november 4, 2015 av asaole

Det nittiosjätte åseriet- Snart är det skumtomtarnas tid

atervinning_skumtomte1.jpg (456×483)

När jag fyllde trettio så fick jag tre lådor med gula skumdelfiner, Flipper. Jag älskar Flipper och blev jätteglad över presenten! En skumdelfin är perfekt på så sätt att man egentligen inte behöver flera än en. Är man sugen på något sött, så är det tillräckligt med en enda. Märkligt nog är skumdelfinen god ”hela sitt liv” tycker jag… Även när den har blivit så gammal och stel att den skulle vara utmärkt som vapen, så är den god. Man kan bryta den i mindre bitar och det knastrar när man äter. Just DET stadiet kom aldrig MINA skumdelfiner i…eftersom det var strykande åtgång, men mot slutet av den tredje lådan var det lite motigt, måste jag erkänna…

sommarsystemkamera-3039_123977803.jpg (400×292)

Skumdelfinen har en betydligt mer älskad och känd släkting, nämligen skumtomten. För mig personligen har den betydelse både i jobbet och i mitt privatliv. Jag minns hur min farfar brukade köpa skumtomtar till jul och hur det hörde ihop med farfar att äta dem. De hade en säregen smak och de var betydligt större (minns jag i alla fall…) än nu. Dessutom var det på något sätt ”ransonerad tillgång” på skumtomtar. Det fanns verkligen inte hur många som helst… De få man fick, försökte man hushålla med så gott det gick… Säkert TIO minuter lyckades jag nog spara en tomte… Men min bror som var mer försiktig än jag, hade förmågan att hamstra… Nu hade ju han tyvärr en väldigt glupsk och klipsk syster…som lyckades få ”smaka” när hennes egna tomtar var slut…

Men jag sa tidigare att skumtomten har betydelse på andra sätt också… Den är naturligtvis ett ypperligt exempel på hur fel det blir om man särskriver. Därför har jag många gånger haft användning för den i min undervisning. Det i mitt tycke bästa sättet att hantera särskrivningen som fenomen, är att ta upp det just vid jul, för då kan jag BJUDA på skumtomtar i klassen, samtidigt som jag diskuterar skillnaden mellan en SKUM TOMTE och en SKUMTOMTE. Det finns oändligt många ROLIGA exempel på särskrivningar, men i de elevgrupper jag möter, måste jag i allmänhet noga förklara det roliga, eftersom det är svårt att efter en kort tid i Sverige, dels höra, dels avgöra den dubbla betydelsen i vissa särskrivna ord.

Avslutningsvis så måste jag ändå bekänna att jag ser fram emot skumtomtarnas tid. De är godast när de är färska… Jag har för egen del upptäckt det mest förrädiska med skumtomten… Det är att man kan avstå, utan att blinka…men OM man tar EN, så är man FAST… och DET tycker jag är JÄTTESKUMT!!!

atervinning_skumtomte1.jpg (456×483)

oktober 28, 2015 av asaole

Sjuttioförsta åseriet- Färgglatt, prassligt och väldoftande…Höstens prydnader!

Först tog jag säkert ett väldigt litet…ett gult, för de är så vackra. Men sedan kan jag gissa att jag tog ett melerat som skiftade mellan gult, orange och rött och där bladnerverna framträdde tydligt. Men sedan sträckte jag mig säkerligen efter det största på just den platsen, för att sedan hitta ett som var en blandning mellan grönt och gult. Oavsett hur många jag plockade, så blev det först en jättebukett, för jag plockade med höger hand och höll dem i bladfästet, samlade ihop dem så att de låg rygg mot mage eller baksida mot framsida om man så vill. Det var ändå så att när den lilla handen var full, så fanns det fler och fler som kvalade in som MINST lika vackra som dem jag redan hade i handen. Vad göra? Gå hem och hämta en kasse! Ta två kassar, sa mamma. Sagt och gjort… Jag gissar att mamma skojade med mig och tänkte att TVÅ kassar kan man ju rimligtvis inte fylla med lönnlöv, för vad ska man egentligen HA dem till? Men hon hade fel… Jag fyllde dem med lönnlöv. Inte vilka lönnlöv som helst, om nu någon tror det! Naturligtvis endast de vackraste. Det var många lönnlöv som inte alls platsade i min samling. Trasiga löv eller de som inte hade vackra färgkombinationer och de löv som hade angripits av något insektsbett eller som var deformerade på något annat sätt. Denna utsortering reflekterade jag inte över då, men jag gör det nu när jag skriver. Vänligast och mest juste hade ju varit att plocka exakt alla lönnlöv, eller ännu bättre, vara snäll och låta alla lönnlöv ligga kvar… Platsen där jag plockade dem som sjuåring, var en gammal väg, som löpte från Bondgården ovanför Nackdala och ner mot det stora fältet där de mycket senare byggde det gröna kommunalhuset och Tumba sjukhus. Jättehögt ovanför mig fanns Getingberget. Det har jag skrivit om tidigare i #Tjugoåttonde åseriet. Det är ett enormt högt berg, som Mount Everest ungefär… När man gick ända upp dit, så såg man hela världen. Ja faktiskt!! I alla fall så såg man hela den del av vår värld som på den tiden utgjorde MIN värld. Tumba.

