Etikettarkiv: #åserier

av

Etthundratrettiotredje åseriet- Idag var det skiftbyte mellan mor och dotter…

1869094020.png (480×346)

Ofta måste jag fråga min yngsta dotter om saker som rör tekniska frågor, till exempel hur man kan ändra inställningar i bloggen eller liknande. Jag är egentligen inte någon teknisk idiot, utan snarare bara lite EFTER när det gäller att upptäcka olika nyheter på teknikområdet. Idag hade jag ett riktigt Hallelujamoment med just denna dotter! Jag måste bara först förklara varför…

Vi har en urgammal Toyota. Den är nyss lagad och går återigen som en klocka, så som Toyotor gör… Det kan inte finnas ett mer pålitligt bilmärke! Men… Just vårt exemplar har, i kraft av sin ålder, inte ens en CD-spelare, utan en kassettbandspelare. Imorgon ska vi åka en bra bit med bilen och då kände jag att det vore en bra idé att byta ut de får kassettband som vi nu har tjatat ut de senaste bilresorna. Därför tog jag fram två lådor med gamla kassettband för att ge döttrarna möjlighet att välja någon annan slags musik än den vi lyssnat på den senaste tiden. Endast lillasyster nappade på erbjudandet att påverka musikutbudet på långresan. Hon vände och vred på kassettbanden (jag har flera hundra) och läste mina handskrivna listor över låtar. Sedan ville hon lyssna igenom ett par av dem, för att se om de motsvarade hennes förväntningar. Har vi någon kassettbandspelare? undrade hon. Jag svarade att den spelare vi har i källaren går att använda, liksom den som är uppe i sovrummet. Hon försvann iväg men efter mindre en minut ropade hon på mig, ganska desperat, med kommentarer i stil med ”Den här funkar ju inte! Hur GÖR man???”

Det var ju HELT otroligt!!! Vilken känsla!!! Jag skrattade gott! Hon VISSTE verkligen inte hur ett kassettband fungerar… Jag kunde inte avstå från att ställa den oundvikliga frågan: ”OM du hade en blyertspenna och ett kassettband, hur skulle dessa två saker hänga ihop med varandra?” Dottern bara stirrade på mig, som om jag var HELT dum i huvudet. Sedan pekade hon på spelaren och sa: ”Sätt igång den här i stället!” Sedan lyssnade vi på några av kassettbanden, för att veta vilka som får följa med på julresan…

Det är helt fantastiskt att hon inte hade en susning om hur ett kassettband fungerar! Kanske måste jag nu be henne läsa mitt #Miniåseri om Eurovision, som jag skrev i maj, eftersom det ju var riktigt MÖDOSAMT att spela in på den gamla goda tiden… och det kan ju vara bra att veta, som ren allmänbildning menar jag… Imorgon ska vi lyssna på gamla kassettband i bilen och då visar det sig om jag har spelat in dem på den långsamma stereo jag en gång ägde. I så fall så låter alla artisterna som Kalle Anka när man spelar banden i en annan spelare… Ett av mina favoritkassettband innehåller Simon & Garfunkels konsert från Central Park och den tog JÄTTELÅNG tid att spela in, för jag har nämligen tagit bort alla publikljuden och Paul Simons småprat mellan låtarna… Tänk vad SMIDIGT det är med musiklyssnande nuförtiden! Man kan välja och vraka på t ex Spotify och verkligen ha den där obegränsade tillgången till massor av fin musik. Vilken LYX!!! Jag minns hur jag sparade pengar för att kunna köpa skivor och spela över till kassett. Då var det kassetten som var det smidiga sättet att spela upp musiken. Föräldrarna spelade LP. ÅÅÅÅÅÅÅÅ VAD TÖNTIGT!!! Nu är det jag som är töntig antar jag, men det gör inget. Det får man bjuda på! 😀

av

One hundred and thirtysecond åsic- All Inspired by the Early Mornin´Rain

Earlier today I wrote a blogpost in Swedish about the colours of Christmas. To give a few examples of that I added a song we all know, i.e Blue Christmas with Elvis Presley. I didn’ t plan to actually play it myself, just to add it to the blog post. But accidentally I turned on the player and then I was hooked… So from then on I have been walking in memory lane with one of the most wonderful voices ever. Over the years I cannot say I have been listening all the time to Elvis Presley, but I would be true if I’d say I never lost the feeling for some of the songs either. When I was ten years old and Elvis died, I asked my Dad for an album with Elvis for Christmas. He bought the Golden record from a concert in Canada. My fave song was this one, although here I found the Nashville edition:

 

in October 2014 I had the opportunity to find out what it might be like to be very close to Elvis, in Nashville, because one of my teaching friends in NJ talked about how she left NJ for Nashville. We spoke for a long time about Elvis’ music and about our favourite songs. We had one thing in common. We both enjoyed the gospel songs and also the latest recordings. How Great Thou Art is originally written as a Swedish hymn and it is often sung in funerals, Oh Store Gud. It is recorded many times, but one of the best is this one, in my opinion, mainly because the singer Christer Sjögren admires Elvis Presley and thus is a great performer of his songs in general. This time however, it is the Swedish version. Can you speak Swedish? If not… what if you can sing it??? 😉

