maj 29, 2014 av asaole

Trettiofemte åseriet- En brinnande politisk debatt med förlängning- En skoldag att minnas

Mitt andra år i yrket undervisade jag en sjua i SO. I samband med arbetet om kommun, landsting och riksdag ville jag få eleverna att sätta sig in i de olika politiska idéerna som partierna stod för. Därför lade jag upp det som grupparbeten med ”partigrupper” där eleverna fick läsa in sig på ideologier och frågor som var extra viktiga för de enskilda partierna. En tisdag när jag tyckte att de hade kommit tillräckligt långt i förberedelserna så tog jag till orda och sa: ”På torsdagslektionen vill jag inte se EN ENDA AV ER här!” Eleverna såg konfunderade ut och undrade om jag blivit knäppare än vanligt och till slut frågade de om de skulle få ledigt eller så… Nej, sa jag. På torsdag är det dags för debatt och då kommer inte jag, utan då kommer en debattledare hit… Hon kommer inte att möta några elever i åttan. Hon kommer att möta ett antal politiker från riksdagspartierna, eller hur? Eleverna var med på noterna och jag påminde om att alla seriösa politiker ser till att ha ett manus med stödord, så att man inte kommer av sig i den viktiga debatten.

Två dagar senare hade jag möblerat om hela klassrummet, så att det nu stod i ett ”U” där jag obehindrat kunde gå i mitten av U:et. Framför elevernas respektive platser hade jag gjort skyltar med partilogotyperna och vid varje deltagares plats hade jag ställt en burk med Pepsi Max, som min man sponsrade mitt udda projekt med (Ramlösa var inget för elever i åttan, tyckte han!). Dessutom låg där ett block, en penna och en dagordning. På dagordningen hade jag skrivit de ämnesområden som vi hade jobbat med i våra förberedelser. Där stod t ex jämställdhet, skola, biståndspolitik, integration, skatter och miljö.

När eleverna kom, så ställde jag mig i dörröppningen och just den här dagen hade jag kjol och kavaj och vit knytblus (för att markera att det inte var en vanlig dag och för att försöka hitta den stil som debattledare i TV hade på den tiden). Varje deltagare hälsades med ”God dag, Åsa Olenius heter jag och jag är dagens debattledare. Vem är du?”

Det var självklart ett experiment från min sida, men det som var så oerhört läckert för mig som lärare var att hela denna underbara grupp var helt med på noterna och svarade lite förnämt med både för- och efternamn (fingerade!! J ) och med partifärg innan de gick och satte sig på sin anvisade plats. Innan alla kommit var det ungefär som det brukar kunna vara på TV, nämligen att partikamraterna tisslar och tasslar med varandra om olika strategier. Sedan drog vi igång debatten! Jag höll i trådarna och fördelade ordet, men i övrigt så flöt det på alldeles otroligt helt utan min hjälp. Förutom sakfrågorna som eleverna hade läst på, så hade de dessutom lagt sig till med en hel del manér som man kunde känna igen från kända rikspolitiker.

Den avvägning jag snart skulle bli tvungen att göra hade med TIDEN att göra. Vanligtvis hade vi på torsdagarna en extra lång lektion, 80 minuter. Jag ville inte plåga eleverna med att ha hela det långa passet med ”debatt” och därför, när vi hunnit debattera i kanske 50 minuter, så sa jag; ”Då ska jag sammanfatta de viktigaste punkterna innan vi tackar alla deltagare för idag…” sedan hann jag inte längre, för då var det en ”politiker” som viftade frenetiskt med sin penna och ropade, ”URSÄKTA mig! Stopp här! Vi kan inte sluta debatten NU, innan vi har kommit in på MILJÖPOLITIKEN!!! Vi från miljöpartiet vill inte bli särbehandlade! Alla de andra partierna har fått prata om sina viktigaste frågor och nu tänker du avsluta utan att vi har fått samma chans!”

Jag försökte påminna om tiden och att vi hade haft vår debatt i snart en timme, men alla ”politiker” tyckte nu att de självklart måste få prata till PUNKT! VAD var annars meningen med att ens HA en debatt?! Vid det årets utvärdering av terminens arbete skrev alla i den aktuella klassen att det roligaste de hade gjort var debatten.