En enda gång har jag åkt på den väg som nu går rakt igenom allmänningen som jag behövde korsa för att komma till lönnallén. Jag hann inte ta in alla intryck!! Borta var lönnarna, borta var skogen och friden som funnits där förut. Och på Mount Everest hade de byggt bostäder!! Då kan ju inte barn gå upp dit och titta på utsikten!

Lönnlöven som jag bar hem, hade en säregen doft som jag kan frammana i näsan på beställning. Alla som någon gång plockat lönnlöv känner igen den…doften. Lönnlöv är dessutom inte alls tysta om nu någon inbillar sig det. När de är ETT OCH ETT, så kan jag kanske hålla med om att det inte är så högljudda precis, men om man går igenom drivor och stora mängder av lönnlöv, som just fallit eller som legat i några dagar, så rasslar och prasslar det på ett alldeles speciellt sätt. Som barn lekte jag oftast med ett syskonpar som red på en ridskola på andra sidan den ogenomträngliga skogen, jättelångt bort, säkert flera kilometer. Jag var med dit en gång och vi tre, jag och systrarna, satt i deras SAAB herrgårdsvagn, vackert brun till färgen, och hade utsikt bakåt. Alla i bilen bakom tyckte säkert att vi borde avstå från att vinka, medan vi ansåg att de som åkte i bilen bakom bara måste vara blinda, eftersom de så totalt ignorerade oss! I ridhuset fick jag upp ett visst litet intresse för hästar, men det sträckte sig inte så långt att jag tjatade på allvar om att få börja rida. Däremot tyckte jag om att leka häst och springa tillsammans med systrarna i den där lönnallén just när löven fallit. Idén med att springa där var att man INTE skulle lyfta på hovarna (hästar har faktiskt hovar!) så mycket när man travade, för då prasslade det som mest i löven och det var LJUDET man ville åt.

Jag tror att min samling av lönnlöv var mitt sätt att ta med mig leken inomhus, men jag minns att jag även hade planer på att göra oerhört komplicerade och dyra tavlor av lönnlöven som jag sedan kunde sälja och köpa en häst för. Hästen tyckte jag att vi kunde ha i garaget. Men mina föräldrar menade att då skulle ju inte bilen få plats! Jag hade dock en ganska smart (tyckte jag!) lösning på det problemet. Först lägger man in väldigt mycket hö längst in i garaget och sedan ställer man in hästen. När hästen redan är på plats, DÅ ställer man in bilen. Det GÅR inte! sa mina föräldrar. Tänk vad vuxna har svårt att förstå hur man menar!!! Jag menar, hur svårt kan det vara???

Lönnlöven, som jag skulle göra mina tavlor av, kom lite i skymundan i mitt rum och efter några dagar undrade mamma och pappa om jag inte skulle slänga alla löv ändå, men jag ville inte. Det var ju min samling! Jag hade faktiskt börjat samla på lönnlöv och man slänger ju inte en samling, eller hur? Föräldrarna gav med sig för den gången, men efter någon dag, så spreds en väldigt trist odör från kassarna… inte alls så där härligt som det hade luktat i skogen! Jag försökte rädda några extra fina löv, men det visade sig att alla löven hade möglat… Jag blev tvungen att ge upp samlandet och försöka hitta någonting annat att samla på…

oktober 23, 2015 av asaole

The eightythird åsic- Uppe med tuppen!- Being an early bird!

1946345_1200_675.jpg (612×344)

I have noticed that one good thing with travelling across time zones is that there is a good chance to change bad habits! 😀

I agree completely with the Swedish saying ”Morgonstund har guld i mund”

Generally I do get up in the morning and start my day, but I’m not really awake…Here, six hours after my regular time zone, I have decided to get up whenever I feel alert, although it’s not ”six o’clock” as usual… Today the hour I woke up was 5.30 and I didn’t mind!

väckarklocka.jpg (250×217)

Yesterday night when I accidently woke up in the middle of the night, I got a snapchat from one of my daughters. I replied…although I was tired, saying ”it’s in the middle of the night!” HER snapchat was a very alert and neat pic of herself and her friend singing and playing the guitar at school and I thought: ”Oh, NO! Not NOW! I’m TIRED!” …but it also made me aware of the wonder of TIME.

