Min morfar var duktig på historia. Det var många samtal vi hade som kretsade runt historiska frågor. Det jag senare upptäckte var att den input morfar hade fått från början, nämligen skolans historiebok, var den enda självklara och odiskutabla källan. Och det var främst den bokens innehåll han också var duktig på. Vi kunde prata om stora män ur den svenska historien, t ex Gustav Vasa eller Karl XII och morfar redogjorde för detaljerna i dessa båda herrars livsöden. Inte förrän jag läste till lärare möttes jag av uttrycket historiesyn. Innan dess hade jag i princip hackat i mig den historiesyn mina lärare i ämnet hade haft. Nu hade jag SKICKLIGA och PÅLÄSTA lärare i historia och deras ämneskunskaper var både omfattande och väl underbyggda med källor, men det som blev nytt på lärarutbildningen var själva tanken att det man tagit för givet inte var självklart. Att ämnet historia skulle kunna vara föränderligt och dynamiskt snarare än statiskt och självklart hade aldrig föresvävat mig.
Det min morfar kan ha läst efter sin sexåriga folkskola inskränker sig troligtvis till dagstidningar och tidskrifter, men inte speciellt mycket i böcker. Vid något tillfälle när jag nyss hade fått min aha-upplevelse i historia och just harvat mig igenom den obligatoriska och mycket tjocka volymen ”Kampen för och emot en demokratisk skola” av Åke Isling, ville jag diskutera historia med morfar, eftersom han själv var intresserad och tyckte att han kunde den svenska historien på sina fem fingrar.
Det som började bra, ledde efter en stund in på ett lindrigt ställningskrig, där jag försökte föra samtalet i riktningen ”forskning inom historieämnet har lett till att man kommit till andra slutsatser och att vissa saker i din historiebok kanske inte stämmer” medan morfar envist hävdade att om det stod si eller så i hans historiebok så VAR det ju så. Han jämförde alltid med det som stått i skolans historiebok och han var van vid att dels få sin vilja igenom, dels vinna alla diskussioner, så jag fick se mig besegrad i dessa diskussioner. Gradvis blev det ändå spännande att snarare samla på sig morfars synsätt i olika historiska frågor. På så sätt blev han min källa, mitt exempel på hur en person född i början av nittonhundratalet kunde tänka eller tycka i någon fråga.
I jämförelser som egentligen inte var någon jämförelse i vanlig mening, så vann alltid skolboken. Det finner jag ytterst spännande på väldigt många sätt! Om man roar sig med att följa gamla historieböckers förändring över tid, så är det först de senare decenniernas böcker som innehåller någon omfattande revidering. Alltså kan man med fog misstänka en oerhörd likriktning av den svenska befolkningens första skolning i just historia. Men är det bara en nackdel? Det beror vad man lägger för värdering i kunskapernas betydelse för individens framtid, tror jag. En person som är mycket intresserad av ämnet, kommer på egen hand att fördjupa sig och dessutom göra det kontinuerligt för att ämnet är fascinerande och tillför personen något alldeles extra. En person som enbart läser historia i skolan och som därefter inte planerar att på något sätt använda sina kunskaper inom just det ämnet, kan snarare ha nytta av historieämnet som en förklaringsmodell för varför världen ser ut som den gör. Den historielärare som lyckas väl med att locka sina elever att bli intresserade på allvar, kan alltså bidra till att historieämnet blir något annat än enbart en förklaringsmodell på ett generellt plan. Men hur gör man det? För egen del tror jag att det är a och o att vara mycket insatt och påläst själv för att kunna göra den just då studerade historiska epoken rättvisa. Därför känns det märkligt när man ibland stöter på unga vikarier som ropats in direkt ifrån busshållplatsen för att hoppa in som lärare i historia. När eleverna frågar om historiska samband och slutsatser man kan dra, så har jag svårt att tänka mig att nittonåringen från busshållplatsen har så mycket att bidra med.
När min historiesyn fått sig den där första törnen, så satte det en boll i rullning och efter det har jag älskat ämnet historia och gärna fördjupat mig i nya böcker om sådant jag tror mig känna till. Det blir som en slags skattjakt efter nya rön och i de fall då jag ”upptäcker” något jag inte alls hade en susning om, så tänker jag på det fantastiska med att lära sig nya saker hela tiden. Min morfars generation lärde sig saker ”en gång för alla” och hade också den inställningen, nämligen att det var en statisk massa av kunskap som man skulle tillgodogöra sig. Nutidens barn och ungdomar ska rustas till att själva vara aktiva kunskapssökare i ett alltmera komplext samhälle. Som lärare gäller det då att hänga med! Inte alltid så LÄTT, men alltid väldigt KUL, tycker jag!
