september 24, 2016 av asaole

Trehundrasextiofemte åseriet- Bokmässan 2016, höjdpunkt nummer 1: Theodor Kallifatides

Det är många år sedan jag började läsa Theodor Kallifatides. Hans texter fångade mig DÅ för att de var skrivna med ett så vackert språk och jag kunde inte låta bli att tänka på att han förvärvat mitt modersmål som ett andraspråk. Han talade egentligen ett annat språk som sitt första språk. Att tillägna sig ett andraspråk till en nivå där man kan uttrycka sig så nyanserat och varierat är beundransvärt. I min dagliga gärning som lärare i just svenska som andraspråk träffar jag ibland på elever som lyckas mycket väl med språktillägnandet. Dessa har förutom en språkkänsla som är lite utöver det vanliga också en målmedvetenhet som sticker ut i mängden. De jobbar hårt och noggrant med att förstå sitt nya språk på alla upptänkliga sätt. Kallifatides har berättat hur han inledningsvis läste till exempel August Strindberg. De elever jag har träffat på som lyckats väl med språket har också läst mycket litteratur, kompletterat detta med TV och radio och med att umgås mycket med svenskar där de får träning i sitt målspråk.

Theodor Kallifatides böcker lockar mig också för att många av dem skildrar det relativa utanförskap man inledningsvis känner om man slits upp från sin invanda miljö och flyttar till en ny plats. Det är inte alltid fråga om att byta land, utan ibland skriver Kallifatides om hur någon flyttar från byn till en stad eller från en stad till en annan. För mig är det ändå tydligt att Kallifatides har erfarenhet av uppbrott och nyorientering och vet hur det kan kännas när det inte går så bra, men även hur harmonisk man blir när man kommit till en punkt där man börjar känna sig hemma och trivas på riktigt. Under en tid har jag skrivit åserier om de böcker av Kallifatides jag har läst. Om du tycker att hans författarskap verkar intressant, så kan åserierna kanske vara av intresse för dig. Håll till godo:

Den djupt mänsklige Theodor Kallifatides- Ett författarskap att grotta ner sig i! Del 1

http://wp.me/p4uFqc-Zb

Den djupt mänsklige Theodor Kallifatides- Ett författarskap att grotta ner sig i! Del 2

http://wp.me/p4uFqc-10P

Den djupt mänsklige Theodor Kallifatides- Ett författarskap att grotta ner sig i! Del 3

http://wp.me/p4uFqc-10T

Den djupt mänsklige Theodor Kallifatides- Ett författarskap att grotta ner sig i! Del 4

http://wp.me/p4uFqc-139

september 23, 2016 av asaole

Trehundrasextiofjärde åseriet: Den djupt mänsklige Theodor Kallifatides- Ett författarskap att grotta ner sig i! Del 4

Som jag skrev i #Trehundrafyrtioåttonde åseriet, så händer det att jag får för mig att jag ska läsa ”allt” jag kan komma över av en viss författare. Det finns många favoriter av Theodor Kallifatides som jag läst med stor behållning och gärna skulle läsa igen. Han beskriver som ingen annan det Grekland som han en gång lämnade, men också det Grekland många svenskar har rest till genom åren för att uppleva värmen under de årstider då Sveriges klimat inte erbjuder annat än regn, vind eller snö.

Som lärare har jag mött Theodor Kallifatides texter och betraktelser i en hel del läromedel. Han verkar ha varit (och är säkert än!) en favorit hos dem som ska välja ut texter för olika typer av läromedel. I läromedlet ”Språkporten” av Monika Åström (2006), finner jag en text med rubriken ”Den svenska kvinnan”. Den är skriven med glimten i ögat från perspektivet av en man som är invandrare i Sverige och inleds med meningen:

”Om man är man och invandrare, då har man många problem. Ett av de många problemen är den svenska kvinnan”(Åström, s 104).

I sitt vidare resonemang hävdar Kallifatides att många invandrare kommer ifrån kulturbakgrunder där kvinnor inte möter mäns blickar, utan sedesamt tittar i marken om de möter en man. Den svenska kvinnan däremot, möter blicken och kostar ofta på sig ett varmt leende. Han skriver vidare om de svenska kvinnorna:

”De svarade om man talade till dem. De visade ingen som helst rädsla för att bli bekanta” (Åström, s 104).

Men det är sedan Kallifatides kommer med den förlösande analysen av situationen han befunnit sig i:

”Ingen hade förklarat för mig att allt detta inte betydde någonting särskilt, att de helt enkelt betedde sig normalt och att det var jag som egentligen hade problem” (Åström, s 104).

Just detta fenomen kan säkert vara en viktig förklaring till den senaste tidens händelser som resulterat i polisanmälningar för sexuellt ofredande i olika grad. Kulturbakgrundens uppfattning om vad som är OK eller inte, är inte på något sätt en ursäkt, men den kan vara en förklaring i sammanhanget. Kallifatides betonar också detta i sin text, när han frågar sig om kvinnorna har någon skuld till mäns överträdelser i olika grad. Han besvarar sin egen fråga med ett bestämt ”Nej!” Han förklarar också varför svenska kvinnor inte ska behöva känna någon skuld när de blir utsatta för mäns oönskade uppvaktning i olika grad:

”De [kvinnorna] har inte vuxit upp i ett samhälle där det är förbjudet att tala med en främmande man eller att se honom i ögonen. De har inte blivit uppfostrade i att jämt och ständigt leka katt och råttaleken. Egentligen borde vi män vara glada över det, och de flesta män blir glada, när de till slut förstår att de inte behöver förföra varje kvinna som ser dem i ögonen elelr som hövligt svarar på en fråga” (Åström, s 105).