I’d say TIME is a phenomenon human beings invented. My host HERE would say ”We (the AMERICANS) invented time!” … And honestly, since time flies, I don’t have time to do my homework and find out for real who ”invented” what we all refer to as time.

time-flies.jpg (550×366)

I do however enjoy the many aspects of time that make a life worth living. What if we never had any sunsets? What if you couldn’t wake up an early morning in late May in Sweden go and get your Dalademokraten, and have a cup of coffee outdoors while letting the sun warm your face. What if you couldn’t catch a flight to the USA and try to leave the sunrise behind you? There is however one thing I don’t appreciate about the way WE adjust to time. I understand why we all need to do the daylights saving change of time but having said that, I must admit I’m probably the most tired person on earth when we change all our clocks in the spring. I am probably also the luckiest person next weekend when I get my reward for struggling every morning for several months. Kronblom might be TOO lazy, but he is for sure the caracter I think of, connected to the words ”lazy” or ”relax”.

kronblom_431628a-1.jpg (440×294)

Here, during my visit in NJ, I have noticed that I do have a serious chance to give myself the treat of feeling alert at five in the morning! That’s amazing and I love the calm and relaxed morning I get in return for getting up early.

Generate.ashx (300×300)

The lunch break in Sweden is up, but here we haven’t yet started our day. When I get back from school this evening, my Swedish friends will be on their way to bed… I can now see why there is a slight problem finding decent hours to chat online with a person from another part of the world. Being here is being ”right in the middle of things” when it’s a decent hour on the other side of the Atlantic Ocean… I’d better keep that in mind when I get back home to Sweden again! It has been said many times in Latin, not quite as many in Swedish, but it is an important thing to remember:

Fånga dagen!

juli 21, 2015 av asaole

Etthundrasextiofemte åseriet- Jag har stoppat bomull uti örat!

Nej, inte vet jag om det hjälper att försöka stoppa bomull uti örat, för att… ta bort nyheten om att Robert Broberg har dött. Han är en sådan artist som man saknar, som om man hade någon personlig relation till honom. Det har jag inte. Man förstår att tiden har sin gång och att vi alla ska dö en gång.

Jag var verkligen LITEN när jag fascinerades av hans robot i det barnprogram jag såg då… Sångerna satt som en smäck nästan omgående och de fyndiga texterna är förstås skälet till det. Han kunde få till det så att även det banalaste innehåll blev roligt eller intressant eller bara helt otroligt träffande:

Jag har en väninna som ofta tvinga vid bommarna här i staden och vänta och VÄNTA och VÄÄÄÄÄÄÄÄÄNTAAAAAAAAAA… Till henne skickade jag en gång denna favorit:

Det är lätt att bli nostalgisk när någon går bort. I nostalgins namn plockar man fram det vackra och stämningsfulla och kanske vågar man sig på att lyfta något av det fyndigare slaget också. I den uppsjö av texter som Robert Broberg är pappa till, är det svårt att vara säker på att man väljer det ”bästa” eller ”finaste” eller ”roligaste”. Därför är det meningslöst att ens försöka. I stället vill jag lyfta tre musikstycken som betytt mycket för mig genom åren, men på helt olika sätt:

Vatten!

Att skriva en sång om Stockholms alla vattendrag, är inte alls på något sätt unikt. Det finns många i Brobergs sällskap som lyckats väl med detta. Sångligt är den inte helt enkel att sjunga, med sitt stora omfång och flera stora språng, men jag minns när ”Vatten” kom att det var en av mina favoriter när den kom på radion och att det kändes väldigt nytt med det där plasket som avslutar sången. Dessutom är det väldigt mycket bilder som förmedlas och för den som känner sin huvudstad är bilderna källor till egna minnesbilder och kopplingar till händelser man varit med om i de miljöer som sången beskriver.

En ganska stillsam sång som också anknyter till vatten är annars den fantastiska Båtlåt, som ju i sin briljans lyckas med att både handla om kärlek och om båtar…

Men utan att nämna alla brudarna, har man ju inte kommenterat Robert Brobergs speciella egenskaper och egenheter… Han var ju lite egen…men på ett ytterst positivt sätt…med sina tjejer… Underbara uppblåsbara Barbara eller ska vi kanske vråååååååååååla Carola? Jag tror att jag i raden av damer vill avsluta min hyllning till Roberg Broberg med Maria-Therese… Tack för de många musikaliska minnen jag kan knyta till det du skapat under ditt långa musikaliska liv!

Bild april 8, 2015 av asaole

Etthundrasextionde åseriet- Att drömma sig bort i musik är en lisa för själen!

När jag var liten, så lyssnade familjen på många olika typer av musik, men klassisk musik var inte vanlig. Min första egentliga kontakt med klassisk musik var när jag lyssnade på hur en av mina vänner berättade om musikupplevelser och i mitt etthundratredje åseri berättade jag om en del av det vi upplevde tillsammans, jag och den familjen.

