Författar Arkiv

av

Etthundrafyrtioförsta åseriet- Nederlag som tillgång för utveckling

Mitt första jobb fick jag genom en kamrat, vars ena förälder jobbade på en sjukgymnastfirma. Min kamrat brukade städa där på lördagarna när firman var stängd och fick en femtiolapp under bordet för besväret, men när hon tröttnade på sitt uppdrag, så var jag först vikarie för henne och därefter tog jag över jobbet helt. Det var ett jobb som tog mig mellan en och två timmar och förutom traditionell kontorsstädning, så skulle jag dra av gammalt papper från britsarna och sedan tvätta varje brits noggrant med ”Dilutin” som var något medel som gav mina händer en äcklig grå yta och skapade en känsla av fullständig torrhet. Dessutom skulle jag städa toaletten och lunchrummet samt dammsuga och torka golvet innan jag avslutade med att bära ner soporna till soprummet. Detta svartjobb gjorde att jag kunde söka ett vanligt städjobb på en lokal städfirma och få uppdrag inom både kontorsstädning, industristädning och grovstädning. Jag tyckte att de pengar jag tjänade bidrog till att min personliga frihet ökade, eftersom jag kunde köpa vad jag själv ville för pengarna utan att känna att jag låg mina föräldrar till last. Parallellt med städjobben började jag också att jobba som diskare på lasarettscafeterian i Falun och hade efter en säsong bytt arbetsuppgifter till att dels sälja glass, dels jobba med beredning av smörgåsar och hamburgare och stå i kassan. Åren som följde alternerade jag dels mellan dessa jobb, dels gick jag med kioskvagnen till lasarettets olika vårdavdelningar.

godis.jpg (500×305)

Vid det här laget kunde jag städa. Jag var bra på det. Jag var noggrann och skötte mina städuppdrag på ett sätt som gav mig goda vitsord. Därför sökte jag ett jobb som städledare på dåvarande Televerket när jag bara var 19 år. Jag hade slutat gymnasiet och tänkte att nu skulle jag jobba med något som jag verkligen kunde och behärskade och hade ”lång” erfarenhet av, för min ålder. Jag hade ju faktiskt jobbat med städning i fem år, trots att jag inte var så gammal. Min ansökan besvarades med en kallelse till intervju och jag blev jätteglad och tänkte att NU har jag en heltidstjänst på Televerket framför mig! Toppen! Men den där intervjun utföll inte alls som jag hade förespeglat mig. Kvinnan som intervjuade mig hade inte alls tänkt anställa mig. I stället hade hon kallat dit mig för att förklara en viktig sak för mig, sa hon. Hon hade läst mina gymnasiebetyg och mina betyg ifrån högstadiet och mina vitsord från mina två arbetsgivare om hur jag brukade sköta jobbet som lokalvårdare samt de olika jobb jag haft inom lasarettscafeterian. Med den kunskap hon nu hade ville hon berätta för mig att hon verkligen inte ville anställa mig. Jag bara gapade! Vadå?! Vad var det för fel på mina betyg? Men kvinnan menade att det var JUST det som var det hon ville prata med mig om. Hon menade att det såg ut som om jag var en person som kunde ha potential att studera vidare och därför ville hon inte ge mig något jobb. Hon ville uppmana mig att söka en högskoleutbildning. Jag gick därifrån ganska arg och tyckte att hon var helt knäpp i huvudet. Men i efterhand har jag tackat henne i tanken många gånger. Jag tror inte att jag hade varit en dålig arbetsledare för Televerkets lokalvårdare, men jag tror att jag hade saknat den mentala utmaning som jag dagligen får i mitt nuvarande jobb.

televerket_logga.jpg (605×234)