Ett annat tema från olika läroböcker där Kallifatides är representerad är texter där han tar sig an hur invandrare finner sig till rätta i Sverige. I antologin ”Öppna dörrar” av Manne & Lundh (1997) finns texten ”Varför har de inte lärt sig älska det här landet?”, som kan ses som ett exempel ur mängden från liknande läromedel avsedda för ämnet svenska för invandrare. Även om texten är mycket kort, så hinner Kallifatides göra en intressant jämförelse mellan hur grekiska invandrare i Sverige med myndigheternas goda minne beter sig på ett annat sätt än hur till exempel grekiska invandrare i USA eller andra länder gör. Kallifatides skriver i en filosofisk och funderande stil, men andemeningen är ändå att grekiska invandrare i Sverige alltid har satt en ära i att förbli just greker, medan Kallifatides menar att grekiska migranter som hamnat i andra länder lägger ner mycket tid och kraft på att smälta in i den nya landets kultur och bli en i mängden. Kallifatides text är inte ett debattinlägg, inte heller en faktaunderbyggd sakprosatext med statistiska hänvisningar. Därför ska den ses som en betraktelse, men för mig är den ändå mycket intressant, eftersom den tangerar frågan om mänskliga rättigheter, vår frihet att yttra oss, ha den religion vi vill eller den kultur vi vill och så vidare.

Ett sista exempel från en lärobok är texten ”Hatten”, hämtad ur en berättelse som heter Kvarteret Alabaster (1990). Läroboken är en antologi som ingår i serien ”MÅL”, från 1992 och finns i ett kapitel med temat Invandrare och utvandrare. Textens berättarjag har säkert mycket gemensamt med Theodor Kallifatides, om jag tar mig friheten att jämföra med andra uttalat självbiografiska verk av Kallifatides som jag har läst. Därför är det spännande för mig som arbetar med andraspråkselever att se hur berättarjaget/Kallifatides gått till väga för att tillägna sig svenska så effektivt. Förutom detta att han läste Strindberg för att lära sig svenska, som jag redan kände till från förut, kom informationen att han vid varje daglig promenad utmanat sig själv språkligt på ännu ett spektakulärt sätt. Det gick till så att han tittade i skyltfönster i jakt på nya ord och tvingade sig själv att hitta 25 nya ord vid varje promenad! I slutet av texten bjöds läsaren på lite humor också, då Kallifatides berättade att han köpt sig en hatt, blivit utskrattad av sin flickvän och senare fått förklaringen till varför, då det visade sig vara en konduktörsmössa. På samma gång fick han språkligt lära sig skilja mellan mössa och hatt…

Kallifatides är aktuell på årets Bokmässa (2016) där han bland annat diskuterar integration som utmaning eller möjlighet tillsammans med den schweiziska journalisten Irena Brezná.

september 22, 2016 av asaole

Trehundrasextiotredje åseriet- Bokmässans dragningskraft för en bokmal som jag!

Förra hösten ville mina tonårsdöttrar följa med till Göteborg när jag skulle på Bokmässan. Eftersom de inte är några inbitna läsare, valde jag att ställa villkoret att de skulle vara kvar på Bokmässan i minst två timmar innan de drog vidare till shopping i Nordstan. När de två timmarna förflutit var de inte alls redo att lämna Bokmässan, utan kunde tänka sig att stanna en stund till. De hade nämligen hunnit se ett antal kändisar och dessutom lyssnat på några intressanta miniföreläsningar i någon monter… De hade provsmakat Leif Mannerströms mat och var inte ens hungriga… I år när jag inte ens hunnit fundera på att åka, var det döttrarna som undrade om vi inte borde åka till Bokmässan i år igen… Vem vet? En dag kanske de inte endast vill åka till Bokmässan… Då kanske de börjar LÄSA också! 🙂

Tidigare år har jag varit på Bokmässan alla fyra dagarna, men i år får jag nöja mig med att åka på min fritid, tillsammans med döttrarna. Lyckligtvis finns det många guldkorn även i programmet för lördagen och söndagen för en inbiten bokmal som jag själv. 🙂

Som undervisande lärare upplever jag att Bokmässan som inspirationskälla är väldigt svår att överträffa. Där finns verkligen något för alla. För egen del har jag tidigare år valt att ta del av seminarieprogrammen och valt och vrakat mellan olika programpunkter, både i stora auditorier med köbildning utanför och lite mindre samlingssalar när det varit fråga om teman som inte dragit lika mycket folk. Min egen erfarenhet är att just den där blandningen som Bokmässan erbjuder är dess styrka. Man kan följa olika ”spår” om man är lärare, bibliotekarie eller på annat sätt yrkesverksam inom en viss bransch, men man kan lika gärna följa känsla och intresse om man vill. Det finns något för alla!

