september 7, 2016 av asaole

Trehundrafemtiosjunde åseriet- Att beskriva ett föremål och jämföra det med andra

I min undervisning av vuxna utlandsfödda elever, försöker jag vara så konkret som möjligt och komma med handfasta tips. Det händer ofta att jag tar med saker till klassrummet om jag tror att det kommer att underlätta lärandet. Att beskriva ett föremål innebär att sätta ord på de kännetecken föremålet har. Det kan röra sig om vanliga och kända föremål som vi har omkring oss, men också vara något som är okänt för eleverna.

Det är möjligt att se på ett antal textilföremål och jämföra dem för att träna själva jämförandet… Jag valde att utgå ifrån alldeles vanliga handdukar och dukar, eftersom dessa har egenskaper som gör att vi ibland benämner dem lite olika. Man kan börja med att konstatera att alla föremålen är mjuka och gjorda av textilmaterial… Man kan också hitta likheter mellan dem vad gäller utseende eller färg och även hur vi använder dem. Men när vi kommer till benämningar, så är det viktigt att påpeka för en person som tränar på svenska att ”handduk” kan vara ett alltför allmänt ord att välja om man i sitt huvud tänker på en viss typ av handduk som man använder för ett specifikt ändamål.

Samma sak gäller för ordet ”duk”. En person som bott hela sitt liv i Sverige skulle inte ha några större problem med att sätta ord på alla de olika handdukarna och dukarna på mina bilder här, men för andraspråkseleven kan det innebära att man måste slå upp i en ordbok eller fråga någon till råds. Det jag gör i klassrummet är att på ett generellt plan förklara hur man bildar sammansatta substantiv i svenskan och till exempel bygger samman ord som avser material eller ändamål, med ordet som syftar på föremålet:

frotté+ handduk= frottéhandduk

jul+handduk= julhandduk

Vilka former har föremålen? En löpare är till exempel en duk som är lång och smal och som kan LÖPA längs hela bordet. En bordduk kan ha många olika storlekar, färger och mönster. Den kan vara försedd med fransar eller broderier. Den kan ha ett tryckt mönster eller den kan ha en väv som är mönstrad. Vi samtalade om ord som enfärgad, prickig, rutig, randig, men också om geometriska figurer som kvadratisk, rektangulär och så vidare. Alla mina handdukar var rena, så till vida att de var nytvättade, men ändå kunde jag illustrera ett ord vi arbetade med förra veckan, nämligen ”solkig”, eftersom bakduken på bilden hängt med i många år och inte längre går att få ren till 100%. Samma sak gällde en av frottéhanddukarna, som råkat ut för en blekningsprocess, så att jag kunde prata om hur handduken inte längre är enbart grå, utan också missfärgad. Linnehandduken var ofärgad, medan kökshandduken var randig och försedd med ett monogram…

Den största handduken av dem alla, kallas inte ens handduk, eftersom den går att svepa in sig i när man har badat, ett badlakan… Förklädena som heter så, för att man har dem för kläderna, för att dölja sina vanliga kläder, är vare sig handdukar eller dukar, men fick vara med för att träna förmågan att utesluta…att dra slutsatser… Vilka ska bort?

På samma sätt som jag gjort ovan har jag även gjort med flaskor eller burkar. Om man går runt en stund i sitt alldeles vanliga hem och letar efter föremål som kallas ”flaska” i någon kombination, så blir man förvånad över hur många man hittar… I nästa steg kan man med eleverna resonera om vilka gemensamma egenskaper alla de föremålen har, som tillsammans benämns just FLASKA, men INTE burk eller tub eller liknande… En ANNAN dag hjälper man eleverna med samma slags avgränsning angående ett annat ord som har en diffus avgränsning för den som kommer ny till vårt språk…

Ett sätt för eleverna att sedan befästa kunskaperna kan vara att välja ut några föremål ur mängden och jämföra dem. I samband med en sådan övning kan man med fördel peka på de ord och uttryck som används och som uttrycker likheter och skillnader. Duken längst till höger är kvadratisk och har ett rutmönster i svagt lila och rosa toner. Den är avsedd att användas på ett bord, men har ändå mycket gemensamt med tygnäsduken, som i likhet med duken också är kvadratisk och har ett rutmönster. Till skillnad från duken är näsduken liten och tunn och är tänkt för att användas att snyta sig med när man är förkyld. Näsduken är mindre än duken. Den är också tunnare. Näsduken är inte lika gammal som duken och inte heller lika dyr att köpa. Att man använder adjektivets komparativform är viktigt att berätta för eleverna.