Men en gång är ingen gång… Alla de andra dagarna då? Jag gör utvärderingar som hjälper mig att se om jag är på rätt väg i förhållande till styrdokumenten, men också för att jag vill att verksamheten i mitt klassrum ska kännetecknas av en hög grad av professionalitet och lyhördhet. I det dagliga arbetet måste jag tillgodose enskilda elevers behov av lösningar som passar deras förutsättningar. Därför är många olika arbetssätt och metoder igång parallellt med varandra. Jag har inte någon prestige kring att få igenom mitt sätt, utan lyssnar gärna på elevers förslag och provar att jobba så som de önskar. Elevdemokratin är ständigt närvarande, men det vore opraktiskt om jag aldrig utnyttjade min egen förförståelse och alltid enbart gjorde eleverna till viljes. Av praktiska skäl har jag därför alltid ett förslag på upplägg och innehåll i de arbetsområden vi ska jobba med. Detta förslag är skapat med hänsyn taget till målen i kursen och till de nivåer i betygssystemet som gäller. Det är aldrig hugget i sten hur vi ska arbeta. Jag bjuder alltid in till samtal om alternativa lösningar. De senaste åren då jag jobbat med vuxna invandrare har jag dock mött ett slags motstånd som är ovant för mig.

Mina vuxna elever med invandrarbakgrund vill ofta att jag bestämmer, att jag inte låter var och en bestämma. De menar att det går fortare om jag bestämmer och de menar ofta att de litar på min professionella bedömning av vad som är ”bäst” att göra i en given situation. När jag förklarar för dem att det är meningen att vi ska fatta beslut på demokratiska grunder är de först förvånade och därefter tycker de att det är bra, men ganska onödigt, eftersom det tar lång tid…

Min erfarenhet är att när jag envisas och kämpar med dessa grupper av vuxna och får med dem på tanken om att de själva kan påverka ganska mycket, så blir det till slut väldigt spännande och dynamiskt i samarbetet. De kommer ifrån väldigt många olika politiska system och de har helt olika tankar om vad, hur och vem de vill påverka. Det är väldigt spännande att vara där med dem i den processen! Exempel på hur det kan vara kan du läsa om i andra åserier.

maj 15, 2014 av asaole

Tjugosjunde åseriet- God dag min lärare! – Om det heterogena klassrummets utmaningar

I språktillägnandet är det många pusselbitar som ska passa ihop och just detta med skolkulturen spelar en mycket stor roll för lärandet. Med mina vuxna elever behöver jag ta hänsyn till att de redan har gått i skolan. Först gör jag en liten läspaus, för du behöver ett exempel från en annan bransch:

Från min barndom minns jag ett eftermiddagsbesök av grannen. Han berättade att han fått reda på att man vid rekryteringen av hotellpersonal till ett stort och nybyggt amerikanskägt hotell i Ryssland hade ställt frågan ”har du arbetat på hotell tidigare?” Motsägelsefullt nog så var det alla som svarade NEJ på frågan som fick jobb, medan de som svarade ja, fick gå hem från intervjun utan att ha blivit anställda. Motiveringen till detta skulle vara att den hotellkultur som dessa anställda varit vana vid, inte stämde överens med den hotellkultur som den amerikanska hotellkedjan ville skulle råda på deras nya hotell. De ville skapa ett nytt förhållningssätt utan att behöva konkurrera med det gamla.

Nu är pausen slut!

När mina elever gick i skolan i sina respektive hemland som barn, så kan jag utgå ifrån att eftersom ingen av dem är ifrån Sverige, så har de gått i en skola som är olik den svenska. Men hur olik den svenska och på vilket sätt? Och vad spelar det i så fall för roll?

Tänk dig att du går in i din farmors klassrum som besökare. Vad ser du? Tänk dig att du i stället besöker ett klassrum på en vanlig svensk skola innevarande år. Utan alltför livlig fantasi så kan vi direkt se vissa tydliga skillnader mellan de två klassrummen. En av dessa skillnader är att i farmors klassrum sa man inte ”Tja Åsa!” när man mötte sin lärare. Man väntade på tilltal och om man förväntades svara, så adresserade man läraren med titel och efternamn, inte förnamn. Jaha, och? tänker kanske du. Vart vill du komma?