På det internationella torget hittar man eldsjälar inom både nationella och internationella organisationer och förbund och där brukar jag alltid strosa en längre stund, eftersom jag är intresserad av de frågeställningar som tas upp där. Varje år har jag just där också kommit till insikt om något jag inte tidigare kände till. Förra året gick jag där för att skapa kontakter med andra angående en bok jag har skrivit tillsammans med en av mina tidigare elever. Boken heter Nattvandringar mellan liv och död. Du kan läsa mer om boken här:

Nattvandringar mellan liv och död

september 16, 2016 av asaole

Trehundrasextioandra åseriet- Att finna sin gräns är att hitta en skatt! Del 3

#asaole, #vemvetmest Nu kan jag glädjas åt att frågeprogram i TV är struket på min lista över sådant jag ville hinna med innan jag sitter på hemmet… Efter att ha sett fredagsfinalen i Vem Vet Mest? denna vecka, har jag troligtvis sett mig själv på TV för sista gången. Men kul har det varit! Nu får jag försöka hitta andra utmaningar i tillvaron… Mitt deltagande i både Postkodmiljonären och Vem Vet Mest? har varit en personlig utmaning för mig. Det handlade om att våga vara i centrum på det där sättet som man är i en TV-studio. Jag är glad och nöjd över att jag tog mig ut ur min bekvämlighetszon och vågade delta. Från och med nu behöver jag inte sitta i TV-soffan och undra hur det känns att vara med och tävla i TV, för jag vet hur det känns. Det är bra för mig att mitt deltagande i programmen kom i just denna ordning. Att kvalificera sig till programmet är svårare vad gäller Postkodmiljonären, eftersom det där också finns ett moment där man svarar på frågor i en uttagning vid en casting, men det står helt klart för mig att när det kommer till själva deltagandet, så är min personliga uppfattning att det är lättare att delta i ett sådant program som Postkodmiljonären än det är att delta i Vem Vet Mest? SÅ hade jag inte förväntat mig att det skulle vara. När jag tänkte igenom mitt deltagande i förväg, så verkade det tryggare att vara ”en i mängden” så som man är i Vem Vet Mest? men det visade sig att det inte passade mig alls.

Den gradvisa nervositet som byggdes upp vid den förestående inspelningen av Vem Vet Mest? var direkt otäck från ett inifrånperspektiv och att man står upp i stället för att sitta ned ökade min känsla av nervositet. Det fanns en ”reling” att hålla sig i bakom pulten. Den var min livboj hela sändningen… :). Det kan ha varit det ganska oförutsägbara momentet som var mitt problem. Man vet ”ungefär” hur det ska gå till, men inte helt och hållet…och det gjorde mig nervös. Inspelningen av Postkodmiljonären kändes alldeles lugn när jag väl satt där i heta stolen. Även bakom kamerorna var det en lugn atmosfär, väldigt stöttande och peppande de tävlande emellan. Ingen hade något att förlora på att någon annan klarade sig bra i sin inspelning. #asaole, #Ur programmet Postkodmiljonären

I Vem Vet Mest? är min uppfattning att mycket är beroende av andra faktorer än mitt eget kunnande i faktafrågorna som ingår i själva tävlingen. Vilka är mina medtävlande? JAG känner dem inte och vet alltså inte deras styrkor och svagheter. Jag känner MIG, men vet inte hur jag ska kunna konkurrera med dem för att vinna denna tävling. Nästa detalj är vilken pult som blir min… Det har nämligen visat sig att det spelar roll för hur frågorna fördelas i den andra omgången. Vilka frågor kommer jag att få? Är det frågor jag kan svaret på eller inte? Hur många frågor får jag? Andra kan ge just mig ett stort antal frågor, i syfte att försöka få bort mig ur spelet eller jag kan bli förbisedd och slippa svara på många extrafrågor… Hur klarar jag att svara under tidspress? Vissa frågor avser sådant jag kan bergsäkert och där kan jag leverera direkt. Andra frågor kräver eftertanke eller är något jag faktiskt inte kan och då måste jag chansa, vilket kan leda till att det blir fel. Slutligen handlar det om andras kunskaper också! Står jag i samma omgång som en eller flera personer som kan mycket mer om det som efterfrågas, så påverkar det också mina egna möjligheter att nå hela vägen. De andras strategier i förhållande till hur de uppfattar mig som konkurrent, är också en faktor icke att förakta.

Min inställning till mitt eget deltagande i just Vem Vet Mest? var att det är viktigt att gilla läget efter bästa förmåga. Det är inte mycket man kan påverka i slutändan. Det blir som det blir och det har för min egen del varit en mycket intressant erfarenhet. Ett personligt drag jag verkligen fick utmana är behovet av kontroll över situationen… I Postkodmiljonären hade jag ganska stort friutrymme att själv tänka och fundera utan Rickard Sjöbergs inblandning. Det var upp till mig att klara mig vidare i spelet, kan man säga, men i Vem Vet Mest? var det inte enbart en fråga om mina egna kunskaper, utan om konkurrens och om strategier där det handlar om att vinna eller försvinna. Oavsett hur jag själv förberedde mig, så var jag ändå en del i en helhet där… Funderar du på att delta i något av programmen? Gör det! Man lär sig massor om SIG SJÄLV! 🙂