Att bjuda på avgränsningen, att hjälpa eleven att se vad som är vad, är roligt och intressant, eftersom eleven brukar ställa frågor och bidra med egna uppslag. På det sättet får jag möjlighet till en ”flygande bedömning” av hur mycket av språket som den aktuella eleven har hunnit tillägna sig. Att också försöka få in så många olika aspekter på lärande som möjligt i en och samma lektion, tycker jag är en extra spännande utmaning som jag ägnar mig åt varje dag…

Just denna dag hade jag besök av två kollegor, en värmländska och en uppländska… När vi skulle beskriva vaxdukens färg, vitprickig på beige botten, kunde jag med deras hjälp visa eleverna hur ordet beige kan uttalas på två olika sätt, beroende på var i landet man är uppväxt. Genast frågade eleverna mig hur JAG uttalar beige och jag berättade att jag som liten hade uttalat det med det karakteristiska e-ljudet som är vanligt i stockholmstrakten, medan jag sedan faktiskt ändrade mitt uttal när jag flyttade till en del av landet där man använder ett ä-ljud i stället…

september 7, 2016 av asaole

Trehundrafemtiosjätte åseriet- Att beskriva ett föremål, en miljö eller en person

I min undervisning av vuxna utlandsfödda elever, försöker jag vara så konkret som möjligt och komma med handfasta tips. Det händer ofta att jag tar med saker till klassrummet om jag tror att det kommer att underlätta lärandet. För att ytterligare hjälpa eleverna har jag skapat filmer där jag går igenom sådant som man behöver kunna för att nå målen i kursen de läser tillsammans med mig. Några filmer handlar om grammatiska företeelser som ordklasser eller satsdelar, men tre av filmerna handlar om just beskrivningar. Det är dels beskrivningar av föremål, dels människor och slutligen miljöer. Med tanke på att det blir allt viktigare med multimodalitet har jag inte slutat förklara i klassrummet, men jag har kompletterat det jag gör där med filmer på samma tema, så att den som behöver repetera ska ges den möjligheten.

Att beskriva ett föremål innebär att sätta ord på de kännetecken föremålet har. Det kan röra sig om vanliga och kända föremål som vi har omkring oss, men också vara något som är okänt för den du beskriver för. För att hjälpa eleverna att lyckas med beskrivningar som är kontextoberoende, brukar jag föreslå att de ska tänka sig att den de ska beskriva för blundar. Då märker ofta eleven vilka delar i beskrivningen som blir begripliga för mottagaren.

När vi samtalar om att beskriva människor, så har jag många olika resurser av lite äldre snitt, som till exempel ett alldeles utomordentligt kortsystem som jag tillverkat själv med hjälp av kataloger och resebroschyrer en gång för länge sedan. Det var mitt första år som lärare som vi var några stycken som satt en dag på sportlovet och klippte och klistrade och sedan plastade in ett stort antal kort som föreställer människor. I alla år som lärare har jag haft stor nytta av dessa kort på en lång rad sätt. Vi behövde TVÅ kataloger av varje, för att kunna klippa ut två identiska bilder… Nu i färgkopiatorernas värld räcker det med en katalog… Dessutom kan man säkert hitta fria bilder på internet om man bestämmer sig för det i stället… 🙂

Korten och bladet med ansikten passar på alla svårighetsnivåer, eftersom övningen utgår ifrån vad eleven själv kan producera muntligt. Ett sätt att använda korten och bilderna är enligt följande:

Den ena eleven har kortleken i sin hand, beskriver en i taget av bilderna, medan kamraten efter beskrivningen ska avgöra vilken av bilderna på det större bladet som åsyftas.