But whatever Elvis did, he was copied by others and some of them are very nice singers, too, one of them is again a Swedish man, called Henrik Åberg who has admired Elvis Presley for a long time and manages very well to get close to Elvis’ sound:

But it doesn’t necessarily need to be a man, to sing Elvis songs. Carola is one of few Swedish female singers who keep coming back to old Elvis songs particularly because she loves them, but also because Elvis was her late father’s most appreciated choice of music. I think many of her recordings of Elvis’songs are very well performed and can stand the comparison with other wellknown singers worldwide. Do you agree?

av

Etthundratrettioförsta åseriet- En färgglad ledighet önskar jag dig!

11241.jpg (378×456)

Förra julen hade jag anledning att tillsammans med mina dåvarande elever diskutera de många färger som finns inblandade i vårt julfirande utan att vi närmare kommenterar uttryckens egentliga betydelse. Nu menar jag faktiskt först och främst på det lingvistiska planet. Jag fascineras av ord och deras betydelse och speciellt intressant tycker jag att det är när det blir tvetydigt, för just den typen av uttryck får jag flest frågor om från elever i mitt klassrum. Vi går ut lite lätt här, med sakernas tillstånd här i Ludvika… Det är en grön jul! För mig och just i år, så innebär det att julen är snöfri. Det är ganska logiskt. Men om man är en person som är rabiat motståndare till djurförsök eller kanske av religiösa eller etiska skäl tycker att det är fel att slakta djur, så kan ju en grön jul snarare innebära att den är vegetarisk. Någon annan skulle kanske hävda att om man genomgående satsar på att hålla sig hemma på hemadressen i stället för att flyga till Thailand, äta nyckelhålsmärkt närproducerat, värma sig med en kofta i stället för att elda i oljepannan firar just en grön jul…för att man värnar om miljön. Många satsar på gran, en äkta…grön… Den vita julen är för den ena personen länkad till mängden snö. Men för sällskapet Länkarna går kopplingen snarare till att medverka till att så många som möjligt får uppleva en alkoholfri jul. För mig personligen, så finns det en tredje betydelse! Jag har hemma hos mig en ganska omfattande blandning av färger och träslag och mönster, men där jag ska fira jul i år, är färgskalan ganska begränsad och vitt är den mest framträdande färgen av dem alla. Vitt är inte så färglöst som det verkar om jag tänker på hur det ser ut i det hemmet. De hade ljust och fräscht långt innan #Scyffert och #Lindström gjorde pengar på att snacka om det på en scen.

LJUST_%7E1.PNG (636×900)

Om vi pratar om julrött eller tomterött, så vet de flesta vilka kulörer vi menar. När vi säger att det kommer att bli en svart jul, så har vi troligen sett på nyheterna om någon tragisk olycka med dödlig utgång eller kanske en storm slog ut elen, så att vi inte kunde tända lamporna?A Blue Christmas är kopplad till Elvis Presley och jag anser att det inte finns någon vettig motsvarighet till det uttrycket i svenska språket som innehåller en färg.

Oavsett vilken färg du föredrar eller om du firar jul eller inte, så hoppas jag att du får en välförtjänt ledighet där du kan hämta kraft och inspiration så att det nya året, 2015 blir ditt bästa någonsin!

av

Etthundratjugonionde åseriet- I allra högsta grad närvarande!

Berglin närvaro

 

Jag tycker att Berglins lördag har en viktig poäng här! Det har genom åren förbryllat mig att det finns de som inte kopplar ihop aktiv närvaro med större chanser att nå målen i skolan. Det säger sig självt att om man ägnar sin lektionstid åt att göra helt andra saker, så blir det svårare att ta del av undervisningen. Samtidigt är det viktigt för mig som lärare att dra slutsatser OM jag har elever som inte koncentrerar sig på det vi tillsammans ägnar oss åt på lektionen. Har jag fel metod idag? Har vi haft en för lång inledning? Är eleverna inte tillräckligt involverade i lärandet, för att känna sig engagerade? Är det över huvudet på någon? Är det för lätt för någon? Om jag har rannsakat mig själv och inte längre kan hitta någon rimlig förklaring till varför eleven brister i uppmärksamhet, så brukar jag störa den aktivitet som eleven ägnar sig åt… Jag stör mer eller mindre tydligt, ofta med humor. Syftet är att få eleven att återkomma till fokus för lektionen. Då kan ibland extraordinära metoder vara minnesvärda. En effektiv variant är om jag t ex nyss har gått igenom vad man ska göra till nästa vecka… Då kan jag säga: Då vet du också det, Stina, eller hur?  varpå Stina i nio fall av tio rycker till och säger VADÅ???? Då brukar jag hugga till med något ytterst osannolikt, men ändå i linje med vad vi alla har pratat om:

Jo, jag sa att era redovisningar nästa vecka kommer att spelas in av TV och du är den som ska börja. Du behöver inte redovisa så länge. Det räcker med en halvtimme. 

unghiuri-de-filmare-cameraman.jpg (800×800)

”Stina” brukar oftast reagera med chock och bestörtning men syftet är uppnått, för alla inklusive Stina, vet en minut senare vad man EGENTLIGEN förväntas göra inför nästa veckas redovisning. En kollega i en skola där jag jobbade för länge sedan hade en elev i klassrummet som somnade. Han lyckades diskret påkalla alla de andra elevernas uppmärksamhet och fick dem att lugnt och stilla smyga ut ur klassrummet. Sedan bad han lika försiktigt sin NÄSTKOMMANDE klass att smyga in och sätta sig på sina platser, innan han väckte den sovande eleven. Gissningsvis somnar man aldrig mer på en lektion i skolan, om man har vaknat upp bland helt främmande ansikten i en annan klass än sin egen.

sleep-learning_26332963.jpg (400×266)

Att tappa fokus är mänskligt. Det gör vi alla ibland. Det är viktigt att ändå hitta sätt att hålla kvar sin uppmärksamhet om man vill få någonting gjort. Genom åren har mina egna sätt att skapa koncentration fått hjälp av elevers och kollegors tips. Gradvis har jag  hittat olika sätt som passar mig, men jag tror ärligt talat att det är väldigt individuellt vad som passar var och en. I klasser där jag har undervisat har elever ibland behövt fullständig tystnad eller omvänt, hög musik i öronen, för att kunna koncentrera sig. Någon har varit tvungen att sitta bakom en skärm eller i ett angränsande rum med kala väggar, för att inte få alltför många synintryck. Ytterligare någon har behövt ha något på bänken framför sig att ”plocka med” för att den där optimala koncentrationen skulle infinna sig. Dennes bänkgranne behövde kanske anteckna eller rita medan den lyssnar… Oavsett vilka oändligt många sätt det finns att uppnå koncentration, så brukar jag i största möjliga mån försöka få elever att söka efter sitt favoritsätt att fokusera. Syftet är alltid att de därmed lär sig både lättare och effektivare, vilket ju är målsättningen med utbildningssituationen.

Jag själv lär mig genom att anteckna när jag lyssnar på en föredragshållare, men sedan läser jag aldrig igenom anteckningarna igen. Jag minns ändå vad som sagts och kan komma ihåg hur jag skrev eller illustrerade det sagda. Ska jag jobba i datorn, så gör jag det bäst med klassisk och ORDLÖS musik högt i hörlurar. Då är jag 100% koncentrerad. Är det däremot t ex en jättebra låt med någon artist, så tappar jag nästan omgående koncentrationen, eftersom jag i stället följer med i texten och lyssnar på DEN i stället för att göra det jag planerat att göra. Genom att ta till sig nya och framgångsrika metoder för att öka koncentrationen, får man variation utan att tappa fokus och intensitet i arbetet.

Närvaro är alltså något som är helt avgörande för en lektion i skolan… utan elevens aktiva närvaro spelar det inte någon roll hur skicklig läraren är i sitt ämne. Men om läraren är en skicklig pedagog, så kanske elevens aktiva närvaro ökar av just det skälet, för att läraren har en palett av metoder för att vinna elevens intresse för lektionsinnehållet.

vatten_14591581_99013423.jpg (320×450)

av

Etthundratjugoåttonde åseriet- Höghöjdsträning önskas för språklärare

Jag hade besök av vaktis en dag strax före jullovet ett år och fick veta att jag omgående måste plocka ner både pärmar och hyllor från väggen i arbetsrummet. Strax före det hade  han noterat att det stod en trappstege med tre trappsteg i vårt rum, som han hade anmält stulen.

Den har varit här hela tiden, sa jag. Jag behöver den eftersom jag inte når upp till de förvaringshyllor jag har för pärmar och materiel.

Du ska inte ha något på hög höjd, sa vaktis. Det där måste du ta ner! Tänk om någon får det i huvudet eller om hyllorna börjar svälla för att det har kommit vatten på dem! fortsatte han. Hur skulle det kunna komma vatten på dem däruppe strax under taket? undrade jag. Det vet jag inte, men ner ska hyllorna! replikerade vaktis. DÅ måste jag i så fall få ha stegen kvar! sa jag. Du kan väl köpa en egen stege, sa vaktis. Det har jag redan gjort, sa jag, en som har två steg, men det känns fel att köpa stegar för elevernas läromedelspengar. Ja ja ja, sa vaktis. Stegen är i alla fall vår och den kan vi hänga här utanför på väggen så att andra också kan nå den. Vi kan låsa fast den och ge dig en nyckel till låset.