Kategoriarkiv: Uncategorized
Femtonde åseriet- Livslångt lärande lärares livsuppgift?
Om inställningen till lärandet ändras över tid, så är det för min del marginellt. Jag tycker att det är fantastiskt att lära sig nya saker och om det gick att ha det faktiska lärandet som en inkomstbringande sysselsättning, så skulle jag göra det på heltid. Nu gör jag NÄSTAN det och känner att det är en ynnest utan dess like. En lärande lärare som trivs med att uppleva dynamiken bland elever i ett klassrum!
Vad är lärande? Kan det vara både aktivt och passivt? Finns det metoder som är mer eller mindre effektiva? Det är något som sysselsatt forskare världen över i tusentals år.
Många praktiska program på gymnasieskolan varvar teori med praktik på ungefär det sätt som beskrivs av pedagogen och forskaren Tom Tiller i boken ”Den andra dagen”. Han beskriver ett projekt i Nordnorge där man går i skolan den ena dagen och deltar i arbete t ex på en fiskebåt den andra dagen. De erfarenheter som de vuxna kan dela med sig i görandet är oerhört värdefulla för den unga eleven och rika möjligheter till förtydliganden ges i det praktiska arbetet. De kunskaper som eleven får är av många skilda slag och ger en helhetssyn på lärandet. Jag tror att mitt eget lärande tog avstamp i liknande sammanhang. Jag lärde mig luta av möbler genom att luta av möbler, inte genom…
Visa originalinlägg 1 092 fler ord
Miniåseri på valdagen- Demokrati är ett val!
Från barndomens engagerade vuxna i flera generationer bakåt har jag med mig att det är en självklarhet att rösta. Med pliktetik i ryggen kan man alltså på valdagen gå och rösta för att man är uppfostrad med värderingen att man ska göra sin medborgerliga plikt. Man både bör, ska och måste, så att säga. Med samma logik är det bättre att blankrösta än att vara soffliggare. Genom att blankrösta visar man att man tycker att alla politiska alternativ är undermåliga. Soffliggaren gör ett aktivt val med sin passivitet. Soffliggaren säger att det är OK att det får gå hur som helst med valutgången. Dessutom menar soffliggaren indirekt att politik är så oviktigt att det är meningslöst att delta aktivt. När det kommer till fattade beslut från olika hierarkiska nivåer så borde soffliggaren i logikens namn använda samma politik då också, det vill säga passivitet. Blankröstarens åsikt borde rimligtvis vara att ständigt i varje fråga hävda att det inte spelar någon roll hur det går med det ena och det andra, eftersom inget alternativ är bättre eller sämre än något annat. Men om jag röstar på det alternativ jag tror är rätt och riktigt, så förväntas jag gilla läget vid en eventuell förlust därför att jag i god demokratisk anda har gjort min röst hörd och måste förstå att andra kan ha röstat på ett annat sätt än jag gjorde. När valutgången är en besvikelse gäller det att tänka att man varit med och påverkat och att det kommer en ny chans vid nästa val.
Samhällsengagemang tror jag kommer sig av många samverkande faktorer. Om man redan som liten tillfrågas om sin åsikt i en fråga och får delta i den demokratiska processen så är möjligheten större att man lär sig att förstå demokratins spelregler, än om beslut fattas över huvudet på en. Nutidens barn har fler val att göra än jag hade och jag i min tur hade fler valmöjligheter än mina föräldrar. Med många val kommer antingen en vana att snabbt fatta ett beslut med hänsyn taget till de faktorer som skiljer valalternativen åt eller så skapas en vanmakt i valsituationen som leder till beslutsångest.
Idag, på väg till vallokalen, hade jag ännu inte bestämt mig… I foajén till vallokalen hade jag inte heller bestämt mig. Jag tog fyra olika valsedlar, gick bakom det gröna skynket och tänkte en sista gång, mycket noga. Denna gång valde jag inte enbart utifrån tanken om vad den eller den valsedelns parti stod för, utan också vilka konsekvenser det skulle få om ett visst parti INTE fick min röst. Det blir därför väldigt spännande att ta del av valresultatet denna gång. Kanske har fler haft samma svårighet att bestämma sig som jag hade?