Min erfarenhet som lärare har visat mig att det jämförelsevis är enkelt att beskriva föremål och människor om man jämför med att beskriva miljöer. Om målsättningen är att beskrivningen ska vara kontextoberoende så brukar jag börja med att utgå ifrån en bild, för att på det sättet ge eleven möjlighet att i ett senare skede TÄNKA sig att den miljö som ska beskrivas ÄR just en bild… Att ta hjälp av egna erfarenheter eller av de fem sinnena för att sätta ord på hur miljön ser ut kan också vara en möjlighet.

september 6, 2016 av asaole

Trehundrafemtiofemte åseriet- Blodpudding med vitkålssallad och messmörssmörgås

Det är nästan svårt att se den där den ligger på tallriken, blodpuddingen med vitkålssallad och messmörssmörgås. Hela mitt liv har det varit en kombination som jag äter lite då och då, men inte förrän jag började arbeta med utlandsfödda elever har jag reflekterat över hur kontroversiell rätten är. För mig är och förblir den billig och god vardagsmat och ett bra exempel på ”snabbmat” eftersom det inte tar långa stunden att steka några skivor…

Vid besök av utländska gäster i mitt hem, händer det att jag bjuder på messmörssmörgås, eftersom det är något mindre kontroversiellt, men inte heller det verkar vara speciellt populärt trots att det har smak av vanilj. För egen del noterar jag att just den här typen av mat är något jag skulle sakna om jag flyttade utomlands.

Språkligt är orden i rubriken idag intressanta, eftersom bruket av foge-s bidrar till att messmörssmörgås ser ut att vara alldeles extremt överdoserat av bokstaven s… Ännu mer viktigt är det ju att framhålla att vi i vissa landsändar verkligen uttalar vartenda s, var för sig…och handen på hjärtat, hur är det för din del? Har du ett kort ä-ljud i första ledet eller ett långt e-ljud? För min del är det ett av de ord jag har ändrat för att smälta in i min omgivning… Som liten sa jag ordet messmör med det korta ä-ljudet som mina föräldrar från södra Dalarna. Men senare anpassade jag det till hur mina vänner i södra Stockholm sa det, med långt e-ljud… Rätt eller fel… GOTT är det i alla fall! 🙂

Vad gäller blodpuddingen, så är det ju så att ”kärt barn har många namn” och som liten minns jag att vi skojade om att man kunde säga ”mösskärmar”, ”villabiff” eller ”radhusentrecote” och liknande…

september 4, 2016 av asaole

Trehundrafemtiofjärde åseriet- Äppelsöndag på Tallfiket

Det händer att jag brukar fundera på vad jag skulle göra om jag var helt själv hemma. Det är en monstruös skillnad mellan att vara själv och att vara ensam. Jag känner mig alltid olustig om jag är ofrivilligt ensam…men idag är jag själv! 🙂

Därför vet jag i alla fall hur en halv sådan dag har tett sig…

Äpplen är nog min favoritfrukt, eftersom det finns så oändligt många olika sorter och eftersom de vart och ett har sin charm. Men lika vackra som de är på grenen, lika uppfordrande manar de mig från gräsmattan under den tidiga hösten… Borde jag inte plocka de fina och göra något av? Borde jag inte åtminstone unna några rådjur mitt i skogen lite äpplen? Oavsett, så måste de ju väck från gräsmattan och den här dagen började med det…

Men när de väl är ihopkrattade och samlade i kassar för att i det här fallet köras till tippen, eftersom de var så fula… så plockade jag ihop några få vackra… Det är ju så med fallfrukt att faller äpplet från ett vinteräppelträd, så överlever det fallet om gräsmattan snarare är mossmatta…

När jag gör äppelkakor, äppeldesserter eller äppelpajer använder jag min inspiration kopplad till gammal vana och vad jag just då är sugen på…

Den här gången räckte äpplena till ett rikligt lager i botten på formen, så därför fick det bli en ganska blöt variant, med mycket äppelsmak… Någon annan gång kanske man i första hand är sugen på det som är RUNT äpplena och då kanske man gör en saftig smet där äpplena är ursäkten för att äta… 🙂

Jag brukar avsiktligt skära äpplena väldigt ojämnt. En del är i stora bitar och andra i små, en del är i hela klyftor medan andra är i skivor. Dessutom brukar jag försöka blanda de olika typer av äpplen vi har i trädgården (fem olika sorter). Resultatet blir en äppelrätt som har en mångfacetterad smak med både syra och sötma och de olika äppelsorternas egenskaper i en salig blandning.