Annars kan den kanske stå kvar här inne hos oss i vårt rum även i fortsättningen, försökte jag. Nej, det går ju inte, för då kan inte el-killarna hitta den när de kommer, sa vaktis. OK, sa jag. Jag förstår, men du, förresten, om nu våra hyllor härute i arbetsrummet är för svaga för att ställa pärmar på, så kanske jag kan omdisponera där inne i materialrummet! Vaktis gick in i materialrummet och tittade hur det såg ut. Sedan kom han ut med dyster min och sa att så DÄR nära elen i taket kan man ju inte ställa något alls! Det kan ju börja brinna!

 Då måste det också plockas ner, alltså? undrade jag. Ja, absolut! sa vaktis. Var ska vi då ställa pärmarna? undrade jag. Då pekade vaktis på en lång rad med små hål i väggen ovanför min arbetskamrats arbetsplats. Hålen var försedda med blåa plastpluggar och vaktis sa att DÄR kunde vi ju hänga skenor som passade ihop med hyllor som håller för större tyngd. Är det du som sitter där i hörnet? frågade han. Nej, sa jag. Det är kollegans plats. Ja, för här kan man ju inte heller ha pärmar, vet du, fortsatte han och pekade på kollegans prydligt uppställda pärmar som stod stadigt överst på en solid hylla som inte kan välta. När man väljer mellan efterarbete som inkluderar återkoppling till elever,  arbete med elever som kommer eftersläntrande med restuppgifter, betygsättning, utvärderingar som ska sammanställas, uppgifter om nationella provresultat som ska in till SCB och därför måste föras in i en speciell fil som inte fungerar för vuxenutbildningen i nuläget, arkivering av nationella prov, promenad till annan byggnad för att signera betygskatalog,  planering av nästa termins arbete, uppackning av beställda läromedel och städning av skrivbord (eftersom det står med i arbetstidsmodellen vi har sagt ja till via facket), så är det ju viktigt att prioritera. Därför kom jag naturligtvis att lägga alla mina andra arbetsuppgifter åt sidan  för att genast klättra upp på stegen för att skyndsamt plocka ner pärmarna, montera ner hyllorna, för i den Moment 22 -situation som uppstått förstår varje sunt tänkande lärare att om det är NÅGON man ska vara på god fot med på en skola, så är det vaktis…

Efter det tänkte jag ombesörja att nya skenor monterades upp på väggen, så att pärmarna kunde ställas på ett säkert sätt så att vi inte skulle riskera att någon skulle få dem i huvudet under jullovet, som skulle  börja ett dygn senare. Det vore på sin plats att ansöka om extra pengar för höghöjdsträning. Det passar ju bra inför Skid-VM i Falun!

av

One hundred and twentyseventh åsic- The Grinch vs Tomten

how-the-grinch-stole-christmas-post1.jpg (847×1196)

Many years ago, a friend from Canada visited us and we started to talk about different traditions that we couldn’t live without. The Canadian friend mentioned that The Grinch would be such a tradition for him. In October when I visited a school in NJ, I noticed that many of the kids wanted to learn more about Swedish Christmas traditions and what TV-shows we most typically would watch on Christmas Day. First of all, I needed to tell them that Christmas Day isn’t really the big thing here, although we all know about Jesus… Instead most of us do most of our celebration on Christmas Eve and regarding TV-shows I told the American kids about our tradition of watching a Walt Disney show with Donald Duck and his friends. Some of the kids I met in NJ asked how come, but that’s a long story.

More fun was to notice that they all were astonished when I said kids in Sweden actually MEET Santa (called Tomten in Swedish). He doesn’t just drop things through the chimney or come during the night to put gifts under the Christmas tree. Instead he comes knocking the door, asking whether all the kids were kind or not… Every kid yells YESSSSSSSS!!!!!!!!!!! and Tomten comes in to give his gifts from a large sack. But what if he doesn’t come? the American kids wanted to know… He does, I said. I then said that since he comes on Christmas Eve in our homes and he is offered plenty of rice porridge and saffron buns, he will for sure be a lot bigger when he arrives in Americe, because Tomten isn’t at all a fat and tall man, saying Ho ho ho! He wears clothes that is more close to the outfit the Grinch has in the above picture… The idea is for the people in the house, to be kind in general and also to be good to each other. Then Tomten will be kind, too, but if any child is naughty, Tomten will for sure not at all be kind! So, beware of Tomten… Apart from the Disney show we can also watch a more traditional show, more solemn and quiet with a whole lot of wintery feeling. Viktor Rydberg wrote a long poem, called Tomten. A famous Swedish writer, Torgny Lindgren reads with great passion and the lovely paintings are made by Harald Wiberg. Suppose you have never heard Swedish before… Then take this advantage and listen to a poem that is like a fairy tale…

av

Etthundratjugosjätte åseriet- ”lalalalaLA”

10678732_10203235915394516_4908479519554800975_nDet har alltid fascinerat mig  vad som kan hända när man inte är med och ser… Den  instruktion jag fick för detta foto var ”stå bara här och titta på mig”. Sedan märkte jag hur alla bakom mig flyttade hit och dit och grejade med något… Först var det lite si och så med resultatet… Men, sedan fick de till det! 