september 13, 2016 av asaole

Trehundrasextionde åseriet- Att finna sin gräns är att hitta en skatt! Del 2

När jag var liten tittade jag gärna på Vi i femman och kollade om jag kunde svaren…och när jag själv gick i femman hoppades jag att just min klass skulle komma med i tävlingen. Men även andra tävlingsprogram, som till exempel Tiotusenkronorsfrågan, Kvitt eller dubbelt, Kontrapunkt eller Jeopardy fångade mitt intresse. Mamma brukar berätta för dem som vill höra på om en händelse när jag själv var väldigt liten och hade fått vara uppe lite extra sent en lördagkväll för att vara med och se på Tiotusenkronorsfrågan. Detta var vid en tidpunkt när vi var ganska nyinflyttade i Nackdala i Tumba och den enda TV familjen hade var som ett litet skåp med en jalusi som man kunde dra för TV-rutan när man inte skulle titta… DÅ var det tydligen inte frågorna som var det intressanta…

TV-miljön var tidstypisk… Golvet i rummet var förstås ett brunt parkettgolv… I de stora fönstren i vardagsrummet hängde glasbollar i orange och gult och lamporna, som var från IKEA var flerfärgade och i plast… TV-skåpet gick helt i stil med den övriga inredningen i vårt vardagsrum, som i takt med tiden var brunt, mörkbrunt, ljusbrunt, brunrandigt och brunblommigt…matchat med trädetaljer i det just då så populära träslaget teak. Det enda som bröt av från det bruna var en liten röd snurrfåtölj som jag och brorsan alltid slogs om och en helt igenom blå matta under ett soffbord av furu. Bordsytan var alltid täckt av en liten duk i ena änden, för under duken doldes några mörka lagningsfläckar av schellack, eftersom brorsan något år tidigare hade knackat där med en stor och vacker men skrovlig bit gruvmalm.

Det var i det där vardagsrummet vi satt, jag och mamma och pappa, för antagligen hade brorsan redan lagt sig… Plötsligt sa jag entusiastiskt:

”Titta! Han har pepparkornsögon!”

Både mamma och pappa som tittade på TV-programmet Tiotusenkronorsfrågan tyckte att även om Nils-Erik Behrendtz var en stilig karl, så var det väl ett märkligt sätt att uttrycka sig om hans yttre.

De frågade mig därför vad jag hade sagt och jag upprepade just det där med hans pepparkornsögon med tilllägget:

” Vad SÖÖÖÖÖÖÖÖÖT han är!”

I samma stund insåg de att det inte var programledaren som hade de vackra ögonen, för just då pilade en liten mus iväg längs golvsockeln… Den hade suttit precis bredvid TV:ns ena ben och påkallat min uppmärksamhet. Jag fick gå och lägga mig direkt, för nu skulle minsann den lilla förlupna skogsmusen fångas in, men väldigt många andra fredags- och lördagskvällar i barndomen tillbringade jag med stor behållning just framför olika typer av frågeprogram. En klar favorit var ”På spåret” eftersom det passar mig med den tvärkulturella blandningen av alla möjliga slags frågor.

Under gymnasietiden fick jag mitt lystmäte på frågesportfronten, för då var det alldeles nytt med sällskapsspelet Trivial Pursuit. Det var ett spel som å ena sidan testade kunskapsnivån och å andra sidan frestade på vänskapsbanden eftersom man ofta hamnade i diskussioner om det kunde vara ”fel svar” på kortens baksida… Detta inträffade till exempel om det visade sig att någon i sällskapet kunde något som var oerhört långsökt för övriga i gruppen… Någonstans DÅ insåg jag att det kan vara roligt och intressant att verkligen VETA svaret på en fråga. Samtidigt insåg jag också hur meningslöst det är att argumentera om man lika säkert vet att man har FEL. Den typen av kunskap som just Trivial Pursuit handlar om har ett korrekt svar, medan kunskap kan vara så mycket mer än rätt eller fel. Kunskapsbegreppet har diskuterats ända sedan de gamla grekerna och kommer säkert även i fortsättningen att vålla hetsiga diskussioner och debatter…

Vad är egentligen kunskap då? Det är alldeles för mångfacetterat för att utreda det i ett litet blogginlägg… Men jag har mina egna tankar om kunskap och hur den kan utvecklas. Som lärare märker jag hur många olika sätt det finns att lära sig något som man i förstone uppfattar som svårt. Det är dessutom så att man blir bättre och bättre på att lära sig om man ägnar sig åt att förfina sina metoder. Eftersom mina elever som regel har olika bakgrund kan det vara viktigt för dem att se hur många vägar det finns att nå samma mål av ökad kunskap. Därför pratar vi ofta på ett metaplan om lärandet och jag försöker sätta ord på de olika metoder som kommer upp som framgångsrika sätt att lära sig något.

