Trehundrasextiosjätte åseriet- Bokmässan 2016, höjdpunkt nummer 2: Sven Wollter

#asaole, #Sven Wollter, #Hon Han och Döden

För första gången i mitt liv har jag köpt en flaska Calvados, öppnat den och smakat en liten försiktig klunk, allt för att jag ville förstå mystiken i Hon Han och Döden av Sven Wollter lite bättre:

”Big Foot hade rotat fram en flaska Calvados ur gömmorna och jag såg tydligt där jag svävade på uppvindarna hur det smugit sig in liksom ett leende i stugan” (ur Hon Han och Döden, s97).

Man kan lugnt påstå att jag har följt Sven Wollter och vad han har sysslat med i väldigt hög grad. Lite av vad jag menar med det, framgår i ett tidigare åseri:

Tvåhundratjugofemte åseriet- Wollter, Mankell och Miles- Vilket Dream Team!!!

Efter en lång skådespelarkarriär och med ett starkt politiskt engagemang så är det inte förvånande att Sven Wollter fortsätter med nya idéer om sådant han vill göra. Att skriva en bok är något jag själv provat på och därför vet jag också hur man ständigt ställs inför olika typer av val vad gäller texten. Det handlar naturligtvis först om vad det är man vill skriva över huvudtaget, men också om hur man vill framföra detta.

Som lärare jobbar jag mycket med texter som elever producerar. Även i undervisningen inför olika skrivuppgifter försöker jag att jobba med faktorer som språkriktighet, variation, sammanhang och röd tråd, utan inbördes ordning. Var och en av dessa ledord är viktiga, men på olika sätt. Om man är alltför fri ifrån språknormer som stavning och interpunktion, kan textens innebörd löpa risk att gå förlorad. Om man inte är tillräckligt varierad i sitt uttryck likaså. Då sitter läsaren och räknar alla upprepningar och irriterar sig på hur författaren har valt att skriva. Sammanhangssignaler är också viktiga, för att texten ska hänga ihop som en helhet. Utan dessa blir det svårt att följa den tanketråd som förhoppningsvis finns där…

När jag först öppnade Hon Han och Döden, så var det med en viss bävan inför det faktum att Wollter nu gett sig in på något han, mig veterligen, inte gjort förut. Jag kom på mig själv med att vara nervös ”å hans vägnar” eftersom jag skulle vilja unna honom att lyckas med sitt projekt att skriva en bok.

Det är min personliga uppfattning att man är summan av alla de olika roller man har i sitt liv. För egen del kan jag inte göra mig HELT fri från lärarrollen och därför var det första kapitlet i boken något svårforcerat, eftersom Wollter har valt att skriva på ett sätt där vanliga regler för interpunktion är satta ur spel. Vad gör man då? Lägger man ifrån sig boken? Kanske hade jag gjort det om den varit skriven av någon annan, men nu försökte jag i stället tänka mig Sven Wollters röst när han läste texten för mig. Det fungerade… Det blev plötsligt inte så viktigt om det fanns en punkt och en stor bokstav där jag hade tänkt mig att det skulle vara bra. Inte heller spelade det någon roll om texten kryllade av dom i stället för de och dem… Liksom Strindberg före honom, har Wollter dessutom gått fram som ett ånglok med det nyare talspråket i tanken och skrivit den mening som sticker ut allra mest i mitt tycke:

”Jaget är borta men hennet finns kvar”(s 79).