One hundred and third åsic- When music serves as a tool for learning languages

Jag tror att det var en önskan att passa in när de talade om klassisk musik som fick mig att själv köpa två LP-skivor på Tempo. De var på rea och utgjorde inte något djupare hål i min budget, men det tog några lyssningar innan jag hade vant mig så pass med musiken att jag faktiskt kunde den på det sätt man gör om man lyssnat många gånger. Dittills hade jag endast ägnat mig åt sådant idogt lyssnande i andra genrer.

Tchaikovsky

Jag valde bland de klassiska skivorna och tog på måfå en skiva med en pianokonsert av Pjotr Ilyich Tchaikovsky, nämligen Pianokonsert No 1 i h-moll. Jag ville kunna spela så, men jag och min pianolärarinna kämpade med betydligt simplare stycken vid den tidpunkten! Men det är pampigt redan i notskriften … som finns på följande länk:

och ännu mera läckert att lyssna förstås!

Det finns så oändligt många vackra slingor i musiken. I varje sådan musikalisk brovink förlorar jag mig i minnen eller fantasier om ditt och datt. Jag upplever att det är oändligt lätt att drömma sig bort med hjälp av just Tchaikovsky. Frågan är ju hur han lyckades komponera så oändligt vackra musikstycken gång på gång!!! Det är pampigt, vackert, svängigt, mystiskt, komplicerat, stämningsfullt, nostalgiskt, ledsamt, sorgligt, graciöst… och oerhört medryckande!!

När man läser hans biografi förstår man att han mötte många motgångar i livet, bland annat den att hans föräldrar helst såg att han valde juridiken i stället för musiken, men även de motgångar som det innebar att vara homosexuell under artonhundratalet. För mig är hans verk viktiga kraftkällor oavsett vad som tyngde kompositören under hans liv. Han måste ju bevisligen ha kunnat styra om sin eventuella frustration och sorg till kreativ brand när så krävdes!

Jag förstår att de som tävlade i Kontrapunkt med Sten Broman på sin tid, säkert har betydligt mer udda eller krävande stycken att hänföras av, men även om just den här pianokonserten är oerhört vanlig och ofta spelad, så är det inte något tecken på att den på något sätt är ett dussinverk eller på något vis sämre än andra mer sällan hörda kompositioner. Snarare hävdar jag att det frekventa spelandet i olika medier kan förklaras med styckets storhet och briljans. I skrivande stund har jag lyssnat på just detta pianostycke av och till i över trettio år utan att tröttna… Det kallar jag kvalitet…

musikaliska-noter-vag-i-snygg-vektor-elemwnts_753461.jpg (626×396)

december 27, 2014 av asaole

Etthundratrettiosjunde åseriet- När ljuset kommer åter spelar kylan ingen roll

I morse under min promenad vid Väsmans strand, hamnade min mobil i ett statiskt läge. Min vana att lyssna på en bok medan jag promenerar, fick avbrytas. I stället kunde jag njuta av talgoxens glädjande si-tsi-tu från en gren i solskenet.

vinter080501-64.jpg (3456×2304)

Något senare hördes varje skär som långfärdsskridskoåkaren tillryggalade på Lyviken liksom knarret från mötande parets skor. Det var en sinnenas promenad och vid kyrkogården hade solens strålar och jag kommit i perfekt vinkel, så att jag dels kunde se den matta av reflekterande snökristaller som snön bjöd i motljuset, dels även se min oerhört långa skugga bakom mig i decembersolens försök att visa sin makt. Det kalla vädrets minus sexton bidrog till att nästa hörselintryck måste kontrolleras. Jag hörde nämligen en cykel… Men det var tydligen inte något fel på min hörsel, för mycket riktigt hade en väl påklädd medmänniska ansett cykeln vara det mest passande fortskaffningsmedlet en dag som denna. Hade jag haft en spark, så hade den varit utmärkt på den snöklädda, men ännu inte sandade gångvägen, men med cykel hade jag nog ängslats över att vurpa på en översnöad bottenfryst vattenpöl. Häromdagen, på juldagen då vädret inte var fullt så kallt, så tog jag en liknande promenad i Stortorp, söder om Stockholm. Den mest påtagliga skillnaden mellan dessa båda promenader var att jag då var den enda som tog min promenad på tu man hand. Alla andra tycktes promenera med halva släkten… Tre generationer drog runt på en pulka med två trötta ungar som bråkade med varandra och ville hem eller halvsprang efter en hund. Dagens promenad verkade vara mer av en kontemplation i ensamhet, eftersom var och en gick i egna tankar. Det är härligt när solen och jag har synkat våra vanor! Det har väldigt stor betydelse för mig att komma ut under de soltimmar som finns så här års. Hur kallt det är spelar absolut ingen roll alls. Det är bara att klä sig efter väderleken. Väl hemma igen kan jag lugnt se hur solens strålar blir längre och längre och till slut återstår endast en klar ljus rand mot granskogen vid horisonten. Dagen är så kort att man måste skynda sig om man vill uppleva den. Vi går mot ljusare tider, eftersom vi har passerat vintersolståndet. Hoppet återvänder med ljuset och med hoppet kommer glädjen över varje årstids särart. Det knarrigt gnistrande kalla och klara vädret i slutet av december och början av januari vill jag inte vara utan. Det ger mig kraft och livslust!