 

JULAVSLUTNING SAS, VBU, LUDVIKA

Det blir ju helt uppenbart att åldern på eleverna är fullständigt ointressant när det kommer till bus!

 

I mitt fall så är det nog så att jag får skylla mig själv om de busar med mig, för jag busar väldigt ofta med dem. Med humor blir livet mycket roligare och om man ska lära sig ett nytt språk, så hjälper det med humor. Förra veckan hade jag gett eleverna i läxa att plugga hemma på tio olika dialoger. Igår på vår avslutning, så var det några av dem som på skoj föll in i de där dialogerna med varandra och medvetet raljerade de med hur jag brukar låta när jag läser före… Sådant skoj ÄLSKAR jag!

I höstas när jag var i USA, så var jag ganska mycket i det klassrum där läraren som var min värdinna jobbade. De elever som hade det klassrummet som hemklassrum återkom ofta dit för att småprata med mig ibland. Inför den dag då jag och C skulle åka till Atlantic City, så hade vi en genomgång med hennes vikarie om vad som skulle göras i klassen medan hon var borta. Nästa morgon när vi kom till klassrummet, så hade vikarien gjort allt på listan, men han hade också låtit eleverna skriva på en white board. Där hade de samlat ihop ”citat” som C brukade yttra.

Alla elever som suttit i ett klassrum dag efter dag (i vissa fall år efter år…), lär känna sina lärare på ett sätt som inte alltid är till lärarens fördel. Under min egen skoltid hade jag t ex en lärare som hade en nyckelknippa i ena handen. Han slamrade med den där när han gick runt i klassrummets främre del, men när han kom till sin slutsats i ett resonemang, så lät han handen omsluta nyckelknippan, så att slamret slutade abrupt. Jag minns att jag många gånger undrade om han hade tänkt ut att vi skulle sitta som trollbundna av nyckelknippan, för han måste ju ha förstått att risken var stor att vi skulle ha bättre koll på den än på vad han faktiskt sa i ämnet! En annan lärare började alla sina yttranden med ett långdraget och ganska basigt ööööööÖÖÖÖÖÖÖÖ, som sjöng uppåt rent melodiskt mot slutet, vilket vi också lärde oss att härma på rasterna förstås…

För egen del är jag säkert också en sådan lärare som man snabbt kollar in och kan härma lätt, men då bjuder jag på det. Mina barn brukar störa sig på att jag ibland gör några pinsamma dansrörelser och varje gång det händer hemma, så brukar de utbrista;

GÖR du så där i ditt KLASSRUM också???? Stackars dina elever!!!! Det är SÅÅÅÅ pinsamt!!!

Självklart gör jag ju de larviga dansstegen i klassrummet… Det är ibland nödvändigt att ta till extraordinära metoder för att få med en klass i ett resonemang… Sjunga, dansa, eller ta i från tårna och SKRIKA om man vill illustrera något, fungerar bra. Det gör även ”kasta penna” eller ”slänga bok”, så länge man inte träffar huvudet på någon elev, förstås…

I talad svenska säger jag alltför många ”liksom”. Det blir liksom så att jag liksom stoppar in ett liksom där det liksom passar att man säger liksom, liksom. Självklart är det störande för lyssnaren, men det är också svårt att träna bort. Jag känner till att jag överanvänder liksom. Men det som hände i NJ är något som jag då, vid det tillfället faktiskt inte kände till om mig själv.

Tydligen är det så att jag både på svenska och när jag pratar engelska, säger ”lalalalaLA” för att uttrycka att något ”fortsätter” på samma sätt. Man skulle kunna använda uttryck som ”och så vidare” eller ”etcetera” eller kanske säga det mer vedertagna ”bla bla bla” på svenska eller ”ladida” på engelska, men jag säger alltså ”lalalalaLA” i dessa situationer… Eleverna hade snappat upp det och valt att citera mig på det sättet. Nu är det så med mig, att jag i likhet med väldigt många av mina medmänniskor är medveten om en del saker som jag gör, medan annat är sådant som andra märker men inte jag själv. Har man läst lite psykologi, så kommer man säkert ihåg Johari fönster, en psykologisk modell som handlar om hur vi kommunicerar, människor emellan. Vill du uppdatera dig eller förstå principen på djupet, kan du t ex börja med att läsa länken i min källhänvisning (1). I en starkt förenklad version kan man säga att Johari fönster har följande innehåll:

johari_fonster_200.jpg (200×177)

Åter till klassrummet i NJ, USA. Vi stod alltså dagen efter resan till AC framför den där tavlan där eleverna hade klottrat alla sina citat. Mitt ibland citat som C var bekant med och kunde både fnissa åt och härleda till sina arbetskamrater på skolan, fanns alltså en för henne obekant liten utsaga: ”lalalalaLA”

Jag tittade på alla de klottrade anteckningarna, precis så som C gjorde. Plötsligt började hon skratta och pekade på just ”lalalalaLA” och sa, ”It’s YOU, Åsa!” Jag var fortfarande inte alls med på noterna. Hon förklarade att hon hade noterat att jag brukade säga så när jag berättade olika saker. Ändå trillade inte poletten ner. Vadå ”lalalalaLA”???? undrade jag. Hon blev tvungen att berätta en låtsasanekdot och slänga på ett ”lalalalaLA” i slutet, för att jag skulle känna igen mig och inse att jag faktiskt brukade säga så. För dem av er som känner mig personligen, så tänker ni kanske nu:

”Men?! Hur kan det vara möjligt att hon inte själv har märkt det???”