Hennet??? När jag läste psykologi i forntiden hette det kanske jaget och detet…men Wollters ”hennet” garanterar textens nutidsorientering, för jag har i alla fall inte stött på detta uttryck tidigare i någon skönlitterär skildring. Däremot har jag förstås tagit del av diverse artiklar och insändare där man försöker klargöra i vilka situationer uttrycket hen hör hemma…

Wollter är för mig en person som visar stort engagemang för både omvärldsfrågor och inrikespolitik likväl som solidaritet med medmänniskor som inte fötts med silversked i munnen. Han framstår som en människa som inte verkar rädd för att uttrycka sin personliga åsikt även om ämnet är en stridbar fråga. Där andra tiger uttalar sig Wollter och den sidan av honom har jag alltid beundrat. Men Hon Han och Döden är inte någon agitation eller någon politisk inlaga. Den är en bok om livet och hur det ibland ändrar riktning av till synes slumpmässiga orsaker. Att man träffar en viss person har en mening och att man kanske återser denna någon långt senare fyller en funktion i ens liv det också.

Göteborgsförfattaren Lars Hesslind skrev en gång texten ”Samtal med en kakelvägg” som gjorde stort intryck på mig, därför att poängen i texten var att man måste se till att ungdomar förvärvar ett godtagbart språk. Den novell jag syftar på handlar om en ung grabb som råkat kasta en ispärla (snöboll) på en större kille som är lite av en ledartyp i sitt gäng… Grabben får tips och råd av ett lokalt fyllo som påstår att om grabben lär sig att rabbla det grekiska alfabetet, så kommer den store starke killen att häpna och avstå från att spöa honom… Grabben följer rådet och överlever dagen då han skulle ha slagits sönder och samman… Invävt i den texten fanns en massa tidsmarkörer som gjorde läsningen extra spännande. Man kunde förstå hur det var i den miljö som Hesslind syftade på i sin text.

När jag läser Wollters Hon Han och Döden, så tänker jag på Lars Hesslinds sätt att uttrycka sig om sin omvärld, för Wollters stil påminner starkt om Hesslinds. Hesslind gjorde inte avkall på skriftspråkets normer, men samma anda, samma känsla som Hesslind hade, finns i Wollters text. Sven Woller föddes 1934 i Göteborg. Lars Hesslind föddes 1935 i just Göteborg… Är det månne en göteborgsanda, denna ogripbara likhet mellan de två författarnas texter?

Hon Han och Döden är en bok jag skulle ha läst oavsett dess kvalitet, just för att jag inte är speciellt neutral, utan snarare en stor beundrare av Wollter, vad han än tar sig för. Texten är överraskande på många sätt. Den kastar mellan någon slags verklighet och fullständigt overklig fantasi samtidigt som det här och där kommer mycket tänkvärda betraktelser om livet. Vad händer med en om man får en svår och obotlig sjukdom, som läkare har tidsbestämt eller åtminstone yttrat sig mycket drastiskt om?

Min egen erfarenhet sträcker sig till bröstcancer som slutade väl för min del. Oavsett vilken svår sjukdom man drabbas av så leder den till att man blir tvungen att ta sig an de stora livsfrågorna och fundera på hur det kan vara när man en gång dör. Detta kan man göra ytterst seriöst eller med glimten i ögat. Det fina med Hon Han och Döden är att Wollter balanserar på den slaka lina som är mitt emellan. Det är en läsvärd bok, främst för att den kopplar ihop så många olika sidor av den Sven Wollter jag känner till från hans offentliga liv… Det som överraskade mig och som jag inte kände till om honom är kunskapen i franska…och det var ju bra att jag fick en knuff i rätt riktning för att prova mitt första glas Calvados. Det visade sig vara en god dryck! 🙂

 

Trehundrasextiofemte åseriet- Bokmässan 2016, höjdpunkt nummer 1: Theodor Kallifatides

#Kallifatides, #asaole

Det är många år sedan jag började läsa Theodor Kallifatides. Hans texter fångade mig DÅ för att de var skrivna med ett så vackert språk och jag kunde inte låta bli att tänka på att han förvärvat mitt modersmål som ett andraspråk. Han talade egentligen ett annat språk som sitt första språk. Att tillägna sig ett andraspråk till en nivå där man kan uttrycka sig så nyanserat och varierat är beundransvärt. I min dagliga gärning som lärare i just svenska som andraspråk träffar jag ibland på elever som lyckas mycket väl med språktillägnandet. Dessa har förutom en språkkänsla som är lite utöver det vanliga också en målmedvetenhet som sticker ut i mängden. De jobbar hårt och noggrant med att förstå sitt nya språk på alla upptänkliga sätt. Kallifatides har berättat hur han inledningsvis läste till exempel August Strindberg. De elever jag har träffat på som lyckats väl med språket har också läst mycket litteratur, kompletterat detta med TV och radio och med att umgås mycket med svenskar där de får träning i sitt målspråk.

