Min YouTube-kanal lever ett liv för sig själv, men här kopplar jag ihop tre av filmerna med bloggen, genom att publicera dem här också. Det är tre småfilmer som beskriver ordklassen SUBSTANTIV, steg för steg. Lär dig mer om ordklassen och dess roll i svenska språket.
När det gäller våren, så är det alltid lite osäkert om den ÄR eller INTE ÄR, tycker jag. Idag är det soligt och JAG tycker att det är vår… TV-meteorologerna brukar vara inblandade i detta på så sätt att studiovärdarna i både nyhetsprogram och soffmagasinen på SVT och andra kanaler bjuder in dem för att yttra sig om huruvida det ÄR vår nu eller ej. Vi får veta vad som gäller för att den så kallade meteorologiska våren ska inträffa. Mer i detalj finns information på SMHI:s hemsida, men våren inträffar alltså enligt följande ”formel”:
”Om dygnsmedeltemperaturen ligger i intervallet från 0,1°C till och med 9,9°C kallar vi detta för ett dygn med vårtemperatur. Om detta inträffar sju dygn i följd, säger vi att våren anlände det första av dessa dygn. Även om det blir en återgång till lägre temperaturer därefter så räknas det fortfarande som vår” (www.SMHI.se)
Min egen högst privata uppfattning om huruvida våren har kommit eller ej, är kopplad till tre speciella företeelser. Den första handlar om GB och deras, för året nya, glasslista… När jag ser att de nya glassarna kommit, är det vår…
Det jag som liten såg fram emot var att kiosken där jag brukade handla, skulle hänga upp sin nya poster med årets nykomlingar bland glassarna, samtidigt som jag förstås ville att just mina favoriter skulle hänga kvar ett år till… Från 1976 var min favorit glassen ”Alexandra”. Vilken var din favorit?
Det andra tydliga vårtecknet jag letar efter är skatornas envisa bobyggande i vårt äppelträd. Läs mer om skatorna här om du vill:
Tolfte åseriet- Hello Mr Magpie- How is your wife?
Det är Skärtorsdag idag. Hade jag varit en liten flicka, så hade jag nog kanske redan varit på väg i bil till byn där stugan ligger. Kanske hade jag också redan planerat till vilka tanter i byn jag skulle gå som påskkärring? Bilden är ett jättebra exempel på hur det var förr… Man knäppte ETT kort. Man visste inte förrän långt senare, när man framkallade filmen, om kortet hade blivit bra eller inte… Detta kort var alltså med i familjealbumet, trots att både min bror (till vänster i bild) och jag själv (den högra kärringen), kämpar i motljuset med grimaser som verkligen skulle passa på Blåkulla!
Det tredje vårtecknet jag inte kan vara utan, är när kommunen bestämmer sig för att sopa gatorna med sina speciella långsamtgående och bullriga sopmaskiner, som efterlämnar en sträng av blöt asfalt och lukten av vått damm… Det är något alldeles särskilt med den stunden. Är jag på jobbet brukar jag avbryta lektionen och göra alla eleverna uppmärksamma på händelsen. Tillsammans njuter vi av att NU är det VERKLIGEN vår, på riktigt!
När jag besökte USA senast, hösten 2014, så undervisade jag i minilektioner i de olika klasserna på skolan som jag besökte. En återkommande lektion handlade om svenska traditioner. Läs om du vill:
The eightyninth åsic- From Påskkärring to Tomten in Twenty Minutes
Vädret idag är lovande! Kanske får vi en typisk ”sitta vid husknuten och sola sig”-påsk i år??? Det hoppas jag på!
Tågolyckan på Karlstads station april 20161971 var jag fyra år och man kan inte säga att jag var en människa som stod på barrikaderna och kämpade för att SJ skulle låta bli att lägga ner järnväg i olika delar av landet. Men sången, som Stefan Demert sjöng om de planerade nedläggningarna, hörde jag ofta som barn. Det är en protestvisa som utgår ifrån känslan man hade när man åkte tåg på den tiden, men i ljuset av att det kunde vara den sista resan man skulle företa sig på detta sätt, eftersom rälsen kanske snart skulle rivas upp just på det spåret där man själv åkte…
Till SJ- Med Stefan Demert och Jeja Sundström
Den där allra första tågresan på egen hand, gjorde jag för min del mellan Stockholm och Säter. Jag hade varit och hälsat på mina vänner som bodde i Tumba och skulle bli hämtad på stationen i Säter av min familj. Detta tilldrog sig då jag nyligen hade lärt mig innebörden av uttrycket ”nypåstigna” efter att länge ha trott att min kompis hade rätt när hon sa att konduktören ropade Nyponstina efter varje station.