#äppelhack, #asaole

Den här gången täckte jag äpplena med en smuldeg baserad på tre deciliter havregryn och en halv deciliter mjöl samt en halv deciliter kokos, sötad med både råsocker och vanligt socker för smakens skull. Smöret mätte jag inte, men kanske var det 50g? Kanelen strör jag rikligt över äpplena och rör om, innan jag täcker dem med smuldegen. 200grader tycker jag är tillräckligt varmt för att pajen ska få gyllenbrun färg… Man kan förstås äta den som den är, men jag valde en klick gräddfil till!

En så härligt solig dag som idag, valde jag att städa av Tallfiket och fast jag ropade var det inte en enda kotte som ville hjälpa mig! 🙂

I backspegeln noterar jag alltså att en halv dag för mig själv, har jag utan problem gjort slut på! Nu återstår den andra halvan av dagen…

september 3, 2016 av asaole

Trehundrafemtiotredje åseriet: Den djupt mänsklige Theodor Kallifatides- Ett författarskap att grotta ner sig i! Del 3

Tillsammans med Kallifatides känner man dofterna av mandelträd och minns den utsökta olivoljan med fetaost och färska tomater. Man kan för sin inre syn förstå hur det ser ut på de platser författaren beskriver och minnas semestrar på soldränkta stränder eller stunder då man njutit av det klara vattnet. Så är det i allra högsta grad också i självbiografin Det gångna är inte en dröm, som utkom 2010. Precis som i Mödrar och söner eller Med sina läppars svalka får jag precis det jag uppskattar hos Kallifatides, men med den skillnaden att den här gången är det en självbiografi, inte en roman.

Oavsett vilka återkopplingar eller likheter man kan skymta mellan de fiktiva berättelserna och Det gångna är inte en dröm, så ser jag det snarare som ett kvitto på vad i sitt eget liv Kallifatides har uppfattat som viktiga händelser eller något som varit avgörande för hans framtid. Så är det till exempel med hans beskrivning av barndomskärleken Meri och hur han längtande stryker kring hennes hem och hoppas få se en skymt av henne… men också hur hans morfar räddat honom undan att hamna i fascisternas klor. Samma sak med faderns utsatthet med flyktingstatus, trots att han var grek, men uppväxt vid Svarta Havet i Turkiet. De händelserna skildras även i romanerna, men med fiktiva karaktärer som hamnat i liknande omständigheter som de vänner och släktingar vi möter i självbiografin.

Att Kallifatides hämtar sin inspiration till romanerna i sitt eget liv, kan ha många förklaringar, men en av dem ger han tydligt och klart i Det gångna är inte en dröm, där han menar att det handlar om en insikt han fått. Han hade en tid provat att skriva med andras texter som förebild och själv ansett att det han skrev endast blev falskt, att det ibland liknade ursprungstexten, men att han själv kunde se hur det inte blev lika bra som originalet och att han därför lika gärna kunde utgå ifrån något annat. Kallifatides skriver:

”En insikt växte i mig. Skriv aldrig om sådant som du inte känner bäst till. Vad är det du känner bäst till? I bästa fall, dina egna erfarenheter. Du har ingenting annat att komma med än dig själv. Allt annat är lurendrejeri, spel för gallerierna, underhålning” (s. 119).

Något som slår mig när jag läser Det gångna är inte en dröm är att det ju finns oändligt många händelser att utgå ifrån för uppslag till romaner, så att Kallifatides fick den där insikten ska vi nog vara tacksamma för! När man läser självbiografin möter man personer och miljöer som Kallifatides skildrar med detaljskärpa och omsorg. Vidare beskriver han långa rader av händelser som i många fall alldeles ensamma skulle kunna utgöra utgångspunkten till romaner. Vi får till exempel veta vilken händelse som var utgångspunkten för den text som var den första som Kallifatides fick publicerad och med den följer flera intressanta detaljer som går att känna igen i romanform från andra böcker han skrivit. Är det utgångspunkten i det egna livet som har gett närvaron, känslan av äkthet, styrkan och drivet i romanerna? funderar jag, medan jag läser.