Lär man sig något av att gå på en anställningsintervju? Ja! Verkligen! Man lär sig att kalibrera sig själv och sin egen förmåga i förhållande till de krav som den presumtiva arbetsgivaren ställer. Man lär sig också att behålla sin självbevarelsedrift när villkoren ter sig märkliga eller när personerna man träffar ger intryck av att vara på ett sätt som man inte känner sig kompatibel med. Genom åren har jag varit kallad till många intervjuer och varje gång är det lika spännande. Det är helt klart ett tillfälle till lärande som jag inte skulle vilja vara utan. Mer om mina upplevelser av intervjutillfällen kommer i nästa åseri #etthundrafyrtioandra åseriet.

av

Etthundrafyrtioandra åseriet- Anställningsintervjuer jag minns!

Anställningsintervjuer är något som jag har varit med om ganska många gånger och varje gång har jag lärt mig helt olika saker. En inledande text om detta skrev jag i #etthundrafyrtioförsta åseriet. Ibland har det jag har lärt mig funnits mellan raderna och ibland har det inte varit jag själv som har SÖKT jobbet. I stället har en rektor ringt till mig och frågat om jag varit intresserad av att byta skola, för just då behövdes någon med just min kompetensprofil just på den skolan. Några härliga exempel på sådant man lär sig genom att uppleva och iakttaga är följande:

  • Arbetsgivarens eget ego är av större betydelse än den arbetssökandes meriter: 
    Rektorn är en bifigur och studierektorn äger makten i rummet. Jag är helt klart också en bifigur på min egen intervju. Studierektorn och rektorn tar båda i hand, anvisar en plats mitt emot en whiteboard. Studierektorn säger sedan att innan vi börjar intervjun behöver vi visa dig lite av hur den här skolans organisation ser ut, Åsa. Sedan pratar han konstant i en timme, ritar och berättar, ringar in detaljer, skriver siffror. När allt är klart säger han. Ja. Det är ungefär så det fungerar här. När kan du börja? Jag fick jobbet utan att säga flaska.
  • Det yttre äger större vikt än det inre: posten_old.gif (857×858)I rummet där jag skulle bli intervjuad fanns när jag kom två personer, en stor och en liten. Den lilla personen satt i en babysitter, hade en sprayad blå punkfrisyr, matchande blå sparkdräkt och pigg blick och ett glatt skratt. Den stora personen hade en likadan frisyr, men med originalfärgen, eldröd. Hon var den lilla pojkens mamma och  hade en kycklinggul klänning, gnällig röst och neddragna mungipor. Trots att det var hon och inte den lilla glada pojken som fällde avgörandet om min eventuella anställning, så fick jag jobbet. På den arbetsplatsen ägde färgerna gult och blått stor betydelse, för Posten på den tiden var gul mer än blå. Dessutom lärde jag mig redan dag ett att man inte fick gå klädd ”hur som helst” om man tänkte stå i kassan på Posten. Man var tvungen att följa en viss klädkod. Jag blev tant direkt och lämnade jeans och tröja hemma, för blus, kjol och klackskor, kände mig obekväm och löjlig, men professionell och tio år äldre än jag var i ett nafs. Den som känner mig vet min inställning till #dress code och kan till exempel läsa om det i #tjugonde åseriet  från den 3 maj 2014; Flip-flops flipp eller flopp?
  • Ens intressen äger större vikt än ens meriter: b3b31169c53a3c712ae0106d8c047e14_400x400.jpeg (400×400)Den avslappnat bakåtlutade rektorn i pensionsåldern ställde en inledande fråga om det stämde att jag bott i Tumba och Hofors, så som jag angett i min ansökan. Jag svarade att det stämde. Då har du kanske spelat handboll? undrade rektorn. Ja, sa jag. Det ska erkännas att vi pratade om några få andra ämnen också, men det stod helt klart att mitt intresse för handboll var en merit i just denna rektors ögon.
  • Skolan är arbetsgivarens hjärtebarn och den arbetssökande måste ”passa ihop med alla andra”: Jag har sökt ett jobb som svensklärare och kommer till den aktuella skolan med tanken att det är exakt det jag kommer att jobba med. Rektor berättar att man redan anställt en svensklärare, men att hen har en tjänst som datalärare åt mig i stället. Hen tycker att jag passar in på hens skola och vill anställa mig trots att jag inte har adekvat utbildning för den sökta tjänsten. Jag förklarar att jag inte kan ta en sådan tjänst och att jag inte kommer att klara av det jag ska göra. Hen säger då att hen vill använda helgen till att ”hitta på” en tjänst till mig om jag vill ha den. Jag säger OK; men under helgen får jag samvetskval, jag som är facklig förtroendeman kan ju inte gå med på att tjänster tillsätts på så märkliga premisser. Jag tackar nej till den ”framtrollade” lärartjänsten.