december 25, 2014 av asaole

Etthundratrettiosjätte åseriet- Med Stig- Helmer ser man världen med andra ögon

Tänk vad härligt att se världen med Stig-Helmers ögon! Det är förstås inte så att jag aldrig har sett Sällskapsresan och dess uppföljare. Snarare är det så att jag har sett dem så många gånger att jag nästan kan säga varje replik i förväg… Jag tror att det är väldigt vanligt att det är så. Det finns kanske olika skäl till varför vi väljer att se ”resefilmerna” om Stig-Helmer och Ole. För min del är det faktiskt inte enbart av nostalgi utan också för att jag är djupt imponerad av hur Lasse Åberg har lyckats med att skapa sitt persongalleri i alla sina filmer. Han gör alldeles fantastiska karikatyrer av människor. Han mejslar ut dem på ett sätt som är helt fantastiskt. Varför skriver jag om detta nu??? För att jag förstås samtidigt ser filmen ”Sällskapsresan” i TV4… Härlig julrepris där Kim Anderzon som nyligen gick bort i cancer, verkligen kommer till sin rätt. Hon är i sitt esse som den av väninnorna som har varit med förr, är mest världsvan och kan och vet… Detta tema återkommer också i Snowroller, där den ena väninnan kan och vet och den andra är lite bortkommen och behöver hjälp med att veta hur man ska göra med liftkort och annat.

1_339564ts1296561693988_defaultimage_181286110.jpg (375×250)

För Stig-Helmer som i filmen ”Sällskapsresan” kallas för ”giraffen” är allting nytt och ovant och han är dessutom så flygrädd att han har tagit yogaklasser för att försöka träna bort flygrädslan. Av läkaren som hållit i denna kurs mot flygrädsla får han i uppdrag att ta med ett paket…och godtrogen som han är så gör han det, utan att fundera. I paketet finns i själva verket svarta pengar som läkaren vill föra ut ur landet. Åbergs poäng är förstås att man ska tänka efter före…och om man vill ta hjälp av någon, så är Stig-Helmer fel person…

För dem av mina elever som läser detta, känner jag ett visst behov av att berätta vad filmen handlar om, TROTS att jag är fullt medveten om att mina övriga läsare såg Sällskapsresan redan då den gick på bio år 1980. Eller snarare vill jag hjälpa eleverna med detta: Varför ska en elev som studerar Svenska som andraspråk se filmerna om Stig-Helmer??? Det finns hur många skäl som helst. Man kan välja ut några ur mängden:

1) Man får lyssna på en tydligt uttalad stockholmska om man lyssnar på (Lasse Åberg) Stig-Helmer, skånska om man lyssnar på Sven Melanders karaktär och göteborgska om man lyssnar på hur Roland Jansson låter. Förutom det har man flera andra fantastiska rollkaraktärer att lyssna på, t ex paret Storch (östgötska)… 😀 Vill man träna sin förståelse i norska, så är det Jon Skolmens karaktär, Ole Bramserud som gäller…

2) Man får ganska omgående en bild av svenskars vanor och beteenden på charterresor, åtminstone om man följer gängse fördomar.

3) Man får upptäcka att vissa fördomar vi har om söner och mammor, verkar vara universella, eftersom Stig-Helmers komplicerade relation till mamman, också återfinns hos den spanske mannen som Kim Anderzons karaktär försöker gå på date med…

4) Ett antal begrepp som skulle kunna vara svåra att förklara för någon som lär sig svenska, kan man lätt få ganska fin koll på om man har Stig-Helmer som mönster för sin förståelse av begreppen. Några av dem är: morsgris, bortkommen, blåögd, naiv etc.

Stig -Helmers världsvane kompis Ole har i varje film alltid någon ny omistlig pryl som är fullständigt oumbärlig. Nu, när vi ser dessa filmer så långt senare, så kommer vi alla ihåg hur ”nya” vi då tyckte att uppfinningarna som Ole hade var. Under julhelgen kommer Lasse Åbergs filmer alla på TV. Se dem!! De är en fantastisk kurs i ”svenskhet” utan minsta ansträngning! Jag ser fram emot Snowroller, då vi alla påminns om vikten av att hålla trycket på ”dalskidan”… och dessutom få insikt i hur kärleksfullt (not!!!) det är att bli kallad ”Älskling” av sin respektive i alla lägen, även då vederbörande är genuint irriterad och förbannad. Leve Lasse Åberg! Tack för alla härliga stunder med Stig-Helmer på bioduken!!!