Theodor Kallifatides böcker lockar mig också för att många av dem skildrar det relativa utanförskap man inledningsvis känner om man slits upp från sin invanda miljö och flyttar till en ny plats. Det är inte alltid fråga om att byta land, utan ibland skriver Kallifatides om hur någon flyttar från byn till en stad eller från en stad till en annan. För mig är det ändå tydligt att Kallifatides har erfarenhet av uppbrott och nyorientering och vet hur det kan kännas när det inte går så bra, men även hur harmonisk man blir när man kommit till en punkt där man börjar känna sig hemma och trivas på riktigt. Under en tid har jag skrivit åserier om de böcker av Kallifatides jag har läst. Om du tycker att hans författarskap verkar intressant, så kan åserierna kanske vara av intresse för dig. Håll till godo:

 

Den djupt mänsklige Theodor Kallifatides- Ett författarskap att grotta ner sig i! Del 1

http://wp.me/p4uFqc-Zb

 

Den djupt mänsklige Theodor Kallifatides- Ett författarskap att grotta ner sig i! Del 2

http://wp.me/p4uFqc-10P

 

Den djupt mänsklige Theodor Kallifatides- Ett författarskap att grotta ner sig i! Del 3

http://wp.me/p4uFqc-10T

 

Den djupt mänsklige Theodor Kallifatides- Ett författarskap att grotta ner sig i! Del 4

http://wp.me/p4uFqc-139

 

Tvåhundratjugofemte åseriet- Wollter, Mankell och Miles- Vilket Dream Team!!!

Sven Wollter och Henning Mankell

Som ung bodde jag ett år i Stockholm med planen att bli bofast där. Det där året, 1987-87, minns jag med glädje främst för att jag och min väninna hade möjlighet att ta del av så många kulturevenemang som staden erbjöd. Vi såg Cyrano de Bergerac med Sven Wollter mer än en gång när han hade huvudrollen på Stockholms stadsteater… Filmen ”Om kärlek” blev också en film vi såg flera gånger. Det hände till och med en gång att vi gick på ett öppet politiskt möte som skulle hållas i Björns trädgård på Söder, för att Sven Wollter den dagen var deras huvudtalare… Sedan dess har jag följt Wollter på ett mer indirekt sätt, genom TV, tidningar och biofilmer.

Att han nu har bestämt sig för att genomföra sin ”sista föreställning” på teatern, fick mig att spontant säga ”Nej!!!!!!”, men vid en viss eftertanke så slog det mig att om det är någon jag unnar att få en härlig tid som pensionär, så är det Sven Wollter. Viktigt är också att tillägga att de flesta av oss andra hoppar av yrkeslivet vid 65 år, medan Sven Wollter bjudit oss på många fina rolltolkningar också efter den åldern. Den där nyheten om hans förestående ”sista föreställning” fick en extra dimension när jag såg att den kopplade samman Sven Wollter med Henning Mankell, som är en av de svenska författare som jag beundrar allra mest.

Länk till intervju med Wollter inför den sista föreställningen

För en tid sedan när Henning Mankell gick bort, skrev jag av mig lite av den där ”läsarens sorg när en författare går bort” och det kändes skönt att ha skrivandet som en ventil. I texten jag skrev då, framgår att jag förutom deckarna gärna läste de där andra texterna.