Ja… Det kan man ju undra, men jag tror för min del att joharis fönster kan svara på frågan och att teorin bakom kan äga sin riktighet rent allmänt, även om det rör sig om en teori… Åtminstone för min egen del är det så att vissa saker som jag inte själv har märkt, får jag mig skrivet på näsan av andra som har lagt märke till dem. Tur att man har vänner som påpekar ens tillkortakommanden! Slutligen, på samma tema, ett litet boktips! Britt-Marie, ni vet grannen som gjorde livet till en pina för flickan i boken ”Min mormor hälsar och säger förlåt” har nu fått en helt egen bok… och vilken bok det är! Jag är så tacksam över att inte jobba på Arbetsförmedlingen där Britt-Marie är och söker jobb! Hon är verkligen OTROLIGT omedveten om hur omgivningen känner när hon kommenterar dem i alla lägen. Men KUL är det! Boken heter ”Britt-Marie var här” och är skriven av Fredrik Backman. Vad han själv skriver om den kan du läsa här:

Reklam om en bok. Nu igen.

Hur pinsam man är, eller hur mycket man själv vet om hur man uppfattas av andra är spännande, men också ganska läskigt. Jag hade en klok rektor på en skola där jag jobbade tidigare. Jag hade gjort något som var lite av karaktären ”Jantelagsvarning” och gick till rektorn för att berätta att jag oroade mig för hur andra på skolan skulle tänka om detta. Han svarade: Vet du, Åsa? Om jag skulle gå omkring och oroa mig för vad folk tyckte bakom ryggen på mig, så skulle jag inte göra annat. Försök att fokusera på det som du tycker är rätt och riktigt.

Jag tycker fortfarande att hans inställning till livet är klok. Mycket klok! Därför tänker jag fortsätta tänka att jag inte måste vända mig om och tjuvkika när någon har något för sig bakom ryggen på mig. För tänk om det enbart rör sig om lite bus, som eleverna gjorde igår…? Det måste man bjuda på, tycker jag!

 

(1) http://sv.wikipedia.org/wiki/Joharif%C3%B6nster

av

Etthundratjugotredje åseriet- Putt, put eller PUT ett litet ord med stor betydelse!

Sports-Alive-Ltd._27.jpg (1249×937)

Det beror helt och hållet på sammanhanget vad man menar när man använder vissa ord. Om man inte har stöd av ordbilden, i textform så kan det vara direkt omöjligt att skilja mellan put, putt och PUT, trots att det är en enorm skillnad mellan dessa ord. Det första ordet är skrivet på engelska och kan översättas till svenska i mer än tio olika sammanhang. Det andra ordet är dels ett substantiv som betyder att man spelar en golfboll med en specifik klubba och med ett mycket försiktigt slag. Dessutom kan ordet i den bemärkelsen syfta på en lätt knuff, en putt… Men för en person som jobbar i en myndighet som sysslar med migranter eller för migranten själv, är det väldigt stor skillnad mellan den nyss nämnda putten och PUT med versaler. Exakt hur stor skillnad det är, vet man endast om man varit med om att möta en människa som nåtts av beskedet att de nu äntligen har fått PUT. Det betyder nämligen permanent uppehållstillstånd. Idag samtalade jag med en person om framtiden. Bland annat pratade vi om sannolikheten för att Migrationsverket skulle höra av sig snart. Personen menade att det var väldigt svårt och väldigt jobbigt att vänta och det förstår ju var och en som någon gång väntat på ett besked av något slag.

klocka_167738793.jpg (400×397)

Ovissheten skapar ett slags vakuum, där man inte vågar hoppas, inte vågar tro att det kommer att lösa sig, för man är så rädd för att bli besviken om man inte skulle få sin PUT. De personer jag mött i mitt arbete, som väntat och hoppats och längtat efter just detta fönsterkuvert, vet vad det innebär att våndas. Ofta har dessutom utredningstiden varit kantad av olika typer av åtgärder som för tankarna till en Kafkatillvaro. Det finns människor i min omgivning som fått nej av Migrationsverket samtidigt som de har fått uppmaningen att resa hem till sitt hemland (som de flytt ifrån på grund av allvarliga risker för sitt eget liv) för att de måste söka asyl i Sverige därifrån. De ombeds att resa tillbaka, söka upp den svenska ambassaden eller konsulatet, för att få hjälp att söka asyl… Att söka asyl från en svensk ambassad är en sak, men att återvända till ett land där man fruktar för sitt liv, är kopplat till skräck som paralyserar, som skapar en rädsla som syns på utsidan, en sorg som gör att ett tillfälligt leende på besök i ansiktet, aldrig på allvar når ända upp till ögonen. I de fall där landet inte har någon svensk ambassad eller något svenskt konsulat, så har Sverige ofta en ambassad som servar flera länder som gränsar till varandra. I vissa fall är deras gräns det enda som förenar dem. Grannlandet kanske har en helt annan kultur och ett annat språk talas där. Ändå är det dit flyktingen hänvisas för att söka asyl…på den svenska ambassaden. Mot bakgrund av omständigheter som är snarlika dem som jag nu beskrivit, kunde jag verkligen förstå vilken OERHÖRD glädje den här personen kände när hen kom hem idag. Med posten hade det kommit…brevet med hens PUT. I min inbox kom kort därefter ett överlyckligt mejl och från mig skickades inom samma minut ett helt hysteriskt meddelande med en lång rad vokaler: Åååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååå! Grattis!!!