trolleri-300x300.jpg (300×300)

  • Arbetsgivaren söker med ljus och lykta efter en person som med kort varsel kan hoppa in som språkstödjare till två nyanlända elever: Jag blir uppringd av en rektor som känner till att jag som övertalig snart ska lämna den skola där jag jobbar nu. Jag erbjuds en tjänst som är väldigt varierad och spännande för mig och dessutom ett lönelyft. Rektor vill absolut få någon med förståelse för språksvårigheter som samtidigt kan SO-ämnena tillräckligt väl för att vara eleverna behjälplig. Ingen intervju kommer till stånd och jag anställs i princip per telefon.

_xl_Telefon_um_1900_72dpi.jpg (400×319)

  • Varför har du inte sökt tjänsten som jag har ute just nu? Du har ju rätt behörighet! säger arbetsgivaren när hen ringer upp mig. Jag har inte aktivt sökt tjänster i den aktuella skolformen, eftersom jag så nyligen har utbildat mig vidare i det aktuella ämnet och dessutom hade en fast tillsvidaretjänst att gå tillbaka till efter mitt studieår. Jag kallas till intervju och känner direkt att jobbet kommer att bli toppenroligt.
  • Med rätt behörighet och ett nyskrivet CV söker jag på stående fot två nya jobb:
    • Det första jobbet får jag inte ens ett besked om huruvida processen kommit igång eller inte, om man har kallat till intervjuer bland de sökande eller ej. Inte heller framgår det på den presumtiva arbetsgivarens hemsida om denna seghet i systemet är typisk för deras handläggning vid anställningar, men jag har mitt svar på deras eventuella fråga. Nej tack. Jag vill inte ha jobbet, eftersom organisationen runt anställningar är undermålig. Efter tre månader har jag fortfarande inte hört ett pip…
    • Det andra jobbet känns verkligt spännande och jag blir kallad till intervju redan två timmar efter att jag skickat in min ansökan elektroniskt, blir verkligen lockad av den aktuella tjänsten, kommer för all framtid alltid att känna mig lockad av den aktuella arbetsgivarens jobbannonser, för att verksamheten jag får en kort inblick i är så professionellt designad, så genomtänkt från ax till limpa att det vore intressant att få utgöra en del av den, men jag får inte jobbet som tillsatts av annan behörig sökande.

♥

 

av

One hundred and fortieth åsic- The Impact of the Principal in the Process of Change

I remember a very interesting situation in my teaching career when the teachers in the school where I taught at the time, had worked together in smaller groups, with the only instruction to ”find a way to work more efficiently with the new curricula”. The groups may have been three or four. Every group consisted of teachers not only from school years 1-6, but also from the very new ”preschool class” level and from nursery school with children at the age of 1-5. The mix of teachers in each group, made it more difficult to find general solutions where every group member was satisfied, but on the other hand, all groups came to the conclusion that the very process was important as a way to understand in what way teaching could be the same or completely different when comparing one setting with another. All groups also noticed that the very process created a more close relationship between the different teachers involved. The bonding and feeling of being a member of a group with a mutual idea of how this very school could change, made a tremendous impact among the teachers.