Tåg stannar inte enbart på perronger… Det här tåget stannade för rött ljus i höjd med den nedlagda fabrik där min farfar brukade jobba före sin pensionering. För egen del var jag så stressad av att hinna ut innan tåget skulle vidare till Borlänge, att jag slängde mig fram och själv öppnade den oerhört tunga gamla dörren till tågvagnen, varpå en konduktör kom springande och ropade: Vi är inte framme vid stationen! HÄR kan du inte gå av, förstår du väl!!!! Först då insåg jag att det inte fanns någon perrong att gå av på… Turligt nog var det bara jag själv och konduktören som noterat min miss… Tågbiljetten sparade jag som minne…en liten ljusgul hård rektangulär biljett, som konduktören hade klippt ett hål i och stämplat med sin personliga stämpel i pappen…
Inre resa
Man har så många olika syften med de resor man företar sig. Ibland är det något viktigt man är på väg till och ibland är det själva resan som är målet. Oavsett vilket, så försöker jag ta resan som en skön avkoppling från allt annat. Det blir en pendling mellan en bra ljudbok från #Storytel eller en spellista på #Spotify. Ändå kan jag inte låta bli att notera att saker och ting har förändrats i tågens värld…
I höstas när jag och mina döttrar åkte till Bokmässan i Göteborg valde vi medvetet att resa med ett ”direkttåg” till Göteborg. Smaka på ordet direkttåg! Medge att det låter nästan lika bra som ”snabbtåg” eller hur? 🙂
Jag åkte med snabbtåget till Göteborg häromdagen. Först blev jag visserligen tvungen att åka med en vanlig avgång med #Tåg- i- Bergslagen, för att komma till Örebro, men väl där, så kunde jag alltså gå ombord på det där snabbtåget… Snabbtåget färdades i så hög hastighet att det var omöjligt att urskilja vad de stationer hette som vi susade förbi utan att stanna. På hemvägen blev det regionaltåg och nu var det i stället snigeltakt med spänningsfall i taklamporna, knarr och brak vid varje tågmöte, trasig toalett och dörr som inte gick att öppna och dessutom skulle vi stanna på tretton stationer innan just jag skulle gå av i Örebro…
Detta var på intet sätt ett snabbtåg, men inte heller ett direkttåg, eftersom jag alltså blev tvungen att byta till ett annat tåg i Örebro… Om vi återgår till höstens resa med döttrarna, så tog den alltså mer än fem timmar, från Ludvika i Dalarna till Göteborg. Tåget var äldre än det tåg jag åkte med första gången jag åkte tåg… och döttrarna tyckte att det var mysigt i kraft av sin ålder, trots att det luktade både dammigt värmeelement och ingrodd smuts och knarrade och krängde i varje rälsskarv… Vilken nostalgitripp! Den främsta fördelen för min egen del med den resan var att vi inte skulle gå av före Göteborg. Det är det som är finessen med en resa med direkttåg… Vi hade matsäck med oss och döttrarna hade precis som jag laddat med riktigt bra låtlistor i lurarna… Däremellan pratade vi om ditt och datt. Hur ofta hinner man prata om ditt och datt med sina tonåringar om de inte är så illa tvungna att sitta stilla i en tågkupé… 😉
Men när vi ätit lite medhavd macka och återigen tittade ut på de värmländska skogarnas variation på en skala, så kunde jag helt gå in för min inre resa… På hemvägen åkte vi i samma kupé som en värmlänning. Direkttåget stannade på ställen som han kommenterade ungefär så här:
-Oj!!! Har de en station HÄR??? Du! Det HÄR, det är verkligen en LITEN håla!!! Här bor det inte många själar! Det vet jag, för jag bodde inte långt härifrån när jag var liten.
När man tittade ut genom tågfönstret var man böjd att hålla med honom. Man såg tre hus och en nedlagd affär och där bakom kanske ett missionshus som någon nu byggt om till bostad. Men värmlänningen som nu bodde i Gävle kunde berätta att inte långt bort i en viss riktning så finns det en större ort än den som tåget stannat på… Förr drog man förstås järnvägen genom de samhällen som var betydelsefulla DÅ och sådant ändras ju med tiden… I Hofors måste man än idag åka ända till Robertsholm för att gå på tåget… Hemma i Ludvika har vi en alldeles underbar gång- och cykelbana som löper ända från Grängesberg till Stensbo, längs sjön Väsman, men den cykelbanan hade vi inte haft, om man inte beslutat om att riva upp rälsen där för längesedan!
Intet ont som inte för något gott med sig.
Ett av de gamla TGOJ-tågen som förut trafikerat sträckan Grängesberg-Oxelösund, åkte vi senast med i slutet av 2015. Det är kul att det finns entusiaster som gör sådana resor möjliga! Jag brukar annars cykla på den gamla järnvägsvallen på somrarna ibland och varje gång jag gör det, så tänker jag på alla dem som åkt tåg där förbi. Kvar i kanten av cykelbanan finns både gamla stationshus, rester av perronger och påfyllningskärl för både kol och vatten. Man får sig ett stycke järnvägshistoria enbart genom att cykla vägen fram, alltså.