Det kändes fantastiskt och jag kunde andas ut. Jag har oroat mig… Men, vad är MIN oro jämfört med den oro den aktuella personen har känt???? När mina vänner från länder i krig och konflikter varit här i Sverige ett tag, så händer det att vi kommer i samspråk om hur det egentligen var att leva i hemlandet innan de tvingades fly. Inte alls sällan berättar de hårresande minnen från helt ofattbara händelser som de har bevittnat, där nära släktingar lemlästats eller dödats eller där deras hem eller andra ägodelar förintats i explosioner eller bränder. För mig är det svårt att förstå att jag har landsmän som anser att vi borde säga; ”Och? Flytta tillbaka, för här är du inte välkommen!” Det finns så mycket att säga om den cynism som präglar det ogina samhälle vi riskerar att hamna i om vi väljer fel i mars. Men här är inte platsen och inte heller tidpunkten, för nu är det viktigare att säga GRATTIS. Välkommen att stanna i Sverige! Vårt land blev rikare när du kom! KRAM! ❤

av

Hundrasextonde åseriet- Ja må hon leva uti hundrade år!

När barnen var små så hade vi barnkalas hemma på Björkås, med vänners barn och med dagiskompisar. Jag och Anders brukade planera, baka, laga mat och fixa lång tid i förväg. När den stora dagen äntligen kom, så var det ungefär att jämställa med en explosion eller en orkan och ingenting gick att påverka, det bara snurrade på i ett komplett kaos med hög ljudvolym. Alla tittade på de Braatz, Barbiedockor och tjusiga accessoarer som man funnit i de fina paketen och massor av:

Men åååååååååååå! Vilken fiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiin! 

eller

Mäh!!! En sådan fick jag ju nyss i DET paketet!

eller

Va?! HUR visste du att jag önskade en SÅN!”  

(för att du sagt det tusen gånger och skrivit en miljon lappar, älskling!)

…och  Ibland spelades dessutom någon CD som barnet fått i födelsedagspresent, för att alla skulle få höra någon viss låt… När den snurrade för tionde varvet kunde man texten och alla rörelserna:

Hela huset blev en kakafoni av barnskratt och röster Aqua på stereon och springande ben och presentsnören som man snurrade in fötterna i. Dessutom hade ju jättemånga barn ”mamma eller pappa med sig” så kalasandet var ett stort evenemang med många i huset… Vissa traditionella lekar från när jag själv var liten, fick barnen också ägna sig åt, som sätta svansen på grisen eller gömma nyckel eller kurragömma. Alltid avslutade vi med fiskdamm…

Men även om vi hade jättekul när vi fixade till de där barnkalasen till båda döttrarna, så är det skönt när deras dagar numera firas under lugnare omständigheter. Jag minns speciellt en gång när Kajsa var liten och 16 lika små barn lämnade vårt hus efter ett kalas som hade varat i två timmar. Jag och Anders satt fullständigt utpumpade i köket och tittade på varandra och sa: Det blir skönt när de blir äldre! Ja! Så ÄR det! Skönt! 

rosablommor1.JPG (379×284)

av

Hundrafemtonde åseriet- När katten är borta dansar råttorna på bordet!

 

fadeeva-mice.jpg (250×183)

…och andra ordspråk var i fokus igår när vi jobbade gruppvis med att klura ut vad de svenska ordspråken egentligen betyder. Det är flera olika strategier som sätts på prov när man ägnar sig åt språklig förhandling om betydelsen av ett yttrande. Men för att ytterligare utmana mina elever valde jag inte vilka yttranden som helst. Jag valde vanliga svenska ordspråk. För mig är det ett dubbel examination som pågår medan eleverna jobbar… De jobbar gruppvis med ett antal ordspråk som jag har skrivit på plastkort, för att de ska kunna lägga upp samtliga på bordet emellan sig. Den uppgift jag ger dem är att de ska diskutera vad ordspråken innebär och i vilka språkliga situationer man kan tänkas använda dem. Dessutom är det kul att höra om det finns en motsvarighet i elevernas egna språk och om de i sin kulturbakgrund använder ordspråk frekvent eller inte.