Changing-Directions.jpg (850×565)

They felt more professional, more engaged and interested in educational development. Most teachers took their time listening to each other, both to experiences of teaching, but they also listened to ideas, new input that they themselves had not tried before. The principal at this school was very engaged, too, and after a while, the whole school seemed ready to form a completely new organisation. Many of the teachers could see a very interesting learning environment take form and where thrilled to go on with the process.

The new thing at this time in this particular school was to split up the original groups and classes vertically rather than horisontically. So far this school had taught groups of children born the very same year. According to the new idea children would follow a certain path or track with mixed ages within the group. The students would thus be in groups with not only children who were born during the same year, but also with both younger and older children. Teachers specialized for a certain age group would be working with teachers focusing on other age groups than they did themselves and the idea was to create an enrichment for all involved, both students and teachers. 

When the idea with tracks was fixed as a new organisation to come, the teachers met a new challenge in planning for the work in each ”track”. Those who would be teaching the very same children planned for their own track and now they needed to focus on questions like ”How?” and ”What?” and ”Who will be responsible for this or that?”. A new frustrating, but also interesting process started, where members of the groups  tried to communicate what would be ”the very best solution” for their ”track”. Interestingly enough, the different groups found very different ways to work. None of them was ”bad”, but just ”different”, which every teacher in this school agreed upon. When they all met to share the results of the group level work. The good ideas were collected and shared between the groups. They all felt prepared and eager to start the new school year.

 

stopp-hand.jpg (390×517)

 

Guess what????

 

This school then changed principals and the new principal simply said: ”The idea with tracks is not  my cup of tea. Let’s stick to the old organisation and cancel the change!”

 

 

I’d say this is typical for what it is like to work in a school in general… A principal starts off a change and his staff more or less reluctantly give their engagement and hard work to make that change possible but another principal won’t continue the process and the staff is left to just follow new orders but still enjoy the every day work to the same extent. It seems to be the same thing on a national level although it is supposed to be groups from different political parties who deal with long term changes in our school system. Why else would the School System change every time we change Governments?

lampa.jpg (768×1024)

 

To be a teacher means working in a constant change. It goes on and on and has no end. We all know that. We meet new groups of students, we teach new content to new age groups or we meet new teaching friends whom we are supposed to work in teams with. We all understand we need to be flexible since everything else would be an obstacle to the whole educational system. But having said that, it would for sure help both teachers and students if changes would always be based upon scientific results, rather than a single person’s bright idea. It would also, for sure, be great if we could get some peace and quiet and a chance to focus on students’ learning.

If you are interested in a more general blogpost, then please read the #one hundred and thirtyninth åsic.

av

One hundred and thirtyninth åsic- A New Year Brings New Ideas

Let’s hope the headline for this Åsic is true! I believe it is. SO far, a new year has meant a brand new start to so many things in my working life as a teacher, that I dare to hope for 2015 to be likewise.

change-4-1imepyc.jpg (640×655)A few times my start off in January after relaxing days off during Christmas Holidays has meant a completely new setting with either new students or a new school to work in. Sometimes I have even changed level in the Swedish education system. After 23 years as a teacher I have experienced the changes of curricula on a state level a couple of times. I have also decided for myself to start teaching a new subject and thus I have needed to focus on learning, for instance by getting university grades in that subject. No matter what kind of changes I have experienced as a teacher, they all seem to have had a lot of things in common, if a whole school or a group of teachers are involved.

What first might be a challenging struggle where everyone is interested and engaged, might turn into a nightmare where all fight for their own ideas. But it may also be a very good opportunity for teachers to listen to each other and share ideas to define or develop the main idea together. Different viewpoints or ideas for solutions need to be negotiated and exposed to the whole group, in order to go on to the next level of change. This ciritical point in the group process is where many teachers and for that matter, principals, tend to give up, instead of forcing themselves to ride through the storm and realize that there will be a calm sea on the other side of whatever the problem might be.