En paus på vägen
I tvåan på gymnasiet skrev jag ett inlämningsarbete i historia som handlade om järnvägarnas framväxt i Sverige. Det var spännande att förstå hur det gradvis hade blivit ett ansenligt järnvägsnät som förband varje postort värd namnet med nästa… och den kunskap jag förvärvat genom att läsa delar av den tjocka boken (som jag nu glömt namnet på) hade jag nytta av när jag senare jobbade på Posten i Stockholm, där de gamla postiljonerna kunde rabbla tåglinjer som ett rinnande vatten och berättade hur de stått i tågkupéer och sorterat post medan tågen åkte…
Vart ska vi?
Mer nedslående var förstås att i den senare delen av boken jag studerade, konstatera att man sedan omvärderade järnvägens vara eller icke vara och bestämde sig för att riva upp rälsen och satsa på bilvägar… För den som vill läsa mer om detta kan jag tipsa om ett snabbspår. Där får du till exempel koll på vem han var egentligen, han som kallades för Järnvägs-Rosen eller kanske följa vad Grängesbergsbanornas järnvägsmuseum har för sig. Vill du riktigt grotta ner dig kan du besöka Sveriges järnvägsmuseum i Gävle eller faktiskt åka ångtåg med Östra Södermanlands Järnväg från Läggesta:
Grängesbergsbanornas järnvägsmuseum
Sveriges järnvägsmuseum i Gävle
Spår mot framtiden
Inte är det såååååååå farligt, det jag ska skriva om nu, men när det händer, så känns det absolut så… Tänk dig att du har en planering klar och vet precis vad dagens lektioner ska innehålla. Du har plockat fram allt du behöver, är ute i god tid, känner dessutom att du har sovit gott i natt och att allt är ganska bra… Men så händer något… Lite på samma sätt som det kan vara i en dröm om natten. Man kommer inte riktigt fram till målet…
En dag hade jag planerat att jag och eleverna skulle se en film tillsammans. Jag ville kunna skriva anteckningar till filmen medan den rullade. Därför kunde jag inte använda min egen dator som DVD-spelare vid detta tillfälle. I stället planerade jag att låna min väninnas, eftersom jag hade gjort det förut. När jag kom till jobbet hade väninnan inte kommit ännu, så det första jag gjorde var att ÄNDÅ ta hennes dator, i hopp om att kunna förklara för henne senare och få hennes godkännande i efterhand. Väl inne i klassrummet hade jag inga problem med att ansluta alla övriga tillbehör, utan kopplade samman den gamla lånedatorn med klassrummets väggfasta högtalare och den takplacerade projektorn. Jag drog ner filmduken och gick för att hämta övrigt som jag behövde för lektionen. Saker kom emellan, så att jag tyvärr anlände försenad till klassrummet för min egen lektion, men eleverna var vid gott mod och redo för att se filmen… Nja, kanske inte alla…? En av eleverna såg ytterst avvaktande ut, liksom inte med på noterna. Då kom jag ihåg att hon ju skulle skriva en text som hon hade missat tidigare, för att hon var frånvarande vid ordinarie skrivtillfälle. Jag tog med mig eleven till ett grupprum och instruerade henne för skrivuppgiften, återvände sedan till klassrummet för filmvisningen… Trots mörkläggningsgardiner i den främre delen av klassrummet var filmduken väldigt ljus… Det var svårt att se helt enkelt… Den första vårsolen speglade sig hurtigt i fönsterrutorna på andra sidan gatan och jag tyckte att det var förargligt att det skulle bli så svårt att se vad som hände på filmen. Nåväl… Man får bita ihop… Jag placerade mig längst bak i klassrummet och drog igång min egen dator, öppnade ett dokument och började skapa en tabell, som jag tänkte fylla i med uppgifter om likheter och skillnader mellan boken och filmen…
Plötsligt frös bilden…
Plan B…
-OK, då måste vi gå ut i det andra rummet och se vidare på filmen DÄR, hörrni, sa jag.
En elev invände med rätta att därute är det ju en mycket mindre bild, inte alls som när man är på bio…
– Nej, jag vet…tänkte jag.
Sagt och gjort. Vi flyttade ut till det yttre rummet, jag drog igång filmen igen och hoppade fram till scenen före det ställe där filmen hade fryst. Då ser jag hur en av eleverna ser väldigt frågande ut och tittar på mig.
-Är det något fel? undrade jag.
– Är det här verkligen den där filmen som man ska se före uppgift 4? undrar eleven.
DÅ först kommer jag ihåg att just denna elev är kallad hit till skolan av mig idag för att se en annan film än den som vi har flyttat oss ut till det yttre rummet för att se… Jag skyndar mig att ursäkta mig och förklara för eleven att jag måste gå till mitt arbetsrum för att hämta den rätta filmen, men att han kan passa på att se en liten stund på den här filmen, medan han väntar. I arbetsrummet stöter jag samman med min kollega och kan passa på att i efterhand upplysa henne om/fråga om det var OK att jag har tagit hennes dator… Lyckligtvis var det det.