Den inledande delen av Det gångna är inte en dröm handlar om Theodor Kallifatides tidiga barndom och ungdom. Något som slår mig i den här delen av boken är hur mycket hans lärare har betytt för honom, på gott och ont. Hans beskrivningar av lärarna i gymnasieskolan är väldigt detaljrika och levande och en del av dessa lärare skulle man inte för sitt liv vilja möta som elev! Men eftersom jag själv är lärare tycker jag att det är spännande att läsa hur en lärare kan påverka en ung människas liv på ett genomgripande sätt. En del av lärarna hade förstås ett kunskapsinnehåll som var intressant och givande, medan andra delade med sig av en inställning till livet eller en passion för sitt ämne. Ytterligare någon lärare hade hanterat Kallifatides inlämningsuppgifter eller prov med en hänsynslöshet som ändå gav en lärdom i slutändan. Ett sådant exempel var när Theodor i ämnet historia kunnat erinra sig ett specifikt årtal och svamlat fram andra detaljer i skrivningen. Resultatet på skrivningen blev icke godkänt med noll poäng och kommentaren:

”Om man inte vet exakt ska man avstå ifrån att låtsas vara exakt”. ( s. 45).

Theodor Kallifatides menar att det blev en lärdom inte enbart för livet utan även för hans skrivande. Även på fritiden ägnade sig Theodor Kallifatides åt lärande på många olika sätt, till exempel genom att läsa, läsa, läsa och läsa. Han läste allt som kom i hans väg och detta inkluderade bland annat en encyklopedi i tre volymer som var en av få böcker som familjen Kallifatides ägde. Denna läste den unge Theodor från pärm till pärm, eller som han själv säger, ”från alfa till omega”. Som förklaring till detta märkliga tilltag skriver han finurligt:

”Då drömmen om att bli ett helgon hade havererat kunde man faktiskt satsa på att bli klok.” (s. 41).

Det var nämligen så att Theodor tidigare i brist på annan tillgänglig litteratur hade läst helgonberättelser och andra religiösa texter som han kommit över. Genom skolningen i gymnasieskolan kom Theodor Kallifatides att ändra inställning till många saker i livet. Han skriver:

”Tiden i gymnasiet blev avgörande för mitt liv. Den pojke som efter det sista skriftliga provet enligt seden slängde sin bläckbehållare mot gymnasiets gråaktiga vägg hade i tur och ordning blivit ateist, socialist, politiskt aktiv, litteraturälskare samt förstått att människorna är konstiga och att man fick vara glad att de inte var konstigare” ( s. 82).

Med betygen från nyss nämnda skola skulle Theodor Kallifatides enligt planen studera vidare, men antogs inte till den högre utbildningen. Detta orsakade ett inre kaos där han övervägde att ta livet av sig, men hans mammas reaktion på det faktum att sonen inte kom in, är verkligen tröstande. Hon mötte honom med yttrandet:

”En dag kommer de att skämmas!”(s. 83).

Att hon fick rätt kan vi ju anta, med tanke på att Kallifatides böcker säljer väldigt bra även i Grekland… Båda föräldrarnas stöttande inställning till Theodor och hans syskon blir väldigt tydlig i både Mödrar och söner och i Det gångna är inte en dröm. Mamman hade till skillnad från Theodors far inte någon skolutbildning, men var ändå mån om att Theodor gavs möjlighet att nå så långt som möjligt, trots familjens tidvis dåliga ekonomi. Fadern jobbade ibland dubbla skift som lärare för att se till att Theodor kunde studera.

Theodors första tid i vuxenlivet innebär dels ett seriöst försök att bli skådespelare, dels en från svenskt perspektiv omänskligt hård militärtjänst med sadistiska befäl och orimliga krav på rekryterna. Vid ett tillfälle då han hade några timmars ledighet från soldatlivet kom tanken om att han kanske skulle leva i något annat land än Grekland:

”En dag ska jag kasta en svart sten bakom mig och vandra dit mina ögon leder mig” (s. 131).