Länk till ett tidigare åseri, från tiden vid Mankells bortgång

Mankell var även aktiv inom teatervärlden och för just mig personligen är det extra intressant att Sven Wollters sista föreställning blir just ”Driving Miles” av Henning Mankell, regisserad av Eva Bergman, författarens fru. Miles Davis musik ackompanjerar fint detta kulturmöte! Eftersom det verkligen vore just ”public service” att ”Driving Miles” får större spridning, hoppas jag att SVT kommer att finnas på plats för en inspelning av föreställningen! Tack på förhand!

 I ett annat åseri har jag skrivit om Wollters bok Hon Han och Döden:

http://wp.me/p4uFqc-133

 

Tvåhundrasjätte åseriet- Sjöwall Wahlöö gör fortfarande intryck 2015

En helkväll med deckargenrens utveckling i fokus var inte vad jag först hade planerat, men faktum är att när Maj Sjöwall väl hade börjat berätta hur det kom sig att hon och Per Wahlöö började samarbeta, så var det så intressant att jag blev kvar… Förutom de anekdoter Maj Sjöwall själv bjöd på, var det spännande att i dokumentären med titeln Sjöwall Wahlöö -berättelsen om ett brott höra hur andra författare på olika sätt tagit intryck av Sjöwall Wahlöös böcker. Dessutom innehöll dokumentären oväntat många intressanta tidstypiska aspekter, som till exempel bilder och filmsnuttar från miljöer som inte längre är desamma. Direkt efter dokumentären stannade jag därför kvar för att även se kvällens långfilm Mannen på taket från 1976, regisserad av Bo Widerberg och baserad på Sjöwall Wahlöös bok Den vedervärdige mannen från Säffle. 

Det är en diger rollista med idel kända ansikten som förekommer i filmen och i princip alla gör fina rollprestationer. Håkan Serner fick till och med en guldbagge 1977 för ”bästa skådespelare” i sin roll som Rönn. Men för mig är det många andra saker som snurrar i skallen när jag ser filmen. Den är spännande och den är välgjord och den har en logisk tråd som är lätt för tittaren att följa. I mitt tycke finns det flera scener där det som sägs är betydligt äckligare än det som visas i bild och det tror jag är ett tidstecken i filmen. Det inledande mordet  och några bilder här och där på lite blod är nära nog det ena som känns ”otäckt” på deckarvis, men om man till exempel lyssnar på hur Kollberg (Sven Wollters rollfigur) berättar om hur det första mordoffret, Stig Nyman, betett sig gentemot honom när han var under utbildning, så är det fråga om bestialiskt våld i olika former. Samma sak gäller för det samtal som Beck (Carl-Gustaf Lindstedt) för med Hult (Carl-Axel Heiknert), där man inte behöver alltför mycket fantasi för att känna att det övervåld polisen använt i de omtalade exemplen skulle vara väldigt otäcka att se, men just detta skildras alltså muntligt. Min uppfattning om senare filmer i samma genre, men också av de filmer om just Martin Beck, är betydligt ”blodigare”.

Den nära koppling till samhällsfrågor som Maj Sjöwall gjorde uttryck för i dokumentären tidigare ikväll är den för mig viktigaste behållningen även i långfilmen. Man ser hur underbemannad polisen är och även vilket klientel som frekventerar häktet. Det är roligt med den unge mannen som vill att rättvisa ska skipas med anledning av att han suttit häktad för lång tid. Att en sådan birollsinsats får så stort utrymme i en fråga om demokratiska rättigheter för vanliga medborgare, är ovanlig i filmer av det här slaget. Handlingen brukar raskt skynda vidare mot något annat intressant…

Sammantaget var jag faktiskt väldigt närvarande i nuet under hela denna TV-kväll, vilket är ett gott betyg. Både dokumentären och Mannen på taket var sevärda, även om jag sett långfilmen tidigare. Tack alla inblandade för god underhållning, alltså!