Väl tillbaka igen, så tar jag med mig eleven tillbaka in i klassrummet igen. Jag håller tummarna för att den urgamla datorn ska fungera med den här filmen, även om det jävlades nyss när jag skulle spela upp den andra filmen. Allting verkar fungera och jag ger instruktioner om filmen och även om den uppgift eleven nu har fått av mig på ett separat papper. Filmen kan börja… Den här filmen är kortare än den andra… Han kommer att bli klar före, tänker jag…
I bakhuvudet har jag hela tiden att min uppgift under filmvisningen ju var att jag skulle anteckna likheter och skillnader mellan boken som eleverna redan har läst och filmen som vi nu ser, allt för att hjälpa dem att ha en grund att stå på när de senare ska skriva sin text om både bok och film… Nu har jag blivit allvarligt sinkad i detta arbete och jag har säkert missat en hel del detaljer som jag borde ha fått med i min jämförelse. Jag skyndar mig ut med datorn och sätter mig ner för att anteckna. Det går bra ett tag, ända till hon som har skrivit sin uppgift blivit klar med det, för då tappar jag ju fokus från filmen igen. Vi pratar lite, hon och jag, om att hon ju också måste hinna med att se den här filmen som de andra i gruppen ser nu. Hon säger att hon vill se filmen direkt och jag säger att den ju snart är slut, men att hon kan se den när de andra har sett klart. Hon sätter sig ner och följer med de andra in i filmens lyckliga slut…där de får varandra och allt är frid och fröjd… Nu har den andra filmen också slutat och mannen som sett den, säger att han inte kommer att hinna se fler filmer idag. Han måste till Arbetsförmedlingen nu, för de har kallat honom till ett möte. Gruppen som sett en hel långfilm, vill komma igång med den jämförelse jag hade sagt att vi skulle göra. Jag berättar för dem att jag måste göra två saker först och att de kan ta rast en stund. 1) jag måste skriva ut den tabell jag ju förfärdigat medan de såg filmen 2) jag måste få igång samma film som de nyss har sett, men för min enstaka elevs skull…
Det är i slutet av veckan och jag ska knyta ihop säcken, både vad gäller mitt arbete med eleverna och med mitt eget administrativa arbete. Jag ska hinna med att förklara för eleverna vad som gäller under nästföljande vecka, hjälpa dem med det sista inför nästa inlämningsuppgift. Jag ska hinna med att svara på en del e-post och skicka iväg en del undringar och funderingar till olika mottagare… Sedan kan jag ta helg.
När eleverna och jag gör vår jämförelse är det många som har hittat gott om exempel och det gör mig glad, eftersom de kommer att ha många uppslag för sitt skrivande och då blir texterna mer varierade. Det är roligt att läsa elevtexter om de blir olika, med sin egen röst och sitt eget fokus. Därför ser jag fram emot att läsa deras alster nästa vecka vid den här tiden. Det är också spännande att se hur de hanterar det tydligt kulturbundna innehållet i förhållande till sina egna kulturella rötter. Jag säger tack för idag och trevlig helg till den stora gruppen, går förbi hos den enstaka eleven och berättar att jag lämnar henne en stund men kommer tillbaka till henne innan filmen är slut.
I arbetsrummet vidtar allt vanligt efterarbete, men nu med ökad hastighet för att jag också vill ut i solen…
När jag återkommer till min elev och stänger av filmen, frågar jag henne om filmen och hjälper henne att förstå den. Hon bjuder mig på en stor saftig jordgubbe och det känns som att jordgubben bidrar till att ge den här dagen, som började så struligt, den guldkant den förtjänar. Slutet gott, allting gott! ❤
I inledningen av den guidade rundturen på Shakespeares The Globe får man en historisk genomgång om hur det såg ut och hur det var i London på Shakespeares tid. Femtonhundratalets London var förstås som många städer på den tiden både smutsig och eländig med människor som försörjde sig på allehanda vis. Guiden berättade hur den norra sidan av floden ansågs anständig och högkulturell, medan den södra var platsen för allt skandalöst och omoraliskt. Det var till den södra sidan man tog sig för att se på teater och det klientel som frekventerade teatrarna var både högljudda och opolerade på andra sätt. Eftersom man inte kunde dricka vattnet i staden, så var de flesta dessutom berusade på öl eller andra alkoholhaltiga drycker. Det ledde till att en teaterpublik kunde vara både skränig och ohyfsad även gentemot skådespelarna. De skrek okvädingsord och kastade saker upp på scenen om de inte tyckte om föreställningen eller om de upplevde att en skådespelare inte var tillräckligt bra. 
Ett exempel på hur det kunde låta gavs av vår guide Heath, som berättade att om man skulle ta Hamlets dödskallescen där han frågar sig själv om huruvida han ska vara eller icke vara, så kunde det låta så här:
”To be or not to be. That is the question!”
”Not to be!!!!!!! Go and kill yourself!!!!!”