Lärandet är livslångt och de nyvunna kunskaper jag samlar på mig allt medan tiden tickar och går bevisar att så är fallet. Ju mer jag lär mig, desto roligare blir det att bygga vidare på kunskapen, som om den vore en väv eller kanske ett konturlöst moln där fritt svävande enheter av mindre kunskapsinnehåll när som helst och hur som helst kan sammanfogas till en slutsats eller insikt om hur något hänger ihop… Att någon gång sätta den inhämtade kunskapen på prov roar mig. Det kan yttra sig i att jag lyssnar på Melodikrysset och funderar på de gåtor som Anders Eldeman totat ihop eller svarar på frågorna i Ring, så spelar vi. Men det kan också handla om att jag av ren nyfikenhet vill testa hur det kan vara att mitt ibland främlingar i ett TV-program upptäcka om jag kan eller inte kan det som programledaren frågar om… Därför valde jag att ringa till Vem Vet Mest? för att se om jag klarade kvalfrågorna.

När jag ändå hade ångan uppe ringde jag till Postkodmiljonären. Som jag såg det, så var det en kul grej att testa om man klarade kvalfrågorna. Trots att det var helt orimligt att tänka sig att jag skulle hamna i heta stolen i konkurrens med så många andra som skulle vilja sitta där, så ringde produktionsansvarig från Postkodmiljonären och berättade att jag hade gått vidare till casting i Stockholm… Detta var våren 2015 och jag tackade ja till att delta i castingen. Då ringde man från Vem Vet Mest? och sa att jag klarat kvalfrågorna och nu ville de fortsätta med att ställa ett antal frågor per telefon där och då direkt… Jag svarade rätt på tillräckligt många av frågorna och efteråt sa personen i andra änden att de skulle höra av sig under höstterminen 2015 för mitt deltagande i programmet. När ingen hörde av sig därifrån, så gjorde det inte så mycket för min del, eftersom jag då redan hade fått ett datum för inspelning av Postkodmiljonären och var jätteglad för DET. Att det sedan faktiskt ringde från SVT2 i Göteborg med anledning av mitt deltagande i Vem Vet Mest? blev därför en glad överraskning. Inspelningen skedde för längesedan, i mars 2016 och nu har jag nästan glömt detaljerna… Jag är glad att jag vågade ge mig in i leken, för det har lett till många roliga erfarenheter, som jag skulle varit förutan annars. Och även om jag inte nådde ända till miljonen förra året, så räckte mina pengar (efter att 50% dragits i skatt) till en fin sommarupplevelse när jag och familjen reste till USA. Att ha råd med en sådan resa skulle varit helt omöjligt utan min vinst från Postkodmiljonären. Därför är jag en mycket tacksam och glad deltagare! 🙂

Läs mina 24 blogginlägg om USA-resan om du vill!

För ungefär ett år sedan spelades programmet Postkodmiljonären in med mig som tävlande. Jag skrev om det i ett annat åseri:

På väg mot en postkodmiljon…?

september 10, 2016 av asaole

Three Hundred and Fifty-Ninth Asic- 9/11 in Retrospective

Fifteen years ago I was on maternity leave with my youngest daughter. I spent my days breastfeeding… at least so it seems in a retrospective. My daughter was the kind of baby that you cannot really feed enough, so I found myself watching all the available soap operas… There was however one afternoon (But it was MORNING in the USA…) that was not at all like the rest. In Sweden where I live, like in most other countries, we have the tradition of ”breaking news” if something extraordinary happens. I remember the 9th of September 2001 exactly like that. I was actually watching an extra news alert with the footage of the first Tower of WTC burning when there, right then, the second tower was hit. The Swedish News reporter commented this and I remember I felt strangely aware of that particular moment, as a ”NOW” to remember forever… A truly moment of MINDFULNESS.

My first reaction after a short while, was to write to my friend in NJ. At the time he worked as a teacher in a school south of Philly. I wrote ”Are you safe?” and he pretty much replied ”Yes. Why do you ask?” and as I remember it, he and the rest of the staff in that school did NOT know from the start what had happened in NYC, but I did, 8000 km away… That was the start of a surreal experience of watching a part of our history from my livingroom. In fact, it all happened then and there in front of me and it was horrific. I remember thinking of the future then and now I think of all the things that have happened AFTER that date. There are wars and conflicts all over the globe. Terror and meaningless violence has become a part of our time, no matter what we think. It makes me sad that so many people worldwide suffer from conflicts or become the victims of terror acts. I think the only way to change is within ourselves. Worldwide peace may not come during my lifetime, but I hope for a more generous era soon to come. It is about time we give peace a chance.

#Himmel, #asaole

september 8, 2016 av asaole

Trehundrafemtioåttonde åseriet- Blandade skolminnen om stamsånger och kanon

Vem kan segla förutan vind? Vem kan ro utan åror? Vem kan skiljas från vännen sin, utan att fälla tårar? Jag kan segla förutan vind. Jag kan ro utan åror, men ej skiljas från vännen min, utan att fälla tårar.

Den åländska visan är ett av många exempel på sångtexter jag kan utantill. Just denna kan jag förstås för att den var vår uppsjungningssång i Bjursåsflickorna, där jag var med för länge sedan. Som jag minns det brukade vi sjunga den på RRRRRRRRR; på MMMMMMMMMM och sedan med text.

Men detta med vilka sånger vi kan eller sjunger nuförtiden påmindes jag om idag när min kollega och vän delade med sig av en sångtext hon just då författade på en känd melodi. Texten skulle vara en hyllning till en vän som fyller år i dagarna. Melodin hon valt för att sätta ny text till var den gamla vandringsvisan ”Vi gå över daggstänkta berg”.