Men innan den dagen kommer, så åker Theodor Kallifatides iförd soldatuniform för att återse barndomsbyn Molai och morföräldrarna. Det blir tydligt för honom att de inte gärna ser att han går ut till något kafé och han inser att man fortfarande betrakar honom som son till ”den röde”, för evigt betraktad som flykting av byborna. Kallifatides inser i skrivande stund att han skulle komma att ta efter fadern vad gäller en sak… Hans lott har blivit att betraktas som flykting och främling. Natten som följer sover han ute under stjärnorna på terassen och innan han somnar tänker han:

”Här, i denna by, var min plats på jorden. Även om den inte ville veta av mig”(s.148).

När soldatlivet är avslutat och Theodor Kallifatides tar upp sin blygsamma skådespelarkarriär är det ändå något som fattas… Han börjar känna att han inte passar in. Landet är inte hans. Vändpunkten blir en biofilm av Ingmar Bergman, med Max von Sydow i huvudrollen, nämligen Jungfrukällan, men avgörandet blev det svenska språket. Kallifatides tidigare flickvän fick möjlighet att lyssna på den linguafonekurs som han hade hemma och fällde den kommentar som fick honom att bestämma sig:

”Det här språket kan man skriva sagor på”(s.176).

Trogna läsare av Kallifatides böcker här i Sverige är liksom jag alltså den där flickvännen stort tack skyldig… Jag tänker mig att Theodor Kallifatides säkert skulle ha varit författare även om han valt att emigrera till ett annat land. Men Sverige skulle ha varit fattigare utan hans författarskap. Väldigt få författare skriver en så fantastiskt fin svenska!

Ju fler böcker av Kallifatides jag läser, desto klarare ser jag alltså honom själv i böckerna… Det bidrar också till att jag tycker att läsningen är än mer intressant. Så är också det faktum att författaren väljer att väva samman sin roman med de historiska händelser som var av vikt för de inblandade länderna. Den invecklade politiska nutidshistorien i Grekland blir lättare att begripa med hjälp av Theodor Kallifatides skildringar av händelserna från ett inifrånperspektiv. Tack för det!

Det kommer säkert fler åserier med kommentarer om Kallifatides böcker i sinom tid!

Välkommen att läsa dem då! 🙂

september 2, 2016 av asaole

Trehundrafemtioandra åseriet: Den djupt mänsklige Theodor Kallifatides- Ett författarskap att grotta ner sig i! Del 2

Som jag skrev i #Trehundrafyrtioåttonde åseriet, så händer det att jag får för mig att jag ska läsa ”allt” jag kan komma över av en viss författare. Det finns många favoriter av Theodor Kallifatides som jag läst med stor behållning och gärna skulle läsa igen. För att hinna med att läsa så mycket som jag önskar, brukar jag komplettera den vanliga ”pappersboksläsningen” med att lyssna på ljudböcker. En sådan inläsning är Kallifatides bok Herakles, som har lästs in av skådespelaren Reine Brynolfsson. Trots de många namnen och invecklade släktförhållandena mellan gudar och halvgudar i den grekiska mytologin som skildras i romanen, så bidrar Brynolfssons gestaltande läsning till att jag åtminstone hjälpligt hänger med i svängarna…

Boken Herakles av Kallifatides är säkert ett seriöst försök att skapa begriplighet för den som vill förstå grekisk mytologi, men jag tror att den passar allra bäst för dem som redan har läst de många mytologiska berättelserna och kanske kan dem utan och innan från någon annan förpackning än Kallifatides roman. Då gissar jag att romanen med sitt sätt att levandegöra enskilda berättelser bidrar till att skapa minnesbilder att hänga upp de mytologiska gestalterna på.För mig personligen kommer Herakles av Theodor Kallifatides i stället bli starten på en stunds sökande i andra källor vid ett senare tillfälle. Det jag främst kommer att fokusera på då är förstås vem Herakles var enligt övriga källor…