Non scholae, sed vitae discimus

Jag lyssnar på hur eleverna kommer fram till betydelsen av ordspråken och funderar på hur de gör sig förstådda och i vilken grad de förstår varandra. Ibland kör de fast och behöver lite hjälp, men i allmänhet så klurar de ut vad yttrandena betyder och kommer till en konsensus inom gruppen. Ändå kan det i teorin vara så att en av grupperna är helt överens, men de har ”fel” om yttrandets betydelse. Det spelar ingen roll, faktiskt. Deras förslag på betydelse är inte alls det viktiga här. Det är i stället så att det är processen som är viktig. De tränar på att uttrycka sig precist och de blir ofta tvungna att slå upp ord eller förklara sig närmare och detta gör de ju i ett ämnesområde som är relativt okänt för dem. Ingen är expert, utan de allra flesta måste anstränga sig språkligt för att både förstå och göra sig förstådda. När detta pågår, så jobbar eleverna på sin egen yttersta gräns i språkförståelsen och använder alla sina språkliga strategier för att kommunicera till de övriga i gruppen hur de menar. En härlig bonus som ofta kommer med på köpet, är att de allra flesta tycker att aktiviteten är ROLIG. När man har kul tror jag att man lättare lär sig än om det är mördande tråkigt.

När elevernas  grupprocess nått sitt slut, tar vi en extra runda genom alla ordspråken tillsammans, för det är en bra idé att avsluta med att tydligt klargöra vad varje ordspråk betyder, så att processen de just ägnat sig åt också når sin belöning. För mig personligen är det spännande att lyssna på elevernas översättningar av liknande ordspråk från deras egna kulturer och dessutom brukar jag ofta bjuda på några av mina egna erfarenheter av det tema vi diskuterar. Det blir som en liten hörförståelse i  miniformat. Jag tror att jag använder ganska många ordspråk i mitt idiolekt (1). Anledningen till att det är så, är att jag redan som barn roades av att fundera över språket och dess betydelse. Jag la ord och uttryck på minnet för att jag tyckte att det var roligt helt enkelt. En del av de där ordspråken som mina föräldrar eller far- och morföräldrar och deras vänner använde, hör man inte så ofta nuförtiden, men  likväl är de väldigt tydliga i sitt budskap. En del av dem har jag inte hört sedan mormor och morfar gick ur tiden, men i gengäld använde de sina uttryck i repris så många gånger, att de nu ingår i både min mammas och mitt eget idiolekt. Ett sådant lite roligt uttryck som min mormor ofta använde kom ibland vid sådana tillfällen där jag eller min bror försökte förklara något för våra föräldrar, när det var helt uppenbart att de redan kunde och visste detta. Då kunde mormor sitta tyst länge, men när hon tog till orda så sa hon helt enkelt:

Du ska inte lära far din att göra barn!

Det var ju ett övertydligt yttrande, som liksom lade sordin på hela ambitionen att lära mamma och pappa det där som man tyckte att de inte begrep… Ibland när vi försökte lägga oss i, så kunde de vuxna bli lite tystare eller så började de prata om köksredskap:

_foa2922_0.jpg (650×481)

Små grytor har också öron!

De äldre släktingar jag brukade besöka tillsammans med mamma och pappa hade ofta vackra broderade bonader på väggarna i sina hem. Väldigt ofta fanns dessa ovanför kökssoffan eller ovanför en skänk eller sekretär. Vi hade också en sådan bonad, som jag vet att mamma har broderat. På den bonaden står det ”Fem äro bjudna, tio komma, slå vatten i soppan och önska välkomna!” Hela min barndom läste jag det där ordspråket och tänkte på hur bra det där tipset faktiskt var… Lite grann som ”Finns det hjärterum, så finns det stjärterum!” Men för det flesta bondkök jag kommit in i, passade också yttranden som ”Egen härd är guld värd” eller ”Borta bra men hemma bäst” I min barndom när vi hälsade på bekanta i Grödinge, så brukade jag titta länge på deras vackert målade granplanka, som hängde strax under taket i ett av rummen. Där stod ”Lyss till den granens sus, vid vars rot ditt bo är fäst” Så vackert! Vid någon högtidsdag fick mamma eller pappa en likadan vackert målad planka av den familjen och nu när vi är i stugan, så tittar jag lika förundrad på den sedan länge memorerade devisen och gläds åt hur klokt det är att nöja sig med den egna granens sus… Men i MITT fall så är det min fantastiskt ståtliga tall som får stå för suset. Den är vackrast i världen och klarar varje höststorm utan att så mycket som vibrera ens…

Men avslutningsvis, så är det ju allmänt känt att man säger ”Man lär så länge man lever” men för mig som lärare är det mer sannolikt att följande gäller:

Man lär så länge man har elever

1) = Läs mer på http://sv.wikipedia.org/wiki/Idiolekt

2) Non scholae, sed vitae discimus = ”Vi lär inte för skolan utan för livet”