det var slumpen” som orsakade detta, medan nästa läsare menar att det var ”Gud som grep in” och ytterligare någon skulle säga att ”det var ödet”.

Det som gör boken så läsvärd är att vi följer Georgs resonemang om detta… En annan kvalitet som boken har, är att jag som läsare kan känna igen små bitar av författaren i många av de levnadsöden som Kallifatides målar upp i persongalleriet. Det är också delar av gestalternas egenskaper som känns bekanta från Kallifatides själv. Det gör boken spännande och intressant.

Han har delvis gett röst åt kvinnor i boken, men jag vill inte röja något konkret exempel, eftersom jag tycker att du ska läsa boken själv, men i de fall då han till exempel skriver brev från jagperspektivet av en kvinna, så känner jag igen mig, och kan identifiera mig med hennes uppfattning och känslor i vissa livsfrågor. Det har alltid fascinerat mig när manliga författare lyckas med detta. Främst tar jag ändå med mig det djupa resonemang om stora livsfrågor, som Kallifatides bjuder på. Jag översköljs av hans vishet när jag läser den här boken. Och vem skulle vilja leva utan visdom? Vem skulle för den delen vilja leva sitt liv utan kärlek?

”Den sanna exilen är att leva utan kärlek”

Theodor Kallifatides (ur Vänner och älskare)

Det kommer säkert fler åserier med kommentarer om Kallifatides böcker i sinom tid!

Välkommen att läsa dem då! 🙂

augusti 26, 2016 av asaole

Trehundrafyrtiosjunde åseriet: Lärares känsla en fredag kan verkligen vara olika!

I det trehundafyrtiosjätte åseriet skrev jag om den starkast bidragande orsaken för att stanna kvar i yrket, ELEVERNA och allt man får tillbaka genom att vara i deras närhet. Nackdelar då? Finns det inga nackdelar med det här yrket? JO… Man måste vara i takt med tiden… Som med alla andra yrken är det till stor del en fråga om hur man hanterar situationen, vilken inställning man har och hur stresstålig man är i ett läge med stor arbetsbelastning på för liten tid. Det är min övertygelse att väldigt mycket är avhjälpt av kommunikation och samarbete och noggrann planering. Det gäller att tänka efter före, så att säga… 😉

Det finns dock EN nackdel som jag tänkte på när jag gick hem ifrån jobbet idag, vid lunch en fredag när allt var fixat inför nästa vecka. Arbetstiden för mig är utlagd så i år, att sluttiden är lunch på fredag. Jag börjar tidigt och slutar sent andra veckodagar. En nackdel som slog mig är den oerhört ojämna fördelningen över tid som en betygsättande lärare har att hantera. Det tar lång tid att hitta vägar för att klara sin egen hälsa och få tiden att räcka till för de perioder av alldeles för mycket arbete, samtidigt som det i början av en kurs eller en termin kan vara en period där man egentligen inte har så mycket att ta tag i, helt enkelt för att eleverna forfarande arbetar med de där inlämningsuppgifterna eller texterna eller redovisningarna som man sedan ska hantera och bedöma. SÅ var det för mig idag när jag gick hem.

JAG har jobbat klart med förberedelser och planering för elevernas lärande, men vi har inte riktigt kommit igång än… För någon dag sedan föreslog jag eleverna att de kunde skicka in en extra liten text om de kände för det. ”Menar du en frivillig utöver de obligatoriska?” undrade en elev. Jag svarade att det var så jag tänkt och att syftet i så fall skulle vara att eleven skulle ges en extra möjlighet att visa sina kunskaper samtidigt som jag snabbt skulle kunna få en överblick över de olika styrkor och svagheter eleverna visade i skrift… Hittills har en elev tagit mitt förslag på allvar och skickat in sin lilla text. Alltså har jag hunnit med att noga gå igenom den texten och återkoppla till eleven… Eftersom det var just en enda uppgift var det dessutom väldigt roligt att skriva till eleven och förklara saker eller ge förslag till förbättringar, medan när det är många sådana texter, känns varje uppgift som att bestiga K2… 😉