Eftersom jag har samtalat med många av eleverna om deras barndoms skola och dessutom har gjort djupintervjuer med tio av dem om skolbakgrunden för två av mina akademiska uppsatser i ämnet svenska som andraspråk, så har jag flera exempel på hur det kunde te sig i olika länder en vanlig dag i skolan. Men spelar det egentligen någon roll hur de hade det när de var barn? De är ju vuxna NU!

Ja, de är vuxna och det är jag också, men deras föreställning om ”skola” är en annan än min. Det märker jag varje dag. Jag hävdar att mina elevers barndoms skola i många fall var betydligt mer auktoritär än vad min klassrumsmiljö är. Dessutom var förhållningssättet lärare-lärare samt lärare-elev och elev-elev ett annat i många fall. Jag tror att deras upplevelser av sin egen skolgång påverkar deras lärande väldigt mycket, både i positiv och i negativ riktning.

Mina elevgrupper är extremt heterogena. Senast jag räknade hade jag över tjugo olika modersmål representerade i klassen. De representerar alla världsdelar och är både kvinnor och män, unga och gamla. Det är oerhört stimulerande att vara i lärandesituationer med dem hela dagarna och det är en utmaning att möta vars och ens nivå och se dem som individer, så som skolverket föreskriver. Mycket av det vi förväntas göra både i ämnet svenska som andraspråk och i skolan i allmänhet kan kopplas till ”The Big 5” som bland annat Lärarnas Tidning beskrivit i en artikel 111108. Enligt artikeln i LT bör man lägga upp sin planering så att skolarbetet ger elever träning i dessa fem förmågor:

Analysförmåga
Kommunikativ förmåga
Metakognitiv förmåga
Förmåga att hantera information
Begreppslig förmåga

Elevgrupper är alltid sinsemellan olika. Vad som är fullt möjligt att göra i den ena gruppen, kan vara hart när omöjligt i den andra. Den insikten fick jag redan under mitt första år som lärare, när jag bespetsat mig på att kunna återanvända lektionsplaneringen för en av mina nior i en annan nia. Det visade sig vara helt omöjligt, eftersom eleverna i de två olika klasserna svarade helt olika på den undervisning de fick genom mig. Också då noterade jag att ett målgruppsbaserat planeringsarbete är nödvändigt. Men åter till gruppens heterogenitet…

För en elev med svenska som modersmål, som genomgått det svenska skolsystemet, är det vanligt att få frågan om vilken åsikt man har eller hur man vill lösa en uppgift. Tycka och tänka är i allmänhet inte något problem för en helt vanlig grundskoleelev. De har oftast skolats in i detta ända från förskolan, i annat fall ifrån förskoleklass eller de första skolåren. En elev i den svenska grundskolan är van vid att yttra sig om sina egna synpunkter i både tal och skrift.

I mina elevers skolbakgrund är det ofta så att den i klassrummet som bestämt har varit läraren. Ändå är inte eleverna en homogen grupp med samma uppfattning om skolan, kunskap, lärande och lärare. Vi behöver möta några fiktiva låtsaselever, som kan utgöra exempel på hur olika uppfattningar som skolans uppdrag och om elevens åtaganden och lärarrollen kan vara i ett och samma klassrum.

Ahmed kommer sin första dag till skolan med blicken sänkt mot golvet, formar händerna med handflatorna emot varandra framför kroppen böjer huvudet och säger: ”Min lärare!” Jag bemöter hans hälsning med vänlighet och berättar vad jag heter och att det går jättebra att han kallar mig för Åsa i fortsättningen. Ännu ett år efter detta, fortsätter han envist med att varje gång han ska tilltala mig säga: ”Min lärare!” Handrörelsen har han slutat med, men nacken böjs och uttrycket ”Min lärare!” har han kvar. Han har aldrig tagit till orda i klassrummet utan att vara tilltalad. Han har aldrig påkallat min uppmärksamhet från sin plats i klassrummet. Han sitter tyst tills han blir tilltalad. Han verkar tycka att det vi jobbar med ibland är svårt, men han skulle förlora ansiktet om han frågar. Därför frågar han inte. På fritiden är han med kompisar i kommunens samlingssal och pratar hemspråket och umgås. Han vill gärna få hit sin fru och sina barn, för det är ensamt i Sverige utan dem.