To some extent changes are difficult to deal with and steal a lot of energy before everything is settled, but in a way I always know that there will be many advantages in the end if I just go on. It is interesting to note how different teachers think when our little world of education in the local school is to be changed. If you like to read about a certain example from my own teaching, then please read the next åsic, #one hundred and fortieth åsic. Education on a general level is a change in itself. I agree completely with the quote below:

537638_410452115691165_583339006_n.jpeg (460×480)

 

The Swedish Government will still find difficulties in getting the message of change through since the oppositional parties in the Swedish Parliament (Riksdagen)are reluctant to give up their ideas of education management. Although representatives for all political parties in the Riksdagen except Swedish Democrats (SD) came to a mutual agreement for passing minority governments’ ideas through the Riksdagen, we might still have to wait another four years for any kind of major change for teachers and students in Sweden. But hey, let’s find new ways together!

 fish-out-of-water.jpg (445×300)

av

Åsics and Åserier 2014 in review

The WordPress.com stats helper monkeys prepared a 2014 annual report for this blog.

Here’s an excerpt:

A New York City subway train holds 1,200 people. This blog was viewed about 5,400 times in 2014. If it were a NYC subway train, it would take about 5 trips to carry that many people.

Click here to see the complete report.

av

One hundred and thirtyeighth åsic- Teacher of the Year 2015

I had the great opportunity to share the everyday teaching life with a marvellous teacher, Cathy Jacobo. During my stay in NJ in October/November 2014, I experienced teaching and instructing from an American point of view. I am sure my visit had been less interesting without Cathy and I am so happy to share that she was awarded the title ”Teacher of the Year”!

IMG_3640

Congratulations, Cathy!! ♥

⇒For those of you who’d like to read about our adventures, please follow the links below! Please also note that there are no ”ninety-third” and ”ninety-fourth”, since those texts are written in Swedish… 🙂

The eightieth åsic- Sharing teaching experience with friends abroad or from abroad

The eighty-first åsic- Learning Among Friends

The eighty-second åsic- Second Day in an American Teacher’s Hectic World

The eighty-third åsic- Uppe med tuppen!- Being an early bird!

The eighty-fourth åsic- Fika as an ice-breaker is never wrong!

The eighty-fifth åsic- ”HALF & HALF” or Completely Wrong!

The eighty-sixth åsic- Höstlöv, höstlov, hostlov, Fall Break!

The eighty-ninth åsic- From Påskkärring to Tomten in Twenty

The ninetieth åsic- My New Favourite Tree

The ninety-first åsic- To help students understand and find connections is what teaching’s all about!

The ninety-second åsic- Being happy for having friends

The ninety-fifth åsic- The Yellow Wall and The Blue Wallpaper

av

Etthundratrettiosjunde åseriet- När ljuset kommer åter spelar kylan ingen roll

I morse under min promenad vid Väsmans strand, hamnade min  mobil i ett statiskt läge.  Min vana att lyssna på en bok medan jag promenerar, fick avbrytas.  I stället kunde jag njuta av talgoxens glädjande si-tsi-tu från en gren i solskenet.

vinter080501-64.jpg (3456×2304)