Om du kan den, så kan jag gissa i vilken ålder du är… 🙂

Om du sjunger fel i första raden och sjunger GÅR kan jag också gissa att du inte är så gammal. Många av de sånger jag lärde mig som liten, lärde jag mig dels av mamma, som tyckte om att sjunga den här typen av sånger, dels av andra vuxna i min närhet. Ett minne som etsat sig fast är när jag bjudits in att sjunga vid Trefaldighetskällan i Stora Skedvi. Källan låg lite ensligt till och man gick längs en stig i skogen för att ta sig dit. Längs vägen råkade det falla sig så att jag hamnade med mamma och två av hennes lärarinnor (det hette så när dessa damer var lärare…) från småskolan respektive folkskolan. Mamma och de två andra damerna stämde upp i Röda stugor tåga vi förbi (notera att det inte är något r i presens!) och jag kunde sjunga med i melodin, men texten hade jag aldrig lärt mig. Sedan sjöng vi just ”Vi gå över daggstänkta berg” som jag kunde en andrastämma till. Det var verkligen inte någon avancerad andrastämma och jag kan gissa att just denna andrastämma kanske lanserats som en del i dåtidens ”kanon” vilket här betyder överenskommen musiksamling som alla skolklasser skulle kunna. Musikvänner vet ju annars att kanon kan betyda något annat, nämligen när man sjunger en och samma melodislinga, men börjar vid olika tidpunkter, så att resultatet blir att det låter som om man sjunger i avancerad flerstämmighet.

Med mina tjugorfem år som lärare som erfarenhetsbas, tror jag mig veta att den där gemensamma tanken om vad skolbarn skulle sjunga, övergavs någon gång då jag själv var liten… Vid en snabb koll på bilden här, kan alla känna igen ”Nu ska vi sjunga”. Den sjöng min pappa och hans generation ur. Själv är jag uppväxt i skarven mellan den och boken bredvid, nämligen ”Vi gör musik”. Generationer av skolbarn har haft sina musiklektioner kopplade till olika läromedel eller sångtexter, men på senare år har det inte funnits någon kanon. Nu kan man alltså inte räkna med att en grupp människor kan sjunga texten till samma sånger, om de inte har en gemensam bakgrund. Är detta ett stort problem? Nej, inte egentligen, men jag skulle vilja hävda att när man kan sjunga samma sånger, så har man ett sammanhållande kitt som innebär mycket glädje. Det märkte jag inte minst just den där stunden med mamma och hennes ”fröknar”!

Språkligt är sånger som skolbarn sjunger också en form av tidsdokument, där man kan studera vad de handlar om eller vilka grammatiska regler som gällde då sången skrevs eller liknande. När jag själv gick i skolan så hände det fortfarande att man sjöng ”Vi gå över daggstänkta berg”, men dessutom hade nyare visor hittat in i skolan. Bland dem förstås många av de visor som fanns i filmerna om Astrid Lindgrens figurer. Vår lärare i mellanstadiet tyckte om att spela piano och ibland kompade hon även till evergreens eller enklare popsånger. Nästa lärare var helt såld på en serie böcker som hette Vispop och var en salig blandning av både visor och poplåtar.

Yellow submarine

Majjen på högstadiet ÄÄÄÄÄÄÄÄLSKADE Beatles och detta var då John Lennon nyss hade blivit skjuten. Därför sjöng vi i princip inget ANNAT än det som Lennon/McCartney producerat… På gymnasiet var min lärare en äldre man som föredrog klassiska stycken och därför var det självklart att skolkören skulle framföra ”Förklädd Gud” på Lugnetskolans invigning. Hade musikläraren haft andra preferenser hade vi säkerligen framfört något annat…

Mina barn har haft förmånen att gå på en skola där musiklärarna är väldigt engagerade och duktiga. Därför har många sånger tränats in genom åren och vi föräldrar har kunnat ta del av den sångarglädje som barnen spridit på den årliga avslutningen inför sommaren.

OM man hamnar på en tillställning där någon föreslår allsång, så noterar jag att alla kan sjunga någon sång…men inte alltid samma sång… På sätt och vis är det sorgligt, men samtidigt är det inte bara fördelar med att ha en kanon. Det skapar ju i stället en likriktning som kanske inte är önskvärd… Så hur var det nu då? Var det bättre förr? Jag nöjer mig med att konstatera att det var annorlunda förr… Då kunde man dra igång Vem kan segla förutan vind… med resultatet att en hel grupp människor sjöng med, eftersom alla kunde sången… Att sjunga den sången tillsammans skapade en vikänsla, bland annat för att texten är så gemensamhetsskapande. Så är det också med andra sånger förstås, men det är inte alltid som de är lika kända av ”alla”. Ett av skälen till att Birgit Friggebo fick sjunga ”We Shall Overcome” själv den där gången för längesedan, var ju att inte alla i den publiken ens kunde samma sång som hon… 😉

september 7, 2016 av asaole

Trehundrafemtiosjunde åseriet- Att beskriva ett föremål och jämföra det med andra

I min undervisning av vuxna utlandsfödda elever, försöker jag vara så konkret som möjligt och komma med handfasta tips. Det händer ofta att jag tar med saker till klassrummet om jag tror att det kommer att underlätta lärandet. Att beskriva ett föremål innebär att sätta ord på de kännetecken föremålet har. Det kan röra sig om vanliga och kända föremål som vi har omkring oss, men också vara något som är okänt för eleverna.