Ying dyker upp en halvtimme före alla sina klasskamrater med alla kursböcker och två lexikon. Hon placerar sig längst fram i klassrummet för att inte missa något. Under hela lektionen antecknar hon flitigt, men hon frågar absolut ingenting och svarar bara med enstaka ord på frågor jag ställer. Hon har under de gångna veckorna samlat på sig dels svåra ord och uttryck som hon behöver få förklarade, dels olika kulturella företeelser som jag har diskuterat med eleverna och försökt förklara, men som hon just då inte har förstått. Det har gått henne förbi att jag inte kräver av eleverna att de ska kunna och förstå varje stavelse som yttras i klassrummet. Det har även gått henne förbi att det går jättebra och känns helt OK för mig om mina elever avbryter mig med frågor eller ber mig förklara igen om något känns oklart. Varje eftermiddag ägnas flera timmar åt studierna. Eleven går hem från skolan och sätter sig direkt med självpåtagna långa läxskift, som ger ett fantastiskt resultat på relativt kort tid inom läsförståelse och skriven svenska. Med den talande svenskan är det inte lika. Den tar tid och behöver mer interaktion med andra.

Sabine är van vid att den enda som talar på lektionen är läraren. Elever ska sitta tysta och vänta på att bli tilltalade. Hon har aldrig tillfrågats om sin åsikt i någon fråga. I skolan tar man emot kunskaper och utför uppgifter som läraren har delat ut. Man behöver inte ha någon åsikt om det, man bara utför det man blir tillsagd. Sabine har en underbart vacker handstil och när hon skriver så skriver hon fantastiska texter som gör att jag lär känna henne genom det skrivna, inte genom det hon säger, eftersom hon alltid är tyst. Sabine umgås inte så mycket med de andra eleverna i början, eftersom hon är mycket blyg och tystlåten. Därför är det svårt för mig att bedöma hennes muntliga svenska.

Wilbur kan redan allt, tycker han själv. Han förklarar gärna och länge för klassen hur det EGENTLIGEN är, om ingen avbryter honom. Wilbur kommer inte på alla lektioner, för ibland har han andra saker som är viktigare som han måste göra. Dessutom behöver han ju inte vara med på allt, eftersom vissa saker är så lätta att det är nästan löjligt, på gränsen till kränkande att man ska behöva ägna sig åt detta simpla. Han läser inte något hemma, för allt vi gör i skolan är så lätt, tycker Wilbur. Det finns ingen anledning att ta hem några uppgifter och träna ytterligare hemma. Wilbur går samma kurs för tredje gången. Han och jag har samtalat om att han kunde vinna på att plugga lite mer hemma. Han säger att det ska han absolut göra…och sedan gör han INTE det. Wilbur är den i klassen vars kunnande ökar i långsammast takt. Han gör väldigt små framsteg och löper risk att inte nå nivån för ett E denna gång heller.

Om vi ska diskutera någon företeelse i grupp och mina exempelelever Sabine, Ying, Ahmed och Wilbur hamnar i samma grupp, så har de med sig sina föreställningar in i grupparbetet också. Sabine som är van vid auktoriteter lyssnar på Wilbur. Det gör också Ahmed. Ying som har resultatintresse och höga ambitioner är frustrerad över att grupparbetet sker på en enda elevs villkor, men säger ingenting, eftersom också hon är styrd av auktoriteter. Wilbur som redan kan och vet allt ser inget som helst hinder med detta upplägg, eftersom han får ägna sig åt det han kan bäst, nämligen lägga ut texten om hur det ÄR.

Var och en av eleverna, utan undantag, ska ges möjligheter att träna ”The Big 5”. Det kräver att jag tänker igenom extra noga hur man kan skapa en lärandesituation som är tillräckligt målstyrd och tydlig, för att påvisa för elever vilka förväntningar skolan har på dem, tillräckligt trygg för tysta elever att våga tala, tillräckligt intresseskapande för att väcka Wilbur ur känslan av att redan kunna allt, etc. Vidare måste det sociala klimatet vara så fyllt av grundtrygghet att eleverna vågar yttra sig i vanliga gruppsamtal, så att de därmed får tillräckligt med träning i talad svenska för att nå de målen. Lärarrollen är mycket komplex. Det vet de flesta redan. Att skapa lagom stora utmaningar för de exempelelever jag skrivit om här, är inte enkelt, men med träning hittar man olika vägar att stötta enskilda elevers utveckling i förhållande till sig själva.