Att vi ska arbeta på ett demokratiskt sätt i skolan är inskrivet i våra styrdokument och ingenting vi kan, får eller ska förhandla bort. Hur demokratiprocessen ser ut i skolan skiljer sig ändå av naturliga skäl mellan både skolformer, enskilda skolor, samt mellan olika pedagoger. Mitt nästa ordinarie åseri ägnas åt mina erfarenheter av demokrati i skolans värld. Då hoppas jag att du också läser!
Trettiotredje åseriet- Vad gör alla lärarna när eleverna gått hem?
Inget år är det andra likt när det gäller förberedelserna inför sommarlovet och det kommande läsåret. Ändå kan man se vissa mönster som jag tror stämmer överens för väldigt många lärare, inte enbart i Sverige, utan även i andra länder. En sådan sak är att sommarlovet, som många andra yrkesgrupper gärna kommenterar, inte alls skulle upplevas som en förmån eller fördel för mig personligen om jag inte först jobbade undan allt som är kvar bakåt innan jag tar lov. Lovet känns inte som en ledighet om massor av saker är ogjorda. Det kan vara orättade inlämningsuppgifter eller läroböcker. Det kan vara omdömen och kommentarer som ska skrivas om elever. Det kan vara föräldrar som ska kontaktas (om man inte har vuxna elever som jag har…). Det är sammanräkning av böcker och material och nybeställningar som ska göras. Det är sortering av gammalt och trasigt som ska bort. Det är att skapa ordning på elevers arbeten, så att man antingen kan skicka ut dem per post eller ge dem åter innan eleverna går hem. Det är också att lyssna tålmodigt och professionellt på ledsna eller besvikna elever som hade hoppats på ett annat betyg. Det är också att ta emot glada och lyckliga elever som vill säga något vänligt en sista gång innan de ska vidare till någon annan lärare. Det är att samtidigt släppa de krav man känner inombords och försöka vara i nuet, för de elevers skull för vilka man normalt skulle göra allt. Men när de lämnar rummet, så återgår man till städandet, sorterandet, plockandet och rensandet… för om det inte är gjort, så kan i alla fall inte jag få någon sommar…Utvärderingar jag har gjort med eleverna går jag och grunnar på medan jag håller på med det här städandet. Ofta omvärderar jag det jag gjort under terminen, försöker tänka i nya banor och samtidigt tillgodose flertalet elever vad gäller deras förslag till förbättringar, men inte utan att ta hänsyn till kursplanemål och läroplan…
Det är inte någon stor vits med att sätta sig och göra en omfattande planering vid vårterminens slut, vet jag av erfarenhet. Det kan hända jättemycket i en skola över en sommar. Elever flyttar, lärare begär förflyttning, rektorer slutar, arbetslag stuvas om och så vidare… Att planera stora och viktiga moment på vårterminen har jag därför lärt mig att avstå ifrån, för man får ändå bara göra om det vid höstterminsstarten.
I slutet av den här väldigt märkliga kokongtiden, då man står i sitt klassrum och jobbar undan, nästan som en maskin, så brukar jag ändå glädjas åt det jag har åstadkommit. Då är klassrummet städat och allt är röjt och sorterat och klart. Anslagstavlan är tom, gamla scheman är nedplockade, trasiga möbler är samlade i ett hörn i klassrummet och mailet till vaktmästeriet är redan skickat. Den jättestora blå tunnan med pappersinsamlingen har jag kört iväg till entrén, pärmar är tömda på inaktuellt innehåll och de papper som innehåller sekretessbelagda uppgifter är lagda i den låsta stora behållaren för vidare transport till förstörelseprocessen. Kaffemuggen är diskad och kylskåpet urstädat och tömt. De sista syrenerna från eleverna har vissna hamnat i skräpet och det unkna vattnet är urtömt. En efter en av kollegorna tittar in och säger hej och glad sommar. Nu är det nära till lovet!