Senare under terminen, kan det mycket väl vara omvänt angående vem som föreslår arbetsuppgifter… Då kan det vara så att jag knappt syns bakom högarna med bedömningar jag borde ha gjort i förrgår, när en försynt knackning hörs på arbetsrumsdörren på jobbet… ”Jo, jag undrar, kan jag lämna in en extra text som du kan bedöma åt mig, så att jag kan bli säkrare i min skrivna svenska?” En sådan elev vill man nästan knuffa ut och låsa dörren och dra ner en rullgardin därefter skyndsamt gömma sig under skrivbordet och leta i platsjournalen efter ett annat jobb… MEN… det händer att jag säger till eleven att jag gärna läser elevens text och bedömer den om eleven förstår att jag först måste ta hand om alla de texter som är obligatoriska i de kurser där jag är ansvarig. Många elever nöjer sig med det svaret och då är det ett vinna-vinna-läge, eftersom jag får ta hand om alla måsten först, men jag får också möjlighet att hjälpa den aktuella eleven vidare i sin språkutveckling i svenska språket. Att ha elever som verkligen vill göra det lilla extra är ju faktiskt också ganska roligt i det här yrket, så jag brukar försöka vara hjälpsam om jag har den lilla extra orken just då…

Tiden är så relativ… Förra fredagen hade jag i likhet med denna, planerat och ordnat det jag behövde göra inför kommande vecka, men inga elever hade ännu kommit igång alls med sin kurs… Av erfarenhet vet jag ju att det gäller att ta vara på de här få dagarna i terminens början för att återhämta sig ”i förväg” för senare under terminen händer det att jag är kvar sist av alla i den mörka skolan, där det enda lysrör som lyser är det över just mitt skrivbord. DÅ blir det inga blogginlägg skrivna på fredageftermiddagen… I stället kanske jag tar med mig högen med elevinlämningar hem och fortsätter på både lördagen och söndagen. Sådana veckor brukar jag målmedvetet kämpa med nästa och nästa arbete i vetskap om att när alla är slut, så får jag en paus. Att jag själv är just SLUT då, har hittills varit fullt möjligt att återhämta sig ifrån tack vare de skollov jag fortfarande är välsignad med. Det kan vara ett galet uppskruvat tempo runt betygssättningen, men dit är det låååååååååångt och nu är det fredag och jag har jobbat klart för den här veckan!

Trevlig helg! 🙂

augusti 25, 2016 av asaole

Trehundrafyrtiosjätte åseriet: Vad är det som får en lärare att stanna i yrket år efter år och hur rekryterar vi nya lärare?

Eleverna… är ett av flera svar på frågan ”Vad är det som får en lärare att stanna i yrket år efter år?…och jag tror att jag delar den uppfattningen med många andra lärare. Men det är också så att jag och många med mig känner en tydlig lojalitet gentemot eleverna. Det märks om man till exempel träffar en kollega man inte sett på ett tag och tipsar om jobb på sin egen skola. Svaret blir oftast: Nej det kan jag inte göra just nu, för jag har en klass som jag måste följa ett år till eller ”nej, vi har precis påbörjat ett projekt, eleverna och jag och jag kan inte svika dem genom att säga upp mig och byta skola just nu”. Det är tur för skolan att lärare ofta är väldigt fästa vid sitt jobb och tycker om att vara mitt i lärprocessens epicentrum när elever plötsligt nås av en insikt i något ämne.

Det finns tillfällen under året då det massmediala utrymmet fylls av rapporter från skolvärlden där det ena eller andra granskas under lupp och kritiseras hårt från olika aktörer. Därtill kan läggas det mediadrev som ansvariga politiker utsätts för. I april 2016 visade en Demoskopmätning rekordlågt förtroende för utbildningsminister Gustav Fridolin och häromdagen fick Aida Haidialics rattfylla massmedialt fokus. I skuggan av mediabruset pågår skolverksamheten i hela det omfattande skolsystemet i vårt land. Läsåret har 178 skoldagar och det är den tid vi har till vårt förfogande för att se till att eleverna når så långt som möjligt på vägen mot måluppfyllelse i de digra kursplanerna. När vi lyckas med det och när elever är nöjda och stolta och glada över sina nyvunna kunskaper är det inte en enda journalist utanför klassrumsdörren. De kommer i stället med blixtens hastighet när Skolverket släpper ny statistik över misslyckanden och tillkortakommanden i internationella jämförelser som PISA (Programme for International Student Assessment) eller PIRLS (Progress in International Reading Literacy Study). Då förväntas även den vanliga läraren i en liten ort på landsbygden träda in som försvarsadvokat för skolsystemet, när släkt och vänner frågar sig hur det kan komma sig att det gått så dåligt för Sverige i denna kunskapens OS.