Något senare hördes varje skär som långfärdsskridskoåkaren tillryggalade på Lyviken liksom knarret från mötande parets skor. Det var en sinnenas promenad och vid kyrkogården hade solens strålar och jag kommit i perfekt vinkel, så att jag dels kunde se den matta av reflekterande snökristaller som snön bjöd i motljuset, dels även se min oerhört långa skugga bakom mig i decembersolens försök att visa sin makt. Det kalla vädrets minus sexton bidrog till att nästa hörselintryck måste kontrolleras. Jag hörde nämligen en cykel… Men det var tydligen inte något fel på min hörsel, för mycket riktigt hade en väl påklädd medmänniska ansett cykeln vara det mest passande fortskaffningsmedlet en dag som denna. Hade jag haft en spark, så hade den varit utmärkt på den snöklädda, men ännu inte sandade gångvägen, men med cykel hade jag nog ängslats över att vurpa på en översnöad bottenfryst vattenpöl. Häromdagen, på juldagen då vädret inte var fullt så kallt, så tog jag en liknande promenad i Stortorp, söder om Stockholm. Den mest påtagliga skillnaden mellan dessa båda promenader var att jag då var den enda som tog min promenad på tu man hand. Alla andra tycktes promenera med halva släkten… Tre generationer drog runt på en pulka med två trötta ungar som bråkade med varandra och ville hem eller halvsprang efter en hund. Dagens promenad verkade vara mer av en kontemplation i ensamhet, eftersom var och en gick i egna tankar. Det är härligt när solen och jag har synkat våra vanor! Det har väldigt stor betydelse för mig att komma ut under de soltimmar som finns så här års. Hur kallt det är spelar absolut ingen roll alls. Det är bara att klä sig efter väderleken. Väl hemma igen kan jag lugnt se hur solens strålar blir längre och längre och till slut återstår endast en klar ljus rand mot granskogen vid horisonten. Dagen är så kort att man måste skynda sig om man vill uppleva den. Vi går mot ljusare tider, eftersom vi har passerat vintersolståndet. Hoppet återvänder med ljuset och med hoppet kommer glädjen över varje årstids särart. Det knarrigt gnistrande kalla och klara vädret i slutet av december och början av januari vill jag inte vara utan. Det ger mig kraft och livslust!

av

Etthundratrettiosjätte åseriet- Med Stig- Helmer ser man världen med andra ögon

Tänk vad härligt att se världen med Stig-Helmers ögon! Det är förstås inte så att jag aldrig har sett Sällskapsresan och dess uppföljare. Snarare är det så att jag har sett dem så många gånger att jag nästan kan säga varje replik i förväg… Jag tror att det är väldigt vanligt att det är så. Det finns kanske olika skäl till varför vi väljer att se ”resefilmerna” om Stig-Helmer och Ole. För min del är det faktiskt inte enbart av nostalgi utan också för att jag är djupt imponerad av hur Lasse Åberg har lyckats med att skapa sitt persongalleri i alla sina filmer. Han gör alldeles fantastiska karikatyrer av människor. Han mejslar ut dem på ett sätt som är helt fantastiskt. Varför skriver jag om detta nu??? För att jag förstås samtidigt ser filmen ”Sällskapsresan” i TV4… Härlig julrepris där Kim Anderzon som nyligen gick bort i cancer, verkligen kommer till sin rätt. Hon är i sitt esse som den av väninnorna som har varit med förr, är mest världsvan  och kan och vet… Detta tema återkommer också i Snowroller, där den ena väninnan kan och vet och den andra är lite bortkommen och behöver hjälp med att veta hur man ska göra med liftkort och annat.

1_339564ts1296561693988_defaultimage_181286110.jpg (375×250)

För Stig-Helmer som i filmen ”Sällskapsresan” kallas för ”giraffen” är allting nytt och ovant och han är dessutom så flygrädd att han har tagit yogaklasser för att försöka träna bort flygrädslan. Av läkaren som hållit i denna kurs mot flygrädsla får han i uppdrag att ta med ett paket…och godtrogen som han är så gör han det, utan att fundera. I paketet finns i själva verket svarta pengar som läkaren vill föra ut ur landet. Åbergs poäng är förstås att man ska tänka efter före…och om man vill ta hjälp av någon, så är Stig-Helmer fel person…