Ofta jobbar man mot klockan i slutet av terminen, men av helt andra skäl än ens egna krav på sig själv, t ex att lokalvårdarna ska ha tillgång till klassrummet för att de ska bona golvet och då arbetar de tillsammans i större arbetslag än vanligt och har gjort ett städschema som vi naturligtvis måste följa för att det ska flyta på för alla inblandade. Det kan också vara skolans gemensamma och obligatoriska aktiviteter som bidrar till att bygga på den stress man redan känner inför att inte riktigt hinna med att bli ”klar”.
Min sista åtgärd är att sätta alla viktiga dokument ”bakåt” t ex elevers betyg, sammanställningar av inlämnade elevarbeten i min kollpärm. Den tar jag hem till mig över sommaren för att jag ska veta var den är. Den fungerar lite som ”akuten” (som du kan läsa om i ett annat åseri), men med en annan funktion. Kollpärmen ger mig sommarlov i huvudet. Man kan säga att jag i slutet av terminen gör ”allt” för att ge mig själv just KOLL, så att jag inte behöver lägga en enda minut på skolarbete när jag har sommarlov. I stället tillåter jag mig att totalt släppa tanken på skolan. I alla fall i teorin. Det brukar som regel ta rätt lång tid innan jobbet lämnar tankarna och ytterligare lite tid innan nattdrömmarna slutar handla om skolan, men sedan…det är då jag är LEDIG på riktigt.
Eller förresten… Om sanningen ska fram, så är det svårt att helt släppa taget… Skulle jag snubbla över ett uppslag till något jag skulle kunna göra med elever, så sparar jag detta förstås… men inte heller DET tror jag är unikt för mig. Många lärare jag känner tycker om att samla på idéer och tips och tänker ofta i olika privata situationer på hur de skulle kunna omsätta den privata upplevelsen i något matnyttigt för eleverna i skolan.
När man går hem den där sista kvällen (för det har i de allra flesta fall hunnit bli kväll…) så är man så trött och slut och less att man tänker att hit tänker jag ALDRIG MER GÅ!! Därför packar man med sig ”allt” som inneskor, sjalen man håller värmen med på vintern, krukväxterna som annars skulle dö under sommarlovet…
Lyckligtvis behövs det inte många dagar för mig för att återigen känna både förväntan, glädje och längtan tillbaka till skolan vid höstterminsstart. Så har det varit alla år och så hoppas jag att det kommer att kännas också i år.
Först ska jag bara göra allt det där jag har räknat upp…
Tjugofjärde åseriet- Herons for dinner!
Miniåaseri – A slingback would kill me!
After a lovely weekend in Stockholm with sunshine and long walks in completely wrong shoes, I’m home again, extremely happy to live in a country where I can wear my flip-flops at work tomorrow! A sling-back shoe would kill me! If you haven’t yet read my thoughts on this topic, please enjoy! It’s the twentieth text in a series of texts mainly about being a teacher in Swedish as a Second Language. My texts are all called ”åserier” which is a pun, made of a mixture of my name, Åsa and a Swedish word for a typical kind of short text, called kåseri.
A short summary of the text called ”Tjugonde åseriet- Flip-flops, flipp eller flopp?
Flip-flops are used in many classrooms in Sweden, by both kids and teacher and although we all may agree on flip-flops not being a sign of good taste, I argue for the fact that it’s nice to make your own decisions in what to wear.
We don’t have a dress code and my text deals with my surprise when I first visited an American school and realized I was supposed to use stockings, sling-backs, skirt and a blouse. A Swedish teacher can pick any comfortable shoes she like and also decide rather freely what clothes to wear. Many teachers wear jeans for instance.
Suppose you don’t read in Swedish and suppose you’d like to read more written by me… Please comment back to me and let me know what text you would want me to translate into English.
Elfte åseriet– En sörjande bokmals funderingar
PÅ bokbytardagen, så kan man kanske återanvända ett blogginlägg om det handlar om böcker… Jane Eyre och hennes Mr Rochester är oförglömliga!
Nyfikenheten har tagit med mig på utforskande lärande i många olika sammanhang och miljöer och min främsta källa till lärande har varit och är alldeles vanlig traditionell läsning. Läsning av böcker! En av mina elever skrev för något år sedan i en inlämningsuppgift att en bok är som dörren till en helt annan värld. Så är det definitivt för mig också, men många av eleverna läser väldigt lite. När jag jobbade i grundskolan läste jag varje dag för eleverna. Det gör många lärare. Lärare uppmanar ibland föräldrar att läsa med sina barn och diskutera det lästa med barnen.