Herakles som jag uppfattar honom i Kallifatides tolkning är högt beundrad och ansedd, med framgång som signum. Han är guden Zeus son, utan att veta om det och han hamnar i en lång rad olyckliga omständigheter som bidrar till att jag uppfattar honom som en ganska sorglig och misslyckad figur, trots sitt renommé som hjälte. Berättelsen innehåller många förvecklingar och detaljer och en central händelse är när Herakles mördar sina egna tre söner. För att sona sitt brott måste Herakles utföra en lång rad spektakulära underverk, som är av övermänsklig natur och dessa är tolv till antalet och kända för oss inte enbart som Herakles underverk, utan även med den romerske motsvarigheten till Herakles, som utförde ”Hercules stordåd”. De bakomliggande mytologiska berättelserna tror jag är en viktig förutsättning för att på allvar kunna ta till sig Kallifatides bok. Han skriver levande och intressant, men alla de mytologiska namnen bidrar till att boken känns rörig. Därför rekommenderar jag boken antingen till den som redan kan sin grekiska mytologi ELLER till den som först läser på litegrann…

Exempel på fakta om Herakles

Men en sak som Herakles ändå hjälper mig med är att återigen skapa mystik kring de grekiska öarna, den grekiska naturen och allt som växer där. Det gör Kallifatides som ingen annan! Man känner dofterna och kan för sin inre syn förstå hur det ser ut på de platser författaren beskriver. Så är det i allra högsta grad också i romanen Med sina läppars svalka, som utkom 2014 och skildrar den grekiska kvinnan Elenas hela liv, med början i en grekisk by på nittonhundratrettiotalet. Precis som i Mödrar och söner får jag precis det jag uppskattar hos Kallifatides.Elena är, liksom andra huvudgestalter i Kallifatides böcker, en person som inte är en bland andra i den lilla byn. Berättelsen tar sin egentliga början under den tyska ockupationen under andra världskriget och Elenas pappan har gripits av polisen för sina kommunistsympatier. Mamman och Elena lever ensamma och är redan utstötta ur bygemenskapen för att pappan var kommunist, men deras utsatta situation förvärras ytterligare när mamman uppvaktas av ett tyskt befäl. Också i skolan upplever Elena ett utanförskap, men eftersom hon är duktig i skolämnena så vinner hon lärarens förtroende. Elenas skönhet gör också att pojkarna i klassen blir förälskade i henne. Det blir också läraren… Elena och Giannis (läraren) tvingas fly från byn och väljer att emigrera till Australien. De lever under knappa omständigheter i början, men får ändå någorlunda ordning på livet. Boken skildrar det utanförskap man känner som migrant och mödosamt och ofta tröstlöst det är att försöka skapa sig ett drägligt liv i den nya landet. Elena och Giannis känner ofta hur de inte passar in och hur de får kämpa extra hårt för att de inte är födda i landet från början.

Boken kan sägas vara uppdelad i fyra spår. Dels handlar det om den unga Elena och livet i barndomsbyn, dels om Elena och Giannis när de är i Australien, men sedan väljer paret att emigrera ännu en gång, nämligen till Sverige. Därför handlar romanen även om tiden i Sverige och om dottern Maria och hennes familj när hon är vuxen. Det finns en skillnad i drivet i de olika skildringarna. Min uppfattning är att författaren lyckats bäst med de delar av boken som skildrar Elenas barndom och ungdom och den del som skildrar den första tiden i Sverige. Men likt andra böcker av Kallifatides så är Med sina läppars svalka läsvärd i sin helhet. Den lämnar en känsla av insikt efter sig… Med den här boken inbillar jag mig att jag vet lite bättre hur det kan vara att flytta från ett land till ett annat. Jag tror mig också förstå bättre vad som kan ha varit svårt för de invandare som först kom till Sverige på 1960-talet från Grekland. Genom boken fick jag också en hel del förståelse för hur vårt mottagande av utlandsfödda har förändats sedan sextiotalet, på gott och ont.

Ju fler böcker av Kallifatides jag läser, desto klarare ser jag också honom själv i böckerna… Det bidrar också till att jag tycker att läsningen är än mer intressant. Så är också det faktum att författaren väljer att väva samman sin roman med de historiska händelser som var av vikt för de inblandade länderna. Den invecklade politiska nutidshistorien i Grekland blir lättare att begripa med hjälp av Theodor Kallifatides skildringar av händelserna från ett inifrånperspektiv. Tack för det!

Det kommer säkert fler åserier med kommentarer om Kallifatides böcker i sinom tid!

Välkommen att läsa dem då! 🙂