The Globe är inte i original från Shakespeares tid. Teatern är byggd på en tomt ett par hundra meter ifrån den ursprungliga teatern, och vi kan idag besöka den tack vare en amerikansk skådespelare och teaterentusiast vid namn Sam Wanamaker, som gjorde verklighet av sin plan att bygga en teater som skulle kunna visa hur teatrar såg ut på Shakespeares tid. Med hjälp av privata donationer och hårt arbete med alla olika delar i projektet kunde man till slut inviga teatern, som stod färdig år 1997, alltså relativt kort tid efter det att Sam Wanamaker själv hade gått bort år 1993. Enligt vår guide är The Globe den enda byggnad i London som har tillåtits ha traditionellt halmtak efter den stora branden i staden år 1666. Taket är därför försett med ett modernt sprinklersystem som testas ofta, så pass ofta att taket ”lever” och är grönt på sina håll…
William Shakespeare och hans liv kan man förstås få mer information om i det intilliggande museet. Där finns en rik samling av inspelade exempel med olika skådespelare som tolkar roller ur verk av Shakespeare, liksom miljöbeskrivningar, information om hur ett skådespel kunde gå till och hur en tryckpress fungerade på Shakespeares tid.
Av förklarliga skäl är det omöjligt att ta en selfie med en sådan som Shakespeare, så jag fick leta på en staty som ersättning. 😉
För andra tips om vad du kan göra i London, se gärna min favoritlista:
Häromkvällen när jag och min väninna skulle äta innan vi gick på Billy Elliot i London, så fick vi leta en god stund innan vi faktiskt hittade en passande restaurang. Vårt första val denna kväll hade varit att äta på en pub, men det visade sig att de inte öppnar köket på kvällstid förrän kl 18. Därför sökte vi vidare och hittade Jamie Olivers restaurang vid Victoria station.
Jamie’s Italian Victoria
Menyn var helt inspirerad av Italien, precis som restaurangens namn antydde och på menyn fanns både det ena och det andra som lockade. Vi valde varsin Ceasarsallad, min med lax och väninnans med kyckling. Jamie hade lekt lite med originalreceptet i sin version och lagt dit rostade hasselnötter i stället för de vanliga valnötterna… Det var verkligen en lyckad kombination med den rökta laxen!
Desserten, en fantastisk cheesecake med custard och bär, gick inte heller av för hackor. Det var en fantastisk smakupplevelse som jag sent kommer att glömma.
Lemon Cheesecake
Men efter denna delikata måltid insåg jag att Jamie Oliver verkligen inte ser mat som någon skitsak vilken som helst… Han går ”all in” när det gäller reklam…
Till och med i toaletterna på restaurangen finns nämligen namnstämpeln i porslinet… Det är inte skit samma vem vi tänker på när vi går på toa där alltså… 😉
En skitsak från restaurangen!
Kvällen före hade jag och väninnan gått på måfå i Bayswater för att även då leta efter en lämplig restaurang. Plötsligt ser vi till vår fasa att en av restaurangerna verkligen HETER Toa Kitchen:
Toa Kitchen i Bayswater, London
Det kan vara skitsvårt att hitta en bra restaurang och man går både länge och väl, bedömer hur det kan tänkas smaka av maten som finns på menyn… men ibland blir man avskräckt redan innan man går in…Min fundering blir nu, hur många svensktalande som vågat sig in för att avnjuta maten i just denna restaurang…
Igår fick i alla fall Jamie’s Diner vid Piccadilly Circus besök av oss… Det är en annan konceptrestaurang i Jamie’s Olivers anda, denna gång som en typisk amerikansk ”diner”, med röda galonsoffor och amerikansk femtiotalsmusik i högtalaren. Maten smakade gott, men till skillnad från Jamie’s Italian, där hela miljön kändes relativt exklusiv, fanns här i stället en helt annan betydligt ”billigare” känsla, nästan på snabbmatsnivå. På bordet där vi placerades stod två rejält skitiga glas, men eftersom kyparen avlägsnade dem när vi hade beställt vår dryck, så valde vi att stanna ändå. När hamburgaren äntligen kom, noterade vi att den låg på ett rutigt papper, som snart nog hade blötts upp av en fantastiskt god Cole slaw som spetsats med fänkål och rödbetor… Med hänsyn taget till de skitiga glasen nyss och hur stället i övrigt kändes, fick vi tanken att papperet låg där som skydd från en inte helt ren bricka därunder… På Jamie’s Italian vid Victoria däremot, så kändes det rakt igenom gott, proffsigt och RENT OCH FRÄSCHT, vilket uppskattades! Noteras skall att MATEN var jättegod på båda restaurangerna.