TV-18s76-halsoresan_FRI-20_368 (145×212)

december 23, 2014 av asaole

Etthundratrettiofjärde åseriet- Något som värmer i mörkret

Jag funderar starkt på att helt överge papper som ett sätt att lagra information. Men om vi antar att jag verkligen skulle löpa linan ut och göra mig av med allt jag har samlat på mig (typisk ekorre, den där Åsa!), så skulle ju det i princip innebära att jag skulle behöva ta tjänstledigt i några veckor för att gå brandvakt vid den enorma majbrasan! Lite grann som morfar när han var i skogen och vaktade milan, ungefär. Länge tänkte jag att det jag sparade på papper var helt nödvändig information som jag inte kunde nå på något annat sätt än genom att bläddra fram till den aktuella fliken i rätt pärm. Nej, oroa dig inte. Jag har INTE full koll på exakt var varje papper sitter, men när det gäller mina jobbpapper, sådant som jag lite nu och då behöver, DÅ har jag koll. Jag vet i vilken pärm jag har hängt in en viss språkövning eller en novell eller en lista med ord om vintern. Det lilla motstånd mot att bygga upp majbrasan redan nu, är att jag tror mig komma att behöva vissa papper SEDAN… Vän av ordning undrar säkert när ”sedan” är? Det måste jag medge att också jag har börjat undra.

Gradvis hamnar mina bästa ”papper” inskannade, så att jag kan skicka dem i fil till eleverna. Då borde det rimligtvis vara jättelätt att slänga papperet på majbrasan, eller hur? Men ändå… Då står jag där med papperet i handen och tänker på min mormor. ”Hä kan va bra te ha!” sa hon ofta, t ex nu i juletider när hon gärna samlade in ALLA paketsnören och ALLA julklappspapper, för att återanvända. En jul fick jag och brorsan huvudbry för då fanns det två etiketter på hans julklapp. En där hans namn stod, men också en där det stod ”God jul Åsa önskar mormor” Det löste sig när vi frågade mormor. Den är till dig Åsa. ”Han fick en julklapp i det där paketet förra året”, sa mormor och pekade på brorsan. Förutom presentpapper samlade hon även på ”buttar”. Det kan kanske vara så att buttar inte är något som återfinns i SAOL; men det är i alla fall fövaringskärl av olika slag, t ex skålar eller burkar med lock som man kan hälla över matrester i när man sparar en halv potatis och tre ärtor som blev över efter middagen…typ. Buttarna sparade mormor av nästan samma skäl som snörena och papperet: ”Hä kan va bra te ha å ha i!”Nu kommer vi till den lilla språkreflektionen: Man kan förstås direktöversätta: ”Det kan vara bra att ha att ha i!” men man kan också utveckla det något för att förtydliga;”Den här vill jag spara till ett tillfälle senare när jag behöver spara något som är lagom stort för just den här burken med lock”. Med åren lärde vi oss dock det smarta med ett etablerat uttryck som båda mormors återkommande sätt att uttrycka det nuförtiden så trendiga återvinningstänket. Därför säger vi alla, om vi vill spara något till ett senare tillfälle; ”Hä kan va bra te ha!”

kristall-jorden-atervinna_17-1221143419.jpg (585×626)

För nära tjugo år sedan ville jag köpa en Bergslagskamin och fick tips om en gubbe i en by en bit hemifrån. Gubben skulle för den yngre publiken med intresse för amerikanska reality shows mycket väl kunna passa in på uttrycket hoarder. När jag kallar mig själv för ekorre, så måste jag faktiskt sticka ut hakan och påstå att mitt samlande är ”spik i foten” om man jämför med den här mannens. I nuläget minns jag faktiskt inte varför vi blev inbjudna i huset, men hursomhelst, så var det fullständigt belamrat med två saker: gamla tidningar, packade i hela årgångar och travade från golv till tak.

Han hade även plåtburkar från längesedan, av en typ som jag just då samlade på. Det fick mig att fråga om jag kunde få köpa en burk eller två. Det gick absolut INTE för sig, trots att han alltså hade hundratals. Någon kamin blev det inte heller, för vi fick en i gåva av en annan person. Men den kaminen har vi nu flyttat ifrån, så för att värma oss i decembernatten måste vi kanske ändå överväga att bygga upp den där majbrasan trots allt. Medan jag funderar på det, så tänder jag ett ljus och inväntar den stundande julen med en kopp kaffe. Det är säkert lugnet före stormen!