För dem av mina elever som läser detta, känner jag ett visst behov av att berätta vad filmen handlar om, TROTS att jag är fullt medveten om att mina övriga läsare såg Sällskapsresan redan då den gick på bio år 1980. Eller snarare vill jag hjälpa eleverna med detta: Varför ska en elev som studerar Svenska som andraspråk se filmerna om Stig-Helmer??? Det finns hur många skäl som helst. Man kan välja ut några ur mängden:

1) Man får lyssna på en tydligt uttalad stockholmska om man lyssnar på (Lasse Åberg) Stig-Helmer, skånska om man lyssnar på Sven Melanders karaktär och göteborgska om man lyssnar på hur Roland Jansson låter. Förutom det har man flera andra fantastiska rollkaraktärer att lyssna på, t ex paret Storch (östgötska)… 😀 Vill man träna sin förståelse i norska, så är det Jon Skolmens karaktär, Ole Bramserud som gäller…

2) Man får ganska omgående en bild av svenskars vanor och beteenden på charterresor, åtminstone om man följer gängse fördomar.

3) Man får upptäcka att vissa fördomar vi har om söner och mammor, verkar vara universella, eftersom Stig-Helmers komplicerade relation till mamman, också återfinns hos den spanske mannen som Kim Anderzons karaktär försöker gå på date med…

4) Ett antal begrepp som skulle kunna vara svåra att förklara för någon som lär sig svenska, kan man lätt få ganska fin koll på om man har Stig-Helmer som mönster för sin förståelse av begreppen. Några av dem är: morsgris, bortkommen, blåögd, naiv etc.

Stig -Helmers världsvane kompis Ole har i varje film alltid någon ny omistlig pryl som är fullständigt oumbärlig. Nu, när vi ser dessa filmer så långt senare, så kommer vi alla ihåg hur ”nya” vi då tyckte att uppfinningarna som Ole hade var. Under julhelgen kommer Lasse Åbergs filmer alla på TV. Se dem!! De är en fantastisk kurs i ”svenskhet” utan minsta ansträngning! Jag ser fram emot Snowroller, då vi alla påminns om vikten av att hålla trycket på ”dalskidan”… och dessutom få insikt i hur kärleksfullt (not!!!) det är att bli kallad ”Älskling” av sin respektive i alla lägen, även då vederbörande är genuint irriterad och förbannad. Leve Lasse Åberg! Tack för alla härliga stunder med Stig-Helmer på bioduken!!!

TV-18s76-halsoresan_FRI-20_368 (145×212)

av

One hundred and thirtyfifth åsic- The tenth Anniversary of the Tsunami in South East Asia

Tomorrow is the tenth anniversary of the 2004, Indian Ocean Tsunami. Swedish Television will tomorrow remember the 26th of December 2004, with many different shows from the areas where the Tsunami changed so many people’s lives. I would like to send a thought to those who lost someone, but not just the Swedish families, but ALL families who lost a relative of friend. Some of the local villages or towns were completely destroyed and it was almost impossible to find any belongings worth saving in the ruins after the tsunami. Surviving tourists could go back home whereas many of the citizens close to the Indian Ocean not only lost relatives and friends, they also lost all their belongings, their homes, their chances to make an income etc. To make a fresh restart isn’t easy in such a situation. It is more likely that you end up in a post traumatic stress attack.

According to U.S Geological Survey as many as 227898 died as a result of the Tsunami. To me all of them are important. Each and every one of them. Not just the 543 who happened to be Swedish citizens.   None of them is less important than the other. One single person’s death causes a termendous loss within a family and we all need to find ways to deal with losses of different kinds. I wasn’t on the site, but watched it all on TV. After a while I found it tremendously sad that most of the coverage in Swedish TV was focused on the 543 Swedes, although they are a minority… In order to get the whole picture we needed to check international newspapers online or find out through friends abroad in what way the whole region was affected. I understand why the 543 lost Swedes are important to the Swedish Television, but I don’t understand why the other 227355 aren’t. Tomorrow I will remember all of them and send a thought to their families.