Annars förknippar jag London och England med pubbesök och på en pub kan man hitta olika rätter som är typiska. Mindre pubar kan ha lokala avvikelser, men det finns också kedjor där det är ett och samma koncept oavsett vilken pub man hamnar på. En sådan kedja är Taylor Walker. Vi besökte två av dessa pubar för att smaka den traditionella rätten Fish and chips, som är friterad torsk med pommes frites och kokta gröna ärtor samt en separat remouladsås. På bordet finns alltid vinäger att droppa på om man vill. Det brukar jag göra! Mums! Tidigare kunde man hitta gatuförsäljare som sålde fish ‘n’ chips serverat i tidningspapper, men nu hittade vi ingen sådan försäljare, utan fick hålla till godo med den standardiserade pubvarianten…
Fish and chips på Taylor Walkers
Det finns många stadsdelar i London som präglas av en viss nationalitet, där man till exempel kan äta kinesiskt i var och varannan restaurang eller där indisk mat dominerar. Vi provade en kinesisk restaurang i Soho och var mycket nöjda med maten. Dessutom var toan fräsch på den restaurangen…apropå ovanstående skitsnack! 😉
Kinamat i Soho
I Bayswater hittade vi en fräsch restaurang med god indisk mat. Den hette Masala Zone och där fanns en rad traditionella indiska rätter, i varierad styrka, både vegetariska alternativ och med olika kött som bas. Min lammgryta var jättegod och alla de små rörorna som serverades till denna Thali var klart godkända. För mer om dem, besök gärna hemsidan:
Skulle man inte vilja äta lunch, så kan man alltid stämma av hungerkänslorna genom att inta Afternoon Tea någonstans. Det finns många olika nivåer på service och bakverk. Den ena gången kanske man vill lyxa till lite extra och i så fall finns både Fortnum and Mason och Harrods, om man tycker sig ha råd med några hundra extra. Vi valde en kedja som heter Patisserie Valerie och finns över hela staden. Det var helt OK fika, både vad gäller smörgåsar, scones och de små bakverken, men servicen var långsam och damen som torkade borden gjorde det med en urgammal disktrasa som hade sett sina bästa dagar, vilket störde min upplevelse.
En annan trevlig paus gjorde vi på ett fik i Notting Hill, som hette Paul Rhodes Bakery. Där var det inte lika stressigt i rummet, utan lugnt och skönt som avbrott till det annars så höga tempot. Du som har läst ända hit förstår att skälet till att jag orkade trycka i mig all denna mat var just att jag promenerat gata upp och gata ner genom Londons centrala delar… Nu väntar betydligt magrare måltider i den stundande vardagen… 🙂
Taking a walk in the forest leaves a certain feeling, as do a walk in a city like London. Oh how many things there are to see! There are of course a lot of things we would like to do quickly and then we’d most likely choose to catch a bus or maybe go by underground from one end of the city to the other. I do however prefer the long walks in London since they offer an experience where you actually get to see more of the city. Walking through Hyde Park an early morning gives an idea of London in earlier days when British society was different from what it is today. I mean, who would arrange such a lovely park nowadays? We all seem captured in the rapid life of IT and reluctant to go out IRL.
However taking that walk a very rainy day can be a true challenge. I bought a rain cap for my trip, knowing I might need to use it, but hoping for good luck with the London weather… 
I was however in a situation where the option was to end up soaking wet, or use the silly looking rain cap… so I used it…and I was happily dry after the rain… The walk past Albert Memorial on our way to Natural Science Museum and Victoria and Albert Museum was a nice stop, although the rain was pouring.
Hyde Park shows a variety of trees and bushes and trees in bloom. To come from the wintery Sweden and find magnolia in bloom is a great reward! I didn’t even mind the rain that moment!
After spotting Albert Hall, we had just about ten minutes walk left until we could hide from the rain in Natural History Museum.
The visit at the Museum was long enough for the rain to hold for a few minutes when we walked on to Victoria & Albert Museum. Both museums were interesting in many different ways and I guess I will need weeks to sort all my impressions from both visits. After a delicious lunch in Victoria & Albert Museum, we walked to Harrod’s to make sure the luxurious store was still standing… Honestly, after two Museums, a walk in the store and the rain…all together made my day and as early as seven o’clock we had our dinner and then returned to the hotel to relax. Walking is fun and you get to see a lot, but it’s also exhausting… I’ll share more pix here later when I get home and sort my photos properly.
Bland de många kunskaper vi fått genom tidigare generationers idoga arbete, känner jag mig tacksam för några lite extra mycket… Den första är skrivkonsten. Med hjälp av skrivkonsten har oändligt många kloka tankar nedtecknats och därigenom har vi kunnat följa hur utvecklingen gått framåt, steg för steg. För egen del är jag även tacksam för fotografiet, som gett mig möjlighet att förstå hur det kan se ut i helt andra miljöer än min egen. Dagens kommunikationsvägar via datorer är en lyckad kombination av tekniska framsteg, skrivkonsten och fotografiet som jag är väldigt tacksam för. Det slår mig alltså att utan dagens informationssamhälle hade jag inte skrivit mina åserier…
Du går nio år i grundskolan och kanske fortsätter du i gymnasiet. Det kan även tänkas att du därefter avlägger examen inom ditt ämnesområde efter flera års studier på universitetsnivå. Alla dessa år som du ägnar åt lärande kretsar väldigt mycket kring vad andra redan tänkt före oss. Vi får deras, på sin tid, revolutionerande tankar som kursinnehåll och lär oss redan från början att tänka att jorden är rund i stället för att gå omvägen om Aristoteles platta världsbild… När Galileo Galilei sedan påstod att jorden inte var i centrum, utan snarare kretsade kring solen, fick han mothugg av hela den katolska kyrkan och dömdes för kätteri. Vi kan slippa åtalas för tanken om jordens placering i universum och nöja oss med att förundras över hur Galilei lyckades räkna ut detta för så länge sedan.