december 21, 2014 av asaole

One hundred and thirtysecond åsic- All Inspired by the Early Mornin´Rain

Earlier today I wrote a blogpost in Swedish about the colours of Christmas. To give a few examples of that I added a song we all know, i.e Blue Christmas with Elvis Presley. I didn’ t plan to actually play it myself, just to add it to the blog post. But accidentally I turned on the player and then I was hooked… So from then on I have been walking in memory lane with one of the most wonderful voices ever. Over the years I cannot say I have been listening all the time to Elvis Presley, but I would be true if I’d say I never lost the feeling for some of the songs either. When I was ten years old and Elvis died, I asked my Dad for an album with Elvis for Christmas. He bought the Golden record from a concert in Canada. My fave song was this one, although here I found the Nashville edition:

in October 2014 I had the opportunity to find out what it might be like to be very close to Elvis, in Nashville, because one of my teaching friends in NJ talked about how she left NJ for Nashville. We spoke for a long time about Elvis’ music and about our favourite songs. We had one thing in common. We both enjoyed the gospel songs and also the latest recordings. How Great Thou Art is originally written as a Swedish hymn and it is often sung in funerals, Oh Store Gud. It is recorded many times, but one of the best is this one, in my opinion, mainly because the singer Christer Sjögren admires Elvis Presley and thus is a great performer of his songs in general. This time however, it is the Swedish version. Can you speak Swedish? If not… what if you can sing it??? 😉

But whatever Elvis did, he was copied by others and some of them are very nice singers, too, one of them is again a Swedish man, called Henrik Åberg who has admired Elvis Presley for a long time and manages very well to get close to Elvis’ sound:

But it doesn’t necessarily need to be a man, to sing Elvis songs. Carola is one of few Swedish female singers who keep coming back to old Elvis songs particularly because she loves them, but also because Elvis was her late father’s most appreciated choice of music. I think many of her recordings of Elvis’songs are very well performed and can stand the comparison with other wellknown singers worldwide. Do you agree?

december 13, 2014 av asaole

Etthundratjugosjätte åseriet- ”lalalalaLA”

Det har alltid fascinerat mig vad som kan hända när man inte är med och ser… Den instruktion jag fick för detta foto var ”stå bara här och titta på mig”. Sedan märkte jag hur alla bakom mig flyttade hit och dit och grejade med något… Först var det lite si och så med resultatet… Men, sedan fick de till det!

Det blir ju helt uppenbart att åldern på eleverna är fullständigt ointressant när det kommer till bus!

I mitt fall så är det nog så att jag får skylla mig själv om de busar med mig, för jag busar väldigt ofta med dem. Med humor blir livet mycket roligare och om man ska lära sig ett nytt språk, så hjälper det med humor. Förra veckan hade jag gett eleverna i läxa att plugga hemma på tio olika dialoger. Igår på vår avslutning, så var det några av dem som på skoj föll in i de där dialogerna med varandra och medvetet raljerade de med hur jag brukar låta när jag läser före… Sådant skoj ÄLSKAR jag!

I höstas när jag var i USA, så var jag ganska mycket i det klassrum där läraren som var min värdinna jobbade. De elever som hade det klassrummet som hemklassrum återkom ofta dit för att småprata med mig ibland. Inför den dag då jag och C skulle åka till Atlantic City, så hade vi en genomgång med hennes vikarie om vad som skulle göras i klassen medan hon var borta. Nästa morgon när vi kom till klassrummet, så hade vikarien gjort allt på listan, men han hade också låtit eleverna skriva på en white board. Där hade de samlat ihop ”citat” som C brukade yttra.

Alla elever som suttit i ett klassrum dag efter dag (i vissa fall år efter år…), lär känna sina lärare på ett sätt som inte alltid är till lärarens fördel. Under min egen skoltid hade jag t ex en lärare som hade en nyckelknippa i ena handen. Han slamrade med den där när han gick runt i klassrummets främre del, men när han kom till sin slutsats i ett resonemang, så lät han handen omsluta nyckelknippan, så att slamret slutade abrupt. Jag minns att jag många gånger undrade om han hade tänkt ut att vi skulle sitta som trollbundna av nyckelknippan, för han måste ju ha förstått att risken var stor att vi skulle ha bättre koll på den än på vad han faktiskt sa i ämnet! En annan lärare började alla sina yttranden med ett långdraget och ganska basigt ööööööÖÖÖÖÖÖÖÖ, som sjöng uppåt rent melodiskt mot slutet, vilket vi också lärde oss att härma på rasterna förstås…

För egen del är jag säkert också en sådan lärare som man snabbt kollar in och kan härma lätt, men då bjuder jag på det. Mina barn brukar störa sig på att jag ibland gör några pinsamma dansrörelser och varje gång det händer hemma, så brukar de utbrista;

GÖR du så där i ditt KLASSRUM också???? Stackars dina elever!!!! Det är SÅÅÅÅ pinsamt!!!