Det är möjligt att se på ett antal textilföremål och jämföra dem för att träna själva jämförandet… Jag valde att utgå ifrån alldeles vanliga handdukar och dukar, eftersom dessa har egenskaper som gör att vi ibland benämner dem lite olika. Man kan börja med att konstatera att alla föremålen är mjuka och gjorda av textilmaterial… Man kan också hitta likheter mellan dem vad gäller utseende eller färg och även hur vi använder dem. Men när vi kommer till benämningar, så är det viktigt att påpeka för en person som tränar på svenska att ”handduk” kan vara ett alltför allmänt ord att välja om man i sitt huvud tänker på en viss typ av handduk som man använder för ett specifikt ändamål.

Samma sak gäller för ordet ”duk”. En person som bott hela sitt liv i Sverige skulle inte ha några större problem med att sätta ord på alla de olika handdukarna och dukarna på mina bilder här, men för andraspråkseleven kan det innebära att man måste slå upp i en ordbok eller fråga någon till råds. Det jag gör i klassrummet är att på ett generellt plan förklara hur man bildar sammansatta substantiv i svenskan och till exempel bygger samman ord som avser material eller ändamål, med ordet som syftar på föremålet:

frotté+ handduk= frottéhandduk

jul+handduk= julhandduk

Vilka former har föremålen? En löpare är till exempel en duk som är lång och smal och som kan LÖPA längs hela bordet. En bordduk kan ha många olika storlekar, färger och mönster. Den kan vara försedd med fransar eller broderier. Den kan ha ett tryckt mönster eller den kan ha en väv som är mönstrad. Vi samtalade om ord som enfärgad, prickig, rutig, randig, men också om geometriska figurer som kvadratisk, rektangulär och så vidare. Alla mina handdukar var rena, så till vida att de var nytvättade, men ändå kunde jag illustrera ett ord vi arbetade med förra veckan, nämligen ”solkig”, eftersom bakduken på bilden hängt med i många år och inte längre går att få ren till 100%. Samma sak gällde en av frottéhanddukarna, som råkat ut för en blekningsprocess, så att jag kunde prata om hur handduken inte längre är enbart grå, utan också missfärgad. Linnehandduken var ofärgad, medan kökshandduken var randig och försedd med ett monogram…

Den största handduken av dem alla, kallas inte ens handduk, eftersom den går att svepa in sig i när man har badat, ett badlakan… Förklädena som heter så, för att man har dem för kläderna, för att dölja sina vanliga kläder, är vare sig handdukar eller dukar, men fick vara med för att träna förmågan att utesluta…att dra slutsatser… Vilka ska bort?

På samma sätt som jag gjort ovan har jag även gjort med flaskor eller burkar. Om man går runt en stund i sitt alldeles vanliga hem och letar efter föremål som kallas ”flaska” i någon kombination, så blir man förvånad över hur många man hittar… I nästa steg kan man med eleverna resonera om vilka gemensamma egenskaper alla de föremålen har, som tillsammans benämns just FLASKA, men INTE burk eller tub eller liknande… En ANNAN dag hjälper man eleverna med samma slags avgränsning angående ett annat ord som har en diffus avgränsning för den som kommer ny till vårt språk…

Ett sätt för eleverna att sedan befästa kunskaperna kan vara att välja ut några föremål ur mängden och jämföra dem. I samband med en sådan övning kan man med fördel peka på de ord och uttryck som används och som uttrycker likheter och skillnader. Duken längst till höger är kvadratisk och har ett rutmönster i svagt lila och rosa toner. Den är avsedd att användas på ett bord, men har ändå mycket gemensamt med tygnäsduken, som i likhet med duken också är kvadratisk och har ett rutmönster. Till skillnad från duken är näsduken liten och tunn och är tänkt för att användas att snyta sig med när man är förkyld. Näsduken är mindre än duken. Den är också tunnare. Näsduken är inte lika gammal som duken och inte heller lika dyr att köpa. Att man använder adjektivets komparativform är viktigt att berätta för eleverna.

Att bjuda på avgränsningen, att hjälpa eleven att se vad som är vad, är roligt och intressant, eftersom eleven brukar ställa frågor och bidra med egna uppslag. På det sättet får jag möjlighet till en ”flygande bedömning” av hur mycket av språket som den aktuella eleven har hunnit tillägna sig. Att också försöka få in så många olika aspekter på lärande som möjligt i en och samma lektion, tycker jag är en extra spännande utmaning som jag ägnar mig åt varje dag…

Just denna dag hade jag besök av två kollegor, en värmländska och en uppländska… När vi skulle beskriva vaxdukens färg, vitprickig på beige botten, kunde jag med deras hjälp visa eleverna hur ordet beige kan uttalas på två olika sätt, beroende på var i landet man är uppväxt. Genast frågade eleverna mig hur JAG uttalar beige och jag berättade att jag som liten hade uttalat det med det karakteristiska e-ljudet som är vanligt i stockholmstrakten, medan jag sedan faktiskt ändrade mitt uttal när jag flyttade till en del av landet där man använder ett ä-ljud i stället…

september 7, 2016 av asaole

Trehundrafemtiosjätte åseriet- Att beskriva ett föremål, en miljö eller en person