Antag att vi vill veta hur mycket det kostar att åka bil hemifrån till Stockholm. Idag kan vi göra vår uträkning tämligen analogt med hjälp av formler som vetenskapsmän ägnat år åt att tänka ut. Vi hittar dem i så fall i en”formelsamling” på en matematik- eller fysikinstitution i en skola. Eller så kan vi helt enkelt mata in våra värden i en dator. Eftersom vi kan GPS-bestämma vår position med samma dators hjälp, får vi exakta värden. Kostnaden för bensinen kan vi också kolla med några enkla knapptryck och ett fordons prestanda och hur mycket bränsle det går åt vid långdistanskörning finns också ett knapptryck bort. Ja, ja… i naturvetenskap är det såhär lätt, men i annan vetenskap då? Åker vi snålskjuts då med?
Ja! Tänk då på de många arkeologer, som ägnat hela sina liv åt att gräva ut omfattande boplatser, gravar och gamla städer med sked, varefter de borstat rent med pensel! Därefter har de slutfört sitt arbete genom att också kartlägga, översätta dokument, noggrant skriva ner sina slutsatser. Detta gäller även inom andra forskningsområden förstås. Historiker som läst gamla dammiga dokument i arkiv… språkhistoriker som gjort intervjuer och tecknat ned dialektala avvikelser från riksspråket… Listan kan göras oändligt lång! Vi som lever nu, får tack vare tidigare generationers nyfikenhet en unik möjlighet att ta del av oändligt mycket kunnande. Alla dessa slutsatser, spektakulära hypoteser och idéer,utgör en mycket omfattande och gedigen kunskap på vars grund vi själva står för att förhoppningsvis inspirera nästa generations lärande. Att inte behöva uppfinna hjulet för att utveckla en hybridbil är ju en fördel, eller vad säger du? Tänk om det alltid vore så att vi måste börja från början! Vi står där uppe på trampolinen och kan när som helst hoppa iväg i den riktning vi vill att framtiden ska ta! Det är bara att kläcka en idé… Medan jag sätter mig ner på trampolinen, lite rädd för att verkligen ta sats och hoppa iväg mot nästa utvecklingssteg, kan jag tipsa om en väldigt lättläst bok som handlar om hur vi lärde oss allt det där som vi nu tar för givet, nämligen En kortfattad historik över nästan allting, av Bill Bryson.
Den fokuserar på naturvetenskapliga forskares landvinningar genom århundraden och har kronologisk uppbyggnad. Från baksidestexten:
Vad döljer sig i jordens inre, vad är ett svart hål och var befann sig kontinenterna för 600 miljoner år sedan? Hur har vi fått veta det?
För mig var det nog sättet den här boken är skriven på, som avgjorde att jag tyckte att den var intressant för mig. Den var upplagd på ett spännande vis och jag minns hur jag satt en sommar för ett antal år sedan, ute i min trädgård och läste boken. Jag hade den i min ena hand, läste en sida, blundade och njöt av solen medan jag begrundade det jag just läst…läste ytterligare en sida, tänkte lite till… Solen, boken och jag var där i min trädgård medan mina kunskaper i naturkunskap ökade för varje sida i boken jag avverkade. Det var spännande att följa de många vetenskapskvinnor och vetenskapsmän som där i sin nyfikenhet aldrig gav upp, utan beslutsamt fortsatte söka kunskap om för dem okända fenomen. Vi som lever nu har dem oändligt mycket att tacka för. Men jag känner för egen del att jag nöjer mig med insikten om att jag kan ta mitt stora hopp från trampolinen om jag vill det… Jag kan också välja att fortsätta läsa vad andra redan har kommit fram till. Även det ger mig en känsla av tillfredsställelse. Kunskap är berikande!
De få dagar då inget särskilt finns på agendan brukar jag njuta av ljudböcker. Det spelar ingen roll om det är vinter eller sommar, men en ljudbok är en fantastisk avkoppling. Just den här dagen lyssnar jag på #En biodlares död, en originell bok av #Lars Gustafsson. Den handlar om en man som drabbats av cancer, men som av någon outgrundlig anledning bränner brevet med beskedet om hur illa det är och sedan använder tiden till att hantera det faktum att han inte riktigt vet om han är obotligt sjuk och på väg att dö eller om det skulle kunna finnas en strimma av hopp, om han bara hade läst vad som stod i det där brevet. Som i andra böcker av Gustafsson som jag har läst, #Berättelser om lyckliga människor och #Historien med hunden, lyckas han med konststycket att leda in mig som läser boken i ett inre samtal med mig själv…
De tre omnämnda böckerna har det gemensamt att de tar upp existentiella frågor som till exempel vad en människa egentligen är för något… och vem är jag i förhållande till bilden av ”människan” i så fall? Vad händer när man dör?