Det brukar vara extra mycket fokus på skolan i samband med läsårsstart och när det är dags för jullov eller studentfirande och skolavslutningar. De reportage som är positiva är lätträknade och skildrar i så fall ofta någon pirrig liten sjuåring på väg till sin första skoldag eller en glädjestrålande student med studentmössan käckt på sned, som talar om hur otroligt SKÖÖÖÖÖÖÖÖNT det ska bli att äntligen SLIPPA skolan! I tretton år har studenten varit i förskoleklass, grundskola och gymansieskola och träffat en lång rad lärare och annan skolpersonal som på olika sätt bidragit till utbildningen. Att det är skönt att gå därifrån efter så lång tid är förklarligt. Det minns jag själv från den dagen!

Som lärare är man också med och upplever både den första skoldagen och studentfirandet, men från ett lärarperspektiv. Trots att jag upplevt både skolstarter och avslutningar år efter år har det aldrig blivit slentrian. Att glädjas med eleverna har alltid varit en av drivkrafterna för mig. Jag har under mina 25 år som lärare både varit lärare i årskurs ett i grundskolan och i gymnasiets avgångsklasser och alla åren däremellan, innan jag en dag för några år sedan bytte till vuxenutbildningen. Elever i olika åldrar har varit min arbetsvardag. Det har naturligtvis inte alltid gått på räls, men det har alltid varit både intressant och utmanande att vara lärare. När man diskuterar vad man ska göra för att få skolan att lyckas bättre, så är det inte alltid så att man lyfter fram lärarens eget kunnande, intresse och engagemang. Det är en oerhört viktig framgångsfaktor för den enskilda elevens möjligheter att nå målen i kursplanerna.

I lärarbristens Sverige hörs inte så mycket från de lärare som trivs på jobbet. Om vi inte gör våra röster hörda, så blir det svårt att rekrytera nya till de nya platser som högskolorna nu har på lärarprogrammen. Därför är det viktigt att vi som trivs i jobbet som lärare berättar för potentiella kollegor hur givande det är att ha det här yrket. Speciellt viktigt är det att samtala med ungdomar i bekantskapskretsen som ännu inte har bestämt sig och gjort sina avgörande studieval. OM vi inte gör reklam för yrket NU, så står vi snart inför en situation där andelen utbildade lärare minskar i takt med att många går i pension. Hur ansvariga politiker ska hantera de vikande resultaten i internationella jämförelser DÅ, står skrivet i stjärnorna.

augusti 15, 2016 av asaole

Trehundratrettioåttonde åseriet- Nitton tusen!

Nu har bloggen haft 19 000 visningar! This blog has now had 19,000 views!

Tack alla ni som läser det jag skriver. I våras publicerade jag en serie inlägg som handlade om musik i SVA-undervisningen. Inläggen hittar du enklast genom att söka här på bloggen med #Musikupplägg att samtala om. Under sommaren har ett antal blogginlägg handlat om upplevelser från en turistresa i USA. För att hitta dem är det enklast att söka här på bloggen med #Turist i USA. Naturupplevelser i Sverige har också fått plats här, till exempel en resa i trakten runt #Högakustenbron och nu senast, ett besök i skogsmiljö vid #Predikstolen. Efter sommaren återgår bloggen till att vara en mix av reflektioner om undervisning, boktips och däremellan en del minnen från lärargärningen och först ut bland dessa inlägg var ett inlägg om svenskan som Melodins språk. Till hösten hoppas jag även hinna med att göra fler filmer med undervisningstips att lägga upp på min YouTube-kanal #åseriklipp.