Det är svårt för mig att hantera, eftersom jag själv finner en så stor glädje i att läsa. Jag har nästan vänt ut och in på mig själv för att entusiasmera elever att läsa. Min främsta drivkraft i arbetet med att få elever att bli aktiva och intresserade läsare, är förstås min…
Visa originalinlägg 886 fler ord
Tjugonionde åseriet- The Big 5 för barn med annat modersmål än svenska
Var och en av eleverna, utan undantag, ska ges möjligheter att träna ”The Big 5”. Det kräver att jag tänker igenom extra noga hur man kan skapa en lärandesituation som möter det kravet. Men vi backar litegrann och återkommer till begreppet The Big 5, som ju kan betyda flera olika saker.
För den äldre läsaren far tankarna till Afrikas savanner när man talar om de fem stora. När jägare ohejdat kunde samla afrikanska troféer från sina jaktresor, var det eftersträvansvärt att ha med sig något hem som bevisade att man skjutit en afrikansk elefant, en buffel, en leopard, en vit noshörning och ett lejon. Den absolut enda gången jag har upplevt att någon faktiskt har dessa troféer i ett vanligt hem, fick jag en smärre chock. Det var i Oban i Skottland och jag var där på semester och bodde i ett privathem mot Bed & Breakfast. Kanske någon annan än jag hade blivit imponerad, men jag blev allra mest avskräckt och ledsen, beklämd kanske är ett adekvat uttryck i sammanhanget?
De många naturprogram jag är uppväxt med har snarare gett mig känslan av både respekt och beundran, men aldrig någon gång lust att fälla dem, detta trots att jag i ungdomens dagar ägnade mig åt gevärsskytte i en sportskytteklubb och kanske skulle klara av själva skyttet. Men är man lärare, så har man ju även ”The Big 5” inom lärande att hantera och det är den uppsättningen av fem begrepp som jag nu tänker övergå till. I undervisningssammanhang utgår mycket av arbetet från fem förmågor som är så pass viktiga att de sticker ut på samma sätt som de fem afrikanska djuren en gång gjorde i jämförelse med andra djur. Förmågorna, som återfinns i styrdokumenten för gällande läroplaner har var och en avgörande betydelse för hur väl eleven når målen eller ej. Därför är det viktigt att man planering på lokal nivå tar hänsyn till dessa. Om jag nämnde i mitt #tjugosjätte åseri, finns en utmärkt utläggning om dessa förmågor i Lärarnas tidning från 111108.
- Analysförmåga
- Kommunikativ förmåga
- Metakognitiv förmåga
- Förmåga att hantera information
- Begreppslig förmåga
Om ett barn med annat modersmål börjar i den svenska skolan som sjuåring, nyss hitkommen från en annan kulturbakgrund, så har barnet byggt sin språkliga bas på modersmålet och ska nu lära sig sitt nya språks akademiska begrepp med det nya språket som verktyg. I många fall är det helt nytt för barnet att läsa och skriva och också dessa instruktioner får barnet på svenska, inte på sitt modersmål. Självklart finns undantag ifrån detta, i skolor där man förstår att modersmålsläraren behövs för undervisningen på den här nivån. Hantverket att skriva, att forma bokstäver är svårt för en sjuåring. Det blir klumpigt och ojämnt tills man har lärt sig bokstävernas form. De ord som vi använder för att förklara vad barnet ska göra, är alla ord som är nya för den nyanlända eleven. Yttrandet ”Böj bågen lite till, så blir den spetsigare” eller ”om du gör stapeln längre än så där, så blir det en annan bokstav” är gissningsvis obegripligt för en sjuårig elev som inte talar svenska innan, medan en svensktalande elev förstår tillräckligt för att ställa adekvata förtydligande frågor till läraren. Det som verkar lätt och hjälpsamt kan alltså innebära en extra svårighet. Vid den tidiga läs- och skrivinlärningen anser jag att det alltid bör finnas ett nära samarbete mellan modersmålslärare och läraren som eleven har i svenska som andraspråk. Eleven är i centrum. Eleven måste få den hjälp som behövs för att förstå vad det är man ska göra, så att hen kan försöka göra detta. Utan en begriplig instruktion provar eleven sig fram planlöst och det tar tid.