I min undervisning av vuxna utlandsfödda elever, försöker jag vara så konkret som möjligt och komma med handfasta tips. Det händer ofta att jag tar med saker till klassrummet om jag tror att det kommer att underlätta lärandet. För att ytterligare hjälpa eleverna har jag skapat filmer där jag går igenom sådant som man behöver kunna för att nå målen i kursen de läser tillsammans med mig. Några filmer handlar om grammatiska företeelser som ordklasser eller satsdelar, men tre av filmerna handlar om just beskrivningar. Det är dels beskrivningar av föremål, dels människor och slutligen miljöer. Med tanke på att det blir allt viktigare med multimodalitet har jag inte slutat förklara i klassrummet, men jag har kompletterat det jag gör där med filmer på samma tema, så att den som behöver repetera ska ges den möjligheten.

Att beskriva ett föremål innebär att sätta ord på de kännetecken föremålet har. Det kan röra sig om vanliga och kända föremål som vi har omkring oss, men också vara något som är okänt för den du beskriver för. För att hjälpa eleverna att lyckas med beskrivningar som är kontextoberoende, brukar jag föreslå att de ska tänka sig att den de ska beskriva för blundar. Då märker ofta eleven vilka delar i beskrivningen som blir begripliga för mottagaren.

När vi samtalar om att beskriva människor, så har jag många olika resurser av lite äldre snitt, som till exempel ett alldeles utomordentligt kortsystem som jag tillverkat själv med hjälp av kataloger och resebroschyrer en gång för länge sedan. Det var mitt första år som lärare som vi var några stycken som satt en dag på sportlovet och klippte och klistrade och sedan plastade in ett stort antal kort som föreställer människor. I alla år som lärare har jag haft stor nytta av dessa kort på en lång rad sätt. Vi behövde TVÅ kataloger av varje, för att kunna klippa ut två identiska bilder… Nu i färgkopiatorernas värld räcker det med en katalog… Dessutom kan man säkert hitta fria bilder på internet om man bestämmer sig för det i stället… 🙂

Korten och bladet med ansikten passar på alla svårighetsnivåer, eftersom övningen utgår ifrån vad eleven själv kan producera muntligt. Ett sätt att använda korten och bilderna är enligt följande:

Den ena eleven har kortleken i sin hand, beskriver en i taget av bilderna, medan kamraten efter beskrivningen ska avgöra vilken av bilderna på det större bladet som åsyftas.

Min erfarenhet som lärare har visat mig att det jämförelsevis är enkelt att beskriva föremål och människor om man jämför med att beskriva miljöer. Om målsättningen är att beskrivningen ska vara kontextoberoende så brukar jag börja med att utgå ifrån en bild, för att på det sättet ge eleven möjlighet att i ett senare skede TÄNKA sig att den miljö som ska beskrivas ÄR just en bild… Att ta hjälp av egna erfarenheter eller av de fem sinnena för att sätta ord på hur miljön ser ut kan också vara en möjlighet.

september 6, 2016 av asaole

Trehundrafemtiofemte åseriet- Blodpudding med vitkålssallad och messmörssmörgås

Det är nästan svårt att se den där den ligger på tallriken, blodpuddingen med vitkålssallad och messmörssmörgås. Hela mitt liv har det varit en kombination som jag äter lite då och då, men inte förrän jag började arbeta med utlandsfödda elever har jag reflekterat över hur kontroversiell rätten är. För mig är och förblir den billig och god vardagsmat och ett bra exempel på ”snabbmat” eftersom det inte tar långa stunden att steka några skivor…

Vid besök av utländska gäster i mitt hem, händer det att jag bjuder på messmörssmörgås, eftersom det är något mindre kontroversiellt, men inte heller det verkar vara speciellt populärt trots att det har smak av vanilj. För egen del noterar jag att just den här typen av mat är något jag skulle sakna om jag flyttade utomlands.

Språkligt är orden i rubriken idag intressanta, eftersom bruket av foge-s bidrar till att messmörssmörgås ser ut att vara alldeles extremt överdoserat av bokstaven s… Ännu mer viktigt är det ju att framhålla att vi i vissa landsändar verkligen uttalar vartenda s, var för sig…och handen på hjärtat, hur är det för din del? Har du ett kort ä-ljud i första ledet eller ett långt e-ljud? För min del är det ett av de ord jag har ändrat för att smälta in i min omgivning… Som liten sa jag ordet messmör med det korta ä-ljudet som mina föräldrar från södra Dalarna. Men senare anpassade jag det till hur mina vänner i södra Stockholm sa det, med långt e-ljud… Rätt eller fel… GOTT är det i alla fall! 🙂

Vad gäller blodpuddingen, så är det ju så att ”kärt barn har många namn” och som liten minns jag att vi skojade om att man kunde säga ”mösskärmar”, ”villabiff” eller ”radhusentrecote” och liknande…