Mest omtumlande för mig är samtalet som biodlaren för med sig själv på temat #smärta. Vad är egentligen smärta? Och hur ska man definiera paradiset? Biodlaren menar att om smärtan upphör, så känns det ju som om man är i paradiset. I så fall är det rimligt att anta att det går omkring människor här mitt ibland oss, som är i paradiset, eftersom deras smärta har upphört. De går här sida vid sida med oss andra, utan att vi ens märker det eller vet om det! Paradiset pågår här och definitionen på paradiset är den uteblivna smärtan eller den smärta som icke längre känns, icke längre är. Samma insikt har från och till drabbat mig i mitt liv .
När en långvarig smärta har upphört så är det inte alltid jag har märkt det just i den stunden, utan i stället har jag förundrats över att något har förändrats, men vad kan det vara? När insikten om att smärtan är borta slår mig, så är det med samma kraft som när biodlaren gör den reflektionen. Tänk! Smärtan har lämnat mig! Vilken fantastisk dag! Smärtan är borta! 🙂
Det gradvisa fjärmandet från det vedertaget mänskliga som biodlaren dras in i, eller den långsamma förändringen av ”jaget” i ”Historien med hunden” gör böckerna spännande på ett alldeles unikt sätt. Att litterärt skildra en människas (bokens huvudkaraktärs) förändring är svårt och för mig som läser är det ett av de kännetecken jag själv har på om boken i fråga känns läsvärd eller inte. Jag lockas av den där långsamma förändringen som författaren åstadkommer genom att sakta lägga till subtila detaljer till den personlighet vi känner ifrån början av skildringen. En liten förändring och så en till och en till… En från början alldeles vanlig person kan i slutändan vara en fullständigt galen människa eller på annat sätt avvikande från det vi brukar kalla normalt.
När Gustafsson i sin ”Historien med hunden” inleder hela berättelsen med att ”jaget” ringer till polisen och erkänner ett mord, så har jag redan intresset uppe, men vem är denna ”jag”? Genom möten med andra blir ”jaget” successivt avtäckt och beskrivet, både genom det som andra karaktärer säger eller menar, men också var ”jaget” själv yttrar i sin interaktion med andra. Min bild av personen förändras i takt med att läsningen fortskrider och innan jag vet ordet av har jag plötsligt en annan insikt om karaktären, har kanske bytt fot i min förut så självsäkra åsikt om hur denna person ÄR. Att få till det hos mig, läsaren, är skickligt och att lyckas med det på ett så subtilt sätt är beundransvärt. Därför läser jag gärna böcker av Lars Gustafsson. En längre utvikning om Guds existens ramar in den långsamt döende biodlarens funderingar om vanliga företeelser. På så sätt får En biodlares död en extra dimension med frågor om livets ständigt återkommande gåtor, men i förpackningen av vardagens vanlighet, så att man förleds att tro att det handlar om helt vanliga personer, med helt vanliga liv… Fantastiskt!
Att sparka igång sportlovet en dag med riktigt isigt före…
En arbetsdag återstår innan mitt sportlov börjar. Det innebär för just min del att jag får en veckas behövlig ledighet just när vintern är som allra vackrast här där jag bor. Bilden är från ett år då mina barn och deras kusiner fick sig en skjuts i ett sparktåg, ett gammalt nöje som fungerar på vägar där man inte har sandat! Men detta med att vi har lov just nu har flera bakomliggande orsaker.
Under de kalla krigsvintrarna på fyrtiotalet behövde man spara bränsle och därför kom man på idén att stänga skolorna under en hel vecka när vintern är som kallas. Samtidigt passade man på att göra ordentligt rent i skolsalarna och på sina håll hette lovet skurlov av just det skälet.
Skolorna stängdes även andra tider på året av lite olika anledningar. Det kunde till exempel hända att man stängde för att låta barnen vara med och plocka bär på hösten, eller för att de skulle delta i potatisskörden. Sportlovet har vi haft sedan början på fyrtiotalet då det alltså kallades för kokslov, eftersom det var just bränslet koks man sparade på genom att hålla skolorna stängda och ouppvärmda. När man ville ta bort sportlovet för att det inte längre behövdes, kom skolhälsovården med invändningar, eftersom man kunde konstatera att smittspridningen var som värst just under de veckor då sportlovet brukade infalla. Därför har lovet fått vara kvar. Det är något förskjutet beroende på var i landet man bor, men infaller någon gång veckorna 7-12.
From a teacher's point of view, some is old and some is new! 