En svensktalande elev som har svenska som modersmål har redan ett visst språk vid skolstart. Det är detta språk som kallas för basen. Skolans uppgift är att dels bygga på basordförrådet för alla barn, dels bygga vidare med ett akademiskt språk i de olika ämnena. Det sistnämnda språket kallar man för utbyggnad. En svensktalande elev som har svenska som modersmål snappar dels upp mycket av det akademiska språket enbart genom att tillägna sig undervisningen, dels genom att avsiktligt träna på olika ord och begrepp. De kursplaner som råder i grundskolan nu är uppbyggda på tanken om en progressiv begreppsbildning i takt med att svårigheten i de olika ämnena ökar. Lärandet är på en enkel nivå i början, men bygger allt mer på att man har tillägnat sig de lägre nivåerna innan man tar till sig nästa. Målbaserade kursplaner är tydliga med kriterier för vad elever ska kunna, ska förstå, ska uppnå och så vidare. För den nyanlända unga eleven i grundskolan finns mycket hjälp att få. Dels kan de få undervisning i svenska som andraspråk, inte att förväxlas med svenskämnet som en modersmålstalande elev läser, dels kan de få hjälp av en modersmålslärare. I den bästa av världar samarbetar dessa tre personalkategorier för att i största möjliga mån hjälpa eleven i språktillägnandet. DET tänker jag ägna ett helt åseri åt i ett senare skede. Nu fortsätter vi med elevens skolvärld…
Den unga nyanlända eleven går vanligen i en helt vanlig klass, där både svenskfödda elever och andra elever med olika modersmål går. Ingen regel utan undantag, men enligt min erfarenhet är barn nyfikna och intresserade av varandra på ett sätt som en lärare kan styra till vettiga aktiviteter som är bra för alla. Det kan vara fråga om att lära känna varandra, förstås, men minst lika viktigt är att alltid koppla mellan de olika kulturerna. The Big 5 innebär ju att man ska träna sin kommunikativa förmåga och det gör man förstås i interaktion med andra. Den begreppsliga förmågan tränas genom att definiera de begrepp man stöter på i undervisningen. Att diskutera gränser mellan begrepp med elever är ett sätt att hjälpa dem att se mönster och struktur och lära sig att skilja mellan olika närliggande begrepp. Det lilla barnet härmar sina kompisar och lär sig mycket av den ytliga kommunikationen på det sättet. Barnen runtomkring rättar också uttal, intonation, innehållsliga misstag, men enligt min erfarenhet sker detta vänligt och hjälpsamt. Om det inte sker på det sättet är det ett läraransvar, som jag ser det. Alla i klassrummet är ett team som ska samarbeta. Alla elever har rätt att få en undervisning som passar just dem. Är det lätt? Nej. Men det är fullt möjligt och det är alltid eftersträvansvärt.
Att träna analysförmågan är en fråga om glasögon. Man behöver hjälpa barn igång med att förstå vad det är man gör när man analyserar, men har de väl kommit på hur man kan göra, så är de kreativa och vetgiriga och också här hjälper en modersmålselev sin nyanlända kamrat. När lärandet sker på ett upptäckarvänligt sätt, ges också rikligt med möjligheter att klättra upp till en metanivå, och resonera med eleverna om lärandet i lärandet. Klättrandet mellan nivåer och även spridningen inom arbetsområdet tror jag är a och o för elevers språkbygge. Genom resonemang i klassen, antingen på helklassnivå, eller i mindre grupper, får elever många olika infallsvinklar och tränar sig att avgränsa ord och begrepp. Den språkliga träningen ska pågå i alla klassrum, men absolut i de klassrum som har elever med en annan språkbakgrund än den svenska. Eleverna har rätt att förstå vad det handlar om.
Eleven i centrum… Så måste det alltid vara. Därför får de vuxna eleverna också ett eget #åseri, eftersom både du och jag har tagit oss igenom en lång text nu igen!
Tjugoåttonde åseriet- Till förskolan Ametisten, min barndoms favoritplats!
Min lillebror skulle gå på 2-3 och jag själv på 5-7. Man betonar TVÅtre och FEMsju… På tvåtre där min bror gick, gick aldrig jag, eftersom jag till skillnad från han var stor. Det var nämligen bara småbarn på tvåtre. Vi stora, vi gick på femsju. Där fanns det en annan Åsa och för att skilja oss två åt, så kallades vi Stor-Åsa och Lill-Åsa. Som februaribarn var det jag som var den stora Åsan och det passade ju bra, eftersom jag redan var stor. Jag var tillochmed storasyster.