Självklart gör jag ju de larviga dansstegen i klassrummet… Det är ibland nödvändigt att ta till extraordinära metoder för att få med en klass i ett resonemang… Sjunga, dansa, eller ta i från tårna och SKRIKA om man vill illustrera något, fungerar bra. Det gör även ”kasta penna” eller ”slänga bok”, så länge man inte träffar huvudet på någon elev, förstås…

I talad svenska säger jag alltför många ”liksom”. Det blir liksom så att jag liksom stoppar in ett liksom där det liksom passar att man säger liksom, liksom. Självklart är det störande för lyssnaren, men det är också svårt att träna bort. Jag känner till att jag överanvänder liksom. Men det som hände i NJ är något som jag då, vid det tillfället faktiskt inte kände till om mig själv.

Tydligen är det så att jag både på svenska och när jag pratar engelska, säger ”lalalalaLA” för att uttrycka att något ”fortsätter” på samma sätt. Man skulle kunna använda uttryck som ”och så vidare” eller ”etcetera” eller kanske säga det mer vedertagna ”bla bla bla” på svenska eller ”ladida” på engelska, men jag säger alltså ”lalalalaLA” i dessa situationer… Eleverna hade snappat upp det och valt att citera mig på det sättet. Nu är det så med mig, att jag i likhet med väldigt många av mina medmänniskor är medveten om en del saker som jag gör, medan annat är sådant som andra märker men inte jag själv. Har man läst lite psykologi, så kommer man säkert ihåg Johari fönster, en psykologisk modell som handlar om hur vi kommunicerar, människor emellan. Vill du uppdatera dig eller förstå principen på djupet, kan du t ex börja med att läsa länken i min källhänvisning (1). I en starkt förenklad version kan man säga att Johari fönster har följande innehåll:

johari_fonster_200.jpg (200×177)

Åter till klassrummet i NJ, USA. Vi stod alltså dagen efter resan till AC framför den där tavlan där eleverna hade klottrat alla sina citat. Mitt ibland citat som C var bekant med och kunde både fnissa åt och härleda till sina arbetskamrater på skolan, fanns alltså en för henne obekant liten utsaga: ”lalalalaLA”

Jag tittade på alla de klottrade anteckningarna, precis så som C gjorde. Plötsligt började hon skratta och pekade på just ”lalalalaLA” och sa, ”It’s YOU, Åsa!” Jag var fortfarande inte alls med på noterna. Hon förklarade att hon hade noterat att jag brukade säga så när jag berättade olika saker. Ändå trillade inte poletten ner. Vadå ”lalalalaLA”???? undrade jag. Hon blev tvungen att berätta en låtsasanekdot och slänga på ett ”lalalalaLA” i slutet, för att jag skulle känna igen mig och inse att jag faktiskt brukade säga så. För dem av er som känner mig personligen, så tänker ni kanske nu:

”Men?! Hur kan det vara möjligt att hon inte själv har märkt det???”

Ja… Det kan man ju undra, men jag tror för min del att joharis fönster kan svara på frågan och att teorin bakom kan äga sin riktighet rent allmänt, även om det rör sig om en teori… Åtminstone för min egen del är det så att vissa saker som jag inte själv har märkt, får jag mig skrivet på näsan av andra som har lagt märke till dem. Tur att man har vänner som påpekar ens tillkortakommanden! Slutligen, på samma tema, ett litet boktips! Britt-Marie, ni vet grannen som gjorde livet till en pina för flickan i boken ”Min mormor hälsar och säger förlåt” har nu fått en helt egen bok… och vilken bok det är! Jag är så tacksam över att inte jobba på Arbetsförmedlingen där Britt-Marie är och söker jobb! Hon är verkligen OTROLIGT omedveten om hur omgivningen känner när hon kommenterar dem i alla lägen. Men KUL är det! Boken heter ”Britt-Marie var här” och är skriven av Fredrik Backman. Vad han själv skriver om den kan du läsa här:

Reklam om en bok. Nu igen.

Hur pinsam man är, eller hur mycket man själv vet om hur man uppfattas av andra är spännande, men också ganska läskigt. Jag hade en klok rektor på en skola där jag jobbade tidigare. Jag hade gjort något som var lite av karaktären ”Jantelagsvarning” och gick till rektorn för att berätta att jag oroade mig för hur andra på skolan skulle tänka om detta. Han svarade: Vet du, Åsa? Om jag skulle gå omkring och oroa mig för vad folk tyckte bakom ryggen på mig, så skulle jag inte göra annat. Försök att fokusera på det som du tycker är rätt och riktigt.

Jag tycker fortfarande att hans inställning till livet är klok. Mycket klok! Därför tänker jag fortsätta tänka att jag inte måste vända mig om och tjuvkika när någon har något för sig bakom ryggen på mig. För tänk om det enbart rör sig om lite bus, som eleverna gjorde igår…? Det måste man bjuda på, tycker jag!

(1) http://sv.wikipedia.org/wiki/Joharif%C3%B6nster