Femsju var Ullas värld. Det var hon som regerade där. Hon var snäll och stor och hade ett bullrigt skratt som vi ofta hörde. Men hon kunde också vara sträng och då lärde vi oss att det var smart att göra som Ulla sa. Hon hade humor och det märktes på jättemånga sätt, till exempel när vi skulle sjunga med en av de andra fröknarna, Barbro, som hade långt rött hår och en jättestor mage som fröknarna sa att det fanns en bebis i. När vi sjöng ”Tänk om jag hade en liten, liten apa, Umpa, Umpa fallerallera…” så lekte Ulla apa i bakgrunden. Jag och min bästa dagiskompis som hette Jesse återkom ständigt till en lek där vi var vrålapor… Detta var på den svartvita tiden, då även Jan Lindblad framstod som grådaskig, men vi hade inspirerats av apornas vighet och slängde oss också i ett speciellt klätterträd i skogen vilt vrålande, så som vrålapor gör, för det hörde man ju på namnet. Klätterträdet fick man absolut under inga omständigheter gå till, för det låg långt ut i skogen, nära stupet ner mot Tumba, alltså gick vi förstås till klätterträdet när Ulla vände ryggen till. Jag var inte något busigt barn, så detta är kanske det enda buset jag kan minnas att jag gjorde. Man hade vacker utsikt över det tomma fältet som låg mellan Storvreten och Nackdala där jag själv bodde. Bakom villorna i Nackdala låg getingberget, ett JÄTTEHÖGT berg som jag och pappa och min bror brukade bestiga på helgerna. Det var ungefär lika högt som Åreskutan, som vi hade besökt förra sommaren. Typ, alltså…
När jag och Jesse hade tittat klart på utsikten drog vi oss tillbaka till dagis, genom hasselsnåren, för vrålapor måste ju vara försiktiga, så de inte blir upptäckta av människor. Ofta var vrålaporna så hungriga att de följde med dagisbarnen in för mellanmål… Ulla bjöd på cyklamatkräm. Den var aprikosfärgad och smakade jättegott och trots att vi frågade om det inte var aprikoskräm, så vidhöll Ulla att det var cyklamatkräm. Det här var på den tiden då Björn Gillberg tvättade sin skjorta i Prädd (= gräddersättning i pulverform som jag för övrigt brukade äta direkt ur burken i smyg). I efterhand har jag förstått att Ulla hört på nyheterna om någon giftskandal om kräm som innehöll farliga beståndsdelar. Till cyklamatkrämen åt vi smörgås med raketost. Osten skar fröknarna av med hjälp av ett snöre. Den smakade oändligt gott och skulle jag hitta en ost som smakar så, vore det toppen.
Man fick inte bestämma själv var man skulle sitta! Vid mitt bord satt alla vi som var äldst, vi som var stora och snart skulle börja skolan. Ninni, Per, Anette, Julia, Jesse och jag. Innan maten fick en av oss följa med och hämta matvagnen hos vår grekiska kokerska. På vägen passerade man IA, integreringsavdelningen, där det fanns barn som inte var riktigt som vi, men nästan, sa fröknarna. Vi dukade fram och så åt alla barnen och sedan var det någon annans tur att plocka av disken och hjälpa till att torka bordet. För varje syssla vi gjorde, fick vi en guldstjärna som klistrades upp på ett schema på väggen, där man kunde räkna alla stjärnor som var och en hade fått. Fröknarna sa att när alla hade fått fem stjärnor, så skulle vi åka till Åbo. Detta var 1974. Jag har aldrig, vid någon jämförelse med någon annan som gått på dagis, hört talas om att någon dagisgrupp har åkt till en så avlägsen plats som ett annat land. Än idag har jag inte klart för mig om det var så att våra föräldrar betalade resan eller om kommunen gjorde det… i god tid före resan fick vi färga egna T-shirts i batik och skriva våra namn på dem, utifall att vi skulle komma bort på båten eller i Åbo. Sedan delades vi in i tre grupper och jag och Jesse och Julia skulle sova i samma hytt som fröken Liselotte. Det var jättespännande och jag minns att jag besökte Finland före min mamma, som vid denna tidpunkt aldrig varit där. I åbo fanns det fängelsehålor i Åbo slott! Tur att vi inte blev kvar där, sa Ulla.
Eftersom min pappa är lärare så var jag tyvärr tvungen att gå hem först av alla väldigt många dagar under dagistiden. Det var inte alls kul. Det var ju på eftermiddagarna som man skulle få gå över till fritids. På fritids fanns flera detaljer som gjorde världen lite mera spännande. Först var det förstås alla de jättestora barnen, de som redan gick i skolan, men sedan var det också så att Ametisten hade en Ulla till… Denna Ulla jobbade på just fritids och med sig dit varje dag hade hon sina hundar, Buster och Bamse, två fantastiska individer av rasen Old English Sheepdog. Detta var innan någon kunde stava till pälsdjursallergi. På fritids fanns också marsvinet Nisse, som man fick ta ut och klappa om man var försiktig. En dag på dagis hade Nisse fått ungar. DÅ fick ”han” ett nytt namn, Åsa-Nisse… på fritids var jag de allra sista timmarna på dagen, om t ex pappa hade konferens i skolan, för då kunde han inte hämta mig så tidigt. Då fick man se på TV, på ett Tv-program halvfem med Hatte Furuhagen. Barnens Bio hette det. Alla fritidsbarnen satt på golvet framför TV:n. Oftast kom pappa och hämtade när det programmet var slut och då hann jag hem för att se Hedvig och Ugglan i ”Från A till Ö”. Den hösten började jag skolan. I Tunaskolans provisorium, klass 1c, men det är en annan historia som inte passar på förskolans dag.
Den pedagogiska verksamheten på Ametisten var omfattande, kan jag se nu i ett vuxenperspektiv. Vi gjorde mycket som var bra för oss barn. Närheten till Stockholm medgav förstås en massa extra kul, men jag tror ändå att det krävs intresserad och engagerad personal för att få till det där lilla extra. Min upplevelse av min egen förskoletid och även den inblick jag fått i mina barns förskolor, är att förskolan är en fantastisk del i många barns liv. Därför tillägnar jag alla förskollärare detta #åseri. Tack till er alla, för den insats ni gör!
Tjugofemte åseriet- När Igor hjälpte en hel klass att förstå ordintonation
För ett antal år sedan hade jag ett samtal med en av mina vuxna elever om att hen skulle vinna på att jobba lite extra med sin ordintonation, för att undvika missförstånd vid interaktion med andra. Eleven ansåg sig inte behöva någon extra träning eftersom hen enligt egen utsago redan hade en korrekt intonation. Då gav jag några exempel ur minnet, för att tydliggöra för eleven vad jag syftade på. Eleven brukade nämligen betona ordet ”igår” på exakt samma sätt som man uttalar det ryska mansnamnet ”Igor”. Det gick emellertid inte alls att övertyga eleven. Hen menade att det inte ledde till missförstånd att uttala ordet så som hen gjorde.
Endast någon timme senare, alltså samma dag, hade VI (jag och eleven) turen att få detta genomlyst på ett alldeles enastående sätt. Vi hade börjat den aktuella lektionen och jag hade fördelat ordet till eleven med intonationsproblem och hen skulle nu ta till orda för att berätta något som hänt under gårdagen. Hen inledde med sin specifika intonation ”igår…” men sedan hann hen inte mycket längre, för Igor, vår ryske elev vände sig om och sa; ”Ja?”
Både jag och intonationseleven skrattade gott och förklarade tillsammans för Igor vad som varit så roligt och efter det så tog hen alltid sats för att säga ”IGÅÅÅÅÅÅÅR”
Det är av sina misstag man lär sig, sägs det. Jag tror också att man lär sig genom att ha tillräckligt konkreta exempel att dra sina slutsatser ifrån. Därför försöker jag så ofta som möjligt att bidra med konkreta exempel för att underlätta lärandet. Att gratis få den typen av upplägg till en lektion brukar jag tycka är fantastiskt lyxigt. Jag bryter den lektion som pågår, för att skjuta in en förklaring som hela klassen kan dra nytta av. Intonation kan ha en avgörande betydelse för förståelse och intonationsfel kan vara källa till missförstånd och jag tror att uttalet av ”Igor” och ”igår” bidrog till en intressant språklig iakttagelse för många i den aktuella klassen.
From a teacher's point of view, some is old and some is new! 